Lilla Karachi räknas knappast som någon av Stockholms lyxigare restauranger. Men den har ett bra läge, mitt i turistkvarteren i Gamla stan, och ligger inte långt ifrån riksdagshuset – då och då kommer riksdagsledamöter förbi och äter. Precis som på många andra restauranger trixas det med ekonomin, lönerna halkar efter kollektivavtalen och delar av lönen betalas ut svart. Flera arbetare är invandrare som saknar uppehållstillstånd, en billig slit-och-släng-arbetskraft. När papperslöse Muhammad Riaz sparkades i april 2007 utgick Lilla Karachi från att denna handling inte skulle ge dem några problem, och struntade i att betala ut den svarta lönedelen. Normalt sett skulle de också kommit undan med detta, den svenska socialdemokratiska fackföreningsrörelsen organiserar inte papperslösa och företräder dem inte i arbetsplatskonflikter. Undantaget en fackförening, den syndikalistiska fackföreningen SAC, där Riaz var medlem.

I december 2007 tog syndikalisterna sig an ärendet och inledde sina försök att få till stånd ett möte med restaurangens ledning. Restaurangen vägrade dock förhandla eller erkänna att Riaz arbetat svart åt dem. I februari varslade SAC om stridsåtgärder för att försätta restaurangen i laglig blockad och införde samtidigt dagliga flygbladsutdelningar utanför Lilla Karachi för att kräva in den uteblivna lönen. En väl synlig facklig aktion så nära riksdagen väckte givetvis starka reaktioner. I den konservativa dagstidningen Svenska dagbladet rasade ledarskribenten Maria Abrahamsson över syndikalisternas ”maffiametoder” och ”utpressningen” av en företagare och högerpolitiker började stödäta lunch på restaurangen som en antifacklig markering. Men när uppgifterna om svarta löner och det hänsynslösa utnyttjandet av papperslösa arbetare läckte ut började högerfronten spricka. Restaurangägaren tvingades till en förlikning och betalade den uteblivna lönen till Riaz.

Registret och blockader

SACs blockad och seger var ingen enskild händelse. Fackföreningens självorganiserade grupp för papperslösa hade upprättat ett register till vilket papperslösa arbetare kunde ansluta sig. Registret innehöll en förteckning över de företag som utnyttjade papperslösa och vilka lönenivåer som kunde ses som rimliga i olika branscher. När en papperlös anslöt sig förband denne sig samtidigt att inte jobba under av Registret angivna lönenivåer. På kort tid anslöt sig 500 papperslösa till registret, och SAC började steg för steg vinna segrar. Bara veckorna efter vinsten mot Lilla Karachi tvingades Mc Donalds efter blockader där deras anlitade oseriösa städföretag gick underjorden utan att betala ut löner, att själva betala ut SACs löneanspråk.

Det är alltså inte bara i konflikter med småföretag dessa metoder varit framgångsrika. De syndikalistiska blockaderna har visat sig vara oerhört effektiva på just de företag som fackföreningsrörelsen annars haft svårt att agera mot; den nya flexibla produktion där en stor del av produktionen utförs av kontrakterade underleverantörer. I de fall där underleverantörer vägrat förhandling har SAC kunnat rikta sina stridsåtgärder mot huvudkontoren, de företag som hyr in underleverantörer och som därigenom satt press på sina underleverantörer att lösa sina fackliga konflikter. På så vis har SAC lyckats vinna konflikter mot multinationella företag som Mc Donalds och bemanningsföretag som Manpower, där annars den etablerade fackföreningsrörelsen haft svårt att organisera fackligt. Genom bland annat Internet har det varit lätt att snabbt koordinera landsomfattande (och internationella) fackliga solidaritetsaktioner mot det företag syndikalisterna befinner sig i konflikt med.

– Blockaderna har även varit effektiva bland papperslösa. Vi hade en konflikt på en städfirma där många papperslösa arbetade. Vi varslade om blockader, och det sket ju städfirman i. Då vände vi oss direkt mot den stora hotellkedja i Stockholm som anlitade städbolaget. Vi meddelade de berörda hotellen att städfirman som arbetade i deras hotell skulle utsättas för en fackliga blockad. De ringde direkt till städfirman, förbannade att fått deras konflikt på halsen. Trots att hotellet fick reda på blockaden på en söndag, löstes konflikten inom loppet av sex timmar, berättar Tor Magnusson, tidigare redaktör för SACs tidning Syndikalisten.

Blockaderna har däremot varit svårare att vinna när de riktats mot den kommunala offentliga sektorn och statliga företag. Dessa riskerar inte samma ekonomiska förlust genom negativ publicitet och blockader. De arbetsgivarorganisationer som av ideologiska skäl vägrat backa för fackliga aktioner och hellre gjort ekonomiska förluster har också varit problematiska.

Motreaktioner

Trots att SAC är en liten fackförening har inte blockadernas effektivitet gått näringslivet förbi. Motreaktionen har tagit sig två former. Näringslivets organisationer varnar för utvecklingen, enligt Medlingsinstitutet ökar SACs stridsåtgärder mer än någon annan svensk fackförenings. Svenskt näringsliv förespråkar restriktiva åtgärder mot ”högkonfliktfack” och kräver att det införs en ”proportionalitetsprincip” för fackliga stridsåtgärder, de vill även förbjuda fackliga solidaritetsaktioner och politiska strejker. På ett mer konkret plan har polisen börjat ingripa allt mer aktivt mot syndikalisternas fackliga aktioner. Syndikalisterna har agerat i en facklig gråzon –  utifrån att stridsåtgärderna varit grundlagsskyddade. Detta till skillnad från de socialdemokratiska facken som enbart använder stridsåtgärderna i övergångsperioder mellan kontrakt för att genomdriva kollektivavtal. När väl kollektivavtalet är undertecknat råder fredsplikt. Men SAC använder sig av stridsåtgärderna i sin kontinuerliga fackliga praktik för att genomdriva direkta målsättningar inom löneförhandling, anställningskontrakt, arbetsmiljö och mot diskriminering utan att omfattas av fredsplikten. Fackliga konflikter har i den så kallade ”svenska modellen” lösts mellan de inblandade parterna, arbetsköparen och fackföreningen som representant för arbetaren, medan staten (i teorin) förhållit sig neutral. Polisen har de senaste åren nu omtolkat rätten att vidta fackliga stridsåtgärder, och istället börjat behandla syndikalisternas fackliga blockader som ”opinionsyttringar”, alltså vanliga åsiktsdemonstrationer. Därigenom faller aktionerna istället under den vanliga ordningsstadgan i lagen. Därför har polisen kunnat, ofta våldsamt, bryta upp blockaderna eller flygbladsutdelningarna utanför arbetsplatserna och sen åtala deltagarna för ”egenmäktigt förfarande” och olaga demonstration.

Fackliga reorganiseringen

SAC grundades som syndikalistisk fackförening 1910 och fyller således snart 100. Trots sin långa kontinuitet har den basfackliga verksamheten inte alltid varit högsta prioritet inom organisationen, men runt 2001 skedde i en förändring i organisationen. Mitt under globaliseringsrörelsens uppsving, efter de antikapitalistiska toppmötesprotesterna vid Göteborg, valde många aktivister att engagera sig i fackföreningen. Diskussionen pågick parallellt både inom och utanför SAC om vikten av att återvända till arbetsplatserna, att antikapitalismen måste utgå från våra vardagsliv. Men en tillströmning av aktivister allena var ingen garant för ett återvändande till en facklig praktik.

– Jag ser inte alltid det som en fördel att få in före detta aktivister i organisationen. De kan vara för politiskt inriktade, men ha noll facklig erfarenhet. De har ofta en färdig plan för hur de ska jobba politiskt, men saknar egentligen en ide om hur arbetsplatskamp ska gå till, säger Tor Magnusson.

Alla var överens om vikten av att stärka den fackliga praktiken, men hur, och vilken facklig praktik? där gick meningarna isär. Startpunkten blev organiserandet av en serie fackliga konferenser. Två linjer utkristalliserade sig snabbt; de som ville göra en satsning på gräsrötterna, skapa aktiva medlemmar och fokusera på arbetsplatserna, och på andra sidan de som ville stärka funktionärernas och förhandlarnas roll. Den polariserade diskussionen utmynnade i att många av ombudsmännen och funktionärerna till sist lämnade organisationen. Istället reorganiserades hela den fackliga praktiken utifrån kollektiv självaktivitet och självorganisering.

– Den fackliga reorganiseringen handlar om att man ska ha fokus på arbetsplatsen. Att komma bort från ombudsmannariet, där du hade en klientrelation mellan den enskilde medlemmen som har ett problem och en anställd ombudsman som löser problemen. Medlemmen behöver vara engagerad i sina egna frågor, man behöver försöka värva arbetskamrater och bygga sektioner. Det handlar mycket om att experimentera, återupptäcka på nytt, se hur man kan vinna frågor redan innan de blivit en öppen konflikt, säger Tor Magnusson.

Medlemstidningen Syndikalisten, som Tor Magnusson var redaktör för, blev navet för denna reorganisering. Varje nummer är nu fyllt av rapporter från sektioner och syndikat, fackliga direkta aktioner och förhandlingar, som speglar hur fackföreningen har börjat leva upp underifrån genom sin basverksamhet. Även om blockaderna blivit den fackliga stridsåtgärd som är mest synlig utåt och erhållit störst medial uppmärksamhet har den metoden inte varit odelat positiv. Blockaderna har oftast satts in på de arbetsplatser där SAC saknar ett starkt arbetsplatskollektiv men enskilda medlemmar och resten av organisationen har då satts in som en extern resurs.

– I en del konflikter har vi gått ut för hårt. Man har en ensam medlem på en arbetsplats, det kan komma dit tjugo personer och stödja med en blockad utanför. Men vad händer sedan när konflikten är över? Och det handlar inte bara om blockadkonflikter, utan är ett ganska vanligt fenomen. När den öppna konflikten är över eller vunnen, så återvänder inte personen till sitt jobb, utan slutar. Och det går ju inte att bygga en långsiktig facklig verksamhet på det, att varje gång man har en konflikt så förlorar man den enda medlemmen man hade på arbetsplatsen, säger Tor Magnusson.

Inom den fackliga reorganiseringen pågår därför även ett mindre spektakulärt arbete med att stärka förankringen i arbetsplatskollektiven, att hjälpa medlemmarna starta sektioner på sin arbetsplats och starta branschsyndikat. För att ge alla medlemmar redskap att kunna bedriva en facklig kamp på sin arbetsplats och stimulera självorganisering har SAC antagit modellen med att organisera fackliga verkstäder, en slags informationsträffar där medlemmarna träffas och diskuterar sina arbetsplatsproblem och hjälper varandra att hitta lösningar. Fackliga verkstäderna är öppna möten, dit medlemmarna kan ta med sig arbetskamrater utan att dessa behöver vara medlemmar i fackföreningen. Det skapar ett enkelt och naturligt sätt för erfarenheterna från fackligt arbete att cirkulera och överföras mellan medlemmarna.

SACs fackliga reorganisering står bara i sin begynnelsefas, men på bara något år har den omstöpt hela organisationen och skapat en facklig aktivitetsnivå som organisationen inte sett sedan 30-talet. De syndikalistiska organisationsidéerna, som hade sin storhetstid på 1910-1930-talet och uppkom ur en klassammansättning bestående av lågkvalificerade visstidsarbeten och flexibla arbeten har fått sin renässans ibland dagens utsprid produktion, oavsett om man beskriver den som post- eller hyperfordistisk, och motsvarar ett behov hos dagens flexibla anställningar, papperslösa migranter och osäkra visstidsarbeten. Den ”andra” arbetarrörelsen har fått sin andra vår.

Skriven med europeiska läsare som målgrupp till Brand, Motkraft, Embryo och Direkt aktions gratistabloid ”From thoughts to action” som kommer delas ut under ESF-mötet i Malmö.

Konflikt: Redundans gläds över den kemiska (klass)krigsföringen mot Svenskt näringsliv, knegaren Kim Müller leverar ett bokquiz, Autonoma kärnar tussar Mario Tronti mot Andreas Malm, Akuhujan vacklar i sina vänsteråsikter och kommer ut som liberal? På Dagens konflikt skriver Herman om nybiologismen och borgerliga debattörers nygamla vurm för kärnfamiljen.