Radikal teori förskjuten till antipoden

Språk och praktiker, arv och användbarhet av det italienska rörelselaboratoriet för utarbetandet av en politik kapabel att ena kroppen och språket för att möta den globaliserade världens utmaningar.

Konferensen ”Italian effect” den 9-11 september var ett försök att börja med uppgiften att uppfinna en dagens politik passande för det permanenta kriget, prekära livet, mediatortyren och postkonstitutionella demokratins tidsålder. Baserad på och hämtandes inspiration från det stora uppbåd av ”radikalt tänkande” som har framträtt i ”Laboratoriet Italien” sedan 60-talet, försökte konferensen att härleda konceptuella och politiska instrument som inte bara konfronterar den nuvarande globala situationen utan också för att leva trots den, för att upptäcka former av affekter, fantasier och relationer som kan dra sig undan den finansiella och militära kontrollen. Detta är helt klart angelägna målsättningar, sådana som man varken närmar sig med storslagenhet eller desperation, under Sydneys blå himmel, långt ifrån krigets teater i Irak eller Berlusconis tv-studios, men utan att på något sätt stå utanför den globala logiken av rädsla och styrning som de båda omfattar. Vad finns det för mer påtagliga bevis på denna koppling än på det sättet som konferensens diskussioner avbröts av nyheterna om två skrämmande (men just nu högst väntade) händelser: kidnappningen av en italiensk kvinnlig hjälparbetare i Bagdad och bombandet av den australiensiska ambassaden i Jakarta. I denna tid har vi blivit vana med de ögonblickliga förmedlingarna av avlägsna faror, faror som alltid hotar att (och ibland gör) dyka upp utanför vår dörr. Men hur rör sig tanken över jorden? Kommer den fram utmattad och jetlaggad som en internationell besökare som flugit till Sydney för denna konferens? Kommer den klädd i ASCII-tecken som de texter vi läser på nettime eller rekombinant? Måste den, som Hardt och Negris skrifter, tagit ”den internationella engelskan” som språklig form om den ska få maximalt genomslag? Alla dessa frågor ger en antydan om en form av politik, och varje beskriver en form av överföring och förskjutning som bland annat har underlättat den ”radikala italienska teorins” malplacerade globala spridning de senaste fem åren.

För att bedöma arvet och användbarheten i dessa tankar, som har växt fram ur det italienska laboratoriets avlägsna kontext, måste vi ställa frågor om dessa tankars gränser och kvaliteter. Vi måste ”provinsialisera” dem, försöka se både deras möjligheter att besmitta andra teorier och praktiker och deras misslyckanden i att svara på frågorna och problemen som är främmande för den italienska kontexten. Denna process måste alltid inbegripa översättningar, men inte bara i den lingvistiska bemärkelsen utan även i en vidare politisk och kulturell bemärkelse. Och som i alla översättningar är det alltid något som kommer till och något som går förlorat. Inget vore mer pretantiöst eller ineffektivt utifrån den australiensiska politiska kontexten, än att bara försöka flytta över koncept eller strategier sammanfogade i Italien till de lokala rörelsernas praktiker, som om de var färdigt förflyttbart gods, tankar lösgjorda från kontakt med levande kroppar. Hur många sociala center har inte misslyckats i Sydney eller Melbourne? Hur många aktivister eller ungdomar har ryggat tillbaka vid användandet av begrepp som ”mängden” eller ”sociala fabriken”? Hur många aktivister har idealiserat den italienska rörelsens uttryck, som om deras imponerande kraft och organisation aldrig hade stött på negativa känslor och handlingar som fruktan, frustration, blockeringar eller med våld (som var så tydligt fallet i slutet av 70-talet)?

Faran i att försöka att separera språket och tanken från kropp och praktiker, dyker upp gång på gång igenom konferensen. Interventionerna av Ida Dominijanni och Susana Scarparo tryckte på just denna punkt när de undersökte de assymetriska historiska relationerna mellan den feministiska ”skillnadens filosofi” och de operaistiska och postoperaistiska perspektiven. Bifo undrade, när han talade om mediaaktivismens kontext, om den virtuella kommunikationen som kännetecknade den första fasen av globaliseringsrörelsen (från Seattle till antikrigsprotesterna våren 2003) antydde en form av avsexualisering, ett tillbakadragande från känsligheten. Det skulle kunna hindra skapandet av ett område av ömhet och kärlek, som motståndet mot den nuvarande globala konflikten skulle kunna utgå ifrån. Det var mot denna hårfina gräns mellan språk och kropp som konferensens kollektiva tanke vände sig i ett förvånande sammanhängande affektivt tonläge, som förde samman akademiker, aktivister, datanördar och lokalinvånare från italienska stadsdelar på ett oväntat och oförutsätt sätt.

Vilka praktiska riktningar kan räddas från analyserna, diskussionerna, de konceptuella interventionerna och mötena som ägde rum i Sydney? Först måste vi fråga oss vad som kan göras med den politiska kunskap och praktiker som har format sig själva på nätet? Hur kan de kontakter och kommunikationskanaler som etableras i cyberrymden föras tillbaka till kroppen och livet (bios) på sätt som erkänner de politiska relationernas ömsesidiga inblandning med erfarenheterna från känslor, sensation och begär? För Ned Rossiter var detta i huvudsak en fråga om fantasi och konstruerandet av nya institutioner, institutioner likt Sarai Media Centre i New Dehli, som växte fram ur organiserade praktiker av nätverkande. Andra som Tim Rayner och James Arvanitakis såg vägen framåt i ett kritiskt användande av mängden som koncept. För Ilaria Vanni och Marcello Tar, som undersökte de estetiserade praktikerna som omger helgongestalten ”San Precario”, finns ett behov att föra tillbaka frågorna som rör prekärt kognitivt arbete till former av engagemang som erkänner glädjen och den koppling som existerar till den andra sidan av den mänskliga utsattheten och beroendet. Melinda Cooper betonade behovet att uppfinna en politik som bemöter den ”preventiva” logik inte bara som utförs genom Bush-doktrinen om ett permanent krig, utan också manifesterar sig i biogenetiken och miljövårdens nuvarande praktiker. Angela Mitropoulos placerade i den juridiska doktrinen om habeas corpus som den centrala punkt där makten omdefinierar relationen mellan kroppen och det politiska uttrycket, under den nuvarande globala krigskatastrofen. Detta är bara några av de många röster som hördes på konferensen ”Italian effect”, som arbetade mot en politik som skulle ta den nakna kroppen av det mänskliga djuret (i dess känslighet för beröring/skada och dess arbetsförmåga) både som symbol och utgångspunkt för praktisk handling.

Utmaningen som en sådan politik måste möta, är att konfrontera den komplexa skillnadens geografi som befolkar den globaliserade världen. Den ojämlika fördelningen av sårbarhet och arbete, behöver en uppdaterad analys av klassammansättningen. Möten med kroppen för in vad de italienska feministerna kallar en ”brytning” av skillnader (av kön, ras och ålder) till de politiska diskursernas drift. Och den kulturella skillnaden, oavsett hur mycket dess konstituerande hybriditeter har integrerats i den kapitalistiska marknadens arbete, skapar utmaningar för de politiska relationerna som har tagit sig ett globalt uttryck. Att arbeta sig igenom denna komplexitet betyder att erkänna att översättningen av tankar och politiska praktiker alltid verkar i två riktningar och att, av just den anledningen, mottagandet av de ”radikala italienska teorierna” utanför Italien måste fortsätta vara av ett inneboende intresse för ”radikala italienska teoretiker”. Det är genom att verkligen erkänna och arbeta på att överbrygga de politiska begränsningar och snubbeltrådar som visat sig i översättningarna av de ”radikala italienska tänkarna”, som deras vänner i andra delar av världen kan hoppas att finna en väg bort från nationalismen och våldet som hemsöker jorden.

/ Brett Neilson