”Är du för söt äter världen upp dig,
är du för sur spottar den ut dig”.
– danskt ordspråk

Avståndskraven har börjat bli en hysteri. Det går inte att föra en enda social kamp, driva ett enda vänsterinitiativ som inte borgerliga politiker eller opinionsbildare försöker avkräva en muntlig bekännelse – att rörelsen måste dra en tydlig demarkationslinje och avgränsa sig mot den radikala vänstern. Vägran att spela med, acceptera problemställningen eller försöka nyansera debatten bemöts med hätska drev. Har du inte tagit avstånd är du en del av problemet. Avståndstagandet är det enda godtagbara svaret. Det fick förortsorganisationen Megafonen känna efter Husbybränderna, nätverket Linje 17 märka inför Kärrtorpsmanifestationen, Ung vänster Örebro uppleva sedan de offentligt försvarat militant antifascism. Själv fick jag också en släng av sleven runt Antirasistiskt forum på ABF-huset, med krav från liberala debattörer att jag skulle ta avstånd från min bakgrund i Antifascistisk aktion. Avståndstagandets politik är tröttsam, onyanserad och vulgariserad. Våldsdiskussionerna är en fälla riggad för vänstern. Vi kan aldrig vinna de ”debatterna”, bara förlora på att ta dem. Kraven på avståndstaganden försvinner aldrig hur mycket vi än backar och bekänner. Istället flyttas bara gränsen för vad som ses som extremt. Pacifister som Ofog, queeraktivister på Pride, migrantaktivisters blockader av utvisningar, Megafonens poliskritik. Varje form av direkt aktion tolkas om som våld och illegalitet, ”ovärdigt ett demokratiskt samhälle”.

I ett större perspektiv är det lätt att se att avståndstagandekraven enbart riktas mot vänstern. De rikas enbart mot de sociala rörelser som försöker vara en aktiv kraft i samhället genom självständig organisering. Och de riktas brett mot all social organisering. Läser man polisens handlingsplan mot upplopp efter Husbybränderna eller Birgitta Ohlssons åtgärdsplan mot ”våldsbejakande radikalisering” syns det tydligt att problemet ur statsmaktens synvinkel inte är den isolerade yttersta vänstern, de militanta aktionsgrupperna, utan de bredare sociala rörelser och organisering som uppfattas som en gråzon. För att motarbeta en social radikalisering i samhället krävs en total mobilisering av säkerhetspolis, polis, socialtjänst, skola och civilsamhällets aktörer för att skapa social stabilitet. Alla strukturer som däremot utgår från en social autonomi, en självständig, direktdemokratisk och självorganiserad verksamhet i samhället, ses med skepsis från myndighetshåll. De betraktas som en potentiell konfliktmiljö som kan bli en frizon för radikalisering. Att vägra delta i den samhällsbevarande mobiliseringen betraktas därigenom som ett hot. Alla krafter måste rätta sig i ledet och sorteras in i de ”goda” mot de ”onda”. När Megafonen vägrade ta avstånd från ungdomarna som brände bilar bröt de mot denna systembevarande mobilisering, ställde inte upp på den ”goda sidan”, och därför att betrakta som ett lika stort samhällshot som de som brände bilar. När Linje17 tackade de militanta antifascisterna för att ha skyddat dem mot ett nazistangrepp gick även de över gränsen från ”goda krafter” till de ”onda”, ifrågasatte statens våldsmonopol. Kravet på avståndstagande är därför alltid riktat mot den öppna sociala iniativen för att få in dem i fållan igen, att tvinga dem att välja sida. ”Våldsbejkande” är alltså inte synonymt med ”våldsbenägen” eller ”våldsutnyttjande”. Begreppet ”våldsbejakande” syftar därför inte främst på de ”våldsamma” – utan riktas mot de bredare sammanhang som ses som systemkritiska, ”ickefördömmande”, inte accepterar problemformuleringen eller som kritiserar statsmakten. (För en bra kritik av begreppet ”våldsbejakande”, se Copyriot).

Diskussionen är givetvis inte ny. Sådana bekännelsekrav har alltid ingått i de motstrategier som riktats mot samhällskritiska rörelser. Under tidiga 90-talet drabbades vi av samma förlamande vålds/ickevåldsdiskussion (och den besläktade diskussionen om legalitet/olydnad). Pressen riktades mot folkrörelser att distansiera sig och ta avstånd från den radikala vänstern. Diskussionerna förlamade även den autonoma rörelsen internt. Vi var tvungna att bryta oss ut dess falska problemställning för att kunna ta oss vidare. Den bok som hjälpte oss då var den norska sociologen och fångkampsaktivisten Thomas Mathiesens bok Makt och motmakt (på svenska 1982, förlaget Korpen). Mathiesen i sin tur summerade de erfarenheterna som sociala rörelser gjort i slutet av 70-talet och tidiga 80-talet, inom fångkamp, arbetslöshets- och hemlöshetsorganisering, freds- och miljörörelsen, under en period där den sociala vänstern såg sitt politiska handlingsutrymme inskränkas, en högervind började torna upp och partivänstern snabbt rörde sig inåt mitten. Mathiesen försöker i Makt och motmakt analysera de strategier som sätts in för att bemöta de sociala rörelserna – och hur dessa rörelser kan kontra dessa och ta sig runt dem. Hans bok är full av exempel från sjuttiotalets sociala kamper, kamper som fördes utanför den parlamentariska vänstern (även utanför dess utomparlamentariska mikropartier).

Thomas Mathiesen börjar med att (inspirerad av Foucault) definiera makt som möjligheten att genomdriva (3) sin vilja (1) över andra i samhället (2), det vill säga makten är ”intentionell (1), relationell (2) och genomtvingande (3)”. Makten över andra vilar alltid på deras vanmakt, menar Mathiessen. Motståndets syfte är att bryta vanmakten och omvandla den till en motmakt. Makten utövas genom olika tekniker och strategier som försöker upprätthålla vanmakten och bryta ner motmakten för att åter försätta den i vanmakt.

Mathiesen väljer schematiskt att betrakta tre områden makten verkar inom: offentligheten (politiskt), det normativa (socialt) och socio-materiellt (ekonomiskt). Den intressanta avdelningen i Mathiesens bok för att förstå avståndstagarhetsen som vänstern ställs inför och de borgerliga dreven är kapitlen om ”offentligheten som handlingsarena”. Mathiesen stödjer sig i dessa kapitel på Jörgen Habermas teorier om den borgerliga offentligheten och kampen om hegemoni inom den. ”Offentligheten erövras i en kamp där individer och grupper med starka medel vinner, och genom erövringen skapas framställningarna inom offentligheten, varigenom kontroll av beteenden igångsätts – i extremfallen till exempel i form av rena förföljelser”, skriver Mathiessen. Offentligheten är inte en enhetlig arena, den består av större och mindre offentligheter, ovanifrån och underifrån, subkulturer och motoffentligheter. Men det är genom sin tillgång till en offentlighet som en social rörelse kan kommunicera med en bredare miljö, som dess handlingar framstår som förnuftiga och förklarbara, aktiviteter ges betydelse eller förkastas om obegripliga eller mot det ”suna förnuftet”. Offentligheten står inte över den normativa eller socio-materiella/ekonomiska nivån, men påverkar hur materiella kamper och handlingar tolkas och förstås, vilket får effekt för om de sprids eller isoleras.

Det är två repressiva motstrategier som används för att bemöta sociala rörelser, Mathiesen kallar dem ”indefiniering” och ”utdefiniering”. Båda strategierna syftar till att oskadliggöra en rörelse, antingen genom att det ”kollektiva handlandet görs olönsamt” eller att ”handlingselementet göras meningslöst”. Strategierna indefiniering och utdefiniering är en kniptångsmanöver som drabbar rörelser från två håll samtidigt.

Indefiniering är strategier för att ta över en rörelse, göra dem ofarliga genom att kooptera dem, införliva dem och rekuperera dem. Syftet är att öka pressen på sociala rörelser för att få dem att integrera sig i systemet igen. Detta kan göras genom att uppmana dem ”att överge en oansvarig, rabulistisk orientering till fördel för en ansvarsfull, förnuftig ståndpunkt”. För att ges tillgång till forum och diskussioner krävs rörelser ta avstånd från radikala element, de uppmanas agera ansvarsfullt, hålla sig till praktiska realpolitiska realiserbara frågor och kortsiktiga förbättringar (istället för systemkritik). De indefinierande strategierna syftar till att göra det kollektiva handlandet olönsamt och neutralisera den konfliktfrågan som en rörelse mobiliseras kring. Enskilda aktivister kan ges möjlighet att bli representanter, ges möjlighet att träffa ansvariga politiker, få en rådgivande funktion, skriva artiklar på kultursidorna, få en personlig anställning. Socialdemokraterna har ofta varit mästare på denna form av ”repressiva tolerans” som inlemmat kritiska röster och få dem att sammansmälta med systemet.

Utdefiniering innebär strategier som syftar på att slå sönder det kollektiva handlandet, få det att framstå som meningslöst och isolera rörelserna från det bredare samhället. Rörelser kan stämplas som ”våldsvänster”, extremister, världsfrånvända teoretiker, att deras kamp motarbetar kortsiktiga förbättringar, att de förstör möjligheten att uppnå en bred enighet (med systemkrafterna) eller att rörelserna egentligen styrs från mörka dolda krafter i bakgrunden. Den utdefinierade rörelsen blir ”orörbar” för andra sociala organisationer, som riskerar att själva stämplas genom att ha kontakt med dem. De utmålas som ”krisskapare”, som verkar splittrande (genom sina medel eller mål) och att deras metoder egentligen motverkar det de säger sig vilja uppnå.

”Det är svårare att försvara sig mot de utdefinierande argumenten, därför att de är av den typen att påstående står mot påstående, formulerat i en situation där det ena påståendet – det utdefinierande – verkar mest trovärdigt. Närmare bestämt: påståendet från representanterna för det etablerade systemet verkar mest trovärdigt mot bakgrund av den stillatigande förutsättningen i vårt samhälle – som tas för given, som anses självklar – att representanter för etablerade system, framför allt staten, i högre grad än andra förvaltar den ’objektiva sanningen.'”

Indefinieringen och utdefinieringen fungerar som morot och piska, de används i en växelverkan och snärjer rörelserna från två håll.

Motmakt

Thomas Mathiesen stannar däremot inte vid att bara identifiera den rävsax som sociala rörelser fångas i, han skissar även på sätt att neutralisera dessa processer och bygga en motmakt, utifrån sina egna erfarenheter inom den norska fångkampen. Dessa motmaktstrategier bygger på att vägra låta sig definieras av systemet och befinna sig i en ”randzon” i offentligheten, kunna balansera mellan in- och utdefiniering. Motmaktstrategierna fungerar bäst, menar han, om de kombineras – inifrån och utifrån.

En första strategi kallar han för ”arenautbrytning”. Det innebär att den sociala rörelsen i huvudsak arbetar på insidan med hela tiden gör utbrytningar och agerar utanför de uppsatta gränserna. Rörelsen kan baseras på vardaglig organisering, bygga bredare allianser, för att sedan försöka använda oväntade former eller delta i en militant olydnadsaktion. Dessa aktioner utformas så de inte går att pressa in i en stereotyp av hur militanta grupper är (”svarta blocket”, ”manliga huligangäng”, ”proffsaktivister”) och vägrar acceptera uppdelningen ”goda/onda” eller ”seriösa/oseriösa” aktivister. Har man kastat sten ena dagen gäller det att dela ut pepparkakor på torget, göra stödgalor för hemlösa och organisera läxläsning de andra. Genom att stå säkert i en ”okontroversiell” verksamhet löper rörelsen mindre chans att isoleras i sina ”radikalare” praktiker. Det går också att utforma de lagbrytande eller militanta aktionerna på sätt som samlar största möjliga mängd deltagare – och som ett försvar av lokalsamhället mot yttre angrepp. Militansen görs mer förstålig om den ges ett ”varför”, om den kopplas till ett behov – varför en rörelse måste skydda sig och slå tillbaka mot öppet auktoritära strukturer utifrån.

Den andra strategin är ”informationsvridning” (vi skulle kunna kalla det ”informationsjudo”) och försöker bemöta kniptången av att antingen införlivas i ett reforminriktat realpolitiskt praktiskt arbete eller betraktas som praktikfrånvända teoretiker. Informationsvridning innebär att hela tiden förbinda de praktiska kamperna och kraven i en politisk-teoretisk ram. Det måste finnas en större berättelse och analys som ger stöd åt praktiken, och praktiken fungera som ett realiserande och konkretiserande av analysen. Att visa hur man tänker genom konkreta exempel och sedan förklara hur de ska leda vidare. Informationsvridning handlar om att skaffa sig ett kunskapsövertag, genom att ha läckor eller ”eldtjuvar” på insidan i systemet. Till exempel att ha kontakt med politiskt förtroendevalda som kan tipsa rörelserna inifrån, att göra ordentligt med research och kunna avslöja. Genom att kombinera aktiviteter med vält underbyggt material varför försvåras möjligheten att koptera aktiviteterna eller bara sopa undan dem som irrelevanta och döma ut dem på förhand.

Den tredje strategin Mathiesen tar upp är ”maktbildning”. Maktbildning handlar om att bemöta kniptången mellan att arbeta för kortsiktiga förbättringar (och överge sina långsiktiga mål) eller att ses bara som kritiker, krisskapare och motarbetare. Maktbildning innebär att presentera realiserbara förslag men som sätts in i ett långsiktigt perspektiv och stärker rörelsens motmakt. Det handlar om att kräva ”reformer som både representerar kortsiktiga krav från de underordnade i systemet och som samtidigt, vid genomförandet, ger de underordnade en stärkt maktposition i arbetet för målsättningar på längre sikt”. Ett sådant exempel är Planka.nu:s förbindande av plankandet (direkt avgiftsreduktion) med det långsiktiga kravet på avgiftsfri (skattefinansierad) kollektivtrafik. Praktiken ger tyngd åt kravet, kravet ger legitimitet åt praktiken. Mathiessen menar att detta är en svår väg att gå som lätt fastnar i reformism och kopteras, om den inte kombineras med andra motmaktsstrategier parallellt.

En fjärde strategi är ”sakprioritering”. Denna strategi riktar sig mot kniptången att antingen betona enigheten i systemet (”verka inom för att gemensamt förbättra”) och utmålas som splittrare/splittrade (och därför ej värd att ta på allvar). En social rörelse med många krav och avancerad analys kan ses som ”skrämma bort” alla som inte håller med hela programmet, medan realpolitikens sakfrågeorientering försöker uppnå majoritetsstöd för sina frågor. ”Sakprioritering” innebär att hela tiden försöka skapa block kring vissa frågor för att få större tyngd, att identifiera huvudkonflikter och centrala bärande frågor som det går att bygga allianser kring – sedan kan rörelserna ha egna analyser och längre gående krav själva. Enhetsfronter och fokus på huvudkonfliktfrågor ger det möjligt att försöka samla en bredd, utan att behöva offra sin systemkritiska analys och långtgående systemförändrande ambitioner.

En femte strategi är ”problemformulering” eller ”premissformulering”. Denna strategi bemöter å ena sidan tvingas ta liberala ”centrumpositioner” för att accepteras eller ta radikala positioner och stämplas/utmålas som extremist. Denna strategi innebär att vägra acceptera systemets grundpremisser som diskussioner ska föras utifrån (”representativ demokrati, legalitet, statligt våldsmonopol” – och stämplandet av de som avviker som ”extremister, våldsverkare, antidemokrater, kriminella”), och i stället sätta upp egna premisser som aktiviteterna ska diskuteras och bedömas utifrån. ”Genom att presentera sådana grundligt genomarbetade egna premisser gör man det svårt, i bästa fall omöjligt, för representanterna för det etablerade systemet att behandla de aktuella problemställningarna på deras premisser”. Istället för att diskutera våld så diskuteras hur rasistiska övergrepp ska kunna stoppas och hur organisationer själva kan skapa trygghet, istället för legalitet utgå från legitimitet – vilket stöd som finns för dessa frågor, varför de ligger i folks intresse, och varför det är rätt att göra det. Istället för att diskutera det illegala att ockupera ett hus, hävda rätten till bostad och mötesplatser och förklara aktionerna utifrån det. Systemet kommer alltid vilja föra in och tolka alla systemkritiska aktiviteter utifrån de systemfunktionella premisser de själva sätter upp. För att ge ytterligare tyngd åt den egna problemformuleringen krävs egna fakta, undersökningar, analyser. Detta kräver ”ett mycket grundligt förararbete, med utmejslandet av premisser och problemställningar som gör ’snitt’ i offentligheten, och med användning av varierad och kunnig expertis”. Genom att lyfta fram röster från de berörda (drabbade av nazivåld, papperslösa som utsatts för REVA, arbetare som strejkar osv) kan man betona att ”detta är vad det handlar om”, ”detta är problemet/frågan vi måste utgå från”. Premissformuleringen innebär att aktivt försöka sätta ramarna för debatten, välja vad som ska diskuteras och var det ska diskuteras. Det kräver aktiva motstrategier mot medielogiken.

Mathiessen avslutar med en sista strategi, som bygger på att man kan kombinera de andra och har uppnått en viss styrkeposition för att bli en verklig motmakt. Denna strategi kallar han ”alternativformulering”, att rörelsen själv kan skapa alternativa motoffentligheter, egna masskanaler för att nå ut, en egen förankrad struktur som kan i direktkontakt med en bred bas kan besvara borgerliga utspel och repressionsförsök – med målsättningen att utkonkurrera behovet av den etablerade borgerliga offentliga arenan. Mathiesen tar upp exemplet med hur alternativ- och miljörörelsen under tidiga 80-talet med sina bulletiner, folkrörelsenätverk och gatunärvaro lyckades skapa en egen offentlighet, en masskontaktyta som under en tid kunde kringgå (och därigenom utmana) den borgerliga offentligheten.

Dessa motmaktsstrategier som diskuterats ovan är ett politiskt arbete som kräver ett ”både-och” snarare än ett ”antingen-eller”. Det ska inte sammanblandas med att bara vara en opinionsrörelse eller bara ägna sig åt ”kulturkamp” eller dagsdebatter i sociala medier. Det handlar snarare att se hur offentligheten är en handlingsarena och slagfält vid sidan av andra (normativa, ekonomiska), men som påverkar hur våra verksamheter på de andra tolkas, mottages, betraktas och uppfattas. Det är alltså ingen ”pr-strategi” för att kunna sälja vänstern bättre – men en aspekt av våra praktiker och kontinuerliga kamper som vi alltid måste väga in och parallella strategier för. Indefinieringen och utdefinieringen som strategier påverkar våra (materiella) handlingsmöjligheter. Är vi medvetna om hur dessa strategier fungerar kan vi också se till att motmaktsstrategierna blir en självklar del av våra praktiker och stärka våra kampmöjligheter.

Deleuze och Guattari diskuterar i Tusen plattåer skillnaderna mellan en majoritetspolitik, som ser sig själv som självklar homogen norm och centrum, en minoritetspolitik, som ser sig själv som särkultur eller egen avgränsad identitetssfär i relation till majoriteten – och sätter dessa båda i kontrast mot en minoritär (minoritarian) politik, en subaltern politik som försöker gå bortom sig själv och överskrider identiteter. Den minoritära politiken uppstår i trängda utrymmen (cramped spaces), och tvingar fram en kreativ experimenterande, en aktiv process att skapa något annat. Den minoritära politiken är inte baserad på en identitet, utan tillblivande (becoming minor). Thomas Mathiessens möjligheter till att konstruera en motmakt är en minoritär politik, som utgår från att den enda plats sociala rörelser fruktbart kan befinna sig är i randzonerna, undflyendes både in- och utdefinieringens stratifieringar och infångstapparater. Motmakten är alltid en flyktlinje. En vägran att varken vara för söt och sväljas eller för sur och spottas ut. Bara i denna randzon kan en verkligt revolutionerande politik uppstå.