Det blir allt tydligare att en unilateral eller ”monarkisk” organisering av den globala ordningen, som kretsar kring USAs militära, politiska och ekonomiska diktat, varken är önskvärt eller hållbart. Detta arrangemangs kris gör det möjligt för ”de globala aristokratierna” – det vill säga multinationella sällskap, övernationella institutioner och andra dominerande nationalstater – att lansera en ny global ordning. Den huvudsakliga utmaningen för de globala aristokratierna är att reorganisera det globala systemet med syftet att förnya och utvidga de produktivkrafter, som idag hindras av fattigdom och uteslutning. För att göra detta behövs ett nytt avtal, en vår tids Magna Carta-kontrakt*, som våra dagars aristokrater kan avkräva monarken.
I våra ögon är imperialismen inte längre möjlig. Ingen nationalstat, inte ens USA, kan med andra ord vara i stånd att handla som en suverän makt och behärska den globala ordningen. Den nuvarande globala ordningen kommer inte att definieras av konkurrens mellan imperialistiska makter som på stora delar av 1800- och 1900-talet. En ny form av suveränitet framträder idag – en verkligt global suveränitet, som vi kallar Imperiet. Vi använder bland annat beteckningen Imperiet, eftersom de nya maktstrukturerna påminner om det gamla romerska imperiet. Mer specifikt karaktäriseras den nya globala suveräniteten som, precis som i det gamla Rom, av ett konstant samarbete och samspel emellan ”monarkin” och ”aristokratin”. Det betyder att USA inte kan agera självständigt som global monark och ”köra helt solo”, varken militärt, politiskt, ekonomiskt eller finansiellt att diktera villkoren för den globala ordningen.
Istället måste USA samarbeta med de andra dominerande nationalstaterna, de multinationella företagen och de övernationella institutionerna, som utgör de globala aristokratierna. Nutidens imperiala suveränitet kan med andra ord inte dikteras av Washington (varken från Pentagon eller den Internationella Valutafonden), utan måste komma ur ett samarbete mellan de olika dominerande makterna.
Vi föreställer oss detta Imperium som en nätverksmakt, som inte har något enkelt center, utan snarare en rad makter, som måste förhandla med varandra. Vår hypotes är att detta Imperium är en framväxande tendens, och att det för makthavarna är den endaste formen som de existerande globala hierarkierna och den nuvarande ordningen kan hållas fast inom. När vi hävdar att denna nya imperiala maktform växer fram, måste vi betona att detta inte betyder att nationalstaterna inte längre skulle vara viktiga. Diskussionen om den globala makten hamnar allt för ofta i ett antingen/eller-missförstånd: ena personen säger att eftersom globala maktstrukturer håller på att växa fram, är nationalstaterna inte längre viktiga. Den andra säger, att eftersom nationalstaterna är fortsatt viktiga, finns det ingen global maktstruktur.
Målet med vårat begrepp Imperiet är i stället att erkänna att nationalstaterna fortfarande innehar makt (några mer än andra, självklart), men att de idag har en tendens att agera inom en ny form av global suveränitet, som tillsammans med nationalstaterna innefattar olika andra maktfulla aktörer, inklusive företag och övernationella institutioner. Vår Imperiet-hypotes kan bekräftas negativt med de unilaterala politiska strategiernas fiasko på en rad olika områden. Tydligast är nederlaget för den amerikanska regeringens ensidiga militära strategier de senaste två åren. Själva i ett strängt militärt perspektiv visar USAs kampanjer i Afghanistan och Irak sig inkapabla att infria minikraven på säkerhet och stabilitet. Dessutom har den globala krigs- och konflikttillståndet, som är ett resultat av den unilaterala militära strategin, haft mycket skadliga effekter på den globala produktions- och handelskretsloppet. Sammanfattat kan man säga att USAs unilaterala militära globalisering har rest nya gränser och förhinder som blockerat de globala ekonomiska nätverken, som har skapats de senaste årtiondena.
En annan form av unilateral strategi som misslyckats är införandet av nyliberala ekonomiska regimer, som kräver att de offentliga välfärdssektorerna skärs ner till ett minimum och att de offentliga industrierna och sjukvården privatiseras. Det så kallade ”Washington Consensus” och den IMF-dikterade politik, som är ett slags ekonomisk unilateralism, har i hög grad pressats fram av USA och går ofta hand i hand med unilaterala militära aktioner. Denna ekonomiska och finansiella politik har under våldsam kritik, men de ekonomiska katastroferna i Sydostasien 1997 och i Argentina 2000/2001 (två områden som tidigare räknades som nyliberala mönsterexempel) har bekräftat den ekonomiska modellens kris. Den mest generella indikationen på den globala nyliberala regimens begränsningar, är att den drar in så liten andel av världens produktiva potential idag. Stora och växande delar av världens befolkning lever i fattigdom och är berövade utbildning och framtidsmöjligheter. Åtskilliga länder plågas av en statsskuld, som dräner vitala resurser. Det framstår allt klarare, att flertalet av världens befolkning är utstötta från de primära ekonomiska produktions- och förbrukningscirkulationen. Några forskare har därför börjat hävda, att inom dagens nyliberala ekonomiska regim är stora delar av världens befolkning ”överflödiga”, som om det ekonomiska systemet var hållbart, men amoraliskt. De påstår att utestängandet av stora befolkningsgrupper är det som gör systemet funktionellt. Detta faktum förklarar för dem den synbara likgiltigheten över den enorma fattigdom och höga dödssiffrorna genom till exempel spridningen av aids i Afrika.
Vår syn är istället, att den ekonomiska utestängningen och marginaliseringen av stora befolkningar är ett tecken på den nyliberala regimens misslyckande och ohållbarhet. Inget ekonomiskt system kan fortsätta medan det kväver en så stor del av befolkningens produktiva potential. Nyliberalismens misslyckande gör det med andra ord oundvikligt att skapa ett nytt produktionssystem, med förmåga att realisera den produktiva potential som finns i världen idag.
Detta är stunden för en Magna Carta. Kom ihåg den engelska historien, då kung John tidigt på 1200-talet inte längre hade råd med sina militära äventyr i utlandet och inte längre kunde upprätthålla den sociala freden. Då han bad om pengar och stöd från aristokratin, krävde de igengälld, att monarken skulle underkasta sig lag och rätt och förse dem med författningsmässiga garantier, som utmynnade i Magna Carta. Monarken gick med andra ord med på att överge en strängt unilateral position och aktivt samarbeta med aristokratin. Vår globala ”monark” står idag inför en liknande kris och är inte i stånd att betala sina krig, bevara den fredliga ordningen och dessutom skapa de rätta förutsättningarna för den ekonomiska produktionen. Vår ”aristokrati” är därför i position att, som ersättning för deras stöd, att kräva en ny social, politisk och ekonomisk ordning – en ny global ordning.
Vad ska en ny global Magna Carta innehålla idag? Fred och säkerhet är helt klart viktiga mål. Att avblåsa de unilaterala militära äventyren och den tillsynes oavbrutna globala krigstillståndet är en grundläggande förutsättning. Det är emellertid också viktigt att förnya de globala produktivkrafterna och dra in den samlade globala befolkningen i produktions- och utvecklingscykeln. Prioriteringar som att utrota fattigdomen och avskriva de fattiga ländernas skulder skulle i detta sammanhang inte vara allmosor, men ett insatser riktade mot att realisera den produktiva potential som finns i världen idag. En annan prioritet skulle vara att vända privatiseringsprocessen och skapa en gemensam tillgång till de nödvändigaste produktiva resurserna – som jord, utsäde, information och kunskap. Att göra resurser till något gemensamt är nödvändigt för expansionen och förnyelsen av de kreativa och produktiva potentialer, från jordbruk till Internet-teknologier.
Vi kan redan nu se några rörelser som pekar i riktning mot skapandet av en sådan ny Magna Carta. Till exempel är ”22-gruppens” krav om en mer rättfärdig handelspolitik för jordbruksvaror på WTOs Cancun-möte ett steg på vägen till en reformering av det globala systemet. På ett mer generellt plan indikerar de internationella allianserna som Lulas regering i Brasilien försöker att ge uttryck för i Latinamerika och som i en bredare bemärkelse visar på möjliga utgångspunkter för en global omstrukturering. Regeringarna i det globala syd visar på detta sätt på en möjlig riktning för aristokraterna att anpassa sitt projekt för en förnyelse av det globala ekonomiska systemets produktivkrafter och energier efter. En annan källa att orientera sig efter kommer ur den mängd av röster som protesterar mot det nuvarande krigstillståndet och den nuvarande formen av globalisering. Dessa demonstranter på gatan, på de sociala forumen och i NGOs är inte bara uttryck för klagomål över det nuvarande systemets fiaskon, men presenterar också otaliga reformförslag, från institutionella inrättningar till ekonomisk politik.
Det är klart att dessa rörelsen alltid kommer att fortsätta vara grundläggande motståndare mot de imperiala aristokratierna – och med rätta i våra ögon. Men skulle kunna vara i aristokratiernas intresse att se rörelserna som potentiella allierade och resurser för att formulera dagens global politik. Någon version av de reformer dessa rörelser kräver, och något medel för att införa den globala mängden som aktiv kraft är oumbärligt för skapandet av välstånd och säkerhet. De mest progressiva regeringarna i det globala Syd och globaliseringsrörelsen är några av de existerande krafter som kan på visa riktningen för ett förnyelseprojekt. En ny Magna Carta kan erbjuda ett alternativ till våra misslyckade unilaterala regimer.
/ Michael Hardt och Antonio Negri
Taget från World Economic Forums tidning, 2004.
* Magna Carta: ”det stora frihetsbrevet”, med en rad rättigheter till högadeln och kyrkan avkrävdes av den engelska konungen 15 juni 1215.
Efterord
Doug Henwood från Left Business Observer frågade Michael Hardt klargöra vad han menade med artikeln om en ”ny Magna Carta” som han och Negri skrev – om den, mer specifikt, var ”beskrivande [descriptive] eller föreskrivande [prescriptive]”. Här är Hardts svar:
“Den är föreskrivande. (De bad oss att skriva något och vi försökte ställa förslag som de skulle förstå). Men det föreskrivande är inte bara att World Economic Forum-deltagarna (inberäknat EU) ska tänka om och ifrågasätta sin allians med W (Bush). De två specifika förslagen i slutet av texten är att se till aristokratierna i Syd, som Lula och 22-gruppen, och till rörelserna för vägledning. Om jag håller mig till ditt exempel med EU, betyder det att det är bättre med ett EU vänt mot rörelserna än vänt mot USA och de kapitalistiska företagen. Hur som helst är det inte ett särskilt revolutionärt budskap, men det är ett enkelt budskap som vi tänkte att de kunde förstå och som kunde hjälpa rörelserna och de andra antikapitalistiska kamperna. Något av en machiavellisk situation, att råda makthavarna att deras enda alternativ är att göra det som gör oss starkare. Hoppas det låter logiskt, för mig verkar det tydligt och klart.”