I. Olika former av arbetarmakt och arbetarkamp
Arbetsmarknaden har blivit allt mer skiktad mellan fasta anställningar och tillfälliga. De sociala skyddsnäten är baserade på att man är inne på arbetsmarknaden. Antalet unga arbetslösa som går på soc istället för a-kassa bara ökar. Fackföreningsgraden sjunker. Antalet som studerar bara för att ha en tillfällig inkomst, snarare än att sträva efter en utbildning ökar. Vi kan i Europa se CPE-lagstiftningar, tal om ”Generation 700”, 1 Eurojobb. De osäkra anställningarna är inte i majoritet, men det är ju en specifik situation som kommer att påverka hela arbetsmarknaden, undergräva situationen för alla arbetare.
En kamp på arbetsplatsen central för att bemöta detta. En radikal klassorganisering sker inom exempelvis Folkrörelselinjen och arbetarkonferenser, SACs fackliga reorganisering och satsning på syndikat/driftsektioner, Septemberalliansens/Jobbupprorets och mikrovänsterpartiernas försök att intervenera genom sitt nät av fackmilitanter, Lagena-arbetarnas informella kontaktnät. Fantastiska initiativ, som kompletterar varandra. De bildar som helhet en mycket intressant rörelse, snarare som enbart enskilda komponenter. Oftast är de alla inriktade på en arbetarkamp för att försvara arbetsrätten och påföra arbetsmarknaden regleringar för hela klassen. Vilket är en nödvändig kamp att föra.
Men den strategin behöver kompletteras med en organisering av dem som faller utanför arbetsplatserna, det lättrörliga och flexibla klassegment som faller utanför arbetarkollektiven, de som inte är fackligt organiserade. De som faktiskt utgör det skikt som piskan arbetslinje/utanförskap riktas mot för att öka lönespridningen neråt, som är slagträt. Hur organiserar man sig utifrån de förutsättningarna? Som osäkrade/prekära (det finns ju inte ens ett bra begrepp för att täcka helheten, eller förbinda alla sektioner av låglöneproletariatet – och definitivt inte någon gemensam identitet) går det inte att förlita sig på vare sig ”förhandlingskraft på arbetsmarknaden” eller ”förhandlingskraft på arbetsplatsen” – eftersom hela prekariseringen är ju ett vapen för att slå just mot de två arbetarmaktformerna. Så medan de med fast anställning måste kämpa för att bevara skyddade regleringar för arbetarna på marknaden måste vi samtidigt också satsa på det enda sätt kvar som en arbetarmakt kan byggas på för oss med osäkra anställningar: genom organisering och genom experimenterande med andra typer av vapen utifrån vår position och vår delade situation. Metoder som nödvändigtvis inte är nya – utan liknar gamla fackliga kampformer. Det är ju så arbetarrörelsen föddes och själv formerade sig prefordistiskt/preindustriellt ur en heterogen sammansättning utan vare sig makt på arbetsmarknaden (utbytliga, ickekvalificerade) eller i produktionen. Och det är så den ”andra” arbetarrörelsen organiserade sig, så till exempel IWW byggdes upp en gång av mobila lågkvalificerade korttidsarbetare med migrantbakgrund.
Så vilka former baseras en arbetarmakt på? Två bra böcker om den globala förändringen av arbetsmarknaden och de nya utmaningarna för arbetarkamp omvandlingen ställer är Beverly Silvers ”Forces of labour” och Olle Sahlströms ”I skuggan av en storhetstid”.
Silvers bok är intressant för att hon verkligen har jobbat med att empiriskt bygga upp en enorm databas över öppna synliga arbetarprotester (de dolda är svåra att mäta) från 1870 över hela världen.
Silver använder sig av amerikanska sociologen Erik Olin Wright’s indelning om grunder som arbetarmakt kan bygga på:
– Organisativ (associativ) makt (organisationsförmåga, organisationsgrad, möjligheten att bygga allianser)
– Strukturell makt:
a) förhandlingskraft på arbetsmarknaden (arbetskraftens efterfrågan på marknaden)
b) förhandlingskraft på arbetsplatsen (integrering i produktionsprocessen)
Hon gör även en uppdelning av två idealtyper av klassprotester, som hon väljer att kalla protester av ”Marxtyp” och ”Polanyityp” (vilket inte innebär att det är strikt deras teorier, utan mer hennes klassificeringsbegrepp).
En protest av Polanyityp handlar om konflikten kring den (fiktiva) varan arbetskraft, om hur kapitalet försöker utöka marknaden för arbete och avreglera den – och de motreaktioner som strävar efter att begränsa och reglera marknaden för arbetskraft och kommodifieringen av arbetet, det vill säga motrörelser för olika former av ”samhällsskydd” mot den oreglerade arbetsmarknadens konsekvenser – till exempel genom arbetsrätt, a-kassa, fackföreningar. Polanyitypen av protester är en backlash mot spridandet av global självreglerande marknad, av en arbetarklass på väg att luckras upp av de globala ekonomiska transformationerna, arbetare som får sina privilegier och rättigheter upphävda från ovan. Protesterna motiveras ofta av en känsla av orättvisa. Kravet på ”rättvisa” blir ett återkommande slagord. Polanyitypen av protester beskrivs som en pendelrörelse, som hela tiden svänger mellan avregleringar/regleringar.
Marxtypen av arbetarprotester sker istället snarare utifrån trappsteg, hela tiden på en ny terräng och där kampen förändras. Det sker ett dialektiskt spel mellan arbetsklassmotstånd och exploatering i produktionen: kapitalet försöker att övervinna motståndet genom att revolutionera produktionen och de sociala relationerna/samhällsförhållandet. Vid varje teknisk utveckling undermineras arbetarklassens förhandlingsmakt, men skapar nya maktformer i en större skala och på ett nytt plan. Till exempel med fabriksindustrins frammarsch försvagades marknadsförhandlingsmakten för arbetet, men ökar arbetsplatsförhandlingsmakten och föreningsmakten. Marxtypen av arbetarprotester handlar därigenom om kamper av nya framträdande segment av arbetarklassen som skapats som oavsiktligt resultat av kapitalismens utveckling, samtidigt som den gamla arbetarklassen börjar luckras upp.
Silver skriver om hur konflikterna i bilindustrin formeras – och förklarar att dessa är konflikter av Marxtyp med en stark positionell makt på arbetsplatsen (dock ej arbetsmarknaden). Löpande bandet är lätt att stoppa, ger stor makt åt avantgarden. Det vill säga detta var egenskaper hos formerandet av ett arbetaravantgarde under fordismen. Under pre-industrialism, innan vare sig den profesionella/yrkesskolade arbetaren (med stark positionell makt på både arbetsplatsen och arbetsmarknaden) och massarbetaren, utgick arbetarmakten i klassformerandet snarare från organisativ makt (EP Thompsson ger ju en bra bild av detta). Silver ägnar ju en stor del av boken åt att diskutera om det finns ngn ny central arbetartyp efter massarbetaren förlorat sin centralitet, för att gå igenom om det finns nya grupper med en stark positionell makt i produktionen – eller om i postfordism en organisativ makt blir viktigare igen (likt pre-industrialismens ”prekära” arbetsmarknad) på grund av att det inte finns något centralt subjekt motsvarande massarbetaren. Arbetarkonflikter av Polanyityp handlar ju om reglering/avreglering av arbetsmarknader, kamper om anställningsformen. Till exempel Euromayday-nätverkets kamp för att prekära ska omfattas av en välfärdslösning och inrymmas i sociala skyddsnät – där förs en kamp om osäkra anställningar utifrån Polanyityp. Det vill säga de två idealtyperna är inte ställda mot varandra, utan mer en metod att identifiera olika typer av arbetarprotester – utifrån om de handlar om att reglera varan arbetskraft på arbetsmarknaden eller om de handlar om att finna nya organisationsformer/nya styrkepositioner för ett nytt klasskikt som formerar sig.
Sahlström, som jobbat under många år på LO och har sin bakgrund i det italieninspirerade Förbundet Kommunist på 70-talet, diskuterar i sin bok fackföreningsrörelsens kris globalt och försöken att hitta nya (i många fall snarare gamla) kampformer för att återupprätta arbetarkampen. Sahlström diskuterar dels över fackföreningsrörelsens försvagade maktposition, på grund av arbetsmarknadens förändringar och slutet på samförstånd, och även fackets oförmåga att organisera ”nya” grupperingar på arbetsmarknaden.
”Det vi ser är en långgående fragmentisering; Europas fackföreningar finns i den gamla och starkt krympande industrin med större arbetsplatser och i offentlig sektor, men i försvinnande liten utsträckning i den växande privata service- och tjänstesektorn. Fackliga medlemmar finns främst bland heltidsarbetande och ”reguljär” arbetskraft. Medlemmarna är äldre, främst män, och i mindre utsträckning kvinnor, unga och invandrade. Fackföreningar i Europa är på väg att främst organisera en ”arbetararistokrati”.” (Sahlström)
Han är skeptisk till den linje fackföreningsrörelsen i Sverige har valt, att bli ett servicefack för att försöka behålla sin massbas (erbjuda förhandlingar, kollektivavtal, bra försäkringsdealar, rådgivning osv). Den modellen kommer inte fungera. Istället har han rest runt i Europa och USA för att studera andra embryon till framgångsrika modeller. Grundförutsättningarna är att den fackliga autonomin måste öka, och facket behövs förändra karaktär rejält. Han lyfter fram två intressanta tendenser:
– Återvändande till en facklig aktivism och organiserande på basplan (organizing unionism).
– Facket som social rörelse (social movement unionism): gå utanför arbetsplatsens väggar, bygga stöd i lokalsamhälle och allianser med andra utsatta grupper på arbetsmarknaden.
Utifrån dessa kategorier kan vi se närmare på vilka strategier vänstern och den radikala delen av arbetarrörelsen använt i frågan om osäkra anställningar och prekarisering. Så vilka strategier har testats de senaste tio åren?
II. Vänsterns strategier
Septemberalliansen/Jobbupproret är ett typexempel på en protest av Polanyityp: man vänder sig till radikala fackklubbar genom ett upprop, försöker rycka i LOs bas för att få de etablerade facken att inte backa i försvaret av de fasta anställningarna. Tanken är att få LO i rörelse genom att de känner att deras medlemsbas börjar gå åt vänster, att de upplever de måste möta krav som artikuleras underifrån. Strategin mot prekarisering, visstidsanställningar och bemanningsföretag är inriktad på arbetsplatserna, att få dem att stänga dörren för inhyrd arbetskraft – för att försvara de fasta anställningarna. Hela fackföreningsrörelsen gjorde bemanningsfrågan till en central fråga i avtalsrörelsen 2010, på grund av att annars kommer de som återanställs efter varslats under den ekonomiska krisen 2008-2009 komma tillbaka via bemanningsföretag och uppluckra säkerheten för alla anställda. En jätteviktig kamp att föra, helt klart.
Om Septemberalliansen försöker få denna rörelse att ske utifrån, eller genom sina militanter i facken och stöd från radikala fackklubar är Folkrörelselinjen (i facket) snarare inriktad på en mer långtgående och djupare rotad strategi med att skapa kämpande arbetarkollektiv på jobben. Som kampanj kring osäkra anställningar drev Folkrörelselinjen ”Visstidsupproret”, ett försök att få arbetarkollektiv och fackklubbar att ta fighten på sina arbetsplatser för att försvara de fasta anställningarna och utifrån arbetsplatsen i största möjliga mån blockera visstidsarbeten och bemanningsföretag.
Det gemensamma för dessa kampanjer är att de är inriktade på arbetsplatserna, på de fast anställda. Arbetsplatskollektiven/fackklubbarna är mottagaren och subjektet. Ingen specifik organisering eller mobilisering görs inriktat på dem som befinner sig i osäkra anställningar och jobbar/extraknäcker på bemanningsföretag.
Folkrörelselinjen och SACs fackliga reorganisering är exempel på den fackliga tendens som Sahlström kallar ”organizing unionism”, ett återvändande till en facklig aktivism och organiserande på basplan. SAC har den stora fördelen för osäkra anställda, att man kan vara kvar i organisationen oavsett var man befinner sig i en prekär tillvaro: de organiserar alla, oavsett om man är extraknäckande student, papperslös, timanställd, arbetslös osv. SACs fackliga reorganisering består av flera beståndsdelar, framför allt tre ben: bildandet av syndikat/driftsektioner, registret och de externa blockaderna, samt de fackliga verkstäderna. Satsningen på bildandet av syndikat och driftsektioner, SACs basfackliga verksamhet för att få tillstånd aktiva arbetsplatskollektiv, är en långsiktig och vardaglig praktik som inte väcker lika mycket uppmärksamhet som de visuella och konfrontativa blockaderna. Med registret och de fackliga verkstäderna börjar vi röra oss över från en Polanyityp till en Marxtyp av arbetarkonflikter, där SAC letar efter möjligheter för organisations- och kampformer för ett nytt klasskikt. De fackliga verkstäderna är öppna, självorganiserande och självlärande kunskapsöverföringar dit medlemmarna (och ofta även ickemedlemmar) är välkomna att själva dela med sig av sina erfarenheter och diskutera igenom varandras arbetsplatsproblem. Verkstäderna går utanför de enskilda arbetsplatserna och kan därigenom fungera kunskapsöverförande mellan olika sektorer och yrken: syftet är att ge medlemmarna de redskap de behöver för att själva kunna agera fackligt på sina arbetsplatser – utan ombudsmän eller förhandlare utifrån – och utbyta erfarenheter kring organisering av arbetarkollektiv. Med SACs organisering av papperslösa, Registret, så är vi än mer inne på en organisering av Marxtyp, i ett försök att basera en kamp på de papperslösas premisser och utifrån deras förutsättningar. Här har SACs praktik kommit att inriktas mer på blockader och att organisationen/registret gått in som externt stöd utanför arbetsplatsen – mycket på grund av att de papperslösa själva inte kunnat gå ut i öppen konflikt (i vissa fall har Registret till och med dolt vilka medlemmar de har på arbetsplatsen, utan krävt att deras krav ska gälla hela arbetskollektivet). Registrets blockader har oftast involverat medlemmar från Syndikalistiska ungdomsförbundet, Ingen människa är illegal eller oorganiserade. De har varit mer av karaktären vad Olle Sahlström skulle beskriva som ”social movement unionism”, facket som social rörelse.
Två exempel på utomfackliga initiativ, men som skulle kunna klassas som försök att hitta nya kampinstrument och organisationsformer av Marxtyp är Vår makt-konferenserna/Kämpa tillsammans betonande av informella arbetarkollektiv och Förbundet arbetarsolidaritets Arbetarsolidaritetsfond. Vår makt-konferenserna försöker lyfta de ”pre-fackliga” och utomfackliga kamperna som svetsar samman ett arbetarkollektiv på arbetsplatserna, oavsett formell facklig tillhörighet eller facklig organisationsgrad. FAS fond försöker i sin tur att ge ekonomiskt stöd till vilda arbetsplatskonflikter, som fackföreningarna inte får eller kan stötta, för att den vägen underlätta arbetarkampen att rundgå fredsplikten.
Försöken från autonomt håll att organisera sig som osäkert anställda eller prekära har inte alltid stannat vid arbetsplatsens gränser, utan snarare försökt fånga in hela den prekära tillvaron. Projekten har ofta varit kortvariga och flyktiga, men erfarenheterna är väl värda att lyfta fram och bygga vidare på.
Osäkra anställdas tillvaro är ofta flytande, man rör sig mellan arbetslöshet, studier och visstidsarbeten. Ens inkomster kommer från flera källor, som ett lapptäcke som överlappar varandra: soc, studiebidrag, extraknäck, bostadsbidrag, lån osv. Det har också gjort att avgiftsnivåer och kostnader för välfärdstjänster (tandläkare, sjukvård, kollektivtrafik) slår hårdare, som ett angrepp på de osäkrades sociala inkomst. Några punktplatser har man ofta riktat in sig mot, platser man vet att prekära passerat igenom (och som vi själva befunnit oss på). Syndikalistiska ungdomsförbundet genomförde sin kampanj Sommarjobb, för att informera unga om deras rättigheter på sommarjobb och extraknäck – sommararbeten är ju typexempel på arbeten där lönen inte motsvarar ens levnadskostnad och dessutom ofta första kontakten för unga med arbetsmarknaden. Kring Globaliserings underifrån och följande grupper gjordes försök med ”utomfackliga verkstäder”, informationsbord och träffar för folk med atypiska jobb, extraknäckande eller i andra osäkra anställningar. Just denna form med infobord/verkstäder (”sportello”) är en vanlig organisationsform på de sociala centren i Italien kring prekarisering. Kampanjer som Osäkrade studenter/Förenade studenter försökte på Stockholms universitet driva frågan om CSN som lägsta lönenivå och hur studenternas extraknäck användes lönedumpande, bland annat genom den explosionsartade framväxten av bemanningsföretag. Informationssidan Arbetsförnedringen sattes upp som ett sätt att informera arbetslösa hur de kunde komma runt workfare och tvångsåtgärder. En riktad kampanj mot workfare-åtgärden Arbets- och Utvecklingscenter (AUC) bedrevs i Malmö, med flygplatsutdelningar, affischeringar, demonstrationer, undersökningar, opinionsbildning och direkta aktioner mot centren. Kvinnopolitiskt forum genomförde kampanjer kring de lönedumpande pigjobben (Rut-avdragets låglönejobb) för kvinnor och genomförde undersökningar och debatt kring formerna för kvinnors obetalda hemarbete. Under kampanjen Osynliga partiet genomfördes 2006 en enkät med ca 300 autonoma aktivister för att undersöka våra egna livssituationer, våra positioner på arbetsmarknaden. Den visade att endast hälften var fackanslutna, hälften hade haft två eller fler jobb under året innan, alla var låginkomsttagare. Och trefjärde-delar hade arbeten när undersökningen gjordes.
III Generaliserade strejker och ”politiserade konflikter”
En stor del av arbetet kring prekarisering och osäkra anställningar i Europa har lagts på att synliggöra de prekäras situation. Kring EuroMayDay-nätverket och EuroMayDayparader genomfördes manifestationer på första maj i en rad europeiska städer (och även utanför, i USA och Japan) för att föra upp frågan om prekarisering på dagordningen. EuroMayDay lyckades under några år vara en synlig politisk aktör i offentligheten, som förde fram kraven på vikten av att välfärden måste anpassas för de osäkra anställda, så att de inte ställdes utanför de sociala skyddsnäten. I våra grannländer Finland och Danmark (Flexico) skapade autonoma projekt och sajter kring prekarisering som snabbt blev välkända aktörer, som kontaktades vid arbetsplatskonflikter, för debatter eller rådslag med fackföreningar.
Men den främsta synliga aktören i frågan har inte kommit från vänster, utan snarare utgjorts av högern. Svenskt näringsliv och högern arbetar inte bara aktivt med att försöka undergräva den svenska modellen på arbetsmarknaden, försvaga den officiella fackföreningsrörelsen och skapa ett låglöneproletariat med en ökad lönespridning neråt. För att sedan använda arbetslinjen och workfare som piska för att skapa detta låglöneproletariat. Ungdomsarbetslöshet och ”utanförskap” (läs: arbetslös) har blivit slagträ mot fackföreningsrörelsen och arbetsrätten på mer än ett sätt. Högern försöker även ge sken av att det är just de som tar tillvara de arbetslösas intressen bäst, att de är den enda kraften som kan ge dem arbete. Facket utmålas som protektionistiskt och att de stänger ungdomar ute. Högern försöker därigenom skapa bilden av att det är de som talar i ungdomars intresse för att slå mot arbetsrätten, införa ungdomslöner osv. Frågan om prekarisering har därigenom kommit att i hög grad politiseras – från högern.
Arbetsplatskonflikter kring bemanningsföretag (till exempel Lagena), papperslösa (till exempel Berns, Lilla Karachi) som skett utanför etablerade fackföreningsrörelsen och som tagit strid mot osäkra anställningar har även de snabbt hamnat på ett politiskt plan där högerpartierna, de borgerliga ledarskribenterna, Svenskt näringsliv eller andra branschorganisationer blandat sig i och ställt krav på att arbetsköparen inte får backa eller att lagstiftningen kring stridsåtgärder måste ändras. Arbetsmarknadskonflikterna har politiserats, och det tvingar oss också att kunna svara på det planet. Om deras strategi varit att politisera de fackliga konflikterna har vårt svar varit att generalisera de fackliga konflikterna.
Under en konflikt i tunnelbanan där Connex sparkade Seko klubb 119s fackordförande, beskrev Connex VD hur konflikten plötsligt förvandlats till en ”fotbollsmatch, där alla skulle välja sida. Och nu hade de på läktaren hoppat ner på planen och börjat ge sig in i matchen. Så blir det ju omöjligt att spela”. SEKO 119 kunde inte strejka, men däremot kunde SACs driftsektion DSTS lägga strejkvarsel. Och aktivister kring Planka.nu som arbetade med kollektivtrafikfrågor bildade Stockholms förenade pendlare, som genom att agera utomfackligt kunde bidra till vilda strejker genom att dra i nödbromsen (givetvis i ett dolt samförstånd med föraren), öppna spärrlinjer, självreducera priser och skänka pengarna till konfliktens kampfond. Genom att fler aktörer och röster blandade sig i konflikten blev situationen okontrollerbar för Connex. Metoden krävde givetvis en tät dialog och samförstånd mellan arbetarkollektiven i kollektivtrafiken och aktivisterna/brukarorganisationen utanför. Samma form av generaliserad konflikt, med ett tätt samförstånd och samarbete mellan arbetarkollektivet i konflikt, vänsterorganisationer, brukare och sociala rörelser utanför skedde även exempelvis vid Busslink-konflikten i Råsta, Lagenakonflikten, Bernskonflikten. Ofta har det varit Syndikalistiska ungdomsförbundet som agerat på ”utsidan”, ibland Ingen människa är illegal, autonoma grupper, trotskistiska vänsterpartier, vänsterjournalister och intellektuella eller brukarorganisationer. Denna metod är vad Sahlström kallar ”social movement unionism”, hur fackföreningarna och arbetarkollektiven söker stöd i lokalsamhället och sociala rörelser, som agerar externt för att sätta politisk press och generalisera konflikten.
Utkast till ett föredrag som hölls för Syndikalistiska ungdomsförbundet vår 2010.