Händelsen på Hornstulls tunnelbanestation, den så kallade ”Gategate”, där två civilpoliser tvingade webbdebattören Jesper Nilsson att radera de foton han tagit av dem som visade på hur de ”extraknäckte” som spärrvakter har inlett en välbehövlig debatt om polisens maktmissbruk. Men ännu intressantare har diskussionen varit om varför de två poliserna stod och genomförde biljettkontroller i tunnelbanan. SL förnekade all kännedom om dem och hävdade att de inte anlitat dem. Även Tunnelbanepolisen förnekade kännedom om biljettkontrollerande poliser. Det visade sig att poliserna istället kom från Ungdomsroteln.

Det senaste halvåret har Planka.nu och bloggen Copyriot rapporterat om civilpolisernas framfart i tunnelbanan. Hur de inte bara granskat biljetter och skrivit ut egna böter – inte de tilläggsavgifter som SL tilldelar plankare. Utan hur de även kontrollerat medborgarskap på resenärer med utländsk bakgrund för att se om de hade uppehållstillstånd. Och tagit in ungdomar för drogtester. Den gräns som SL skapade genom sin spärrlinje har fått en ytterligare innebörd. Den administrerar inte bara tillgången till tunnelbanan utan har blivit en sluss för utgallring. En checkpoint där människoflödena i staden varit enklast att övervaka och sålla. Det som övervakas är inte bara giltig biljett, utan giltigt medborgarskap, giltiga beteenden.

Trafikmaktsordningen

Tunnelbanan är blodomloppet i staden. Det är det flöde som metropolen måste ha för att fungera, utan vilket arbete, affärer, socialt liv inte skulle fungera. Kollektivtrafiken är alltså av ett samhällsintresse. Och det är därför vi finansierar den gemensamt, till stor del genom skatteintäkter. Utan kollektivtrafiken stannar samhället.

Det märkvärdiga inträffar när denna kollektiva nyttighet och offentliga tjänst börjar skötas efter marknadsprinciper. Att man försöker urvinna vinster ur det offentliga behovet. Då måste denna del av det offentliga rummet, denna redan finansierade tjänst, avgränsas. Gränser och spärrar måste skapas, och enda sättet att få tillgång till denna urbana allmänning är genom avgifter. Där finns vinstmånen att ta ut från de privata intressena, vinster åt kommersiella privata företag. Som mellanläge mellan det offentliga och privat (avgiftsbelagt) område blir tunnelbanan en märklig ickeplats. Tunnelbanans gränser och spärrar skär rakt igenom staden, styckar och delar upp istället för att förbinda och knyta samman.

När journalisten och manusförfattaren Fredrik Edin började skissa på manuset till bioaktuella dystopifilmen Metropia fick han idén efter att ha hört om en kampanj i tunnelbanan. Connex delade ut en broschyr där de förklarade att symbolen med en överkorsad hund inte längre enbart betydde att pälsdjur inte fick tas med på vagnen, utan att den nu givits en bredare innebörd och handlade även om andra störande, illaluktande eller allergiframkallande element som var ickeönskvärda i tunnelbanan. Den överkorsade hunden betydde nu damen som luktar parfym, illaluktande alkisen, tanten i päls, tonårskillen som doftar svett. Fredrik Edin försökte föreställa sig hur ett samhälle som Connex styrde skulle se ut. Mardrömsvisionen blev Metropia.

Planka.nu lanserade nyligen begreppet ”trafikmaktsordningen”. Planka.nu har de senaste åren genomgått en intressant omvandling. Från att bara vara en böteskassa för plankare har de vandrat via att bli en påtryckargrupp för avgiftsfri kollektivtrafik till att idag vara närmast en intresseorganisation för kollektivtrafikanter. Deras rapporter om trafikmaktsordningen har lyckats betrakta kollektivtrafiken ur nya och intressanta vinklar utifrån sin roll i samhällsordningen. Trafikmaktsordningen diskuterar skiktningen i satsningen och värderingen av olika transportformer. Och jämför denna skiktning med den sociala skiktningen i samhället.

”Det är dock inte bara så att det görs skillnad mellan trafikslag, det råder även en stor skillnad i tillgänglighet till dessa olika trafikslag mellan människor. Bilarna tilldelas mest resurser och plats och de körs till en oproportionerligt stor del av ensamma, vita, högavlönade, medelålders män. Det kan verka fånigt att försöka skapa en idealtyp av bilisten, men det fyller en pedagogisk funktion genom att återspegla vilka som premieras i vårt samhälle, inte bara inom trafiken. Unga får inte köra bil, fattiga har varken råd att köra bil eller betala för kollektivtrafiken, äldre kan ha problem att gå eller cykla längre sträckor och i ett vidare perspektiv: människor från vissa länder har rätt att röra sig fritt över hela världen medan andra inte har det.” (Trafikmaktsordningen del tre: Spärrar och gränser)

Det är alltså vissa samhällskategorier människor man finner just i tunnelbanan.

Gränskontroll

I flera artiklar på denna blogg har det beskrivits att gränser inte är något som går runt länder utan igenom dem. Gränser skapar alltid två kategorier människor, de med rättigheter (knutna till medborgarskapet) och de utan. Målet med tex den svenska flyktingpolitiken är inte att utvisa människor, utan att göra dem utvisningsbara. De papperslösa i Europa innebär en enorm arbetsreserv utanför arbetsrätten och lönenormerna. Just kontrollen av folks rörelse blir intressant i flera perspektiv. Det är därför ingen slump att just tunnelbanan görs till en kontrollstation. Under 90-talets sista år blev det stora rubriker över de koordinerade ”biljettkontrollerna” mellan SLs kontrollanter, polisen, migrationsverket och socialtjänsten i bland annat Rinkeby.

”Hur sammankopplade våra olika mekanismer för kontroll av rörelse är blir extra tydligt när vi ser hur samma system som används för att kontrollera att endast de som har råd med avgifter (i exempelvis kollektivtrafiken) rör sig inom staden, även används för att kontrollera att bara de som är medborgare i ett land rör sig inom dess gränser. Fort Europa byggs inte bara genom murar runt EU, utan även genom att SLs: kontrollanter används för att jaga papperslösa. Huruvida SJ:s drag att kräva legitimation för tågresor även kommer användas för att kringskära papperslösas möjlighet till förflyttning inom Sverige återstår att se”. (Planka.nu: Trafikmaktsordningen del tre: Spärrar och gränser)

Civilpoliserna som genomför kontrollerna på Södermalm i tunnelbanan har därigenom inte enbart riktats mot plankare, utan även fungerat som en inre kontroll mot papperslösa.

”Ett tänkbart motiv – som en polis berättade om – är att inpasseringskontrollen är en förevändning för att kolla upp andra saker, som “illegal vistelse” i landet. Eftersom polisen inte kan gripa och kolla upp människor baserat enbart på utseende, och eftersom många papperslösa har dålig ekonomi så kan spärrarna fungera som ett slags inre tullstationer. Detta är ett tydligt exempel på hur kontroll och övervakning smittar av sig. Det som först var en taktik för att kontrollera biljetter och upprätthålla avgiftstrycket (vilket är nog så illa) är nu någon sorts del av en hårdnande flyktingpolitik. Planka.nu fortsätter att ge 1500 kronor i månaden till Ingen Människa Är Illegal för att motverka spärrarnas funktion som landsgränser.” (Planka.nu: Poliskontrollanter: intäktssäkring, flyktingjakt eller extraknäck?)

Tunnelbanans biopolitik

Engelska tidningen Occupied London använder Foucaults begrepp ”biopolitik”, dvs en maktutövning som utövas över själva livet och kropparna, som exempel för att beskriva kontrollmekanismerna i Londons och Atens tunnelbana.

Tunnelbanans biopolitik är en ”disciplinär mekanism, en utbildningsform för de urbana sättet att finnas till och leva”. Med terroristhoten mot kollektivtrafiknätet i London och New York som förevändning har tunnelbanan blivit en föregångsplats i att utveckla nya kontroll och övervakningsmekanismer över storstadsflödena. Systemen med övervakningskameror och slumpvisa väskkontroller i tunnelbanan är ”Hints of upcoming, soon-to-be imposed conditions on the ground are often offered to us from (quite literally) the underground”. Tunnelbanenätet är den ickeplats där de metoderna provas ut, menar Occupied London.

Tunnelbanan befinner sig mitt i övergången från disciplinära till biopolitiska former

”med ett behov av en strikt kontroll av kropparnas positioner ersätts av ett kontrollbehov av befolkningsflöden, och där visa flöden måste ges fri passage. Det handlar alltså om en massans mobilitet – det är i själva folkmassan som kravet på en ordning måste påföras. Av detta skäl måste stelnade positioner undvikas. En smidig förflyttning blir folkmassans plikt, en plikt som fullföljs som en tydligt utmejslad rörelse i ett permanent rent utrymme byggt runt en rädsla för blockeringar och de alltid hotande förutsättningarna under marken.”

Tunnelbanan som offentlig plats är därför märkvärdig. Det är ingen plats du kan stanna upp på, umgås, hänga. Som offentligt rum är det endast till för att smidigt förflytta människomassor utan hinder. Och det kräver en ständig kontroll.

”Atens tunnelbana som rumsligt villkor utbassonerar renhetens auktoritet. Den lyfter fram begäret efter ordning. Och den har kraftfulla verktyg för att se till att detta upprätthålls: i allt från deras noggrant valda glassiga inredningsmaterial till deras frenetiska konstanta städande, från vaktpatrullerna till de slutna övervakningssystemen, ger tunnelbanan uttryck att verka utifrån en total ordning, socialt samförstånd och lydnad. Användandet av terroristhotet från de administrativa myndigheterna erbjuder en förevändning för en operation baserad på en rädslans kultur”.

Metrons polis i metropolis

Kontrollsystemen för att upprätthålla trafikmaktsordningen är kostsamma. Spärrarna måste hela tiden förbättras, det senaste systemet med 180 cm höga grindar kommer att kosta 270 miljoner att bara inrätta. Biljettkontrollerna i tunnelbanan har nu överförts på privata vaktbolaget Securitas. Fler väktare, fler övervakningssystem, högre spärrar. Det pågår en ”militarisering” av tunnelbanan, allt för att kunna upprätthålla avgiftssystemet.

Att civilpoliser sedan ett halvår har börjat genomföra kontroller i tunnelbanan passar in i den bilden. Här kan man inte motivera det med ”kriget mot terrorism”, men däremot fungerar ”kriget mot droger” som en lika ”god fiende” som ger långtgående rättigheter åt polisen att agera utan att ifrågasättas.

Narkotikarotelns rejvkommision som var verksam på 90-talet fungerade som en plantskola för civila polisinsatser – som nu spillt över på andra områden. De två civilpoliserna som agerade kontrollanter, jagade drogpåverkad ungdom i tunnelbanan och ingrep mot Jesper Nilsson tillhörde Ungdomsroteln och lyder under David Beukelmann, som tidigare höll i Revjkommissionen.

Bakgrunden var den förändring i narkotikalagen som skedde i Sverige 1988 och som sedan förändrades 1993, som kriminaliserade användningen av droger – vilket är något unikt. I andra länder inriktas polisarbetet på att stoppa försäljningen, insmugglandet och langningen, men i Sverige påbörjades istället en hetsjakt på dem i sista ledet: brukarna. För att komma åt brukarna fick polisen långtgående befogenheter i att plocka in folk utifrån drogmisstanke, genomföra kontroller av kroppsvätskor. Detta lade grunden för Revjkommissionens trakasserier av klubbesökare och krig mot en hel musikkultur. (Magnus Lintons klassiska artikel från Arbetaren rekomenderas).

Beukelman deltar i utformandet av polisutbildningen för hur man ska kunna identifiera drogpåverkade människor utifrån kroppsliga kännetecken, kroppshållning, beteenden och rörelsemönster. Bloggaren Andrea Doria beskriver:

”Vad han säger i klartext är att polisens spanare, som de två som skämde ut sig för hela Sverige i fredags, ska gå på inte bara människor som ser påverkade ut, utan även ge akt på ”attribut” och om en person tillhör fel ”social subgrupp”. Får man napp, vilket naturligtvis händer då och då, bär det vidare hem till den gripne för husrannsakan. Kanske hittar man ännu några gram hasch till? Rejvkommissionens verksamhet på 90-talet byggde i väldigt hög utsträckning på denna typ av profilering, att gå på människor som på grund av kläder och annat kunde antas tillhöra en ”subgrupp” där vissa typer av droger är vanligt. Ravekulturen är i det närmaste död i dag, men de senaste årens insatser mot exempelvis Uppsala reggaefestival följer samma mönster. Det handlar självfallet inte om att polisen bara skulle ta ”oskyldiga”, men även om man ansåg att det fanns något sätt att försvara kriminaliseringen av eget bruk av droger så är det lätt att inse att insatser mot i övrigt laglydiga brukare är det absolut minst effektiva sättet att minska drogernas skadliga inverkan på samhället.”

Polisens godtyckliga agerande grundar sig i de godtyckliga lagar som kriminaliserar bruket, menar Rasmus Fleischer på bloggen Copyriot.

”Maktmissbruk av detta slag förutsätter godtyckliga lagar. Sverige är unikt om att inte bara ha kriminaliserat hantering av narkotikaklassade substanser, utan även att ha dessa substanser i kroppsvätskor såsom blod eller urin. Brottet är alltså inte längre en handling, utan en kroppskonstitution. […] För att polisens ska upphöra med sådant maktmissbruk, måste lagen ändras. Sveriges lag om illegala kroppsvätskor, som saknar motsvarighet i civiliserade länder, måste avskaffas. Med andra ord bör bruk av narkotika legaliseras – något som strikt talat har föga att göra med frågan om narkotikalagstiftning och -klassning i övrigt.” (copyriot: Hur vi stoppar Beukelmann Boys i Hornstulls tunnelbana)

Men godtyckligheten har inte bara med lagen att göra. Det kan man se i hur de fd rejvkommissions-poliserna och ungdomsrotelns spanare används vid så kallade ”särskilda händelser”, i den polistaktiska organisationsform som kallas Särskild Polistaktik (SPT) och används mot politiska manifestationer. Där utgör just dessa civilpoliser grunden i så kallade Romeo-enheter, de civila polisstyrkor som ska gå i direktkontrontation med aktivister på gatan och sköta gripandena. Romeoenheterna agerar i en gråzon och fungerar i praktiken som ett polishuligangäng. Särskild polistaktik utvecklades efter Göteborgskravallerna och har varit en av de mest omfattande polisutbildningarna i efterkrigstid, där hela riksorganisationen genomgått en långgående träning, fått fordonsparken och vapenförrådet utbytt och kompletterat för att kunna agera mot stora folkmassor. Om tanken med civila ingripanden var att höja frekvensen fällda – utan att insatserna skulle eskalera till ökade våldsamheter – har taktiken i grunden misslyckats. Romeopoliserna är samma vid varje kommendering och de sätts in för att bedriva persontrakasserier och punktmarkeringar av kända aktivister. Därigenom har utvecklats ett oförsonligt personligt hat mellan dem och de militanta gatuaktivisterna, pga den personkännedomen. De senaste fem årens våldsamheter vid demonstrationer har nästan alltid med inblandingen av Romeoenheter att göra. Vid större manifestationer, som demonstrationen efter European Social Forum i september 2008, var därför demonstrationsarrangörernas viktigaste krav att Romeopoliserna inte fick komma i närheten av demonstrationen för att inte provocera igång incidenter. SPT-kommenderingarna har därigenom kommit att fungera eskalerande, snarare än deeskalerande vid stora polisinsatser.

Det går en rak linje från Rejvkommissionen via Romeo till civilpolis i tunnelbanan. Det handlar inte om en speciell kultur inom poliskåren, utan om att civilenheter getts långtgående friheter att agera autonomt efter eget godtycke, att agera i en gråzon och bända på lagen när det behövts. Än så länge har ingen oberoende granskning eller grävande journalistik genomförts på dessa polisenheter. Kanske har den ändå rätt banala Hornstullsincidenten nu riktat strålkastarljuset på Beukelmanns poliser. Det är upp till oss att fortsätta den granskningen.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Ystads Järnvägar, salkavalka skriver DAGENS DIKTER, andread0ria skriver ”Chefen gjorde allt för att lägga locket på”, vsfstockholm skriver Vad lönar sig för kvinnor? Utbildning eller könsbyte?, loaderrorready skriver Malmö idag: Nyfiken på Socialistiska Partiet?, Kaj Raving skriver Vänsterpartistisk närvaro ger moderat desperation