Det började skymma. Tårgasen svepte in demonstrationen som trött tågade hem efter en dags blockader på Strasbourgs gator. No border-lägret sommaren 2002 hölls inte vid någon av EUs yttre gränser, utan vid hjärtat av dess inre gräns: vid huvudkontoret för Schengens databaser över de ickeönskade ickemedborgarna. Jag stötte till Seba med armbågen. ”Titta”, mumlade jag under min sjal. ”Där är ju Strasbourgs universitet. Det var där allt började!”. Vi smet ut ur demonstrationen och tog vår obligatoriska kravallturistbild på oss själva framför universitetsbyggnaden. Det var här de franska situationisterna tumultartat kuppade kårvalet 1967 och lät trycka upp skriften ”Misären i studentens miljö” i massupplaga. Skandalerna i Strasbourg inspirerade studenterna i Paris, gav språk och nya idéer åt den rörelse som exploderade maj 68. Det anrika Sorbonneuniversitetet i Paris ockuperades, barrikader i Latin-kvarteren, generalstrejken med miljoner arbetare. Ce n’est qu’un debut. Det här är bara början.

De trötta demonstranterna anlände i skymningstid till tältlägret utanför stan, infösta i ”aktivistghettot” av horder av kravallpoliser. Seba och jag vandrade trött hem bland alla barrios, tältkvarter, där de olika folkköken börjat servera mat och pubbarna börjat sälja öl och dra igång sina soundsystem. Ljudkaskader av kängpunk, dampig Scootertechno, seg reggae – den obligatoriska musiken. Tårgasdofterna från de svarta munkjackorna upphängda på tälten på vädring. En trött känsla av misär. Men från vårt barrio lät det annorlunda. Några elegant klädda fransmän spelade Liaisons Dangereuses gamla elektroniska bodyklassiker blandat med obskyra franska schlagers. Vi tog varsin tallrik av barriots folkkökmat och fick samtidigt fransmännens tidskrift åtstuckna oss i handen. Tiqqun, organ för det Immaginära partiet. Tjock som en telefonkatalog. Med rubriker om ”Misären i den subversiva miljön”, ”Teser om den fruktansvärda gemenskapen”, ”Teori om den unga kvinnan”, ”Detta är inget program”, ”Sällskapet för utvecklandet av kriminell kunskap”. En tidskrift tydligt placerad i situationisternas tradition, uppdaterad med Foucaults biopolitik filtrerad genom Agamben, någon slags snetrippad Negri blandat med Camattes antipolitiska gäng och en dos insurrektionell anarkism. Hegel, Heidegger och Carl Schmitt snodda från reaktionen och givna åt upproret som vapenarsenal. Allt lockade till läsning, men allt var på franska. Nästan inga av Tiqquns texter gick att hitta på engelska, däremot på italienska, spanska och tyska.

Tiqqun gav en mörk beskrivning av livet i kapitalismens storstäder. Imperiet, den globala kapitalismen, är inte bara en uppsättning företag, överstatliga institutioner eller statligt våldsmonopol. Den ekonomiska och politiska makten verkar snarare mitt ibland oss, direkt i våra liv, i våra begär, i våra mellanmänskliga relationer. Imperiet finns lika mycket i den dagliga jantelag, den ”hemska gemenskap” som håller oss nere. Jakten på att förverkliga sig själv som individ lämnar oss bara tommare. Tillståndet i Imperiet kan närmast liknas vid ett permanent inbördeskrig. Katastrofen har redan ägt rum. Vänsterns organisationer erbjuder oss ingen möjlighet till befrielse, utan är förstelnade former som snarare parasitärt livnär sig på kamper än att underblåsa dem. Hur överlever vi i detta tillstånd?

Det finns ljusglimtar. Explosioner som ger hopp, som visar på en möjlig väg att gå, att bryta sig loss. Bränderna i de franska banlieue-förorterna vintern 2005, studentockupationerna och blockaderna av Paris innerstad våren 2006 mot CPE-lagstiftningens upprivande av arbetsrätten för unga, det grekiska upproret efter dödsskjutningen av en ung student vintern 2007. Samtidigt som vi som Osynliga partiet i Sverige demonstrerade vårt stöd för de franska protesterna ockuperades Sorbonne igen i Paris. Ockupationskommittén skickade ut sina brinnande kommunikéer i världen. Det här är bara början. Skriften Upprop (Apell) förklarade revoltandan: “Vi protesterar inte mot något, vi kräver inget. Vi formerar oss som kraft, som en materiell kraft, som en autonom materiell kraft mitt i det globala inbördeskrigets hjärta”. Ur askan av Tiqqun uppstod Den osynliga kommittén.

I mars 2007 kom boken Det stundande upproret (L’insurrection qui vient), författad av Den osynliga kommittén. Här gjordes ett försök att återupptäcka den befriande potentialen i Gemenskapen, i den gemenskap som uppstår i revolten, i sabotagen eller undandragandet. En Gemenskap som ett konstant kollektivt experimenterande i våra vardagsliv. Dessa Gemenskaper, kommuner, är sättet att överleva krisen. Ett formerande av utspridda och horisontella motståndsbaser i inbördeskriget.

Kanske kan Gemenskapen i den lilla bergsbyn Tarnac i mellersta Frankrike fungera som ett exempel? Den lilla byn med 350 invånare har en stolt historia som partisanfäste under andra världskriget. Till den avfolkningsbygden har de senaste flera unga aktivister från Paris flyttat, köpt sig en gård och öppnat upp matbutiken igen som kooperativ, startat en restaurant, bidrar till byns sociala liv med en filmklubb och ett litet informellt bibliotek. De hjälper sina grannar med skörden och kör hem mat från butiken till de gamla.

Den 11 november 2008 landade helikoptrarna i Tarnac. 150 maskerade antiterroristpoliser stormade en av gårdarna och grep ett tjugotal personer. Nio häktades misstänkta för att ligga bakom sabotage mot höghastighetstågens strömledningar. Mediapådraget var stort. Inför tv-kamrorna visade polisen upp bevismaterialet, på lantgården hade de funnit stegar, tågtidtabell och bultsax. Inrikesminister Michèle Alliot-Marie höll omedelbart presskonferenser, där hon förklarade att tillslaget riktats mot ”ultravänstern”, mot den ”anarko-autonoma tendens” som uppstått i kölvattnet av den institutionaliserade partivänsterns kollaps. Franska säkerhetspolisen släppte samtidigt sin rapport: ”Från anti-CPE-konflikt till uppbyggandet av ett preterroristiskt nätverk”. Statsminister Sarkozy förklarade för media att ”Vi kan inte ha ett nytt maj 68 i jul” och beordrade full polisberedskap inför julledigheten. Det grekiska upprorets spöke hemsökte den franska högerregeringen.

Kärnan i Tarnac-åtalet för ”koppling till terroristsammanslutning” konstruerades kring boken, eller”terroristmanualen” som åklagaren kallade den, Det kommande upproret. Julien Coupat, en av de nio gripna med bakgrund i Tiqqunredaktionen, anklagades för att vara författare till boken och följaktligen hjärnan bakom vågen av sabotagaktioner, ”pre-terrorismen”. Åtalet ökade bara intresset för boken. Det stundande upproret har nu sålt enorma 27 000 exemplar.

I Tarnacbyn bildade lokalfolkningen en stödkommitté och fler stödkommittéer skapades kort därpå i allt från Bryssel och Paris till New York och Moskva. Stöduttalanden strömmade in från kända intellektuella och kulturpersonligheter. En efter en släpptes de häktade fria under månaderna som gick. Bevismaterialen var för tunna. Åtalet mot Julien Coupat pågår däremot fortfarande. Föräldrarna till de gripna har kallat hela polisoperationen för en ”dokusåpa-polisaktion”, medialt iscensatt och välregisserad framför kamerorna i realtid. Trots åtalet fallit i bitar har det varit en framgång för Sarkozyregeringen. Den franska antiterroristlagstiftningen har nu förlängts till att gälla till 2012, med Tarnac-affären och den ”anarko-autonoma pre-terrorismen” som förevändning.

Läs mer om Tarnac9.

Publicerad i Brand #1 2010. Den osynliga kommitténs ”Det stundande upproret” har släppts på svenska av Pluribus förlag.