I september 2018 fyllde Antifascistisk aktion 25 år som landsomfattande nätverk. Det firades stort med en heldagsfest, föredrag och mingel på det sociala centret Cyklopen i Stockholm. Festen hölls helgen innan valet, det val Sverigedemokraterna samlade nästan en femtedel av rösterna och den yttersta extremhögern – den gaturörelse AFA tagit sig an att bemöta – enbart samlade 0,33% av rösterna. Framgång? Förlust? Det kräver i alla fall en diskussion om hur den antifascistiska kampen ska se ut framöver. För att se AFA:s framtid måste vi se till dess 25 åriga historia. Eller närmare bestämt till dess födelse.
Vi lever i ett systemskifte, en period då nyliberalismen globalt håller på att förlora mark. De politiska krafter (nyliberala och socialdemokratiska) som samlat sig i mitten – så kallade centrister – får betala dyrt i valresultat för de nedskärningar och försämringar som de varit med att genomdriva. Istället växer populismen, en mindre strömning till vänster och en större till höger. Vi lever i en brytningstid, det den italienska kommunisten Antonio Gramsci kallade interregnum – då det fortfarande är öppet vilket framtida maktblock som kommer att få hegemoni. Gramscis antifascism uppkom i ett interregnum. Men även Antifascistisk aktion föddes just i ett sådant systemskifte. AFA:s historia sammanfaller med nyliberalismens genombrott och socialdemokratins förlorade hegemoni. Det finns en poäng att jämföra det interregnum AFA bildades i och det vi befinner oss i nu.
Antifascism under nyliberal hegemoni
Efter realsocialismens fall 1989 öppnades dörrarna för en nyliberal chockpolitik i forna östblocket. I forna väst öppnade den ekonomiska krisen för socialdemokraternas kapitulation inför nyliberalismen. Åren 1989-1993 sågs nationalismen åter växa i Östeuropa: inbördeskriget bröt ut i Jugoslavien med etniska rensningar i dess fotspår, Tysklands enande följdes av rasistiska pogromer i före detta Östtyskland, militanta nynazistiska nätverk började formera sig, högerpopulismen började växa fram i Skåne och fick sitt genombrott på riksplanet med Ny demokrati. Detta skedde parallellt med nyliberalismens triumftåg. Vänstern stod med ryggen mot väggen, kraftigt blödande.
Den antirasistiska rörelsen i Sverige hade under 80-talet samlats i Riksförbundet Stoppa Rasismen, men även tagit formen av en militant anti-apartheidrörelse (med rötterna i husockupantscenen). Ur dessa miljöer växte Antifascistisk aktion fram, via de militanta blockaderna mot nynazisternas 30 novemberfirande i Lund och Stockholm 1991 och 1992 (i Stockholm användes namnet AFA första gången 30 november 1991, efter att Stoppa Rasismen inte velat stå som organisatör för motdemonstrationen). På ett landsmöte på Bona folkhögskola i september 1993 samlades de antifa-grupper som hade börjat bildas i flera svenska städer och enades om att börja arbeta som nätverk under namnet Antifascistisk aktion. Den militanta antifascismen hade fått sin organisationsform. AFA var inte ensamma på gatorna. Trotskisterna och Ung vänster var via olika frontorganisationer också aktiva i att arrangera protestmöten, blockader och motdemonstrationer. Högern beskyllde vänstern för att ha retirerat in i antirasismen – inte helt utan poäng. Den radikala vänstern lade nog mer energi på att bemöta högerns monstruösa gatuformer under hegemoniskiftet – nynazism, abortmotstånd, kristen fundamentalism, högerpopulism, antifeminism – än att samla kraft för att faktiskt försvara sig mot nyliberalismens attacker. Men nyliberalismen bar också på en andra natur, en mer progressiv sådan, i att vara tolerant mot minoriteters krav på rättigheter och erkännande – så länge det inte krävde en ekonomisk omfördelning. Vänsterns kom att färgas av nyliberalismen och identitetspolitiken kom att ersätta fördelningspolitiken eftersom det var den kamp som krasst kunde vinna segrar och inte befann sig i konflikt med den nyliberala ideologin.
Antifascistiska kampmetoder
Å ena sidan en aggressiv högerpolitik, å andra sidan identitetspolitiska framgångar. Det var den politiska hegemoni den militanta antifascismen växte fram inom. Grovt indelat kan vi säga att den antifascistiska strategin främst bestod av användandet av två metoder: deplattformering (no platform) och uthängningar. De antifascistiska militanta aktionerna samlades tidigt kring devisen ”Ingen plattform åt fascismen” och ”Inga gator åt fascisterna”. Ställda inför en våldsutövande nynazistisk rörelse handlade det i första hand om att utveckla en form av antifascistiskt skydd (”antifascism är självförsvar”) och som offensivt steg stänga ner de nynazistiska aktiviteterna, stänga ner deras lokaler, blockera deras manifestationer och bryta ner deras infrastruktur (”antifascism är angrepp”). Vi visste den hårda vägen: fick fascismen en plattform att växa använde de den för att angripa våra strukturer och begränsa minoriteters utrymmen. Det gick inte att tänka sig en liberal samexistens eller tolerans, våra rörelser var antagonistiska. Samtidigt var nynazismen under dessa år ett marginellt fenomen i samhället. Den militanta antifascismen kunde gynnas av att identitetspolitiska rättighetsrörelser hade medvind: även bredare och vänsterliberala rörelser kunde acceptera militant antifascism för att de såg extremhögern som ett hot mot minoriteters rättigheter. Det fanns en tyst acceptans för en antifascism som hade ett våldsövertag över gatunazismen.
Men det gällde inte bara att ha våldsövertag, utan även informationsövertag. Kartläggningar och granskningar av extremhögern var en väsentlig del av antifascismen. Tidningen Arbetaren hade en lång tradition av att vara en av de främsta granskarna av extremhögern i Sverige. Stieg Larsson skrev granskningar i Stoppa Rasismens tidning på 80-talet, med täta kontakter till Searchlight magazine i Storbritannien (bildade 1975). I Tyskland bildades Antifa Infoblatt 1987 och i Sverige hade AFA en egen researchgrupp (som sedan blev fröet till Researchgruppen), medan Stieg Larsson grundande Expo 1995. Granskningarna av extremhögern byggde på att det fanns ett brett fördömande av nynazistisk verksamhet och att ytterhögern därför utvecklade strategier att ge sin ideologi en ny förpackning eller arbeta i det dolda. Antifascistiska granskningar drog ut den verksamheten i ljuset.
Mot en nationalpopulistisk hegemoni?
Den ekonomiska krisen 2008 och de åtföljande åren av krishanteringar fick nyliberalismen (både i dess höger- och centristiska variant) att försvagas som politisk regim. Listan på länder där nationalpopulistiska partier nu tagit makten kan göras lång. USA, Brasilien, Polen, Ungern, Ryssland och Italien för att ta några. Ett nationalpopulistiskt konservativt block har i allt fler länder kommit att stå mot ett centristiskt teknokratiskt block som samlat socialdemokrater och liberaler, med en marginaliserad försvagad vänsteropposition. Antifascismen agerar därför i en förändrad samhällskontext. Den nationalpopulistiska rörelsen mobiliserar inte främst mot nyliberalismens ekonomiska konsekvenser utan mot nyliberalismens ”progressiva” sidor: skydd av minoriteter och erkännande av dessas rättigheter. Ett centralt fokus för nationalpopulismen har varit dess motstånd mot det de beskrivit som kulturmarxism, politisk korrekthet eller social justice warriors. De har lyft fram andra liberala värden, som yttrandefriheten, och utmålat vänstern som det stora hotet mot denna frihet. Därigenom har de försökt vända deplattforming-taktikerna och granskningarna mot sig till sin fördel genom att utmåla dessa metoder som vår tids allvarliga hot mot demokratin. Ett synsätt som de lyckats få konsensus med långt in i borgerligheten och den politiska mitten. Försök från antifascister att stänga ner möten och manifestationer bemöttes visserligen även från borgerligt håll på 90-talet som hot mot yttrandefriheten, men kunde alltid kontras med att mötena var ett hot mot utsatta grupper och inskränkte andra friheter. Med allt starkare högerpopulistiska partier i parlamenten har det senare perspektivet pressats tillbaka, medan det förra blivit hegemoniskt. Ett viktigt steg till denna förändring var att antifascisterna faktiskt vann slaget om gatorna på 90- och 00-talet, vilket tvingade extremhögern till andra arenor att föra sin kamp: alternativmedia och informationskrigande. Genom att själva ta kontrollen över narrativet, skapa direktkanaler till en egen läsarskara och bedriva ett kulturkrig på begreppen och värderingarnas plan – en slags högergramscianism – har höger på tio år lyckats förändra samhällsdebatten till sin fördel. Det har fått stora effekter för granskningarna och uthängningarna som en antifascistisk metod. Varje granskning har bemöts som propaganda vars syfte har varit att ge negativ publicitet och brunmåla högerpopulismen. Begrepp som nazism, fascism och rasism utmålats som stämplar för att tysta kritiska röster, antidemokratiska angrepp på yttrandefriheten och upprättande av en åsiktskorridor. De lagar som kommit till för att skydda minoriteter, som lagen om Hets mot folkgrupp (som utökats till att gälla sexualitet) har nu mött kritik även från borgerligt håll som en inskränkning av yttrandefriheten.
Spelplanen är därigenom förändrad. I det förra interregnumet var högerextremismen marginaliserade och sågs som ett demokratihot. Nu är den militanta antifascismen marginaliserad, medan högerextremismen har normaliserats och har ett beskydd både av nationalpopulistiska partier vid makten och ett större samtycke från bredare grupper i väljarkåren. Bilden kompliceras ytterligare när de nyliberala och socialdemokratiska krafterna, den förra periodens hegemoniska kraft, nu samlats som en centristisk politisk kraft i mitten och använder sig av rättighetsliberalismen för att upprätthålla väljarstöd från utsatta grupper. Nyliberala reformpaket kan nu utföras med vänsterstöd, med motiveringen att det håller högerpopulismen borta från politiskt inflytande. Vi vet att där högerpopulismen nu fått makten skrotas de vinster rättighetsrörelsen en gång vann, och de repressiva åtgärder som en gång använder mot ytterhögern vänds nu mot minoriteter och vänstern själva.
Det är här vi står idag. Nya tider kräver nya vapen. Granskningar och deplattformande kommer fortfarande spela en roll, men är idag långt mindre effektiva än de varit – och har i flera fall blivit rent kontraproduktiva. Ytterhögern försöker ofta provocera fram just dessa reaktioner från oss, för att de har utarbetat en propagandaapparat som kan vända våra svar till deras fördel. Utgången är fortfarande inte given, situationen är fortfarande öppen och högerpopulismens framgångar inte huggna i sten. Men för att besegra dem – utan att hamna i centrismens knä – behöver vi omvärdera de antifascistiska kampmetoder som utarbetades under nyliberalismen.
Publicerat i Brand nr 1, mars 2019.