I högerns värld ses den fjärde vågens feminism som urkällan till vänsterns styrka. Delar av vänstern ser den i stället som en underminerande kraft. I själva verket kan vi redan urskilja de första tecknen på en ny rörelse.
Det finns ett enkelt sätt att ringa in den samtidsanda som dominerade den politiska diskussionen 2014. Det är att se vilka begrepp som Utbildningsradions program Bildningsbyrån förklarade i sin programserie Ordförrådet året därpå. Här presenterades de ord som var nödvändiga för att delta i det offentliga samtalet vid tidpunkten. De första sju avsnitten ägnades åt orden diskurs, struktur, kontext, intersektionalitet, appropriation, hegemoni och norm.
2014 påbörjades ett hegemoniskifte. Den marxistiska teoretikern Chantal Mouffe beskrev det som ett kortvarigt populistiskt ögonblick som sprang upp, en öppen situation där den gamla nyliberala världsordningen vacklade och något nytt kunde ta form. Skiftet var tveklöst populistiskt, men kunde gå åt höger eller vänster – samhället kunde bli mer tolerant eller konservativt. Väljargrupper var i rörelse, gamla partier föll samman och nya bildades. Normer luckrades upp, nya sätt att prata formulerades. Och en ny intersektionell feminism vällde fram.
Feminismen kommer i vågor. 2014 svepte den fjärde in över Sverige. Den forsade genom partipolitiken, institutionerna och gatorna. Alliansen och Fredrik Reinfeldt förlorade på hösten valet efter åtta år vid makten. I Stefan Löfvens rödgröna regering blev den nyblivna miljöpartisten Alice Bah Kuhnke kultur- och demokratiminister. Likabehandlingsplaner, jämställdhetsfrågor och kultursatsningar skulle spegla samhällets mångfald.
Feministiskt initiativ missade riksdagsspärren med en hårsmån, men kom in i Europaparlamentet med aktivisten Soraya Post, som hade ett långt arbete för romers rättigheter i bagaget. Förändringarna märktes även inom feminismen och inom partiet. Gudrun Schyman fick successivt maka på sig från partiledarstolen när en ny generation unga med migrantbakgrund strömmade in i partiet.
De första två feministiska vågorna är självklara referenser i historieskrivningen. Först den tidiga kvinnorörelsen runt sekelskiftet, med suffragetter som kämpade för rösträtt och lika rättigheter. Sedan den nya vänsterns feminism efter 1968, som kämpade för dagisplatser, aborträtt och likalön.
I samband med nyliberalismens genombrott dök en tredje, mer svårdefinierad våg upp. Inspirationen kom från diverse akademiska teorier med prefixet post, där feminismens grovyxade binära kategorier började brytas upp, dekonstrueras och pusslas ihop igen. Här kom queerteori, postkolonialism och poststrukturalism att spela en viktig roll.
Fjärde vågen är ännu svårare att sätta fingret på. Beteckningen används ibland på den feministiska rörelse från 2010-talet och framåt som använt nätplattformar för sin mobilisering. Den har svepande kommit att betecknas som en instagramfeminism, samlad på tumblr-bloggar och kring hashtaggar (#prataomdet, #fatta, #metoo) eller diskussionsgrupper på Facebook (Varför apor aldrig bär rosa klänning, Postkolonialt perspektiv).
Men rörelsen var mer än så. Den antirasistiska och feministiska vågen skedde inte bara från ovan, inom partipolitiken, akademin och kulturdebatterna. Den vilade på en stark subaltern strömning underifrån. Under Alliansens sista period vid makten, vilket också var Sverigedemokraternas första mandatperiod i riksdagen, växte denna rörelse fram.
I miljonprogram och ytterförorter blomstrade en ny förortsorganisering med grupper som Megafonen, Pantrarna och Nätverket Linje 17. Förortsfeminismen tog olika uttryck som Streetgäris och Amineh Kakabavehs Varken hora eller kuvad. De nya rörelserna mötte de gamla. ABF, Hyresgästföreningen och Rädda Barnen knöt till sig aktivister, öppnade upp sina lokaler och gav dem anställningar. Hyreshöjningarna, renovräkningarna och ombildningarna av allmännyttan mötte motstånd av självorganiserade nätverk av boende, som Alby är inte till salu, Rädda Linjalen och Pennygångens framtid, baserade på ömsesidig hjälp och kunskapsutbyte.
Dessa olika förortsnätverk stod bakom massprotesterna mot polisens rasprofilering, de så kallade Reva-kontrollerna våren 2013, i flera svenska städer. I maj 2013 utbröt Husbykravallerna efter ett polismord, vilket tvingade förortsgrupperna att samarbeta allt tätare över landet, uppbackade av en kulturell rörelse av ny svensk hiphop och poetry slam. I december 2013 hölls en antirasistisk massdemonstration i Kärrtorp och efter 8 mars 2014 en motsvarande i Malmö efter nynazistiska attacker. Det var denna rörelsevåg underifrån under de sista Reinfeldtåren som Feministiskt initiativ och även Miljöpartiet knöt an till och red på.
Den fjärde feministiska vågen var en postkolonial och antirasistisk feminism. Eller omvänt beskrivet, en feministisk antirasism. Det var inte längre en feminism dominerad av vita. Den var normkritisk och intersektionell, belyste kulturell appropriering och strukturella förtryck. De intersektionella diskussionerna hämtades delvis in i feminismen från antirasismen.
Varje feministisk våg har följts av en motrörelse. Dels i form av en reaktionär antifeminism, men den tar också skepnaden av en frustrerad intern feministisk diskussion, om huruvida den nya kvinnorörelsen gått för långt och hotar att omintetgöra den gamla kvinnorörelsens framsteg i sin uppgörelse med sina ”mödrar”. De gamla vågorna försvinner inte för att nya tillkommer.
Framträdandet av den fjärde vågens feminism polariserade samhällsdebatten, men inte efter en given höger-vänsterskala. Några av de tidigaste kritikerna kom faktiskt från vänster, och dömde ut den nya postkoloniala feminismen som en farlig identitetspolitik som riskerade driva arbetarväljarna in i Sverigedemokraternas famn.
En av de mest högljudda motståndarna var Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, som hösten 2014 i en serie artiklar anklagade den nya antirasistiska feminismen för att ”förgifta debatten om ras och kön” med politiskt korrekthet och identitetspolitik. Hon lyfte i den fortsatta debatten något år senare fram Alice Bah Kuhnke som ansvarig för att använda normkritiken som en tvångströja på kulturinstitutionerna. Medan Aftonbladet kultur och delar av vänstern stängde dörren för den nya vågen av antirasistisk feminism så var det i stället Expressens kultursidor som öppnade sig för den.
Mottagandet av sajten Rummet, ”en kollektiv plattform för feminister och antirasister som rasifieras”, som startade i januari 2014 är talande. Sidan blev snabbt både hyllad och hatad, grundarna blev en projiceringsyta för hela diskussionen om rasifierad feminism och identitetspolitik. Men skribenterna fick också öppna dörrar till allt från Flamman och Bang till Dagens Nyheters kultursidor och Utbildningsradion.
Filosofen Nancy Fraser och statsvetaren Wendy Brown påpekar båda hur nyliberalismen tog en ny riktning under slutet av 90-talet och början av 00-talet. Den ekonomiska högerpolitiken lämnades orörd, men kombinerades med en större känslighet för representation. Nyliberalismen lärde sig omfamna Pridetågen, legalisera homoäktenskap och lyfta fram en mångkulturell antirasism med ett öppet hjärta. Fraser och Brown kallade denna fas för progressiv nyliberalism. Reinfeldt och Löfvens politik skilde sig ur detta perspektiv inte nämnvärt från varandra. Det fanns en öppning för radikala rörelser att verka inom, vilket fick resultatet att vissa frågor lyftes och andra försummades. Krav på erkännande och åtgärder mot diskriminering var lättare att vinna än att kämpa sig till högre löner, stoppa privatiseringar och motverka ökade ekonomiska klyftor.
Vincent Bevins påvisar i boken If we burn (2023) hur en global våg av massprotester svepte över jorden från 2011 och framåt, en våg som vi fortfarande lever i. Det antirasistiska stråket kom tydligast till uttryck under flyktingvågen 2015, då Refugees welcome-stödgrupper snabbt upprättades över hela Europa. Den fanns också i förgrunden med Black lives matter-protesterna i USA. Den feministiska fjärde vågen var också inbäddad i denna våg av massprotester, med kampanjer mot våld mot kvinnor och till försvar för aborträtt, transvård och reproduktiva rättigheter. Organisationer som Ni una menos, Inte en [kvinna] mindre, i Argentina 2015, International women’s strike och Women’s march i USA 2017 och den globala metoo-rörelsen samma år blev stilbildande och fick internationell spridning.
Men som Judith Butler lyfter i sin Who’s afraid of gender? (2024) så var det också i motreaktionen mot denna postkoloniala och antirasistiska feminism som dagens konservativa hegemoni började formeras och fick ett globalt genombrott. Det högerpopulistiska uppsvinget från 2016 och framåt liknades vid högerns 1968. Genusvetenskap, postkolonialism, kritiska vithetsstudier och kraven på klimatomställning har gemensamt utmålats som huvudfienden för dagens högerprojekt att samlas mot.
Dagens utspel från högern, som exempelvis utbildningsminister Mats Perssons utredning om cancelkulturen på Sveriges universitet, ägnar sig åt en skuggboxning mot det högern såg ske 2014, att institutionerna och media ”infiltrerades” av en ”wokeaktivism och politisk korrekthet” som bet sig fast i HR-avdelningarna, likabehandlingsplanerna, speglingsuppdragen och klimatåtagandena.
Den fjärde feministiska vågen blev trängd. Att rasifierade feminister tog plats i den offentliga diskussionen 2014 sände chockvågor genom hela det politiska spektrumet som är märkbara än i dag. Från högern beskylldes den vara orsaken till vänsterns styrka, att ha infiltrerat samhällsinstitutionerna och förändrat dem inifrån. Medan från delar av vänstern beskylldes den för att vara orsaken till vänsterns svaghet, att ha alienerat den vita manliga arbetarklassen genom sin identitetspolitik.
Men den fjärde vågen är inte bara en passiv mottagare av en motreaktion, dess intersektionella teori kan också visa på en väg framåt för att bemöta reaktionen och bedriva motstånd. Judith Butler trycker på att reaktionens framgångar bygger på dess förmåga att isolera och attackera varje radikal fråga, minoritet och rörelse enskilt.
Men här finns också möjligheten. Det öppnar dörren för alliansbyggen, där attackerade och utsatta stödjer varandra. Här finns ”förutsättningarna för en transnationell feminism och en effektiv solidaritet mot antigenusideologi-rörelsen”, mot högerreaktionen, menar Butler. När Ni una menos uppmärksammade våldet mot transpersoner som en del av våldet mot kvinnor, svarta amerikanska feminister och queera uttrycker sitt stöd för Palestina, strejkande amerikanska lärare också protesterar mot utrensningarna av feministisk och svart litteratur från skolbibliotek och gästarbetarna i Solidariska byggare hjälper kvinnliga migrantarbetare i städbranschen att organisera sig fackligt efter deras modell, byggs sådana broar. Det är solidariteten mellan många utsatta minoriteter som kan skapa en intersektionell majoritet, och lägga grunden för en femte feministisk våg.
Publicerad i Flamman 3 juli 2024.