Populism II. De kom med knappt ett års mellanrum, de två självständighetsförklaringarna. Två ”declarations” inspirerade av den amerikanska självständighetsförklaringen. Michael Hardt och Antonio Negris ”Förklaring” (Declaration) släpptes i maj 2012 (på svenska februari 2013, Tankekraft förlag), Anders Behring Breiviks ”2083 – A European declaration of independence” i juli 2011. De båda självständighetsförklaringarna är politiskt helt disparata, varandras motpoler, men de griper båda sig an en pågående förändring i samhället, söker subjekt i det ögonblick nyliberalismen passerat från sin triumf till sin kris – en kris som yttrar sig i nationalstaten och de övernationella institutionernas kris, den ekonomiska krisen och välfärdsstatens kris, i representationens kris och postpolitikens genombrott.

Hardt och Negris Förklaring är skriven för Occupy Wall Street, vågen av torgockupationer och krisprotester. Dess amerikanska kontext märks av titeln och bokens upplägg, som direkt anspelar på Thomas Jeffersons United States Declaration of indepencence (1776) som alla amerikanska skolelever får läsa och känner till.

”Det här är inget manifest”, inleder Negri och Hardt sin pamflett. Ett manifest frammanar ett subjekt, kallar fram en aktör som ska genomföra förändringen, läser tendenser och pekar ut en väg. En självständighetsförklaring däremot deklareras av ett redan etablerat subjekt, som redan trätt fram på den sociala och politiska arenan.

”Förändringens aktörer har redan gått ut på gatorna och ockuperat torgen, de hotar inte bara med och faktiskt störtar regenter, utan frammanar också visioner om en ny värld. Och multituderna har, vilket kanske är ännu viktigare, genom sina logiker och praktiker, sina slogans och begär redan utropat en ny uppsättning priciper och sanningar. Hur kan deras förklaring bli grunden för att konstitutera ett nytt och hållbart samhälle?”

Hardt och Negris skrift kommer efter revolten, dess mål är inte att uppvigla utan att konstituera revolten, finna former som den revolutionära och upproriska energin kan bäras vidare från de första heta dagarna på torgen, bortom ”stundens hetta”. Varje revolt behöver en konstituerande kraft, inte för att avsluta den utan för att ”fortsätta den, garantera det den uppnått och hålla den öppen för fortsatta innovationer”. Förklaring försöker slå fast de dispotif av subjektitetsproduktion och de gemensamma ickestatliga institutioner som kan bevara multitudens segrar, bli organ kapabla att självstyra det gemensamma och bära revolten vidare för att inte stagnera eller kastas tillbaka.

Breiviks förklaring är ett manifest. Den uppmanar ett kuvat folk att resa sig. ”Tiden för dialog är över. vi gav freden en chans. Tiden för väpnat motstånd är kommen. PCCTS, Knights Templar förklarar härmed å Europas fria folks vägnar ett förebyggande krig mot Västeuropas kulturmarxistiska/multikulturalistiska regimer”. Det intressanta är inte det extrema i Breiviks manifest eller handling – den massaker på unga socialdemokrater han iscensatte för att ge sitt manifest maximal uppmärksamhet och ”marknadsföring” – utan snarare hur manifestet formulerar och knyter an till en europeisk och nordamerikansk reaktionär strömning som idag brytit sig in i mainstreampolitiken. Breiviks världsbild, som han till stor del hämtar från counterjihadbloggar, skiljer sig inte från verklighetsbeskrivningen hos de högerpopulistiska partier och rörelser som växer i Europa och USA.

Stomen i Breiviks manifest bygger på 38 texter av den norska bloggaren Peder ”Fjordman” Jensen. Framför allt är ”2083 – A european declaration of independence” en vidarutveckling av Fjordmans ”Native Revolt – A european declaration of independence” (2007), även den inbakad i manifestet. Fjordman reser fortfarande runt och möter sverigedemokrater, Tryckfrihetssällskapet, Geert Wilders och counterjihadaktivister. Diskussionen vars anda uttrycks i manifesttexten är levande.

Men vad är det för subjekt Fjordman-Breiviks självständighetsförklaring vädjar till? Där kan en läsning av Negri-Hardts Förklaring ge en ledtråd.

Folk eller multitud

Den postoperaistiska teoretikern Paolo Virno, som verkar i samma idétradition som Negri och Hardt, beskriver i sin bok Multitudens grammatik (Tankekraft förlag 2012) hur en av 1600-talets centrala debatter – vid modernitetens och den centraliserade statens födelse – åter har aktualiserats och pånytt fått en politisk centralitet. Virno sätter upp polariteten Folk och Multitud, En och Många, med Hobbes och Spinoza som representant för de två olika synsätten att beskriva den kropp som utgör samhället.

Folket är en homogen enhet, som hålls samman av en centripetal kraft. Folket har en allmänvilja som artikuleras genom politikens representation, vilket gör att folket är en politisk aktör. Hobbes beskriver i De Cive: ”Folket är något som är en, med en vilja, som en handling kan tillskrivas”. Multituden, de många, var något som existerade innan staten – ett allas krig mot alla – men med upprättandet av en suverän bildades folket som är ett politiskt subjekt. Staten och folket är intimt förbundna. Multituden är för Hobbes antistat och antifolk, folkets motsats. ”Medborgare, när de revolterar mot staten, är multituden mot folket” (Hobbes, 1642). Multituden är pluralistisk, avskyr politisk enhet, sluter inga avtal och är olydig. För Spinoza är multituden kapabel att självkonstituera sig som en politisk kraft, utan staten. Multituden är ”en pluralitet som består som sådan i det offentliga”, som handlar kollektivt utan att bli en. Multituden är kapabel till ickerepresentativa former av demokrati

Multituden och Folket som formeringar förhåller sig olika till universaliteten – för folket är den ett löfte (som uttrycks via representation/staten/suveränen), för multituden är den en premiss – det universella skapas som det gemensamma i en process, men utifrån att varje singularitet delar något universellt. I synen på folket är individen en utgångspunkt – folket byggs upp av individer, som ges individuella rättigheter av suveränen – medan i multituden är individen resultatet, en följd av ett gemensamt delande.

Det som gör denna filosofiska diskussion från 1600-talet relevant idag är hur fordismens övergång till postfordismen, den nationella suveränitetens omvandling under globalismen, de globala migrant- och kapitalflödena alla försatt ”folket” som begrepp i kris, och återaktualiserat den spinozistiska multituden som begrepp. Den homogena industriarbetarklassen (som folk) har successivt kommit att övergå i en ny klassammansättning, en prekär postfordistisk arbetskraft (som multitud).

Om folket var det begrepp som gick segrande ur 1600-talets strider, och som bars vidare i föreställningen om den absoluta staten, i Rousseaus samhällskontrakt, i såväl liberalismen, socialismen som fascismen, så är folket nu försatt i kris. Banden mellan den nya globala suveräniteten och folket har försvagats. De nya sociala krafter och sociala rörelser som formerat sig de senaste 30-40 åren har snarare hämtat inspiration i en diskussion om multituden, hur man formerar sig som ett heterogent och pluralistiskt subjekt – där det universella och gemensamma betyder något annat än det gjorde för det homogena folket.

Krissubjekt och reaktion

När Franco ”Bifo” Berardi nyligen besökte Stockholm hade vi en diskussion om den senaste kampcykeln, om 2012 som reaktionens år som följde efter upprorets år 2011. Bifo konstaterade att Negri aldrig kunnat föreställa sig reaktionen. Möjligheten av en reaktion förekommer knappt i Negris skrifter, varje kampcykel beskrivs utifrån ett (aktivt) formerande klassubjekt i motsättning till en (reaktiv) omorganisering av produktionen och därigenom ett uppsplittrande av arbetarklassens politiska sammansättning. Negris texter är mobiliserande, menade Bifo. De skrivs i en kamp och koncenterar sig på huvudkonflikten, följer den kommunistiska tendensen i varje kamp och målar messianskt upp multitudens väg mot kommunismen. Att kamperna skulle misslyckas, utmattas, ta en reaktiv vändning, blockeras eller att kontrarevolutionära mobiliseringar skulle uppkomma diskuteras aldrig i Negris texter.

Folket är inte ute ur bilden, menar Bifo. Det kämpar i motvind mot kapitalismens utveckling, men försöker samtidigt utmåla sig som en (falsk) lösning på kapitalismens kris. Folket kan fortfarande formeras som svar på multituden, som en populistisk rörelse som söker en yttre representation och försöker återvända eller återaktualisera det förgångna. Om suveränen hos Hobbes kan avsättas av folket, om suveränen inte garanterar folkets dess rättigheter – så är populismen just en sån omförhandling. Den är ett försök att mobilisera folket som ett homogent subjekt bakom en yttre representation (den nya suveränen) – som står i motsättning till den gamle korrupte suveränen som misslyckades med sitt uppdrag att upprätthålla folket som (suveränt) folk, mot en hotande upplösning som multitud. Populismen vill ersätta en suverän med en annan, multituden vill förkasta suveräniteten helt.

Principen är bärande i den amerikanska självständighetsförklaringen, formulerad av Thomas Jefferson:

”That whenever any Form of Government becomes destructive of these ends, it is the Right of the People to alter or to abolish it, and to institute new Government, laying its foundation on such principles and organizing its powers in such form, as to them shall seem most likely to effect their Safety and Happiness. […] It is their right, it is their duty, to throw off such Government, and to provide new Guards for their future security.”

Subjektstyper

Krisen och kapitalismens förvandling (finanisalisering, nyliberalismens kris, globaliserad produktion, prekarisering) innebär en social och antropologisk förvandling av de subjektiva figurerna som kan formera sig politiskt. Hardt och Negri beskriver fyra nya subjektsfigurer i blivande: de skuldsatta, de mediatiserade, de säkerhetiserade och de representerade.

De ”skuldsatta” är det subjekt som bildas med den kraftigt ökade skuldsättningen av arbetarklassen, hand i hand med den expanderande finansialiseringen av ekonomin, där ackumulationen av välstånd snarare sker genom ränta än profit. En ökad levnadsstandard sker genom att göra det enklare att få lån snarare än högre lön. Hardt och Negri menar att det skett en övergång från ”välfärd” (welfare) till ”skuldfärd” (debtfare), att lån förutsätts täcka de sociala behov som tidigare skulle täckas genom lön och skatt (boende, sjukvård, sociala skyddsnät osv).

Istället för en massa lönearbetare i den fordistiska produktionen (där exploateringen mystifierades av det fria och jämlika utbytet mellan varuägare) så är arbetskraften i den postfordistiska produktionen en multitud av prekära arbetare. De mystifierande kategorierna ”arbetstagare” och ”arbetsköpare” får nu samsas med ”låntagare” och ”långivare”. Om den tidigare arbetsregimen hade ett tydligt mått i arbetstiden, är den postfordistiska produktionen svårare att mäta och utvinns genom finansiella instrument. Den skuldsatte säljer inte sin dagliga arbetstid utan sin livstid, ett löfte om sin framtida arbetslön. Skuldsättningen är en subjektivering, den förändrar hur arbetarklassen kämpar och relaterar till varandra. De arbetare som är skuldsatta har mer att förlora på att strejka, den ekonomiska skulden får samma effekt som en hög arbetsmoral – rädslan för att förlora jobbet ökar. Till skillnad på lönekampen, som är kollektiv, ses den ekonomiska skulden som ett privat ansvar och de som skuldsätts stigmatiseras som även moraliskt skyldiga att inte ha skött sin ekonomi. Den privata skulden är svårare att revoltera mot än kapitalet som arbetsköpare. Proletären som dubbelt fri, fri från egendom och fri att sälja sin arbetskraft, förändras med den skuldsatte, som är livegen under den ekonomiska skulden.

Den andra subjektkategorin som Hardt och Negri räknar upp är den ”mediatiserade” (mediatized). För tidigare generationer arbetarkamper har det varit en lång kamp för att få tillgång till information och kommunikationsmedel. Till fördel för arbetarklassen var att den fördes fysiskt samman och blev massa i fabrikerna, men en homogen kultur och närhet, vilket underlättade organiseringen. Utanför fabrikerna byggdes kommunikationsstrukturer upp med egen press, egna möteslokaler (folkets hus osv) och egen kultur. Dessa har idag tappat betydelse i och med att arbetarklassens struktur förändrats, spridits utanför fabriken och informationskanalerna i samhälle expanderat. Idag har vi snarare ett kvantitativt överskott av information, där alla ska ha egna åsikter och profilera sig – medan den kvalitativa nivån försvagats och erfarenheterna blivit ytligare. Kommunikationsteknologin har blivit central för dagens samverkan i produktionen, genom våra datorer och mobiler förbinds vi ständigt till jobbet, vi är ständigt tillgängliga. Media och sociala media strävar inte efter att göra oss passiva, utan uppmanar till att delta, välja, kommentera, ”like:a”, dokumentera. De mediatiserade, menar Hardt och Negri, har subsumerats och absorberats i nätet, deras medvetande fragmentiserats och spridits ut. Accelerationismen och de ökade hastigheterna i informationsspridning, bloggbävningar och twitterstormar, kulturdebatter och moralpanikdrev, försvårar eftertanke, de komplexa narrativen drunkar i förenklingar, de invecklade frågorna får stå tillbaka för de enkla svartvita.

Den tredje kategorin är de ”säkerhetiserade” (securitized). Här diskuterar Negri och Hardt den diffusa säkerhetsregim som expanderar i samhället med en panspektrisk övervakning. Den totala övervakningen har spridits ut ut fängelserna, panoptikon har blivit panspektrisk. Precis som den arbetslöse och socialbidragstagaren utsätts för workfare, inspektioner och aktiveringsåtgärder – som syftar till att skapa ett aktivt arbetssökande subjekt vars egna initiativförmåga ständigt mäts och kontrollerar – har modellen spridit sig i andra områden som skolan, sjukhus och statlig myndighetsutövning. Vi utsätts för ökade inspektionssystem, övervakning och informationslagringssystem, som allt mer överlappar varandra. Sociala media på internet sonderar marknaden, konsumtionsmönster, fångar in gratisarbete, upprättar sociogram, som sedan säljs vidare.

Den säkerhetiserade består av två typer, fången och fångvaktaren, som smält samman till en. Vi är både övervakningens objekt och subjekt. Vi ska aktivt delta i övervakningen av varandra, se på Efterlyst, gola ner varandra, grannsamverka mot brott, hänga ut pedofiler, vara misstänksamma. Säkerhetsregimen är ett permanent undantagstillstånd, det lågintensiva krigstillståndet som producerar rädsla och fruktan för de farliga klassernas återkomst. Samhället militariseras, de polisiära funktionerna ökar. Lägren, förvaren, häktena och fängelsernas population växer och synliggör en tydlig rasialiserad ordning.

Den fjärde kategorin – de representerade – innehåller de första tre och syftar till de politiska kanaler de kan följa. Hardt och Negri diskuterar hur representationens kris och förändrade form påverkar oss som subjekt. Med de försvagade nationalstaterna, suveränitetens utspridning, den globala marknaden och kraftiga koncentrationen av rikedom, mäktiga lobbygrupperna, de allt mer kostsamma valkampanjerna innebär det att den representativa demokratin har försatts i kris. Partierna och fackföreningarna har försvagats, även om det fortfarande råder en stark nostalgi över dem, med civila samhällets borttynande (i och med arbetarklassens förändring). Det postpolitiska klimat som detta fört med sig innebär lägre valdeltagande, ökat politikerförakt, mindre tilltro till politiken, svårare att skilja på de politiska blocken, ökat rörlighet mellan partierna. I postpolitiken har dörrarna stängts för de representerades deltagande eller egna politiska agerande. ”När de inte längre aktivt kunna delta i det politiska livet finner den representerade sig bland de fattiga och kämpar ensam i det sociala livets djungel”.

”Precis som de skuldsatta förnekas kontroll över deras produktiva sociala makt, precis som intelligensen, de mediatiserade förråds på sina affektiva kapaciteter och makt igenom lingvistisk innovation; precis som de säkerhetiserade, som lever i en värld reducerad till fruktan och terror, har berövats varje möjlighet till ett förenat, rättvist och kärleksfullt utbryte, på samma sätt har de representerade inte tillgång till något effektivt politiskt handlande”.

Progressivt eller reaktivt sammansättande

Hardt och Negri identifierar tendenserna och de öppningar som multituden kan sammansätta sig politiskt ur alla dessa fyra figurer. Alla fyra figurerna är produkter av mystifikationer som de har möjlighet att bryta med, de har alla en möjlighet att revoltera, att finna sin makt och politiskt formera sig. De kan utveckla ”ett subjektivt kairos som bryter med dominerande relationerna och kastar över ända de processer som reproducerar underordningen”. Att subjekten upplever sig som depotentialiserade är för de avskärmats från sin kraft, vad de kan göra. Subjektens kollektiva handlade och varande måste förenas. Det är så alla politiska rörelser föds: från ett beslut att bryta (en vägran) tilll ett förslag att agera tillsammans.

Men det ligger också en varning underförstådd, hur dessa krissubjekt kan ta en annan väg. När medialiseringen blockerar politiken och kamper, när fruktan för de farliga klasserna och de arbetslösa leder till en jakt på syndabockar och pogromer, de skuldsatta upplever fruktan att ”falla”, när de representerade ser att de representativa strukturen kollapsat men inte finner några alternativ och kastas in i fruktan: ”det är ur denna fruktan som populistiska eller karrismatiska former av politiker reser sig”, tömda på ens den möjliga händelsen att representeras. Fruktan är en ”tom signifikant” som kan fyllas. Populismen mobiliserar genom att övertyga subjekten ”att de tillhör en identitet, som bara är en social gruppering som inte längre är koherent”.

Högerpopulistiska och högerextremistiska rörelserna försöker mobilisera de fyra subjekttyperna i ett nationalistiskt projekt.

De skuldsatta som subjekt adresseras genom en populism mot de korrupta bankerna och parasitära finanskapitalet (ofta som illa förklädd antisemitism), en exkluderande välfärdschauvinism där ”invandringens kostnader” ställs mot pensionärer och sjuka, en balkanisering och nationell protektionism utmålas som ett redskap mot eurokrisen, kapitalflykt och utlokaliserad produktion. De skuldsatta står ensamma i sin skuld och söker en yttre representation för att förenas, till skillnad från ”de avlönade”. I högerpopulismen flyter den skuldsatte samman med ”den beskattade”, om skulden inte kan undvikas kan åtminstone statens beskattning motarbetas för att åstadkomma en märkbar plånbokspolitik. Högerpopulismen och reaktionen har alltid byggt sin mobilisering på den proletariserade eller deklasserade medelklassens fruktan att falla.

De medialiserade mobiliseras genom en populistisk polarisering mot ”etablisemangsmedia”, som enbart en propagandakanal för kulturmarxism (politisk korrekthet, feminism och mångkulturalism). Sociala media används för att skapa en ”enklavism”, slutna självbekräftande forum där de ”politiskt inkorrekta” åsikterna får fritt framföras och ideologiskt formuleras.

De säkerhetiserade mobiliseras mot syndabockar, som lynchmobb eller medborgargarden, som nätdrev och uthängningskampanjer, för att så misstro och intolerans mot inre (kulturmarxism, feminism) och yttre fiender (invandring, islam).

Populistiska mobiliseringar fångar upp den vanmakt de representerade känner, över det glapp som uppstått mellan dem och de parlamentariska partierna, fast i representationens kris. Förtroendeklyftan mot den officiella politiken och det ökade politikerföraktet exploateras – för att kunna lyfta fram nya oprövade representanter som utmanare mot den korrupta politiska kasten. Sociala medierna möjliggör en direktkontakt mellan nya ledare och de representerade, utan att behöva gå omvägen via det politiska systemet.

De inföddas revolt

De fyra subjektstyper Hardt-Negri beskriver har därför sin motsvarighet i Fjordman-Breiviks analys, de tendenser, problemområden och möjliga subjekt de beskriver i sina europeiska självständighetsförklaringar.

De säkerhetiserades växande oro för brottsligheten spelar en avgörande roll i Fjordmans självständighetsförklaring. De europeiska befolkningarna är hotade och brottsligheten ökar som en följd av ”massinvandring”, som är en medveten kolonisering av väst. I flera städer uppstår laglösa områden, Fjordman lyfter särskilt fram Malmö som ett europeiskt exempel. ”I fler och fler städer över kontinenten trackasseras, rånas, våldtas, knivhuggs och till och med dödas ickemuslimer av muslimer. De infödda europeerna börjar långsamt bli en andragradens medborgare i sina länder”. Handlingarna är politiska, menar Fjordman. ”Detta våld som muslimer utövar kallas vanligvis ’brott’ men jag tror det är mer passande att kalla det jihad”. Brottsligheten i Malmö är en del i ett ”krig mot svenskarna.”

Sverige tacksamt koloniseras på grund av den höga tilltro, det ”sociala kapital”, som under århundraden byggts upp. Fjordman menar att det var denna tillit, baserad på ett homogent folk, som gjorde Sverige tryggt tidigare, men som också innebar att den utländska koloniseringen kunde påbörjas utan motstånd från de infödda, eftersom de nykomna visades tillit som de missbrukade. Ökar misstron mellan medborgarna faller också det inhemska företagsklimatet samman och gör samhället mer sårbart.

Fjordman ser en dubbel rörelse, att samtidigt som en tillit mot ”ockupationsstyrkan” uppmuntras av makthavarna i väst, så attackeras den tillit som finns mellan de inhemska medborgarna. Vapnet är den ”multikulturella ideologin” och makthavarna använder det mot de inhemska genom kulturen och media.

Folket – den Ena – bryts upp och förvandlas till en hotande multitud – de Många. ”För att kunna lyfta fram och betona mångfalden nedvärderas medvetet allt som liknar en ’inhemsk kultur’. Invändningar mot denna policy betraktas som en form av rasism”. Genom de ideologiska statsapparaterna (media, skola, kultur) sprids multikulturella ideologin, kulturmarxismen: ”Multikulturalism har aldrig handlat om tolerans. Det är en antivästlig hatideologi som används som ett instrument för att ensidigt montera ner den europeiska kulturen”. Lagstiftningen om hets mot folkgrupp används för att kväsa all opposition, ”med hets mot folkgrupp-lagar berövas vi rätten att protestera mot att dränkas av invandring som till slut kommer göra oss till en minoritet”.

Kulturkampen är därför ett politiskt slagfält, ett första steg i ett försvarskrig för att skydda sig mot ”en hel kulturs utplåning”. ”…vi, Europas folk, har inte bara en rättighet utan också en skyldighet att motsätta oss den [multikultiideologin]”. De medialiserade som subjekt är indoktrinerade, slumrande, men kan vändas genom att effektivt användande av sociala media och alternativa nyhetskanaler.

När Europas makthavare, EU-eliten – i maskopi med de muslimska länderna – vänt folket ryggen, ökar representationens kris. Demokratin har satts ur spel av en ”paneuropeiskt EU-diktatur”. Fjordman diskuterar inte skuldsättningen utan lyfter i skattepopulistisk anda snarare fram ”de beskattade” som subjekt. Medborgarnas skatter används av EU mot dem själva. ”Posteuropeer vet fortfarande inte att EU-ledarna använder deras pengar utan deras medgivande för att smälta samman Europa med arabvärlden, eftersom deras media inte berättar det för dem”. Euron och upphävande av nationsgränserna inom EU förenklar denna process. Fjordman hänvisar till Jefferssons formulering i den amerikanska självständighetsförklaringen om folkets rätt att störta en destruktiv regering som arbetar mot folkets intresse. ”Vi behöver en Europeisk självständighetsförklaring, som uppmanar till vår befrielse från den byråkratiska feodalismen från Bryssel och den totalitära ideologin multikulturalism”. Som alla koloniserade folk har europeerna rätt att bedriva motstånd mot kolonialiseringen för sin egen självständighet. ”Och vi tänker utöva den [rättigheten]”.

”Om dessa krav inte fullt genomdrivs, om Europeiska unionen inte monteras ned, om multikulturalismen inte förkastas och den muslimska immigrationen stoppas så kommer vi, Europas folk (the peoples of Europe), lämnas med inga andra val än att dra slutsatsen att våra makthavare har övergett oss och att de skatter de samlar in är orätta och att de lagar som de stiftar utan vårt medgivande är illegetima. […] Vi kommer sluta betala skatter och ta till de nödvändiga medel som krävs för att skydda vår egen säkerhet och garantera vår nationella överlevnad”.

Ett konstituerande uppror

Hard och Negris självständighetsförklaring för de sociala rörelserna är en viktig text. Den är viktig för att den försöker lösa ett problem få vänstertexter tar upp. Problemet vi står för idag är inte att starta uppror, inte att få ut folk på gatorna och ockupera torgen. Krissubjektens uppror har spridit sig spontant över hela jorden i olika vågor sedan finanskrashen 2008 och eurokrisens utbrott, upproren följer ur nyliberalismens haveri och kapitalismens kris. Problemet vi står inför är snarare hur upproren ska överleva det första utbrottet, det första snabba uppblossandet. Vad händer dag två, när folk väl ockuperat sina torg, haft sina stormöten, rest (och vräkts från) sina tältläger, när strejkerna nått sin kulmen, när kravallens barrikader börjar brinna ut? Det är där självständighetsförklaringen kommer in, i en diskussion om hur man omvandlar revolten i en öppen konstituerande process, i byggandet av en långvarig motmakt, i övergången från manöverkriget till ställningskriget. Negri och Hardt diskuterar former för allmänninggörandet/gemensamgörandet, ”commoning”, hur man institutionaliserar det gemensamma till en öppen process.

Förklaring är därför en viktig skrift både kommunistiskt – och antifascistiskt. Kommunistiskt, eftersom den försöker se hur tendensen i upproret kan bäras vidare. Och antifascistiskt, eftersom den griper in precis i det ögonblick där reaktionen uppstår – i stunden revolten riskerar att mattas av, när insurrektionen är på väg att dö. Den upprorsrörelse som misslyckas lösa de frågor Negri och Hardt diskuterar är den upprorsrörelse som riskerar att falla för reaktionen, där makten lämnas öppen att gripas i en kontrarevolutionär kupp. Eller där de desillusionerade krissubjekten riskerar att mobiliseras i en annan riktning – och gripas av Fjordman-Breiviks manifest.