Igår var det för tidigt. Imorgon är det försent. Det är idag som är rätt tid att agera. Det är nu som är rätt tillfälle, rätt ögonblick. Chantal Mouffes senaste bok, Till vänsterpopulismens försvar, är en dagsaktuell intervention, tydligt placerad i den situation vi befinner oss i just nu. Det är ett manifest att använda, våren 2019. Med ett efter och ett före. Efter Brexitomröstningen och Trumps valseger, inför EU-valet i maj. Mouffe menar att vi för stunden befinner oss i ett populistiskt ögonblick. Den italienska kommunisten Antonio Gramsci kallade det ett interregnum, ett skifte mellan två hegemoniska block. Där det gamla är döende men det nya ännu inte fötts. Det är just i dessa övergångsperioder som politiken blir möjlig igen, som framtiden är öppen och historien kan slå in på en annan väg.

För Chantal Mouffe är detta hennes andra chans. Eller rättare sagt, vänsterns andra chans att välja en mer socialistisk och radikaldemokratisk väg bortom nyliberalismen. I stridsskriften Till vänsterpopulismens försvar har Mouffe kokat ner och slipat upp de argument och teorier som hon utvecklade mer djupgående med Ernesto Laclau i klassiska Hegemonin och den socialistiska strategin (på engelska 1985, svenska 2001). Även den boken gavs ut i ett populistiskt ögonblick för över trettio år sedan, mitt under inrättandet av nyliberalismen som hegemonisk formation. 1985 rasade gruvarbetarstrejken i Storbritannien, en desperat kamp för att värja sig mot Margaret Thatchers nyliberala experimentlaboratorium och systemskifte. Den socialdemokratiska keynesianska välfärdsstaten, som varit den hegemoniska formationen under efterkrigstiden, höll på att brytas upp. Laclau och Mouffe menade att socialdemokratin och vänstern behövde formulera ett nytt hegemoniskt projekt när det gamla höll på att brytas upp, för att kunna kontra utmanaren nyliberalismen. Den socialdemokratiska hegemonins kris, menade Laclau och Mouffe, berodde inte bara på de ekonomiska förändringar som västvärlden genomgick under 1970- och 80-talet, utan än mer på dess oförmåga att förhålla sig till de nya sociala rörelser och krav som denna transformation gav upphov till. En ny mothegemoni behövde både rymma den historiska arbetarrörelsen såväl som 68-vänstern och mångfalden av nya sociala rörelser; kvinnorörelsen, miljörörelsen och alternativrörelsen. Vänstern behövde öppna sig för dessa rörelsers krav, som inte rymdes i välfärdsstatens institutioner, och därigenom vidga sin sociala bas. Men det misslyckades den med. Socialdemokratin valde istället att anpassa sig till nyliberalismen, att ansluta sig till dess historiska block och ta dess grundpremisser för givna. Det nyliberala hegemoniskiftet lyckades assimilera motståndet mot det. När New Labour tog tillbaka makten i Storbritannien innebar det ingen kursändring. Mouffe konstaterar lakoniskt att när Margaret Thatcher fick frågan om vad hon såg som sin största framgång svarade hon ”Tony Blair och New Labour”. Den socialdemokratiska moderniseringen, den så kallade tredje vägens socialdemokrati, blev skapandet av en centervänster, en centristisk mittenposition. Den socialdemokratiska varianten av nyliberalismen blev ett reducerande av politiken till administration, en ”neutral förvaltning av sakfrågor”, tekniskt beslutade i en samverkan och samförstånd över de gamla blockgränserna.

Varför misslyckades då vänstern med att samla en ny hegemonisk formation mot nyliberalismen? Mouffe pekar i Till vänsterpopulismens försvar ut vänsterns essentialistiska syn på klasser och subjekt som ett bidragande problem. Det är en syn som reducerar arbetarklassen till en homogen klass där det fordistiska industriarbetet och den fast anställde lönearbetaren ses som det centrala subjektet. Det är detta arbetarsubjekt vars intresse ska tillvaratas och vars institutioner ses som normerande, utan att kunna utöka det politiska klassprojektet att täcka andra (nya) kategorier på arbetsmarknaden, i osäkra anställningar, inom informella sektorn eller rent av utanför lönearbetet. Denna syn begränsade vänsterns analys och gjorde den inkapabel att kunna möta nya krav och rörelser. Istället för en klassessentialism kräver skapandet av en mothegemoni och att kunna knyta samman krav en ickeessentialistisk grundsyn. Det handlar inte om att ena färdiga subjekt, utan subjektet är det som uppstår i processen av enande. Subjektet är, enligt Mouffe, en diskursiv konstruktion som sker utifrån, där krav och missnöje får en politisk artikulation. Det är här den populistiska politiken kommer in. Populismens ”folk” måste skapas, genom förbindande av kamper och krav. De måste artikuleras till ett gemensamt projekt, ges en ny formation. Det är denna majoritetsformation Mouffe kallar folk. För att kunna göra denna artikulation av ett ”vi” krävs antagonism, upprättandet av en frontlinje och en gränsdragning mot en annan hegemonisk formation, som ett ”de”. Det är här hon lyfter in Carl Schmitts definition av det politiska som en antagonistisk gränsdragning mellan vän och fiende. Med Schmitt tar Mouffe ett kontroversiellt steg och betonar att för att vänsterpopulismen ska bli framgångsrik måste den bedriva en affektiv politik, som vädjar till känslor snarare än bara förnuft. Det är affektioner och passioner som mobiliseras i populismen, istället för att vända sig till färdiga subjekt, essens eller identitet. Det gäller att producera idéer som har en förmåga att skapa affekter, känslor och väcka engagemang, vilket gör kulturen till en viktig kamparena.

Folket uppstår när en samling krav bildar en ekvivalenskedja, det vill säga förbinds med varandra och artikuleras gemensamt. Men denna artikulationsprocess kan ta olika former och behöver inte gå åt vänster. Just nu är det snarare högerpopulismen som är framgångsrik i att fånga upp otillfredsställda krav och kamper som uppstått under nyliberalismen. Vänstern måste ge sig in i striden om formerandet av folket och artikulerandet av missnöjet. Den centristiska socialdemokratins problem i dagens populistiska ögonblick, menar Mouffe, är att den inte kan föra denna kamp på grund av att den varken klarar av att göra en antagonistisk gränsdragning, det vill säga peka ut en fiende, eller nå ut till och förbinda ett missnöje som inte passar in i vänsterns klassessentialistiska mallar till ett folk. ”Orsaken är deras grundsyn att demokratin bör eftersträva samförstånd och att politik kan bedrivas utan en motståndare”, skriver hon. Däremot är Corbyns Labour och Momentum i Storbritannien, Podemos i Spanien och Melenchons France insoumise i Frankrike indragna i en sådan hegemonikamp och populistiska projekt. Mouffe är i högsta grad involverad i de vänsterdiskussioner som pågår i dessa olika partipolitiska projekt. I Till vänsterpopulismens försvar, lägger Mouffe kort och koncist ut teorin för hur ett populistiskt formerande kan ske. Men projektet konkretiseras tydligare i intervjuboken Construir el pueblo (2015, på engelska som Podemos – In the name of the people 2016), där Chantal Mouffe diskuterar populismen som strategi i Europa och Sydamerika med en av Podemos ideologer och Latinamerikakännare, Iñigo Errejón.

Till vänsterpopulismens försvar ges ut av Tankekraft i samarbete med den fackliga arbetarrörelsens tankesmedja Katalys. För Katalys har en central tes i flera rapporter varit att lyfta klass som den förbindande ekvivalenten i att upprätta ett populistiskt folk. Boken landar därför mitt i en debatt om vilken väg socialdemokratin i Sverige ska välja framåt, för att undvika det sammanbrott som flera av deras europeiska systerpartier genomgått med det nyliberala blockets kris. Parallellt med utgivningen av Till vänsterpopulismens försvar ger Tankekraft förlag även ut manifestet Feminism för de 99 procenten av Cinzia Arruzza, Nancy Fraser och Tithi Bhattacharya. I deras manifest föreslås istället en feminism som kan fungera som populistisk sammanbindande länk för att förbinda sociala krav. Skillnaden på den populistiska feminismen mot Katalys klasspopulism är att ekvivalenskedjan sker inom och utgår från den sociala reproduktionen snarare än produktionen. Vilket finns en poäng med. Det är otvetydigt att hegemonikampen mot både den nyliberala och reaktionära högern globalt lika mycket rör sig inom produktionen som reproduktionen (uttryckt som antifeminism, abortmotstånd, homofobi, återupprättandet av kärnfamiljen, hushållsnära tjänster).

I Till vänsterpopulismens försvar har Chantal Mouffe sparat på polemiken mot andra konkurrerande vänsterprojekt, vilka hon ägnade stort utrymme i boken Agonistik (2013, på svenska 2014). I Agonistik riktade hon kritik mot de strategier av (parlamentariskt) undandragande och självkonstituerande som utomparlamentarisk politisk kraft som kommer till uttryck i exempelvis Antonio Negris och Michael Hardts teorier. Mouffes reducerande av klasspolitik till essentialism har i sin tur mött hård kritik tillbaka. Risken med ett sådant perspektiv, som Slavoj Zizek påpekar i sin kritik Against populist temptation (2006) mot hennes och Ernesto Laclaus teorier, är att arbetarklassen försvinner helt i detta perspektiv. En klassanalys behöver inte vara essentialistisk, Marx och många efterföljande marxister har snarare betonat både arbetarklassens objektiva och subjektiva sida, där den subjektiva (eller snarare subjektiverande) är en process av politisk formering – en övergång från klass-i-sig till klass-för-sig. En materialistisk klassanalys kan utgå från de objektiva motsättningar och antagonismer som finns i produktionen, till exempel i hur en förändring i produktionen förändrar arbetarklassens sammansättning och därefter undersöka hur dessa antagonismer kan ta sig ett politiskt klassutryck. Marxismen behöver inte avpolleteras för att analysera processer av subjektivering och formerande, tvärtom.

Frågan som Mouffe lämnar hängande i luften är vilka det är som kommer att formulera mothegemonin som projekt. Sammanbindandet av krav sker på ett diskursivt plan, utifrån och transcendent, men av vem? Hon polemiserar mot Negris och Hardts syn på detta som en immanent process inifrån rörelserna själva, där rörelser genom kamp och alliansbyggen kommer att subjektiveras och formera en enhet ur mångfalden. Men vilka är det då som artikulerar dessa processer utifrån? Är det vänsterpopulistiska projektet en uppgift för de intellektuella, ett förnyat parti eller enskilda karismatiska personer? Hur ges detta projekt en organisatorisk struktur och bas, som kan kontinuerligt överleva över tid? Går det ens att tala om populistiska folkrörelser?

Mouffes manifest rycker upp Gramsci ur det långsamma ställningskrigets skyttegrav i civilsamhället och återställer hegemonikampen till ett manöverkrig för att erövra parlamenten och institutionerna. Det handlar om att snabbt mobilisera makt, medan ögonblicket finns där och är öppet för politisk nyformation. Mouffe betonar att hon ser populismen enbart som en strategi, inte som en ideologi eller innehåll att genomdriva. Det är, med Podemos ord, ett försök att bygga en krigsmaskin för att vinna val. Det vill säga, en strategi för att samla en ny majoritet och utmana ett hegemoniskt maktblock genom att samla en mothegemoni som fångar upp de krav och grupperingar som faller utanför när det gamla maktblocket upplöses. Frågan blir då, vad ska vänsterpopulismen fyllas med för innehåll? Vad gör det vänsterpopulistiska projektet när den vunnit makten, när det populistiska ögonblicket passerat? Vilken ekonomisk politik blir möjlig, vilka reformer går att genomdriva, vilken förändring av samhällsinstitutionerna går att göra? Det ger Mouffes bok inga svar på. Det enda hon konstaterar är att ett radikaliserande av, och återuppbyggande av, demokratin är en central fråga för det vänsterpopulistiska projektet, som svar på nyliberalismens postpolitik och centrismens teknokratiska reducerande av politiken till ett administrativt tillstånd. Antagonismen, eller snarare agonismen, måste återigen ta plats i politiken och ge utrymme för intressekonflikter, meningsmotsättningar och en mer djupgående samhällsdebatt. Vänsterpopulismen måste gå i närkamp med de demokratiska institutionerna, för att vitalisera och radikalisera dem, inte överge dem eller vända dem ryggen.

Vilka riktar sig då Till vänsterpopulismens försvar till? Här i Sverige är det lätt att se. När vänstersossar håller på att organisera sig i Reformisterna, som på bara några månader blivit socialdemokraternas största partiförening, och har framtagit ett ambitiöst nykeynesianskt reformprogram med understöd av tankesmedjan Katalys, saknar de fortfarande en uttalad strategi för hur de ska vinna politisk makt, både inom sitt eget parti och i Sverige. Hur kan socialdemokratin vridas ur centrismens grepp, återknytas till den arbetarklassbas som partiet blöder till högerpopulismen och förbinda med klimatrörelsens krav på en Green new deal? Chantal Mouffe har förslagen på strategi. Till vänsterpopulismens försvar ger dem viktiga redskap att använda, för att formera en mothegemoni medan det populistiska ögonblicket är här. För imorgon kommer det vara försent.

Recension publicerad i Ord & Bild nr 2, 2019, tema: Europa.