Vi lever i upploppens tid. De framstår ofta som oförklarliga, som en blixt från klar himmel. Om man står utanför dem. För de som går ut på gatan är det en naturlig utveckling, en explosion ur en lång tid av frustration. Som bara väntade på gnistan att tända dem.
Vi vet alla vad som tände gnistan under påskledigheten och ramadan. Den danska islammotståndaren Rasmus Paludans utannonserade Koranbränningar. I Danmark har hans parti fallit samman och åtalen hopar sig. Istället har han sökt sig till Sverige för sina provokationer. Han hade försökt flera gånger förut, utan några reaktioner. Nu tände det till. Varför blev reaktionen så stark i Norrköping, Örebro och Linköping, men inte i Rinkeby och Jönköping? Få försöker höra efter varför. Alla är fullt upptagna med att fördöma våldet.
Vad har vi gjort med vår ungdom, skriver den franska antropologen Alain Bertho i The age of Violence (Verso 2018). Han har specialiserat sin forskning på upplopp och beskriver hur de ökar i antal globalt. Med utgångspunkt i förortsupploppen 2005 i Frankrike försöker han förstå hur generation efter generation unga kastar sig in i våldsamma sammandrabbningar med polisen.
Upploppen återkommer allt tätare. Litteraturprofessorn Joshua Clover lyfter i Upplopp. Strejk. Upplopp. (Tankekraft 2019) hur upploppen nu kommit att dominera varje ny protestvåg världen över och ersätta strejken som den nya underklassens främsta form att uttrycka sitt missnöje. Sociologiprofessorn Beverly Silver som byggt en gigantisk databas som registrerar alla arbetarkonflikter från 1870 till idag har fått lägga till en ny kategori av protester: upploppen från en ung arbetslös underklass utanför arbetsmarknaden.
Upploppsmakarna ställer inga krav, de står inte för en ny politik. Trots upploppen är så frekventa är det ingen politisk organisation som vill förknippas med dem. De ska enbart fördömas. Enda sättet att hantera dem är med repression. Så har det inte alltid varit.
”Upploppen är de ohördas språk”, sade Martin Luther King i ett tal april 1967. ”Vad är det Amerika misslyckats att höra?” Luther King förklarade att det räckte inte att fördöma upploppen, man måste ännu hårdare fördöma den segregation och klyftor de uppstod ur. Och lära sig av dem, vad var det de röstlösa försökte säga? Luther Kings medarbetare William Jacksson konstaterade att ”jag missar aldrig möjligheten med ett upplopp”. Medborgarrättsrörelsen såg varje upplopp som en möjlig öppning, dit de kunde komma och berätta vad de lokala politikerna misslyckats med, vilka satsningar som borde göras.
Denna öppning är en historisk lärdom, lika gammal som demokratin. Det var upploppen som antikens romerska republik vilade på, menade Niccolo Machiavelli. De återkommande upploppen vitaliserade demokratin och tvingade aristokratin att aldrig sluta lyssna på folktribunerna, folkets röster.
Vid vågen av förortsbränder 2013 efter en dödsskjutning i Husby var organisationerna Megafonen i Stockholm och Pantrarna i Göteborg de enda som försökte ge röst åt ungdomarna som deltog i upploppen, föra fram deras version och berätta vad de utsattes för.
Frågan är, vem lyssnar på upploppen idag och tar den öppning de erbjuder för att ställa konstruktiva förslag, satsningar och stärka de orter där vreden kokat över.
Publicerad i Aftonbladet Kultur april 2022