Kom in på en grannfika! Walla scen är nu ockuperat.

Skylten utanför lockar in förbipasserande. Det lilla självstyrda kulturhuset var den första byggnaden vid Valla torg som skulle tömmas. Stockholmshem hade plötsligt insett potentialen i det fattiga hög- och låghusområdet i trendiga närförorten Årsta. Området var en så kallad urban front, ett område där mark- och bostadspriser lätt skulle kunna trissas i höjden. Det behövdes bara något som legitimerade det. Ett sådant något hade Stockholmshem lägligt fått i sitt knä, genom Grow smarter – ett ”smart” ekologiskt stadsprojekt. Nu kunde de blåsa ut lägenheterna helt och renovera upp dem – för att sedan ta ut samma hyror som i nyproduktion. Trehundra lägenheter i Valla ska evakueras, de boende kommer att få bo i baracker i över ett år. Och frågan är om de kommer att ha råd att flytta tillbaka – renoveringarna riskerar att bli renovräkningar.

I organisationen Allt åt alla hade vi länge haft ögonen på Valla torg. Det är ett arbetarområde som röstar rött, men samtidigt ett område med ovanligt mycket SD-röster, framför allt från pensionärer. Bortåt hälften av de boende i området är fattigpensionärer. Vi hade funderat länge på vilka sociala kamper som skulle gå att bedriva och stödja där det fanns ”bruna fläckar i de röda förorterna”. Dessutom hade vi en koppling till Valla, folk som bodde och jobbade där. Klart att vi skulle delta i kampen mot renovräkningarna. Att ockupera kulturhuset tillsammans med de drivande bakom Walla scen var ett första steg. Det var ett tillfälle att fästa uppmärksamheten på de renovräkningar som Grow smarter förde med sig och skapa politiskt tryck mot dem. Under hösten fyllde vi lokalen med kultur, utställningar, boendemöten, barnteater, trubadurspelningar och föredrag. Vi bjöd dit några av Sveriges tyngsta forskare på gentrifiering, miljonprogrammet och renovräkningar för att prata. Vi grävde och bildade oss. Delade ut flygblad och diskuterade med folk i området. Hundrafemtio boende slöt upp på manifestationen på torget mot renovräkningarna.

Det finns mängder av positiva erfarenheter att lyfta fram i höstens kamp på Valla. Solidaritet, värme, kamp och stöd. Men det kan finnas en poäng i att lyfta några av de negativa, några av de problem vi stötte på. För vi mötte även en negativ solidaritet, missnöje, gnäll och kritik. Och vi tror att nyckeln till att konfrontera högerns inbrytningar i arbetarklassen ligger i att förstå varför vi även mötte såna reaktioner, även om de kom från en minoritet.

Protesternas jantelag

Kanske var det en naiv tanke. Att bara vi hittar en gemensam materiell konflikt och en gemensam fiende, så skulle även sverigedemokratiska arbetare och pensionärer inse var deras klassintresse låg. Till en början fick vi mycket ryggdunkar från personer i kvarteret vi visste röstade på Sverigedemokraterna. De var förbannade på Stockholmshem och kom in på ockupationen för att snacka. Politikerföraktet, ilskan, misstron mot representanter och media – det fanns många beröringspunkter. Men snart började vi få höra skitsnacket, ofta på stamkrogen vägg i vägg. Inte bara om oss, utan om alla som engagerade sig i frågan. Samrådsgruppen, Hyresgästföreningen, Walla scen. Det skulle bara bli värre om man protesterade. Att de som protesterade bara hade ett dolt egenintresse. Det var nästan som om det var värre att göra motstånd mot vräkningar än att vräka folk. Makthavarna var skit, visst var det så. Men försämringarna var en naturlag, något man kunde klaga lite över – som med vädret. Men inte göra något åt. Vi hade gått över en oskriven gräns. Vi stötte på protesterandets jantelag.

Tro inte att ni är några. Tro inte att ni kan uppnå något med era protester. Tro inte att det blir bättre av att organisera sig. Tror ni inte att vi vet vilka ni egentligen är.

Stör inte vårt status quo. Det blir bara bråk om ni kommer hit. Det gäller bara att härda ut, inte provocera Stockholmshem eller politikerna. Då blir det bara värre.

Gnället kom inte från många. En minoritet försökte aktivt undergräva boendeprotesterna. Vi kunde peka ut vilka det rörde sig om. Kritiken fördes inte fram direkt till oss. Istället hörde vi hur ryktena och skitsnacket började dyka upp hos Stockholmshem, mailas till politikerna och kommenteras av vänsterpartiets borgarråd. Uppgifter som var helt falska: att störningsjour och polis hade problem med oss, att ingen ville ha oss där, att vi bara utnyttjade den stackars kulturföreningen som skulle få ta smällen, att kontrakten missköttes, att de boendes låga hyror var sponsrade av alla andra hyresgästers.

Negativ solidaritet

Hur ska man förstå såna reaktioner, folk som blir mer upprörda över protester än över försämringarna – trots att de själva drabbas av hyreshöjningar och evakuering? Ett sätt att betrakta reaktionen är att se den som ett uttryck för negativ solidaritet. Negativ solidaritet är den ressentimentsfyllda känsla av att ha utsatts för en oförrätt eller orättvisa, där missnöjet riktas mot andra i liknande situation snarare än uppåt. Det handlar om föreställningen att ”om jag får det sämre så måste alla andra också få det”. När allmännyttan används för bortträngning av mindre bemedlade, hyrorna stiger, de sociala skyddsnäten luckras upp och pensionerna inte går att leva på riktas ilskan inte mot försämringarna, utan mot dem som ställer krav, de som kräver lönehöjningar och låga hyror. Varje kamp eller krav ses som oansvarigt, till och med en orsak till att andra får det sämre och en mindre del av kakan. Du protesterar, jag får betala.

”Negativ solidaritet har blivit den dominerande ideologiska och känslomässiga svaret på den nuvarande ekonomiska krisen”, skriver Jason Read på bloggen Unemployed negativity. Det är den förvridna form som solidaritet vänds till under nyliberalismen – speciellt under nyliberalismens sammanbrott, när dess löften om ökad valfrihet, personlig karriär, skatteavdrag och fördelaktiga lån inte längre fungerar. Det är negativ solidaritet högern menar när de pratar om solidaritet. Sitt ner i båten, ta ansvar. Nu ska kalaset betalas. Resultatet blir en aggressiv ilska mot arbetarrörelsen och fackföreningarnas verksamhet. En maktlöshet som bekräftar sig själv. På så sätt kan den ta sig ett uttryck av ilska mot tiggaren utanför ICA, snarare än sympati.

Social deprivering

Ekonomhistorikern Lovisa Broström kopplar i Sverigedemokraternas svarta bok (Verbal förlag, 2014) Sverigedemokraternas ökade stöd bland arbetarklassväljare just till en allt mer utbredd social deprivering, det vill säga den statusförlust, frustration och besvikelse som följer ur en social exkludering till följd av osäkra anställningar, arbetslöshet, bostadsbrist, segregering och bortträngning av låginkomsttagare i staden. Den negativa solidariteten baseras på en rädsla av att själv falla. ”Även om man själv inte får det sämre blir det tydligt hur andra man har runt om sig får det sämre ekonomiskt, socialt och statusmässigt och det skapas en rädsla för ett försämrat liv ur dessa hänseenden, något som ibland kallas för fear of falling, rädsla att falla”, skriver hon. Försvarsreaktionen blir att stödja det parti som säger sig vilja återvända till den gamla goda tid då ens egna grupposition var ekonomiskt och statusmässigt bättre och säkrare. På så sätt lyckas de högerextrema partierna mobilisera kring rädslan att falla i kristider.

Det inkluderande välfärdssystemet byggde inte bara på en solidarisk föreställning – det gav också upphov till solidariska värderingar. Den negativa solidariteten hänger tätt samman med det nyliberala projektet att bryta upp de sociala skyddsnäten. Lovisa Broström skriver att Alliansens genomdrivande av arbetslinjen, ”det ska löna sig att arbeta”, under sina åtta år vid makten, hade en annan sida: det ska straffa sig att inte arbeta. Alliansens politik byggde på att omfördela resurser från de som befann sig utanför arbetsmarknaden till de som fanns i den. Tidigare hade samhället ett solidariskt ansvar för de socialt exkluderade, nu omvandlades de till att själva ha en individuell moralisk skuld för sin position. Arbetslinjen byggde på uppdelningen mellan närande och tärande, de som upprätthöll systemet och de som belastade det. Morötter skulle locka in folk, medan piskan skulle vina över de bidragsknarkare, parasiter och välfärdskramare som ”levde på oss andra hederliga arbetare”. De utsatta på utsidan var därigenom att betrakta som osolidariska, mot oss på insidan. Vem kan känna solidaritet med någon som agerar moraliskt förkastligt?

Negativ solidaritet som identitetspolitik

Den norska journalisten Magnus Marsdals studie av Fremskrittspartiet, på svenska utgiven som Högerextremismen dissekerad (Celander förlag, 2009), diskuterar den identitetspolitik som extremhögern använder för att bryta upp den klassburna identitet som arbetarrörelsen byggt upp. Den solidariska arbetaren har vänts till den negativa solidaritetens arbetare: en isolerad arbetaridentitet för ”den som gör rätt för sig” – ställd mot smitare, parasiter och bidragsfuskare. När Fremskrittspartiet talar om vanliga arbetare menas de värdiga, skilda från byråkrater och pampar däruppe men också från de icke-värdiga därnere – där både de därnere och däruppe lever på andra. Framför allt vänder sig de högerextrema partierna till folks identitet som konsumenter snarare än arbetare. Detta får stora effekter för solidariteten menar Marsdal och tar exemplet på hur en person reagerar på en strejk där hen är tredje part. Som konsument ställer sig personen lättare på arbetsköparens sida och ser strejken som ett störningsmoment, men om hen identifierar sig som arbetare har hen lättare att se varför de strejkandes kamp (för till exempel fasta anställningar) behöver solidariskt stöd, och att det nästa gång kan vara personens egna arbetsplats som drabbas och behöver motsvarande solidariska uppbackning. Krydda sedan dessa två identitetspolitiska föreställningar med identiteten som kränkt vit man och underdog, som anser sig ha degraderats från privilegierad till andra klassens medborgare i sitt egna land, så har du ett perfekt subjekt att basera ett högerpopulistiskt projekt på.

Nyliberalismens ideologiska föreställning om ekonomiskt rationella individer med konkurrerande egenintresse öppnar för högerpopulismens identitetspolitiska idéer om parasiterna som hotar de värdigas position. Dessa föreställningar minskar möjligheten till kollektivt handlande. Klassbegreppet är nämligen inte bara deskriptivt. Det beskriver inte bara våra materiella omständigheter, vår arbetsrelation och vårt sociala förhållande. Det är också politiskt. Klass är något vi skapar, genom vår organisering, hur vi relaterar till varandra, hur vi agerar solidariskt med varandra. Den gemenskapen måste vi arbeta för. Och den gemenskapen kan politiskt brytas ner, om vi agerar bara som individer eller sätter en vertikal eller negativ solidaritet före en horisontell. Här har vi roten till det hot som högerextremismens negativa solidaritet utgör mot arbetarrörelsen. Det är den nöt våra solidariska praktiker måste knäcka, för att kunna få isolerade arbetare att agera politiskt som klass.

Publicerad i Brand #1, 2016