Så klart de är här. På Mondiale Antirazzista (internationella antirasistiska fotbollskuppen) i Bologna springer jag in i Red Stuff och Antifascistische Linke Berlins merchandisebord, och där sitter mina gamla tyska vänner Anna och Mats. Fotbollskuppen är det närmaste man kan komma ett sommarläger för den antifascistiska rörelsen. Mitt i ett vackert naturområde i en av Bolognas förorter har tusen antifascister slagit upp sina tält. Säkert över hälften är tyskar. Det blir en skön återträff med alla de tyskar som vi blockerade G8-mötet med förra sommaren, som vi campade med, sprang över ängar och bröt igenom poliskedjor med.

Anna berättar nöjt om det uppsving och nytillskott som G8-mobiliseringen gav den tyska utomparlamentariska vänstern, och hur de framgångsrikt kunnat bygga vidare på de kontakter de byggde upp med sociala rörelser för att nu kunna genomföra en kampanj mot privatiseringarna och gentrifieringen i Kreuzberg, mot innerstadsprojektet ”MediaSpree”. ALB har öppnat en ny lokal med kampanjen och har lyckats få stort stöd i stadsdelen för kampanjen.”Vi når resultat, vi har fått igång bra samarbeten och vi samlar folk. Det enda problemet vi står inför är att våra nätverk möter så mycket kritik internt”, säger Anna trött. Trots framgångarna går det tyska nätverket Interventionistische Linke på knä av all kritik och internt gnäll från andra grupperingar inom den radikala vänstern, på grund av att de arbetar öppet och utåtriktat.

”Jag brukar alltid fnysa åt alla som talar om säkerhetspolisens försök att splittra oss som konspirationer och köper sällan de överdrivna bilderna om repressiva kampanjer mot oss. Men i det här fallet tror jag att det faktiskt finns en substans bakom det, att dessa gräl underblåses av Verfassungsschutz”, säger Anna.

Isolera de autonoma

Hon berättar om tyska Verfassungsschutz rapport ”Extremistische Globaliseringskritik nach Heiligendamm” (Extremistisk globaliseringskritik efter Heiligendamm, januari 2008), där Verfassungsschutz går igenom den radikala vänsterns strategi och olika strömningar för att se om dessa lyckats använda mobiliseringen som ”agitations- och rekryteringsfält för sina ideologiska föreställningar”. Säkerhetspolisen fäster särskild stor uppmärksamhet vid Interventionistische Linke’s arbete i de bredare sociala rörelse-samarbetena inför G8-mötet, och de påpekar oroat över att detta möjliggjort en bredare autonom mobilisering, införandet av radikala vänsterperspektiv i bredare rörelsesammanhang och detta breddade stödet möjliggjort aktioner, civil olydnad och blockader. 20% av demonstrationsdeltagarna betecknade sig själva som ”vänsterradikala” och 11% att de kunde sympatisera med militanta aktioner. En ny generation unga har kunnat närma sig de autonoma, vars massaktioner kunnat bli en allians mellan radikala och ”fredligare” aktivister, och lyckats övervinna ideologiska skillnader för att göra aktioner. Verfassungsschutz går i rapporten igenom hur Toni Negri och John Holloways teorier öppnat upp nya rum för de autonoma, och hur dessa teoretikers perspektiv skiljer sig från den gamla etablerade vänsterns om att ta (stats)makten, utan istället inriktas på att undergräva makten genom att bygga en styrkeposition underifrån. Interventionistische Linke har också lyckats koppla G8-mobiliseringen till sociala frågor, som prekarisering, frågor som kan få stort gensvar i samhället men där nätverket fortfarande har lång väg kvar i sin ambition att rota i vardagliga praktiker, konstateras det.

Men om aktivisternas upplevelse varit positiv av blockaderna och G8-mobiliseringen, tar Verfassungsschutz och går igenom en mängd möjliga konflikt- och splittringslinjer inom rörelsen, som bryter denna enhet: grälen kring aktionsmetoder, avståndstaganden, avståndstaganden från avståndstaganden, ortodoxa marxistleninister/antiimperalisters kritik mot de nya autonoma teorierna, Antideutschens kritik mot globaliseringsrörelsen som antisemitisk osv.

”Det är inte kravallerna som oroar Verfassungsschutz längre, de är nu ett standardinslag vid toppmöten och bara en ordningsfråga. Problemet är snarare om den vänsterradikala rörelsen bryter sig ur sin isolering och får bredare genomslag för sina idéer och stöd för sina aktioner”, säger Anna. ”De oroas när autonoma börjar formulera sig på andra sätt, samarbeta med andra rörelser och arbeta med sociala frågor, som vi gjort de senaste åren.” En öppen utåtriktad autonom rörelse är ett större samhällshot än en självisolerad hypermilitant.

Konspiratoriskt? I ett land där det inte gick att kriminalisera extremhögerpartiet NPD på grund av att det var genominfiltrerat av Verfassungsschutz, och högsta domstolen därför inte kunde utesluta att en stor del av partiets våldsdåd faktiskt organiserats av Verfassungsschutz avlönade i partiet, så ska man nog inte vara för snabb att förkasta slutsatsen.

Reality check

Tyvärr behöver vi ingen svart propaganda från säkerhetspoliser i Sverige, svarar jag Anna. I Sverige klarar vi lätt av att skapa de sönderslitande splittringarna själva, och kritisera sönder varandras projekt istället för att acceptera en taktikmångfald. Jag berättar för Anna om alla turerna kring det kommande Europeiska Sociala Forumet som ska hållas i Malmö i september och som den autonoma rörelsen mobiliserar till, om de olika autonoma nätverk som bokat in möten, debatter och föredrag, om de radikala assemblies vi ska hålla, om aktiviteterna på Utkanten, Glassfabriken och Autonomous Spaces, men hur små grupperingar konstant försökt undergräva arbetet och kritiserat varje form av autonomt deltagande. Hur ESF tolkas som en socialdemokratisk genomkontrollerad konspiration riktad mot arbetarklassen, ett led i ett klasskrig från ovan där varje social rörelse görs till medbrottslingar. I en debattartikel i Direkt Aktion kallas det sociala rörelsernas forum för ”kapitalismens allra främsta front”.

Så hur är det egentligen? Alla sociala forum, på europeisk och global nivå, har hållits i städer som styrts av socialdemokrater, postkommunister eller vänstern – i städer med högerstyre har det varit omöjligt att få tillgång till lokaler eller tillstånd att arrangera så stora möten. Det var bestämt att årets europeiska forum skulle hållas i Norden. ESFs arrangörsgrupp valde centralt mellan att lägga forumet i Malmö eller Köpenhamn. Både Köpenhamn och Malmös kommun är socialdemokratiskt styrda och erbjöd lokaler, men i Köpenhamn låg lokalerna långt utanför staden och den tilltänkta arrangörsgruppen hade en för liten struktur av volontärer, medan de kommunala lokalerna i Malmö låg lokalt och Skåne social forum hade en större inarbetad struktur av volontärer. Malmö Kommuns stöd till ESF sträcker sig till att ställa lokaler till förfogande till det internationella mötet, de finansierar inte mötet i övrigt. Att gå med på att låta Malmö vara värd för ESF ligger däremot helt i linje med Malmö stads vilja att vara en evenemangstad, en marknadsföringsstrategi för regionen.

Kommunen har däremot inte blandat sig i ESFs program, utan det avgörs för vilka programpunkter medlemsorganisationerna själva anmäler (som sedan smälts samman till gemensamma punkter i den så kallade ”merging process”) och huvudteman bestäms av ESFs europeiska förberedelsemöten. Socialdemokraternas lokalavdelning, Malmö arbetarkommun, har inte visat något intresse alls för det sociala forumet och för ingen diskussion kring frågan. Efter tjat från arrangörsgruppen sitter dock en ombudsman från SSU Malmö med på mötena. De ”socialdemokratiska” organisationer som deltar är studieförbundet ABF och Transportfacket (som i Skåne dock har många drivande från vänsterpartiet), dvs de organisationer som varit med och organiserat Skåne Social Forum, tidigare Socialistiskt forum (och finansierat Vår makt-konferenserna, huhu). Det socialdemokratiska deltagandet har alltså varit minimalt i ESF-processen, det går inte på något sätt hävda att de kontrollerar eller dominerar arbetet. I och med att två vänsterpartister från Kvarnby folkhögskola av personliga skäl hoppat av ESF-arrangörsgruppen, är ”partiinblandningen” lägre än på något Europeiskt socialt forum tidigare. Kommunens enda inblandning är kring rent praktiska frågor, kring tillhandahållandet av lokaler, precis som vid alla större evenemang, och rör inte programmet eller mötets utformning.

Bortom konspirationerna

Bilden av ESFs roll för socialdemokraterna, för den lokala maktpolitiska kontexten, som ESF-kritikerna målar upp har alltså ingen verklighetssubstans (”partiet kontrollerar forumet”) eller har blåsts upp till helt absurda proportioner (”forumets roll i den lokalpolitiska kontexten, för att stärka socialdemokratin i territoriet”).

I grunden handlar kritiken mot ESF om två missförstånd hur sociala forum fungerar. En tro att forumen kan styras politiskt, göras till ett samförståndsarrangemang eller användas för att rättfärdiga ett politiskt partiprojekt. Men forumen är alldeles för kaotiska för något sådant, de innehåller för många organisationer, som alla bär med sig de sociala konflikter de växt fram kring. Forumen är värdelösa som plattform för partipolitik. Inga centrala beslut tas, det finns ingen central agenda att styra, ingen möjlighet att inordna deltagarna i en gemensam politisk linje.

Det andra missförståndet är tron att ESF enbart är en lokal angelägenhet för Malmö, att analysen av situationen i den socialdemokratiskt styrda kommunen går att generalisera på hela Europa. Socialdemokratin i Europa befinner sig i en kris. Tredje vägens socialdemokrati, med sin kombination av en acceptans av nyliberal ekonomisk politik och workfare-åtgärder för att stärka arbetslinjen, lyckades tillfälligt föra tillbaka de socialdemokratiska partierna till makten i ett flertal länder i slutet av 90-talet, men det korta uppsvinget bröts snabbt efter bara några år. I dagsläget har socialdemokratiska partier enbart makten i Irland, Spanien och England (och där ser de ut att förlora den i nästa val). Att i det läget utmåla socialdemokratin som den europeiska arbetarklassens huvudfiende och ”kapitalismens främsta front” ter sig rätt märkligt. Snarare har det ju visat sig att inte ens tredje vägens socialdemokrati har varit effektiv för att lösa kapitalets kris.

Men bara för att vi kan räkna bort socialdemokraterna som maktfaktor i forumprocessen, innebär inte att ESF är någon problemfri process som man ska förhålla sig okritiskt till. Sociala forumen är i grunden något radikalt: att sociala rörelser ska mötas autonomt från partier, ha sitt egna forum. Men problemen kommer inte utifrån i form av de etablerade politiska partierna, utan finns i den interna organisationsprocessen.

Tord Björk från Miljöförbundet Jordens Vänner lämnar i en kommentar på Dagens konflikt en lång redogörelse för den traggliga vägen att arbeta inom European Social Forum och World Social Forum-processen, men hur det gått att bilda allianser mellan olika folkrörelser, sociala rörelser och bonderörelser för att ta sig utrymme och få de reformistiska krafterna i processen att faktiskt backa. Förutom italienska vänsterorganisationer och etablerade proffs-NGOs har problemet med processen varit hur de anställda fått för stort inflytande över det organisatoriska arbetet.

”Förberedelseprocessen har innehållit en lång rad exempel på värsta formen av NGO-professionalism och mycket annat. Men det är inte uttryck för direkta socialdemokratiska försök att styra utan snarare en kultur inom LO-facket och Attac inriktad på tjänstemannastyre. När väl denna praktik där arbetsgrupperna lämnades att arbeta var och en för sig, medan en del tjänstemäns synpunkter gjordes till mycket viktiga ledde till sammanbrott för organisationen.”

Men även det problemet har ESF kunnat överskrida, bland annat genom att undvika att ge de anställda funktionärerna rösträtt.

Vad vill vi?

”Vi har också arbetat med ett koncept som placerar den kapitalistiska utvecklingen först och arbetarnas i andra hand. Det är ett misstag. Så därför måste vi vända problemet upp och ner, kasta om polariteten, och börja om från början och denna början är arbetarklassens klasskamp”. (Mario Tronti, Lenin i England)

Forumen har egentligen bara två funktioner: de fungerar som folkbildande instanser med mängder av kunskap och information som förs ut, och där det är upp till deltagarna själva att leta sig fram bland alla föredrag och bokbord. Och de fungerar för att nätverka, att knyta kontakter, inleda samarbeten med andra sociala rörelser från olika länder.

Det viktiga med ESF är att se till våra behov. Vilka behöver vi få kontakt med, vilken information kan vi hämta, vilka vill vi ha utbyte med? Det går därför inte att komma tomhänt till ett socialt forum, man måste komma dit med ett projekt, med något man vill få ut av det och sedan leta efter organisationer eller projekt att knyta sig samman med. Oftast sker det intressanta inte på de stora panelerna, som ofta är mer av skådespel än politiskt utbyte, utan det mesta av intresse sker på mindre nischade programpunkter eller spontant inslängda nätverksmöten. Aktiviteterna utanför ESF är nästan alltid intressantare än de innanför, det är där aktionsdagar och internationella mobiliseringar genomförs. Det är oftast där man kan träffa basfack, husockupanter, grekiska anarkister, studentorganisationer, landlösa bondeorganisationer, och knyta kontakter och cirkulera erfarenheter.

Därför har vi valt att lägga de autonoma Radical Assemblies halvt innanför, halvt utanför. Utanför för att slippa ESFs rätt höga avgifter – så att alla ska kunna gå på mötena. Innanför i bemärkelsen att vi vill ha med aktiviteter i programmet, så alla ska kunna få information om dem.

Är det för mycket snack på mötena? Gör aktioner, ta diskussionerna som en möjlighet att legitimera konfliktpraktiker: ”Ni snackar om bostäder åt alla, så vi tog ett steg i den riktningen och gick ut och ockuperade ett tomt hus, bra va?”. Hålls debatter vi inte gillar, framförs åsikter som vi ser som direkta attacker på arbetarklassen, så se det som en möjlighet att gå dit och dra ner byxorna på dem, ta en konfrontativ dialog, avslöja dem, visa på antagonism och gör konflikten synlig. Varför inte bua ut Ilmar Reeplaus inledningstal? Ta tillfället i akt att lyfta Malmö26-kampanjen och påpeka sossarnas angrepp på strejkrätten i den händelsen. Eller skita i att lyssna på inledningstalet alls och ägna den tiden åt något vettigare, det tänker jag göra. Det finns alldeles för mycket intressant folk att träffa, för att ödsla tid på en bortdöende socialdemokrati.

Sociala sköldar

ESF innebär nödvändigheten för oss att kunna arbeta på flera plan: att både utveckla det lokala och internationella. Internationellt samarbete är inte en linjär process som börjar i ”lilla” vardagen och sedan kröns med ”stora” internationella samverkande, utan båda arbetena löper oftast parallellt och stärker ofta varandra, genom sitt skapande av samtidighet och inspiration för lokala kamper. Det är slående de senaste tio åren hur varje konflikt direkt tar språnget på ett europeiskt plan, och blir en angelägenhet för alla (upproren i de franska banlieus, ungdomshuset, studentprotesterna i södra Europa, papperslösa, franska studentprotesterna mot CPE).

Även frågan om att skapa legitimitet och bredd kring konfliktpraktiker är något vi arbetar med på flera plan samtidigt: i vardagspraktiker där vi knyter kontakter med arbetskamrater och boende i våra bostadsområden, och i samarbetet med andra sociala rörelser i skapandet av breda mobiliseringar. Den första sortens kontakter knyter vi dagligen, den andra formen kan vi göra bland annat på sociala forum. Allt detta är led i uppbyggandet av en styrkeposition som förbättrar utgångspunkten för radikal politik.

Vi har några tumultartade år framför oss, där vi som autonoma oavsett om vi vill det eller inte placerats mitt i en konfliktlinje från statens sida. Nästa år är Sverige återigen ordförandeland för EU-toppmötena och det polisiära förberedelsearbetet pågår för fullt (även om toppmötena tappat betydelse genom att bli informella, de viktiga besluten tas nu bara på möten i Bryssel). I Polistidningen nr 3, 2008, ägnas en femsidig artikel åt att diskutera hur polistaktiken ska finslipas inför EU-mötena, eftersom de bedömer risken för kravaller som stor.

Polistaktiken som utvecklades efter Göteborgstoppmötet ska nu användas, testas och utvärderas. Förberedelsearbetet består i dels att skaffa ett informationsövertag och öka kartläggningen av aktiviströrelsen: Ett flertal olika aktivister som tagits in på förhör för olika aktioner har frågats ut om vad som planeras inför EU-ordförandeskapet, så kallade dialogpoliser försöker upprätta kontakter för att fiska information. Övervakningen tar sig också formerna av preventiv registrering för att ha koll på vilka som är de aktiva idag: I samband med de lugna protesterna mot Israelgalan på Berns den 11 maj greps 47 aktivister, togs in på polisstationen och polisen tog sedan DNA-prov på samtliga, med motiveringen att de gjort sig skyldiga till ”ohörsamhet mot ordningsmakt”. DNA kan givetvis inte fungera som ett bevis för ett sådant ”brott” (ohörsamhet), utan handlingen var enbart preventiv för att lätt kunna ringa in aktivister vid kommande aktioner inför toppmötet. ESF-mötet kommer vara en generalrepetition för polisen i hanterandet av stora folksamlingar och demonstrationer inför ordförandeskapet. I Skånska dagbladet berättar 24 juni Ewa-Gun Westford, informationsansvarig hos polisen, att en omfattande polisinsats planeras till ESF med inkallade enheter från hela landet, ”om någonting går fel har vi beredskap för det.”

Varje försök att i dagsläget rusa huvudstupa rakt fram med militans eller angrepp riskerar att bemötas hårt, om vi inte samtidigt kan skapa ett politiskt klimat, skapa ett sammanhang där dessa aktiviteter är möjliga. Även om den viktigaste förankringen för oss givetvis är baserad på de kollektiv vi befinner oss i i våra vardagsliv (arbetskollegor, bostadsområdet) för att kunna bedriva kamp så är det samtidigt mycket viktigt att vi även har sociala rörelser som sköldar mot statlig repression. Nätverkandet och samarbetet med andra sociala rörelser blir i det här läget oerhört viktigt för att motverka utdefiniering och isolering av oss som politisk rörelse, oavsett hur bra förankrade vi är i en reell klassrörelse underifrån. Utan dessa kontakter blir det lätt för polisen att massarrestera, trakassera, ta DNA-prov för skitsaker, pepparspreja fackliga blockader Det är också genom sådana samarbeten vi kan lyckas skapa förståelse, stöd och till och med deltagande i radikala aktiviteter. Där kan BlockG8-mobiliseringen till Heiligendamm verkligen fungera som en inspiration för oss. Och det är det hotet tyska Verfassungsschutz förstått. Autonoma rörelsen måste hållas isolerad till varje pris.

Läs mer: Min artikel i Stockholms Fria Tidning till deras serie om ESF. Hermans artikel på Dagens Konflikt. Malmötidningen Kolla om ESF.