Radikala maskiner mot teknoimperiet. Från utopi till nätverk.

Var och en av oss är en verklig maskin,

Var och en av oss är en konstruktiv maskin.

– Toni Negri

Tekniska maskiner fungerar endast då något inte är trasigt. Begärsmaskiner däremot går sönder hela tiden medan de går, och fungerar faktiskt bara när de inte fungerar ordentligt. Konst utnyttjar ofta denna egenskap genom att skapa sannskyldiga gruppfantasier i vilka begärsproduktionen används till att kortsluta den sociala produktionen, och störa den reproduktiva funktionen av tekniska maskiner genom att införa ett element av dysfunktion.

– Gilles Deleuze, Felix Guattari, L’anti-Oedipe

Vad är kunskapsdelande? Hur fungerar kunskapsekonomin? Var och när är det allmänna intellektet i arbete? Ta cigarettmaskinen till exempel. Maskinen du ser bestå av hård- och mjukvarukomponenter förkroppsligar en vetenskaplig kunskap, generationer av ingenjörskonst lagrad för kommersiell användning: den leder automatiskt flöden av pengar och varor, ersätter en människa med ett användarvänligt interface, försvarar det privata ägandet och fungerar tack vare en minimal rutin av kontroll och påfyllning. Vart har tobakshandlaren tagit vägen? Ibland njuter han den lediga tiden. Andra gånger har företaget som äger produktionskedjan ersatt honom. I hans ställe möter man ofta teknikern. Fjärran från att söka efterlikna Marx Fragment om maskiner med Fragment om cigarettmaskiner, är detta ohälsosamma exempel menat att visa på hur postfordistiska teorier lever runt omkring oss och att de materiella eller abstrakta maskinerna, byggda av kollektiv intelligens, är organiskt sammanlänkade till de ekonomiska flödena och våra behov.

Istället för att tala om det allmänna intellektet borde vi tala om allmänna intellekt. Det finns multipla former av kollektiv intelligens. Några kan bli totalitära system, som den militära ledningsideologin hos Amerikas nykonservativa ”neocons” eller Microsoftimperiet. Andra kan förkroppsligas i socialdemokratiska byråkratier, i polisens kontrollapparat, i aktiehandlarnas matematik, i våra städers arkitektur (varje dag vandrar vi i konkretiseringar av den kollektiva intelligensen). I dystopier som ”2001 – en rymdodyssé” och Matrix, utvecklas maskinernas hjärnor till en grad av självmedvetande i vilken de försöker göra sig av med människan. Den ”goda” kollektiva intelligensen å andra sidan producerar internationella samarbetsnätverk såsom globaliseringsrörelsen, nätverk av prekära arbetare, av open source-utvecklare och av medieaktivism. De producerar även kunskapsdelande i och inom universiteten, öppna Creative Common-licenser och deltar i stadsplanering, skildringar och inbillningar om befrielse.

Utifrån ett geopolitiskt perspektiv kan vi gestalta oss själva i en av Philip K Dicks paranoida science-fictionberättelser: Jorden domineras av en Intelligens, men inom den bedrivs ett krig mellan det allmänna intellektets två motsatta men sammanflätade Organisationer.

Vana vid globaliseringsrörelsens traditionellt representativa former lyckas vi inte förstå de nya produktiva konflikterna. Bekymrade som vi är över det imperiella kriget, förstår vi inte att uppskatta centraliteten i den kampen. Följer vi Manuel Castells analys definierar vi rörelsen som en motståndsidentitet som misslyckas med att bli en projektidentitet. Vi är inte medvetna om avståndet från globaliseringsrörelsen till den kapitalistiska produktionens centra, till produktionen av det reella. I en parafras på Paolo Virno säger vi att de nya produktionsformerna redan innehåller för mycket politik för att rörelsens politik återigen ska kunna ha en självständig ställning.

1977 års händelser (inte bara i Italien, utan även i punkscenen) sanktionerar slutet på rörelsens paradigm om ”revolution”. Detta öppnar nya konfliktrum inom områdena kommunikation, media och imaginär industri. Då upptäcker vi att ”rörelsen” som form måste överskridas, troligen i förmån för nätverkets form.

Tre sorters handlingar, väl åtskilda under loppet av 1800-talet; arbete, politik och konst – har nu integrerats till en attityd, central i varje produktiv process. För att idag kunna arbeta, bedriva politik och producera bilder behöver man en hybrid kompetens. Det betyder att vi alla är arbetare-artister-aktivister, men det betyder också att aktivist och konstnär som roll har överskridits, och att sådana kompetenser bara formas i det allmänna rum som är det kollektiva intellektets sfär.

Sedan Marx Grundrisse har begreppet ”det allmänna intellektet” kommit att bli en stamfader åt en stor familj av koncept och täcker som sådan ett brett omfång frågor; Kunskapsbaserad ekonomi, informationssamhälle, kognitiv kapitalism, immateriellt arbete, kollektiv intelligens, kreativ klass, kognitariat, kunskapsdelande och postfordism. De senaste åren har det politiska lexikonet berikats av sammanflätade kritiska verktyg som vi vänder och vrider i våra händer och grubblar på dess exakta användbarhet. För enkelhetens skull räknade vi bara med de begrepp som ärvt en upplysande, spekulativ, änglalik och nästan neognostiskt inställning. Men verkligheten är betydligt mer komplex och vi väntar på att de nya formerna själva skall kräva sin roll inom områdena som tillkommer begär, kropp, estetik och biopolitik. Vi minns även diskussionerna om kognitiva och prekära arbetare. Två sidor av samma mynt som Chainworkers.org beskriver på följande sätt: ”kognitiva arbetare är nätverkare (networkers), prekära arbetare nätverkas samman. De förra är hjärnarbetare, de senare kedjearbetare: de förra förförs först och överges sedan av företag och finansmarknaden, de senare dras in i och görs flexibla av det globala kapitalets flöden.”[2]

Poängen är att vi söker en ny kollektiv agent och en ny tillämpningspunkt för den numer rostiga, revolutionära hävstången. Framgången för konceptet mängd (moltitudo) speglar också denna nuvarande vilsenhet. Kritiskt tänkande försöker oavbrutet smida den kollektiva aktör som kan förkroppsliga tidsandan, och vi kan återvända till att historiskt rekonstruera den underliggande formen av varje paradigm av politisk aktion: en mer eller mindre kollektiv social agent, en mer eller mindre vertikal organisering, det mer eller mindre utopiska målet. Proletariat och mängd, parti och rörelse, revolution och självorganisering.

I den nuvarande föreställningen av det allmänna intellektet (eller vad du nu vill kalla det) verkar det vara en kollektiv agent. Dess form – nätverket. Dess mål – att skapa ett plan av autonomi och autopoiesi. Dess aktionsfält är den biopolitiska spektakulära kognitiva kapitalismen.

Här talar vi talar inte om mängden, eftersom det är ett koncept både för nobelt och inflaterat, en arvtagare till århundraden av filosofi och alltför ofta åkallad av de marscherande megafonerna. Konceptet mängd har varit mer användbart till att driva ut ”ulvarna i fårakläder” ur globaliseringsrörelsen snarare än att vara ett konstruktivt verktyg. ”Pars construens” kommer att vara en uppgift för det allmänna intellektet: filosofer som Paolo Virno, när de har funnit en gemensam grund, den försvunna kollektiva agenten, rekonstruera den Kollektiva Intelligensen och Samarbetet som framväxande och mängdens konstituerande egenskaper.

I en annorlunda paranoid fabel tänker vi oss att teknologin är den sista arvtagaren till en serie kollektiva agenter. Frambringade av historien likt en rysk matryoshka-docka, byggd av: religion – teologi – filosofi – ideologi – vetenskap – teknologi. En sån fabel säger oss att i information och intelligent teknologi stratifieras tankehistorien även om vi minns blott de sista episoderna i denna serie: till exempel förkroppsligar nätverket de tidigare politiska generationernas drömmar.

Hur hamnade vi här? Vi står vid punkten för sammanlöpandet mellan olika historiska plan. Arvet från de historiska avantgarden i syntesen av estetik och politik; 1968 och 1977 års kamper som öppnade upp nya rum för konflikter utanför fabriken, inom fantasin och kommunikationen: den svulstartade expansionen av skådespelssamhället och varumärkeskonomin; omvandlandet av det fordistiska lönearbetet till postfordistiskt, autonomt prekärt arbete; informationsrevolutionen och framväxten av Internet, nätekonomin och nätverkssamhället. Utopin förvandlad till teknologi. Det högsta bruket av konfliktrepresentation och de politiskt representativa formerna?

Det finns en utspridd metafor som har hegemoni i den politiska debatten, i konsternas värld, i filosofin, i mediakritiken och i nätverkkulturen: Den fria programvaran. Vi hör den nämnas som svar i slutet på varje föredrag där frågan om ”vad bör göras” ställs, men även i artiklar om strategisk marknadsföring. Detta medan tvillingmetaforen ”open source” smittat ned varje vetenskapsgren: open source-arkitektur, open source-litteratur, open source-demokrati, open source-städer…

Mjukvara är immateriella maskiner. Metaforen fri programvara är så tydlig på grund av dess immaterialitet att den oftast misslyckas drabba samman med den verkliga världen. Även om vi vet att det är en god och bra sak, frågar vi polemiskt: vad kommer att ha förändrats när alla datorer i världen kör på fri programvara? Den mest intressanta aspekten av fri programvarumodellen är de enorma kooperativa nätverk som skapas av programmerare på en global skala. Men vilka andra konkreta exempel kan vi vända oss till för att föreslå nya aktionsformer i den verkliga världen och inte bara i den digitala?

På 70-talet hade Deleuze och Guattari instinktionen av en maskin, en interjektion och imitation av den industriella produktionsformen. Äntligen en hydraulisk materialism som talar om revolutionära-, celibatiska- och begärsmaskiner som krigsmaskiner snarare är som representativa eller ideologiska sådana. [3]

Deleuze och Guattari tog maskinen ur fabriken, nu är det upp till oss att ta ut den ur nätverket och föreställa oss en post-internetgeneration.

Kognitivt arbete producerar alla sorters maskiner, inte bara mjukvara. Elektroniska maskiner, återgivande maskiner, reklammaskiner, medicinska maskiner, agerande maskiner, sociala maskiner och libidomaskiner.

På artonhundratalet syftade definitionen av en ”maskin” till en manick som omvandlande energi. På 1900-talet började Turings maskin, grunden för all matematisk kalkylering, att tyda information i form av sekvenser med ettor och nollor. För Deleuze och Guattari å sin sida, producerar, skär och sammanfogar begärsmaskiner flöden och producerar utan uppehåll det Verkliga.

Det vi idag menar med maskiner är grundformen för det allmänna intellektet, för varje nod i det den kollektiva intelligensens nätverk, samt varje material eller immaterialdispositiv som organiskt sammanlänkar ekonomin och våra begärsflöden.

På en högre nivå kan nätverket i sig självt ses som en megamaskin sammansatt av andra maskiner där till och med mängden blir maskinell. Som Negri och Hardt skriver i Imperiet: ”Mängden inte bara använder maskiner för att producera, utan blir också i allt högre grad själva maskinella, i takt med att produktionsmedlen undan för undan införlivas i mängdens sinnen och kroppar. I detta sammanhang innebär återtagandet att ha fri tillgång till och kontroll över kunskap, information, kommunikation och känslor eftersom dessa är några av de främsta biopolitiska produktionsmedlen. Att dessa produktiva maskiner har införlivats i mängden betyder inte att mängden kontrollerar dem. Tvärtom gör de dess alienation ännu svårare och kränkande. Rätten till återtagande är i själva verket mängdens rätt till självkontroll och autonom självproduktion”. [4]

Med andra ord har fabriken i postfordismen kommit ut ur fabriken och hela samhället blivit en fabrik. En redan maskinell mängd föreslår hur det faktiska omstörtandet av det produktiva systemet kan vara möjlig på ett autonomt plan tack vare ett slag mot njurarna, genom att koppla loss mängden från kapitalets styre. Men förfarandet är inte så enkelt som i den traditionella bemärkelsen av ett ”reapproprierande av produktionsmedlen”. Varför?

Medan det är sant idag att det huvudsakliga produktionsmedlet är hjärnan och att arbetaren kan direkt reapproriera produktionsmedlen, stämmer det också att kontrollen och exploateringen i samhället har blivit immateriell, kognitiv och nätverkad. Inte bara mängdens allmänna intellekt har växt, utan också imperiets allmänna intellekt. Beväpnade med sina datorer kan arbetarna reapproriera produktionsmedlen, men så fort de lyfter näsan från sina skärmar måste de möta en Godzilla de inte förutsett, Godzillan av fiendens allmänna intellekt.

Sociala, statliga och ekonomiska megamaskiner till vilken människan kopplas som bihang – är styrda av medveten och omedveten automatism. Metamaskiner styrs av en viss sorts av kognitivt arbete som är det administrativa politiska styrelsearbetet, som driver projekt, organiserar, kontrollerar på en omfattande skala: en form av allmänt intellekt som vi aldrig har tänkt över, vars furste är en figur som träder fram på scenen under andra halvan av 1900-talet: cheferna eller företagsledarna (managers).

Som Bifo säger till oss, erinrandes Orwell, att i vår postdemokratiska värld (eller om du föredrar, i imperiet) har cheferna tagit makten: ”Kapitalismen håller på att försvinna, men den ersätts inte av socialismen. Vad som nu föds är en ny sort av planerat centraliserat samhälle som kommer att vara varken kapitalistiskt eller demokratiskt, i någon gängse betydelse av orden. Härskarna av detta nya samhälle kommer att vara de människor som effektivt kontrollerar produktionsmedlen: det vill säga, verkställande chefer, tekniker, byråkrater och soldater, sammanfösta av Burnhamn under namnet ledarna (managers). Dessa människor kommer att eliminera den gamla kapitalistiska klassen, krossa arbetarklassen och organisera samhället så att all makt och ekonomiska privilegier stannar i deras egna händer. Den privata äganderätten kommer att avskaffas, men utan att något gemensamt ägande införs. Det nya ledarsamhället kommer inte att bestå av ett lappverk av små självständiga stater, utan av stora superstater grupperade runt industricentra i Europa, Asien och Amerika. Varje samhälle kommer internt att vara hierarkiskt, med en talangaristokrati i toppen och en massa av semislavar i botten”. [5]

I början nämnde vi två intelligenser i världen som står emot varandra och de former genom vilka de manifesterar sig själva. Mängden fungerar som en maskin eftersom den är inuti ett schema, en social mjukvara, tänkt för exploatering av dess energier och dess idéer. Då är teknoledarna (offentliga, privata eller militära) de som antingen medvetet eller omedvetet, planerar och kontrollerar maskiner uppbyggda av människor sammanfösta med varandra. Det allmänna intellektet skapar monster.

Jämfört med den genomträngande nyliberala teknoledningen väger den globala rörelsens intelligens lätt. Så vad bör göras? Vi behöver uppfinna kraftfulla revolutionära radikala maskiner för att placera dem i nätverkets knytpunkter, för att bemöta det allmänna intellektet som administrerar den imperiella megamaskinen. Men innan vi börjar borde vi vara medvetna om ”intelligensens” densitet som är koncentrerad i varje vara, organisation, budskap och media, i varje maskin i det postmoderna samhället.

Hata inte maskinen, bli maskinen. Hur kan vi vända det gemensamma delandet av kunskap, verktyg och rum till nya radikala revolutionära produktiva maskiner, bortom den överhypade fria programvaran? Detta är den utmaning som en gång i tiden kallades reapproprieringen av produktionsmedlen.

Kommer den globala radikala klassen lyckas att uppfinna sociala maskiner som kan utmana kapitalet och fungera som plan av autonomi och autopoiesis? Radikala maskiner som är kapabla att bemöta teknoledningens intelligens och imperiella metamaskinerna överallt runtomkring oss? Matchen mängden mot imperiet blir en match mellan radikala maskiner mot imperiella teknomonster. Hur börjar vi bygga dessa maskiner?

Matteo Pasquinelli

Berlin – Bologna, februari 2004

Rekombinant

Noter

1. Paolo Virno. A Grammar of the Multitude, Semiotext(e), New York 2003.

Orig. ed Grammatica della moltitudine, Derive Approdi, Roma 2002.

2. Chainworkers, Il precognitariato, L’europrecariato si sollevato, 2003,

publiserad på www.rekominant.org/article.php?sid=2184

Se även:

www.chainworkers.org

www.inventati.org/mailman/listinfo/precog

3. Gilles Deleuze, Felix Guattari, L’anti-Oedipe, Les Editions De Minuit, Paris 1972.

4. Michael Hardt, Antonio Negri, Imperiet, sid 338f, Vertigo förlag, Stockholm. Org. ed Empire, Harvard University Press, Cambridge MA 2000.

5. George Orwell, Second Thoughts on James Burnhamn, 1946, quated in Franco ”Bifo” Berardi, Il totalitarismo tecno-manageriale da Burnham a Bush, 2004, published on

www.rekombinant.org/article.php?sid=2241