Det går inte låta bli att le i mjugg över debatten om antiliberalism som pågår för stunden på DN Kultur. Svante Nycander startade diskussionen med en harrang konspirativa anklagelser om de liberala idéernas osynlighet på kultursidorna. Som en av skuggfigurerna bakom denna komplott pekade han ut marxisten Sven-Eric Liedman som huvudskyldig för att ha raderat ut liberalismen ur idéhistorian. Trots att kapitalismen är det dominerande ekonomiska systemet, trots att liberalismens värderingar (individuella medborgerliga friheter och rättigheter) verkar omhuldas av alla – hur kan vänstern fortfarande få en så stor plats inom akademin och kultursidorna? Varför framstår inte liberalismen som trovärdig? Liedman och flera andra skribenter påpekade i sina inlägg liberalismens kluvna väsen som motverkade sig självt: å ena sidan en politisk liberalism som värnade rättigheter och jämlikhet och å andra sidan den ekonomiska liberalism vars följder ofta gick i totalt motsatt riktning. Att de som kallar sig liberaler idag tillhör den ekonomiska liberalismen, medan de slutat förfäkta den politiska liberalismen. Och att historiskt sett har det ofta funnits en motsättning mot dessa två liberalismer. När högern inte ens själva längre tror på den politiska liberalismen, är det inte så konstigt att den formen av liberalism lyser med sin frånvaro som teoretiskt kraft i samhället och kulturdebatten. Neo-maffian trädde därpå ut till Nycanders försvar, men lyckades samtidigt bekräfta den förvirrade ideologiska position liberalismen har. Johan Norberg hänvisade till tankesmedjan Fores opinionsundersökning att 6 av 10 tillfrågade skulle kunna använda beteckningen liberaler på sig själva, men att hälften av dessa samtidigt på följdfrågan svarar att de heller inte kan förklara vad de menar med liberal. Vill inte alla kännetecknas som toleranta och frisinnade? Men ingen av dessa bekännelser verkar betyda någonting. Liberalismen framstår mest som en tom ideologi, något allmängiltigt som alla är och något som ingen är.

En av Alliansens stora framgångar har varit att föra en kulturkamp, att försöka hamra in det nyliberala ekonomiska projektet ideologiskt och bryta upp de socialdemokratiska värderingar som varit spridda i samhället. Genom pensionssparande, jobbcoachning, villkorade rättigheter, ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter, sänkta förmögenhetsskatter, privata val husläkare, elbolag och skolor åt våra barn eftersträvar man inte bara ekonomiska mål, utan även en ideologisk nyliberal kodning: att skapa ekonomiskt rationella nyttomaximerande individer, det nyliberala subjektet Homo Economicus. Samtidigt som detta projekt verkar framgångsrikt, varför blir den inte hegemonisk? Här finns den stora frustrationen hos borgarna, varför är inte deras värderingar självklara? Arbetslivsinstitutet och Djurskyddsmyndigheten lades snabbt ner. Humaniora kläms åt när studietider förkortas och studenter pressas att välja mer karriärsinriktade studier. Bidragen till kulturtidskrifter snävas in. Trots det fortsätter högerns missnöje med effektiviteten i de ideologiska statsapparaternas funktion.

Zombieliberalism

Tidningen Turbulence tar i sin huvudartikel ”Livet i limbo” (som nu finns översatt till svenska) upp nyliberalismens tappade ideologiska legitimitet och hegemoni som en följd av att kapitalet är oförmöget att hantera de kriser den står inför. En nyliberal ekonomisk politik har inga lösningar att erbjuda, utan kan bara förvärra motsättningarna och antagonismen i de problem den själv skapat. ”Alla de stora kriserna – i ekonomin, klimatet, livsmedel och energin – kommer fortsätta vara olösta”. Turbulence menar att det nyliberala maktblocket håller på att bryta samman, att dessa kriser avklätt nyliberalismen all legitimitet och håller på att upplösa nyliberalismens sammanhållande sociala plattform.

”Det finns inte längre någon social grupp som med trovärdighet kan hävda ett ’ledarskap’ över samhället, politiken, kulturen och ekonomin. … mittfältet är i spillror, och har efterlämnad sig … institutioner utan vägledning och riktlinjer samt politiska partier som stadigt tävlar om makten, men utan att ha något verkligt program”.

Det är i detta läge ”staten kommer dundrande tillbaka”, som Alex Callinicos hävdar (se Petter Nilsson på Dagens Konflikt). Men detta innebär inte en återgång till politikens autonomi, det finns inget ökat utrymme för en nykeynesianism eller alternativ fördelningspolitik. Snarare visar det på statens (och de övernationella institutionernas) integrerade roll att upprätthålla kapitalismen och säkerställa dess reproduktion i kristider. Trots den tappade legitimiteten så fortsätter samma nyliberala ekonomiska politik som innan den ekonomiska krisens utbrott. Turbulence liknar nyliberalismens liv efter döden som en stapplande ”zombieliberalismen”, utan mål eller teleologi:

”Nyliberalismen är död, men den verkar inte ha insett det. Även om projektet på det stora hela inte riktigt har någon ’mening’ längre, så vacklar den vidare som en zombie från 1970-talets splatterfilmer: ful, ihärdig och livsfarlig. … Sådan är zombiens odöda tillvaro; en kropp utan några mål, oförmögen att anpassa sig till framtiden, oförmögen att planera. En zombie kan bara agera utifrån gammal vana, fortsätta att handla fast den förruttnar. Är det inte här vi befinner oss idag, i zombieliberalismens grepp?”

Krisåtgärderna kommer inte lösa de kriser nyliberalismen skapat, utan agerar inom samma logik.

”Vad finns kvar av nyliberalismen efter det ideologiska skalet har fallit av? Det är inte längre ett (relativt) sammanhängande politiskt-ekonomiskt program, utan påminner kanske mest av allt om en plundrande armé på reträtt, som samtidigt håller på att försåtsminera hela det politiska systemet innan det måste släppa kontrollen över det. Men minfält är både farliga och dödliga, även utan ideologiskt kamouflage. I alla de länder som har haft finansiella kriser och/eller där det har getts stora hjälppaket finns det nu ett massivt underskott i statskassorna, och dessa finanser har hamnat hos de aktörer som fick mest ut av att spekulera bort resurserna. De menar att de ska få mer avkastning genom ännu mer sparsamhet och nedskärningar. Genom att lämna över den ekonomiska kontrollen till några som inte kan ställas till svars baklåser nyliberalismen hela situationen. Vilket är ett snyggt knep: den finansiella sektorn använder de skulder och underskott som uppstått vid att hjälpa dem ut ur deras självförvållade kris till att säkra sin fortsatta kontroll över politiken.”

Civilisationens död

Det är intressant att läsa ”Livet i Limbo” mot den sjunde cirkeln av Det stundande upproret. Den osynliga kommittén tar i det kapitlet sig an de ideologiska statsapparater som försöker hålla liv i begreppet civilisation, som konsensusbeteckning för en nationell eller västerländsk kultur – ofta ställd i kontrast mot Islam. ”Det finns ingen ’kamp mellan civilisationerna’. Det finns en kliniskt död civilisation som hålls vid liv med alla slags livsuppehållande maskiner…”, konstaterar Den osynliga kommittén.

Det är i ”civilisationens” och de västerländska ”värderingarnas” namn som världskrig utkämpats, och försökt hämta sin legitimitet. Men vad är civilisationens värde, vad är det som försvaras? Dessa värderingar går inte längre att använda som legitimitet, det framstår nu alltmer uppenbart att de bara är tomma begrepp, syftar på intet. ”Bara på ett århundrade har frihet, demokrati och civilisation reducerats till hypoteser”, skriver Den osynliga kommittén. Vad innebar kriget mot terrorn om inte ett upphävande av dessa friheter – just i namnet av att försvara dem? ”Sedan dess… är det självklart att manipulationen av massorna, militära operationer, begränsningar i medborgerliga rättigheter och en stor mängd polisstyrkors immunitet, är ett lämpligt sätt att försäkra sig om demokrati, frihet och civilisation” Den västerländska civilisationen är ett lik, en zombie som stapplar vidare.

”Väst är en civilisation som överlevt alla profetior om sin undergång med en enkel strategi. Precis som borgerligheten var tvungen att förneka sig själv som klass för att förborgerliga samhället som helhet, från arbetare till baron, precis som kapitalet var tvunget att offra sig som lönerelation för att kunna tvinga på sig själ som en social relation […] så har väst offrat sig själv som en partikulär civilisation för att kunna påtvinga sig som en global kultur”.

Detta lik som vi bär på våra ryggar finns kvar som enbart dominans, ”en döende entitet offrar sig själv som innehåll för att överleva som form”. Men Den osynliga kommittén varnar oss samtidigt för att bara se demokrati, frihet och civilisation som abstraktioner. Civilisationen är fortfarande en materiell biopolitisk kraft ”som härskar, kontrollerar och kolonialiserar även den mest vardagliga, personliga, existensen”. Trots den nationella perioden av historien är över, nationella kulturer spelat ut sin roll, finns en kvarsläpning. De ideologiska statsapparaterna försöker upprätthålla denna tomma form. Den osynliga kommittén riktar framför allt sin kritik mot de franska intellektuella, hur akademikerna och författarna håller liv i detta ideologiska ramverk. ”Polisen och filosofin är två formellt olika, men ändå sammanlänkade medel till detta mål.” Det stundande upproret tar upp exemplet med hur begreppet ”säkerhet” blivit central i ett projekt att försvara den västerländska ”civilisationen”, hur det ”öppna samhället” stängs ner med motiveringen att bevara det. ”Dagens användning av konceptet ’säkerhet’ till allt är en del i projektet att förankra platser, beteenden och även människor själva, i en specifik ordning som de inte längre frivilligt underkastar sig.”

Fler bloggar om sjunde cirkeln:
Skumrask: Det stundande upproret – Sjunde cirkeln
Copyriot: Sjunde cirkeln – Civilisationen

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Svenskt fiske – det pelagiska fisket idag, Hans Norebrink skriver Klaustrofobisk välfärdsskymning, loaderrorready skriver Nytt socialistiskt flygblad till Lunds hushåll, Bo Myre skriver Välkommen på VALVAKA 2010!, dagspendlaren skriver Studenterna tjockar upp bussarna just nu, domljuger skriver Studenters situation blir inte bättre

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.