Tänk dig att du står i en kö. Du köar för att komma in till ett ställe med begränsade platser. Kanske en klubb eller en exklusiv restaurang. Kön är märklig, alla behöver inte vänta på sin tur. Vissa glider före i kön på en räkmacka, sorteras in före eller bakom dig. Hela kön är ett sorteringssystem, trögrörlig och med olika positioner.
Den här bilden kan sammanfatta dagens antirasistiska och feministiska diskussion om privilegier, normer och positioner. Privilegiekritik går ut på att få dem i kön att tänka, se sig om, fundera på sin position, vilken plats de betraktar sorteringssystemet utifrån. Att göra en privilegiekarta över var i samhällets positioner och strukturer de befinner sig. Privilegiekritik fungerar bra för att se det nära, de direkta relationerna i en omgivning. Varför står du där, inte här? Varför fick du gå före?
Det enda de som står i kön kan göra som individer medvetna om detta är att byta platser med varandra. Släppa fram någon som står längre bak, medan någon annan stiger bakåt något steg. Men det förändrar inte kön, det påverkar inte sorteringssystemet. Det ger bara kön en viss social rörlighet, en inre dynamik.
Privilegiekritiken lyckas däremot sämre med att ta upp den grundläggande frågeställningen: varför står vi i en kö? Varför råder en begränsning? Vem kontrollerar tillgången? Hur fördelas den? Vem har makten över inträdet, över sorteringssystemet, över resurserna, de begärda platserna?
Enda sättet att upphäva sorteringssystemet är att göra det kollektivt. Det kräver en samordning över privilegiegränserna, tillsammans. Det svåra är att olika smulor faller ner olika långt i kön. Intresset att rasera kösystemet avtar med ökad rörlighet eller position i kön. Den som glider före och har lättare att ta sig fram har ofta mindre motivation än den som står långt bak.
En individuell strategi för att upphäva privilegietrappan fungerar inte. Att kräva att ingen får glida före, är ett självklart krav – men det ifrågasätter fortfarande inte den begränsade tillgången. Det ger mer jämlika möjligheter att klättra på andra, men majoriteten släpps fortfarande inte in.
Vilka är det subjekt som kan rasera sorteringssystemet? Vilka har strategisk position? Alla? De längst fram? Största klumpen i mitten? De längst bak – som kan skjuta alla framför sig?
Privilegieteori diskuterar enbart ”makt att”. Vem som har den privilegierade makten att glida före. Vem som har lättare att få bostad, att få ett jobb, att göra klassresa. På grund av sin hudfärg, kön, klassbakgrund, sexualitet, utseende, kroppsfunktionalitet. Men privilegieteorin tar inte upp ”makt över”. Vem kontrollerar bostäderna, jobben, produktionen, ekonomiska resurserna, mediekanalerna och statsapparaten? Vad är det systemets drivkrafter?
Du kan vara man, vit, hetero – utan att ha ”makt över”, trots din ”makt att” är aningen större än andras. Privilegiet är ett ytterst begränsat och villkorat privilegium. Ett privilegium till rörlighet i kön, varken mer eller mindre. Den stora majoriteten, privilegierade som oprivilegierade, saknar ändå en ”makt över”, saknar kontroll.
Exploateringen och ackumulationen av det värde och varor som skapas syns nämligen inte i privilegieteorin. Då måste man ta steget in i produktionens dolda verkstad: titta på hur lönearbetet ser ut, både på ett samhälleligt och globalt plan. Arbetsdelningen, produktionssättet, det oavlönade arbetet, profitkvoter och värdeförmering, inhägnandet och fråntagandet. Inte heller hur systemet reproduceras, hur det dagligen återskapas. Genom familjen, utbildningsväsendet, infrastrukturen, stadsplaneringen och sociala ingenjörskonsten.
Än mer komplicerat blir det när vi ser på vilka som skapar värdet som fördelas, vilka som exploateras och som betalar skatt som bygger bostäderna. Då börjar vi se ett gemensamt intresse som löper tvärs över fördelningen av privilegier. Nått som förbinder oss där utanför i privilegietrappan, inte bara separerar oss. Det gemensamma intresset, som exkluderade och exploaterade, som löper utöver skillnaderna. Det handlar inte längre om direkta relationer mellan dig och mig, vem som är norm eller vem som har förtur. Utan en samhällelig materiell relation som löper genom fabrikernas struktur, maskinernas införlivade tekniska förmåga, vetenskapens utformning, statens planering, råvarujakt, överstatliga avtal, finansiella flöden och global arbetsdelning.
Innebär det att privilegiekritiken är värdelös? Inte alls. Den är ett par glasögon, en hjälpreda. Oumbärlig hur för vi kollektivt ska organisera oss. Den ser det bagage vi bär på, vår plats i kön. En pusselbit.
Men privilegiekritik räcker inte i sig som förklaring av samhället. Den är bara ett begränsat perspektiv som måste kompletteras men en rad andra analyser. Utan dessa andra analyser, om produktion, reproduktion, och fördelning, riskerar privilegiekritiken att bara bli systembevarande: den blir ett försvar av individuell social rörlighet.