Att börja om igen betyder inte att gå tillbaka. Du kan aldrig gå tillbaka, aldrig, det är en omöjlighet. Att börja om igen innebär att anta ditt minne som din identitet, inte bara som ett historiskt faktum. Samtidigt betyder det att anta din identitet som ditt minne, inte som en förevigt rådande och självtillräcklig ideologi.
De som lever i en cyklisk tid börjar alltid om. En tid som är naturlig och inte linjär eller framåtgående, utan strimmor eller liv. Linjär tid är död tid. Rörelsernas tid, av årtiondena av samhällsuppror i detta land, av en annan möjlig värld, är levande, full av motsättningar och med ett oförutsägbart och okänt flöde. Linjär tid är död, men trots att den är det, eller kanske på grund av det, talar den alltid om framtiden. En annan värld är möjlig, i framtiden. En dag, i framtiden, kommer det att finnas jämlika rättgheter och värdighet för alla. Vad vi gör idag är att göra så att saker ska förändras i framtiden.
Framtiden är en bluff, en gimmick från den linjära tiden och från dem som vill sabba för dig nu. De säger till dig att tänka på dina barn, för att blåsa både dig nu och din avkomma senare. Vad som är värt något för de som startar igen är det förgångna, vad vi har genomlevt tillsammans, såsom ackumulationen av erfarenheter, experiment och minnen som blev en gemensam känsla. Och även den nutid som fortsätter röra på sig, som är ett ”här och nu” som alltid rusar vidare. Det finns ingen framtid. Där finns förslagen, kapaciteten att tyda processer, tendenser, fantasin. Detta är verktygen med vilka de tidigare subjektiviteterna i rörelsen talade om postfordism, medan de som var fångar i den linjära tiden sökte efter ett ord som var omöjligt att säga. Idag är en inkomst, och inte bara lön och jobb, en av de ”konstituerande” och markbrytande kraven som färdas från en strejk till en annan. Arbetsmanagment i den sociala fabriken, prekäritet, flexibilitet och visstidsanställningar är nu allmänt accepterat. Samma sak hände med den kommunala federalismen, ett av de första exprimentella ”intrången” i de administrativa kopplingarnas dimension, i sprickorna i representationens struktur. Idag diskuteras dessa praktiska erfarenheterna i olika städer, medan det tidsvis nästan sågs som att de som brydde sig om sådana frågor, bara sålde ut sig själva till en institutionell tystnad.
Sanningen är att börja om igen betyder alltd att vi också antar en cyklisk riktning. Och det är därför innebär det att om vi talar och andas en ny riktning av kamper, av experiment, av projekt som slår igenom i miljön, måste vi bli en del av detta, att experimentera med oss själva som en kollektiv hjärna.
Vi måste vara i rörelsen, och inte representera dess bild av historien. Vi behöver ha ett minne och föra det vidare, att utveckla dess betydelser, och inte överlåta till någon annan att skriva om det. Vi måste fortsätta att uppfinna oss själva, att göra experiment och producera förslag, läsningar, drömmar. Den gemensamma plats där allt detta kan hända är är dagens rörelse, från tåg- och tunnelbanearbetarnas kamper till de sociala prekäras Euro May Day-parad i Milano och Barcelona. Från migrantarbetarnas strejker till nedmonterandet av flyktingförvarens kontrollsystem. Från sabotage mot det globala kriget till den stora globala demonstrationen 20 mars. Från en vägran av ideologiska och absoluta burar som våld/ickevåld, till ett experimenterande kring effektiva konfliktpraktiker, som gör det möjligt för oss att hålla ihop, att isolera polisen och att avlegitimera deras våld. Att börja om igen betyder att vara olydig. Även mot oss själva.
/ Luca Casarini
Från <a href=”http://www.globalproject.info/index-it.html
” target=”_blank”>Global Project #2, 7 februari 2004, inför Genua-rättegångarna.