Finns framtiden i apans anatomi eller i att bryta stormens utveckling? En vänster som tappat framtidstron är dömd att blicka bakåt. Nu behöver vi åter finna en gemensam horisont att sträva emot.
Det finns nog inget som tydligare visar vänsterns släktskap till kristendomen än synen på framtiden. Historien har en början och går mot ett fullbordande. Arbetarrörelsen var ett modernistiskt projekt och drevs av en stark framtidstro. Arbetarklassen var den klass som bar på framtiden inom kapitalismen, klassen som skulle kröna historien och vara dess slut. Den hegelianska marxismen såg historien gå mot ett mål (telos), som utvecklades progressivt genom de olika historiska epokerna. Även anarkister föreställde sig en ny ordning skulle växa fram genom en sista stor strid, en revolution i blod och eld ur vilken den nya världen skulle resa sig.
Realsocialismens sammanbrott och socialdemokratins tappade reformtro sammanföll med modernitetens kris och nyliberalismens globala triumftåg. Det var inte längre givet att vi gick mot en ljusare framtid, att utvecklingen var något positivt och i de stora dragen progressivt. Fredric Jameson beskriver det tillstånd efter modernismen vi genomlever som en period då tiden har slutat att flyta. Bara nutiden finns kvar, medan framtiden och historien har upplösts.
Så här är vi nu. Fast i nuet. Vänstern har tappat sin karta, har ingen utopi längre och tror inte längre på reformer. En annan värld framstår som omöjlig. Slutet på kapitalismen går inte att ens föreställa sig. Tidöhögerns snabba nedmonterande av den svenska modellen gör denna framtidsbrist smärtsamt påmind. I Ungdomsbarometerns mätningar varnas för att de unga får allt mindre tilltro till att de kan påverka samhällets utveckling och forma sin egna framtid. En majoritet av ungdomarna i undersökningarna menar att samhället är på väg åt fel håll. Nu famlar vänstern i blindo. Både Flamman, Aftonbladet Kultur och Centrum för marxistiska samhällsstudier har ägnat senaste halvåret åt att försöka väcka diskussionen om utopier, medan tankesmedjor som Katalys och Balans försöker återupprätta en tro att progressiva reformer fortfarande är möjliga att genomdriva.
Det är inte första gången vänstern tappat tron på framtiden. På 1920- och 30-talet, när vågen av arbetarrevolter hade krossats i Europa, var det svårt att upprätthålla en progressiv materialistisk historiesyn. Den tyska marxisten Walter Benjamin, färgad av sin judiska tro och ställd inför Nazitysklands framväxt, kritiserade historiematerialismen i sina postumt utgivna Historiefilosofiska teser (1940). Historiens ängel blickar inte framåt, menade Benjamin, utan drivs baklänges mot framtiden av en storm och kastar sina blickar bakåt mot historien. Det som ser ut som progressiva framsteg är i ängelns (historiens) ögon snarare en fortgående kedja av katastrofer. En ödeläggelse som tornar upp sig mot framtiden. Historiens framsteg är snarare katastrofens fortskridande. ”Marx säger att revolutionen är världshistoriens lokomotiv. Men kanske är det tvärtom. Kanske är revolutioner ett försökt från passagerarna på tåget – mänskligheten – att dra i nödbromsen”, menar Benjamin.
”Utvecklingen” är ett förfall och för den marxistiska teorin återstår kritiken, negationen av stormens utveckling. Andreas Malm lyfter detta perspektiv i sin bok The progress of this storm (Verso, 2017). Fossilkapitalismen leder hela planeten mot dess undergång. Det som krävs nu av politiken är att stoppa framtiden, att bromsa tåget. För det krävs politiska beslut, antingen i form av ett heroiskt militant sabotage av fossilkapitalismen fortskridande eller en krigskommunistisk statlig planering som agerar utifrån det planetära nödläget. Voluntaristisk anarki och centraliserad kommunism.
”Denna bild av en överhängande och fortgående katastrof är nyckeln till Malms verk och metod: den förser hans text med en affektiv laddning, dess känsla av brådskande nödvändighet och ett modigt insisterande på radikalt handlande. Den berättelse som framträder ur en sådan katastrofism är nödvändigtvis episk, dess protagonist heroisk och dess metodiska procedur bygger på beslut”, skriver Bue Rübner Hansen i Viewpoint magazine om Malms marxism.
En mer anarkistisk variant på en sådan negation av den mörka framtiden är det som inom den insurrektionella traditionen kallas destituerande (se Överlevandets öken i Brand 1, 2023). I Den osynliga kommitténs Det stundande upproret (Pluribus, 2010) betonas att katastrofen är inte något som hotar i framtiden, den är redan här och vi lever i kollapsen. Det enda vi kan göra är att finna varandra, dra oss undan från kapitalismens sammanbrott och skapa egna kommande gemenskaper (kommuner). Mitt i tillvarons öken får vi göra vårt bästa att ge utrymme för nya små världar och livsformer.
Walter Benjamin har mer att säga. Faran finns att bristen på framtid har skapat en melankolisk vänster, varnar han. Vänstern sörjde sina förluster till den grad att den blev tillbakablickande och konservativ. I Resisting Left Melancholy (Duke university press, 1999) menar Wendy Brown att vänstern inte längre kan föreställa sig hur världen kan organiseras annorlunda. Istället längtade den tillbaka till en tid när vänstern var enad, en massrörelse med klassbaserad politik och letar bittert syndabockar att beskylla vänsterns impotens på – varför vänstern blivit svag, fragmenterad och tappat riktning.
Enzo Traverso försöker i Left-Wing Melancholia: Marxism, History, and Memory (Colombia University Press, 2017) ge vänstermelankolin ett progressivt drag och se hur melankolin ska kunna kombineras med organisering, kamp och projicerande framåt. Han lyfter Judith Butlers diskussion om att försöka hitta en militans ur sorg, likt Act up-rörelsen i USA:s kamp mot AIDS-epidemin fick dem att både sörja och kämpa mitt under de mörkaste Reaganåren. På samma sätt försöker den judiska vänstern använda det historiska minnet av övergrepp, förintelse och förföljelse som en maning att ingripa mot dagens förtryck och folkmord i Palestina. Historien kan öppna upp framtiden, menar Traverso.
En annan strömning inom nutida marxismen försöker rädda den progressiva synen på ett historiskt framåtskridande, utan att hamna i determinism och teleologi. Istället för att verka negerande, försöker den hitta affirmativa sätt att öppna upp en bättre framtid. Diskussionen pågick intensivt på de internationella konferenserna Kommunismens idé i mitten av 10-talet. Inom denna strömning skiljer de på två framtidsbegrepp. Det dominerande perspektivet idag är att framtiden (franska: futur) är en linjär fortsättning på nuet, en identisk repetition av tiden vi lever i. Vi kommer att fira semester nästa år, ha samma jobb, fortsätta åka bil och konsumera som vi gör nu. Kapitalismens tillväxt föreställs som evig. Mot det ställs det kommande (franska: avenir), ankomsten av något oväntat, en diskontinuitet. En händelse tar oss i en ny riktning. Framtiden är öppen att forma.
Nutiden innehåller en rad möjliga vägar, vissa radikala, som immanenta inneboende tendenser samhället kan slå in på och radikala brytningar samhällsutvecklingen kan ta. Det är därför inte historien som förklarar nutiden, utan tvärtom. Karl Marx ger exemplet att det inte är apans anatomi som förklarar människans, utan människans anatomi som ger ledtrådar om apans.Historiestudier hjälper oss inte att förstå nutiden, utan nutiden kan förklara vilka historiska tendenser som realiserats. Vi behöver därför se vilka tendenser i nutiden som öppnar för ett kommande, en utveckling mot kommunismen eller anarkismen. Genom att föreställa oss det framtida postkapitalistiska samhället spårar vi tendenser i vår tid som leder dit. ”Det är detta som gör det möjligt att göra en läsning där framtiden belyser nutiden, för att kunna skapa projekt som visar på en framtid”, skriver Toni Negri.
Ett annat sätt att beskriva det är att vi behöver en kommunistisk eller anarkistisk horisont, som ger våra handlingar i nuet mening. När vi tar revolutionens aktualitet för given och uppfattar den revolutionära brytningen som nödvändig slår vi fast det riktmärke som all revolutionär politik idag måste orientera sig mot. Den revolutionära förväntan bär på en kraft som skapar ”den framtida revolutionens förmåga att samordna de handlingar som den själv frambringar”, menar Jodi Dean. Revolutionen blir både sin egen förutsättning och sitt resultat.
Destituerande eller konstituerande, kritik eller affirmation, voluntaristiskt beslut som drar i bromsen eller accelerera en immanent motsättning. Det gemensamma är att föreställa sig framtiden som en händelse som bryter ett linjärt förlopp och öppnar upp ett kommande, frigör potentialer och skapar en horisont av möjligheter. Det är vårt gemensamma projekt att upptäcka.