Ibland gör kidsen helt rätt. De senaste veckornas husockupationer i Lund är hoppingivande och de har genomförts exemplariskt. Just när husockupationerna som form dömts ut som ett avslutat kapitel i Europa, har en ny ockupantrörelse rest sig ur Ungdomshusprotesternas kölvatten.

När media på morgonen den 12 oktober anlände till den kommunägda fastigheten på Kävlingevägen 51 möttes de inte av barrikader och maskerade ungdomar, utan en ockupant i skjorta och slips som hälsade dem välkomna. Aktivisterna på ”Smultronstället”, som huset döpts till, undvek skickligt de stereotypa klichéerna och visade istället upp sin verksamhet i huset, presenterade ungdomarna bakom aktionen och deras politiska tankar. Hela organiseringen bakom aktionen kännetecknades av en öppenhet och transparens: alla var välkomna till Smultronstället, att delta på stormöten och aktivera sig. Huset och ockupationsprojektet antog en ickevåldsplattform och hade enbart alkoholfria tillställningar. Under de tre veckor ockupationen pågick bjöd aktivisterna in och pratade med grannar, delade ut flygblad som förklarade syftet med bostadsaktionen, gav intervjuer, gjorde utställningar, organiserade kulturtillställningar, konserter och möten. På det populära nätcommunityt Facebook startades en användargrupp som snabbt fick över 1500 användare, där Smultronstället lade upp foton, filmer, nyheter och musik från huset. På aktivistportalen Motkraft kunde man följa en minut-för-minut-rapportering inifrån huset, där ockupanterna via sms rapporterade om senaste utvecklingen. Öppenheten kring aktionen gjorde den därför svår att svartmåla och utdefiniera, vilket fick kommunen att tveka flera veckor med att vidta några motåtgärder.

Efter en vecka bjöd kommunen in ockupanterna till ett samtal, vilket välkomnades från aktivisterna som inledde en dialog med kommunpolitikerna, om behovet av ett självstyrt allaktivitetshus i Lund och bostadsproblemen för ungdomar. På mötet lovade kommunpolitikerna att ingen stormning av huset skulle genomföras och att dialogen skulle fortsätta. Men på tisdagsmorgonen den 4 november avslutade politikerna utan motivering dialogen och valde istället att använda sig av våldsåtgärder, de kallade in polisen som stormade huset. Huset revs därefter direkt. Ockupationsrörelsen lät sig dock inte hindras, utan på bara några timmar hölls en demonstration i Lund och senare på natten ockuperades direkt två nya hus. ”Tar ni ett av oss, tar vi två av er”, skrev ockupanterna i ett pressmeddelande. Denna gång valde polisen att trappa upp våldsnivån och stormade redan samma natt husen. Lundaaktivisterna har lovat att fortsätta med sina aktiviteter och utlyst en ny demonstration. Kommunen har av rädsla för att aktiviteterna ska fortsätta sprida sig placerat ut väktare vid tomma byggnader i staden.

Lärdomar
Det har ofta sagts att vågen av ockupationer är förbi, att det var ett realistiskt projekt för ett tjugotal år sedan, men att det idag är en omöjlighet. Att polisens repression, den allmänpolitiska situationen, den svagare vänsterrörelsen eller gentrifieringen förpassat ockupationerna till historien. Under slutet på 80-talet och 90-talets första år kom de europeiska husockupationerna att mer likna militära projekt: barrikaderade hus militant försvarade mot vräkningarna. Från att vara en utbredd praktik hade ockupationerna förvandlats till proffsaktiviteter.

Bostadssituationen har inte blivit bättre sedan dess. Utvecklingen har snarare gått i motsatt riktning. Det samma med utrymmen för politiska möten, kultur och föreningsverksamhet. De demokratiska mötesplatserna har stängts ett efter ett, i och med marknadshyrorna gjort det ekonomiskt omöjligt att finnas kvar.

Och ändå. Ockupationerna har överlevt, just för att behovet av dem är större idag. Varje ny våg av sociala rörelser har skapat nya ockupationer, i sitt behov av mötesplatser. Men sätten de framgångsrika ockupationerna genomförts på har tvingats att förändras för att lyckas. Kanske kan vi redan nu börja skissa på ett recept för framgång:

1. Bygg allianser
För det första har aktionerna redan i detta tidiga stadium lyckats skapa allianser med andra krafter i det civila samhället. I Lund har energin och inspirationen från alla möten under European Social Forum omsatts i praktik. Alla de kontaktytor som byggts upp igenom exempelvis Skåne Social Forum eller de antirasistiska 30 november-aktiviteterna har nu kunnat användas och kamperna generaliseras. Det har lett till ett brett vänsterstöd för aktionerna, vilket underlättats av ockupationernas öppenhet och ickevåldsplattform. Istället för att skapa en igenbunkrad isolerad plats, gjordes Smultronstället till en öppen och inkluderande aktion där huset använts som center för kommunikation med civilsamhället. Ockupationen blev inte bara ett mål i sig, utan även ett medel: ett medel att uttrycka sin kreativitet, sin vilja att kommunicera och diskutera – en direkt kanal till resten av sin omgivning och lokalsamhället. Därigenom är ockupationen mer än bara en frizon, det fungerar som ett samhälleligt center.

2. Tänk långsiktigt
Ett vanligt fel som gjorts vid ockupationer har varit att hålla frågan för begränsad, den har ofta blivit en kamp för att få ett specifikt hus. När det huset stormats och rivits har kampen dött. Framgångsrika kampanjer för sociala center eller aktivitetshus i olika europeiska länder har istället inriktat på att få ETT hus, snarare än en specifik byggnad. Har man vräkts från ett ställe har man direkt tagit ett nytt. Istället för att inrikta allt på att militant försvara det hus man utsett har rörelser bedrivit en smart kombination av fortsatta aktioner, demonstrationer och förhandlingar med kommunen. Kommunen tror ofta att frågan är slut bara för att ockupanter slängts ut från det hus de tagit. Då gäller det att fortsätta hålla trycket uppe, genom att hela tiden ta nya byggnader, hela tiden hålla frågan aktuell.

3. Krav och legitimitet
Lundaockupanterna har också gjort helt rätt i att redan från början politisera frågan, och inte hålla den som en enskild konflikt. Istället för att diskutera en enskild fastighet, så har de generaliserat kampen och väckt den universella frågan om rätten till bostad och rätten till mötesplats. Ställandet av dessa krav ska inte ses som en passiv vädjan till en suverän makt, ex kommunalpolitikerna, att garantera dessa rättigheter, utan kraven är konstituerande: de ligger till grund för och används för att legitimera faktiska reapproprieringar. Samtidigt som man väcker frågor och för upp dem på den offentliga dagordningen genomför man praktiker som ger svar på dessa frågor och direkt tillfredsställer behoven som påpekas. Mot legaliteten (ex ”privata äganderätten”) måste vi ställa legitimiteten (”rätten till bostad”), genom skapandet av allianser kring konstituerande krav.

4. Konflikt
I grund och botten handlar det alltid sociala kamper om en kraftmätning. Konflikten är dock asymmetrisk, och kan inte vinnas genom enbart militans eller hot om våld, den planhalvan behärskar staten för bra och har alldeles för mycket resurser att sätta in. Våra resurser är snarare vår möjlighet att sprida konflikten, generalisera och dra in flera. Det hänger alltså på vår förmåga att agera uthålligt, vår uppfinnings- och variationsrikedom, vårat antal och vår olydnad. Förhandlingar och dialog kan enbart nå resultat om de kombineras med ett hotvärde, om vi har en styrka att sätta bakom våra krav, att vi faktiskt är kapabla att genomföra dem eller åtminstone orsaka motparten så mycket problem att de tycker det är värt att ge oss eftergifter. Samtidigt får inte konfliktnivån vara för hög så att den legitimerar repressionen mot oss, eller avlegitimerar den kamp vi för. Vi måste helt enkelt hitta enkla konfliktmetoder, som är smarta, variationsrika och lätta att reproducera. Tänk efter vad motparten är oroliga för ska ske. Går det att ge dem dålig PR, anseende eller förstöra deras varumärke? Går det att lägga protester där de absolut inte får synas – som exempelvis vid kommunjippon, utanför snobbrestaurangen, shoppingcentrat eller på lördagsmarknaden. Varför inte bygga en symbolisk kåkstad på börshusets trappa? Går det få fler att ”tröttna” på konflikten, tex handelsföreningen som får sin försäljning störd vid varje protestdemonstration, och få dem att ligga på politikerna för en politisk lösning?

5. Vänd repressionen
Polisens våld kan vara ett vapen – för oss. Politiker kommer alltid försöka skjuta över sociala frågor på polisen och hävda att det bara rör sig om ordningsstörningar, lagbrott och kriminalitet, och därigenom polisärenden. Istället för att acceptera denna ”avpolitisering” måste vi kasta tillbaka bollen till politikerna. Vi måste hela tiden lyfta fram att sociala problem, att politiska frågor inte kan lösas med polisiärt våld. En sak måste vi få att framstå väldigt tydligt: att vi vill ha dialogen men det är politikerna som stänger den, att vi vill hitta en politisk lösning, men politikerna försöker skjuta bort sitt ansvar. Därför måste vi vända polisens våld så att det slår tillbaka mot dem själva: att vi agerar fredligt och berättigat, medan polisen använt övervåld och agerat utan berättigande. Det är därför viktigt att vi dokumenterar alla polisinsatser, med videofilm, foto, läkarintyg och JO-anmälningar, och använder dessa för att ifrågasätta polisingripandena. Det handlar inte om att vi ska bli martyrer eller välkomna polisbrutaliteten, utan om att vara smarta och använda varje övergrepp från deras sida för att undergräva deras trovärdighet och begränsa deras handlingsutrymme. Vilket utrymme det finns för repression är alltid en politisk fråga. Medborgarvittnen, föräldraföreningar eller etablerade vänsterorganisationer som deltar som observatörer begränsar polisens möjlighet att använda våld och tvång vid insatser. Använd mänskliga ”sköldar” när ni fruktar att polisen kommer att angripa aktionen: bjud in journalister, kändisar, etablerade vänsterpersoner att befinna sig på plats. Vänd på polisdialogen: använd dialogpoliserna för att sätta press på poliskommenderingen: ”Om piketpoliserna går hårdare i det här läget, kan inte vi längre garantera vad som sker. Ta ert ansvar o backa”. Visa på att situationen kommer trissas upp vid enskilda gripanden, att saker riskerar att gå er ur händerna osv om inte polisen backar undan. Rätt hanterat kan polisens repression vändas till vår fördel, fungera avlegitimerande för motparten och stärkande av vår legitimitet, och tvinga kommunpolitikerna att hitta en politisk lösning på frågan, dvs bemöta något av våra krav.

6. Ockupera media
Media är ofta den offentlighet där utdefiniering av en social rörelse sker, det forum där en rörelse avlegitimeras eller ges legitimitet. De stora mediakoncernerna är givetvis inte på vår sida, men vet man vilken logik media agerar efter går det att förutse deras reaktioner och skriverier. Massmedia är ett rum som går att ockupera precis som andra rum. Vi måste vara medvetna om att alla våra aktioner är kommunikativa, innehåller en symbolisk dimension och sänder ut signaler, oavsett om vi väljer att ställa upp på intervjuer eller inte. Vi måste därför alltid kunna förhålla oss till mediadreven kring våra aktiviteter. Det kan kännas hårt när media kör sina hetskampanjer, men vi kan även där undergräva deras skriverier. Egen dokumentation är avgörande från vår sida. Genom att stärka alla våra egna kommunikativa kanaler: direkta genom grannkontakter, flygblad, personliga samtal eller organisationskontakter och indirekta genom vår egna media, bloggar, insändare och utskick, så kan vi se till att andra versioner når ut vad som hänt, av vilka vi är och varför vi gör som vi gör. När många röster börjar göra sig hörda som ifrågasätter en svartvit mediabild kommer den till slut krackelera. Ju mer officiella massmedia vet att andra versioner, bilder, filmer, ögonvittnesrapporter, finns ute eller ligger uppe på nätet, desto mer måste de anpassa sin bild för att inte uppenbart hamna för långt från det verkliga skeendet. Det är svårt, även för stora mediadrakar, att exempelvis hävda att en polisinsats gick lugnt och fredligt till, om det ligger videoklipp på Youtube som visar på polisen misshandla demonstranter.

Bostadsaktionerna i Lund befinner sig bara i sin linda. De har skapat bra förutsättningar och agerat helt taktiskt rätt i sina aktiviteter för att lägga grunden för en framgångsrik ockupationsrörelse. Aktivisterna har lyckats undvika många av de fallgropar som tidigare ockupationer fallit i. Och ockupanterna i Lund är inte ensamma. Bara dagarna efter deras husaktion, ockuperades hus i Umeå och sedan Göteborg. Fortsätter denna vågen, om vi lär av andra framgångsrika bostads och sociala center-kampanjer i andra länder, kommer vi snart sitta med kontrakt på hus precis som Ungdomshuset i Köpenhamn och ”Projektet Socialt Center” i Helsingfors gör idag.

Konflikt: På Dagens Konflikt har Mia Sands inlägg om vikten av ett folkförsvar som en vänsterfråga utlöst ett debatterande mellan skribenterna, Petter, Redundans och Jordränta hänger på drevet. Vida Latina tar upp senaste skandalen kring Colombias antiterror-”säkerhetspolitik”, och Autonoma Kärnan väljer att återigen lyfta fram arbetarklassen inom den autonoma marxismen/operaismen.