Lilla Karachi räknas knappast som någon av Stockholms lyxigare restauranger. Men den har ett bra läge, mitt i turistkvarteren i Gamla stan, och ligger inte långt ifrån riksdagshuset – då och då kommer riksdagsledamöter förbi och äter. Precis som på många andra restauranger trixas det med ekonomin, lönerna halkar efter kollektivavtalen och delar av lönen betalas ut svart. Flera arbetare är invandrare som saknar uppehållstillstånd, en billig slit-och-släng-arbetskraft. När papperslöse Muhammad Riaz sparkades i april 2007 utgick Lilla Karachi från att denna handling inte skulle ge dem några problem, och struntade i att betala ut den svarta lönedelen. Normalt sett skulle de också kommit undan med detta, den svenska socialdemokratiska fackföreningsrörelsen organiserar inte papperslösa och företräder dem inte i arbetsplatskonflikter. Undantaget en fackförening, den syndikalistiska fackföreningen SAC, där Riaz var medlem.

I december 2007 tog syndikalisterna sig an ärendet och inledde sina försök att få till stånd ett möte med restaurangens ledning. Restaurangen vägrade dock förhandla eller erkänna att Riaz arbetat svart åt dem. I februari varslade SAC om stridsåtgärder för att försätta restaurangen i laglig blockad och införde samtidigt dagliga flygbladsutdelningar utanför Lilla Karachi för att kräva in den uteblivna lönen. En väl synlig facklig aktion så nära riksdagen väckte givetvis starka reaktioner. I den konservativa dagstidningen Svenska dagbladet rasade ledarskribenten Maria Abrahamsson över syndikalisternas ”maffiametoder” och ”utpressningen” av en företagare och högerpolitiker började stödäta lunch på restaurangen som en antifacklig markering. Men när uppgifterna om svarta löner och det hänsynslösa utnyttjandet av papperslösa arbetare läckte ut började högerfronten spricka. Restaurangägaren tvingades till en förlikning och betalade den uteblivna lönen till Riaz.

Registret och blockader

SACs blockad och seger var ingen enskild händelse. Fackföreningens självorganiserade grupp för papperslösa hade upprättat ett register till vilket papperslösa arbetare kunde ansluta sig. Registret innehöll en förteckning över de företag som utnyttjade papperslösa och vilka lönenivåer som kunde ses som rimliga i olika branscher. När en papperlös anslöt sig förband denne sig samtidigt att inte jobba under av Registret angivna lönenivåer. På kort tid anslöt sig 500 papperslösa till registret, och SAC började steg för steg vinna segrar. Bara veckorna efter vinsten mot Lilla Karachi tvingades Mc Donalds efter blockader där deras anlitade oseriösa städföretag gick underjorden utan att betala ut löner, att själva betala ut SACs löneanspråk.

Det är alltså inte bara i konflikter med småföretag dessa metoder varit framgångsrika. De syndikalistiska blockaderna har visat sig vara oerhört effektiva på just de företag som fackföreningsrörelsen annars haft svårt att agera mot; den nya flexibla produktion där en stor del av produktionen utförs av kontrakterade underleverantörer. I de fall där underleverantörer vägrat förhandling har SAC kunnat rikta sina stridsåtgärder mot huvudkontoren, de företag som hyr in underleverantörer och som därigenom satt press på sina underleverantörer att lösa sina fackliga konflikter. På så vis har SAC lyckats vinna konflikter mot multinationella företag som Mc Donalds och bemanningsföretag som Manpower, där annars den etablerade fackföreningsrörelsen haft svårt att organisera fackligt. Genom bland annat Internet har det varit lätt att snabbt koordinera landsomfattande (och internationella) fackliga solidaritetsaktioner mot det företag syndikalisterna befinner sig i konflikt med.

– Blockaderna har även varit effektiva bland papperslösa. Vi hade en konflikt på en städfirma där många papperslösa arbetade. Vi varslade om blockader, och det sket ju städfirman i. Då vände vi oss direkt mot den stora hotellkedja i Stockholm som anlitade städbolaget. Vi meddelade de berörda hotellen att städfirman som arbetade i deras hotell skulle utsättas för en fackliga blockad. De ringde direkt till städfirman, förbannade att fått deras konflikt på halsen. Trots att hotellet fick reda på blockaden på en söndag, löstes konflikten inom loppet av sex timmar, berättar Tor Magnusson, tidigare redaktör för SACs tidning Syndikalisten.

Blockaderna har däremot varit svårare att vinna när de riktats mot den kommunala offentliga sektorn och statliga företag. Dessa riskerar inte samma ekonomiska förlust genom negativ publicitet och blockader. De arbetsgivarorganisationer som av ideologiska skäl vägrat backa för fackliga aktioner och hellre gjort ekonomiska förluster har också varit problematiska.

Motreaktioner

Trots att SAC är en liten fackförening har inte blockadernas effektivitet gått näringslivet förbi. Motreaktionen har tagit sig två former. Näringslivets organisationer varnar för utvecklingen, enligt Medlingsinstitutet ökar SACs stridsåtgärder mer än någon annan svensk fackförenings. Svenskt näringsliv förespråkar restriktiva åtgärder mot ”högkonfliktfack” och kräver att det införs en ”proportionalitetsprincip” för fackliga stridsåtgärder, de vill även förbjuda fackliga solidaritetsaktioner och politiska strejker. På ett mer konkret plan har polisen börjat ingripa allt mer aktivt mot syndikalisternas fackliga aktioner. Syndikalisterna har agerat i en facklig gråzon –  utifrån att stridsåtgärderna varit grundlagsskyddade. Detta till skillnad från de socialdemokratiska facken som enbart använder stridsåtgärderna i övergångsperioder mellan kontrakt för att genomdriva kollektivavtal. När väl kollektivavtalet är undertecknat råder fredsplikt. Men SAC använder sig av stridsåtgärderna i sin kontinuerliga fackliga praktik för att genomdriva direkta målsättningar inom löneförhandling, anställningskontrakt, arbetsmiljö och mot diskriminering utan att omfattas av fredsplikten. Fackliga konflikter har i den så kallade ”svenska modellen” lösts mellan de inblandade parterna, arbetsköparen och fackföreningen som representant för arbetaren, medan staten (i teorin) förhållit sig neutral. Polisen har de senaste åren nu omtolkat rätten att vidta fackliga stridsåtgärder, och istället börjat behandla syndikalisternas fackliga blockader som ”opinionsyttringar”, alltså vanliga åsiktsdemonstrationer. Därigenom faller aktionerna istället under den vanliga ordningsstadgan i lagen. Därför har polisen kunnat, ofta våldsamt, bryta upp blockaderna eller flygbladsutdelningarna utanför arbetsplatserna och sen åtala deltagarna för ”egenmäktigt förfarande” och olaga demonstration.

Fackliga reorganiseringen

SAC grundades som syndikalistisk fackförening 1910 och fyller således snart 100. Trots sin långa kontinuitet har den basfackliga verksamheten inte alltid varit högsta prioritet inom organisationen, men runt 2001 skedde i en förändring i organisationen. Mitt under globaliseringsrörelsens uppsving, efter de antikapitalistiska toppmötesprotesterna vid Göteborg, valde många aktivister att engagera sig i fackföreningen. Diskussionen pågick parallellt både inom och utanför SAC om vikten av att återvända till arbetsplatserna, att antikapitalismen måste utgå från våra vardagsliv. Men en tillströmning av aktivister allena var ingen garant för ett återvändande till en facklig praktik.

– Jag ser inte alltid det som en fördel att få in före detta aktivister i organisationen. De kan vara för politiskt inriktade, men ha noll facklig erfarenhet. De har ofta en färdig plan för hur de ska jobba politiskt, men saknar egentligen en ide om hur arbetsplatskamp ska gå till, säger Tor Magnusson.

Alla var överens om vikten av att stärka den fackliga praktiken, men hur, och vilken facklig praktik? där gick meningarna isär. Startpunkten blev organiserandet av en serie fackliga konferenser. Två linjer utkristalliserade sig snabbt; de som ville göra en satsning på gräsrötterna, skapa aktiva medlemmar och fokusera på arbetsplatserna, och på andra sidan de som ville stärka funktionärernas och förhandlarnas roll. Den polariserade diskussionen utmynnade i att många av ombudsmännen och funktionärerna till sist lämnade organisationen. Istället reorganiserades hela den fackliga praktiken utifrån kollektiv självaktivitet och självorganisering.

– Den fackliga reorganiseringen handlar om att man ska ha fokus på arbetsplatsen. Att komma bort från ombudsmannariet, där du hade en klientrelation mellan den enskilde medlemmen som har ett problem och en anställd ombudsman som löser problemen. Medlemmen behöver vara engagerad i sina egna frågor, man behöver försöka värva arbetskamrater och bygga sektioner. Det handlar mycket om att experimentera, återupptäcka på nytt, se hur man kan vinna frågor redan innan de blivit en öppen konflikt, säger Tor Magnusson.

Medlemstidningen Syndikalisten, som Tor Magnusson var redaktör för, blev navet för denna reorganisering. Varje nummer är nu fyllt av rapporter från sektioner och syndikat, fackliga direkta aktioner och förhandlingar, som speglar hur fackföreningen har börjat leva upp underifrån genom sin basverksamhet. Även om blockaderna blivit den fackliga stridsåtgärd som är mest synlig utåt och erhållit störst medial uppmärksamhet har den metoden inte varit odelat positiv. Blockaderna har oftast satts in på de arbetsplatser där SAC saknar ett starkt arbetsplatskollektiv men enskilda medlemmar och resten av organisationen har då satts in som en extern resurs.

– I en del konflikter har vi gått ut för hårt. Man har en ensam medlem på en arbetsplats, det kan komma dit tjugo personer och stödja med en blockad utanför. Men vad händer sedan när konflikten är över? Och det handlar inte bara om blockadkonflikter, utan är ett ganska vanligt fenomen. När den öppna konflikten är över eller vunnen, så återvänder inte personen till sitt jobb, utan slutar. Och det går ju inte att bygga en långsiktig facklig verksamhet på det, att varje gång man har en konflikt så förlorar man den enda medlemmen man hade på arbetsplatsen, säger Tor Magnusson.

Inom den fackliga reorganiseringen pågår därför även ett mindre spektakulärt arbete med att stärka förankringen i arbetsplatskollektiven, att hjälpa medlemmarna starta sektioner på sin arbetsplats och starta branschsyndikat. För att ge alla medlemmar redskap att kunna bedriva en facklig kamp på sin arbetsplats och stimulera självorganisering har SAC antagit modellen med att organisera fackliga verkstäder, en slags informationsträffar där medlemmarna träffas och diskuterar sina arbetsplatsproblem och hjälper varandra att hitta lösningar. Fackliga verkstäderna är öppna möten, dit medlemmarna kan ta med sig arbetskamrater utan att dessa behöver vara medlemmar i fackföreningen. Det skapar ett enkelt och naturligt sätt för erfarenheterna från fackligt arbete att cirkulera och överföras mellan medlemmarna.

SACs fackliga reorganisering står bara i sin begynnelsefas, men på bara något år har den omstöpt hela organisationen och skapat en facklig aktivitetsnivå som organisationen inte sett sedan 30-talet. De syndikalistiska organisationsidéerna, som hade sin storhetstid på 1910-1930-talet och uppkom ur en klassammansättning bestående av lågkvalificerade visstidsarbeten och flexibla arbeten har fått sin renässans ibland dagens utsprid produktion, oavsett om man beskriver den som post- eller hyperfordistisk, och motsvarar ett behov hos dagens flexibla anställningar, papperslösa migranter och osäkra visstidsarbeten. Den ”andra” arbetarrörelsen har fått sin andra vår.

Continue reading →

Vad leder egentligen ett socialt forum till? Att tusentals människor kommer samman, diskuterar och möts är ju oerhört bra. Men vad händer sedan? Är det sociala forumet bara en agora, en marknadsplats för sociala rörelser att föra ut sig själva till en ny publik? Och vad är då poängen att denna agora är europeisk, räcker inte det lokala planet då?

Kanske börjar de här frågorna från fel håll. Vi vänder på det.

Februari 2007 stormades Ungdomshuset i Köpenhamn, arbetarrörelsens anrika Folkets hus som sedan 1980 varit ett ockuperat och självstyrt ungdomscentrum. Våldsamma protester exploderade på Köpenhamns gator de närmaste veckorna. Protesterna mot stormningen var väntade, de hade de socialdemokratiska politikerna i Köpenhamns stadsstyre räknat med. Men vad de inte räknat med var uthålligheten i protesterna. Och än mindre omfattningen av dem. Istället för att ta död på en aktiviströrelse, blev stormningen startskottet för en ännu bredare och större. Protesterna stannade inte heller vid Danmarks gräns. I Helsingfors, Umeå, Berlin och Bologna demonstrerade ungdomar till stöd, nya hus ockuperades och nya krav på fler ungdomshus restes. Det märkvärdiga hade inträffat, att en lokal Köpenhamnskonflikt direkt tagit ett språng och blivit en europeisk angelägenhet. Men inte bara med stöd, utan plötsligt krävdes ungdomshus på flera platser. Aktionerna smittade av sig och förbands direkt med varandra. När Lilla Sjöjungfrun i Köpenhamn målades helt rosa, med siffrorna 69 på sig – det nummer på Jagtvej som Ungdomshuset låg, så hade dagarna efter den norditalienska staden Trentos kommunsymbol, statyn på björnen Bruno, blivit rosamålad av aktivister som krävde att det nyligen stormade sociala centret Bruno skulle få öppna igen.

Euromayday

Ta första maj som ett annat exempel. På arbetarrörelsens dag har den traditionella socialdemokratiska fackföreningsrörelsen fått konkurrens. I stad efter stad i Europa har ungdomar med osäkra anställningar, anställningsformer som hamnat i fackföreningsrörelsens blinda fläck och som oftast inte organiseras, börjat hålla sina egna första majtåg. Men de lånade snarare formen från Prideparader, karnevaler och gatufester än från bistra tåg i räta led bakom röda fanor. Euromayday-parader hölls 2008 i ett tjugotal europeiska städer. I skilda städer som Helsingfors, Berlin, Milano, Barcelona och Köpenhamn ställdes samma krav på nya sociala skyddsnät för de osäkra anställda.

Från G8-blockaderna till Salem

Eller ta protesterna mot G8-toppmötet i Rostock juni 2007. I en smart planerad olydnadsaktion lyckades demonstranter blockera alla vägar in till toppmötet, genom att slingra sig runt varje polisavspärrning: så fort polisblockader hindrade ett demonstrationståg, splittrades tåget upp i fem block som spred ut sig likt fem fingrar från en hand, varje block med en egen färg på sina banderoller. Sedan sprang antingen dessa block runt polisblockaderna, eller så tvingade man avspärrningarna att bli så vidsträckta och uttunnades att luckor uppstod där demonstranter kunde slinka emellan. Samma sak skedde under olydnads-aktionsdagen G13 i Köpenhamn för ett nytt Ungdomshus. Ungdomshusaktivisterna deklarerade öppet att de skulle ockupera sitt nya hus den dagen. När polisen spärrade av vägen för demonstrationen, delade aktivisterna upp sig efter olika färger i fyra block som alla på olika sätt, via olika vägar eller metoder, försökte ta sig fram till huset. Och under den antifascistiska demonstrationen i Salem i december 2007 spred sig på en given signal block åt olika håll, och försvann ut i bostadsområdena för att på olika sätt blockera nazimarschen. När polisen så försökte hindra en cykeldemonstration i juni 2008 att blockera Lega Nords protestmöte mot moskébygget i Padua, delade cyklisterna snabbt upp sig efter olika färger och for via olika gränder förbi varje avspärrning för att sammanstråla på det torg dit de förbjudits att anlända.

Varje konflikt som blossar upp vägrar stanna innanför nationens gränser. De knoppar av sig, sprids som ringar på vattnet, inspirerar och konspirerar med varandra. Europa är en självklarhet för dagens aktiviströrelser, ett Europa som ett delat konfliktrum. Men denna rörelse sker inte bara spontant, utan är också ett resultat av tusentals möten, träffar och nätverkande mellan Europas aktiviströrelser.

De sociala forumen är döda, leve de sociala forumen

De sociala forumens tid är förbi. De föddes ur globaliseringsrörelsen och toppmötesprotesterna, barn av Seattle och Porto Alegre. Denna rörelsecykel har somnat in, nya har redan ersatt den. Ändå lever de sociala forumen. Eller kanske rättare sagt, de sociala forumens periferi, dess utkanter, lever och sprudlar fortfarande av en febril aktivitet. För de sociala forumen är så mycket mer än de stora paneldebatterna, de kända talarna eller stora organisationerna som håller inledningsanförandena. Där är politiken ritualiserad, det sociala forumet svår att skilja från den officiella partipolitiken. Istället har allt intressant börjat ske utanför forumen, underifrån forumen, i utkanten av dem. Det är där som Europa blir ett gemensamt konfliktrum, som utbytena av praktiker sker, som nya europeiska aktionsdagar planeras, nätverk bildas, motståndshistorier berättas och kontakter knyts.

Life despite socialdemokratin

Under det Europeiska sociala forumet i Florens 2002 var det på olydnadsforumet utanför som idéerna kring protestdagar mot Irakkriget planerades, på alternativmedia-forumet Hub som Indymedia och aktivistvideo-teknikerna lärdes ut. Det var på det intergalaktiska forumet utanför ESF i Paris som de osäkra anställda inom franska skådespelsindustrin mötte och diskuterade med Barcelonas och Milanos mediaaktivister om kampanjer kring ”prekarisering”, den osäkra flexibiliseringen av arbetsmarknaden. Och det var där som olydnadsaktivister från Italien mötte skandinaviska och tyska, för att överföra sina erfarenheter från de kamppraktiker de utvecklat. På det självständiga anarkistforumet stärkte de franska och svenska syndikalister sitt fackliga samarbete. På Beyond ESF i London beslöt det radikala aktivistforumet att satsa på Euromayday som en gemensam form och första maj som dag för att föra upp frågan om osäkra anställningar på dagordningen. Det var där aktionsdagarna för papperslösa och lägren vid Europas gränser planerades av nätverket No Border. Det var vid ESF i Grekland som kontakterna knöts mellan de norditalienska sociala centren, de grekiska antiauktoritära anarkisterna och tyska autonoma som sedan gemensamt blockerade G8-toppmötet i Rostock.

Det är här sociala forumen blir något radikalt, en europeisk konspiration mot kapitalism, gränsregimer och det globala kriget. Och detta sker oberoende av vad huvudarrangörerna har för syften med att organisera ESF, oavsett vad de sätter för huvudteman eller organiserar för debattpaneler. Oavsett vänsterpartiet Rifondazione comunistas eller metallfacket FIOMs planer att ha ESF Florens som en språngbräda för sin valkampanj mot Berlusconiregeringen. Oavsett Attacs försök att använda ESF Paris för att skapa en ny fransk socialdemokrati. Oavsett trotskistiska SWPs försök att använda ESF London för att skapa en vänsteropposition till Labour. Oavsett socialdemokraterna och LOs baktankar att stödja ett Europeiskt socialt forum i Malmö som ett led i deras valkampanj mot Alliansen och en satsning på att marknadsföra Öresundsregionen.

I periferin frodas radikaliteten

Det europeiska sociala forumet i Malmö i september är inte något undantag. Det är utkanten till ESF som kommer vara centrum för en radikal antagonism. Och det är aktivivitetshuset Utkanten i Malmö som kommer vara centrum för aktioner och Radical Assemblies, öppna stormöten för de europeiska aktivistnätverken. De fyra mötena på Utkanten tar upp teman som ”osäkra anställningar och arbetsplatskamp”, ”kvinnors dubbelarbete”, ”ockupationer, frizoner och sociala center” samt ett framtidsinriktat stormöte om kommande internationella aktionsdagar och mobiliseringar utifrån ”Europa som gemensamt konfliktrum”. Radical Assemblies och aktiviteterna på Utkanten organiseras av det nybildade aktivistnätverket ESF Action Network, där bland annat Syndikalistiska ungdomsförbundet, kvinnogrupper som Malmö Fria och Kvinnopolitiskt forum samt autonoma grupper som Virvelvinden och Allt åt alla ingår. Action Network kommer under ESF-veckan genomföra ett flertal aktioner utifrån de teman som diskuteras under det sociala forumet, teman som det offentliga rummet, bostäder, migration, klimat och vapenexport. På så sätt undviks att ESF bara blir en agora, utan att frågorna faktiskt anknyts till praktiker och perspektivet om vad som faktiskt går att göra förs in i diskussionerna. För visst tillförs en diskussion om gratis kollektivtrafik en ny dimension om deltagarna faktiskt plankat på Skånetrafiken för att komma dit, och omvänt, de krav som formuleras på det mötet legitimerar en fortsatt praktik av att faktiskt göra kollektivtrafiken gratis genom att sedan planka hem igen. På så sätt kan frågorna som diskuteras konfliktladdas och visa på sociala rörelsernas möjlighet att faktiskt genomföra dem med sina praktiker, istället för att bara reduceras till abstrakta krav eller tomma vallöften, och de konfliktuella praktikerna i sin tur legitimeras och ges konsensus genom att förbindas och förankras i de faktiska behov, krav och problemställningar som sociala rörelser diskuterar.

Artikel som publicerades i Fria Tidningen/Stockholms Frias serie Argument om ESF.

Continue reading →

Så klart de är här. På Mondiale Antirazzista (internationella antirasistiska fotbollskuppen) i Bologna springer jag in i Red Stuff och Antifascistische Linke Berlins merchandisebord, och där sitter mina gamla tyska vänner Anna och Mats. Fotbollskuppen är det närmaste man kan komma ett sommarläger för den antifascistiska rörelsen. Mitt i ett vackert naturområde i en av Bolognas förorter har tusen antifascister slagit upp sina tält. Säkert över hälften är tyskar. Det blir en skön återträff med alla de tyskar som vi blockerade G8-mötet med förra sommaren, som vi campade med, sprang över ängar och bröt igenom poliskedjor med.

Anna berättar nöjt om det uppsving och nytillskott som G8-mobiliseringen gav den tyska utomparlamentariska vänstern, och hur de framgångsrikt kunnat bygga vidare på de kontakter de byggde upp med sociala rörelser för att nu kunna genomföra en kampanj mot privatiseringarna och gentrifieringen i Kreuzberg, mot innerstadsprojektet ”MediaSpree”. ALB har öppnat en ny lokal med kampanjen och har lyckats få stort stöd i stadsdelen för kampanjen.”Vi når resultat, vi har fått igång bra samarbeten och vi samlar folk. Det enda problemet vi står inför är att våra nätverk möter så mycket kritik internt”, säger Anna trött. Trots framgångarna går det tyska nätverket Interventionistische Linke på knä av all kritik och internt gnäll från andra grupperingar inom den radikala vänstern, på grund av att de arbetar öppet och utåtriktat.

”Jag brukar alltid fnysa åt alla som talar om säkerhetspolisens försök att splittra oss som konspirationer och köper sällan de överdrivna bilderna om repressiva kampanjer mot oss. Men i det här fallet tror jag att det faktiskt finns en substans bakom det, att dessa gräl underblåses av Verfassungsschutz”, säger Anna.

Isolera de autonoma

Hon berättar om tyska Verfassungsschutz rapport ”Extremistische Globaliseringskritik nach Heiligendamm” (Extremistisk globaliseringskritik efter Heiligendamm, januari 2008), där Verfassungsschutz går igenom den radikala vänsterns strategi och olika strömningar för att se om dessa lyckats använda mobiliseringen som ”agitations- och rekryteringsfält för sina ideologiska föreställningar”. Säkerhetspolisen fäster särskild stor uppmärksamhet vid Interventionistische Linke’s arbete i de bredare sociala rörelse-samarbetena inför G8-mötet, och de påpekar oroat över att detta möjliggjort en bredare autonom mobilisering, införandet av radikala vänsterperspektiv i bredare rörelsesammanhang och detta breddade stödet möjliggjort aktioner, civil olydnad och blockader. 20% av demonstrationsdeltagarna betecknade sig själva som ”vänsterradikala” och 11% att de kunde sympatisera med militanta aktioner. En ny generation unga har kunnat närma sig de autonoma, vars massaktioner kunnat bli en allians mellan radikala och ”fredligare” aktivister, och lyckats övervinna ideologiska skillnader för att göra aktioner. Verfassungsschutz går i rapporten igenom hur Toni Negri och John Holloways teorier öppnat upp nya rum för de autonoma, och hur dessa teoretikers perspektiv skiljer sig från den gamla etablerade vänsterns om att ta (stats)makten, utan istället inriktas på att undergräva makten genom att bygga en styrkeposition underifrån. Interventionistische Linke har också lyckats koppla G8-mobiliseringen till sociala frågor, som prekarisering, frågor som kan få stort gensvar i samhället men där nätverket fortfarande har lång väg kvar i sin ambition att rota i vardagliga praktiker, konstateras det.

Men om aktivisternas upplevelse varit positiv av blockaderna och G8-mobiliseringen, tar Verfassungsschutz och går igenom en mängd möjliga konflikt- och splittringslinjer inom rörelsen, som bryter denna enhet: grälen kring aktionsmetoder, avståndstaganden, avståndstaganden från avståndstaganden, ortodoxa marxistleninister/antiimperalisters kritik mot de nya autonoma teorierna, Antideutschens kritik mot globaliseringsrörelsen som antisemitisk osv.

”Det är inte kravallerna som oroar Verfassungsschutz längre, de är nu ett standardinslag vid toppmöten och bara en ordningsfråga. Problemet är snarare om den vänsterradikala rörelsen bryter sig ur sin isolering och får bredare genomslag för sina idéer och stöd för sina aktioner”, säger Anna. ”De oroas när autonoma börjar formulera sig på andra sätt, samarbeta med andra rörelser och arbeta med sociala frågor, som vi gjort de senaste åren.” En öppen utåtriktad autonom rörelse är ett större samhällshot än en självisolerad hypermilitant.

Konspiratoriskt? I ett land där det inte gick att kriminalisera extremhögerpartiet NPD på grund av att det var genominfiltrerat av Verfassungsschutz, och högsta domstolen därför inte kunde utesluta att en stor del av partiets våldsdåd faktiskt organiserats av Verfassungsschutz avlönade i partiet, så ska man nog inte vara för snabb att förkasta slutsatsen.

Reality check

Tyvärr behöver vi ingen svart propaganda från säkerhetspoliser i Sverige, svarar jag Anna. I Sverige klarar vi lätt av att skapa de sönderslitande splittringarna själva, och kritisera sönder varandras projekt istället för att acceptera en taktikmångfald. Jag berättar för Anna om alla turerna kring det kommande Europeiska Sociala Forumet som ska hållas i Malmö i september och som den autonoma rörelsen mobiliserar till, om de olika autonoma nätverk som bokat in möten, debatter och föredrag, om de radikala assemblies vi ska hålla, om aktiviteterna på Utkanten, Glassfabriken och Autonomous Spaces, men hur små grupperingar konstant försökt undergräva arbetet och kritiserat varje form av autonomt deltagande. Hur ESF tolkas som en socialdemokratisk genomkontrollerad konspiration riktad mot arbetarklassen, ett led i ett klasskrig från ovan där varje social rörelse görs till medbrottslingar. I en debattartikel i Direkt Aktion kallas det sociala rörelsernas forum för ”kapitalismens allra främsta front”.

Så hur är det egentligen? Alla sociala forum, på europeisk och global nivå, har hållits i städer som styrts av socialdemokrater, postkommunister eller vänstern – i städer med högerstyre har det varit omöjligt att få tillgång till lokaler eller tillstånd att arrangera så stora möten. Det var bestämt att årets europeiska forum skulle hållas i Norden. ESFs arrangörsgrupp valde centralt mellan att lägga forumet i Malmö eller Köpenhamn. Både Köpenhamn och Malmös kommun är socialdemokratiskt styrda och erbjöd lokaler, men i Köpenhamn låg lokalerna långt utanför staden och den tilltänkta arrangörsgruppen hade en för liten struktur av volontärer, medan de kommunala lokalerna i Malmö låg lokalt och Skåne social forum hade en större inarbetad struktur av volontärer. Malmö Kommuns stöd till ESF sträcker sig till att ställa lokaler till förfogande till det internationella mötet, de finansierar inte mötet i övrigt. Att gå med på att låta Malmö vara värd för ESF ligger däremot helt i linje med Malmö stads vilja att vara en evenemangstad, en marknadsföringsstrategi för regionen.

Kommunen har däremot inte blandat sig i ESFs program, utan det avgörs för vilka programpunkter medlemsorganisationerna själva anmäler (som sedan smälts samman till gemensamma punkter i den så kallade ”merging process”) och huvudteman bestäms av ESFs europeiska förberedelsemöten. Socialdemokraternas lokalavdelning, Malmö arbetarkommun, har inte visat något intresse alls för det sociala forumet och för ingen diskussion kring frågan. Efter tjat från arrangörsgruppen sitter dock en ombudsman från SSU Malmö med på mötena. De ”socialdemokratiska” organisationer som deltar är studieförbundet ABF och Transportfacket (som i Skåne dock har många drivande från vänsterpartiet), dvs de organisationer som varit med och organiserat Skåne Social Forum, tidigare Socialistiskt forum (och finansierat Vår makt-konferenserna, huhu). Det socialdemokratiska deltagandet har alltså varit minimalt i ESF-processen, det går inte på något sätt hävda att de kontrollerar eller dominerar arbetet. I och med att två vänsterpartister från Kvarnby folkhögskola av personliga skäl hoppat av ESF-arrangörsgruppen, är ”partiinblandningen” lägre än på något Europeiskt socialt forum tidigare. Kommunens enda inblandning är kring rent praktiska frågor, kring tillhandahållandet av lokaler, precis som vid alla större evenemang, och rör inte programmet eller mötets utformning.

Bortom konspirationerna

Bilden av ESFs roll för socialdemokraterna, för den lokala maktpolitiska kontexten, som ESF-kritikerna målar upp har alltså ingen verklighetssubstans (”partiet kontrollerar forumet”) eller har blåsts upp till helt absurda proportioner (”forumets roll i den lokalpolitiska kontexten, för att stärka socialdemokratin i territoriet”).

I grunden handlar kritiken mot ESF om två missförstånd hur sociala forum fungerar. En tro att forumen kan styras politiskt, göras till ett samförståndsarrangemang eller användas för att rättfärdiga ett politiskt partiprojekt. Men forumen är alldeles för kaotiska för något sådant, de innehåller för många organisationer, som alla bär med sig de sociala konflikter de växt fram kring. Forumen är värdelösa som plattform för partipolitik. Inga centrala beslut tas, det finns ingen central agenda att styra, ingen möjlighet att inordna deltagarna i en gemensam politisk linje.

Det andra missförståndet är tron att ESF enbart är en lokal angelägenhet för Malmö, att analysen av situationen i den socialdemokratiskt styrda kommunen går att generalisera på hela Europa. Socialdemokratin i Europa befinner sig i en kris. Tredje vägens socialdemokrati, med sin kombination av en acceptans av nyliberal ekonomisk politik och workfare-åtgärder för att stärka arbetslinjen, lyckades tillfälligt föra tillbaka de socialdemokratiska partierna till makten i ett flertal länder i slutet av 90-talet, men det korta uppsvinget bröts snabbt efter bara några år. I dagsläget har socialdemokratiska partier enbart makten i Irland, Spanien och England (och där ser de ut att förlora den i nästa val). Att i det läget utmåla socialdemokratin som den europeiska arbetarklassens huvudfiende och ”kapitalismens främsta front” ter sig rätt märkligt. Snarare har det ju visat sig att inte ens tredje vägens socialdemokrati har varit effektiv för att lösa kapitalets kris.

Men bara för att vi kan räkna bort socialdemokraterna som maktfaktor i forumprocessen, innebär inte att ESF är någon problemfri process som man ska förhålla sig okritiskt till. Sociala forumen är i grunden något radikalt: att sociala rörelser ska mötas autonomt från partier, ha sitt egna forum. Men problemen kommer inte utifrån i form av de etablerade politiska partierna, utan finns i den interna organisationsprocessen.

Tord Björk från Miljöförbundet Jordens Vänner lämnar i en kommentar på Dagens konflikt en lång redogörelse för den traggliga vägen att arbeta inom European Social Forum och World Social Forum-processen, men hur det gått att bilda allianser mellan olika folkrörelser, sociala rörelser och bonderörelser för att ta sig utrymme och få de reformistiska krafterna i processen att faktiskt backa. Förutom italienska vänsterorganisationer och etablerade proffs-NGOs har problemet med processen varit hur de anställda fått för stort inflytande över det organisatoriska arbetet.

”Förberedelseprocessen har innehållit en lång rad exempel på värsta formen av NGO-professionalism och mycket annat. Men det är inte uttryck för direkta socialdemokratiska försök att styra utan snarare en kultur inom LO-facket och Attac inriktad på tjänstemannastyre. När väl denna praktik där arbetsgrupperna lämnades att arbeta var och en för sig, medan en del tjänstemäns synpunkter gjordes till mycket viktiga ledde till sammanbrott för organisationen.”

Men även det problemet har ESF kunnat överskrida, bland annat genom att undvika att ge de anställda funktionärerna rösträtt.

Vad vill vi?

”Vi har också arbetat med ett koncept som placerar den kapitalistiska utvecklingen först och arbetarnas i andra hand. Det är ett misstag. Så därför måste vi vända problemet upp och ner, kasta om polariteten, och börja om från början och denna början är arbetarklassens klasskamp”. (Mario Tronti, Lenin i England)

Forumen har egentligen bara två funktioner: de fungerar som folkbildande instanser med mängder av kunskap och information som förs ut, och där det är upp till deltagarna själva att leta sig fram bland alla föredrag och bokbord. Och de fungerar för att nätverka, att knyta kontakter, inleda samarbeten med andra sociala rörelser från olika länder.

Det viktiga med ESF är att se till våra behov. Vilka behöver vi få kontakt med, vilken information kan vi hämta, vilka vill vi ha utbyte med? Det går därför inte att komma tomhänt till ett socialt forum, man måste komma dit med ett projekt, med något man vill få ut av det och sedan leta efter organisationer eller projekt att knyta sig samman med. Oftast sker det intressanta inte på de stora panelerna, som ofta är mer av skådespel än politiskt utbyte, utan det mesta av intresse sker på mindre nischade programpunkter eller spontant inslängda nätverksmöten. Aktiviteterna utanför ESF är nästan alltid intressantare än de innanför, det är där aktionsdagar och internationella mobiliseringar genomförs. Det är oftast där man kan träffa basfack, husockupanter, grekiska anarkister, studentorganisationer, landlösa bondeorganisationer, och knyta kontakter och cirkulera erfarenheter.

Därför har vi valt att lägga de autonoma Radical Assemblies halvt innanför, halvt utanför. Utanför för att slippa ESFs rätt höga avgifter – så att alla ska kunna gå på mötena. Innanför i bemärkelsen att vi vill ha med aktiviteter i programmet, så alla ska kunna få information om dem.

Är det för mycket snack på mötena? Gör aktioner, ta diskussionerna som en möjlighet att legitimera konfliktpraktiker: ”Ni snackar om bostäder åt alla, så vi tog ett steg i den riktningen och gick ut och ockuperade ett tomt hus, bra va?”. Hålls debatter vi inte gillar, framförs åsikter som vi ser som direkta attacker på arbetarklassen, så se det som en möjlighet att gå dit och dra ner byxorna på dem, ta en konfrontativ dialog, avslöja dem, visa på antagonism och gör konflikten synlig. Varför inte bua ut Ilmar Reeplaus inledningstal? Ta tillfället i akt att lyfta Malmö26-kampanjen och påpeka sossarnas angrepp på strejkrätten i den händelsen. Eller skita i att lyssna på inledningstalet alls och ägna den tiden åt något vettigare, det tänker jag göra. Det finns alldeles för mycket intressant folk att träffa, för att ödsla tid på en bortdöende socialdemokrati.

Sociala sköldar

ESF innebär nödvändigheten för oss att kunna arbeta på flera plan: att både utveckla det lokala och internationella. Internationellt samarbete är inte en linjär process som börjar i ”lilla” vardagen och sedan kröns med ”stora” internationella samverkande, utan båda arbetena löper oftast parallellt och stärker ofta varandra, genom sitt skapande av samtidighet och inspiration för lokala kamper. Det är slående de senaste tio åren hur varje konflikt direkt tar språnget på ett europeiskt plan, och blir en angelägenhet för alla (upproren i de franska banlieus, ungdomshuset, studentprotesterna i södra Europa, papperslösa, franska studentprotesterna mot CPE).

Även frågan om att skapa legitimitet och bredd kring konfliktpraktiker är något vi arbetar med på flera plan samtidigt: i vardagspraktiker där vi knyter kontakter med arbetskamrater och boende i våra bostadsområden, och i samarbetet med andra sociala rörelser i skapandet av breda mobiliseringar. Den första sortens kontakter knyter vi dagligen, den andra formen kan vi göra bland annat på sociala forum. Allt detta är led i uppbyggandet av en styrkeposition som förbättrar utgångspunkten för radikal politik.

Vi har några tumultartade år framför oss, där vi som autonoma oavsett om vi vill det eller inte placerats mitt i en konfliktlinje från statens sida. Nästa år är Sverige återigen ordförandeland för EU-toppmötena och det polisiära förberedelsearbetet pågår för fullt (även om toppmötena tappat betydelse genom att bli informella, de viktiga besluten tas nu bara på möten i Bryssel). I Polistidningen nr 3, 2008, ägnas en femsidig artikel åt att diskutera hur polistaktiken ska finslipas inför EU-mötena, eftersom de bedömer risken för kravaller som stor.

Polistaktiken som utvecklades efter Göteborgstoppmötet ska nu användas, testas och utvärderas. Förberedelsearbetet består i dels att skaffa ett informationsövertag och öka kartläggningen av aktiviströrelsen: Ett flertal olika aktivister som tagits in på förhör för olika aktioner har frågats ut om vad som planeras inför EU-ordförandeskapet, så kallade dialogpoliser försöker upprätta kontakter för att fiska information. Övervakningen tar sig också formerna av preventiv registrering för att ha koll på vilka som är de aktiva idag: I samband med de lugna protesterna mot Israelgalan på Berns den 11 maj greps 47 aktivister, togs in på polisstationen och polisen tog sedan DNA-prov på samtliga, med motiveringen att de gjort sig skyldiga till ”ohörsamhet mot ordningsmakt”. DNA kan givetvis inte fungera som ett bevis för ett sådant ”brott” (ohörsamhet), utan handlingen var enbart preventiv för att lätt kunna ringa in aktivister vid kommande aktioner inför toppmötet. ESF-mötet kommer vara en generalrepetition för polisen i hanterandet av stora folksamlingar och demonstrationer inför ordförandeskapet. I Skånska dagbladet berättar 24 juni Ewa-Gun Westford, informationsansvarig hos polisen, att en omfattande polisinsats planeras till ESF med inkallade enheter från hela landet, ”om någonting går fel har vi beredskap för det.”

Varje försök att i dagsläget rusa huvudstupa rakt fram med militans eller angrepp riskerar att bemötas hårt, om vi inte samtidigt kan skapa ett politiskt klimat, skapa ett sammanhang där dessa aktiviteter är möjliga. Även om den viktigaste förankringen för oss givetvis är baserad på de kollektiv vi befinner oss i i våra vardagsliv (arbetskollegor, bostadsområdet) för att kunna bedriva kamp så är det samtidigt mycket viktigt att vi även har sociala rörelser som sköldar mot statlig repression. Nätverkandet och samarbetet med andra sociala rörelser blir i det här läget oerhört viktigt för att motverka utdefiniering och isolering av oss som politisk rörelse, oavsett hur bra förankrade vi är i en reell klassrörelse underifrån. Utan dessa kontakter blir det lätt för polisen att massarrestera, trakassera, ta DNA-prov för skitsaker, pepparspreja fackliga blockader Det är också genom sådana samarbeten vi kan lyckas skapa förståelse, stöd och till och med deltagande i radikala aktiviteter. Där kan BlockG8-mobiliseringen till Heiligendamm verkligen fungera som en inspiration för oss. Och det är det hotet tyska Verfassungsschutz förstått. Autonoma rörelsen måste hållas isolerad till varje pris.

Läs mer: Min artikel i Stockholms Fria Tidning till deras serie om ESF. Hermans artikel på Dagens Konflikt. Malmötidningen Kolla om ESF.