I en artikel den 30 november för tio år sedan skrev jag om Debords död: ”Debords självmord är inget annat än hans självmord och det är fel att tolka det som en del av hans teori”. Det är verkligen fel att tolka en sådan komplex handling, ett självmord, utifrån några politiska och filosofiska komplikationer. Efter att ha betonat det, måste vi idag inte bara fundera över situationisternas teoretiska arv, utan också denna åtbörd som en föraning. Idag kan vi nyläsa hela den situationistiska erfarenheten som en föraning, ett smärtsamt varsel.

Den situationistiska rörelsen upplöstes just när det på Paris väggar började dyka upp graffiti som ”all makt åt fantasin”. 1968 genomfördes drömmen från de historiska avantgarden, dadaismen och surrealismen: drömmen om upphävandet av konsten, det dagliga livets rutiner och framför allt ett sammanförandet av dessa två: drömmen om ett liv där olikheten segrade över upprepningen. Senare upptäckte vi hur fantasin utkristalliserades till Bilden och hur bildens dominans paralyserade fantasin. Maskiner för en standariserad produktion av Bilden har infiltrerat och trasslat in det kollektiva sinnet genom att införa psykisk, lingvistisk och relationell automatism. Vi måste se att verkliga samhällen inte längre är kapabla att i sin fantasi föreställa sig någonting, om det inte innan har producerats i det Globala Standariserade Systemets laboratorier.

I hans mest hyllade verk kallade Debord denna standariserande effekt av fantasin/handlandet för ”Skådespelet”. Skådespelet är vad som måste ses men aldrig kan levas.

68-generationen lämnade efter sig ett tragiskt arv. Förväntningarna att nå lycka var konstitutiva för den generationens kultur. Födda efter det mest förödande kriget i historien, lovade de att aldrig lida under ett sådant omänskligt våld igen. Denna förväntning sveks två gånger. Först fullföljdes inte skapandet av det utomhistoriska lyckans samhälle (situationerna). Det gick inte att organisera vetenskapligt eftersom vi (dialektiskt) förväntade oss att lyckan skulle komma ur historien, ur realiserandet av kommunismen och med den ickealienerade totalitetens ankomst. För det andra är historien inte platsen för lyckan, och detta ger upphov till dialektikernas sorg.

Om situationismen inte hade varit hegeliansk skulle den börjat smita ifrån historien och dess totaliserande anspråk, för att undandra sig totaliteten av exploatering och krig. Vad kan ”situation” annars betyda, om inte detta: ett existentiellt rum som är fantiserat och skapat enligt regler som inte lyder några av totalitetens principer? Men 1968 (och situationisterna med dem) kunde inte tänka sig själva som flykt, bortdragande och aktiv desertering. De ville se sig själv som en ny totalitet på väg att skapas.

Debord var den sista hegelianen, den sista stora dialektikern, även om han paradoxalt nog kunde ana det sista utformandet av ett fält där dialektiken inte längre var effektiv, varken som förklaring eller som praktik.

Den nuvarande semiokapitalistiska verkligheten framträder genom en digital förvandling av den kommunikativa produktionen och bär inga spår av en dialektisk negation, och fortsätter heller inte en process av totalisering. Det som tvärtom dominerar i nätets sociala universum är fragmentering. Förväntningarna på dialektiken blev en fälla och hindrade den kognitiva, produktiva, fantiserande och existentiella makten från att vändas till positiva former av lyckliga enskilda situationer. Post-68-samhället har nu denna möjlighet.

Därför revolterar det kognitiva arbetets produktiva makt mot existensen och de kognitiva arbetarnas lycka, skådespelets makt av social kommunikation revolterar mot den sociala kommunikation som är avsedd att vara en process av delande av liv.

Debord såg dialektikens gräns, men han ville inte övervinna den, gå bortom, lämna besattheten efter den historiska totaliteten och fritt följa sin påbörjade väg. När jag säger Debord här, vill jag säga alla oss som inte kunde (och som varken kan eller kanske aldrig kommer att kunna) befria oss från Hegel och den historiska horisonten. Punken fortsatte konsekvent nog vidare på den sitationistiska rörelsens väg och uppfattade upplösandet av varje möjlig framtida totalitet. Slagordet ”No future” signalerade att ingen tolererbar totalitet någonsin kunde vara möjlig. Och självmord har blivit ett spritt socialt beteende, eller till och med ett vapen mot andra och en själv: som den enda flyktvägen från det otolererbara lidandet i en existens där allt förstånd har utplånats.

/ Franco (Bifo) Berardi