Efter skrällen med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen rasar debatterna hur man bäst ska tolka deras genombrott i rikspolitiken. Den liberala mediekritiska diskussionen har mest handlat om den stora exponering partiet fått i valkampanjen: hjälpte att tidningarna slutat använda benämnen etiketterna ”högerextremistiska”, ”rasistiska” eller främlingsfientliga” på dem till att göra Sverigedemokraterna mer rumsrena eller underlättade det en seriösare granskning av dem snarare än slentrianmässiga avståndstaganden (se debatten mellan Gunnar Bergdahl och Nicklas Orrenius som belysande exempel). Från vänsterhåll har det å andra sidan på kultursidorna och nätet åter blossat upp en diskussion hur man ska beskriva Sverigedemokraterna politiskt.

Högerpopulism

Hur förstår man SD:s väljarunderlag, hur ser relationen till klassröstandet ut – ”vem vare som fackin rösta?”. Det handlar om att förstå väljarna, speciellt de arbetarväljare som flydde från arbetarpartierna. Hur ska man hantera sociologen Jens Rydgrens slutsatser att väljarkåren står till vänster om partierna i socioekonomiska frågor, ekonomiska fördelningsfrågor, men till höger om partierna i moral och värderingsfrågor. På Dagens konflikt menar flera av skribenterna att SD ställer rätt frågor, men ger fel svar. ”Om invandraren är SDs förklaring på samhällets alla problem så gäller det att vänstern har en bättre förklaring som också kan erbjuda en vision om ett framtida samhälle där det problemet löst sig.” Sverigedemokraterna har som parti adresserat osäkerheten och rädslan som uppkommer ur en nedmonterad välfärdsstat och avreglerad nyliberal arbetsmarknad, men som svar pekar de ut syndabockar och lägger skulden på invandrarna, ”kulturkrockarna” och invandringens ”kostnader”. Petter Nilsson använder sig av Laclau’s teorier om populism för att visa hur SD blivit en politikens avskrädeshög som samlar upp de frågor de andra partierna släppt: ”SD blir på det sättet, med Laclaus ord, en ”tom signifiant” där frustrerade människor kan stoppa all sitt förakt för politiker, all sin rädsla för välfärdens försvinnande och all sin oro för att framtid där alla slåss mot alla. För de människor som röstar på SD är i stor utsträckning människor som upplever, i många fall högst berättigat, att Sverige håller på att falla sönder. Att välfärden säljs ut, jobben försvinner, den kommunala servicen läggs ned eller flyttas och att de inte har något att säga till om i allt detta.” Roya Hakimnia varnar i sin tur för att bortförklara SD-väljarnas faktiska åsikter. De har faktiskt rasistiska värderingar, varför ska man inte benämna dessa arbetare som rasister. De vet vad de röstade på, är inte felinformerade. Diskussionen belyser hur Sverigedemokraterna allt mer kommit att efterlikna (och försöka efterlikna) de ”radikala högerpopulitiska partier” som vunnit stora framsteg i Europa (FPÖ i Österrike, Dansk folkeparti i Danmark och Fremskrittspartiet i Norge), partier som saknat såväl fascistiska rötter som en mobiliserande massbas i civilsamhället. (Se Fronesis temanummer om populism: ”kampen om folket” samt Dagens konflikt sammanfattning av diskussionen).

Fascister av klassiskt snitt?

Om Dagens konflikt riktat in sig på SD:s populistiska drag, så har diskussionen på Aftonbladet kultur rört sig kring om beteckningen ”fascism” fortfarande är användbar på dem. Sam Carlshamre och Daniel Strand menar att SD effektivt strukit bort all (biologisk) rasism från sitt program, men att fascism är ett mer passande begrepp för att diskutera deras politik. ”För att beskriva Sverigedemokraternas sammelsurium av främlingsfientlighet, kulturkonservatism och allmänborgerlig politik bör man tala om fascism snarare än om rasism”.

Åsa Lindeborg svarar Carlshamre och Malm och vill inte gå lika långt i definitionen av SD. Hon påpekar att om man skulle tillämpa Herbert Tingstens kriterier, den liberal som seriöst tog sig an att beskriva fascismens kännetecken, så skulle en stor del av Alliansens politik falla inom ramen för en fascismdefinition.

”’Fascismen är borgerlig till sin karaktär’, skrev Herbert Tingsten och radade upp en rad kriterier – genom vilka man kan betrakta även ’normal’ svensk regeringspolitik: Sverige har stängt gränserna och kastat ut romer med europeiskt medborgarskap. Man har desarmerat facket och bygger sin socialpolitik på idén att alla människor inte är lika mycket värda. I Reinfeldt har man en stark ledare som gör anspråk på att företräda ’allmänintresset’ – klasserna är av naturen givna, men klassmotsättningar får inte finnas.”

Men i och med att SD accepterar parlamentarismen och dessutom ligger nära de rödgröna i fördelningspolitiska frågor (ett påstående som effektivt vederläggs av Hegelund och Ariadad här) kan man inte kalla dem fascister, avslutar hon. Risken är för stor att stämpla deras väljare från arbetarklassen som fascister och driva in dem ytterligare i högern. ”Jimmie Åkesson är ingen Franco. Att – redan – kalla honom fascist, är att göra borgarna en tjänst”.

Även Petter Larsson kritiserar Carlshamre och Malm, utifrån den brittiske historikern Michael Mann’s fascismteori. Mann ställer upp fem kriterier han menar kännetecknar fascistiska organisationer.

”SD matchar de tre första: drömmen om den harmoniska gemenskapen, kulturrasismen, och viljan att starkt begränsa invandringen och hårdassimilera de invandrare som slipper igenom nålsögat. Men Manns sista två kännetecken saknas. Här finns ingen ledarkult och man har, gudskelov, inga paramilitära styrkor – till skillnad från till exempel ungerska Jobbik, som i så fall är tydligare fascistiskt.”

Debatten belyser problemet för vänstern att alltid halka in på gamla förklaringsmodeller för att analysera nya rörelser. Dagens högerextrema rörelse kommer inte ta samma form som 30-talets. Det går inte att använda historiska exempel som en mall för att bedöma hur en reaktionär mobilisering kommer att se ut idag, som en checklista att bara pricka av.

Fascismens kärna

Den brittiske historieprofessorn Roger Griffin har försökt beskriva fascismens föränderliga natur, genom att lokalisera en teoretisk ”kärna” och se övriga ideologiska element som adhoc, beroende på den historiska kontexten. Denna kärna identiferar han som strävan efter en nationell eller etnisk återfödsel (palingenetisk ultranationalism), synen att ett samhälle i ”förfall” kräver en total omvälvning för att återgå till en tänkt ”organisk samhällsgemenskap”, som rensats på skadliga element. Detta gör att man kan tala om en generisk fascism och se olika ”fascismer”. Fascismen kan ha en mer konservativ profil eller en social, vara monarkistisk eller republikansk, stödja parlamentarismen eller vara utomparlamentarisk, vara religiös eller ateistisk, verka via ”lag och ordning” eller utomlagliga gatustormtrupper, vara parti eller rörelse, ha en stark ledarkult eller vara ett ”ledarlöst motstånd”.

SD:s ideologiska kärna baseras fortfarande på en palingenetisk ultranationalism. Mats Lindberg, professor i statskunskap på Örebro universitet, bemöter i Nerikes Allehanda att SD skulle vara ett populistiskt missnöjesparti, likt Danske folkeparti, Ny demokrati eller Fremskrittspartiet. Han menar istället att det har sina tydliga rötter i en fascistisk tradition – förmedlad av Nordiska rikspartiet och Nysvenska rörelsen under efterkrigstiden. Förändringarna i SD menar Lindberg är mer av kosmetisk karaktär, än att spegla någon idémässig förändring. Ideologin baseras fortfarande på en organisk samhällssyn – traditionellt för den fascistiska världsåskådningen – och synen på ”befolkningsmässigt homogena” nationer, taget från nationalsocialismen. Hur man än formulerar dessa principer, får de alltid samma praktik: etnisk rensning.

”SD:s ideologi formuleras i partiprogrammen från 1989 och 2002 samt principprogrammet från 2003/2005. Man förbluffas över den starka närvaron av en gammaldags konservatism och nationalism. Man förbluffas också över den starka idémässiga kontinuiteten, även om ordvalet slipas av. Det program som den gamle NRP:aren Anders Klarström arbetar fram 1989 och de två som framkommer under 2000-talet är märkligt lika när det gäller grundtankar och grundprinciper.”

Tore Bjørgo, professor vid Polishögskolan i Norge, genomförde i sin doktorsavhandling, ”Racist and Right-Wing Violence in Scandinavia: Patterns, Perpetrators, and Responses” (1997), en detaljerad genomgång av Sverigedemokraterna och vitmaktmiljöns ideologiska ståndpunkter på 90-talet. Hans slutsats var att de skilda perspektiven mest handlade om temporalitet – men att grundståndpunkterna delades. Båda sidorna av den nationella rörelsen delade synen på samhället som hotat i grunden av en massinvandring som bröt sönder den organiska gemenskapen. För den ”rasrevolutionära” miljön hade katastrofen redan inträffat, ”raskriget” eller det etniska inbördeskriget pågick redan och det fanns inga möjligheter annat än med våld restaurera och nyföda nationen och den etniska gemenskapen. För de parlamentariska nationalisterna låg katastrofen några år in i framtiden, ”svenskarna är snart minoritet i sitt eget land”, och det fanns fortfarande möjlighet att via parlamentarisk väg återställa nationen till sitt ursprung genom omfattande repatriering, stängda gränser och etnisk rensning. Målet för båda delarna av den nationella rörelsen var en nationell återfödsel för att återupprätta en organisk folkgemenskap, men skillnaden i synen på temporalitet avgjorde valen av strategi: om det fanns tid för den parlamentariska vägen eller brådskan krävde en utomparlamentarisk kamp.

Fascistisering

Problemet med begreppsdiskussionen kring SD är att den ofta betraktar dem som ett isolerat fenomen. Medlemmarna och partiprogrammet skärskådas. Men det bredare samspel de ingår i missas. Ett undantag är Ali Esbati, som vidarutvecklar Jörn Svenssons teorier och försöker att inte betrakta ”fascismen” utan snarare ”fascistiseringen”, en bredare förbruning av högern och svårigheten att avgränsa extremhögern från högern. SDs politik är inte skiljd från Folkpartiets utspel om språktester och hårdare tag, Kristdemokraternas försök att polarisera ”verklighetens folk” mot en tänkt vänsterkulturelit, Alliansens segregationspolitik ett EU-projektet baserat på en avreglerad arbetsmarknad med hyperexploatering av papperslösa eller gästarbetare, en externaliseringen av gränser. Där SD säger ”utvisa”, säger högern ”tvångsintegrera” – men problemställningen är den samma, sociala konflikter har etnifierats. Högern försöker homogenisera befolkningen internt, samtidigt som gränserna stängs utåt. Extremhögern drar det bara ett steg längre, till etnopluralistiska slutsatser: att varje ”kultur” ska hålla sig i sitt land. Kultur görs hos SD till något oföränderligt, och får samma status som ras i den rasbiologiska rasismen – med exakt samma konsekvenser av särskiljande och separation.

Reaktionär mobilisering

Esbati försöker se till fascismens funktion: Vilka blockeringar står kapitalets partier inför idag, vilka dilemman står de inför där en fascistisering framstår som en möjlig lösning för dem på kapitalets problem att garantera en fortsatt kapitalackumulation och levererar rätt resultat? Han lyckas täcka in fascismens betydelse som en ”auktoritär krispolitik ovanifrån”, hur institutionerna förbrunas för att lösa de blockeringar kapitalismen står inför. Men är det fascism – vad skiljer i så fall denna från en allmänt reaktionär och aggressiv högerpolitik?

I Anarkistisk Tidskrifts klassiska temanummer om fascism (nr 12) vänder sig Magnus Hörnqvist mot ett sådant enkelriktat perspektiv, som bara täcker en aspekt av fascismen. Hörnqvist väljer att studera närmare den diskussion som pågick i Komintern under 20-talet, då de ledande kommunistiska intellektuella som Antonio Gramsci, Karl Radek, Clara Zetkin och Gyula Sas diskuterade fascismens natur och dess relation till den revolutionära vänsterrörelsens misslyckanden i Europa, innan stalinismen kvävde all debatt. Hörnqvist menar att fascismen i dessa diskussioner tolkades som:

* en politisk rörelse och inte som en ren ideologi eller allmänt reaktionära tendenser.
* en politisk utmaning och ett fysiskt hot som det för en socialistisk rörelse var nödvändigt att bemöta på alla plan.
* en motsägelsefull kombination av reaktionär mobilisering underifrån (det civila samhället) och auktoritär krispolitik uppifrån (stat och kapital).
* en reaktion på såväl de revolutionära resningarna och arbetarklassens organisering som den kapitalistiska krisen.
* ett korståg mot framför allt arbetarrörelsen och en strategi att från grunden bygga en ny politisk hegemoni.
* en rörelse som när den övergick till regim i Tyskland och Italien inte skapade någon ”folkgemenskap” men väl påverkade formen för de sociala motsättningarna.

Fascismens framväxt i tjugotalets början måste förstås mot två skeenden, både mot kapitalismens strukturella kris och mot arbetarrörelsens misslyckade revolutionsförsök i Europa mellan 1917-1920. Fascismen gick inte att förklara som enbart en ny auktoritär fas av kapitalismen, utan bestod både av en krispolitik från ovan och – vilket var det ”nya” med fascismen – en mobilisering av civilsamhället underifrån.

Det var sammansmältningen av reaktion uppifrån och folklig mobilisering underifrån – men inte från samhällets botten – som bildade fascismens styrka och originalitet. Fascismen var inte ett verktyg som överklassen kunde stampa fram ur marken när den kände sig pressad. Den fascistiska rörelsen stod också för en reaktionär mobilisering underifrån med egen dynamik.

Till skillnad mot Ryssland, där en revolution var möjlig när Tsarstaten vacklade, kunde de europeiska borgliga staterna enligt Gramsci gripa tillbaka på ett starkt civilsamhälle (organisationer av krigsveteraner, kyrkliga strukturer, konservativa folkrörelser) som politisk och organisatorisk resurs. ”Borgarklassen kunde organisera maktutövningen även då de etablerade institutionerna ifrågasattes. Det innebar framför allt att repressionen mot upproren kunde organiseras på privat basis, i det civila samhället, när den reguljära armén och polismakten inte längre var tillförlitliga.”

Krigsveteranrörelserna organiserade som frikårer ”bildade den organisatoriska grunden till de fascistiska rörelserna, som från början inte var partier utan snarare ett slags politiserade miliser”. Dessa utgjorde grunden i en strategi att först slå sönder arbetarrörelsens organisationer, för att sedan vägen via gatorna till parlamenten kunna avskaffa det parlamentariska systemet och de demokratiska rättigheterna.

Gramsci menade att fascismen attackerade arbetarklassen ”inte för vad den ’gjorde’ utan för vad den ’var'”. Den slog mot själva roten till ”arbetarnas styrka och kampberedskap”. Det handlade om att underminera arbetarklassens relativa maktställning genom att upphäva möjligheten att organisera sig. Även i det avseendet gick fascismen den långa vägen. Den startade ”vid basen av arbetarklassens organisatoriska verk” och var från första början som allra effektivast på lokal nivå.

En teori om fascistisering eller auktoritär krispolitik från ovan, som hos Esbati, måste alltså kombineras med att se fascismen som en självständig politisk rörelse, som mobilisering i samhället underifrån – inte bara en reaktion ovanifrån. Det är i ljuset av denna teori som AFA:s motstånd mot demonstrationer, torgmöten och försök till att skapa en folkrörelsestruktur hos den extrema högern måste förstås, som ett försök att hindra denna sociala mobilisering underifrån.

Om tjugotalets fascism uppkom både ur kapitalismens strukturella problem och behov av en auktoritär krispolitik och bemötandet underifrån genom ett reaktionärt mobiliserande av civilsamhället mot arbetarrörelsens maktbas så är frågan om denna modell går att lyfta över på dagens reaktionära mobilisering från högern. De nuvarande radikala högerpopulistpartierna såväl som de nyfascistiska grupperingarna har vuxit successivt under 30 år, i takt med att välfärdstaten försvagats och vänstern som projekt havererat. De perioder då en ”nyvänster” haft uppsving, som under globaliseringsrörelsens protestcykel, gick extremhögern tillfälligt bakåt, för att sedan växa med ny kraft efter denna vänsterns utmattning. Extremhögerns framväxt bör nog betraktas inte som en respons på en stark vänster eller stark arbetarrörelse, utan på grund av dess kris och misslyckanden, dess oförmåga att ge svar på krisen. Istället mobiliserar dagens extremhöger utifrån de problem som uppkommer ur välfärdsstatens nedmonterande, marknadens avreglerande – som stärks av den internationella finanskrisen: måltavlorna blir flyktingströmmarna, Islam som religion, jämstäldhetsideologier som feminism. Slavoj Zizek kopplar ihop detta med att den auktoritära krispolitiken och dess åtstramningsåtgärder gått från undantagstillstånd till att bli permanent inrättat.

Fram till nyligen var de flesta europeiska länder dominerade av två stora partier som riktade sig till majoriteten av väljarna: ett parti till höger om mitten (kristdemokratiska, liberala och konservativa) och ett till vänster (socialistiskt, socialdemokratiskt), med mindre partier (miljöpartister, kommunister) som vände sig till en smalare väljarkår. Senaste valresultaten i såväl väst som i öst signalerar den gradvisa framväxten av en annan uppdelning. Det finns nu ett dominerande mittenparti som står för global kapitalism, oftast med en liberal kulturell agenda (t.ex. tolerans mot abort, homosexuellas rättigheter, religiösa och etniska minoriteter). Mot detta parti står ett allt starkare invandrarfientligt populistiskt parti, vilket i sin periferi åtföljs av öppet rasistiskt nyfascistiska grupper.

De högerpopulistiska partierna kan på så sätt ses som en reaktionär mobilisering – även om deras stöd till en auktoritär krispolitik är komplicerat. Zizek tar upp hur ”rädslan” och syndabockspolitiken blivit den mobiliserande faktorn:

Det enda sättet att skapa passion i detta politiska landskap, det enda sättet att aktivt mobilisera människor, är genom rädsla: rädslan för invandrare, rädslan för brott, rädsla för gudlösa sexuella fördärv, rädslan för den stora staten (med dess börda av höga skatter och kontroll), rädslan för ekologisk katastrof samt fruktan för trakasserier (politisk korrekthet är det tydligaste liberala formen för rädslans politik). En sådan politik bygger alltid på manipulationen av en paranoid massa – det skrämmande samlandet av skrämda män och kvinnor. Det nya millenniets första decenniums stora händelse är att anti-invandringspolitik blev mainstream och slutligen klippte navelsträngen som hade förbundit den till högerextrema partier. Från Frankrike till Tyskland, från Österrike till Holland, i den nya anda av stolthet över sin kulturella och historiska identitet, börjar det bli acceptabelt för de stora partierna att säga att invandrare är gäster som måste anpassa sig till de kulturella värden som definierar värdlandet – ”Det är vårt land, love it or leave it” är budskapet.”

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Sköt mot flera poliser med hagelgevär, loaderrorready skriver Dagens citat, Fredrik Jönsson skriver Malmö: Demonstrera mot våld, petter skriver Fronesis och ”Kampen om folket”

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.