Fyra år sedan Lehman Brothers fall. Ett år sedan Occupy Wall Street inleddes.

För ett år sedan gav jag ut antologin I stundens hetta. Tanken var att boken skulle vara ett avslut, ett bokslut över en kampcykel. Under tio års tid hade jag samlat texter, rest runt och mött proteströrelser, försökt följa deras diskussioner. I bokens centrum stod massprotesten, de händelser och situationer när en mängd olika människor sammanstrålade och blev massa på gatorna. Jag ville fånga de strategiska och taktiska diskussionerna som pågick mitt i pågående kamper, när rörelser just blommat upp och frenetiskt diskuterade vad som skett och vad som skulle ske därnäst. Vad skulle deras nästa steg vara? Hur såg de på sig själva som subjekt – vilka var det ”vi” som uppstått i kampen?

Under hösten 2011 reste jag runt och höll bokpresentationer. Jag tänkte mig dem som ett farväl. Att alla de erfarenheter som gjorts under dessa tio år inte skulle glömmas bort. Att de i alla fall skulle finnas kvar som historiska dokument.

Nu blev det inte så. Arabiska våren, Indignados torgockupationer och Occupy Wall Street bröt ut med full kraft 2011, tio år efter Göteborgskravallerna. Texterna från I Stundens Hetta – erfarenheterna från globaliseringsrörelsen och dess vidare öde – blev bara en förhistoria till en ny kampcykel. Och de två kampcyklerna förde en dialog med varandra. Den nya kampcykel lånade friskt metoder, taktiker och diskussioner. Men samtidigt utan att veta om det. Den nya krisproteströrelsen såg sig som ett helt nytt fenomen, ingens barn.

2001 möter 2011

För oss som deltog i globaliseringsrörelsen 1999-2007, från Seattle till Heiligendamm, var det inte svårt att se likheterna. Båda kampcyklerna hade föregåtts av åratal av kamp på ett lokalt plan. Där drogs en gräns mot nyliberalismen, ”Nu räcker det!”, ett Ya basta! som kom att inspirera globaliseringsrörelsen och ett Kefaya! som förebådade arabiska våren. Cykelns utbrott, mullvadens uppdykande ur jorden, var enskilda händelser och situationer – globala aktionsdagar som skapade en samtidighet. Där blev kamperna massa, fick en sammansättning som gick bortom sin partikularitet. Globaliseringsrörelsen kallade det en ”rörelse av rörelser”. Det slående i båda kampcyklernas utbrott var att protesterna inte hade något centrum eller ledning. Den direktdemokratiska aspekten, genom convergence centers och sociala forum för de förra och torgockupationer eller kvartersförsamlingar för de senare, var den bärande organisationsformen (Handviftandet! Handviftandet!). Och den sammanföll med ett förkastande av partipolitiken och en vilja till självrepresentation (”ingen representerar oss”). Både globaliseringsrörelsen och Occupy riktades mot aspekter av det kapitalistiska ekonomiska systemet, den första mot nyliberalismens frihandelsinstutioner och den senare mot finanskapitalismens spekulation och skuldsättningspolitik. Då genomfördes Världshandelsorganisationens strukturanpassningsprogram och tvångsnedskärningar i det globala syd, nu har de satts in mitt i nord. Argentina 2001 – Grekland 2011, likheterna var slående. Kraven från den reformistiska flygeln av protesterna på en Tobinskatt eller en Robin Hoodskatt var de samma. Inom båda kampcyklerna betonades vikten av en mångfald i protesterna, både i form av en mångfald av röst och inkludera en kreativ mångfald av metoder. Inom båda kampcyklerna samsade en utopiska/direktdemokratiska tendens (deltagande demokrati, självrepresenterande, skapandet av alternativa strukturer) med en insurrektionell (trappa upp attacken, blockera kapitalets flöden, ”kravens tid är förbi”) och en defensiv (rädda det som räddas kan, försvara jobb/bostäder/kvarter/välfärd, nå politisk makt) – tre parallella tendenser som ett politiskt missnöje artikulerades och fick sitt uttryck igenom.

Men det fanns också tydliga skillnader. Globaliseringsrörelsen byggde på ett sammanförande av befintliga rörelser, av både gamla och nya. På de sociala forumen möttes både nya aktivistnätverk, folkrörelser, miljörörelsen, trottegrupper, fackföreningar, solidaritets- och människorättsorganisationer. Krisprotesterna varierade mer, i vissa länder bestod de av en mångfald organisationer – i andra tog de sig ett uttryck helt utanför de gamla strukturerna. Speciellt Occupy- och Indignadosrörelsen markerade sig tydligt som ”något annat”, en ny rörelse som skilde sig från de gamla: de välkomnade deltagare som individer, men gjorde en tydlig avgränsning mot vad de såg som den ”gamla vänstern” eller etablerade organisationer. Om globaliseringsrörelsen sökte nya allianser med gamla folkrörelser, förkastade Occupy/Indignados snarare dessa och ville bygga en helt annan rörelse. Globaliseringsrörelsen var global och byggde snabbt upp nya kommunikationsformer och nya organisationskanaler – genom Indymedia, Sociala forum, nätverksträffar, gemensamma toppmötesmobiliseringar och internationella aktionsdagar kommunicera, möttes och reste rörelsens deltagare. Globaliseringsrörelsens styrka var dess mobilitet – Occupyrörelsens dess immobilitet, att den bet sig fast på torg och i kvarter. Rörelserna hade helt olika hastigheter. Occupys internationella kontakter bestod mer av att sprida memer, foton, videos och använda sig av gemensamma loggor – genom etablerade kanaler som Facebook, Youtube och Twitter.

Skillnaden blev väldigt tydlig under aktionsdagarna Bloccupy Frankfurt våren 2012. Under en helg försökte aktivister från hela Europa blockera Europeiska centralbanken, en av huvudaktörerna i påtvingandet av åtstramningspaket i de krisande länderna. Bloccupy organiserades efter ”klassiskt” maner från globaliseringsrörelsen, med en internationell mobilisering, breda samlingsdemonstrationer, massolydnadsaktioner, kraftsamling av aktivister från hela Europa. Men de som deltog och dök upp var samma strukturer som var inbegripna i globalieringsrörelsen för tio år sedan – medan de olika ländernas Occupygrupper och spanska Indignados lyste med sin frånvaro. I Occupyrörelsens officiella kanaler var det tyst om protesten.

Autonoma under 2000-talet

Den autonoma rörelsen i Skandinavien spelade en viktig roll i globaliseringsrörelsen, toppmötesprotester och sociala forum. Under slutet av 90-talet och början av 2000-talet fanns starka internationella nätverk, främst genom nordiska AFA-nätverket och zapatistinfluerade Peoples Global Action. Rörelsen deltog på NoBorderläger och ingick i Indymediautbytet. Timbrohögern beskriver Göteborgstoppmötet som döden för den svenska grenen av globaliseringsrörelsen, men det stämmer inte. En vänstervåg fortsatte hålla i sig i flera år, de sociala forumen och antikrigsmanifestationerna breddade rörelsen och aktiviteterna i Sverige – och i andra europeiska länder – fortsatte ligga på en hög nivå ända till 2004-2005. Däremot förändrades rörelsen. För den autonoma delen innebar det en omprövning av den stora betoningen på toppmöten, särskilda händelser och internationella mobiliseringar – för att istället försöka förankra sig i bostadsområden och arbetsplatser, den så kallade ”vändningen till vardagen”. I boken I Stundens Hetta försöker jag visa hur olika rörelseinitiativ och projekt snarare avlöser varandra mellan 2001-2011, att det finns en kontinuitet i protesterna, även om de transformeras på vägen. Men de breda internationella nätverk som hade byggts upp upphörde alla att fungera runt 2005. Aktivister fortsatte resa på demonstrationer i andra länder och deltog fortfarande på massaktioner, men utan några formella internationella nätverk. CPE-protesterna, förortsupploppen, studentprotester och universitetsockupationer, ockupationsvågen efter stormningen av Ungdomshuset hade alla en annan karaktär – det Negri och Hardt beskrivit som ”jacquerier” och utfördes av proletär ungdom (eller prekariat) i metropolerna. Dessa europeiska protester var en föraning om den ekonomiska krisen och kulminerade samtidigt som krisen bröt ut 2008-2010. De franska, italienska, tyska och engelska krisprotesterna hade redan utmattat sig när den ”den globala våren” satt igång. Endast i Grekland – där situationen också var som mest desperat – fortsatte vågen från universitetsockupationer, stadskravaller oavbrutet över till krisprotester och torgockupationer.

De aktivister som lade grunden för Indignadosrörelsen i Spanien kom från två håll. De ena från den autonoma delen av globaliseringsrörelsen och de sociala centren. Och det andra från de angränsande mobiliseringarna mot Irakkriget 2003, högerns mörkläggning av terrordådet i Madrid 13 maj 2004, V de Vivienda-aktionsdagen 14 maj 2006, studentprotesterna mot Bolognaprocessen, kampanjen mot Sindelagen (spanska motsvarigheten till SOPA/ACTA), nätcensur och stödet för Wikileaks. Ur dessa uppstod Democracia Real Ya och Juventud Sin Futuro som i sin tur tog initiativ till 15 majrörelsen 2011. Initiativet till Occupy Wall Street, som inleddes 17 september 2011 – för ett år sedan – kom från den situationistinfluerade reklam(kritiska)-tidningen Adbusters. Men det var koordineringen New York City General Assembly (NYCGA) som gav OWS kött och blod i Zuccotti Park, med aktivister som hade nära kontakt med och deltagit i de spanska, grekiska och egyptiska krisprotesterna. Det vill säga, Indignados och Occupy Wall Street kom inte spontant ur ingenting – det fanns en historia med år av förberedelse och organisering innan massprotesterna tog fart.

Occupy Sweden

Occupy-rörelsen spred sig snabbt över USA under hösten 2011. Den kom även till Storbritannien, Tyskland och Skandinavien. Men här startades de inte av några aktiviströrelser, utan initiativen kom från enskilda personer utan historia i sociala kamper eller radikal vänster. Det räckte att vara först med att starta ett Facebook-event och dra ihop en folksamling. Initiativtagarna kom ofta från den newage-iga bankkritiska teknokratisekten Zeitgeist eller Anonymous-aktivister, med bakgrund i FRA-motståndet och Wikileaksstödarbetet. Occupyrörelsen i de europeiska länderna kom att väldigt tydligt profilera sig som en helt ny rörelse utan föregångare, som var väsenskild från den ”etablerade” vänstern. Istället kom Occupy-tältlägrens stormöten att bli en tummelplats som mikrosekter såg som sin arena för att föra fram sin kritik av ”den nya världsordningen” och presentera sin generallösning (”resursbaserad ekonomi”, räntefria banker, ett nytt Breton Wood-system, ”paradism” osv). Men även bruna grupperingar försökte ta sig in i Occupyrörelsen för att föra fram sin antisemitiska version av bankkritik. Anonymous-supportar som var tydligt fientliga till den utomparlamentariska vänstern lyckades ta över de gemensamma kommunikationsstrukturerna (Occupy Sweden-forumet på Facebook, den gemensamma webbsidan) och såg att selektivt välja ut vilka initiativ i Sverige som skulle presenteras som ingående i Occupyrörelsen. Torgockupationerna, oavsett om det var i London, Stockholm eller Helsingfors, kom att föra en undanskymd tillvaro efter den första veckans mediala uppmärksamhet – med en begränsad skara deltagare. (Occupy Stockholm kom dock att utvecklas i en mer social riktning, med solidaritetsmanifestationer till strejkande arbetare och deltagande på gemensamma manifestationer – men i det läget var det en fast liten grupp snarare än en expansiv folkförsamling).

Den direktdemokratiska mötesformen, som både globaliseringsrörelsen och torgockupationerna baserats på, visade snabbt upp både sina förtjänster och svåra brister. Den positiva dimensionen är den inkluderande formen, där alla kan delta och alla möts som individer med sina personliga erfarenheter snarare än som organisationsrepresentanter. Den negativa aspekten är att precis det motsatta inträffar: öppna möten lockar till sig alla möjliga kufpersoner och sekter som är utestängda från alla andra kanaler och ser stormötena som en möjlig plattform att missionera sitt budskap och sälja sina mirakelkurer. Istället för att vara en plats som genererar aktivitet och skapar gemenskap mellan människor blir det kommentarfältherrarnas generalförsamling för åsiktsventilering.

Förbisprungna

Under diskussionerna kring I stundens hetta hösten 2011 vävdes dessa frågor samman. Varför spelade de autonoma en sådan obefintlig roll i Occupyrörelsen i Nordeuropa? Varför lyckades inte en ”occupyrörelse” här knyta an till den faktiska krispolitik som förs i våra länder (den havererade bostadspolitiken, städernas filtrerings och gentrifieringstendenser, de ökade sociala klyftorna, den ökade relativa fattigdomen, förstörelsen av de sociala skyddsnäten, privatiseringarna och privatiseringsskandalerna, försämringarna av studiebidragen) – utan blev en isolerad antibankrörelse som enbart kopierade ett amerikanskt koncept?

Den autonoma traditionen skulle kunna beskrivas som en kombination av två motstridiga element, två former av handlingskraft som vi kan kalla ”anarkism” och ”leninism”. Rörelsens anarkistiska sida har bestått i att kunna agera spontant och snabbt, ha en flexibel struktur och öppen för nya frågeställningar. Dess direktdemokratiska form och betoning på praktiskt och konkret handlande har varit involverande. Vilket gjort att autonoma aktivister ofta befunnit sig i framkant i sociala proteströrelser, varit de första ut på gatorna och upp på barrikaderna. Den leninistiska sidan har varit att trots sitt spontana sken, ha en flexibel organisationsstruktur som kunnat agera, gripa tillfället, tidigt läsa tendenserna, ge en linje och en tolkning och upprätta en viss hegemoni i sociala protester. Autonoma rörelsen har på så sätt varit smidigare och snabbare än etablerade vänstern, som fungerat mer trögrörligt och inte förstått läsa de sociala kampernas särdrag och autonomi. Nätverks- och rörelseformen har bättre kunnat samagera med sociala kamper än partivänsterns rigida organisationsstrukturer.

Problemet med de senaste årens sociala protester är att de blossat upp snabbare än autonoma hunnit reagera. Utvecklingen inom sociala media har givit vem som helst en kommunikationsstruktur att agera snabbt, att snabbt fånga upp en moralisk indignation eller folklig vrede och kanalisera till en manifestation. Spontana manifestationer har plötsligt kunnat få en masskaraktär, blommat upp på ett dygn och sedan dagen efter ebbat bort. Protestmanifestationerna vid Sverigedemokraternas inträdde i Riksdagen är ett bra exempel: enskilda personer startade event på Facebook, som på gatan samlade tiotusentals personer. Men arrangörerna hade ingen vana av att arrangera demonstrationer, ingen tanke om vad nästa steg skulle vara. Manifestationen var ändamål nog i sig. Informationskaskaderna skapar snabbt en kritisk massa, men det uppstår aldrig någon permanent struktur ur dem eller långvariga initiativ. Den autonoma rörelsen har blivit förbisprungen, är inte ”anarkistisk” eller spontan nog för att kunna initiera dessa explosioner. Och därigenom finns aldrig några erfarna organisatörer bakom händelserna som kan ge dem en fortsatt riktning, omvandla dem till en rörelse och hjälpa till att utveckla en hållbar struktur.

Zeitgeist och hacktivister kring Anonymous var snabbare att fånga upp intresset för Occupy och sätta datum för en rad manifestationer. De fick därigenom kontroll över hela kommunikationsstrukturen och satte sin prägel på dem, kanaliserade in dem i en annan bana som aldrig hade någon chans att vare sig få social förankring eller expandera, styrde bort dem från en antikapitalistisk kritik. Occupy var dödfödd.

Övervinna rörelsernas cykliska karaktär

En angränsande diskussion har handlat om hur man övervinner rörelsernas cykliska karaktär: att en protest blommar upp, ger upphov till en rörelse, som når ett klimax och sedan ebbar ut och dör. Hur lyckas man ackumulera kamperfarenheter, skapa permanenta strukturer och se till att vi inte står på ruta ett vid nästa kampcykel. Tidningar, lokaler, sociala center, organisationer kan alla buffra en rörelses energi och föra den vidare till nästa våg. Även om nya kampcykler oftast uppfinner sina egna symboler, kommunikationskanaler och organisationer kan vi hjälpa till att dessa inte behöver starta om från scratch, att se till att det finns mötesplatser, ljudanläggning, juridisk rådgivning, logistik, upparbetade kontaktytor, en grundläggande ekonomi osv. Det gäller att hitta fungerande former att överföra erfarenhet och strukturer utan att den nya rörelsen känner sig påtvingad en färdig formell och förstelnad organisationsstruktur från förr. Går det att skapa innovativa institutioner, strukturer som är processer och organisationsformer som är i rörelse?

Efter toppmötesprotesterna skedde en ”vändning till vardagen”, många autonoma grupper började arbeta mer med och betona vardagskampen, organiseringen på arbetsplatser och i bostadsområden. Mobilitet kom att ersättas av lokalitet. Occupy visar att vi måste kunna verka som rörelse i flera hastigheter, både i den långsamma vardagslunken och agera i snabbt uppkomna händelser, att både kunna förankra oss, slå rot och bebo områden utifrån våra vardagssituationer och samtidigt kunna kraftsamla i landet och internationellt. Det är inte en fråga om att välja det ena eller det andra – utan snarare hitta sätt som ”händelsen” och ”vardagen” kan stärka varandra. Där kraftsamlandet ger oss möjlighet att agera i särskilda händelser, nå en kraftposition genom massa och oväntat agerande, medan vardagsorganiserandet är där en rörelse långsiktigt kan konstruera en motmakt. Globaliseringsrörelsen var i sina svagaste stunder enbart en opinionsrörelse, manifestationer samlade enbart utifrån åsikt, som påtryckning. De viktigaste lektionerna vi kan lära från de spanska Indignados (och till viss grad Occupy-rörelsen) är hur de lyckats kombinera massdemonstrationer, massmöten och globala aktionsdagar med en lokal organisering i kvarteren och använda denna energi och uppförandet av frågor på dagordningen för att bedriva en permanent organisering i vardagslivet.

Occupy var bara ett kapitel i krisprotesterna. Även de negativa erfarenheterna kan vi lära oss av. Den globala ekonomiska krisen fortsätter och vi kommer känna av den än mer de kommande åren i Sverige. Vi måste lära oss läxan snabbt och vara redo.