Sommaren 1982 på mentalsjukhuset Soisy-sur-Seine plockade filosofen Louis Althusser upp pennan igen och började skriva. Han skrev i ensamhet, isolerad både från det kommunistiska parti han varit verksam i sedan 1948 och den universitetstjänst på École normale supérieure han erhållit samma år. Personligt ensam, utan sin fru sociologen Hélène Rytmann, som han strypt till döds under ett mentalt sammanbrott och depression i november 1980.
Under 50- och 60-talet hade Louis Althusser varit en vänstercelebritet, en av det franska kommunistpartiet Parti communiste français (PCF:s) kändaste filosofer och ansedd professor på École normale supérieure i Paris.
Vägen dit hade varit lång. Ursprungligen född i Algeriet 1918, med en fader som var banktjänsteman och moder som var lärare, flyttade familjen till Marseille när Althusser var 12 år. Under andra världskriget kallades han in i armén och satt fem år i tyskt fångläger, vilket lämnade djupa spår i honom med återkommande depressioner och kriser.
Althussers projekt var att betona marxismen som ett filosofiskt snarare än som ekonomiskt eller sociologiskt system. Sitt medlemskap i Franska kommunistpartiet till trots riktade han kritik mot den reformistiska eurokommunismens framväxt. Han angrep humanismen påverkan på marxismen och resterna av Hegels idealism i Marx historieteori, hur detta skapat en idealistisk världsåskådningsmarxism. (Althusser, För Marx, sid 102) Istället lyfte han in delar av strukturalismen i sin marxistiska filosofi. Det gemensamma tänkandet sammanställdes på 60-talet i Althussers marxistiska verk För Marx och Läsa Kapitalet, den senare skriven med sin marxistiska studiegrupp av studenter, där bland annat filosoferna Étienne Balibar och Jacques Rancière ingick. Kritiker som brittiska historikern E.P Thompsson menade att Althusser gav de stalinistiska Sovjetdoktrinerna den filosofiska systematisering de själva saknade.
Althussers filosofi banade väg för poststrukturalismen, i hans försök att komma bortom strukturalismens begränsningar. En generation radikala filosofiska tänkare föreläste och skolades på Althussers seminarier i filosofins historia på École normale supérieure på 50- och 60-talet. Där deltog Gilles Deleuze, Jacques Lacan, Michel Foucault, Jacques Derrida och Pierre Bourdieu. Seminarierna om Machiavelli, Hobbes, Rousseau och Montesquieu tog Althusser med sig in i sin uppgörelse med Hegels idealistiska historiefilosofi. Här började Althusser försök att spåra en underjordisk materialistisk strömning som kastade nytt ljus på Marx filosofi.
När den franska studentrevolten bröt ut 1968 var Althusser inlagd för sin depression. I hans texter som följde revolten visade han föga förståelse för den. Detta ledde till kritik från hans forna studenter, vilket fick Althusser att påbörja en självkritisk reflektion över sin marxism. Inför valet 1978 och nederlaget för PCF:s valallians Vänsterunionen hamnade han i öppen konflikt med partiet och hans kritik censurerades i partitidningarna.
Här i Sverige fick Althusser spridning främst genom Bo Cavefors och Göran Therborn. Althussers två viktigaste marxistiska skrifter (För Marx och Läsa Kapitalet) gavs ut i svensk översättning under slutet av 60- och början av sjuttiotalet på Bo Cavefors bokförlag. Göran Therborns urval av Althussers texter, Filosofi från en proletär klasståndpunkt, gavs ut 1976. Therborns Zenitkrets översatte också Althussers artikelserie från tidningen Le Monde som kritiserade PCF, Vänsterunionen och eurokommunismens valstrategi som första del i deras häftesserie, samma år som artiklarna publicerades i Frankrike.
När Althusser djupt förvirrad under en depression ströp sin fru i december 1980 hade han redan dragit sig undan från stora delar av den franska vänstern. Det blev slutet för hans tjänst på École normale supérieure och medlemskap i kommunistpartiet. På mentalsjukhuset Soisy-sur-Seine var han isolerad från omvärlden, samhällsutvecklingen och politiken. Nu började han att skriva på sitt manus som kallades Den underjordiska strömningen för en sammanstötningens materialism. Skriften var inte ett brott med hans tidigare teoribildning. Steget från en strukturalistisk marxism till en poststrukturalistisk var inte en negation eller ett upphävande, utan att följde ett redan påbörjat spår och dra det till sin konsekvens; avtäckandet av den underjordiska strömning som han redan tidigare börjat undersöka, för att utveckla en marxistisk materialism bortom den hegelianska dialektiska historiematerialismen.
I Motsättning och överbestämning (1962) tog sig Althusser an uppgiften att frigöra Marx från ”Hegels skugga”. Han kritiserar påståendet att Marx skulle ha vänt Hegels idealistiska historiefilosofi på huvudet, vilket bara skulle ha bevarat den inre idealistiska drivkraften hos dialektiken. Istället påpekar han hur Marx förändrar dialektiken, gör om den. Hegels dialektik bygger, enligt Althusser, på att reducera totaliteten till en inre enkel motsättning, som återfinns i alla delar. Genom att fokusera på denna enkla princip, motsättningens rena form som blir självmedveten, bevarar även den hegelianska marxismen idealismen. Men motsättningen arbete-kapital är aldrig enkel, påpekar Althusser. Han lånar istället begreppet överbestämning från Sigmund Freud. I sin drömtydning menade Freud att drömmotiven inte går att reducera till enbart en förklaring eller representation, utan speglar många olika orsaker samtidigt. Det finns ett överskott, en mångfald motiv och skäl som bestämmer (överbestämmer) drömmotivet och ger det dess mångbottnade och mångsidiga betydelse. (Ibid, sid 89 ff)
Å ena sidan är motsättningen arbete-kapital central för marxismen, skriver Althusser, och är bestämmande i sista hand. Den är den genomsyrande grundmotsättningen, som visar sig ur ett historiskt perspektiv. Men å andra sidan spelar en rad omständigheter, kvarvarande historiska strukturer och självständiga motsättningar in, vilka varierar i olika situationer och på olika platser i världen. Dessa olika element har en egen historia och autonomi, och skapar den överbestämning som motsättningen arbete-kapital verkar inom. Revolutionen kommer aldrig som en stormvind som kastar omkull allt, utan den modellerar samman historiska komponenter i en ny kombination och omformar dem i sin tur i olika grad. De tidigare elementen kan överleva och komma att återaktiveras. (Ibid, sid 113ff)
Althusser lyfter olika former som varierar historiskt och geografiskt, som gör att utslaget av motsättningen arbete-kapital blir olika. Det handlar om skillnader i överbyggnadens former (ideologi, religion, statsregerande, politiska strömningar), inre och yttre historiska situationer som skillnader i den nationella historien (lokala seder, nationella traditioner, fullbordade eller uppskjutna borgerliga revolutioner) och det världspolitiska sammanhanget (imperialismen och konkurrens mellan stater). (Ibid, sid 104)
Han tar Ryska revolutionen 1917 som exempel där en rad faktorer spelade in: hur de imperialistiska krigen och finansmonopolets underordning av industrimonopolet resulterade i en ökad exploatering av både arbetarklassen i väst och i kolonierna, där arbetarklassen dessutom mobiliserades in i arméerna och användes som kanonmat. Allt detta ställde motsättningen arbete-kapital på sin spets och skapade en revoltvåg genom Europa, men det var bara i Ryssland som revolutionen lyckades. Den ryska klassammansättningen skiljde sig från den europeiska genom en regim som fortfarande var feodal, där bonderevolterna på landsbygden drevs till att sluta upp bakom arbetarrevolterna i Putilovverken i Petrograd, världens då största fabrik. Revolten skedde under en period där den härskande klassen var splittrad i interna motsättningar samtidigt som en ny massorganisation växte fram underifrån med arbetarråden, sovjeterna. Revolutionen 1905 fungerade därigenom som en generalrepetition för 1917. Samtidigt var arbetarklassens revolutionära elit skickad i landsflykt till Europa, där den skolades i arbetarrörelsens erfarenheter i väst, en medvetenhet de kunde återvända hem med. På ett internationellt plan ville Storbritannien och Frankrike göra sig av med ryska tsaren. Alla de här faktorerna, det slumpartade möten av alla dessa motsättningar verkade överbestämmande och gjorde att den ryska revolutionen segrade genom ”en hopning och tillspetsning av historiska motsättningar” (Ibid, sid 95)
Det räckte inte med en motsättning mellan två klasser, arbetarklass och kapitalister, för att sätta revolutionen på dagordningen, utan för att motsättningen skulle bli aktiv krävdes en anhopning omständigheter som ”’smälter ihop’ i en brytningens enhet”. Detta ”leder till att folkmassornas överväldigande majoritet samlats i en anstormning mot en regim som dess härskande klasser är oförmögna att försvara”. (Ibid, sid 97)
Samma år som Althusser skrev Motsättning och överbestämning höll han en kurs om renässansmannen Niccolo Machiavelli (1469-1527). Machiavellis Fursten blev ett återkommande motiv i Althussers teoretiserande. Mellan åren 1971 och 1976 lade han grunden till den text som senare kom att publiceras postumt som Machiavel et nous (Machiavelli och oss). (På franska i Althusser, Louis, Écrits philosophuques et politiques, band II, red Francois Matheron, Éditions Stock/IMEC, Paris 1995. På engelska i Althusser, Louis, Machiavelli and Us, Verso 1999) Althusser läser där samma textpassager som Antonio Gramsci använde i sina fängelseanteckningar Den moderna fursten.
I ett av de avslutande kapitlen i Fursten diskuterar Machiavelli om ödets betydelse för furstens handlande, om de yttre omständigheter människan inte kunde rå över. Ödet ”kan liknas vid en av de ödeläggande floder, som när den stiger över sina bredder översvämmar slätterna, förstör träd och byggnader, spolar bort jord på ett ställe och dämmer upp den på ett annat […]”. (Fursten, sid 123f). Men trots människor inte kan veta när eller hur mycket vatten som ska svämma över, vet de att den kommer att göra det, vilket gör att de kan planera för översvämningen. De kan fånga in vattnet i dammar och skapa fördämningar som håller vattenreserver till torrare tider.
”På samma sätt är det med ödet, det visar sin makt där det inte finns någon kraft som är beredd att motstå det och riktar sin våldsamhet dit, där det vet det inte byggts några vallar eller fördämningar för att hejda det”. En fursten är inte maktlös inför ödet. Han kan med sin virtù, hans dygd och kraft, lära sig ta kontroll över slumpen och verka medvetet utifrån de yttre omständigheterna för att vända dem till sin fördel. Furstens virtù kan kuva Fru Fortuna.(Fursten s 124ff). Machiavellis skrift var den manual en furste behövde för att fullt ut kunna använda sin kraft och tygla ödet.
För Althusser utgör klasskampen motorn för nationens konstituerande i Fursten. Den ska skapa en form som inte ännu finns, en ny nation, och utgången är inte given: den är öppen och ”aleatorisk”, inte ett färdigt telos som ska förverkligas.(Althusser, Louis, Machiavelli and Us, sid 10.) Projektet formas av möjligheter och begränsningar för nationens realiserande: ekonomiska, geografiska, historiska, lingvistiska och kulturella faktorer. Det krävs ett instrument för att lyckas med detta politiska projekt, att samla olika beståndsdelar och skapa en enhet. Italien befann sig vid den tidpunkten i ett kritiskt ögonblick, beskriver Althusser. Dess bedrövliga tillstånd hade gjort Italien ”formlöst”, det fanns ett politiskt vakuum att fylla och det saknades inte material, både som folkligt konsensus för ett enande och individuell virtù hos italienarna. Materialet väntade bara på en passande form att ena nationen.(Ibid, sid 54f.)
Problemställningen i Fursten handlar om begynnelsen, om grundandet av det nya furstendömet genom framträdandet av en ny sorts furste, menar Althusser.(Ibid, sid 69f.) Parallellt med att Machiavelli skrev Fursten 1513, arbetade han även med en bok om republiker, Discorsi sulla prima Deca di Tito Livio (på svenska: Republiken), som färdigställdes mellan 1515 och 1517. Althusser sammanför dessa två böcker, boken om furstendömen och boken om republikerna, och läser dem mot varandra. I Discorsi beskriver Machiavelli om ”nödvändigheten att vara ensam när man grundar en ny republik”.(Machiavelli, Niccolò, Discourses on Livy, sid 44ff.) Republikens grundare, fursten, kan bara vara en person, den suveräne. En absolut början, ett nytt grundande kräver en absolut ensamhet hos grundaren. Hans makt måste vara odelad, grundaren måste vara helt omnipotent i grundandets kritiska och instabila ögonblick, ställd inför en aleatorisk framtid och för att kunna grunda en stat ur ingenting, ex nihilo.(Althusser, Louis, Machiavelli and Us, sid 63f.)
Men för att vara en statsgrundare och inte bli en tyrann måste han därefter lämna sin ensamhet, avsäga sig sin exklusiva makt genom att stifta lagar och därigenom erkänna folket. Fursten måste slå rot hos sitt folk, genom lagarna. Detta är ett direkt organiskt moment, eftersom lagarna ingriper i klasskonflikten mellan folket och adeln: det är de folkliga kamperna mot adelns förtryck som producerar och skapar det direkta behovet av dem.(Ibid, sid 65.) Det finns därigenom ingen motsättning mellan projekten i Fursten och Discorsi, Machiavelli har inte två ansikten utan båda böckerna är del av samma projekt, enligt Althusser. Om Fursten betonar ett första moment, skapandet och begynnelsen för republiken, ligger tyngdpunkten i Discorsi på upprätthållandet och expanderandet av republiken. Machiavelli använder sig av Rom, ”republikernas republik”, som exempel på att republiker grundas av kungar och som ger republiken dess lagar. Fursten behövs i begynnelsen genom sitt samlande av kraft, virtù, i en person. (Ibid, sid 47f.)
Det är dessa föreläsningar och skrifter som Louis Althusser återvänder till i sin isolering sommaren 1982 och fortsätter sin undersökning in i det slumpmässiga mötets materialism, i att spåra en underjordisk väg till Marx, för att kasta nytt ljus från marxismen och befria den från idealismen. En filosofisk väg som löper via Epikuros, Machiavelli, Spinoza, Hobbes och Rousseau fram till Marx, och vidare till Heidegger och Derrida. (Althusser, Philosophy of the Encounter, sid 167)
Det Althusser vill göra är att avtäcka en annan materialism, en historie-aleatorisk, att ställa mot den dialektiska. Han vill göra upp med varje essentialistisk filosofi, ett radikalt förkastande av en historiesyn baserad på en inre logik som utvecklas, en orsak eller förnuft (logos, ratio, Vernuft) som framträder genom historiens lopp. Han kritiserar den essensens materialism som avslöjar en naturlig ordning och mening (nationell, moralisk, religiös), med en tydlig uppkomst och slut, där ursprunget är en föraning av slutet.(Ibid, sid 188)
Den underjordiska strömningen han spårar är istället en sammanfallandets materialism, en ”antiteleologisk rekonceptualisering”. Han skriver att denna ”… materialism of the encounter is the materialism out of a subject (be it God or the proletariat), but of a process, a process that has no subject, yet imposes on the subjects (in or others) which it dominates the order of its development, with no acigable end” (Ibid, sid 190)
Althusser börjar sin underjordiska vandring hos den antika grekiska filosofen Epikuros. Hos Epikuros finns en tidig materialistisk filosofi om att världen består av atomer som regnar genom ett evigt universum. Det finns inget utanför, inget bakom, inget mål, ingen plan eller vilja. Atomerna bara faller fram i parallella banor. Men de är inte helt parallella, det finns avvikelser, atomer vars bana lätt böjer sig och stöter samman med andra. Sammanstötningen möjliggör ett sammankopplande, atomerna tar fasta vid varandra, bildar anhopningar. Det slumpartade mötet mellan dem blir varaktigt. När det blir ett varaktigt sammanfallande blir det en värld. Världen, helheten, bestämmer delarna, atomernas, funktion. Men den har inte skapat dem, avtäckt någon inre essens, eller förverkligat deras mening. (Ibid, sid 168ff)
I Machiavelli ser Althusser, vilket återknyter till hans tidigare läsning, en tänkare som försöker föreställa sig villkoren och konstatera förutsättningarna för att upprätta en nationalstat. Machiavelli lyfter inte fram någon samtida furste eller furstendöme, som den möjlige enaren, utan vänder sina förslag till en namnlös furste från en namnlös plats. Han försöker skapa villkoren för en avvikelse bland de parallellt existerande stadsstaterna och kommunerna. Althusser menar att detta är ett aleatoriskt sätt att resonera. Det kräver att ett möte ska ske mellan en man och en region. Fursten måste äga rum. Men det mötet kan ske, tillfället tas eller missas. Mötet kan bli kortvarigt eller varaktigt. För att lyckas förutsätts ett annat sammanfallande, mellan furstens virtù/kraft och fortuna/öde. Fursten måste lära sig bemästra ödet genom att träna och förbereda sina mannar, vara beredd både på använda kraft och list. Då kan fursten förankras, ta fäste, han kan ta form hos folket. Precis som hos Epikuros skapar inte fursten förutsättningarna, alla beståndsdelar finns redan där, mötet kan ske nu eller senare. Det är ett spel, ett tärningskast, inte något som är förutbestämt och historiskt determinerat att ske vid ett visst tillfälle. Det finns heller ingen garant att den nation som fursten upprättar blir varaktig. (Ibid, sid 171 ff)
Spinozas gudssyn, där Gud är världen (Deus et Natura), utan någon utsida och för evigt existerande, placerar hans filosofi i samma underjordiska strömning. Vi kastas in i ett redan givet och skapar ett samhälle utifrån redan givna immanenta förutsättningar. (Ibid, sid 176ff) Hos Spinoza finns redan ett sammanhang, förbindelser sker redan hela tiden, medan hos Hobbes uppkommer samhället ur en atomiserad tillvaro. I naturtillståndet råder allas krig mot alla, som Althusser ser som ett försök av varje människa att bekämpa allt som blockerar dem från att existera. Den ömsesidiga pakt som sluts med en suverän, Leviathan, skapar med sitt kontrakt en legal gräns för våldet och terrorn, även om Leviathan placeras utanför och obunden av kontraktets förbud. Återigen är det inget förutbestämt att fursten, suveränen, ska framträda. Samhället och dess regler är inte eviga ideal utan något som skapas ur ett sammanstötande, ett möte. Förhoppningen är att suveränens roll till slut ska tyna bort och samhället självt upprätthålla kontraktet. (Ibid, sid 179 ff) Althusser avtäcker något liknande i Rousseaus samhällskontraktsteori. Människan är isolerad i naturtillståndet, människorna vandrar vilsna i en skog utan att mötas. Det krävs något extra till, en form av naturkatastrof, som begränsar utrymmet, skapar en avgränsad ö där människorna trängs samman, delar ett begränsat utrymme och tvingas mötas, för att samhället ska uppstå. Det finns en radikal frånvaro av samhället, före samhället, som villkor för det. Mötet måste påföras folket och när de tvingas att mötas skapar de fria associationer. Relationerna uppstår genom en begränsning. Så kan en samhällelig mänsklig natur uppstå, i en ackumulerad process som hotas av avgrunden, krig och kamp. (Ibid, sid 183 ff) ”There is no beginning, because nothing ever existed before anything at all”, skriver Althusser och stakar där ut den vidare vägen efter Marx till Nietzsche, Heidegger, Deleuze och Derrida. (Ibid, sid 188)
Vad innebär denna underjordiska strömning för läsningen av Marx? På vilket sätt utgör det här en alternativ historiesyn och aleatorisk materialism? Althusser ser att marxismen innehåller både den aleatoriska materialismen, då från främst i Friedrich Engels Den arbetande klassens läge i England och Marx Kapitalet, kapitlen om arbetsdagen och den ursprungliga ackumulationen, medan andra delar av Kapitalet genomsyras av dialektisk materialism. I teorin om övergångar mellan produktionssätt finns spår kvar av idealismen, en beskrivning av kapitalismen som essens.
Althusser förklarar sitt resonemang om Marx två materialismer genom en diskussion om hur han i Kapitalet beskriver övergången från feodalism till kapitalism gått till. Enligt ett idealistiskt eller dialektiskt materialistiskt perspektiv växte kapitalismen fram som ekonomisk kraft inom feodalismen. Feodalismen bar på ett borgerligt samhälle i sig, som skulle födas när antagonismen mellan de två klasserna (feodal aristokrati och merkantil borgarklass) hade mognat. Men Althusser menar att den merkantila borgerligheten inte räckte till som förklaring för kapitalismens födsel. Den var heller inte en antagonistisk anomali inom feodalismen, utan var som klass genomsyrad av och inbäddad i feodalismen. Feodalismen var snarare en dominansapparat, den landägande aristokratins klassdiktatur och klassdominans. För att förklara övergången till kapitalismen försöker Althusser istället spåra hur ett ENCOUNTER mellan friställda proletärer och kapitalägare ägde rum och fick fäste. En regim förändras inte förrän dess dominansapparat gör det. Det krävs ett övermått av klassmakt, ett överflöd av politisk, ekonomisk och filosofisk kraft starkare än klassfienden. Den merkantila borgarklassens överskott av kapital var inte orsaken till att lantarbetare och livegna friställdes från feodalherrarna, dessa två processer pågick parallellt. En motsvarande utveckling pågick i italienska Podalen, tidigare än den satte igång i England. Men trots det i Podalen skedde en ackumulation av pengar, teknologi, producenter (proletärer) och råvaror uppstod inte kapitalismen i Italien. Andra förutsättningar saknades för att ett möte skulle bli varaktigt. Det fanns ingen enad italiensk nationalstat och därigenom saknades en inre marknad som kunde absorbera en ökad produktion. De olika elementen som sammanföll i kapitalismens uppkomst var oberoende av varandra och hade olika historia, de bar inte på en organisk och teleologisk relation till varandra. De behövde sammanföras, men var inte varandras orsak. När de väl sammanförts, måste den nya sammansättningen kunna reproduceras. Vilket den italienska merkantila borgarklassen inte klarade av, den kunde inte permanent omvandla den feodala produktionen till industriproduktion. Det kapitalistiska produktionssättet dog många gånger innan det fick fäste och lyckades varaktigt reproducera sig självt och sin dominans. (Ibid, sid197 ff)
Althusser påpekar hur det sker sammankopplingar, elementen möts och hakar in i varandra. Elementen ”kastas” slumpvis ihop, vi vet inte var eller när. Det blir en överraskning, något radikalt nytt. Mötet äger rum och tar plats, mötets struktur bestämmer sedan ordningens form. För att ett varande ska finnas måste ett sammanstötande ha ägt rum. Varje sammanstötning är aleatorisk i ursprung och affekt. (Ibid, sid 192f)
Men Althussers materialismanalys intresserar sig inte bara för det varaktiga mötet, han ägnar än mer uppmärksamhet åt de ickevaraktiga mötena, de som inte lyckas reproducera sig och behåller sina motstridiga autonoma element i sig. Den sovjetiska socialismen är ett sådant exempel, enligt Althusser. Inom socialismen finns en spänning mellan samexisterande element av kapitalistiska och kommunistiska produktionssätt. Delarna ingick i en överbestämd helhet, men bevarade sin autonomi och historia. Det var en socialistisk stat driven med ett kapitalistiskt bränsle, menade Althusser. De presocialistiska ideologiska statsapparaterna fanns inbakade i Sovjetstaten och hindrade det från att bli en verklig klassdiktatur och kunna reproducera sig själv. Sovjetsocialismen var inte historiens sista stadium, utan en instabil och motsägelsefull produkt, med svårigheter att upprätthålla sig själv annat än genom borgerlig statsmakt och ideologiska apparater. (Althusser, Introduktion av G.M. Goshgarian, sid xxxv ff)
Althusser visade i sina texter hur den aleatoriska materialismen skulle kunna användas för en analys av feodalismens övergång till kapitalismen samt på Sovjetunionens uppkomst och instabilitet. På motsvarande sätt, för att ta ett nutida exempel, skulle vi kunna använda den som en modell för att förstå uppkomsten av det kurdiska självstyret i Rojava, den delen av Kurdistan som ligger i nordöstra Syrien.
Om vi börjar med den världshistoriska situationen blir det att följa Osmanska imperiets sammanbrott, de imperialistiska och koloniala motsättningar som ledde till Sykes-Pikotavtalet där Storbritannien och Frankrike satte delar av forna osmanska imperiet under sitt protektorat (nuvarande Libanon och Irak), den turkiska statens uppkomst kring Kemal Atatürk och iranska staten under Reza Khan. Hur de fyra länderna delade upp imperiet mellan sig i Lausanneföredraget 1923 och därmed även delade upp Kurdistan på fyra länder. Vidare över till panarabiska Baathpartiets framväxt och maktövertagande i Syrien och Irak. Revolutionen i Iran och upprättandet av Islamiska republiken och shahväldet. Sovjetunionens sammanbrott, med dess effekter för den panarabiska socialismen. Därpå Europeiska unionens framväxt. De två Gulfkrigen och Iraks sönderfall efter amerikanska invasionen och motsättningar mellan shia- och sunnimiliser, vilket möjliggjorde Islamiska statens framväxt. Lägg därtill de globala rörelsevågor som kom underifrån, som 68-vänstervågen, och de med ekonomiska globala kriser förbundna globaliseringsrörelsen 1999 och den arabiska vårens torgrörelse 2011.
Därefter gå in på den nationella situationen med Turkiets motsättning mellan storstadsregioner och periferi, de feodala klanstrukturerna på landsbygden. Kemalismens sekulariserade och nationella enhetsprojekt, som bekämpade minoritetskulturer (däribland kurdiskan) och tryckte undan religionen. En keynsiansk och fordistisk kapitalism kretsande kring storindustri, gruvnäring och stor statlig sektor. Återkommande statskupper som gjorde att Turkiet pendlade mellan öppnare perioder och mer repressiva. Vilket i sin tur skapade en vänster van att både massmobilisera och bedriva arbete underjordiskt och från fängelserna. En vänster som var splittrad mellan olika marxistleninistiska analyser, de mer antiimperialistiska som såg Turkiet som ett land förtryckt av USA-imperialismen och de kurdrevolutionära, som såg Turkiet som ett imperialistiskt projekt och den turkiska vänsterns negligerande av den kurdiska frågan. Öppningen med kemalismens uppluckring när Republikanska folkpartiet (CHP) förlorade makten 2002 och när istället Recep Tayyip Erdoğans nybildade islamistiska-liberalkonservativa parti Rättvise och utvecklingspartiet (AKP) kom till makten. Med Erdoğans styre följde ett närmande till den Europeiska unionen och ekonomiska omstruktureringsprogram för att få lån från Internationella Valutafonden, med hårda privatiserings- och åtstramningskrav. Därpå med Geziparkprotesterna 2013 i Istanbul nådde arabiska våren Turkiet.
En analys av överbyggnaden skulle lyfta det ekonomiska skiftet från Atatürks keynsianska kemalism till Erdogans nyliberala åtstramningspolitik och nyosmanska intressen att stärka Turkiet geopolitiskt i regionen. Den skulle behöva ta in skiftningarna inom den repressiva statsapparaten, Erdogans utrensningar av kemalister ur den militärindustriella djupa staten, hans tillfälliga allians med den muslimska Gülenrörelsen inom statsapparaten och sedan vändande emot den. Skiftet skulle också kunna skildras utifrån konflikterna inom den ideologiska statsapparaten, övergången från en sekulariserad nationalistisk och korporativistisk kemalism över till en konservativ islamism, samt motsättningarna mellan Erdogans och Gülens linjer inom denna.
Alla de här förutsättningarna spelar in på framväxten av Kurdistans arbetarparti (PKK). PKK:s ledning formas av både perioder av repression, militärdiktatur och fängelsevistelser, men också från en konfliktfylld relation till den turkiska vänstern och både den sovjetiska och kinesiska realsocialismen. Fram växer ett beväpnat vänsterparti i konfrontation med de feodala klanstrukturerna i Kurdistan i första hand och först senare mot den kemalistiska staten. Med en stor diaspora av sympatisörer utanför Kurdistan, däribland i Europa, finns en stödapparat som kan bidra med finansering och mediekanaler utifrån. Trots stora militära motgångar under slutet av 80- och början av 90-talet gynnades PKK av att de nationella gränsdragningarna gick rakt genom Kurdistan, vilket gjorde att gerillan kunde skaffa säkra baser på andra sidan gränsen, med högkvarter i Syrien. För syriska Baathpartiet fungerar därmed PKK som ett påtryckningsmedel i förhandlingar mot Turkiet om deras regleringar av Eufrats vattenflöde och bevattningen av det syriska jordbruket. När avtalet var klart deporterades PKK:s ledare Abdullah Öcalan och grips 1999. Från fängelset beordrar Öcalan en ensidig vapenvila för PKK och förklarar den nationella kampen avslutad.
Här skulle PKK:s historia kunna sluta, men istället påbörjas en ideologisk och organisatorisk omorientering, där PKK hämtar in influenser från de rörelsevågor som pågår i världen utanför. Som en följd av Turkiets förhandlingar och medlemsansökan till EU, fick Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter inflytande och Öcalans dödsstraff omvandlades till livstids fängelse. I fängelset kommer Öcalan i kontakt med ekoanarkisten Murray Bookchins böcker, vilket får stort inflytande på kursändringen, att sträva efter regional autonomi och demokratisk konfederalism. Den nya strategin innebär att gerillan går ut i mångfalden av sociala rörelser, som gått ut på gatorna med arabiska våren och Geziprotesterna, är med och bildar nya lokala partier, kulturföreningar och bredare samarbeten.
När arabiska vårens protester i Syrien övergår i inbördeskrig ger Turkiet stöd åt de muslimska oppositionen mot Baathpartiet, samtidigt som sunnimiliserna från Irak, Islamiska staten, börjat upprätta sitt kalifat i delar av Irak och Syrien. Detta skapar det tomrum där PKK:s gren i Syrien, PYD, kan börjar genomföra den demokratiska konfederalismen i tre kantoner, Rojava, när syriska armén dragit sig tillbaka. Efter att PYD:s styrkor drivit tillbaka Islamiska staten, med luftstöd från USA, stärks Rojavas autonomi. Turkiet har därefter infört undantagstillstånd vid gränsen och vid upprepade tillfällen (2018, 2019, 2023) genomför invasioner och bombningar av Rojava. (De Jong Alex, Stalinist caterpillar into libertarian butterfly? The evolving ideology of the PKK, Hämtad från Libcom.org 1 november 2023, Karlsson, Anders, Kurdernas kamp, PKK och Rojava, Röda rummet 1, 2023, Widén, Peter, PKK:s väg mot demokratisk socialism, Röda rummet nr 4, 2003.)
Althusser skulle hävda att det vore problematiskt att via en dialektisk materialistisk analys se en huvudmotsättning bakom denna utveckling, som kommer till uttryck i realiserandet av Rojava. Den aleatoriska materialismen kan istället hjälpa oss se den överbestämning som Rojava är ett uttryck av, den mångfald motsättningar som ackumulerats och skapat utrymmet för ett direktdemokratiskt experiment i de kurdiska bergen. Det är ett flertal moment med egna separata historier och vars banor böjt sig så kopplingar kunnat ske, sammanträffanden som skapat möten och gett upphov till världar. PKK som organisation har inte varit bättre än några på att läsa dessa tendenser, flera av deras analyser har varit katastrofala i dess krigföring mot Turkiet. Men de har kunnat öppna sig för de sammanträffanden som skett vid viktiga tillfällen, haft den organisatoriska kapaciteten att transformera sin hårda kaderstruktur med förändringarna för att fungera i den nya situationen. Althusser hade pekat på dessa möten, de sammanträffanden och sammanstötningar som skett, inte nödvändigt innebar en varaktig förändring, utan snarare pekade på tillfälliga sammansättningar som inte kunde reproducera sina egna förutsättningar och behållit spår av tidigare strukturer. Den demokratiska konfederalismen är både mer frihetligt demokratisk och bär spår av en marxistleninistisk kaderstruktur. Rojavas experiment med gemensamt ägda kooperativ är fortfarande beroende av en privat marknad. Det demokratiska experimentet vilar på en delikat geopolitisk maktbalans mellan Turkiet, USA, Syrien, Ryssland och internationell solidaritet från den kurdiska diasporan. Det feministiska projektet sker i en territoriell ficka i en feodal och konservativ omgivning. PKK har försökt skapa sina egna repressiva statsapparater (den militära flygeln, partiets ledarskikt) och ideologiska statsapparater (kaderskolning, egna akademier, teoretisk produktion, studieverksamhet, ideologi), kombinera huvudideologen Öcalans isolering i fängelset med en öppenhet för sociala proteströrelser och revolter (som nu senast i kvinnoprotesterna i Iran, särskilt i de kurdiska delarna, samlade bakom det av Öcalan myntade slagordet kvinna, liv, frihet). Vissa av Rojavas förutsättningar kan de själva ta kontrollen över och reproducera, i andra moment står reproduktionen utanför deras makt och bestäms av ett större geopolitiskt spel och ekonomisk utveckling.
Althussers förkastande av teleologin, en resa med ett färdigt slutmål och ett uppnått resultat, gestaltar han i en bild. Han tänker sig vandraren på prärien som går mot horisonten och söker en stig men bara finner mer prärie. Rojava är vandraren i bergen som går mot horisonten, men bakom varje krön finner nya berg de måste ta sig över.
Publicerad i Fronesis nr 82-83, tema Slumpen.
Källförteckning:
Althusser, Louis, ”Det måste bli en förändring i partiet” (Till kritiken av franska kommunistpartiets ledning och strategi i Vänsterunionen)., Zenit Häften 1, 1979.
Althusser, Louis, För Marx, Bo Cavefors Förlag 1968
Althusser, Louis, Machiavelli and Us, Verso 1999
Althusser, Louis, Philosophy of the Encounter, Later writings, 1978-1987, red: Francois Matheron och Oliver Corpet, översättning och introduktion av G.M. Goshgarian, Verso 2006.
De Jong Alex, Stalinist caterpillar into libertarian butterfly? The evolving ideology of the PKK, Hämtad från Libcom.org 1 november 2023
Gramsci, Antonio, En kollektiv intellektuell, Bo Cavefors Bokförlag 1967.
Karlsson, Anders, Kurdernas kamp, PKK och Rojava, Röda rummet 1, 2023.
Machiavelli, Niccolò, Discourses on Livy, Oxford University Press 2003.
Machiavelli, Niccolò, Fursten, Natur och Kultur, Femte utgåvan 2002.
Widén, Peter, PKK:s väg mot demokratisk socialism, Röda rummet nr 4, 2003.