För några månader sedan släppte Stampa Alternativa en ny pocket i sin serie ”Gli Euro” (Euron – varje bok kostar exakt en euro). Det är en enkel och smidig text om gerillakrigsföring som Sir Thomas Edward Lawrence (1888-1935, mer känd som ”Lawrence av Arabien”) skrev till den fjortonde upplagan av Encylopaedia Britannica (som publicerades först 1929).

Lawrences beskrivning är både precis och pittoresk, och den går rakt in i frågans kärna genom att diskutera arabrevolten mot turkarna (1916-1918), som Lawrence på uppdrag av det brittiska imperiet själv var med att starta och leda.

T.E. Lawrence sägs ha varit en äventyrare, en hjälte och en mytoman. Han gav en utförlig redogörelse av detta krig i boken ”The Seven Pillars of Wisdom”, ett monumentalt självbiografiskt arbete där han tog sig vissa poetiska friheter. Den lilla pocketen från Stampa Alternativa är en syntes av det verket, där förklaras huvudprinciperna och görs lättbegripliga.

Det finns ett inslag som jag vill betona framför alla andra: Vetenskapen om gerillakrigsföring ger nytt ljus åt dagens ”copyright-krig”, som Wu ming-kollektivet under flera månader har täckt och beskrivit i nyhetsbrevet Giap och dagstidningen Unita. (Dessa artiklar finns på Wu mings hemsida på flera olika språk).

Ett verkligt gerillakrig håller på att utkämpas mot den parasitära kapitalismen och dess föråldrade lagar. Det är ett gerillakrig eftersom det uppfyller alla krav som Lawrence ställer upp. Det är därför nöjesindustrin, trots all repression, inte kunnat vidta några lämpliga åtgärder. Polisrazzior, hårdare lagar, åtal, psykisk terrorism, klagomål… Inget verkar fungera.

Vad makten idag beskriver som ”piratverksamhet” är rent faktiskt en endemisk och okväsbar praktik. ”Piratverksamhet” är både ett samhälles återtagande av några delar av produktionen, möjligheter som varit avlägsna och svårtillgängliga tills för bara några år sedan (som till exempel brännandet av cd-skivor), och samtidigt en konsumentrevolt mot stigande priser, orimliga vinster, mainstreammusikens kvalitetsförsämring och alla legala/tekniska hinder mot att göra privata och säkerhetskopior av cds.

Vad gäller gerillakrigets strategi och taktiker, väljer Lawrence ut tre faktorer: en algebraisk, en biologisk och en psykologisk.

Den första faktorn tar inte med ”mänskligheten” i beräkningen, för den handlar om de exakta måtten av rummet som ska ockuperas och försvaras, om proportionen mellan geografiska egenskaper, antalet kämpar, och de tillgängliga vapnens kvantitet och kvalitet.

Det var medan han analyserade denna faktor som Lawrence sägs ha fått sin mest berömda intuition: ”Men tänk om araberna (istället för att vara en arme som attackerar under resta fanor) var en influens, något osårbart, omöjligt att beröra, utan front eller baksida, svävandes som en gas? Arméer är som växter, orörliga som helhet, fast rotade, närda genom långa stjälkar till huvudet. Araberna skulle kunna vara en dimma, som svävar där de befinner sig.

Den andra faktorn handlar om både intuition och fantasi (”En taktik är till nio tiodelar självklar och lärs ut i böcker: men den irrationella tiondelen är som en falk svepandes över ängen och det är där generalerna sätts på prov), samt överlevnad: direkta konfrontationer med fienden ska undvikas, trupperna måste begränsa sig till att sabotera infrastrukturer (broar, järnvägar, kanoner) och försörjningslinjer.

Detta på grund av att varje liv är värdefullt: ”(männen) som är irreguljära är inte styrkor, utan individer, och förlusten av en individ är som en småsten släppt i vattnet: varje sten gör bara ett kortvarigt hål, men sorgens ringar sprider ut sig från dem”.

Den tredje faktorn hanterar styrkornas moral, stämningarna och känslorna hos den sympatiserande befolkningen och det psykologiska kriget mot fienden. Lawrence använder en väldigt fantasifull och suggestiv mening: ”Arabarmén var så fysiskt svag att de inte kunde låta de metafysiska vapnen få stå och rosta oanvända”.

Lawrence går in i djupare detalj med detta och förklarar att ”räckvidd är mer för strategin än kraft”. Det är mycket bättre att vara utspridda överallt och att starta många små attacker, än att samlas och starta en stor. ”Hit and run”-taktiken är viktigare än att försöka att få en framryckning att gå ännu längre in på fiendens territorium. Vidare så ska mångfald och individuella aktioner uppmuntras, snarare än att förbjudas: mångfald hindrar fiendens underrättelseverksamhet, och individuella aktioner förvandlar trupperna till en ”lycklig allians där alla är ansvariga generaler”.

Efter att ha övervägt allt detta, konstaterar Lawrence att för att lyckas måste gerillakrigsföringen ha säkra baser, en främmande fiende som, trots att han är mäktig, inte är förmögen att täcka hela territoriet, en befolkning som är vänlig eller åtminstone inte fientlig (det räcker med 2% aktivt vänligt inställda människor och 98% icke-fientliga människor), och rebellerna måste vara snabba, allestädes närvarande och ha självständiga försörjningslinjer.

Den samhällsfiende som bekämpas av företagen och lobbygrupperna för intellektuell egendom motsvarar alla ovannämnda krav.

Den algebraiska faktorn: ”piratverksamhet” är en undanglidande fiende, och den samlas varhelst det passar: napsteranvändare bytte till nyare och mer sofistikerade P2P-plattformar, som är mindre angripbara eftersom de står utanför USAs lagstiftning.

”Piraten” vet hur hon ska röra sig i ett landskap som hela tiden förändras (som exempelvis internet), hon vet hur hon ska ”läsa” terrängen på det sätt som touareg- och beduinkrigare gör. ”Piraten” känner till alla dolda tecken där främlingar inte ser någonting annat än tomma vindpiskade sanddynor.

Motsättningen mellan en marin metafor (”piratverksamhet”) och en ökenvariant är bara skenbar: Lawrence själv jämför ökenoperationer med sjöslag, ”i deras mobilitet, deras allomfattande närvaro, självständigheten i deras baser och kommunikation.”

I ”piraternas öken” är räckvidd viktigare än kraft: praktiken med en allomfattande närvaro förvillar kulturindustrin. Tack vare P2P-plattformarnas speciella egenskaper (decentralisering, speciell anpassning av tillgång och efterfrågan, oförutsägbarheten i en ekonomi baserad på delande och bytande) är ”pirater” inte ”enheter”, utan individer.

Faktum är att de kan attackera tillsammans även om de ”kämpar” separat, varje person i sitt eget rum (en artikulerad arme, en ”lycklig allians där alla är ansvariga generaler” gör repressionen mycket svårare (och också rätt impopulär).

Den mänskliga/biologiska faktorn: det är just eftersom ”pirater” rör sig i ett landskap som kännetecknas av att det är i ständigt förändring som de måste lita på sin egen intuition och sin egen fantasi. Förutom detta är det ett mystiskt krig, direkta konfrontationer med fienden är faktiskt helt omöjligt. Sabotage räcker mer än väl.

Den psykologiska faktorn: vid det här laget är ”piratkopiering” helt klart ett massfenomen, med miljoner bytare och miljarder delade filer. Medan ”piraterna” är som fisken i sjön, är polisen, regeringsbyråer och andra liknade allmänt betraktade som plumpa tjuvjägare.

En stor kulturell förändring håller på att äga rum: i jämförelse med minimi-proportionen som Lawrence framlade (2% – 98%), är dagens klyfta mellan rebellerna och den icke-fientliga befolkningen mycket mindre. Vidare beskrivs fienden som en ockupationsstyrka som invaderar och inhägnar kulturens allmänningar, och en främmande kraft är den, för detta är främmande för nätets logik.

Detta gör psykologisk krigsföring mycket enklare: även finanspolisens tjänstemän som genomförde razziorna i maj såg skeptiska och nästan sorgsna ut i intervjuerna med dem.

Vad gäller försörjningslinjernas självständighet, så är den sak rebellerna efterfrågar mest information. ”Pirater” är autonoma eftersom de hämtar information från just de media som de använder för att sina ”bordningar”, till exempel internet. Det gör många försök att skära av dessa försörjningslinjer: tekniska uppfinningar kapas för att kunna kryptera eller dölja viktig data, och hela mediasystem används som högtalare för skivindustrins uttalanden. I det förra fallet, kommer rätt snart internets kollektiva intelligens att leverera nycklarna som åter ger tillgång till dold data (till exempel hur man rippar kopieringsskyddade cds). I det senare fallet kommer nätet att sprida motinformation och håna inkräktarnas påståenden.

Till slut konstaterar Lawrence att ”kampen är inte fysisk, utan moralisk”. Faktum är att en stor del av ”piraterna” ger kampen ett ojämförbart etiskt värde. De anser att nätets horisontella natur och gåvoekonomi måste försvaras, och att privategendom av populärkultur är en självmotsägelse.

Lawrence avslutar sin text med en förvarning som borde orsaka ett högljutt sorl i alla dessa företagsöron, och övertala cheferna om att repression inte är lösningen. Hela lagstiftningen om copyright måste reformeras radikalt. ”Copyleft”, öppna licenser måste införas på alla nivåer. Priser måste sänkas. Pengaflödena måste vändas, så att de inte längre hamnar i någon superstjärnas fickor och investeras i kvalitetsökningar och bättre plattformar för online-försäljning.

Det pågår redan många intressanta experiment: tänk på Creative Commons, IP Justice och så vidare. Företagsledarna borde kontakta dessa människor innan det är försent.

Detta är Lawrences sista varning:

”Segern kommer att hamna hos upprorsmakarna om de tillåts mobilitet, säkerhet (i form av att vägra ge fienden måltavlor), tid och doktriner (idén att få varje subjekt vänligt inställt), för de algebraiska faktorerna är i slutändan avgörande, och mot dem kämpar förfinande av medel och anda förgäves.”

/ Wu Ming 1

Från Giap 030701

Wu Ming Foundation