”Haver so ofta förmant klerkeriet att sig icke befatta med det onda folket, – hos dem är ingen kristendom. De hava ej heller någon rättvis näring, utan de leva av lögn och bedrägeri, stöld och rov, trolldom och av sådant de kan lura folk med, och det just därför att de icke vilja arbeta utan bara driva omkring i landet, lata och fåfänga, menig man till tunga och övervåld.” – Ärkebiskop Laurentius Petri 1560, Stockholm

I ett berömt tal skiljde Malcolm X på två sorters slavar: ”husnegern” och ”fältnegern” (idag låter det mer ”inkorrekt” än det gjorde då). Husnegern bodde i sin herres hus och hade slaveriet djupt rotat i sitt huvud. Han kunde tala om ”vårt plantage”, ”vårt hus”. Han blev orolig då hans herre blev sjuk. Han slet hårt för att släcka flammorna om huset tog eld. Fältneger däremot exploaterades på fältet och hatade sin herre. Om herren blev sjuk hoppades han att han skulle dö, om farmen tog eld bad han att vinden skulle blåsa hårdare. Genom att tillämpa den skillnaden på 60-talets USA, kritiserade Malcolm X de svarta som sade ”vår regering” istället för ”regeringen”. ”Jag hörde till och med en säga ’våra astronauter’. Det är en neger som helt tappat förståndet!” – Wu Ming

Min morfar var syndikalist i sin ungdom, men han fick byta fack eftersom syndikalisterna var svartlistade i Sverige under kriget. Han talar lyriskt om den syndikalist han kände, som hade en pistol hemma hos sig – inför revolutionen, men som blev internerad till ett norrlandsläger som samhällsrisk. Morfar har alltid varit medlem i facket, men han hatar ombudsmännen. Trots att det är femton år sedan han gick i pension betalar han fortfarande fackföreningsavgiften varje månad. Men han har alltid vägrat att vara med i a-kassan: man ska klara sig själv, är hans motto i allt. Man ska göra rätt för sig, säger han. I morfars värld finns två kategorier människor; de som gör rätt för sig och de som inte gör rätt för sig, det vill säga snyltarna, parasiterna. Till den senare gruppen räknar han adeln, prästerna, kungahuset. Och invandrare ibland, mest som klump. Oftast. Men de invandrare han träffar, som kommer och målar hans veranda, hjälper honom med maten och hjälper till är fantastiska människor. De gör rätt för sig. Han berättar gripande om deras historier och livsöden. Det finns närande och tärande. Maud Olofsson skricker han ”subba” åt så fort hon syns i teveapparaten. Morfar beundrar Ingvar Kamprad, som en driftig person som skapat sitt imperium själv och fortfarande lever som en vanlig människa.

Morfar älskar western. Och kunskapskanalen, där följer ofta dokumentärerna om hur det är i andra länder. Annars älskar han tvserien Damernas dektektivbyrå från Botswana. Han lever med. Säger till mig att den utspelar sig i Sverige. Morfar hatar nazister. Han såg tysktransporterna passera igenom Sverige när han låg inkallad under beredskapsåren. Han såg hur officerskåren såg mellan fingrarna, på grund av ideologisk övertygelse. Han kastade sten på nazisternas högtalarbilar som åkte runt på gatorna. Sverigedemokraterna kallar morfar alltid för ett nazistparti. En gång när nynazister ringde hem och hotade honom, i tron att de ringt hem till mig, svarade morfar surt. ”Är ni såna där jävla invandrare?”, på telefon. Smånassarna tystnade och slängde förvirrade på luren. Handlaren på hörnet är en sniken jude, säger morfar. Dessutom styr judarna ju USA. Det är därför USA försvarar Israel. Just nu är palestinierna de goda i hans värld. Polackerna är onda. De dumpar lönerna och sabbar för hederliga snickare och byggjobbare att försörja sig. De jobb morfar har haft i hela sitt liv.

I morfars bokhylla finns inte många böcker, den består av två korta hyllplan. Där finns någon uppslagsbok, några jaktböcker, och så proletärförfattarna: Ivar Lo Johansson, Vilhelm Moberg. Och så en Che Guevarabok han köpte i slutet på 60-talet. Morfar har alltid röstat på kommunisterna, även om han hade svårt för Schyman. Den enda politiker som talar förnuftigt till pensionärerna är Alf Svensson, säger alltid morfar. Sen säger han att alla kyrkor borde rivas. Sätt en grävskopa i skiten, är morfars paroll. Han känner ingen nostalgi för nått. Det var inte bättre förr. Men han gillar att jag ger ut Brand igen, det var en bra tidning när det begav sig. När morfar inleder sina meningar med ”vi arbetare…” vet man att något solidariskt underifrånperspektiv kommer att komma. När morfar däremot inleder med ”vi skattebetalare…” så följs det av någon reaktionär dynga. ”Vi pensionärer…” kan följas med vad som helst. Lite folkhemsnostalgi, vilka som byggde landet, eller att invandringen och brottsligheten kostar för mycket. Närande och tärande. Den gången jag pratade om medborgarlön blev morfar riktigt arg. Få betalt för att göra ingenting? Det är ju precis som kungahuset. Och prästerna i kyrkan. Endast den som arbetar är värd något. Luther sitter djupt.

Andra cirkeln

Om första cirkeln av Det stundande upproret ägnades åt varför vi vantrivdes i individen, om individen som ett omöjligt och ouppnåligt projekt: vår svårighet att uppnå den, och hur Biomakten/Imperiet/Skådespelet konstant försöker reproducera individen, interpellera oss och aktivit stöpa oss i denna identitetsform. Hur individen som projekt avskär oss från de världar, den kollektiva materialitet och interaktivitet som skapar oss. Men Den osynliga kommittén drömmer sig inte tillbaka till något naturligt urtillstånd, några naturliga världar eller ursprungliga gemenskaper, något förlorat eden vi drivits ut från för att vandra i liberalismens öken. Andra cirkeln handlar om samhället, eller kanske snarare de sammanhang, som individerna placerar sig i. I Det stundande upproret diskuterar Den osynliga kommittén de gemenskaper som kan frigöra oss från Biomakten/Imperiet/Skådespelet.

Men det finns också ”hemska” gemenskaper som snarare än att frigöra oss från situationerna, låser oss i den, får oss att knyta näven i fickan, rikta ilskan över vår situation någon annanstans, utse en syndabock. ”Den giftiga atmosfären, den förruttnade själen” (DSU). Ventiler för irritationen, som riktas mot varandra, för att kunna stå ut med livet i öknen. Jag har i flera bloggposter citerat CGILs talesperson Dino Grecos kommentar om Lega nords framgångar i arbetarklassen: ”Arbetaren isolerade är inte längre en klass, han är något annat – det är en individ som ersätter den horisontella solidariteten med en vertikal solidaritet, den med sina företagsledare”. Gemenskaper som är frigörande eller ”hemska” gemenskaper som låser oss kvar, gränsen mellan dem är ofta hårfin och flytande. Min morfar, precis som vi andra, passerar genom båda dessa former av gemenskaper. Han har hjärtat till vänster, hjälper alltid sin omgivning, ställer alltid solidariskt upp. Hans gränsdragning är ofta horisontell, men ibland tar sig solidariteten vertikala uttryck, och avgränsar sig mot alla de han anser vara parasitära på det solidariska samhället: bidragstagarna, adeln, invandrarna, nazisterna, finansspekulanterna, adeln, politikerna, nazisterna.

I en av Tiqquns tidiga skrifter ”Den hemska gemenskapen” ägnas speciellt åt de kvävande gemenskaper som håller oss på plats i samhället, den kollektiva jantelag som frustrerat ser till att reproducera individen.

”För det är ingen tvekan om at fransmännen genom tusen osynliga och bemärkta sätt, i sina elaka kommentarer, i varje skadeglad min och giftig artighet fortsätter att hämnas, permanent och mot alla, det faktum att han låter sig själv trampas på”. (DSU)

Handlar det om multitudens mörka sida? Den hemska gemenskapen är en falsk gemenskap, den uppstår inte genom en delad interaktion utan baseras på liknande praktiker i samma situation. En folkhop som flyr flyr som isolerade individer, det går inte att hitta en gemenskap i deserterandet – menar Tiqqun. (Däremot kan gemenskaper desertera, och framlyfts som en möjlig strategi). Den osynliga kommitten beskriver dessa hemska gemenskaper som de sociala formernas sönderfall, som en ”samling främlingar”. Sociologernas begrepp ”samhälle” går inte att använda längre, det är därför nätverksmetaforen fått så starkt genomslag. Istället för världar eller gemenskaper kan vi se dessa hemska gemenskaper som miljöer, ”där ingenting delas förutom koder och där inget händer förutom ett oavbrutet omformande av identiteter” (DSU).

Känslan av främlingskap stärker desperationen i de hemska gemenskaperna. Den osynliga kommittén tar upp familjen, detta hopplösa ångestframkallande Norénprojekt, och parrelationen (”autism för två”) som exempel på krampaktiga försök att bilda sig oaser i öknen. Med bakgrund av Banlieusprotesterna 2005 i Frankrike tar de speciellt upp känslan av främlingskapet i ”franskhetens” utbredning som en hemsk gemenskap: ”Vi har nått en punkt av brist där det enda sättet att känna sig fransk är att förbanna invandrarna och de som är fysiskt mer märkbart utländska.” I grunden speglar hatet mot det främmande en känsla av att själv känna sig främmande i individen. Banlieusprotesterna 2005 i Frankrike hade ett stort stöd och legitimitet i de ”känsliga zonerna”, de berörda förorterna. Men utanför dessa möttes protesterna av ilska och ogillande, även inanför den etablerade vänstern. Front nationale och högern skördade nya röster i brändernas spår. De ”parasitära” som frustrationen rikas mot menar Den osynliga kommittén är ”dessa gäng som flyr arbetet, identifierar sig med sitt område och konfronterar polisen är den gode, individualiserade franske medborgarens mardröm: de personifierar allt han förkastat; alla tänkbara glädjeämnen som han aldrig kommer att få uppleva”.

Alamut: Andra cirkeln – Symphonie einer Grosstadt
Copyriot: Cirkel två – Sammanhangen
Lisa Magnusson: Underhållning är ett centralt behov

Redundans: Turist i tillvaron
Loke: Det stundande upproret – ”Andra cirkeln” (eller den dolda läroplanen)