När Jimmie Åkesson höll sitt partiledartal på landsdagarna hösten 2023, det första nationella möte för Sverigedemokraterna sedan de blivit ett stödparti till Tidöregeringen med egen plats på regeringskansliet, så var det inte ett segertal, det var inte jubel och vinstvittring. Det var ett hämndtal, fullt av ressentiment. Han förklarade att räkenskapens dag nu hade kommit, nu skulle de ansvariga för att Sverige fallit sönder ställas till svars.
”Den fullständiga katastrofen som har drabbat vårt land är ingen olycka, inget misstag. Det är ett resultat av naiva, förblindade politikers farliga, slarviga och Sverigefientliga politik. Låt oss aldrig glömma det. Låt oss i stället noga kartlägga hur det kunde gå så här illa och vilka som bär ansvaret. Sverigevänner, nu är vi med och styr Sverige och vi ska göra Sverige bra igen. Men det är också dags att utkräva ansvar. Vi tänker inte glömma och vi tänker inte förlåta”, förklarade Åkesson.
En återkommande punkt i Åkessons tal från partitoppen och det missnöjda mumlet från gräsrötterna, som lätt gick att följa på de olika sociala medieplattformarna, var att vinsten kom för sent. De hade under 30 års tid blockerats från makten och nu hade samhällscancern trängt in så långt att de var osäkra om de ens kunde rädda nationen. Därav deras ilska vid makten. De fick träda in i slottet, men det släpptes in i en plundrad och fallfärdig ruin.
Fascismforskaren Roger Griffin menar att ultranationalismen kännetecknas av en strävan efter en nationell återfödsel, att den fallna nationen ska återupprättas och återinträda i en ny guldålder. Det ska bli great again. Men det krävs en speciell händelse: världen kan bara återskapas genom ett offer, genom en stor upprensning, där sjukdomen i den organiska samhällskroppen skärs bort. I den nazistiska terroristbibeln Turner diaries kallas det Repets dag, då alla samhällsförrädarna hängs offentligt. Inom Sverigedemokraternas ungdomsförbund myntades memen ”Finspång”, en småstad i Sverige som skulle bli husera Nürnbergrättegångar där de skyldiga skulle dömas till döden och hängas i småstadens alla lykstolpar och trafikskyltar , i en offentlig hämndorgie.
Frustrationen i Sverigedemokraterna går att ta på. Trots en ministerpost, rentav statsministerposten, är så nära, så känner de sig fortfarande som ett minoritetsparti, underdogs, som har ett etablissemang mot sig. Trots de får hålla i slaktarkniven och skära ner på kulturbidrag, skrota klimatpolitiken, försvåra för genusforskning på universiteten, lägga ner folkbildningen och dra in partibidrag till Socialdemokraterna.
Vår analys som antifascister på vänsterkanten av fascismen baserades i grunden på Antonio Gramscis och tidiga Kominterns analys av 1920-talsfascismen. Vi såg den som en reaktionär mobilisering. Reaktionär i bemärkelsen att den var en kontrarevolution som uppkom inom borgerligheten för att slå sönder en hotande, eller upplevt hotande, arbetarrörelse. Fascismens ambition var att slå sönder alla ställen där arbetarrörelsen samlades och blev en rörelse: dess fackföreningsklubbar och kontor, Folkets hus och mötesplatser, arbetarpress och partiavdelningar. Arbetarklassen skulle inte kunna gå från klass-i-sig till klass-för-sig. Med mobilisering menade vi att fascismen skilde sig från andra reaktionära konservativa grupperingar, genom att den aktivt försökte bygga en folkrörelse, en gaturörelse, för att utmana arbetarrörelsen. Den försökte bygga en militant rörelse som gick utanför lagen, var extralegal, för att slå sönder och jaga bort arbetarrörelsen. Men också tränga sig in i arbetarklassen genom sin organisering. Fascismen var ett dubbelt hot, den försökte både locka och slå, äta upp och spotta ut.
Vår praktik kom ur denna analys. Antifascism var självförsvar. Vi måste stoppa dem på gatorna, dag ett. Var de väl vid makten var det försent. I ett mer nyanserat försök konstaterade vi att fascismen verkade på tre arenor: de ville ta gatorna, hjärnorna och parlamenten. De byggde sin kraft genom utomparlamentarisk kamp, kulturkamp och politisk kamp. Det var de tre arenor fascismen prioriterade på grund av de såg de tre områdena som vänsterns starka fästen som behövde intas. Talande nog var ekonomi inte en av dessa arenor.
Vår hela strategi baserades på blockerandet och granskandet. Vi skulle hindra dem från att genomföra möten och manifestationer. Inom politiken skulle en brandväg, en cordon sanitaire, upprättas mot fascistiska, ultranationalistiska och högerpopulistiska partier. Extremhögern skulle konstant granskas, avslöjas och övervakas. Dess mest extrema former, som förintelseförnekelse eller hets mot folkgrupper och minoriteter, skulle förbjudas. Och länge var denna strategi framgångsrik, i cirka 30 år. Nazistiska grupperingar fortsatte att vara marginella och dess våldsutövning pressades gång på gång tillbaka. Sverigedemokraterna kom först in i riksdagen 2010, den cordon sanitaire som hindrade dem från att bli ett vågmästarparti upprätthölls till 2015 då Stefan Löfvens decemberöverenskommelse föll. Därefter var Sverigedemokraterna ett stödparti för genomröstandet av borgerliga budgetar, oavsett partikonstellation vid makten, och först 2022 blev de stödparti till en borgerlig regering, med Tidöavtalet som gav dem samma makt i regeringen som de andra högerpartierna, men utan ministerpost. Vid nästa val räknar de med att vara det borgerliga partiets största parti och få ministerposter.
Problemet med vår strategi var både att den fungerade och inte fungerade. Vi blockerade dem från gatorna och nå parlamenten. Men istället fick vi en ytterhöger som baserade hela sin existens på ett kulturkrig. Där hade vi inget effektivt svar eller skydd. Sverige blev under 90-talet världsledande inom produktion av vit maktmusik, vilket fick en relativt stor genomslag hos ungdomar. På 00-talet ombildades musikindustrin till internetplattformar, internationella bokförlag och alternativmedier med masspridning. Inom alternativmediernas kulturkamp flöt invandringsmotstånd samman med konspirationsmiljöer, kristen högerfundamentalism och antifeminism, borgerligt missnöje mot klimatpolitiken och avsky mot klimataktivismen. Persondrev, näthat, desinformationskampanjer, trollningar, tangentbordskrigande och provokationer flyttade fram positionerna för ytterhögern och fick röster till vänster att tystna. Det var denna rörelse av alternativmedier underifrån som drev fram Sverigedemokraterna till riksdagen 2010. Det tog lång tid för partiet att kunna förhålla sig till denna breda och brokiga rörelse, och det fick dem att bygga upp en kommunikationsavdelning med täta band till alternativmedian. Sverigedemokraternas kombinerade tevestudio och trollfabrik i samma lokal, som de startade 2021, var den plats där denna underifrånrörelse och parti ovanifrån förbands med varandra.
Vi byggde upp antifascismen på 80- och 90-talet som ett självförsvar, ett skydd mot extremhögern. Men mot ytterhögerns kulturkriget hade vi inget svar. Vi förstod inte heller att vi inte var den enda måltavlan denna gång. Alternativmedian bestod av två delar. Dels den extrema som försökte flytta gränserna höger ut vad som gick att säga. Här fanns sajter som Avpixlat, Nordfront, podcasten Vita pillret, Fria tider, Nya tider, Nya Dagbladet och så vidare. Men det fanns också en andra front, den delen av alternativmedian som riktade sig mot borgerligheten, som slet i dess gräsrötter och väljarbas underifrån och försökte binda samman Sverigedemokraternas politik med de borgerligas. Här fanns sajter som Nyheter idag, Bulletin, Kvartal, podcasts som Sista måltiden och Hur kan vi. Det var här den stora framgången skedde, som fick det borgerliga blocket att förändras i grunden. Här skolades en ny generation provokativa och uppkäftiga högerdebattörer upp, som tog diskussionerna mot ”politisk korrekthet”, ”genusideologi”, ”klimatpanik” och ”woke”. Det var här marken krattades för att Sverigedemokraterna skulle närma sig de borgerliga, eller rättare sagt, det borgerliga blocket att överta Sverigedemokraternas åsikter. Vänsterns enda svar på denna kulturkrigshöger var att försöka gatekeepa diskussionen, vägra ta debatten, bemöta dem med ironi och humor, och aldrig gå i närdiskussion med dem för att inte legitimera deras problemställningar. Resultatet blev att högern byggde en allt starkare massarena för kulturkrigande, utanför de gängse mediekanalerna, vilket gjorde mainstreammedia och public service allt ängsligare. För vänstern innebar det att vår röst blev allt svagare. Vänstermedier hölls sig ofta kvar vid papperstidningar och var sena ut på andra massplattformar.
Väljarmässigt hämtade Sverigedemokraterna sina nya väljare lika mycket från höger som vänster, de växte i samma takt in bland arbetarrörelsens LO-medlemmar som in i småföretagarna och näringslivets medlemsbas. För socialdemokraterna kom motståndet mot Sverigedemokraterna att få en allt mer bärande roll för deras politik under 10-talet. Socialdemokraterna upprätthöll in i det längsta cordon sanitair i svensk politik. Strategin gick ut på att slå fast att Sverigedemokraterna var ett extremhögerparti med rötterna i nynazismen och måste hållas isolerade. Men stort tryck fanns på högerblocket, både underifrån genom alternativmedian och ovanifrån genom näringslivets lobbyorganisationer, att närma sig Sverigedemokraterna för att säkra en borgerlig budgetpolitik och i längden ett borgerligt block och ekonomisk politik. Det var ”en matematisk nödvändighet” att släppa in Sverigedemokraterna, förklarade en borgerlig opinionsbildare och politiker. Socialdemokraterna försökte bemöta detta nya politiska landskap genom att byta beskrivning av Sverigedemokraterna, till att peka ut dem som ett nyliberalt stödparti vars politik ekonomiskt skulle drabba vanligt folk. Men den strategin fick överges, när Socialdemokraterna lyckades spräcka den borgerliga alliansen och kunde genomföra en mittensamling med de nyliberala partierna Centerpartiet och Liberalerna. Därefter återgick de till att enbart beskriva Sverigedemokraterna som ett rasistiskt parti med nazistisk bakgrund.
Antifascismen och vår analys av en reaktionär mobilisering förberedde oss aldrig på vad vi skulle göra när fascistiska partier väl satt vid makten, när de inte längre hade samma behov av våldsamma gatumobiliseringar. Vårt fokus var på att skydda vänstern, vi reflekterade inte hur extremhögern faktiskt slog sönder och omvandlade de liberala mittenpartierna och den gamla moderata högern. Och hur det nya borgerliga blocket nu aktivt politiskt använder statsapparaten för att angripa hela civilsamhället, alla sociala rörelser och folkrörelser, från universitet till public service, folkbildning till kulturpolitik, från gröna satsningar till transvård. Vår antifascistiska politik var uppbyggd på att hindra fascismen från att ta makten, men inte hur vi skulle agera när de utövar makten. Den strategin måste vi uppfinna och prova fram nu.
Och vi ser redan konturerna hur den måste se ut. Det är ett ställningskrig där vi måste försvara samhällets institutioner, fackföreningar, mötesplatser och bostadsområden. Hur arbetarrörelsen på område efter område kringskärs vad gäller strejkrätt, finansiering, bidrag. Vi ser hur de borgerliga angreppen på Palestina-solidaritetsrörelsen, på gator men främst på universitet, innebär en långtgående inskränkning i mötesfrihet och yttrandefrihet, med en tilltagande repression. Hur klimataktivister döms till fängelse för civil olydnad samtidigt som regeringarna öppet bryter mot sina internationella klimatåtaganden. Vi ser hur den internationella rättsliga ordning för mänskliga rättigheter, folkrätt och humanitär hjälp är under kraftigt angrepp. Där vi tvingas utkämpa tusen enskilda kamper och måste se hur vi kan förbinda dem, visa hur de hänger samman. Framför allt i nuläget försöker vi lära oss, vi blickar utåt och följer allt som sker, suger i oss inspiration och försöker se hur det kan hjälpa oss här. Finns det lärdomar att föra vidare från sådana svenska kamper, till kamrater i andra länder? Helt säkert. Men vi är för mitt i dem för att kunna formulera dem ännu, allt är ännu bara i sin linda. Kanske är det till och med för tidigt att prata om ett ”vi”? Men vi är på väg, ett vi är på väg.