[no/work/in/process/progress… grovöversättning från italienskan, kommer successivt att arbetas om]
[Del två av fem i utvärderingen av Disobbedientrörelsen. Första delen finns här. Denna andra del handlar om globaliseringsrörelsens cykel, och hur olydnaden som konkret praktik uppstod i denna rörelse. Ickevåldsdiskussionen som det hänvisas till i artikeln syftar på en debatt som hösten 2003 pågick på den kommunistiska dagstidningen Il Manifestos debattsidor, där italienska vänsterpartiets ledare, Bertinotti, tog tioårsjublieet av zapatistupproret som ursäkt för att påbörja en förnyad ickevåldsdiskussion, med syftet att marginalisera Disobbedientiströmningen inom partiets ungdomsförbund. Läs Paolo Virnos inlägg i ickevåldsdebatten här.]

Den globaliseringsrörelsecykel som ledde ända fram till Genua, hade tagit sig en lång väg. I första halvan av nittiotalet uppstod zapatistupproret som en praktik av väpnat uppror, men med ett helt nytt språk och tillvägagångssätt. Zapatismen lyfte återigen fram nödvändigheten och möjligheten att revoltera med de till buds stående medlen mot dominansen och orättvisan, samtidigt som de fullständigt förstod vikten av att markera en diskontinuitet med de tidigare revolutionära erfarenheterna och 1900-talets ideologier. Utgångspunkten var praktiserandet av och kommuniserandet kring möjligheten att i slutet på nittonhundratalet ”ta till vapen” och inte det mystifierade ideologiska föreslaget om ickevåld, den våld-ickevåldsdiskussionen som så många i kapitulationens opportunistiska vänstersalong idag så trendigt tjattrar om. Men utifrån denna konstituerande startpunkt uttrycktes det sedan en brytning med hela det oanvändbara historiska bagaget: den dogmatiska och vetenskapliga synen på de revolutionära processerna, den dystra språket som beskrev död och tragedi som oundvikligt, som en inneboende och självklar del av bekräftandet av ”den nya världen”. Zapatismen (vars begränsningar idag öppet visar sig i en fas då allt förändrats) fann återigen hoppet och kreativiteten. De placerade återigen nödvändigheten och möjligheten att genomföra en radikal samhällförändring i centrum, i ett korsbefruktande av kampen och de illegala konfliktpraktikerna med självorganiserandet. Och de gjorde det på ett väldigt framgångsrikt sätt genom sin förmåga att tala med alla, på ett nytt språk som var direkt förståligt. Detta öppnade helt klart ett stort utrymme för alla, och då särskilt för oss, där man tillsammans kunde undersöka andra nya möjliga vägar att vandra.

Från 1994 till Seattle 1999 var det ett kort steg, en händelseutveckling som snabbt spred sig och dök upp överallt (proliferante espansione). Det handlade om en fas som kännetecknades av en mångfald av praktiska experiment och en affirmation av nya språk, som i alla fall för oss innebar att lämna 80-talets mörka år bakom oss, lämna allt detta som dog med murens fall och lämna kapitalismens försvarstal om att vara den enda möjliga världen. I Seattle exploderade den globala rörelsen mot nyliberalismen, utanför den flygplanshangar som förvandlats till tillfälligt häkte för de massarresterade anti-WTO-aktivisterna. Denna var frukten av en ackumulation av övertygelser och uttryck, den väv av relationerna som börjat ta form under flera års tid, och som även var ett uttryck för en förnyad förmåga att kunna prata ett universellt språk, som gjorde idérna och praktiken delad och direkt för alla de globala nätverket av antiliberal aktivism som inte redan var förbundna med varandra. Slaget i Seattle sammankopplade. Den gav en första möjlig form och ett offentligt rum som uttrycktes direkt riktat mot den konstituerade makten. Den första röda zonen, den ”no demonstration area” som polismyndighetens robocops skapade runtomkring WTOs kongresscenter, förklarades illegitim av alla de organisationer, den verklighet, de personer som deltog i protesten och som systematiska överträdde zonens gränser. Målsättningen var inte bara att utmana och förkasta världshandelsorganisationens arrogans och orättvisa, utan framför allt att avbryta dess aktiviteter, att få toppmötet att misslyckas att hållas. 30 november 1999 blev inledningen på en period av protester riktade mot de toppmöten som formellt skulle sanktionera den nya imperiala nyliberala ordningen. Det är inte en slump att även zapatistupproret inleddes den första januari 1994, som var det symboliska datumet som betecknade när Naftaavtalet skulle träda i kraft, avtalet som upprättade en frihandel över hela den nordamerikanska kontinenten, vars givna följd skulle innebära det totala utplundrandet av den mexikanska regionen Chiapas.

Det var först i Chiapas och sedan i Seattle som olydnaden som teori och praktik föddes. Om Chiapas kraftfullt lyfte fram möjligheten att konkret affirmera förvandlingen, i ett förenande av byarnas självorganiserade med ett självförsvar, förenandet av illegalitetens praktik med den konstituerande karaktären hos de nya revolterande ursprungssamhällena; så omarbetade Seattle hela denna dimensionen och kastade in den in i västerländska meteropolernas liv, i ett organiserade där den postfordistiska produktionens sociala arbetare mötte tidigare kampcyklers aktörer, som till exempel metal- och byggnadsarbetarna, som även de drabbades svårt av den politiska nyliberalismen. Dessa bägge aktörer lyckades tillsammans tala även till andra över hela jorden, och lyckades i slutändan använda kraften i imperiets nätverk för produktionen av den offentliga opinionen, mediasystemet, för att organisera och skapa konsensus. Kommunikation användes som en produktiv dimension och som ett sätt att organisera nätverk (modalità organizzativa della rete), ett användande av det strålkastarljus som mainstreammedia hade riktade mot toppmötenas scen och tvingade detta ljus att vändas mot protesterna, skapandes sina egna media tack vare detta sociala produktionsöverskott som kapitalet inte lyckas att styra över. De arbetande softwareprogrammerarna skapade på internet sajter som indymedia Seattle som vändes emot företagen och socialiserade hela deras kunskap. Och detta spred sig vidare från de som arbetade med officiell information, för till slut att anlända till de studenter och forskare som arbetade i den kemiska läkemedelsindustrin, som under toppmötesdagarna arbetade fram en kräm som distribuerades till demonstrationerna och blockaderna för neutralisera eller lindra de irriterande och giftiga effekterna från polisens tårgas.

Olydnaden mot normer och lagar, regler och auktoriteter, poliser och makthavare, har oändligt många möjliga nya kombinationer. Att vägra att lyda (disobbedire) betyder att producera konkreta konfliktpraktiker mot nyliberalismen och att försöka hitta olika rum av konsensus, för att utöka, nära, utvidga och sprida dessa praktiker. Fasen med de stora toppmötena beskriver försöket från nyliberala kretsar i att konstruera en legitimerande konsensus kring det oundvikliga utövandet av globalt styre. I denna förvandling är de stora toppmötena med ministrar och företagsledare stora teatrala händelser. Att använda dessa händelser för att skapa bilden av en global revolt har varit fundamental. Belägringarna genom motmöten visar fram en första kris för systemet av konsensusproduktion, riktat mot den imperiala dynamiken som håller på att formeras, som inte längre framträder som ett socialt svar (och de globala protesterna har numer blivit reproducerbara och synliga överallt) på den nya ekonomins kris, som hotar framför allt den interna stabiliteten i USA.

I Genova avslutade världens makthavare rasande fasen av stora toppmöten och försökte tillintegöra den globala rörelse som kom från Seattle och passerat vidare genom Prag, Quebec och Göteborg och som uttryckte sig igenom mångfald (moltitudinari) och konflikter. Utifrån Carlini-laboratoriet och från Via Tolemaide i Genua föddes en subjektiv hypotes (ipotesi soggetiva) om ett sammanförande av mängdens rum. Olydnanden affirmerar sig inte bara som en gemensam kamppraktik, som en tolkning av de förslagen som kommer från zapatisterna och Seattle, utan blir också ett kollektivt politiskt projekt, som kännetecknas av ett delande av en gemensam dimension av initiativ. Steget från att vara ett social olydnadslaboratorium till att bli en rörelse av olydiga, kännetecknade en kollektiv mognad och ett grundantagande som karaktäriserade denna rörelsefas, en fas som kännetecknades av ett sökande efter platser av kontinuitet och sammanband mellan olika sociala verkligheter, som inte av en slump betecknas som ”rörelsen av rörelser”. Detta inleddes eftersom en av de beröringspunkter som kännetecknar zapatismen och hela vägen av globala aktioner mot toppmötena, är just att vägra att vara självrefererande (rifiuto dell’autoreferenzialita) och fortsätt ett sökande efter relationer till andra. Att de enskilda organisationerna och grupperna till slut insett att de inte är självtillräckliga, innebär även ett erkännande att det inte längre finns ett enda centralt socialt subjekt i samhällsförvandlingsprocessen. Detta representerar affirmerandet av mängden som en komplexitet av olika subjekt, i deras multiplicitet och skillnad, men som samtidigt det finns en nödvändighet i att söka platser och olika former av sammanhang och uttryck, som erkäns och delas av alla. Därför definierade sig rörelsen under hela denna fasen som ”rörelsen av rörelser”. Och det är även därför, för att signalera en den dimensions grundläggande insida (profonda internità), som det sociala olydnadslaboratoriet blir till en rörelse mellan rörelserna.

Att utveckla dessa som subjetiva hypoteser (ipotesi soggettiva), som ett sökande, experimenterande och affirmerande av kampidéer och praktiker, men också se nödvändigheten av att gynna en rörelseprocess, att inte bara grundligt försöka undersöka dennas karaktär, utan även dess motsättningar och begränsningar. Att känna sig som en rörelse och vara i rörelse betyder att konfrontera det uppenbart inadekvata med partiformen, att söka efter kollektiva representationsformer som är både ostatiska och framgångsrika, att söka efter verktyg för att dela på samband och beslut som förkastar både delegerandets och det enkla ”samordnandets” logik, en vägran att vara bara spontanism eller en absolut mötesform: de olydigas rörelse (movimento delle/dei disobbedienti) var organiserad trots att det aldrig var en organisation. Att producera identiteter som är användbara för att reproducera konfliker och som följaktligen är nomadiska och skapandes nya kombinationer (ri-combinante), som är kapabla till ett minne men som aldrig blir till en produktion av identiteter som ideologi eller självtillräcklighet. Som experimenterar med hela fältet av självorganisering på ett öppet sätt, men utan att förneka idéerna och praktikernas radikalitet. Som inte flyr in i diskursens radikalitet, förenade i en opportunism av att inte göra något, utan att istället bemöter konfliktterrängen med kreativitet och beslutsamhet. Reflektionerna över denna vägsträcka som vi tagit oss är naturligtvis öppna, men vi måste helt klart konstatera att många av de mål som vi ställt upp för oss har redan uppnåtts, andra inte. Helt klart har vi även längst denna väg sett att det finns saker som inte stämt, misstag, förutsägelser som visade sig vara felaktiga och dessa har bidragit till en formidabel erfarenhet. De olydigas rörelse och den vägsträcka som vandrats kommer att fortsätta att vara en referenspunkt för alla, som ackumulerad subjektivitet och som minne.