Kamper är organiska. Eller åtminstone föreställer vi oss dem ofta så. De har sin egna livscykel: de uppstår ur en konflikt eller motsättning i samhället, växer, slår igenom eller fortsätter envetet i skuggan, för att slutligen förtvina och dö. Kampcykel är det begrepp som används inom den autonoma teorin.

Utifrån ett sådant cykliskt perspektiv på kamper så befinner vi oss just nu i slutet av en kampcykel. Kanske kan vi rent av säga att nystarten av Brand sammanföll med denna kampcykels uppkomst. Efter bank- och finanskrisen 2008 föddes en ny våg av protester mot krisåtgärderna och åtstramningspolitiken världen över. Occupy Wall Street, torgockupationer, arabiska våren, universitetsockupationer. Stormningen av Ungdomshuset i Köpenhamn 2007 och vågen av husockupationer som de följande åren bredde ut sig i Sverige. Förorts- och stadsdelsorganiseringen som växte fram, med grupper som Pantrarna, Megafonen, nätverken Linje17 och Linje19. Det var dessa kamper som blev innehållet av Brand, de kamper vi var dubbelorganiserade i och reflekterade över i tidningen. Det var åren då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 och de antirasistiska protesterna blev en massrörelse med motstånd mot inre gränskontroller och rasprofilering (REVA), antifascistiska samlingar mot nazistiskt våld (Kärrtorp och Kämpa Malmö) och solidariteten med migranter som bröt sig igenom Fort Europas gränser (No Border-lägren, Refugees Welcome-manifestationerna och mottagningsarbetet, kampanjerna mot utvisningar som Ung i Sverige och #vistårinteut). Och så den ”fjärde våg” av feministiska kamper mot sexualiserat våld, med massmanifestationer, kvinnostrejker och #metoo-upprop. En kampcykel som började med klimatprotester (Cop15-mötet) och slutade med klimatprotester (Greta Thunbergs Fridays for future).

Ingen av organisationerna skulle nog erkänna släktskapet, men både Feministiskt initiativ och förbundet Allt åt alla, kan ses som en produkt av denna kampcykel. När de sociala protesterna försvagades på gatan och reaktionen i form av en öka högerpopulism började breda ut sig globalt, kanaliserades en del av rörelsernas energi in i vänsterpopulismen: i ett försök att utmana både centrismens nyliberalism, bemöta socialdemokratins kollaps och gå i närkamp med högerpopulismen. Podemos, Syriza, Corbyn, Sanders. Och som en hybrid mellan rörelse och parti, municipalismen. Alla dessa initiativ har nu tappat sitt momentum. En cykel är på väg att avslutas.

Men var kommer detta cykliska perspektiv ifrån? På många sätt var det en reaktion på en hegelianskt influerade dogmatisk marxism, som såg en linjär utveckling, där historien avancerade genom motsättningar mot ständigt högre stadier. Istället för denna teleologisk syn, lyfte de så kallade operaisterna, eller autonoma marxisterna i Italien, en annan sida inom marxismen: dess analys av kapitalismens långa vågor och cykliskt återkommande kriser. Dessa ekonomiska analyser översattes till kamp. Precis som kapitalet hade sin organiska sammansättning, hade arbetarklassen en teknisk och politisk sammansättning. Precis som kapitalet genomgick sina cykler genomgick klasskampen ett motsvarande cykliskt förlopp. Operaisterna gav det en till push: att kapitalismens cykliska kriser drevs på av arbetarklassens kamp. Kapitalet svarade genom att omorganisera produktionen och förändra arbetarklassens sammansättning, kriser fick motivera ett uppbrytande av arbetarklassens starkaste positioner och nykombinerande av klassen inom produktionen (genom exempelvis outsourcning, ändrade anställningsformer eller införandet av ny teknik). Den tekniska klassammansättningen förändrades, vilket förändrade kampformerna och kristaliserades i en ny politisk klassammansättning: en arbetarklass som hittade nya sätt att kämpa, skapade nya organisationsformer eller stöpte om de gamla för att passa sitt syfte bättre. En sådan cykel kallade operaisterna för kampcykel, processer som ofta skedde över ett trettioårigt organisationsspann. Amerikanska operaisten Harry Cleaver som lyfte begreppet ”circle of struggle” menade att begreppet inte skulle ses som någon lag eller naturbundet, utan utgången var alltid öppen.

Men hur länge sträckte sig en kampcykel? Operaisternas beskrivningar skildrar cykler på trettio år. En liknande cykellängd finns hos Chantal Mouffe och Ernesto Laclau i deras beskrivning av hegemoniskiften, de ”populistiska ögonblick” då det är möjligt att utmana en sammanfallande hegemoni. Andra marxister och sociologer (Charles Tilly, Francis Fox Piven, Richard Cloward) som analyserade kapitalismens långa övergripande vågor, såg att olika perioder inom kapitalismens historia gav upphov till olika ”handlingsrepetoarer”. På 1500-talet var det bonde- och skatteuppror, på 1700-talet och tidiga 1800-talet brödupplopp, på sena 1800-talet och 1900-tallet massorganisering med strejker, bojkotter, demonstrationer och klasspartier. Joshua Clover menar i sin bok Upplopp. Strejk. Upplopp att vi sedan 70-talet passerat från en period då strejken var den dominerade kampformen till att upploppet nu är den paradigmatiska kampformen.

När 68-vänstervågen ebbade ut på 80-talet började delar av den radikala vänstern frikoppla kampcykelbegreppet från kapitalets cykler. Var verkligen en kampvåg bara en reaktion och spegling av förändringar inom kapitalet? Hade den sin egna dynamik och följde ett annat förlopp än kapitalet? Franska vänsterkommunisten Roland Simon försökte problematisera kampcykelbegreppet. Hur förhöll sig olika kampcykler till varandra? Kunde de övergå i varandra? Vad lämnades kvar i ”arv” från tidigare cykler och hur användes de gamla rörelsernas strukturer (till exempel lokaler, fackföreningar, partier eller personer). Cykelbegreppet ger lätt en antydan om ett början och slut, men hur täcker man då in kontinuiteten? Eller de händelser som faller utanför cykelspannet. Italienska begreppet ciclo har dessutom mer en innebörd av ”period” eller ”serie”, snarare än en Oswald Spenglersk cykel av uppgång och fall.

Den brittiska aktivisten Keir Milburn från organisationen Plan C kom förra året med boken Generation Left där han förde samman perspektivet om kampcykler med en periodisering baserad på sociala generationer. En generation, menade Milburn, formas av en händelse som gav den en gemensam erfarenhet som skiljde sig från den före dem. Efterkrigstidens babyboomers formades av 1968, Generation X av att växa upp innan murens och realsocialismens fall, Generation Y eller Millenials växte upp under 90-talskrisen och nyliberalismen. Och dagens Generation Z, Greta Thunbergs generation, som växt upp efter finanskrisen 2008 i nyliberalismens kris. Milburn menade att dessa generationer alla formades i olika motsättningar och politiskt sammansattes av olika former av politisk kamp. Men de ärvde också erfarenheter från de tidigare generationerna, som de både byggde vidare på och bröt med. Det är Generation Y som burit upp den kampcykel som nu avmattats, men där Generation Z tagit form. I Generation Left är Milburn noga med att lyfta det materialistiska i en generationsanalys, att se till förändringarna i arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och utbildning som formade varje generation. Generation är en form som vår klasserfarenhet levs igenom, menar han.

Periodiseringar riskerar alltid att överbetona en brytning, vad som är nytt och specifikt med ett skifte, och riskera att tona ner kontinuiteten och den långsiktiga progressiva ackumulationen som sociala kamper ger upphov till. Samtidigt finns det en fara i att underskatta vad situationen bär på för specifika möjligheter och låsa nya kamper i anakronistiska former av organisering och analyser. Tänk bara på alla de marxist-leninistisk organisationer som närmar sig varje ny kamp med en karta från 1917, där de försöker pressa in dem i hundra år gamla strategier och organisationsformer. Eller de anarkistiska analyser som saknar varje temporalitet, där tiden alltid är rätt för att kräva generalstrejk eller genomföra uppror, utan att se till vad som är möjlig kamp att kunna vinna eller realistiskt krav att ställa för stunden. I sin bästa form innebär en analys av kampcykler att försöka förstå vilka konflikter och motsättningar som är specifik för en situation, vad det är som sätts i rörelse och vilket momentum det har.

Men periodiseringar behöver inte vara cykliska. Ett annat vanligt perspektiv är att utgå från rörelsevågor, perioder av vänsteruppsving och perioder av reaktion, flod och ebb. Rosa Luxemburg och Antonio Gramsci menade att dessa två olika faser av en våg krävde olika strategier. De plockade upp de militära beteckningarna ”manöverkrig” och ”ställningskrig”. I ett uppsving eller vänstervåg, fanns en möjlighet att snabbt utmana makten, att storma Vinterpalatset och direkt utmana en hegemoni – detta är den politiska revolutionens tid eller det populistiska ögonblicket. Det var i denna tid en manöverstrategi, att snabbt förflytta sig och gå på en offensiv var möjlig. Men Gramsci menade att det gick även att fortsätta den radikala kampen och pressa framåt under en period av ebb, när uppsvinget försvagats, avtagit eller rent av bemöttes av en reaktion. Då var det tid att gräva skyttegravar, befästa sina vunna segrar, försvara sina institutioner och använda dem för ett ställningskrig, att både återbygga sin basorganisering, stärka sin förankring i civilsamhället, och i vardagskamper bygga styrkepositioner. Detta var ställningskrigets period.

Gramsci hämtade en liknelse från Machiavellis Fursten – men där han med vår tids moderne furste menade den radikala organisationen eller partiet. Machiavelli menade att det fanns en motsättning mellan öde (Fortuna) och kraft (Virtù). En furste kunde inte bestämma över ödet, men kunde skaffa sig kraft att lära sig vända ödet till sin fördel. Varje år svämmar Nilen över. En furste vet inte när det sker eller hur mycket det kommer att ske. Men jordbruket är beroende av Nilens flodperioder för sin bevattning. Fursten kunde därför bygga dammar och vara redo att fylla dem när floden kom, för att kunna använda vattnet i perioderna av ebb och torka. På så sätt kunde Fursten få jordbruket att fortgå inte bara under flodperioder utan även under ebb. Ställningskriget var för Gramsci en beskrivning hur den radikala rörelsen kunde verka under perioder av ebb, vilka dammar den kunde bygga för att fånga upp den revolutionära floden som kunde lyfta den vidare även när ebb inträdde.

Och det är en sådan period vi inträder nu. Det är inte ett ”slut” på en cykel, utan bara en övergång till en annan form av kamp, där möjligheterna och styrkepositionerna ser annorlunda ut. I det läget gäller det att stärka våra vunna organisationer och våra lokaler som vunnits under åren av mer offensiv kamp, fortsätta utge våra tidningar och bygga medieprojekt, hamstra resurser och skola aktivister. Det är våra dammar.

Kanske är det som en sådan damm, en sådan institution för radikal kamp vi ska se på Brand som tidning. Att under sin 122-åriga historia har den genomlevt många kampcykler, från de anarkistiska ungsocialisternas centrala roll i tidiga 1900-talets klasskamp, bevarat de frihetliga idéerna genom 40- och 50-talets svacka, hållit kvar vid den frihetliga ådran från 1968 under 70-talet, lyft punkens D.I.Y-anda som fanzine som husockupationsorgan på 80-talet, som ett direktaktions-forum under 90- och 00-talet över till en reflekterande plats för 10-talets kampcykel i sin nuvarande form. En tidskrift som ackumulerar kamperfarenheter från varje våg och lägger grund för nästa flod. Ett organ för kampcykler – att vara ständigt i kampen,det är väl inte att vara ute och cykla?

Publicerad i Brand nummer 2, 2020

Politikens möjligheter och kampen på arbetsplatserna. Mellan de två polerna formade den italienska marxisten Mario Tronti sitt tänkande. I höst (2019) utkommer hans klassiska verk Arbetare och kapital på engelska för första gången. Vad kan det lära en skadeskjuten vänster i dag? Vänstern och arbetarrörelsen mår inte bra. Kanske skulle man rent av kunna säga att den är döende. Backar i val, tappar medlemmar, förlorar inflytande, har en åldrande väljarskara. Arbetarklassen verkar desertera från arbetarrörelsen. I det läget kan det vara en liten tröst att veta att det här är inte första gången. Vänstern har dött många gånger förut. Och kunnat resa sig ur sin kris, kunnat hitta en ny återkoppling till en förändrad arbetarklass och bygga en ny klassmakt.

Den italienska filosofen och marxisten Mario Trontis klassiska verk Operai e Capitale (Arbetare och kapital) från 1966 kommer till hösten för första gången på engelska, över 50 år efter italienska orginalutgåvan. Operai e capitale kom tidigt att översättas till tyska, franska och spanska. I Sverige användes Operai e capitale som ett av referensverken i Mats Dahlqvists (nu Lindberg) Att studera Kapitalet (1978), via den tyska utgåvan. Men enbart brottstycken och enskilda texter gavs ut på engelska, tills nu då den släpps i sin helhet på Verso.

Trontis bok är kommen ur just ur en sådan kris för arbetarrörelsen, där en vänster backat och tappat klassförankringen, och den beskriver hur den hittat en väg tillbaka. Därför är den intressant att läsa i dag och inspireras av.

I slutet av 1950-talet och början på 1960-talet samlades en grupp sociologer och filosofer från italienska socialistpartiet PSI och kommunistpartiet PCI för att genom undersökningar på arbetsplatser försöka förstå varför de två arbetarpartierna och fackföreningsrörelsen tappade medlemmar i de stora industrifabrikerna. Italien genomlevde en stor migration från syd till de industriella zonerna i nord, och en ny form av arbetarklass – massarbetare vid de fordistiska fabrikernas löpande band – kom att ersätta de yrkesprofessionella industriarbetarna, som utgjort kärnan i arbetarpartierna. De nya migrerade massarbetarna anslöt sig varken till fack eller parti, och uppvisade beteenden som skilde sig från den skötsamma och yrkesstolta äldre industriarbetaren. Det är denna ”rude razza pagana”, grova kätterska sort – som Tronti kallade dem – av arbetare som sociologerna vände sig till och började göra deltagande undersökningar med.

Raniere Panzieri, Romano Alquatti, Mario Tronti, Sergio Bologna, Antonio Negri och Massimo Cacciari började i tidskrifterna Quaderni Rossi (Röda anteckningsböcker) och den mer fabriksinterventionistiska Classe Operaia (Arbetarklassen) att undersöka massarbetarens kamper och informella organisationsformer. Ur dessa undersökningar och interventioner uppstod två politiska projekt för att skapa en ny form av klassorganisering. Den ena betonade arbetarautonomin och arbetarnas självständiga organisering, den andra det politiskas autonomi och vikten att åter förankra arbetarrörelsens partier och organisationer i fabrikens nya klassammansättning. Mario Trontis artiklar i Quaderni Rossi och Classe Operaia blev betydande för att utveckla båda dessa strömningar, både arbetarautonomin och det politiskas autonomi. Trontis artiklar samlade i Operai e Capitale 1966 kom att bli en bibel för studentrörelsen 1968, och få den att gå ut och ansluta sig till massarbetarnas kamp under den heta avtalsrörelsen hösten 1969, i en massintervention vid Fiats fabriksgrindar i Mirafiori, Turin. Då hade Mario Tronti redan tappat tron på arbetarkampens möjliga radikalisering och kom att bli en av strategerna i Italienska kommunistpartiet bakom den historiska kompromissen med Kristdemokraterna. I hans postskript till andra versionen avOperai e capitale vidareutvecklar han sin teori om det politiskas autonomi – i skarp polemik mot Antonio Negri och rörelsen för arbetarautonomi (Autonomia Operaia).

Det Tronti gör i första delen av Operai e Capitale är att återvända till Marx och åter vända på Marx, mot sin tids marxism (i dess olika leninistiska, trotskistiska, gramscianska, althusserianska eller maoistiska varianter). Det är dessa kopernikanska revolutioner och omkastningar som får Operai e Capitale att sticka ut och bli en marxistisk klassiker läsvärd även i dag.

Tronti följde George Lukács förslag och läste Marx Kapitalet ur proletariatets ståndpunkt. I stället för att följa sin tids marxistiska vurm för ideologikritik menade Tronti att det är först ur proletariatets position som ideologin blir synlig. Utgår vi från marknadens perspektiv kan kapitalismen inte annat än framstå som rättvis, baserad på byten av ekvivalenter (lön mot arbete). Det är först med steget in i produktionens dolda boning som exploateringen och värdeskapandet blir synligt. I stället för att sätta analysen av kapitalet främst, måste vi sätta analysen av arbetarklassen i första rummet – för att även kunna förstå kapitalet.

Tronti utgick från Marx kapitel ”Samverkan” (kapitel 11), ”Arbetsdelning och manufaktur” (kapitel 12) och ”Maskineri och storindustri” (kapitel 13) för att lyfta hur den enskilde arbetarens arbetskraft kombinerades till en kollektiv arbetare i fabriksproduktionen. Detta krävde social och teknisk organisering och planering från kapitalistens sida. Det krävde med andra ord upprättandet av ett kommando, ett övervinnande av arbetskraftens vägran och en disciplinering av arbetskraften. Marx beskrev detta som att arbetsprocessen kom att reellt underordnas den värdeskapande processen. Tronti såg i denna arbetsvägran och ovilja att underordna sig fabriksdisciplinen den antagonistiska grund som varje kommunistiskt projekt att förnya arbetarrörelsen måste baseras på och utgå ifrån. Det är där en tendens till arbetarautonomi finns, att befinna sig inom och kämpa mot kapitalet, genom att negera sin funktion som arbetskraft inom produktionsprocessen.

Detta var en radikal nyläsning av Marx som hamnade i direkt kollisionskurs med många former av marxism. Tronti vände sig mot den marxist-leninistiska syn, stark inom den italienska eurokommunismen, som betonade socialismen som en rationell planering ställd mot kapitalets irrationalitet och anarki. Kapitalismen förutsatte organisering och planering, menade Tronti, både inom produktionen och av samhället. Detta blev synligt när perspektivet att betrakta fabriken ur arbetarnas synvinkel vidgades till att betrakta samhället ur fabrikens synvinkel och staten ur samhällets synvinkel.

Här tog Trontis läsning av Kapitalet ytterligare ett steg genom att betrakta skillnaden mellan indviduella kapital och det kollektiva kapitalet. Här följde Tronti Marx från Kapitalets första band till det andra. Kapitalet som totalitet analyserades på två sätt: Dels som samhälleligt kapital – det vill säga hur den reella underordningen av arbetsprocessen under den värdeskapande processen kom att överföras på hela samhället och statsmakten. De storskaliga industristäderna krävde statlig planering, forskning, universitet, infrastruktur, bostäder, en hel social ingenjörskonst för att fungera. Välfärdsstaten och fordismen växte fram tillsammans. Dels kunde denna totalitet ses som en motsättning mellan det kollektiva kapitalet, totalkapitalet, och det enskilda kapitalet. De enskilda kapitalen hade ett intresse av att exploatera arbetskraften (män, kvinnor och barn) till maximum, hålla skatter så låga som möjligt, undandra sig samhällssatsningar som reproducerade arbetskraften och råvaror. Totalkapitalets intresse var att se till kapitalismens intresse som helhet, mot de enskilda kapitalen, för att garantera det ekonomiska systemets reproduktion.

Tronti påpekar i Operai e Capitale att de arbetarkamper Marx skildrar i Kapitalet band I, framför allt i kapitlet ”Arbetsdagen” (kapitel 8), handlade om en allians mellan arbetarklassens behov och totalkapitalets behov, ställd mot de enskilda kapitalisterna. Totalkapitalet, genom den brittiska staten, tvingades reglera arbetsdagens längd, arbetets intensitet, införde regler för nattarbete och barnarbete, efter påtryckningar från arbetarnas intresseorganisationer, för att de enskilda kapitalisterna inte helt skulle köra slut på arbetskraften. Här öppnades för Tronti möjligheten till det politiskas autonomi, att staten kunde ha en viss relativ autonomi och fungera som arena för arbetarklassens politiska krav, utifrån dess funktion som kollektiv kapitalist. Vägen mot den historiska kompromissen – Italiens försenade Saltsjöbadsavtal – öppnades.

Så arbetarautonomi å ena sidan, det politiskas autonomi och möjligheten till en reformistisk politik å andra sidan. Trontis projekt stretade åt två håll. För att förbinda dem gjorde Tronti samma kopernikanska vändning av Lenin som av Marx. Han kastade om polariteten i Lenins uppdelning mellan taktik och strategi, arbetsplatskamp och parti. Att utgå från antagonismen i produktionen och arbetarklassens spontana strävan efter autonomi, som kapitalet hela tiden behövde övervinna genom sin plan och sitt kommando, innebar att ge klasskampen en strategisk roll, en negerande kraft som fullt realiserad var revolutionär. Partiets roll var inte att leda dessa kamper eller fungera som generalstab och ledning, utan snarare att följa och underlätta kamperna genom att vinna taktiska segrar och taktiska försvar som stärkte den kommunistiska strategiska tendensen. I stället för att ta Marx till Sankt Petersburg, och föra kampen där arbetarklassen var som svagast – i imperialismens svagaste länk – behövde vi ta Lenin till England, till där arbetarklassens starkaste position i produktionen fanns.

Partiets förankring i fabriken handlade därigenom inte bara om att ge partiet en arbetarledning, utan framför allt att genom partiet stödja de ekonomiska kamperna som slog mot kapitalismens hjärta (och som därigenom var politiska), för att hjälpa till att generalisera och sprida dem. Partiet skulle tjäna klasskampen, inte styra den. ”Partiet är i denna bemärkelse inte bara den vetenskapliga bäraren av strategin, utan det praktiska organet för dess taktiska tillämpning. Arbetarklassen innehar en spontan strategi i sina rörelser och i sin utveckling, och partiet behöver bara upptäcka den, uttrycka den och organisera den”, skriver Tronti. Partiet var arbetarklassens erövrande av taktikens värld.

Tronti utgick från arbetarkampen som primat och såg den som kapitalismens motor. Klasskampen var aktiv och tog genom sitt undandragande och negerande av fabrikskommandot initiativet och tvingade kapitalismen i en reaktiv position, där kapitalisten fick kämpa för att behålla kontrollen och konstant tvingas genomföra omorganiseringar av produktionen för att bryta upp arbetarklassens styrka. När Tronti förde samman denna arbetarautonomi med det politiskas autonomi – handlingsutrymmet i motsättningen mellan staten som kollektiv kapitalist och de enskilda kapitalen – så kunde han konstatera att det fanns två former av reformismer. Kapitalets reformism och arbetarklassens reformism, där båda genomfördes av arbetarrörelsens partier. Arbetarautonomin behövde tvinga partierna att genomföra taktiska reformer som stärkte arbetarklassens styrkeposition, men också att blockera arbetarrörelsens ledning från att genomföra kapitalets reformer. Successivt kom Trontis analys att flyttas från arbetarautonomin till det politiskas autonomi, från inom och mot produktionen till inom och mot partiet, sedan vidare till inom och mot staten.

Under sena sextiotalet och tidiga sjuttiotalet kom Antonio Negri att ta upp Trontis fallna mantel och utveckla hans teorier om arbetarautonomi – mot 70-talets Tronti och det politiskas autonomi. Antonio Negri och Michael Hardts nu på svenska utgivna Samling (Tankekraft förlag, 2019), del fyra i serien som inleddes med Imperiet (2003), fortsätter denna polemiska diskussion, genom att åter lansera Trontis vändning av taktik och strategi, att ta ”Lenin till England”, och kritisera vår tids anhängare av det politiskas autonomi (som Chantal Mouffe och Ernesto Laclaus vänsterpopulism).

Vad pekar Operai e capitale ut för vägar framåt ur arbetarrörelsens dödsryckningar i dag, för att få den likt fågeln Fenix att åter resa sig ur askan? Framför allt betonar den vikten av undersökningar, att se till hur arbetarklassens faktiska sammansättning ser ut idag – globalt i långa produktionskedjor och lokalt i sina regionala kluster. Den betonar vikten av att se arbetarklassen som den faktiskt är, som den råa kätterska arbetarsort det är, med både progressiva och reaktionära tendenser, snarare än arbetarklassen som man önskar den skulle vara. Och framför allt, se till vad klassens antagonistiska beteenden inom produktionen är, inte vad dess representanter säger eller hur den röstar. Detta är utgångspunkten för att kunna vända arbetarklassens uppdelning och tekniska sammansättning till en politisk organisering. Men Tronti visar också hur kapitalet som ett samhälleligt totalkapital kommer att underordna hela den samhälleliga terrängen, vilket öppnar för allianser bortom en strikt branschorganisering utifrån yrken. Det visar på öppningar hur sociala rörelser, fackföreningar och arbetarkollektiv kan bygga solidariska band och stöd – likt den rörelse som slöt upp bakom Hamnarbetarna eller utmanar LO-ledningen om strejkrätten. Operai e capitale kan också kasta ljus på den motsättning som finns inom socialdemokratin, mellan å ena sidan dess centristiska regeringspolitik med det nyliberala 73-punktsreformpaketet, å andra sidan de utmanande västersocialdemokraternas nystartade förening Reformisterna kring fackliga tankesmedjan Katalys, med sitt förslag på en grön social deal och ett nytt socialistiskt reformprogram. Kanske är detta just det taktiska stöd inom parti och fack just nu som en ny form av arbetarautonomi, mellan arbetarkollektiv och sociala rörelser, behöver driva på för att kunna få den strategiska antikapitalistiska tendensen att utvecklas igen inom arbetarklassen.

Publicerad i Clarte nr 3, 2019.

För mer läsning:

Mario Tronti: Workers and Capital, Verso 2019.

Mario Tronti: ”Lenin i England”, i Brand 1/2017, tema Sociala strejken. Översättning: Josef Yusuf.

Antonio Negri och Michael Hardt: Samling, Tankekraft 2019. Översättning: Mathias Wåg och Oskar Söderlind.

Mathias Wåg: ”Lenin på Twitter”, i Fronesis nr 60-61, 2018, tema Revolution.

Mathias Wåg: Recension av Till vänsterpopulismens försvar, i Ord o Bild, nr 2 2019, tema: Europa.