[Derive Approdi genomförde 2002-2003 en deltagande undersökning om globaliseringsrörelsens sammansättning. I intervjuer och frågeformulär byggde de upp ett internationellt kontaktnät som beskrev rörelsens praktik på världens fem kontinenter. Till European Social Forum i Paris, hösten 2003, skrev de denna presentation där de framförde sina synpunkter på globaliseringsrörelsen, dess kris och sitt användande av militanta undersökningar. Tidningen och bokförlaget Derive Approdi var under 90-talet den viktigaste italienska samlingspunkten för en (post)operaistisk diskussion.]
I flera månader har en fix idé cirkulerat runt om i Europa: att en rörelsecykel har tagit slut, eller till och med att rörelsecykeln tagit slut. Vi borde till en början tänka på vad vi menar med själva kategorin ”rörelse”. I det årtionde vi just lämnat bakom oss syftade det åtminstone i Italien i huvudsak på de organiserade delarna (le componenti organizzate), som upphävde varje möjlighet att dra en skiljelinje mellan deras verklighet och just rörelsen. Under tiden vävdes en mångfald av kommunikativa kontakter, små överlevnadspraktiker och motståndsformer ur mängdens (moltitudine) ambivalenta och slingriga beteende, ett beteende som pendlade mellan cynism och konstruerandet av ny socialitet, mellan individualism och singulariteternas valorisering. Det grävdes underjordiska tunnlar som världens kaotiska, starka och alltid pluralistiska förvandlingskraftiga konflikter löpte igenom. Samtidigt framtstod det allt större tydlighet att det varit ett snävt provinsialistiskt perspektiv att beskriva nittiotalet som en frånvaro av rörelser: under detta årtiondet såg vi arbetarkamper ta fyr i Koreas stora bilfabriker; motståndet mot multinationella företag i Nigeria; de jordlösa bönderna Sem Terras kamp i Brasilien, upploppet i Los Angeles och zapatisternas uppror i Chiapas (och det kan vara bra att komma ihåg, just för den alkemi som alltid har kännetecknat de proletära revolternas stora utbrott, att 1994 som var året för zapatistupproret också var det år då på en global skala det skedde det högsta antalet generalstrejker under hela nittonhundratalet).
Denna rörelsens ”fixa idé” var kortsiktig och antagligen felaktig. Den var oförmögen att se symptomen på globalt motstånd eftersom den tagit över motståndarens synsätt om ”kapitalismens triumf” och ”historiens slut”. Enligt just denna berättelse ockuperades det enda (släta) rummet av maktens diskurs och dess kritiker ägnade sig åt sterila fördömande av maktutövandets misstag och grymmaste effekter. Just denna lins användes till exempel för två år sedan för att betrakta den argentinska krisens explosionsartade utbrott: då sågs enbart till IMF och världsbankens kriminella ansvar istället för att även uppmärksamma det sociala uppror som framkallade detta tillstånd.
Ut ur detta motsägelsefulla och svåra årtionde kom Seattle-revolten, som blev den globala kampens symbol. Med Genua blandade rörelsen återigen om korten, till ett ”ingenting kan längre bli som förr”. När rörelsen kraftfullt bröt ut och erövrade den globala scenen, växte inte de organiserade delarna av rörelsen, utan dessa destabiliserades snarare och försattes ofta i kris. Om vi inte tänker över denna fråga, kommer vi fortsätta att projicera historiens skuggor och spöken på framtiden eller fortsätta att fängslas av en föreställning, att en cykel tagit slut, som utgår från och delar fiendens perspektiv.
Det finns ännu mer att säga om detta. En av de viktigaste perspektiv-förändringarna att ta med i beräkningarna syftar på relationen mellan centrum och perferi. Ideologin om tredje världens utveckling (progressismo terzomondista) sammanförs idag med dessa kategorier, antaget att de någongång betydde någonting utanför kolonierna och att denna imperialistiska logik som sammanfogade dem vid modernitetens födelse. Det finns inte längre några platser som är mer avancerade eller eftersatta. Rörelserna från de före detta ”periferierna” har till slut avslöjat hur lokala våra diskussioner (i ”centrum”) varit. Vi saknar med andra ord den teoretiska potential som under de föregående åren ackumulerats för att kunna erbjuda slutgiltiga genomarbetningar som går att omvandla till piller att ge den massa som så snällt kallas mängden. Det viktiga och brådskande idag är att stärka den teoretiska praktiken, i ett kontinuerligt undersökande som varken siktar på att frammana avlägsna framtider eller att återuppliva en ogenomförbar gårdagar, utan att genomlysa nutiden för att kunna förändra den.
Rörelsen som en öppen plats för politisering
Det som nu är uppenbart för alla är klyftan mellan rörelsens organiserade verkligheter (realtà organizzate di movemento) och rörelsen man själv har skapat. Det är härifrån vi måste börja utan att trilla ner i den förenklade slutsatsen med att spela ut organisationer mot sociala konflikter. Efter att lätt insett den representativa demokratins kris har globalieringsrörelsen ännu inte hittat den organisatoriska kemin kapabel att själva överkomma denna kris. De har kritiserat de organiserade delarna av rörelsen, men har än så länge inte lyckats att hitta sin egna självständiga politiska representation. Till skillnad från en del andra, tror vi att organisationer kan fylla en positiv funktion i till exempel förberedandet av sammankomster, genom att stå för strukturerade kommunikationskanaler och underlätta koordinationsformer. Men vi tror inte heller att organisationer är allt.
Följdaktligen sammanfaller krisen för den organiserade representationens mekanismer inte med rörelsens kris. Hypotesen om ett cykelslut leder till ett förenklade av den verklighet vi agerar i. Frågan går mycket djupare: vad som har försatts i kris är själva analysen av rörelser som baserade på klassiska cykelformer: det schema enligt vilka rörelser föds, växer, når en höjdpunkt, minskar och drar sig tillbaka igen inom en given tidsram.
Cykelschemat har två specifika dimensioner. Det första är rumsligt: kontexten för de lokala eller nationella rörelsernas handlingar. Idag har hur som helst denna rörelse, genom att anta det globala rummet som handlingsrum gjort ett språng på skalan som även innebär en kvalitativ förändring, inte bara en kvantitativ.
Just nu medan vi i Italien talar om cykelns slut har mobiliseringen i Cancun bidragit till WTOs misslyckande; i Bolivia pågår ett framgångsrikt uppror (även om det skett till det fruktansvärda priset av människoliv) mot regeringen och multinationella företag; i USA är antikrigsrörelsen i fin form även efter kriget officiellt förklarats slut; i Sydafrika fortsätter kamperna mot ANCs nyliberala politik; i Brasilien, Argentina och Venzuela pågår viktiga politiska experiment.
Dessa konfliktlaboratorier är varken separerade eller ser varandra bara enligt den internationella solidaritens klassiska perspektiv. De är tvärtom ofrånkomligt sammankopplade. De kommunicerar och stärker ömsesidigt varandra, utan att längre fantisera om att enas i ett framtida globalt rum. De tar snarare detta rum som något förutsatt idag.
Piqueteros-kamperna i den argentinska sociala fabriken och organiserandet av migranters flykt från deportationslägret i Woomera berättar inte avlägsna historier för oss, utan talar direkt till oss (vilket visades med migranternas flykt från deportationscentret i Bari Palese, som avslutade No Border-lägret i Frassanito förra sommaren, gav ett eko av Woomera): de talar om organisatoriska experiment av det levande arbetets nya former, hur de attackerar produktionsförhållandenas materialitet, det globala motståndets gränser och potential. På samma sätt, från Imperiets hjärta och mage får vi inte förväntningar och förklaringar av vår kommande framtid, men undersökande hypoteser, kollektiva berättelser, öppna problem för uppfinnandet av praktiker som är motsvarar dagens utmaningar.
Den andra dimensionen som hypotesen om den cykliska rörelsenaturen baseras på är en linjär uppfattning av målsättningar: referenspunkten var makten (förkroppsligad i staten), utvecklandet mättes från ett perspektiv av konfliktuella relationer med makten, för att omvandla dem till en attack eller uppnå reformer. Efter segrar eller förluster följde oundvikligen alltid en tillbakagång. Detta schema har nu nått sitt slut, inte bara på grund av suveränitetens förskjutning (ridislocazione) gör maktens placering mer obestämd, utan också eftersom rörelsens krav – krig och fred, den fria cirkulationen av människor, arbete, avvarufierandet av teknologier och vetenskaplig research, miljöskydd – går rakt på problemens orsaker, de går inte att reducera till något ”stegvis” program.
Det mest passande paradigmet för att beskriva denna verklighet är migranternas sociala rörelse, subjekt som i sin rörliga kritik försätter den internationella arbetsdelningen, nationella såväl som lönegränser i kris. Migranter är subjekt som inte kan pacifiseras i de ”hemorter” dessa kommer ifrån (som den särskiljande kulturrasismen skulle vilja) eller i deras ankomstorter de kommer till (som den integrerande logiken skulle vilja). I flykten och sökandet efter en annan möjlig värld, tar de med sig sina konflikter till de platser de anländer (även om det är tillfälligt eller permanent) – precis som globaliseringsrörelsen gör.
Vad som tydligt fortfarande är öppet är identifierandet av referenspunkter och motparter, punkter som (även om de är tillfälliga) kan sättas press på för att influera processen. Det är önskvärt att debatten om dessa teman går vidare snarare än att upprätthålla sig vid dimensionen av att prioritera politiska målsättningar (politiciste). Det är ur detta perspektiv som vi anser att Europatanken fortfarande måste övervägas som en ambivalent plats och en möjlig terräng för samhällsomvandlande experimenterande.
Redan från första början när den lanserades var tesen om att rörelsen var en aktör för en annan globalisering – en globalisering av kamper och motstånd – en uttalad polemik mot dem som i första hand inriktade sig på (och fortfarande gör det) återtagandet av det nationella rummet, med välfärdsstaten som det senaste århundradet klassiska medek för att kunna tämja eller hindra ”nyliberal” globalisering. Vi vill inte att dessa strävanden ska överföras från den nationella till den kontinentala nivån, med framhävandet av Europa som ett starkt subjekt i en förnyad anti-amerikanism. För att vara ännu tydligare: för oss är poängen inte att stödja opraktiska politiska projekt som försöker att använda den lokala och/eller nationella nivån för att befästa kamperfarenheter och motstånd mot det globala kapitalet. Vad vi säger är att varje politiskt projekt, oavsett dess territoriella tillämpningskala, måste karaktäriseras av en öppen attityd till den globala dimensionen som arbetarklassens direkta erfarenheter och postkoloniala kamper materiellt bidrog till att skapa, i en betydligt högre grad än den kapitalistisk utvecklingen.
Precis som vi gjorde efter Genua, kom vi tillbaka hit idag för att satsa på att rörelsen ska fortsätta vara ett öppet och komplext politiseringsutrymme, med en mångfald erfarenheter av politisk agitation och sociala konflikter, experiment i praktiker och språk, som inte går att reducera till summan av sina komponenter: en konstituerande plats där subjektivieringsprocessen alltid är öppen.
I detta fortsatta undersökande tänker vi givetvis inte kasta bort de bästa delarna av arvet som tidigare radikala erfarenheter gett oss: men för att kunna använda detta ”testamente”, är det en bindande klausul att befria oss själva från all nostalgi och fördjupa oss här och nu i det som lämnats vidare till oss som fortfarande är levande och har en puls.
Det betyder inte att det inte finns motsättningar, bakåtsträvande eller misstag inom rörelsen. Och det dyker upp nya svårigheter på dagsordningen: som sökandet efter vad som kan vara dagens motsvarighet till arbetarnas strejker och sabotag i de tayloristiska fabrikerna, som svårigheten att påverka de produktiva relationers materialitet, eller hur man stoppar det krig som fortsätter trots att 110 miljoner män och kvinnor demonstrerade över hela jorden 15 februari 2002.
Först av allt måste begränsningarna och problemen belysas, men detta måste göras inom det politiseringsutrymme som vi idag kallar globaliseringsrörelsen. Utanför denna finns ingenting annat än en återgång till ideologiska och stympande dispyter, till ett självrefererande impotent rum och tid (spazio-tempo). Trots att det är belastat med svårigheter och oklarheter, synes det oss mer utmanande att på ett rastlöst sätt fortsätta med experimenterande och deltagande undersökande av de nu äntligen stormiga haven vi seglandes navigerar på.
En öppet plats av pluralistiskt samarbete
I de första tjugoen numren av Derive Approdi, från 1992 till 2002, var tidskriften särskilt inriktad på Italien och i allmänhet på den kapitalistiska ”västvärlden”. Detta baserades på övertygelsen om att solidariteten med ”syds” rörelser skulle bli kortlivad om den inte kunde tydliggöra de potentiella linjerna av avbrott och kriser inom ”metropolerna”. Sedan dess har saker förändrats och följandes ett delvis annan bana än det vi hade planerat från början, inträffade faktiskt en stor social och politisk explosion: även för vår bana, händelsen med globaliseringsrörelsen kraftfulla utbrott betecknar en ny period.
Efter de storslagna och tragiska dagarna i Genua påbörjade vi en diskussion emellan oss själva där vi kom till slutsatsen att delvis förändra tidskriftens organisation och inleda en ny serie. Detta betydde även att ifrågasätta vår egen identitet, även om den är atypisk, som tidskrift med ett deceniums historia bakom sig och börja ifrågasätta, verifiera och uppdatera våra arbetshypoteser under de nya omständigheterna.
Först blev vi slagna själva utbrottet av rörelsens som demonstrerade i Genua mot G8, som den hade gjort mot tidigare stora toppmöten och som den att fortsatt göra efteråt. På Genuas gator och torg möttes heterogena individuella och kollektiva subjekt. De fann för första gången i Italien ett gemensamt politiskt uttryck, där en radikal kritik av kapitalismens nya ordning hade mognat inom de olika riktningar som ofta knappt varit synliga på politikens yta. I en sådan kontext förvandlades konceptet mängden (moltitudine), som funnits som en del av vår diskussion under hela 90-talet, till kött och blod. Istället för att låsa oss i en fascinerat betraktande inställning inför denna myllrande sammansättning av rörelsen, har vi ofta betonat de inneboende riskerna med att använda kategorin mängden som ett redan givet och konsituerat subjekt, fullrustat för den sista striden och historiskt ödesbestämd att vinna. Vi hade hellre föredragit att undersöka dess stora potential, både ”teoretiskt och praktiskt” – eller låt oss nu slutligen få uttrycka det korrekt, dess ”teoretiska praktik” – som ett rum av subjektivering som inte går att reducera till enhet, där relationen mellan kollektiv och singularitet baseras på nya grunder jämfört med det förgångna, med dess särskilda skillnader och subjektiva potentialiteter.
Det är hur som helst ett ambivalent rum, alltid öppet mot det negativa, mot ”ondskan”. I denna bemärkelse måste det i sådana fall undersökas och övervägas som en ny könsmässig förekomst (nuova presenza sessuata), som varken är ideologisk eller oförkroppsligad, utan aktiv och protagonistisk och som utgår från skillnaderna i genus (genere) som finns avlagrad i rörelsernas materialitet.
I efterspelet efter Genua definierade vi rörelsen som en ny verklighetsprincip (un nuovo principio di realità), på vilken både politiska förslag och tolkande hyptoser om dagens kapitalisms verklighet måste testas. Det verkade för oss som själva närvaron av en stark och radikal rörelse krävde ett överskott av undersökande och övervägande som följde med den politisk militansen och som pedantiskt lägger märke till dess begränsningar och problem, hellre än ett avskaffande av det teoretiska arbetet för att kunna helt och fullt fördjupa sig i de vardagliga politiska handlingarna. Detta eftersom de gränser som vi identifierade inom rörelsen såg vi också som våra gränser.
Samtidigt tyckte vi att modellen med en tidskrift som ett uttryck för en politisk linje eller ett organiserad subjekt och använt som ett instrument för politisk kamp för att skapa hegemoni hade hamnat i kris. Chansningen vi gjorde om rörelsens enhet efter Genua behöver inte vara en ekumenisk natur för oss: byggandet av vägar för samhällsomvandling kan bara ske genom kritisk konfrontation och livlig debatt. Vad vi helt försöker lämna bakom oss är snarare logiken av ”reductio ad unum” som är typisk för organsationsmodellerna från förra århundrandet: inte bara eftersom allt detta är del av ett politiskt ifrågasättbart bagage, utan också eftersom ståendes inför subjektets mångfaldiga (moltitudinarie) krav och mångfalden (moltiplicità) av konfliktexperiment, fungerar inte längre denna logik. Samtidigt ville Derive Approdi inte att vara en containerjournal (rivista-contenitore), en plats för diskussioner abstraherade från rörelsens dynamik, en ”gränsaktör” som placerar sig själv i utkanterna för att kunna reta rörelsens organiserade delar för deras bristfälligheter. Vad vi tvärtom försöker är att bygga en ny serie med öppna platser av gemensamt samarbete (spazio aperto di elaborazione plurale), helt och hållet med starka synpunkter innanför rörelsens dynamik, men som transversalt korsar de politiska inhägningarna (enclosures), sammanvävandes relationer inte bara mellan organiserade subjekt, utan även med frontzoner, till exempel med dem – utan att förneka deras tillhörighet till en grupp eller område – som lever under svåra förhållanden, i en dynamisk tendens i riktning mot ett distanserande och omdefinierande av deras egna mekanismer av identitetsproduktion; och därigenom anta identiteten som en kampterräng, snarare än faktum a priori eller naturaliserad gräns.
Själva kategorin ”globaliseringsrörelsen”, som alla kategorier, är inte ett koncept som kan antas okritiskt, som en charmig linguistisk kliché. Av dessa anledningar har vi ansett det passande att starta en ny omgång av tidningen genom att testa den, genomföra en undersökning om rörelsernas tillstånd i världen. Vi börjde med vårt första nummer helt ägnat åt de europeiska rörelserna, som vi presenterade på det första Europiska Sociala Forumet i Florens november 2002. Under det mötet diskuterade vi möjligheten att bygga ett nätverk av europeiska tidningar för att kunna genomföra mer hållbara relationer och starta gemensamma projekt. Vi fortsatte med ett nummer om rörelserna på de tre kontinenterna som en gång tiden utgjorde den så kallade ”tredje världen”. Detta framkallade mycket intresse och fylliga bidrag som lät oss skissa en första, men fortfarande ofullständig, orienteringskarta över ”rörelsen av rörelsers” gemensamma geneologi, från kamperna mot IMFs strukturanpassningsprogram till zapatisternas revolt i Chiapas, fram till de framväxande kamperna i centrum av den argentinska krisen. Vi avslutade den första fasen av undersökningsarbetet med ett nummer ägnat åt Nordamerika och Oceanien. Vårt mål är inte att bara ackumulera faktamaterial om situationer som ofta är nästan okända i Italien, utan också att bygga ett faktiskt nätverk av transnationella relationer.
Som arbetsmetod för dessa tre nummer valde vi att bara publicera material som kom ut ur de relationer som faktiskt utvecklades genom cirkulerandet av ett öppet brev där vi presenterade projektet. ”Luckorna” och de saknade materialet om viktiga händelser beskriver därigenom svårigheten, både vår egen och mer allmänt, att bygga relationer och samtal. Många kontakter har redan etablerats som ett resultat av relationer före eller födda ut ur de senaste årens internationella möten. Men vid avslutandet av varje nummer har det inkomna materialet alltid haft förmågan att ”destabilisera” oss: kommunikativa kanaler öppnades upp på okända och otänkbara sätt. Samtidigt visade sig ibland tidigare etablerade kontakter att inte vara de mest intressanta.
Vi kan direkt börja med att ännu en gång plocka upp idén av bygga ett europeiskt nätverk av tidningar, som diskuterades i Florens förra året. En viktig punkt att diskutera gemensamt kring, som är ett problem för hela rörelsen, verkar för oss vara just formerande (formazione). Vad vi tack och lov har lämnat bakom oss och (i mångt och mycket) har delat är tredje internationellens partiskolor, indoktrineringen och överförandet av ideologiska skisser (trasmissione di schemi ideologici). Hur som helst kvarstår problemet: nya formerande nätverksprocesser måste experimenteras med och organiseras, som ärkapabla att skapa sig egen oreducerbara pluralitet som är globaliseringsrörelsens premissen och rikedomen. Mycket står på spel: det handlar inte längre om att reproducera politiska ramverk utan om att praktisera formande erfarenheter (esperienze formative) som kan radikalt ifrågasätta existerande modeller. Att här och nu skapa andra universum (università), öppna rum för formerande och kritisk subjektivitet, lagra (sedimentare) och berika den mångfald av uttryck för subjektivering utan att alienera deras uppfinningsrika och konstituerande kraft: detta kan vara ett ambitiöst perspektiv för ett nätverk av tidningar.
Utifrån vad vi har sagt så här långt, valde vi medvetet kategorin undersökning eller deltagande undersökning för att beskriva vårt projekt, för att minnas metodologin från det teoretisk-politiska arbetet som är bland det viktigaste arvet från den italienska operaismo-traditionen som både tidningen och många av oss kommer ifrån. Undersökningen är som vi ser det en öppen kunskapsprocess som producerar förvandling (processo conoscitivo aperto che produce trasformazione). Den utgår från hypoteser men verifierar och problematiserar dem kontinuerligt under processens gång. Det förutsätter ett kontinuerligt utbyte av idéer och erfarenheter mellan de subjekt som på olika sätt är inblandande. Detta är anledningen till att vi inte bett subjekten som vi kom i kontakt med att bara berätta ”hur de ser på världen”. Ingen – och detta kunde inte tas för givet – begränsade sina bidrag till att beskriva den omgivande kontexten eller var ursäktande för den väg de valt. Alla accepterade inbjudan att vara aktörer (protagonisti) i en analys av verkligheten som även var kapabel att åtsidosätta, om även för en kortare tid, varje ”visshet” och att upptäcka nya potentialer för förvandlingen av det existerande, att bygga det gemensamma av de mångfaldiga vägar av förändring.
Som vi har försökt argumentera är det globala rummet varken slätt eller homogent, utan räfflat och fullt med konflikter och motsättningar. I denna dimension kan vi för första gången bygga laboratorier där vi experimenterar och jämför praktiker, målsättningar, språk och samarbeten snarare än ett enande bakom abstrakta politiska linjer. Från Kanada till Sydamerika, från Argentina till Holland, från Korea till Australien, det material vi har samlat ihop i undersökandet och utfrågandet kan inte summeras eller stoppas in i ett eller annat fack, utan existerar i dialogen mellan dem om deras gemensamma problem och likartade perspektiv. Det är från denna nya verklighetsprincip som vi måste utgå ifrån: för att tillsammans undersöka och söka ord för att prata om och genomföra denna.
Derive Approdi, november 2003
Översatt från engelska och sedan kontrolläst mot det italienska orginalet.
http://www.deriveapprodi.org