Den nya vänsterns politik började se kapitalet självt som historiens subjekt, att vi bara reagerade på kapitalet som en främmande kraft och defensivt skapade det politiska, att organiseringen öppnade en skyddande tillflyktsort och motståndsfäste mot denna totalisering. Detta är en helt igenom negativ uppfattning av vad politik är, som sker genom ett övertagande av maktens existerande paradigmer. En reaktion mot detta är därför att vända sig till våra behov och begär: vi behöver mer demokrati, mer rättigheter, mer frihet, mer juridiskt skydd mot detta subjekts företagsansikte som sticker sin näsa i den annars så okomplicerade liberala frihetens terräng.

Enligt denna vänstersyn på kapitalet som Leviathan är motståndets uppgift att begränsa, bevara eller återskapa det offentliga. Inom detta ramverk och inom de offentliga institutionerna pågår några kraftfulla reapproprieringskamper. Men dessa områden är inte längre maktens verkliga grundval: de tillåter bara ett symboliskt motstånd. Det är detta som tydligt skett med protesterna på gatan (och det samma gäller även för riksdagen eller den medierande galjonsfiguren staten). Det allmänna missnöjet med denna situation driver fram en reterritorialisering av det ”offentliga”, från den verkliga till det virtuella.

Enligt detta politiska tankesätt bemöts kapitalet genom ett normativt skifte till mer alternativa värderingar: altruism, sparsamhet, ansvar, plikt, moral och så vidare. I denna process ger vänstern upp och erkänner nyliberalismens monopol att representera begäret och den faktiska metoden för dess tillfredsställande: de försöker att attackera makten och begären i sig själva som något att skämmas över och som kräver någon form av exorcism genom terapeutiska regleringar. I sitt sken av antikonsumism och självreglerande manifesterar den sig självt både som en förnekan och som en inskränkning av den sociala subjektivitetens produktiva kraft. Mängden är både teoretiskt och praktiskt ett svar på dessa falska meiotiskt förledande taktiker.

Mot denna begränsningens logik framträder en form av subjektivitet som varken baserar sig på en alternativ framtid eller dömer sig själv utifrån abstrakta och utomstående standarder om vad som är möjligt. Den utgår istället från sig själv som grunden för insikt och när den gör så utmanar och förvandlar den de hinder som försöker infånga och begränsa den. Snarare än att konstruera sitt projekt i termer av att vara ”politiskt” (eller som ett ”projekt”), genom redan förbestämda former av engagemang, utmanar den denna uppdelning, eftersom den ockuperar och agerar i livets hela terräng (genom exempelvis varken som enkel subjektivitet eller enkel subjektivering, utan som en vardagskamp mellan det som inte täcks in av dessa poler). Den omstörtar beständigheten hos de liberala subjekten, hos individen i den klassiska politiska ekonomin och medborgaren i den representativa demokratin. Vi är intresserade i de nätverksformer som verkar för att öka vår makt, öppna handlingsutrymmen och hitta nya vägar att ta sig runt eller ersätta auktoriteten genom att byta den politiska identitetens plats, bort från de förexisterande förmedlingsmekanismerna, oavsett om dessa är valbåset, partiet, staten eller fackföreningarna. Den subjektiviteten skiljer inte mellan vänster och höger. Denna subjektivitets mobilitet tar vissa drag från dessa utan att köpa hela deras projekt, och kan när som helst dra sig ur och lämna spelet.

Det är snarare på grund av (än trots) socialt samarbete som platsen för politisk makt i de suveräna staterna undgår att omstörtas. Det är inom denna kontext som identitetspolitiken visar sig vara helt otillräcklig som svar på individueringens makt, eftersom den samexisterar med – utan att underminera – kapitalets behov att kanalisera oförutsägbarhet. I denna bemärkelse sanktionerar mängden också slutet på representationsmodellen och politikens autonomi som kommunikationen och nya teknologier har gjort helt föråldrad. ”Mängden ”skiljer sig från ”folket” genom att den senare är en enhet. I det senare fallet, kunde legitimitetsskapande mekanismer och social styrning äga rum inom denna identifikationsform av folket inom en nation, en stat, en klass, en religiös hierarki, eller en särskild sammanblandning av dessa element. Detta syftar till styrningen av det oförutsägbara, där staten tvingas till att utöva sin auktoritet som kontroll över redan förbestämda aktörer som är konstituerade före och utanför det politiska engagemangets faktiska process i sig självt. Därför är dess betoning på idén om identitetsförhandlande och det motsvarande behovet av domare och medlare för denna process. Den suveräna statens fortsatta kris, dess oförklarlighet och dess begär efter legitimitet genom rättfärdigande mekanismer – kort sagt, krisen för Potestas på planet av dess tro på sitt eget projekt – tvingar den då inom kontrollparadigmet att vända underkuvandets objekt till ett subjekt för samma process: det tvingar ut det politiska i själva livets terräng, som är inneboende instabilt och upphörande. När självregleringen (alltid uppmuntrad av mer eller mindre direkta hot om en mer fysisk och krävande kraft) blir den huvudsakliga formen för kontroll och social styrning, framträder åter kampplatsen som just en plats av produktivt konstituerande makt, en kraft som inte förmedlas genom det politiska.

I kontrollsamhället är omstörtandet sällan offentligt (eftersom det offentliga är medborgare med namn, en antaget öppet och förklarligt rum för synliga, självständiga och igenkännbara subjekt, men som bara fungerar i en kontext av legalitet och liberala rättigheter). En av Internets oigenkända potentialer ligger i användarens anonymitet, den möjlighet det ger för folk som av någon anledning har varit utestängda från de gamla formerna av offentligt liv. Detta tillåter de som inte har ett namn att tala för sig själva.

Kontrollsamhället behöver omstörtas snarare än begränsas, och detta är inte en fråga om en offentlig avvikelse utan snarare av att skapa ett omstörtande som både är direkt offentligt (i bemärkelsen att den delas) och osynligt, av att spridas ut genom en mångfald av attackpunkter. Kontrollsamhället stoppas inte genom att det privata återupprättas, av dataskyddslagar och medborgarrättsaktivism. Vår sak är inte bara en frihetlig agenda och det är inte heller ett försök att bevara en konstruerad kategori av individuell frihet, utan snarare den direkta motsatsen till individueringen genom samhällelig olydnad i olika former, nätverkad och spriden som en form för upprättande av nya sociala verkligheter av såväl samarbete som av exodus.

Snarare än de synliga nätverk av ansvarsfulla individer som talar i andras namn, är vi intresserade av de osynliga nätverk som inte kan representeras på grund av innehållet i det som förenar dem. Droger, stölder, smitande och sjukskrivningar är bara några få exempel som är vitt sprida svar på kriminaliseringen av varje aspekt av livet som vägrar att underkasta sig. Uttryckt i sina egna termer, verkar inget av dessa fall av ofta rätt individuella handlingar ha någon stor tyngd och deras ickerepresenterbarhet gör det komplicerat för dem att uttryckas som en gemensam handlingsform.

Vår makt stirrar tillbaka på oss, rakt i vårt ansikte, eftersom vi är väl medvetna utifrån egna erfarenheter att rädsla, panik, depressioner och paranoia kan utmanas och vändas. Förtroende är smittande, samarbete och att förenas med andra aktörer ökar ens makt. Eftersom subjektivitet är inneboende social och består av mångfaldiga tillblivanden av livets olika immanenta förbindelser – så är motsatserna till denna process självreflektion och själviakttagelse, de har nästan aldrig någon konstitutiv effekt. Där den ena relaterar till sig själv som en, är den i själva verket ingen, och därför omkullkastas (den individuella) suveräniteten totalt i kontrollsamhället. Därför uppkommer nätverk där det finns ett medvetande om den makten. Anledningen till varför det inte finns några ledare i rörelsen är att alla har blivit någon sorts ledare, med mer eller mindre förmåga att vid olika tider att kunna ge uttryck åt det gemensamma, ett gemensamt format av aktivitet och exempel.

I denna bemärkelse, som i många andra fall, är mängden långt före vänstern. Varför? Eftersom den vet att hålla sin makt hemlig och gömd. Den låter inte sin makt ta uttryck i form av en institution, medan för vänstern är institutionen, som den ansvarstagande, representativa och mediakänsliga kroppen, den enda tänkbara maktformen. På grund av detta lånas organisationsmodeller ofta över okritiskt från existerande pseudodemokratiska strukturer (institutionella eller beteendemässiga) och demokrati ses fortfarande bara som en teknisk och procedurmässig fråga om hur beslut ska fattas och hur man skapar konsensus. Detta väcker ofta tankar om inkluderande, community-skapande och medborgarskap; men de verkliga formerna för skapandet av samtycke i själva verket är det motsatta; former av programmatisk uteslutning och manipulerande av känslor genomförs för att blidka de högljudda minoriteterna, på bekostnad av dem vars begär inte tar uttrycket av formaliserad politisk representation.

Vad representation gör är att slå in en kil mellan subjektet och de som agerar för att exploatera dem. Den byter terräng till förhandlingar, avtal och konsensus. Den konstituerande maktens verkliga minoritet – dessa tjuvar och lakejer – försöker att förneka eller rekuperera de ”många” för att kunna ge legitimitet åt strukturer av meios, mediering och kontroll. Makt (auktoritet) kräver dessa förmedlingar och väldigt ofta serverar vi dem dessa på ett silverfat. Mängdens förmåga att dra sig undan från denna konstruktion intensifierar och accelererar denna process, där all politik blir ett farsartat försök att fånga in en kraft som ligger ett steg före och bortom dess räckvidd. Det är till mängdens mörka sida vi måste vända oss när vi funderar på vad som går att göra, eftersom det är där som olika former av omstörtande inte bara uttrycks som en vägran, utan också som ett konstituerande, det vill säga ett aktivt skapande av nya former av liv och kollektivitet. Det finns inget oundvikligt över denna process. Men när vi utformar politiska strategier från utsidan eller från ovan så gör vi det på egen risk.

/ Arianna Bove och Erik Empson

Framfördes på Dark Market-konferensen i Wien, oktober 2002.