Vad leder egentligen ett socialt forum till? Att tusentals människor kommer samman, diskuterar och möts är ju oerhört bra. Men vad händer sedan? Är det sociala forumet bara en agora, en marknadsplats för sociala rörelser att föra ut sig själva till en ny publik? Och vad är då poängen att denna agora är europeisk, räcker inte det lokala planet då?

Kanske börjar de här frågorna från fel håll. Vi vänder på det.

Februari 2007 stormades Ungdomshuset i Köpenhamn, arbetarrörelsens anrika Folkets hus som sedan 1980 varit ett ockuperat och självstyrt ungdomscentrum. Våldsamma protester exploderade på Köpenhamns gator de närmaste veckorna. Protesterna mot stormningen var väntade, de hade de socialdemokratiska politikerna i Köpenhamns stadsstyre räknat med. Men vad de inte räknat med var uthålligheten i protesterna. Och än mindre omfattningen av dem. Istället för att ta död på en aktiviströrelse, blev stormningen startskottet för en ännu bredare och större. Protesterna stannade inte heller vid Danmarks gräns. I Helsingfors, Umeå, Berlin och Bologna demonstrerade ungdomar till stöd, nya hus ockuperades och nya krav på fler ungdomshus restes. Det märkvärdiga hade inträffat, att en lokal Köpenhamnskonflikt direkt tagit ett språng och blivit en europeisk angelägenhet. Men inte bara med stöd, utan plötsligt krävdes ungdomshus på flera platser. Aktionerna smittade av sig och förbands direkt med varandra. När Lilla Sjöjungfrun i Köpenhamn målades helt rosa, med siffrorna 69 på sig – det nummer på Jagtvej som Ungdomshuset låg, så hade dagarna efter den norditalienska staden Trentos kommunsymbol, statyn på björnen Bruno, blivit rosamålad av aktivister som krävde att det nyligen stormade sociala centret Bruno skulle få öppna igen.

Euromayday

Ta första maj som ett annat exempel. På arbetarrörelsens dag har den traditionella socialdemokratiska fackföreningsrörelsen fått konkurrens. I stad efter stad i Europa har ungdomar med osäkra anställningar, anställningsformer som hamnat i fackföreningsrörelsens blinda fläck och som oftast inte organiseras, börjat hålla sina egna första majtåg. Men de lånade snarare formen från Prideparader, karnevaler och gatufester än från bistra tåg i räta led bakom röda fanor. Euromayday-parader hölls 2008 i ett tjugotal europeiska städer. I skilda städer som Helsingfors, Berlin, Milano, Barcelona och Köpenhamn ställdes samma krav på nya sociala skyddsnät för de osäkra anställda.

Från G8-blockaderna till Salem

Eller ta protesterna mot G8-toppmötet i Rostock juni 2007. I en smart planerad olydnadsaktion lyckades demonstranter blockera alla vägar in till toppmötet, genom att slingra sig runt varje polisavspärrning: så fort polisblockader hindrade ett demonstrationståg, splittrades tåget upp i fem block som spred ut sig likt fem fingrar från en hand, varje block med en egen färg på sina banderoller. Sedan sprang antingen dessa block runt polisblockaderna, eller så tvingade man avspärrningarna att bli så vidsträckta och uttunnades att luckor uppstod där demonstranter kunde slinka emellan. Samma sak skedde under olydnads-aktionsdagen G13 i Köpenhamn för ett nytt Ungdomshus. Ungdomshusaktivisterna deklarerade öppet att de skulle ockupera sitt nya hus den dagen. När polisen spärrade av vägen för demonstrationen, delade aktivisterna upp sig efter olika färger i fyra block som alla på olika sätt, via olika vägar eller metoder, försökte ta sig fram till huset. Och under den antifascistiska demonstrationen i Salem i december 2007 spred sig på en given signal block åt olika håll, och försvann ut i bostadsområdena för att på olika sätt blockera nazimarschen. När polisen så försökte hindra en cykeldemonstration i juni 2008 att blockera Lega Nords protestmöte mot moskébygget i Padua, delade cyklisterna snabbt upp sig efter olika färger och for via olika gränder förbi varje avspärrning för att sammanstråla på det torg dit de förbjudits att anlända.

Varje konflikt som blossar upp vägrar stanna innanför nationens gränser. De knoppar av sig, sprids som ringar på vattnet, inspirerar och konspirerar med varandra. Europa är en självklarhet för dagens aktiviströrelser, ett Europa som ett delat konfliktrum. Men denna rörelse sker inte bara spontant, utan är också ett resultat av tusentals möten, träffar och nätverkande mellan Europas aktiviströrelser.

De sociala forumen är döda, leve de sociala forumen

De sociala forumens tid är förbi. De föddes ur globaliseringsrörelsen och toppmötesprotesterna, barn av Seattle och Porto Alegre. Denna rörelsecykel har somnat in, nya har redan ersatt den. Ändå lever de sociala forumen. Eller kanske rättare sagt, de sociala forumens periferi, dess utkanter, lever och sprudlar fortfarande av en febril aktivitet. För de sociala forumen är så mycket mer än de stora paneldebatterna, de kända talarna eller stora organisationerna som håller inledningsanförandena. Där är politiken ritualiserad, det sociala forumet svår att skilja från den officiella partipolitiken. Istället har allt intressant börjat ske utanför forumen, underifrån forumen, i utkanten av dem. Det är där som Europa blir ett gemensamt konfliktrum, som utbytena av praktiker sker, som nya europeiska aktionsdagar planeras, nätverk bildas, motståndshistorier berättas och kontakter knyts.

Life despite socialdemokratin

Under det Europeiska sociala forumet i Florens 2002 var det på olydnadsforumet utanför som idéerna kring protestdagar mot Irakkriget planerades, på alternativmedia-forumet Hub som Indymedia och aktivistvideo-teknikerna lärdes ut. Det var på det intergalaktiska forumet utanför ESF i Paris som de osäkra anställda inom franska skådespelsindustrin mötte och diskuterade med Barcelonas och Milanos mediaaktivister om kampanjer kring ”prekarisering”, den osäkra flexibiliseringen av arbetsmarknaden. Och det var där som olydnadsaktivister från Italien mötte skandinaviska och tyska, för att överföra sina erfarenheter från de kamppraktiker de utvecklat. På det självständiga anarkistforumet stärkte de franska och svenska syndikalister sitt fackliga samarbete. På Beyond ESF i London beslöt det radikala aktivistforumet att satsa på Euromayday som en gemensam form och första maj som dag för att föra upp frågan om osäkra anställningar på dagordningen. Det var där aktionsdagarna för papperslösa och lägren vid Europas gränser planerades av nätverket No Border. Det var vid ESF i Grekland som kontakterna knöts mellan de norditalienska sociala centren, de grekiska antiauktoritära anarkisterna och tyska autonoma som sedan gemensamt blockerade G8-toppmötet i Rostock.

Det är här sociala forumen blir något radikalt, en europeisk konspiration mot kapitalism, gränsregimer och det globala kriget. Och detta sker oberoende av vad huvudarrangörerna har för syften med att organisera ESF, oavsett vad de sätter för huvudteman eller organiserar för debattpaneler. Oavsett vänsterpartiet Rifondazione comunistas eller metallfacket FIOMs planer att ha ESF Florens som en språngbräda för sin valkampanj mot Berlusconiregeringen. Oavsett Attacs försök att använda ESF Paris för att skapa en ny fransk socialdemokrati. Oavsett trotskistiska SWPs försök att använda ESF London för att skapa en vänsteropposition till Labour. Oavsett socialdemokraterna och LOs baktankar att stödja ett Europeiskt socialt forum i Malmö som ett led i deras valkampanj mot Alliansen och en satsning på att marknadsföra Öresundsregionen.

I periferin frodas radikaliteten

Det europeiska sociala forumet i Malmö i september är inte något undantag. Det är utkanten till ESF som kommer vara centrum för en radikal antagonism. Och det är aktivivitetshuset Utkanten i Malmö som kommer vara centrum för aktioner och Radical Assemblies, öppna stormöten för de europeiska aktivistnätverken. De fyra mötena på Utkanten tar upp teman som ”osäkra anställningar och arbetsplatskamp”, ”kvinnors dubbelarbete”, ”ockupationer, frizoner och sociala center” samt ett framtidsinriktat stormöte om kommande internationella aktionsdagar och mobiliseringar utifrån ”Europa som gemensamt konfliktrum”. Radical Assemblies och aktiviteterna på Utkanten organiseras av det nybildade aktivistnätverket ESF Action Network, där bland annat Syndikalistiska ungdomsförbundet, kvinnogrupper som Malmö Fria och Kvinnopolitiskt forum samt autonoma grupper som Virvelvinden och Allt åt alla ingår. Action Network kommer under ESF-veckan genomföra ett flertal aktioner utifrån de teman som diskuteras under det sociala forumet, teman som det offentliga rummet, bostäder, migration, klimat och vapenexport. På så sätt undviks att ESF bara blir en agora, utan att frågorna faktiskt anknyts till praktiker och perspektivet om vad som faktiskt går att göra förs in i diskussionerna. För visst tillförs en diskussion om gratis kollektivtrafik en ny dimension om deltagarna faktiskt plankat på Skånetrafiken för att komma dit, och omvänt, de krav som formuleras på det mötet legitimerar en fortsatt praktik av att faktiskt göra kollektivtrafiken gratis genom att sedan planka hem igen. På så sätt kan frågorna som diskuteras konfliktladdas och visa på sociala rörelsernas möjlighet att faktiskt genomföra dem med sina praktiker, istället för att bara reduceras till abstrakta krav eller tomma vallöften, och de konfliktuella praktikerna i sin tur legitimeras och ges konsensus genom att förbindas och förankras i de faktiska behov, krav och problemställningar som sociala rörelser diskuterar.

Artikel som publicerades i Fria Tidningen/Stockholms Frias serie Argument om ESF.

Konflikt: Jesper om att de borgerliga värderingarna tagit över Pridefestivalen, Salka ansluter sig till Dagens Konflikt och diskuterar i sitt första inlägg FRA-debatten, Akuhujan fortsätter sin serie om hur porren påverkat hennes sexliv, Autonoma Kärnan skriver om arbetsvägran inom kvinnodominerade yrken och Den udda vinkeln flummar på om ditt o datt som faller honom in.