Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska undergången

1. Vem fan vågar föda?

Vi hängde på skolgården med våra cyklar. Det brukade vi göra. Men idag var det lite speciellt. Skolgården var full av journalister och tevekamror. Vi försökte få en glimt. Tyckte det var lite spännande att Palme gick och röstade just i vårt klassrum i Vällingbyskolan. Det är mitt första politiska minne. Mitt första politiska gräl. Vi cyklade runt i cirklar på skolgården och skrek åt varandra. Är du galen, vill du ha atomkraft? Vi kommer ju alla dö om en reaktor havererar, fattar du inte det? Idiot! Skolkamraterna delades i två läger.

Jag var nio år gammal. Satte upp klistermärken mot kärnkraften. En litografi på en gravid kvinna med förvridet ansikte, som Munchs skriet. I hennes mage ett foster. ”Vem fan vågar föda?” stod det. Det dramatiska budskapet fångade mig. Domedagsstämningen.

Sjuttiotalets vänstervåg hade ebbat ut, sextiotalsmaoisterna hade växlat om och gjort karriär. Kvar fanns alternativrörelsen: miljö- och fredsrörelsen. I England hade Thatcher fått makten, nyliberalismen hade nått Europa. There is no alternative. Frågan är om ens alternativrörelsen trodde på ett alternativ. Det var snarare hotet från den överhängande katastrofen som var drivkraften. Hotet från atomkriget och miljökatastrofen.

Kort därpå gick jag med i Fältbiologerna. Gick kurser om skogsdöd och försurning. Lärde mig de lavarter på träd som indikerade döende skog. Sålde symboliskt barrfria julgrannar i Vällingby centrum. Klistrade upp falska trafikskyltar med sänkta hastigheter. Satte klistermärken med ”Avstängd pga miljölagen” på parkeringsautomater. Kapade ett flygplan (i papiermache, med såg) på Arlanda.

På högstadiet fick jag höra om anarkismen för första gången. ”Tre anarkister vann rockbjörnen” var rubriken i Aftonbladet. Jag frågade min mamma vad det betydde. Anarkism? Det är människor som vill förstöra hela samhället och skapa ett nytt ur ruinerna. Klart jag blev såld. De tre tyska anarkisterna hade dessutom gjort en smittande låt om atomkriget. Alphavilles Forever young. Av någon anledning handlade alla mina favoritlåtar om det ämnet: Kraftwerks Radioactivity, Fad Gadgets Fireside favorites, Ultravox Dancing with tears in my eyes. Katastrofen var nära förestående. 1984, Eurythmics soundtrack fick mig att sluka boken. Dystopierna. Pink Floyds The Wall, Karin Boyes Kallocain. Mina tonår.

Sommaren 1987. Hanstaskogen hotades med skövling för att ge plats åt en motorled runt Stockholm. Men de motiverade det med att det skulle byggas ungdomsbostäder. Det gick vi inte på. Varje dag vaktade vi skogen. Och varje natt. Vandrade runt i hassellundarna i månsken. I en skogsdunge höll vi en sen kväll en demonstration. Inte bara för miljörörelsen, utan vi hade även bjudit ut ”Bostadslös ungdom” – de unga husockupanter som kämpade för ungdomsbostäder. Trehundra Siouxsie and the Banshees-kloner med stora tuperade svarta hår kom tågandes ut till oss i skogsdungen. Surrealistiskt. Så detta var anarkisterna. En gyllene hord.

206486_5333614111_8229_n

2. No Future

”’77 wasn’t like ’68. ’68 was anti-establishment, ’77 was radically alternative. This is why the ’official’ version portrays ’68 as good and ’77 as bad; in fact, ’68 was co-opted whereas ’77 was annihilated. This is why, unlike ’68, ’77 could never make foran easy object of celebration” (Nanni Balestrini, Primo Moroni, Den gyllene horden)

1977 har alltid legat mig närmare än 1968. Punkens ilska snarare än proggens propaganda. 1968 var det globala vänsteruppsvingets år, då massarbetarna gick ut i vilda strejker i fabrikerna och studenterna ockuperade universiteten. Den nya vänstervågen bar med sig hopp och framtidsvisioner. 1977 var något annat, den ”mörka sidan” av 1968. Det sena sjuttiotalets revolt skiljde sig på många sätt från det sena sextiotalets. Det bärande subjektet var inte längre massarbetarna i de fordistiska fabrikerna. Automatisering och outsourcing bröt upp de fabriker som varit arbetarrörelsens starka fästen. Fordismen började ersättas av postfordism. Och med det förändrades revoltens subjekt. 1977 kallades en ungdomsrevolt. Sociologer hävdade att ”de nya sociala rörelserna” var identitetsrörelser snarare än en klassrörelse. Men en klassrörelse var just var det var. Bara att det var för ungdomar som postfordistisk produktion, osäkra anställningar och massarbetslöshet först blev märkbar. En ny klassrörelse, det unga storstadsproletariatet, som var ett brokigt, spretigt och heterogent subjekt, inte lika samlat och disciplinerat som den homogena klassammansättningen innan.

77-revolten saknade 68-revoltens utopiska drömmar om att förändra hela världen. Den bar istället på en ”här och nu”-mentalitet. Punkens slogan ”No future” sammanfattade tidsandan för en generation utan framtid och utan framtidshopp. Situationisterna sprejade på Paris väggar 1968 att ”tristessen är alltid kontrarevolutionär”. För punken blev tristessen revolutionär. Det fanns inget att göra, inga förväntningar på att någon annan skulle fixa det åt en. Om man nu levde i ruinerna av en värld som rusade med blixtfart mot nyliberalismen, hur kunde man bebo dessa ruiner, göra dem till sina. No future blev därigenom en rasande uppmaning till aktivitet, snarare än passivitet. Tristessen födde en självaktivitet, snarare än förnöjd konsumtion. Ett myller av punkband, spelningar, fanzines, ockupationer. I Storbritannien tog 77-revolten formen av punken, i Italien som Autonomia-rörelsen. Italienska aktivisten Federico Campagna beskriver skillnaden: ”För punken 1977 var slagordet No Future ett desperat rop, om att vi inte har någon framtid. Autonomia sade snarare: No Future – vi behöver ingen framtid, vi behöver inte förhala något. Det är rätt tid att agera nu. Vi behöver inte en politik som delar upp tiden i ‘först måste vi…, sen kan vi få reformer’. Tanken var att se vardagslivet och det omedelbara som det område där politisk kamp sker”.

Autonomias styrka var skapandet av en territoriell motmakt, dess förankring i stadsdelarna och kvarteren. När vågen av vilda strejker kastades ut ur fabrikerna spred de sig i hela samhällsterrängen. Rörelsen självreducerade hyror och kollektivtrafikavgifter, genomförde proletär shopping i stormarknader – där de bara betalade det de tyckte de hade råd med. Eller organiserade proletära garden, där de samlat gick och pressade arbetsköpare på högre lön för de osäkert anställda och anställningskontrakt åt de svartarbetande. Dessa praktiker krävde en viss, som de själva kallade det, ”resonabel våldsnivå”. Men rörelsen kom snabbt att radikaliseras i konfrontationen med staten, dess massillegalitet övergick i väpnad kamp. Stora delar av Autonomia kom att driva mot Röda Brigaderna och deras militariserade terrorkrig mot staten.

Men en social rörelse har svårt att vinna en militär konflikt mot statsmakten. Repressionen slog hårt mot alla sociala kamper. 1979 arresterades Autonomias intellektuella, som inspiratörer och organisatörer för rörelsen. I början av 80-talet, samtidigt som jag stod med min cykel på skolgården och tog mina första politiska diskussioner, satt 4 000 aktivister fängslade i Italien.

3. Exodus

”Våra irrfärder, förstör städerna.
Vi är den nya Gyllene Horden,
denna gång utan Djingis Khan.
Det är inte lång tid till kollapsen.”

(Einstürzende Neubauten, Kollaps 1981)

Byte av soundtrack till ett passande för en borttynande rörelse. Från Sex Pistols God Save the Queen till Einstürzende Neubautens Kollaps. Eller kanske för ett mer glamoröst försvinnande, Fade to Grey med Visage. Steve Strange festade i modemetropolen Milano. Benettons klädmanufakturer i Po-deltat var det nya italienska ekonomiska miraklet. Osäkra anställningar på små underleverantörer snarare än fasta jobb på en stor fabrik. En generation aktivister sitter bakom lås och bom.

Tidningen Metropoli kom bara med fem nummer. Redaktionen i Rom ville göra ett brett magasin, som kunde ena hela den brokiga och sönderfallande autonoma rörelsen. Redan efter första numret 1979 burades redaktionen in. En tecknad serie om turerna kring mordet på kristdemokraternas ledare Aldo Moro var för realistiskt. Så redaktionen klumpades ihop med alla andra intellektuella i de gigantiska rättsprocesserna mot Autonomia. Inspiratörerna, de ”onda hjärnorna” bakom våldet, cattivi maestri.

De fem numren av Metropoli ägnades åt att försöka analysera den framväxande postfordismen och förstå förändringarna i produktionen, se vilka nya subjekt som uppstod. De följde spänt vågen av förortskravaller i London och husockupationer i Berlin. Gjorde restaurangguider och betygsatte sina fängelsematsalar. Läste Spinoza. Försökte blicka ut från sina celler.

Toni Negris artikel från Rebbibiafängelset, ”En hyllning till minnesförlusten” (Elogia dell’assenza di memoria, 1981), slog an en ny riktning. Den autonoma rörelsen kunde inte låsa sig i nostalgi över en kampcykel på väg att avslutas. De satt fängslade för sin historia, nu hade deras historia blivit ett fängelse. Proletariatet hade inget minne, menade Negri. Det fanns ingen poäng att sörja över förlorade kamper, kopiera gamla stelnade organisationsformer från tidigare revolutioner. I ett dokument i april samma år, ”En hel politisk generation har fängslats”, undertecknad av ett femtiotal fångar på Rebbibia, förklarade aktivisterna att de ville försöka öppna upp en ny politisk process och lanserade begreppet ”dissociazione”, ett avskiljande från både partipolitiken och de väpnade grupper som de satt fängslade tillsammans med. Avskiljandet var inte ett avståndstagande, utan ett försök att vägra låta sig placeras i terroristfacket. Dokumentet gav upphov till en djupt självkritisk diskussion ibland de revolutionära fångkollektiven om den väpnade kampen och attacken mot statens misslyckanden.

En av författarna till texten, Paolo Virno från Metropoli-redaktionen, vidarutvecklade konceptet: hur kunde man tänka sig en ny väg ut ur katastrofen, som varken gick in i systemet som partivänstern eller ställde sig på en självdestruktiv kollitionskurs som de väpnade grupperna. Virnos texter började laborera med taktiker som flykt, massdesertering och undandragande. Istället för att tänka sig en asymmetrisk konfrontation och öppen revolt mot staten – för att ta eller krossa makten – försökte han se hur en rörelse kunde undandra sig statsmakten. Hur en rörelse och kampvåg kunde överväga möjligheten att lämna en ogynnsam situation, istället för att den enda möjligheten skulle vara att protestera mot en övermäktig situation. Här fanns också den antika föreställningen om en taktisk reträtt, att fly för att sedan kunna attackera vid ett gynnsammare tillfälle. Att förena säkerhet med kamp.

Den historiska förebilden var Moses uttåg ur Egypten. Ställda inför valet att antingen underkasta sig faraonerna eller öppet revoltera mot makten (A eller icke-A) så såg det hebreiska folket ytterligare en möjlighet: att fly från Egypten. En möjlighet (B) som inte ens funnits på den sociopolitiska kartan öppnades.

Moses exodus byggde på att det fanns en annan plats, någon annanstans att fly till, ett förlovat land. Men Virno menar inte exodus som en flykt till något yttre, till en geografisk plats. Utan snarare möjligheten att tänka sig andra alternativ och dra sig undan makten här och nu, på insidan. Dagens imperium har inte någon utsida. Virno betecknar detta område som ett massundandragande mitt i samhället skapar för en ”ickestatlig offentlig sfär” (sfera pubblica non-statale). Upprättandet av en motmakt mot staten, en dubbelmakt inom och mot det kapitalistiska samhället, där våldet snarare fyllde en försvarande och bevarande funktion – som skydd av det gemensamma – än som attack. Virnos exodus var ingen ny gröna vågen, dropout-kultur eller flykt undan civilisationen. Utan snarare ett eroderande av samhället inifrån, mitt i det, genom att undandra arbetskraften från kapitalet och genom dess kreativa förmåga och kollektivitet expandera en reell rörelse, en motmakt inom och emot kapitalet.

4. Hopp

George Costanza: ”I don’t want hope. Hope is killing me. My dream is to become hopeless. When you’re hopeless you don’t care. And when you don’t care, that indifference makes you attractive.”
Jerry Seinfeld: ”So, hopelessness is the key?”
George Costanza: ”It’s my only hope.”

Jag är ingen deprimerad typ, men jag har mina svackor. Hur jag mår är väldigt tätt förbundet med hur det går för alla de projekt jag arbetar med. När de lyfter och en öppen samhällskonflikt rasslar loss blir jag en krigsmaskin, lever i en total mobilisering. Hela livet känns exalterat, det är som jag orkar hur mycket som helst.

Men mina mest kreativa stunder är de gånger allt rasar. Först kommer depressionen. Jag låser in mig, hyperventilerar, har ångest. Gör mitt hem till min fängelsecell. Blir besviken på alla kollektiv, alla mina kamrater. Och så vänder det snabbt. Jag blir rasande förbannad. Kastar alla mina drömmar och stora visioner får stiga åt sidan. Släpper allt hopp. Depressionen blir en hyperrealism, ett ögonblick av klarsyn. Tankarna har lösts från sina bojor och inkörda hjulspår. Jag börjar febrilt sortera mina alternativ. Vända och vrida på allt. Försöka hitta nya vägar. Gilla läget. Reality check. Från detta tar jag spjärn och kastar mig framåt, kreativt manisk. Med nya projekt, rebootade. Alla möjligheter framstår öppna. Jag har alltid trivts i katastrofen.

Den amerikanska författaren och miljöaktivisten Derrick Jensen varnade i en artikel ”Beyond hope” den gryende klimatrörelsen för att hoppas för mycket, att sätta för stor tilltro till att staten, teknologin eller en grön kapitalism skulle lösa klimatproblemen. Miljöaktivisternas engagemang pendlade ofta mellan ett euforiskt hopp om möjliga lösningar och ett uppgivet ”we’re fucked”.

”Ärligt talat så har jag inte mycket hopp”, skriver Jensen. ”Men det tror jag är bra. Hopp är det som håller oss bundna till systemet, till det komplex av folk, föreställningar och ideal som orsakar förstörelsen av jorden. Det finns ett falskt hopp att plötsligt på något sätt ska systemet börja förändras. Eller att teknologin ska rädda oss. Eller Moder Jord själv, aliens från Alfa Centauri, Jesus eller jultomten. Alla dessa falska förhoppningar leder till inaktivitet, eller åtminstone till ineffektivitet. En anledning till att min mamma stannade kvar hos min misshandlande pappa var att det inte fanns några kvinnojourer på 50- och 60-talet, men en annan var hennes falska förhoppning om att han skulle förändras. Falskt hopp håller kvar oss i odrägliga situationer och gör oss blinda för de verkliga möjligheter som finns.”

Hopp är det vi känner när vi inte gör något, när vi förväntar oss att någon annan ska agera och lösa problemet åt oss. Att ge upp hoppet är inte att ge upp, utan enbart se att det kommer inte ske något om vi inte själva agerar. Att varje handling vi gör räknas. Det finns inget att vänta på. Släpper vi hoppet, menar Jensen, blir vi immuna mot politiska löften och hot.

5. Kollaps

Aldrig har förhoppningarna varit så stora. Förväntningarna att klimattoppmötet COP15 skulle ta tag i klimatproblemen på allvar. Näringslivets pr-maskiner klädde om Copenhagen till Hopenhagen. De liberala delarna av klimatrörelsen hoppades på att grunden för en grön new deal skulle läggas, en grön tillväxtvänlig kapitalism med handel kring utsläppsrätter. De reformistiska delarna av rörelsen hoppades på hårdare utsläppsmål och de radikala på att en allians skulle kunna bildas mellan tredje världens rörelser och de sociala rörelsernas i nords civilolydnadsaktioner – som gemensamt skulle kunna blockera toppmötet och tvinga fram en radikalare agenda. Tio år hade passerat efter Seattle. Det receptet hade fungerat så bra då. Efter den globala rättviserörelsen skulle nu klimaträttviserörelsen ha sin debut. Men allt sket sig. För alla. Snarare än en räddning blev Cop15-mötet 2009 sammanbrottet för den globala beslutsmodell kring klimatfrågor som startade med FNs miljökonferens i Rio de Janerio 1992.

Det var en desillusionerad klimatrörelse som återvände hem från Köpenhamn. De som bäst sammanfattade den besvikna andan var brittiska The Dark Mountain Project. För dem ledde besvikelsen till ett ifrågasättande av hela klimatrörelsens grundsatser och naiva optimism. Den kapitalistiska tillväxtekonomin och de fosila bränslena är för intimt sammanbundna för att kunna brytas loss från varandra. Det kommer inte ske en radikal kursändring, det är försent för en stor klimatomställning.

”Vi kommer inte rädda planeten”, förklarade grundaren Paul Kingsnorth, som tidigare varit redaktör på den ansedda tidningen The Ecologist. ”Planeten är inte vår att rädda. Jorden är inte döende, men vår civilisation kanske är det, och varken grön teknologi eller etisk konsumtion kommer att hindra en allvarlig kollaps”.

Och det handlar inte bara om klimatkrisen, problemen är mycket större än så. Lägg till den ekonomiska krisen, addera energikrisen. Det är inte bara peak oil, utan ett peak everything. Om den resursbrist hela kapitalismen skapat, genom att på tvåhundra år göra slut på naturtillgångar och energikällor. The Dark Mountain Project menar att i det här läget måste vi börja tänka i termer av civilisationens nedgång, en långtgående kollaps. Vi måste börja överväga ordentligt vad det innebär och ”titta över kanten”.

”Falskt hopp är värre än inget hopp”, fortsätter Kingsnorth. ”Utmaningen är inte hur vi ska stötta upp ett sönderfallande imperium med vågmaskiner och globala toppmöten, utan att börja tänka på hur vi ska genomleva imperiets fall, och vad vi kan lära oss från dess kollaps.”

Klimataktivisten och författaren David Jonstad har vidarutvecklat Dark Mountains teori i sin bok Kollaps. Kritikerna talar om att det är ett cyniskt perspektiv, en beredskap att offra miljoner människors liv. Men det är, menar Jonstad, för att de tänker sig kollapsen som en katastrof tagen från en Hollywoodfilm, som en plötslig händelse. Istället bör man se nedgången som en långtgående och långsam process som kan ta flera hundra år. Att civilisationer föds, expanderar, når en topp och sedan faller sönder. Fejda ut i grått. Som en klimatversion av Oswald Spenglers Västerlandets undergång. Men att se kollapsen som en process innebär att se den som ett öppet läge, att den kan ta flera olika vägar. Därigenom öppnar sig också möjligheter för oss att agera, att välja vilken framtid vi vill bygga, menar Jonstad. Slutsatsen blir då långtifrån cynisk.

Den italienska autonoma teoretikern Franco ”Bifo” Berardi slutsats var långt mindre optimistisk, när han summerade den situation sociala rörelser stod inför tio år efter Seattle. Om det är ett vägval vi står inför, Rosa Luxemburg skulle sagt att det balanserar mellan ”socialism eller barbari”, så ser det ut snarare ut som barbariet är på väg att segra totalt. Denna gång utan Djingis Khan. ”Vi måste förbereda oss på en lång fas av barbarisering och våld. Vi måste skapa skyddade tillflykter för de små minoriteter av världens befolkning som vill rädda den mänskliga civilisationens arv och det allmänna intellektets potential, som befinner sig i ett allvarligt hot från den skenande militariseringen”, menar Bifo. Som munkklostren under medeltiden bevarade civilisationen under en period av kollaps. Munkkloster som kan fungera både som ett minne och ett frö.

Det som kollapsat är den västerländska framgångstanken, även i dess marxistiska form, som en linjär progressiv utveckling mot allt högre stadium, en deterministisk och teleologisk tro på en evig tillväxt och utveckling. Utgången är inte given, systemets motsättningar och antagonism leder inte nödvändigvis framåt till förbättringar. Vart vi hamnar är en öppen fråga.

6. Katastrofen är här

Vi behöver inte vänta längre. Katastrofen har redan inträffat. Det finns inget att vänta på, det enda vi kan göra är att agera. Det är utgångspunkten i franska Den osynliga kommitténs masspridda pamfletter Upprop och Det stundande upproret. Kapitalismens civilisation är en öken som breder ut sig. Krisen finns över allt runt oss. ”Vi måste inse att ekonomin inte är ‘i kris’, ekonomin är i sig själv krisen”. Ett ständigt omorganiserande, omlokaliserande, resursflyttande och processande som utövas direkt över våra liv.

Vi föds inte till individer, vi blir det. Eller snarare, vi chockas till det, tvingas, piskas och jagas till det. Vi pressas in att bli ekonomiska rationella subjekt, skapa våra identiteter i konsumtion och arbete. Kapitalismen måste förstöra alla världar, alla livs-former och levda former av gemenskap, för att skapa individens öken. Den totala avskärmningen från varandra.

”Vi hävdar att vår tid är en öken, och att denna öken blir allt djupare. Detta är inte något poetiskt redskap, utan något uppenbart”, menar Den osynliga kommittén. ”Öknen är det fortskridande avbefolkandet av världarna – den vana vi har lagt oss till med som om vi inte var från denna värld.” Jaget är ”i ett permanent stadium av nedbrytande, i ett kroniskt stadium på gränsen till kollaps”. ”Liberalismen må ha uppfunnit individen, men den föddes vanställd”, skriver de i texten Upprop.

”Jaget är inte någon sak inuti oss som är i konstant kris, det är formen som de vill tvinga in oss i. De vill göra våra Jag till något klart definierat, separat, kontrollerbart, bedömbart i termer av kvaliteter, när det faktiskt är så att vi är varelser, singulariteter bland likheter, levande kött sammanvävt med världens kött”.

Och det är just här i individens kollaps vi ser möjligheterna till motstånd, att identifiera det gemensamma i vår situation, i vår vantrivsel i individen. ”Människorna hanterar med detta sakernas tillstånd genom lögner, cynism, brutalisering eller medicinering.” Situation verkar mörk, men vi måste kanske identifiera varför detta undandragande sker. ”Vi är inte deprimerade, vi är i strejk”, proklammerar de. Vårt trillskande är en vägran att fullfölja individualiseringsprocessen. ”Vår svårighet att anpassa oss, vår utmattning, är bara problem för dem som försöker att underkuva oss”. Givetvis ska dessa beteenden inte romantiseras, fast det gäller samtidigt att se möjligheterna i dem, i sökandet och längtan efter något annat. Det är här en stundande gemenskap tar sin början, i de motståndshandlingar som tar denna destruktiva, trasiga uppbromsning av Imperiets subjektiveringsprocess som sin startpunkt, och utifrån den försöker hitta de gemensamma erfarenheter som lägger grunden till mötesplatser för ett nytt deltagande.

Katastrofen bär på en möjlighet när den slår över i en systemkris och kontrollen glider ur makthavarnas händer. Kommittén tar upp orkanen Katrinas ödeläggelse av New Orleans som exempel, där myndigheterna reagerade med tvångsförflyttningar och militär intervention för att stoppa plundringar när de humanitära hjälpinsatserna drog ut på tiden. I detta läge ”återuppstår självorganiseringens självklara betydelse”. Lokalbefolkning och anarkister ockuperade bostäder, vägrade flytta och satte upp den självorganiserade Common ground-kliniken. I katastrofen, när vi ställs inför utplånandet, framstår självorganiseringen och gemenskapen som en möjlighet igen. ”Det enda möjliga sättet att inte gå under tillsammans med den här världen är att återknyta till de rörelser som ligger begravda under årtal av normaliserat liv. Och kanske kommer då en tid vari man kan förälska sig.”

Den osynliga kommittén närmar sig här Paolo Virnos tankar om en politisk exodus och skapandet av en ”ickestatlig offentlig sfär”. Det finns en stundande gemenskap som kan växa fram, när vi börjar finna varandra och se det gemensamma oavsett vilka vi är och vilka särdrag vi har. I kamper, protester kan vi finna varandra. Men även i vänskapen, i affiniteten. ”All vänskap är politisk”, är kommitténs budskap. När Virno betonade en exodus – inte som en plats att fly till – utan snarare som ett annat sätt att förhålla sig till det territorium där vi redan befinner oss, vidarutvecklas detta perspektiv hos Den osynliga kommittén. Iställer för att som vänstern traditionellt bara förhålla sig till makten och ägandet av territoriet, undersöker Den osynliga kommittén hur man kan ”bebo” territoriet, att bli ett område genom att stärka banden, gemenskaperna och motståndet i det.

”För oss handlar det inte om att äga territoriet. Snarare är det en fråga om att öka Gemenskapernas täthet, cirkulation och solidaritet till den grad att området blir ogenomskinligt och omöjligt att tolka för all auktoritet. Vi vill inte ockupera territoriet, vi vill vara territoriet”.

Istället för att se ett område som bara en plats för olika identiteter att passera, ser Den osynliga kommittén den som en rad praktiker och möten, i de överskridande relationer som uppstår snarare än vad som förbinds. ”Varje praktik skapar territorier”.

”Regeln är enkel: ju fler territorium som finns ovanpå varandra i en viss zon desto större cirkulation är det mellan dem och desto svårare blir det för makten att få grepp om dem. Bistros, tryckerier, idrottsanläggningar, ödetomter, begagnade bokhandlar, hustak, improviserade gatumarknader, kebabställen och garage kan alla användas för andra ändamål än de officiella om tillräckligt många medbrottslingar möts i dem. Lokal självorganisering skapar sin egen geografi ovanpå statens kartografi, koder och suddar ut den: den producerar sin egen självständighet”. (Det stundande upproret)

Steg för steg befolkas öknen igen.

7. Tabula rasa

“There is a great disorder under heaven, the situation is excellent”. (Mao Zedong)

Katastrofen har alltid hängt över mitt huvud. Jag har vandrat vid dess sida så länge att den blivit min vän. Undergången skrämmer mig inte, bara stillheten, status quo. Jag har lärt mig trivas i kollapsen. Inte så att jag gillar den, eller välkomnar den. Inte så att jag gottar mig åt alla olyckor. Det finns alldeles för många ABF-seminarier, Ordfront-reportage eller pliktskyldiga sorgliga torgmöten för en vänster som älskar att frossa i misär och nicka förnumstigt över hur rätt de har i sin kritik av den rådande ordningen. En vänster som älskar självspäkning. ”Allt är kört. Men vi hade rätt.”

För mig fungerar det snarare tvärtom. Alla illusioner har fallit, det finns inget att vänta på. Inga löften biter längre, inga hot är något att frukta. Kvar finns bara att agera. Att bebo ruinerna, bita sig fast i dem och göra dem till motståndsnästen, som den nya gyllene horden kan rida ut ifrån. Ett tabula rasa fullt av möjligheter. Kollapsen innebär att framtiden för första gången känns möjlig att skapa.

Texten publicerades i fanzinet Världens Ende #3 inför Göteborgs bokmässa 2012. För en välbehövlig kritik av Derek Jensen och Paul Kingsnorths spenglerianska klimatcynism, balanserandes på gränsen till ekofascism, se Andreas Malms ”Tre nyanser av brungrönt” i Brand 4/2012.

CIMG1606

Revolutionskaskader. Att ge motsättningar en tid och plats

Tidningen Brand har just kommit från tryck. I nya numret beskriver vi hur Europeiska Unionen kommit att allt mer externalisera sina gränser, man har skjutit över gränsövervakningen på nordafrikanska diktaturer, i utbyte mot handelsavtal och investeringar som köttben. Det demokratiska underskottet i dessa länder har visat sig vara en tillgång för EU, en praktisk gråzon där asylrätten och mänskliga rättigheter sätts ur spel, och kan därigenom bli en effektivare buffert mot invandring än vad EUs egna gränsbevakning skulle klara. Men medan tidningen varit på tryck håller hela den geopolitiska kartan på att målas om. En revoltvåg sveper igenom EUs och USAs auktoritära lydstater: massprotester för ökad demokrati sköljer över Tunisien, Egypten, Sudan, Jemen, Jordanien, Syrien, Baihran och Algeriet. Protesterna når till och med Libyen, Iran, Irak och Marocko. Bakgrunden är den ekonomiska krisen, i vars spår massarbetslöshet, nedskärningspaket, stigande matpriser följer och slår hårt mot befolkningen.

I höstnumret av Brand gav vi en beskrivning hur den ekonomiska krisen och en auktoritär krispolitik (åtstramningspaket, nedskärningar, lönesänkningar, prekarisering) kunde ge upphov till en förtroendekris som utvecklas till en systemkris. Höstens och vinterns protestvåg i Europa och nu i Nordafrika verifierar den tes vi kastade ut. Que se vayan todos ekar igen på gatorna, i Tunisiens Yezzi fokk! och Egyptens Kefaya! Nej:et blir till en gemensam vägran, ett förenande nej som förkastar hela det politiska etablissemanget.

Revolutionen som event

#ArabRevolution : #Tunisia #Jan14 #Egypt #Jan25 #Sudan #Jan30 #Yemen #Feb3 #Syria #Feb5 #Algeria #Feb12 #Bahrain #Feb14 #Iran #Feb14 #Libya #Feb17 #Saudi Arabia #Feb18 #Algeria #Feb19 #Morocco #Feb20 #Gabon #Feb21 #Cameroon #Feb23 #Iraq #Feb25 #Qatar #Feb27 #Kuwait #Mar8.

Sällan har en revoltvåg sammanfattats så snyggt, som i denna twitterrad hushtags. En rad koordinerade händelser, på en gång både organiserade och spontana, en våg som sprider sig från land till land.

En Twitterrevolution? Direkt vid protestvågens utbrott dök som väntat två tolkningsmönster upp, de som hyllade de sociala mediernas roll i protesterna och de som betonade de långsiktiga sociala krafterna bakom kamperna. Socialdemokraternas Marita Ulvskog utropade på Twitter att vi fått ”världens första Twitter-revolution”. Biståndsminister Gunilla Carlsson deklarerade att ”nätaktivister är de nya demokratikämparna” och förklarade i DN att hon styra om så Sidas biståndspengar går till sociala medier. ”Visst spelar sociala medier en roll, men det är sociala rörelser som skapar förändring”, skrev Åsa Linderborg i Aftonbladet. Det vi ser är bara Marx gamla mullvad som efter långt dolt grävande under ytan dyker upp igen i en synlig protest. Visserligen har ”sociala medier skapat ett tunnelsystem under Egyptens statsstyrda medier”, säger Andreas Malm. Men varnar sedan för att ”Västerländska kommentatorer tycker om tanken på en Twitter- eller Facebookrevolution: fantasin om att våra arméer ska införa demokrati hos de oförmögna araberna har ersatts med den om vår teknik.”

Den vitryske bloggaren och författaren till boken The Net Delusion (se DNs och Copyriots recension), Evgeny Morozov, och som var en av dem som myntade begreppet ”twitterrevolution” för att beskriva de innovativa protestformerna i Vitryssland och Moldavien, är idag pessimistisk och varnar även han för den ”intellektuella kolonialism” som teknikutopismen och övertron på sociala medier är ett utslag för. Evgeny Morozov beskriver vad som hände i en rad av dessa protester efter att medias intresse slocknade. Efter presidentsvalet i Vitryssland 2006 krossades snabbt de stora massprotesterna mot Lukasjenko av KGB. I ett försök att hitta nya former började mer ”kreativa” protestformer att organiseras, snabbt hopkallade humoristiska flashmobs, som planerades på LiveJournals forum. Till en början tog det myndigheterna med överraskning, och fick stor internationell uppmärksamhet, men ganska snart utvecklade KGB övervakningsmetoder för att följa mobil, sms och nättrafik och kunna föregripa även denna protestform. Samma sak skedde vid ”den gröna revolutionen”, protestvågen i Iran efter valet 2009, som också utmålades som en ”blogg- och twitterrevolution”. Förutom den våldsamma repressionen på gatan, bemöttes organiserandet via internet av en digital panoptikon, som snart kvävde protesterna. Chatforum, Twitter, Facebook, maillistor, sms-kedjor visade sig lätta att spåra, och var inte alls säkrare än den gamla ”analoga” aktivismen då folk tvingades mötas i hemlighet för att organisera protester. Istället gjorde de nya kommunikationsformerna det lättare för statsmakterna att skaffa sig information och kartlägga. ”Det som är bäst med sociala medier – anonymitet, ‘viralitet’, länkbarhet – är samtidigt dess främsta svaghet”, skriver Morozov.

Första försöken att bemöta organiseringen har varit plump och grov, som genom att stänga av internet – vilket Kina gjorde under tio månader 2009 under protesterna i Xinjiang och Egypten gjorde nu under protestvågen. CrimethInc konstaterade korrekt: ”Den läxa vi kan lära oss här är uppenbar: Internet som allmänt förutsätts vara decentraliserat är i själva verket väldigt centraliserat”. Mer sofistikerade former har snabbt växt fram, som Nokia-Siemens teknologi till Iran för att kartlägga trafiken under gröna revolutionen, kinesiska statens TRS Technologies, det israelisk-amerikanska internetövervakningsbolaget Narus stöd till de egyptiska myndigheterna och det svenska statliga Rymdbolagets exportsamarbete till Libyen. Ytterligare ett steg har varit att aktivt och offensivt bemöta nätorganisering av sociala protester och nätaktivism med svart propaganda, cointelpro-strategier och motattacker (se EFFs rekommendationer för skydd). Sociala medier har visat sig vara effektiva medel även för att bekämpa sociala protester. Israels Hasbara Fellowships och Kinas så kallade ”Fifty-Cent Party” är statligt startade kampanjer för att kartlägga, bemöta, blogga, trolla och smutskasta protester på nätet. Reaktionära rörelser till försvar för systemet har också kunnat använda dessa metoder, som till exempel på hur thailändska ultralojalistiska grupper använde nätet för att kartlägga de antirojalistiska massprotesterna, eller hur det iranska revolutionsgardet använde nätet för att spåra upp, outa och söka information om personer som deltog i den gröna revolutionen. Dessa reaktionära rörelser kan idag själva göra det arbete som enbart underrättelsetjänster bedrivit tidigare. De sociala medierna och internet har blivit bara ytterligare ett forum för ”politikens fortsättning men med andra medel”.

Kritisk massa

Trots alla dessa invändningar mot sociala mediernas roll och rättmätiga kritik mot ”cyberutopismen”, får man inte trilla ner i ett separerande av hur sociala kamper organiseras i samhället och vilka olika kommunikationsformer de använder – gamla som nya. Marx mullvad gräver i det dolda under jorden, men vad är det som vid särskilda tillfällen får den att komma till ytan? När når de vardagliga motsättningarna och dolda sociala kamper en bristningsgräns så de bryter ut i en stor synlig masskamp? Vad får de sociala motsättningarna att bli en händelse? Och vad får denna händelse att spridas? Det intressanta är att försöka se vilken roll samtidighet, delat fiendeskap, gemensamma symboler och slogans spelar.

En händelse är ett skede med ett tydligt före och ett tydligt efter. Det är ett ögonblick av överskridande, ofta omvälvande och omvandlande av de subjekt som deltar – som kommer ut förändrade ur den. Den destituerar och löser upp subjekt, samtidigt som den sammanfogar nya, förenade i en gemensam konflikt och en gemensam antagonism. Det finns inte längre någon väg tillbaka. Vi kan se de senaste åren att sådana händelser brutit ut ofta efter ett polisiärt eller statligt övergrepp, vilket väckt våldsamma reaktioner. Polismisshandeln av Rodney King i Los Angeles 1992, de tragiska dödsfallen med Zyed Benna and Bouna Traoré som brändes till döds i en kraftstation när de gömde sig undan polistrakasserier i franska banlieue-förorten Clichy-sous-Bois 1995, polisens mord på Carlo Giuliani i Genua 2001, Alexis Grigoropoulos i Aten 2008, Mohammed Bouazizis desperata självbränning efter polistrakasserierna i Tunisien eller polismordet på Khaled Said i Egypten är alla exempel på sådana händelser som utlöst våldsamma protester med ett massdeltagande. Den utlösande händelsen har blivit en symbol för en mycket djupare liggande känsla av strukturell oförrätt, ”det kunde varit vi”. I Skandinavien kan vi (i en mildare form) se reaktionerna på stormningen av Ungdomshuset eller källarmoskén i Rosengård, polisbrutaliteten mot första Reclaim the City 1999, stormningen av Ship to Gaza eller massdemonstrationerna mot Sverigedemokraternas inträde i riksdagen.

Det internet, nya kommunikationskanaler och sociala medier hjälpt till med är att ge en extra boost åt sådana sociala explosioner. Precis som det kan skapa moralpanik eller masspykos, kan sociala medier fylla funktionen att skapa ”informationskaskader”. Man går ut på gatan när man vet att andra gör det. Först då når manifestationerna en kritisk massa. Detta är givetvis inte något exklusivt för sociala medier, utan något som skett vid massmanifestationer i alla tider. När snacket har börjat gå, frågan är på allas läppar och det uppstår en känsla av att man inte är ensam i sin ilska. Det kräver ofta samtalande, dörrknackande, flygbladsutdelande, tidningsförsäljande, massivt affischerande. Det var så måndagsdemonstrationerna i Östtyskland tog fart 1989, som till slut välte muren. 30 novemberdemonstrationerna i Stockholm i början av 90-talet krävde veckor av massivt affischerande i varje förort, framför varje skola, för att bli så allmänt omtalade att de gav ett massdeltagande, ”alla ska ju dit”. Reclaim the City använde framgångsrikt graffitin och gatukonst som mobilisering. Och skriver massmedia om att jätteprotester är att förvänta, blir det oftast en självuppfyllande profetia.

Det är ett misstag att se kommunikationsteknologi som en separat sfär. ”New technology is second nature for the next generation”, konstaterar CrimethInc. Mobiler, Facebook, mail är en integrerad del av våra liv, i våra dagliga kommunikationer, precis som tv, radio och morgontidningen är det, och våra samtal med grannar, vänner och jobbarkompisar. Även i länder utanför ”västvärlden”. Och det innebär förändringar. Populärsociologen Ethan Zuckerman diskuterade i sin bok Smart Mobs hur det faktiskt har förändrat våra dagliga mönster, hur massor beter sig, relaterar till varandra, koordinerar sina dagliga aktiviteter i rummet.

Sociala medier skapar inte en kritisk massa, men däremot hjälper de till att speeda upp den processen, att ge den en ”turboboost”. 1993 höll nätverket Ur tid är leden, ett av de bredaste och största folkrörelsesamarbetena i Stockholm under hela efterkrigstiden sina manifestationer mot regeringens motorvägssatsning för Stockholm. Med mängder av lokalgrupper, masstidning, flygbladsutdelningar och affischeringar i en månad kunde man samla 3 500 personer i det som sågs som då sågs som en massiv protest. När Ship to Gaza stormades 2010 mobiliserades över 10 000 personer till Sergels torg på mindre än 18 timmar, främst genom Facebook. Massprotesterna efter Sverigedemokraternas inträde i Riksdagen skedde till och med mer eller mindre spontant, utifrån några gymnasieungdomars Facebook-upprop som på något dygn fick masskaraktär. ”Vi uppfann inte motsättningarna, vi gav dem bara en tid och en plats”, som Reclaim the City uttryckte det i sitt pressmeddelande efter första maj 2006. Vissa konflikter är permanenta och väntar på att brisera, medan andra är färskvara – agerar man inte inom 24 timmar har tillfället gått förbi, upprördheten lagt sig och uppmärksamheten fästs på annat.

The game has changed

”The game has changed” konstaterade en brittisk polischef inför vinterns studentprotester i England, som svar på polisens problem att bemöta de snabbt ihopdragna och rörliga studentmanifestationerna och vågen av universitetsockupationer. I en brittisk rapport diskuteras svårigheten att ingripa mot de nya bångstyriga manifestationerna, som är ”rörligare, snabbare och mer oförutsägbara”. Massiva polisinsatser och säckningar får svårt att hantera sådana protester, istället tvingas polisen anta mobilare och flexiblare insatskoncept – som Särskild polistaktik som omformade hela polisinsatsen och polisorganisationen vid större kommenderingar i Sverige. Crowd management-strategierna har tvingats ändras. Den brittiska polisen konstaterar i rapporten att de måste ägna mer resurser åt övervakning, dokumentation och kvalitativa gripanden i efterhand, en ”toe to toe-policing”, än att ”stoppa och genomsöka” demonstranter preventivt innan. Ett lika stort problem som de flexibla studentprotesterna för brittiska polisen är högerextrema English defence leagues effektiva kampanjer, som lyckas kombinera en spridd och djupt förankrad islamofobi med fotbollshulliganism. Manifestationerna läggs i anslutning till högriskmatcher i provokativa områden, framför moskéer eller i muslimska bostadsområden, mobiliseras i förväg via Facebook och dokumenteras för att att spridas efteråt via Youtube-filmklipp med ”actionscenerna”. Problemen med de snabba och oförutsägbara manifestationerna för polisen ligger i svårigheten att skaffa sig ett informationsövertag och kartlägga dem i förväg, så de vet inte vad de ställs inför. Dessutom är den största andelen av de gripna har inga tidigare brottsregister och är okända för polisen.

Det är intressant här att se parallellen till den arabiska revoltvågen, hur den tog de egyptiska, israeliska, amerikanska och iranska säkerhetstjänsterna helt på sängen trots sina massiva övervakningsapparater. När en gnista väl antändes tog branden fart med en sån oerhörd hastighet. Marken var redan beredd. Ekonomiska krisen har drabbat breda folklager, nedskärnings och åtstramningspaketen tvingar arbetarklassen att betala krisen, medan staten skjuter till nödpaket för att rädda bank och finansväsendet från kollaps. Cyberoptimisterna har förutom beteckningen ”twitterrevolution” velat benämna revoltvågen en ”Wikileaksrevolution”. Det är tveksamt om Wikileaks spelat någon direkt roll i utbrottet för revolten, men läckorna har definitivt spätt på den förtroendekris som den auktoritära krispolitiken från ovan redan skapat, att visa offentligt att ”kejsaren är naken” har bidragit till att undergräva staternas legitimitet. Det har varit viktiga droppar i förtroendekrisens bägare, under dess väg att utvecklas till en allmän systemkris. Precis som nätaktivisterna i Anonymous också spelat en roll i detta undergrävande.

Så Twitter, Facebook och sociala medier spelar en roll – men vi får inte heller överbetona den. Den går inte att reducera till bara en mekanisk metod att ”locka ut folk på gatan via internet”, en färdig formell att tillämpa på varje social fråga för att uppnå en massprotest. Det märks tydligt på de trotskistiska organisationerna i Sverige som ju gjort till sitt modus operandi att försöka tillämpa sin massmobiliseringsformel på varje protest, oftast utan framgång. Massmobiliseringen mot Sverigedemokraterna knäcktes på så sätt effektivt, genom att den skulle pressas in i en färdig politisk form och ett färdigt språk utan att respektera den autonomi och de behov den uttryckte. De gymnasieelever som fick en kalldusch över att SDs rasism nu satt i riksdagen och gick ut på gatorna ville inte låta sig manipuleras in i ett politiskt program mot högerpolitiken, kände sig bara alienerade av torra appeller och vänsteristiska tal. Det går inte att konstlat forcera en politiseringsprocess utifrån. Fenomenet med Facebookgrupper mot rasism fångar man inte in genom att skriva ”Medarrangör: Facebookgrupper mot rasism” på en affisch.

Samtidighet

Sociala proteströrelser har alltid använt alla de kommunikationskanaler som funnits dem till buds i sina kamper. Bondeupproren på 1500-talet utnyttjade sig av nymodigheten tryckpressen och restpapper vid boktryck för att utveckla masskommunikationsformen flygbladet. Arbetarrörelsen skapade de öppna permanenta massorganisationerna, tog över massmötena som form från kyrkan och frikyrkorörelserna och utvecklade massdemonstrationerna. Televisionens sändningar av USAs napalmbombningarna av Vietnamn betydde mycket för att ge upphov till Vietnamnrörelsen, men som kommunikationsform gav stencilapparaten, gatuutdelningar och torgmöten rörelsen möjlighet att billigt nå ut till stora delar av befolkningen i opinionsbildande syfte. Piratradiostationerna fyllde en viktig funktion för sjuttiotalets antagonistiska rörelser.

Revoltvågen nu är inte den första som kallas för ”internetrevolution”, denna etikett klistrades redan på globaliseringsrörelsen vid dess utbrott i slutet av 90-talet. I en passage i Imperiet beskrev Negri och Hardt 90-talets proteströrelser som protester som inte kommunicerade, att okommunicerbarheten var en bärande egenskap i den. Den biten fick de ta tillbaka. Men rent faktiskt var många av 90-talskamperna isolerade från varandra, både i Europa och globalt, utan något vidare utbyte mellan varandra. Enfrågerörelser och identitetspolitik hade svårt att utvecklas till en universell politik. Zapatistupproret stack ut, eftersom det så tydligt kommunicerade med sociala rörelser både lokalt och globalt, genom consulta-rådslag och ”intergalaktiska möten för mänskligheten mot nyliberalismen”. Den autonoma marxisten Harry Cleaver undersökte i artiklar 1994 den ”electronic fabric of struggle”, hur zapatistrevolten, subcomandante Marcos kommunikéer och stödmanifestationer spreds internationellt via elektroniska anslagstavlor och maillistor. Cleavers forskning plockades upp av den militära tankesmedjan Rand corporation för att förstå både de militära konflikternas nya natur och Seattleprotesterna, organiserade i ”nätverk” och ”svärmar”.

Ett viktigt redskap för utvecklandet av globaliseringsrörelsen var ”Global Days of Action (GDA)”. Internationella protestdagar hade hållits tidigare, men inom 90-talets miljörörelse och vägmotstånd (mot EUs enorma vägsatsning för att skapa en transportstruktur för den inre markanden) fick de globala trafikaktionsdagarna en konstituerande funktion. Alla kunde vara med på de globala aktionsdagarna, på det sätt som man själv kunde bidra med: dela ut flygblad, blockera en motorväg, genomföra en gatufest, elda upp en Shellmack, skriva en insändare – ingen handling var isolerad utan skedde som en del av en helhet och gavs en känsla av samtidighet. Samtidigheten gav en större tyngd åt varje handling, gav en känsla av att ens handling var en del av ett större övergripande projekt, en pusselbit bland många i en strävan i samma riktning. Genom de globala aktionsdagarna koncentrerades aktiviteterna till en samlad kraft. Med radikaliseringen av antivägrörelsen beslöt engelska Reclaim the streets/Earth First! att överföra metoden på en global aktionsdag mot kapitalismens finanscentra, J18 1999. Den följdes av globala aktionsdagen N30 i Seattle 1999. Aktionsdagarna blev verkligen globala, inte bara i ord utan även handling.

Den ickekommunikativa rörelsen blev en hyperkommunikativ rörelse, som försökte bryta ner gränsen mellan information och aktion, genom mediaaktivism och aktivistmedia. Indymedia spreds från Seattle till att på bara något år bli ett världstäckande aktivistmedianätverk. Indymedia förmedlade inte bara aktioner, kommunicerade dem utåt, förband dem och skapade samtidighet. De försökte även vara ett skydd mot repressionen, genom att ständigt närvarande mediaaktivister och medborgarobservatörer såg till att polisen inte kunde agera i mediaskugga, de dokumenterade övergrepp och kablade direkt ut dem – vilket begränsade ordningsmaktens agerande. ”The whole world is watching”, skanderade Seattledemonstranterna när polisen dränkte dem i tårgasmolnen.

Men den öppna och inkluderande formen bar även på sina problem och barnsjukdomar, med trollande, konspirationsteorier och sekteristiska gräl. När rörelsen tappade momentum fylldes den öppna publiceringen av sådana inlägg, vilket krävde en hårdare redigering och styrning som svar. Aktivismmedia fyllde en funktion så länge det fanns rörelse, praktiker att kommunicera och sprida. Men mediaaktivismen i sig kunde inte skapa aktivism när den rörelsen ebbade ut eller drabbades av bakslag. Även de globala aktionsdagarna tappade sin betydelse, det gick en inflation i organiserandet av aktionsdagar, på kampanjer och nyhetssidor. Ju mer etablerat internet blev desto svårare blev det för aktionsupprop att nå igenom bruset, de ritualiserades och tappade koppling till faktiska rörelser utanför. Istället blev de ett smörgåsbord där lokala aktionsgrupper kunde välja och plocka, vilken fråga man ville anknyta sin kamp till. Men när konfliktområden hettade till (CPE-motståndet i Frankrike, Ungdomshuset-kravallerna i Danmark) kom strukturerna att åter aktualiseras och fyllas med innehåll. Varje kampcykel skapar sina egna kommunikationskanaler.

Beskrivningen av globaliseringsrörelsens mediaaktivism innehöll sina generaliseringar och förenklingar, deltagande aktivistmedia ställdes mot fulmedia (företagsmedia), precis som idag interaktiva social medier påstås stå i en motsättning till gammelmedia. Vissa såg hela Webb2.0 och framväxten av sociala medier som en form av rekuperering av den interaktivitet och den kreativa rörelse som skedde inom mediaaktivismen och hackerkulturen, som försök att hitta kommersiella plattformar och former för interaktivitet. Med dessa kommersiella former kvävdes de ursprungliga initiativen, samtidigt som de gavs ytterligare en masskaraktär och räckvidd som den taktiska alternativmedian aldrig nått ut till. Men som med all rekuperering, den är aldrig enkelriktad, nya plattformar och tekniker kan alltid användas till andra saker än de var tänkta för. Facebook och Twitter har nu kommit att spela en betydande roll i den arabiska revoltvågen.

Kairokommunen

Under 18 dagar utövades en dubbelmakt på Tahrirtorget i Egypten. Vilka var aktörerna som utgjorde ”Partiet på Tahrir”? Den koordinerade ”Vredens dag” den 25 januari lyckades sammanföra ett brett spektrum. Vredens dag gav dem en tid och en plats.

Under flera år har protesterfarenheter ackumulerats som nu briserade. Från 2004 har årligen olika vågor av öppen opposition skett mot Mubarakregimen. 2004 föddes en första politisk rörelsen, Kefayrörelsen, som offentligt uttryckte sitt missnöje mot att Mubarak försökt utse sin son Gamal till sin efterträdare. I december 2006 bröts ytterligare en fördämning när arbetare i tre dagar ockuperade en fabrik i industristaden El-Mahalla El-Kubra och fick regeringen att gå med på deras krav att betala ut deras bonusar. Efter det avlöste vilda strejkvågor varandra de kommande åren och spred sig till statsanställda och privatföretag. 2008 års strejkvåg bemöttes med repression.

I arabländerna är två tredjedelar av befolkningen under 30 år, över en femtedel är mellan 15 och 25. I Egypten är 90% av de arbetslösa ungdomar. Ungdomar kom därför att bli ett bärande inslag i den proteströrelse som vuxit fram. Våren 2008 bildades 6 aprilrörelsen för att visa sitt stöd och generalisera arbetarstrejkerna i industristaden El-Mahalla El-Kubra. Aktivisterna använde sig av sociala medie-verktyg som Facebook, Twitter, Flickr och bloggar för att färsta uppmärksamheten och mobilisera ett synligt stöd för strejken. På bara ett år fick Facebookgruppen 70 000 medlemmar och blev ett vitalt forum för initiativ till protester. Nästa steg för ungdomsrörelsen togs efter polisens brutala tortyr och dödsmisshandel av 28 åriga Khaled Saeed i Alexandria i juni 2010. Det utlöste en våg av ungdomsprotester utanför myndighetsbyggnader, vilket bemöttes med hård repression. När den tunisiska revolutionen bröt ut, gav det ny inspiration och samtidighet åt ungdomsrörelsen. Det tunisiska upproret bröt ner en barriär av rädsla, att det var möjligt att protestera.

Uppropet för Tunisieninspirerade demonstrationer den 25 januari, ”Vredens dag”, var smart organiserat. Dagen var väl vald, den nationella helgdagen ”polisens dag”. Kallelsen skickades ut av Facebookgruppen We Are All Khaled Said. Oppositionspartierna, däribland Muslimska brödraskapet, tog avstånd från uppropet. Om protesten verkade spontan, är det enbart för att den betraktas utifrån. Den revolutionära ungdomsrörelsen, som samlade sex olika ungdomsrörelser, varav flera löst kopplade till oppositionspartier (Progressive National Unionist Party, New Wafd Party, Tomorrow Party, Egyptiska kommunistpartiet och New Left Party), fackliga rörelser och Muslimska brödraskapet, bedrev en aktiv mobilisering i samhället. Egyptiska myndigheterna fick panik, stängde av internet och mobiltrafiken, samt banlyste alla protester. Amerikanska Wall Street Journal har gett en detaljerad beskrivning hur organisationerna gick till väga för att organisera manifestationen. Ungdomsrörelsen delade ut 20 000 flygblad i arbetarkvarteren med budskapet ”Jag kommer protestera den 25 januari för att kräva mina rättigheter”. För att komma runt repressionen valde man att utlysa 20 olika samlingsplatser i Kairos arbetarkvarter, förlagda utanför moskéerna där fredagsbönen hade hållits. Genom att välja många samlingsplatser hoppades man att polisens säkerhetsstyrkor skulle vara tvungna att sprida ut sig och därigenom försvaga sig så mycket att det skulle öka sannolikheten att någon av marscherna skulle kunna bryta sig igenom till Tahrirtorget. Dessutom organiserade man en hemlig samlig i Bulaq al-Dakrour. Medan de andra tjugo marscherna blockerades av kravallpolisen lyckades Bulaq al-Dakrour-marschen ta sig fram till Tahrirtorget.

En annan aktör som spelade en viktig roll i proteströrelsen, troligen ännu viktigare än de politiska partierna, var fotbollsfirmorna Al Ahly och Al Zamalek. Även under diktaturen har fotbollsfirmor alltid funnits, det var en av de få arenor där man tillåtis ta ut sin frustration. Firmorna hade dessutom en erfarenhet att våldsamt konfronteras på gatorna med polisen. Dessa ultras utgjorde en betydande del av ungdomsaktivisterna och hjälpte till att organisera kvarterskommittéer och kvartersförsvarsgrupper. (I Libyen har alla fotbollsmatcher ställts in, för att scenariot inte ska återupprepas där). Kvarters- och försvarskommittéerna blev den form som självorganiseringen tog, för att försvara sina områden mot säkerhetsstyrkorna och polisens angrepp.

Arbetarnas strejkvåg från 2006 och framåt låg till grund för protesterna. Och arbetarklassen utgjorde en betydande del av protesterna, även om de kännetecknades av en klassöverskridande karaktär. Det öppna brottet mot undantagstillståndet och polismaktens undandragandet gjorde det möjligt att uppta organisering som tidigare försvårats av repressionen, och verkade pånyttfödande för fackföreningsrörelsen. Den 30 januari bildades en oberoende fackliga samorganisation CTUWS, frikopplad från den regimanknutna fackliga federationen EFTU. De har direkt försökt sätta upp arbetsplatskommittéer på alla arbetsplatser och ta initiativet till generalstrejker. Fackföreningsrörelsen har blivit en viktig beståndsdel i den fortsatta proteströrelsen, även efter Mubarak stigit åt sidan och militären tagit över styret.

Partiet på Tahrir

I Marx skrift Louis Bonapartes 18 Brumaire beskriver han hur Bonaparts politiska allians under en tumultartat period utmålar sig som Ordningens parti, det reaktionärt mobiliserande parti som skapar säkerhet, medan arbetarrörelsen stämplas som samhällshotande, som ”anarkins parti”. Hur reaktionen bemöter sociala protester, sociala kamper och krav på samhällsförändring med en mobilisering för en återgång till ordning, trygghet och säkerhet.

Det är intressant att observera hur dessa ”partier” kastas om under den egyptiska revolten. Mubaraks svar på revolten, när han misslyckas stoppa folkmassorna att gå ut på gatorna var att undandra hela polismakten och istället skicka in dem civilt med inhyrda huliganer för att plundra, attackera folksamlingar, sprida terror och skapa en känsla av generell otrygghet – för att få de breda folkmassorna att vända sig mot protesterna och kräva en återgång till lag, ordning och säkerhet. Det var regeringen som genom de tidiga utegångsförbuden, avspärrningarna, nedstängningen av alla kommunikationsmöjligheter, stängde ner alla företag, banker och butiker. ”Det var en kapitalistisk strejk, med syfte att terrorisera det egyptiska folket”. Statsmakten agerade förtäckt som ”anarkins parti”, vilket revoltrörelsens behov av självorganisering och tvingade den ytterligare i en konstituerande riktning, att bli ”ordningens parti” genom att med självorganisering återskapa tryggheten, bilda kvartersskydd, frivilligorganiserade sjukstugor, sköta renhållning och sophantering, använda moskéerna som resursfördelningscentraler och hålla matbutiker öppna. Revoltrörelsen behövde svara mot de basala behoven, att kunna ge mat, samhörighet, tak och gemenskap, annars hotade kontrarevolutionen med sin terror väcka krav på maktens återkomst för att säkerställa ordningen.

Bloggen 907 diskuterar om möjligheten att den egyptiska rörelsen utvecklas till en konstituerande kraft. Under 18 dagar praktiserade den en faktisk dubbelmakt, med Tahrirtorget som dess revolutionära centrum. De flesta observatörer har konstaterat protestens bredd, hur de olika subjekten som deltog upplöstes och sammansmälte till en gemensam enhet. Om frånvaron av religiösa slagord, oviljan att dela upp folk i religiösa tillhörigheter eller politiska skiktningar, utan ett verkligt gemensamblivande uppstod. Om rädslan som försvann, hur det mentala ”undantagstillståndet” raserade och protesterna gick från möjliga till självklara. Om den framträdande plats kvinnorna spelade i protesterna, i organiserandet i kvarteren och på barrikaderna. Kamrater som besökte Tahrirtorget har berättat om öppenheten mot utlänningar i protesterna.

Självorganiseringen i ungdomsrörelsen, kvarters- och försvarskommittéerna, i fabriksockupationer och en ny fackföreningsrörelserna visar uppbyggandet av en konstituerande motmakt, som kan överleva revoltdagarna även när militären gripit makten. Frågan är om dessa konstituerande former är tillräckligt starka? Möjligen börjar enigheten redan spricka, att arbetarklassen fortsätter protestera och strejka för sin ohållbara livssituation medan medelklassen inväntar det av militären lovade systemskiftet.

Viktiga texter att läsa:

Paul Mason: Twenty reasons why it’s kicking off everywhere
Wall Street Journal om organiseringen av 25 januari
Andreas Malm om västs räddningsplan för Egyptens diktatur
Philip Rizk: Egypt and the global economic order
Bloggen Kvinna på vift i Egypten.

Om twitterrevolution, cyberoptimism och nätpolitisk solidaritet
Copyriot: Hur solidaritet äger rum
Copyriot: Nätpolitisk aktivism är inte cyberutopism
Christopher Kullenberg: Bistånd, legitimitet och bitmynt
Commonizer: The revolution will be streamed – om att låta solidaritet äga rum gemensamt

Från Konfliktportalen.se: Jöran Fagerlund skriver Går fiskeriavtalet med Marocko på grund i Sverige?, Röda Lund skriver Upprätthåll trycket i Egypten!, Stefan Bergmark skriver Valfusk i lightdemokratin, L. O. K. Ejnermark skriver Censur och yttrandefrihet – och den blinde liberalen, Bo Myre skriver Ekonomisk solidaritet med Aten 11, Kaj Raving skriver Har arbetsförmedlingen lyckats eller misslyckats?

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Som ett brev på posten

De kommer som på beställning, så fort en italiensk proteströrelse börjar nå masskaraktär. Vid varje större mobilisering eller social protest inträffar något mindre attentat som riktar bort blickarna, som kastar en svart skugga över de sociala rörelserna och ger legitimitet åt en ökad repression mot alla sociala kamper. Oftast görs attentaten i de ”insurrektionella anarkisternas” namn, en diffus internationell terrorbild som alltid dras fram. Mina italienska vänner fnyser, ”polisprovokatörer”, säger de. ”De är genominfiltrerade, anarkoinsurrektionalisterna är säkerhetstjänstens nyttiga idioter”. Med ett land där ”spänningens strategi” historiskt varit väsentligt för att misskreditera den utomparlamentariska vänstern och genomdriva ökade polisiära befogenheter för att ingripa mot sociala protester kan man inte rycka på axlarna åt sådana påståenden. Den italienska proteströrelse som vuxit fram under hösten mot krisen, mot åtstramningspaketen och nedskärningarna inom skol- och universitetsväsendet är ofantlig till sin karaktär och hotar hela den politiska stabiliteten i landet. Makthavarna letar alla medel de kan för att bemöta den.

Brevbomberna i Rom mot de schweiziska och chilenska ambassaderna torsdagen den 23 december och mot grekiska ambassaden måndagen 27 december kom därför som manna från himlen för staten, fruktar studentrörelsen – som väntat på en statlig motreaktion efter massprotesten i Rom den 15 december då 100 000 tågade mot regeringen och försökte bryta sig in i den avspärrade röda zonen runt parlamentet. Men frågan är om vi inte är lite för snabba att ropa provokatörer, att vi borde ta en diskussion om vilken roll de insurrektionella anarkisterna spelar inom den utomparlamentariska vänstern och vilket utrymme de har.

Informella anarkistfederationen (FAI) – Revolutionära cellen Lambros Fountas tog i en kommuniké på sig brevbomberna. Lambros Fountas var medlem i den grekiska väpnade gruppen Revolutionär kamp, som sköts till döds av polisen 10 mars 2010. Men varför var bomberna just riktade mot Chiles och Schweiz ambassader? I Chile har sedan 2006 en bombkampanj pågått med cirka 100 attentat mot myndigheter. Grupperingen Frente Anarquista Revolucionario (Anarkistiska Revolutionära Fronten) tog på sig många av dåden och hävdade i sin kommuniké att deras influens var de anarkoinsurrektionalistiska teorierna. I maj 2009 dog aktivisten Mauricio Morales, sedan hans ryggsäck med sprängmedel exploderat av misstag. Samma år i december tog ”Vapensystrarna Grupp Mauricio Morales” på sig ansvaret för attentat mot Bocconi i Milano och Cie i Gradisca d’Isonzo. Den chilenska staten har svarat på bombdåden med repression, och grep den 14 augusti 2010 14 anarkister.

Den 15 april 2010 greps i Schweiz tre insurrektionella ekoanarkister, italienarna Costa och Silvia, samt Billy, schweizisk anarkist men boende i Italien. De sitter häktade misstänkta för att ha planerat attacker mot IBMs forskningslaboratorium för bioteknik i Zürich. (Se solidaritetskampanjen). I Schweiz sitter redan den italienska anarko-insurrektionalistiska teoretikern Marco Camenish fängslad.

I november tog den grekiska gruppen Eldkonspirationens celler på sig ansvaret för att ha skickat 14 brevbomber till flera ambassader, däribland Schweiz ambassad. En internationell solidaritets-aktionsvecka hölls den 6-12 december mot tvångsisoleringen av Costa, Billy och Silvia. Aktioner genomfördes i flera länder. I Rom kastades molotovs mot den schweiziska ambassaden och på dess fasad målades slagord om att ”Frige Costa, Silvia och Billy”.

Möte med Turins anarkister

Det anarkistiska flaggskeppet Brand fyllde hundra år 1998. Vi firade med en stor festival på Kafe44, med föredrag och fester. Anarkister från hela Sverige hade rest dit, men vi fick även internationellt besök. Jag passade under festivalen på att för Brands räkning intervjua några anarkister från Turin som kommit på besök. De berättade om repressionsvågen mot italienska anarkister, ”Marini-processen”, som pågick just då (och skulle fortsätta i ytterligare fem år), om hur deras squats vräktes och hur många av deras kamrater som satt häktade. En anonym uppgiftslämnare hade läckt dokument till den autonoma radiostationen Radio Blackout, som beskrev hur den repressiva kampanjen skulle läggas upp. Olika aktioner, grupper, bankrån och diverse kriminella aktiviteter skulle buntas ihop och behandlas som en helhet, som om det var en samlad organisation bakom alltihop: på så sätt skulle man kunna stämpla en hel anarkistisk miljö som en ”insurrektionell” terrororganisation eller subversiv förening. Givetvis hierarkiskt styrda av en anarkistisk gudfader. Efter att Radio Blackout offentliggjort dokumenten utsattes även de för en rad razzior och åtal. Även flera anarkistiska tidningsredaktioner fick razzior, för att kartlägga denna mystiska anarkistiska organisation. Polisen slog även ner hårt på de ekoanarkistiska sabotageaktioner som genomförts i Val di Susa utanför Turin, och grep tre anarkister – kort innan Turinanarkisternas besök i Stockholm. De hade nyligen fått reda på att en av deras kamrater hängt sig i fängelsecellen.

Jag var själv just då aktiv i en ekoanarkistisk grupp, Socialekologisk aktion. Min flickvän och kamrater hade den våren suttit häktade för sabotageaktioner mot ett motorvägsbygge runt Stockholm. Två av de tidningar jag arbetade med, Ekologisten och INFOrm, var under utredning av Säkerhetspolisen för uppvigling. Något år senare skulle även Brand sälla sig till denna skara, även den med ett uppviglingsåtal från Säpo. Vi undrade om det fanns ett internationellt mönster, med åtal mot just ekoaktivistiska tidningar. I England drevs en rättsprocess mot Green Anarchist och ALFs tidningar, finska ekoanarkisttidningen hade just åtalats, i Tyskland var repressionen hård mot tidningen radikal för deras beskrivningar av sabotageaktioner mot kärnavfallstransporter och i Holland drabbades tidningen Ravage efter att ha publicerat pressmeddelanden från ekosabotage. Jag var nyfiken på hur den autonoma rörelsen i Italien reagerade på repressionen. Anarkisterna från Turin fnös. ”De autonoma har sin gudfader i parlamentet, de bryr sig inte om oss”, svarade de. De sociala centren vägrade backa upp anarkisterna, splittringen mellan de autonoma och de insurrektionella anarkisterna var milsdjup.

Tio år senare deltog jag i de sociala centrens block i massdemonstrationen mot den nya Natobasen Dal Molina i Vicenza. Vi gick med hjälmar och påkar, ditbjudna av Vicenzas sociala rörelser för att hjälpa till att skydda demonstrationen mot polisen – och mot insurrektionella anarkister. Nu förstod jag varför den sprickan fanns.

Himlastormarna

Marini-åtalen mot de insurrektionella anarkisterna var som en karbonkopia på den rättsprocess, 7 aprilprocessen med åklagaren Calogero i spetsen, som 1979 riktades för att krossa den autonoma rörelsen. Calogero lanserade då en teori att bakom Röda brigaderna och Autonomia-rörelsen fanns en gemensam organisationsstruktur som hade sin strategiska ledning på Toni Negris statsvetenskapliga institution på Paduas universitet. Utifrån den teorin kunde han fälla de ledande autonoma teoretikerna och tidningsredaktionerna som en del av en subversiv förening med syfte att störta den italienska staten. (Läs mer här)

Vänstervågen i Europa på 60- och 70-talet gav ett uppsving åt anarkistiska idéer och organisationer. Men i Italien kom snarare en antistatlig och antihierarkisk marxism att bli dominerande i den utomparlamentariska vänstern, genom operaismen på 60-talet och dess arvtagare arbetarautonomin på 70-talet. Den insurrektionella Autonomia-rörelsen kom att ha stor influens även på de anarkistiska organisationerna, som sögs in i dess periferi.

Efter fascismens fall och andra världskrigets slut hade den Italienska anarkistfederationen, FAI, återbildats. Ur federationen bröt sig plattformistiska anarkister, som kritiserade syntesorganiseringen (att samla alla sorters anarkister i en spretig federation), men även de mer insurrektionella kom att lämna federationen i början av 70-talet. Dessa samlades kring sicilianska anarkisten Alfredo Maria Bonanno och sardiska anarkisten Costantino Cavalleri. Deras texter på förlagen Edizioni Anarchismo och Edizioni Kronstadt kom att lägga den ideologiska grunden för en ny form av anarkistisk insurrektionell teori. Bonannos texter från den tiden om arbetarautonomi och den anarkistiska minoritetens möjlighet till intervention i den låg i sina slutsatser nära den operaistiska rörelsen för arbetarautonomi, minus marxismen. Efter 77-rörelsens utbrott – och repressionen mot den – valde stora delar av autonomia-rörelsen att gå underjorden och bilda olika väpnade sammanslutningar. Även grupperingar inom den anarkistiska rörelsen valde den väpnade kampen, i den situationist och 2 junirörelsen-inspirerade organisationen Azione Rivoluzionaria (Revolutionär aktion), som existerade mellan 1976-1980. Debatten mellan Azione Rivoluzionaria och Alfredo Bonanno var delvis hätsk, AR kritiserade Bonanno för att i tidningarna Anarchismo och Insurrezione att försöka monopolisera den anarkistiska diskussionen kring väpnad kamp. Bonannos egna skrift i frågan, Gioia Armata (Väpnad glädje) kom senare att kriminaliseras i Italien och brännas på bål.

Både de väpnade vänstergrupperingarna och autonomiarörelsen krossades av repressionen, tusentals aktivister satt fängslade och många drivande gick i landsflykt. Inflytandet på fabrikerna minskade med massavskedningarna och stora omstruktureringar. Även feministrörelsen föll samman. De autonoma grupperingar som överlevde in på 80-talet förskansade sig på sina radiostationer och sociala center. Istället försökte de ha en fot i de nya sociala rörelser som blommade upp, miljörörelsen/antikärnkraftsrörelsen och fredsrörelsen – som sammanstrålade i kampanjen mot Natos militärbaser i Italien. Det var i sådana kamper som anarko-insurrektionalismen (anarco-insurrezionalismo) började vinna inflytande, efter att tidigare varit helt marginell. Störst betydelse fick insurrektionalisterna i kampen mot konstruerandet av en Natobas för kärnkryssningsmissiler i den lilla sicilianska orten Comiso 1982-1983. Här lyckades Bonannos krets driva igenom ett organisationsdokument om skapandet av ”självstyrande förbund” mot missilbasen, och kom på så sätt att påverka utformandet av hela masskampen i informella autonoma aktionsgrupper. Kampen i Comiso samlade fredsaktivister från hela Europa och spelade en stor roll i födseln av fredsrörelsen på 80-talet.

”Insurrektionalisterna var speciellt inblandade i antikärnkrafts- och fredsrörelsen och t.ex. motståndet till militärbasen i Comiso i Sicilien. Utifrån dessa kamper betonade man tre centrala principer för insurrektionell kamp: 1) permanent konfliktualitet; att kampen aldrig fick övergå till medling, förhandlingar och kompromisser, 2) autonomi och självaktivitet; kampen skulle bedrivas utan representanter och ”specialister”, och 3) organisering som attack; att själva organisationen skulle fungera som ett medel för attack mot stat och kapital, inte som ett mål i sig självt. Aktiviteten blir det primära och kampen utvecklas inte till organisationsfetischism.” (Dissident #2)

Problemet är att i den insurrektionella teorin har strategin (permanent konfliktualitet, självaktivitet, attacken som informell organisationsform) under en specifik aktionskampanj mot konstruktionen av en Natobas överförts som modell till att bli en generell strategi för att attackera hela kapitalismen, som social relation och ekonomiskt system.

En insurrektionell informell international

Freds- och miljörörelsen gav tillfälligt en plattform åt de insurrektionella anarkisterna, men i det stora var 80-talet ett mörkt årtionde för hela den italienska vänstern. Med murens och realsocialismens fall i Östeuropa öppnades ett nytt politiskt läge, där anarkismen fick en ny relevans. Studentprotestvågen 1990 innebar födelsen av en ny utomparlamentarisk vänster i Italien, framför allt kring de autonoma sociala centren. Men även anarkiströrelsen fick ett uppsving, med en squatter-scen som växte fram i flera städer, med Turin som sitt centrum. Tidigare hade den insurrektionella rörelsen mest haft koppling till landsbyggden och södra Italien. Den nya anarkistiska aktiviströrelsen var organiserad i enfrågerörelser, på teman som djurrätt, antifascism, repression och fångkamp (Anarchist black cross) och miljökamp. I denna aktiviströrelse – organiserad helt utanför både italienska anarkistfederationen FAI och plattformisterna Federazione dei Comunisti Anarchici (FdCA) – fick Bonanno och insurrektionalisternas teorier fotfäste. Avståndet till de organiserade delarna av anarkiströrelsen ökade avsevärt. Central för aktiviströrelsen var veckotidningen Canenero (Svartahund).

1993 publicerade Bonanno ett upprop i den sardiska anarkisttidningen Anarkiviu för startandet av en ”antiauktoritär anarkistisk international”. Uppropet riktade sig till hela europeiska medelhavsregionen, den nya italienska rörelsen hade börjat knyta kontakter med de betydligt större spanska och grekiska anarkistiska aktiviströrelser som växt fram vid samma tidpunkt. Bonannos upprop tog upp den insurrektionella anarkismens nya möjligheter med kalla kriget och realsocialismens slut, hur väl den passade den nya postfordistiska klassammansättningen. Han varnade klarsynt för hotet från den möjliga framväxten av muslimsk fundamentalism och nationalism.

“Den antiauktoritära insurrektionella internationalen har som mål att vara en informell organisation. Vad menar vi då med ’informell organisation’? En helhet sammansatt av individer, grupper, strukturer, rörelser och mer eller mindre stabila former av relationer mellan folk som försöker få kontakt för att kunna fördjupa sin ömsesidiga kunskap. En informell organisations första beståndsdel består därför inte av födelsen av en precis struktur med vissa särskilda utvalda människor eller färdiga uppgifter att utföra, där det finns en arbetsdelning och en särskild koordinering av arbetet osv. Den huvudsakliga beståndsdelen för en informell struktur baseras på ömsesidig kunskap”.

Den informella organisationsstrukturen skulle bygga på utbytet av information, kommunikéer och analys via tidningar som Anarkiviu. De olika deltagande cellerna eller affinitetsgrupperna hade full frihet att själva utforma sin verksamhet och praktik, bara de accepterade grundpremisserna eller miniprogrammet om att agera antiauktoritärt med en insurrektionell målsättning. Med en insurrektionell kamp menades direkta attacker på maktstrukturer, genom direkta aktioner eller en lågintensiv väpnad kamp. Bonanno gjorde dock en tydlig åtskillnad mellan underjordisk kamp och informell kamp.

Uppropet mötte mycket kritik, framför allt i Spanien där anarkosyndikalisterna i CNT och FIJL (spanska SUF) senare sågade förslaget som en individualistisk praktik som romantiserade illegaliteten som kampform och riskerade att fungera parasitärt på masskamper.

Revolutionär solidaritet

Insurrektionell kamp samt antiauktoritär och ickehierarkisk informell organisering var de två beståndsdelarna i det nya insurrektionella projektet. Till dessa fogades en tredje byggsten, den ”revolutionära solidariteten”. De grupperingar, affiniteter och vängrupper som anknöt sig till det insurrektionella projektet var skyldiga att stödja varandra mot statsrepressionen. Men kampen mot repressionen fick inte bara bli reaktiv, genom stödinsamlingar och motinformation, utan behövde bli aktiv, en handling av attack.

”Att skriva till fångar, hitta sätt att samla in pengar för att täcka de legala kostnaderna, publicera information och sånt är bra och nödvändiga saker att göra, men de blir bara en del av en revolutionär solidaritet när de görs till ett projekt som attack mot de institutioner som arresterar, dömer och fängslar oss. Revolutionär solidaritet handlar därför för oss inte om försvar, utan om attack”, skrev Daniela Carmignani.

I artikeln Solidarietà rivoluzionaria i tidningen Anarchismo 1993 utvecklade Pierleone Porcu begreppet:

”Vad tycker vi revolutionär solidaritet borde betyda? Den första aspekten är att se solidaritet som en utökning av den insurrektionella sociala praktik som man redan utför inom klasskampen, dvs som en direkt uppvisning av attacker mot maktens alla strukturer, stora som små, inom vårt territorium. Och detta på grund av att de måste ses som ansvariga för allt som sker i den sociala verkligheten, inklusive kriminaliseringen och gripandet av kamrater oavsett var detta sker. Det vore kortsiktigt att reducera frågan om repression mot kamrater till något som bara är kopplat till rättsväsendet och polisen. Kriminaliseringen och gripandet av kamrater måste ses utifrån en kontext av de sociala kamperna som helhet, just eftersom dessa alltid uppstår med hast innebär att staten använder repressionen för att avskräcka radikalisering överallt. Det spelar ingen roll hur stor eller obetydlig den kan vara, varje repressiv handling sker som svar på de pågående sociala kamperna mot maktväldets strukturer.”

Marini-rättsprocessen

Den revolutionära solidariteten kom strax därpå att sättas på prov. I september 1994 greps i samband med ett bankrån de fem insurrektionella anarkister, däribland Jean Weir, i Rovereto – en av de insurrektionella anarkisternas viktigaste fästen i Italien. Brottsutredningen blev starten på en tio år lång rättsprocess mot de italienska insurrektionella anarkisterna. Åklagaren Marini från Rom fick till uppgift att utforma rättsprocessen. Han använde sig av samma modell som Calogero gjort i rättsprocessen mot Autonomia 15 år tidigare, och började förbinda en rad disparata aktiviviteter och brottshandlingar med varandra och hävdade att de var utförda av en anarkistisk insurrektionell organisation, Revolutionära anarkistiska insurrektionalistiska organisationen (ORAI).

Namnet hämtades från en av Bonannos skrifter. I samband med uppropet för en informell insurrektionell international hade Bonanno hållit en rad föreläsningar i Aten och Thessaloniki i Grekland i januari 1993. Grekerna hade haft svårt att hitta ett bra ord att översätta ”informell” till, och en rubrik i hans föredrag om ”informell anarkistisk insurrektionalistisk organisering” översattes istället till ”revolutionär anarkistisk insurrektionalistisk organisering”. Marini plockade upp denna beteckning och menade att ORAI var namnet på en informell organisationsstruktur. Marini menade att organisationsstrukturen bestod av två nivåer, dels en öppen som bestod av tidningar, bokförlag, anarkistiska ockupationer och center, solidaritetsgrupper och hemsidor. Dessa aktiviteter var inte illegala i sig själva, men utgjorde grunden för den andra nivån, som var underjordisk: denna utgjordes av små celler av hårdkokta militanter som genomförde bankrånen som var nödvändiga för att finanisera organisationen och utförde bombdåden och de väpnade aktionerna. Som huvud för hela organisationen pekades Alfredo Bonanno ut. Alla dessa människor och praktiker fanns ju – men det fanns inte någon gemensam hierarkisk organisationsstruktur mellan dem. De närmaste åren följde en lång rad husrannsakningar, razzior och gripanden av anarkister som alla klumpades samman som medlemmar i ORAI. Den anarkistiska veckotidningen Canenero konfiskerades. Som kronvittne i rättsprocessen användes en ung kvinna, Mojdeh Namsetchi, som tidigare varit tillsammans med en anarkist. Tidigt på morgonen den 17 september 1996 stormade 300 poliser från insatsstyrkan ROS ett 60-tal anarkistiska hem i det största koordinerade polistillslaget. 29 anarkister greps och ytterligare 39 delgavs brottsmisstanke. Åtalspunkterna var tillhörande av ”beväpnad organisation” och ”subversiv förening” samt en hel rad mindre åtal om rån och skadegörelse. I samma veva läckte dokument från ROS ut till autonoma radiostationen Blackout i Turin hur polis och åklagarväsendet planerat att lägga upp sin kriminaliseringskampanj för att komma åt ”träsket av politisk anonymitet”.

Rättsprocessen utlöste en våg av aktioner i ”revolutionär solidaritet”. I december 1996 bröt sig några anarkister in på italienska konsulatet i Malaga, Spanien, där de stal dokument och slog sönder kontoret. Några veckor senare greps fyra anarkister – varav två från Italien – för efter ett misslyckat bankrån i Cordoba, där två poliser sköts till döds. Tre av dem åtalades även för inbrottet i konsulatet. Våren 1997 greps ytterligare tre italienska anarkister i Frankrike. Och i Milano tog gruppen Revolutionär anarkistisk aktion på sig ett bombdåd mot Palazzo Marino.

1998 började vågen av utrymningar av de anarkistiska ockupationerna i Turin, just de som anarkisterna på Brandfestivalen berättade om. Marini-processen blev en tacksam förevändning att utreda den våg av sabotageaktioner som hade gjorts mot bygget av en höghastighetsjärnväg, TAV, i Val di Susa. Tre anarkister greps misstänkta för att tillhöra sabotagegruppen Lupi grigi (grå vargarna, som inte hade något att göra med den turkiska fascistorganisationen med samma namn). I häktet tog Edoardo ”Baleno” Massari sitt liv och hängde sig. Hans begravning blev en samlad manifestation för de insurrektionella anarkisterna, med besök av en grupp grekiska aktivister.

Mariniprocessen bakade in Grå vargarna, Revolutionär anarkistisk organisation och gruppen Internationell solidaritet i ”organisationsstrukturen” för ”ORAI”. I en sista veva försökte Marini även åtala den autonoma Bolognagruppen CRAC (Centro di Ricerca per l’Azione Comunista, Researchcentret för kommunistisk aktion) som en påstådd del av samma struktur. Rättsprocessen slutade med ett fiasko för Marini, alla åtal för deltagande i väpnat gäng och subversiv förening lades ner. Av de 50 åtalade anarkisterna fälldes endast 13 stycken för enskilda brott. I högre instans fälldes 2003 fem personer för deltagande i väpnad grupp och subversiv förening. Bonanno dömdes till sex års fängelse för väpnat rån och andra brott. Han släpptes 2009, men greps kort därpå i Grekland för medhjälp till ett bankrån. På grund av sin höga ålder, 70 år gammal, frigavs han nu i november från fängelset.

Informella anarkistfederationen

Marini-processen fick inte stopp på de insurrektionella attentaten. I oktober 1999, efter att grekiska anarkisten Maziotis gripits, inleddes en våg av brevbomber i Spanien, Italien och Grekland mot olika myndigheter från gruppen Solidarietà Internazionale (Internationell solidaritet). 2001 skedde en ny brevbombsvåg i samband med G8-toppmötet i Genua, denna gång tog sig gruppen Cooperativa Artigiana Fuoco e Affini (Occasionalmente spettacolare) (Koperativet för handgjord eld och liknande (Ibland spektakulära). 2002 skedde en ny bombvåg från grupperna Brigata 2° Luglio (2 julibrigaden – Carlo Gulianis dödsdag i Genua) och Cellule Contro il Capitale, il Carcere, i suoi Carcerieri e le sue Celle (Celler mot kapitalet, fängelset, deras fångvaktare och deras celler).

Men stor uppmärksamhet fick de insurrektionella attentaten först med ”Operation Santa Klaus”, en serie brevbomber riktade mot EU-institutioner och Romano Prodi julhelgen 2003. I ett öppet brev till ”den anarkistiska och antiauktoritära rörelsen” tog sig nybildade Federazione Anarchica Informale på sig brevbomberna. Italienska anarkistfederationen, med snarlikt namn, gick direkt ut och fördömde attentaten. I det öppna brevet förklarade den ”informella anarkistfederationen” att den bildats som en federation av de insurrektionella grupperna Cellule Armate per la Solidarietà Internazionale, Cooperativa Artigiana Fuoco e Affini (Occasionalmente spettacolare), CCCCC och Brigata 2° Luglio. De närmaste åren anslöt sig även Cellule Metropolitane (stadscellen), Nucleo Rivoluzionario Horst Fantazzini (Revolutionära cellen Horst Fantazzini), Narodna Volja, Rivolta Anonima e Tremenda (Den anonyma och skakande revolten) och Rivolta Animale (Djurrevolten). Attackerna spred sig att riktas även mot pälsbutiker och bemanningsföretag. Fyra år efter det första uppropet hade FAI tagit på sig sju kampanjer och 30 attacker.

Krimnologen Marco Boschi beskriver i sin bok om Informella anarkistfederationen att den baseras på tre principer:

* Revolutionär solidaritet: varje grupp eller individ i Informella anarkistfederationen förbinder sig att genomföra revolutionär solidaritet för sina gripna kamrater eller kamrater på flykt. En sådan solidaritet består av och konkretiseras i väpnade aktioner mot de ansvariga för att kamraten gripits.
* Revolutionära kampanjer: varje grupp eller individ som påbörjar en kampkampanj med propaganda, aktioner och krav kommer följas av andra grupper/individer i Informella anarkistfederationen utifrån sina förutsättningar och med sin takt. Om kampanjen inte kommer att delas av de andra så tas kritiken igenom kommunikéer och aktioner. Propagandan är en central aspekt och en viktig beståndsdel av aktivismen.
* Kommunikation mellan grupperna: Grupperna och de enskilda individerna i Informella anarkistfederationen känner inte varandra, utan kommunikationen sker genom aktionerna och kommunikéerna. Ett sådant koncept låter organisationerna ta en praktiskt och teoretisk debatt om sina skiljelinjer och baseras på grupperna/individernas anonymitet.

I den italienska anarkiströrelsen har debatten rasat om FAI är en organisation som finns på ”riktigt”, eller bara ett påfund av säkerhetspolisen för att skapa en ny spänningens strategi och legitimera repression mot sociala protester. Det går dock att se att en liknande diskussion under 2000-talet kring väpnad kamp och attacker mot staten finns i Tyskland (den så kallade ”militansdebatten” som pågått i Interim mellan militante gruppe och andra aktionsgrupper, främst inriktade på brandbombsattentat), i Frankrike kring Den osynliga kommittén och manifestet Det stundande upproret och i Grekland kring den nya generationen stadsgerillor som uppstått i Grekland de senaste åren (Revolutionära sekten, Revolutionär Kamp, Eldkonspirationens celler osv). Till skillnad från sjuttiotalets stadsgerillor existerar våldsnivån i dessa grupperingar på ett betydligt lägre plan, det rör sig vanligtvis om brandbomber eller brevbomber. Medlemmarna i organisationerna lever vanliga liv, går inte under jorden, och aktionsgrupperna har en flyktig informell karaktär baserad på affinitet och vängrupper.

Statens jakt på att gripa ansvariga för attentaten har inriktats främst på olika öppna anarkistgrupperingar, till exempel greps 2005 sju kring Anarchist black cross i Bologna, 2007 greps fem från Fuoriluogo i Bologna, 2008 ytterligare nio från samma grupp och 2009 greps flera personer i Turin och Sardinien misstänkta för att utgöra Federazione Anarchica Informale/Rivolta Anonima e Tremenda, misstänkta för attentat i Turin.

Samarbetet mellan dessa anarkistgrupper är tät och drivande är gruppen i Rovereto, men med bland annat grupperingar i Brescia, Bologna och Turin. En sammanhållande informationskanal är sidan Informa-azione. Den tid jag spenderat i Italien har relationen mellan de insurrektionella anarkisterna i dessa grupper och de autonoma sociala centren varit oerhört spänd. De sociala centren ägnar sig åt masskamp och befinner sig alltid mitt i de sociala kamperna, i nära samarbete med lokala medborgarinitiativ och sociala rörelser. Militansnivån läggs alltid i samförstånd med alla som är inblandade i proteströrelserna, målet är att hitta konfrontationsnivåer där alla kan delta eller som har stöd från alla. Anarko-insurrektionalisterna har en annan inställning till masskamperna, en mer parasitär relation, där de dyker upp som ett svart block på manifestationer, bryter sig ut och attackerar företagslokaler eller poliser, för att sedan söka skydd i massdemonstrationerna igen och få polisrepressionen att drabba alla demonstranter. Vid de demonstrationer jag deltagit har sociala centren gemensamt vid flera tillfällen drivit bort de insurrektionella anarkistgrupperna ur manifestationerna – oftast på demonstrationsarrangörernas begäran. Sommaren 2008 ledde detta till en eskalation mellan det autonoma sociala centret Crash i Bologna och anarkisterna i Fuoriluogo, som bröt sig in i Crash maskerade med hjälmar och påkar och angrep folk. Under massdemonstrationen mot militärbasen Dal Molina i Vicenza under G8-mötet 2008 fick därför de sociala centren ha ett dubbelt skydd av demonstrationen – både mot polisen och insurrektionalisterna – för att den i folkrörelsekoalitionen överenskomna massolydnaden och inbrytningsförsöket inte skulle göras omöjlig. De insurrektionella är en rörelse helt utan allierade.

Läs även:
Copyriot: Bomber i Italien: informella anarkister och nödvändiga konspirationsteorier
Dissident #2: Uppror och anarki
Socialism.nu’s diskussion om insurrektionell anarkism.

Que se vayan todos!

December 2001. Undantagstillstånd har utfärdats i Argentina. Landets finanspolitik rusar mot kollaps. Internationella Valutafonden (IMF) ställer allt högre krav på staten för att bevilja sina stödlån för att rädda ekonomin. Företagen har flyttat stora delar av produktionen och sitt kapital utomlands och konkurserna ökar. Den argentinska arbetarklassen går redan på knä, medlklassen dras sakta med i fallet och arbetslösheten når rekord. Medelklassen börjar ta ut sina besparingar från bankerna, för att omvandla dem till dollar och rädda undan dem på utländska banker. Kaoset hörs. Bullerdemonstrationer, så kallade ”cacerolazos”, ringlar allt oftare genom innerstadens gator. Folk bankar ilsket på sina kastruller utanför parlamentet. Irritationen stiger. De arbetslösa blockerar motorvägar. Dessa så kallade ”piqueteros” bidrar till att lamslå produktionen, de arbetslösas stridsvilja smittar av sig på en strejkvåg på arbetsplatserna. När regeringen fryser alla bankkonton för att hindra kapitalflykten hos småspararna exploderar det.

Manifestationerna utvecklas under ett par dagar till massiva kravaller. Bankerna och de multinationella företagen får sina fönster krossade och lokaler plundrade. Folkmassorna konfronterar polisen utanför parlamentet och president Fernando de la Rúa flyr med helikopter. Dagarna därefter faller regeringen. Under ett par veckor faller varje ny president som tillsätts. Misstron riktas inte mot enskilda politiker förtroendekrisen drabbar alla makthavare. ”Que se vayan todos!”, alla ska bort, blir slagordet som kommer att förena alla protester.

Laboratorium Argentina

Den argentinska revolten var av en ny typ, den visade på en komplex sammansättning som skilde sig från den gamla enhetliga arbetarrörelsen. Piqueteros och cacerolazos lyckas tillfälligt blockera den politiska och ekonomiska makten i Argentina. Denna ”destituerande makt”, det vill säga förmågan att hindra och destabilisera statens maktutövning, att blockera produktionen och ekonomins flöden, var ena benet i den argentinska motmakt som tog form mellan åren 2001-2003. Det andra benet, dess ”konstituerande makt”, var dess kreativa förmåga att utveckla nya egna konstruktiva strukturer, sätta agendan själv och organisera sig autonomt. Piqueterosrörelsens blockader följdes av skapandet av alternativa försörjningsformer för de arbetslösa. Flera av de företag vars ägare lämnat Argentina ockuperades och drevs vidare av de anställda som kooperativ, som med keramikfabriken Zanon, det fyrstjärniga Hotel Bauen, klädfabriken Brukman och tryckeriet Chilavert. De följande åren var 10 000-tals anställda i kooperativen. En annan konstituerande form för revolten var alla de asambleas, kvartersmöten, som uppstod i varje stadsdel. Bara i Buenos Aires bildades 150 stycken, en mångfald av mötesplatser med spretig karaktär. Många av dessa asambleas ockuperade fastigheter i sina kvarter som omvandlades till lokala mötesplatser. Utifrån dessa sociala centra startades bytesringar, en egen informell ekonomi tog form. Det slående var hur dessa strukturer organiserades horisontellt och utanför den etablerade vänsterns initiativ. Motmakten skapades utanför och mot staten, som en massiv ”flykt” undan staten och i en misstro mot hela det politiska systemet.

2003 började den argentinska ekonomin långsamt återhämta sig och motmakten splittras upp. Staten lyckades förhandla fram kompromisser med några av de större grupperna av organiserade piqueteros och få dem att bryta sina blockader, medan de andra utsattes för repression. Vissa av fabriksockupationerna legaliserades, medan andra olagligförklarades. Medelklassen lämnade protesterna när de fick tillbaka åtkomsten till sina bankkonton. Men erfarenheterna från motmakten bärs vidare i de sociala rörelsernas minne.

Anarki i Exarchia

December 2008. Polisbilen lämnar Exarchia, alternativkvarteren i Aten, efter att ha grälat med ett tjugotal ungdomar utanför en krog. Två av poliserna återvänder senare till platsen till fots, med dragna pistoler. Natten den 6 december skjuts den 15-årige Alexandros Grigoropoulos till döds när han försöker springa från poliserna. Ingen är beredd på den våldsamma explosion mordet utlöser. Ungdomar i hela Grekland går rasande ut på gatorna och slår sönder shoppingkvarteren i städerna. Skador för över femtio miljoner euro rapporteras. Under några hektiska veckor sker flera demonstrationer varje dag, åttahundra skolor och tvåhundra universitetsfakulteter ockuperas. Rörelsens ”destituerande” karaktär följs av en ”konstituerande” makt. Grekiska anarkiströrelsen får ett massivt uppsving och rörelsen omvandlas snart till en våg av ockupationer. För första gången sprids ockupationerna till förorterna och utanför de stora städerna. Och ockupationsrörelsen når utanför anarkiströrelsen, i flera stadsdelar ockuperas lokala mötesplatser av nybildade stadsdelsförsamlingar. Öppna stormöten blir den hegemoniska organisationsformen för de nya sociala rörelser som uppkom ur decemberprotesterna. Den etablerade vänstern tas helt på sängen. Men när kännedomen om Greklands ekonomiska problem blir offentliga våren 2010 träder även den ut på gatorna, in på arbetsplatserna och ut i kvarteren. Generalstrejkerna avlöser varandra.

Eurokris

Den amerikanska bolånkrisen som bröt ut 2008 växte till en bankkris, spred sig som finanskris för att slutligen brisera som en global ekonomisk kris med massarbetslöshet som följd. Krisen slår hårt mot EU, statsskulderna skjuter i höjden och eurons överlevnad diskuteras. De nationella stödpaketen till bankerna var de första åtgärderna för att hindra krisens spridning, och följs nu av internationella stödpaket till de vacklande nationella ekonomierna med skenande utlandsskulder.

Först ut var Grekland, som i april hotades med nationell konkurs. IMF, som vi tidigare mest förknippat med inblandning i globala syds ekonomier, gick in med ett stödpaket åt Grekland, följt av ett stödpaket på 750 miljarder till andra ekonomiskt svaga EU-länder. Och med IMF-lånen kommer samma chockdoktrin till Europa som drabbat globala syd. Makten över statsfinanserna flyttar från parlamenten till IMF-ekonomerna, som med sina lånekrav i praktiken tar över det nationella styret. Den beska medicinen är sänkta offentliga utgifter, nedskuren offentlig sektor, sänkta lönenivåer, lägre pensioner och högre pensionsåldrar. En cocktail som kan visa sig bli explosiv de närmaste åren. I Europa rasade visserligen antalet strejkdagar från 2008 till 2009. Ekonomiska krisen och den ökade arbetslösheten verkar ha fått facken att göra allt för att bevara sina jobb, även till priset av sänkta löner och försämrade arbetsvillkor. Speciellt tydligt är det i den privata sektorn. Däremot har stridbarheten varit större i den offentliga sektorn, där jobben traditionellt sett har varit tryggare. Och det är just den offentliga sektorn som kommer drabbas hårdast de närmaste åren.
Det finns inga garantier att protesterna kommer gå åt vänster. Snarare finns risken att det blir tvärtom. Historiskt har den yttersta högern varit bättre på att fånga upp sympatierna i dessa lägen, med sina krav på protektionism, stängda gränser, statliga ingripanden och jakt på syndabockar. Högerpartierna börjar göra allt större inbrytningar i andelen av arbetarklassens röster vid parlamentsvalen. Vi ser också en ökad ”proletarisering” då medelklassen börjar få en allt osäkrare tillvaro. Var deras stöd kommer gå är osäkert.

Från ekonomisk kris till systemkris

Men vi har också sett antydningar till en gryende social proteströrelse. Och inte bara i Grekland. Efter Islands ekonomiska kollaps ställde sig hela befolkningen utanför det isländska parlamentet med kastruller och skanderade ”alla ska bort”. Samma sak skedde förra året i Lettland, Litauen och Bulgarien. Oron märks på ekonomi- och ledarsidorna i dagstidningarna. IMF’s vd Dominique Strauss-Kahn varnar för att de ekonomirelaterade upploppen kommer att öka. Tidningen Financial Times varnade samtidigt för att ”Det verkliga hotet mot partistaten vore storskaliga protester i städerna som började korsbefruktas med varandra och bli koordinerade”. Eurokrisen i Grekland riskerar att följas med liknande ekonomiska sammanbrott i Portugal, Spanien, Irland och Baltikum. Baltikums ekonomi är i sin tur starkt uppbunden till svenska och danska banker. Europeiska unionen står inför sin svåraste kris.

Den grekiska protestvågen visar på många likheter med den argentinska utvecklingen då den ekonomiska krisen övergick till att bli en systemkris. Förtroendet för hela det politiska etablissemanget rasar med de stora försämringar och nedskärningar som staten tvingas genomföra. När staten tappar sin legitimitet öppnas dörrarna för motmakten. I denna totala förtroendekris framstår självorganiseringen som enda alternativ. Det är i en sådan situation som en dubbelmakt kan uppstå, det vill säga att de sociala protesterna börjar utgöra en egen organiserad makt i samhället parallellt – och mot – statsmakten. Det argentinska exemplet visade på motmaktens två sidor: en uppbrytande destituerande sida (kravallerna, sabotagen, generalstrejkerna, massdemonstrationerna, blockaderna) och en uppbyggande konstituerande sida (kvartersförsamlingar, arbetarråd, bytesringar, självorganisering, öppna stormöten). Den argentinska motmakten, med dess styrka och svagheter, studeras nu flitigt och diskuteras i Grekland inför höstens stundande protestvåg. Och alla europeiska sociala rörelser följer med spänd blick om den grekiska motmakten ska lyckas ta form. För en ny kampcykel kan snabbt få fäste och spridas till de andra europeiska länderna som står inför samma chockbehandling. Misstron riktas nu mot hela det politiska systemet. Alla ska bort.

Publicerad i Brand #2 2010 som inledning på ett block på temat Motmakt.

Missa inte Copyriots serie om den isländska krisen: Krisland 1, 2, 3 osv.

Från Konfliktportalen.se: vandringsmyran skriver Vägvalet, loaderrorready skriver Varför misslyckades Feministiskt Initiativ?, >> 907 skriver Umeå: Vi måste själva granska kapitalet, Anders_S skriver Äggost är kanske egentligen mera norskt än svenskt, Kaj Raving skriver Mörk framtid för järnvägen under högerstyret

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Prometheus resor

Fransk artikel från några ”osynliga” vänner till Prometheus angående det sociala upproret i Grekland och slutet på uppdelningen av ett ”därborta” och ”härhemma”. Mer artiklar om situationen i Grekland, bland annat mitt resereportage därifrån, hittar ni i nya numret av tidningen Brand.

Den sociala freden börjar spricka. Den europeiska socialdemokratin har passerat sitt ”bäst före”-datum och nu börjar den politiska klassen märka det. I vissa andra länder har de rättsliga grunderna för detta skifte redan drivits igenom i parlamenten under relativt fredliga former, men i Grekland möttes detta fientliga angrepp av en oväntad bred protest. Denna konfliktualitet hade kunnat fösts in i de gamla vanliga sociala rörelsernas fållor och blivit en protest mot nedmonteringen av välfärdsstaten. Men tendensen går åt ett helt annat håll. En ny överenskommelse inom staten i stil med den gamla samhällskompromissen börjar framstå allt mindre trolig eftersom det inte finns någon ekonomisk, politisk och samhällelig grund kvar för det. Det vi upplever är något nytt. Vi som varit vana med att bekämpa den sociala freden och dess samförstånd, står nu inför en ny form av samhällsstyrning snarare baserad på en krigsstämning ovanifrån. Därför är det desto mer nödvändigt att utveckla nya perspektiv, att våga stöta och blöta nya hypoteser om socialt uppror.

Andra horisonter

Med risk att göra en allt för schematiserad bild av verkligheten – men vi behöver kunna skissa fram några analytiska drag för att möjliggöra en mer exakt intervention i denna verklighet – kan vi konstatera att en genomgripande omstrukturering av ekonomin ägde rum i slutet av 1970-talet. En betydande del av den europeiska industriproduktionen monterades ned och decentraliserades genom integrering av ny teknik, en omvandling av produktionsprocesserna och att delar av produktionen flyttades utomlands. De gamla rigida klassförhållandena vändes ordentligt upp och ned och slets sönder. Tack vare varornas allt djupare penetrering började kapitalet ta sig in på ”nya” marknader baserade på ny teknik och tjänster.

De omstruktureringar som skedde efter andra världskriget och perioderna av diktatur i flera europeiska länder satsade på att det skulle gå att skapa en välfärdsstat som anpassades till den kapitalistiska omstruktureringen och hanterade de nya sociala spänningar som den omvandlingsprocessen gav upphov till. Från 80-talet och framåt har dessa sociala ”landvinningarna” utsatts för stor press för att under 90-talet i allt snabbare takt avvecklas och falla sönder, i sprickan mellan globaliseringens internationella krav och statsmaktens lokala struktur. Den flexibla arbetsmarknaden, avvecklingen av den sociala välfärden såsom pensionssystemet, liberaliseringen och privatiseringen av energi-, kommunikations- och transportsektorn bröt upp de välfärdslösningar som under en lång tid tagits för en självklarhet.

Den ”finanskris” som bröt ut förra året är faktiskt inte en kris utan konsekvensen av dessa nya omstruktureringar. Även om många stater har skjutit till stora summor pengar för att ”rädda” en mängd banker, handlar det i själva verket främst om en fortsatt utförsäljning av ”offentliga” institutioner och industrier. Men staterna har fortfarande enorma underskott, och har redan använt upp sina få knep för att fylla på sina kassakistor. Så deras fortsätta nedskärningar blir i vårt kött. Den nuvarande grekiska situationen ger oss en föraning för vad som väntar oss i andra länder.

De ekonomiska åtgärder som nu drivs igenom i England, Spanien, Italien, Grekland och många andra europeiska länder är i själva verket raka motsatsen till den metod som var gängse under välfärdsstatens årtionde: att motverka kriser genom att få fart på konsumtionen på den inhemska marknaden. Å ena sidan försöker den grekiska staten att minska konsumtionskapaciteten (genom att sänka löner och pensioner) och å andra sidan höjer de skatten på konsumtionsvaror i förhoppningen att få in mer pengar. Det är uppenbart att de inte längre praktiserar den europeiska modellen att ”de fattiga ska med”. De förklarar istället öppet att den del av befolkningen som redan har det svårt, nu måste underkasta sig en påtvingad exploatering och vara glada för det. Detta är mer eller mindre samma inriktning som hur EU:s invandringspolitik har varit under flera år. Det så kallade Fort Europa bemöter de ökande migrationsströmmarna genom regleringar och en höjd utvisningskapacitet, kopplad till allt mer osäkra anställningsavtal. Förekomsten av ett låglöneskikt i befolkningen accepteras och uppskattas med tanke på marknadens behov.

Andra konflikter under de senaste åren (som till exempel Argentina 2001 eller Bangladesh 2006) har redan gett en tydlig antydan om det ekonomiska krig, som nu de aktuella händelserna i Grekland är den objektiva europeiska bekräftelsen på. Staten och kapitalet anar en ny horisont och de kommer inte linda in sin brutalitet i silkeshandskar längre. Trots att dagens sociala och revolutionära kritik är svag, har även vi en föraning om att nya tider är på väg, tider som åter öppnar möjligheter som vi ofta har tappat ur sikte – men inte på grund av något resonemang om att ”ju sämre folk får det desto radikalare blir de”. Även om överraskningen ger oss en behaglig känsla, kommer det kräva mycket ansträngning från oss – så att vi inte bara kommer att få uppleva de aktuella utmaningarna som maktlösa kommentatorer på åskådarbänk, i den passiva roll som makten försökt ge oss i åratal.

I Prometheus land

Vi måste backa en massa år i historien för att hitta ett tillfälle och plats av revolutionär rörelse som motsvarar den sociala utvecklingen och de sociala rörelserna i dagens Grekland. Dagens situation är det tillfälliga resultatet av många års korsbefruktning mellan den grekiska anarkistiska rörelsen, i all sin mångfald, och en viss samhällelig stridbarhet. De grekiska anarkisterna har många gånger stått bredvid de förtryckta som revolterat – samtidigt som de också varit kapabla att kämpa under perioder när resten av samhället snarare stött andra sidan. Våra fiender är också medvetna om detta. Inte nog med att Grekland tilldelats rollen som det första euroland där det ska vidtas drastiska sociala åtgärder och omstruktureringar mot de exploaterade och mot dem som hittills varit inkluderade, inte bara är Grekland en viktig operativ bas för det militära hanterandet av Balkan och samtidigt ett allt viktigare transitland för invandrare österifrån, det är också det land som drabbats av fortlöpande sociala konflikter och en våldsam revolutionär verksamhet.

Nu när den institutionella vänster har makten i Grekland, kan de inte längre spela sin klassiska roll som uppfångare och hämmare av en växande social kamp. Vänstern förlorade denna chans när de valdes med ett ”progressivt program” efter den sociala explosionen i december 2008. Handlingsutrymmet för den grekiska politiska klassen har därigenom kraftigt inskränkts och två vägar har öppnats – vilket inte är något nytt sett ur ett historiskt perspektiv: antingen lyckas den hårdföra högern använda det internationella kapitalets krav och en latent patriotism och med hjälp av maktapparaten återställa ordningen med en järnhand, eller så ökar möjligheten till ett uppror. Det är mycket som står på spel.

Under nästan hela 2009 har Grekland drabbats av en lång rad strejker, blockader, manifestationer och attacker mot statsmaktens strukturer. Protesterna tog ytterligare fart när den socialistiska regeringen lade in en femte växel efter en ökad spekulation mot den grekiska statsskulden (observera att en stor del av dessa skulder är i de ”grekiska” bankernas händer) och budgetunderskottets explosionsartade ökning. Det vore inte överdrivet att tala om en ”krigsstämning” på ett ekonomiskt, politiskt och socialt plan. Från början av 2009 fram till nu har de skurit ner löner och pensioner (från 10 till 30%), direkta och indirekta skatter har höjts, utbildningen omstrukturerats, offentliga hälsovården har nästan helt avskaffats. För att upprätthålla statens strukturer, är den grekiska politiska klassen och ekonomiska eliten tvungna att omvandla Grekland till ett paradis för påtvingad exploatering, en spjutspets i Europeiska unionen. Den grekiska staten har förklarat krig mot de lägre klasserna och den försöker högtidligt att upprätthålla skenet av att ”bry sig om folket” genom att utnyttja patriotism och den ”revolutionära terrorismen” som skådespel.

Ur en objektiv synvinkel har situationen för de nuvarande grekiska institutionerna nått en ganska kritisk punkt och det var länge sedan som en europeisk stat kände ett eventuellt uppror flåsa dem i nacken. Men låt oss inte gå för fort fram. Trots det omfattande men begränsade sociala tummultet (på manifestationen den 5 maj kunde de fackliga ledarna i från GSEE inte ens säga två ord innan de jagades bort av hundratals demonstranter), så följer de flesta protesterna anvisningarna från de socialdemokratiska fackföreningarna, det stalinistiska partiet KKE och andra vänsterstrukturer som PAME, eftersom dessa fortfarande är de centrala organisatörerna för ett litet antal formella initiativ som exempelvis generalstrejkerna. Trots de många praktiska erfarenheter av självorganisering på gatan (under manifestationer, ockupationer och kravaller), har protesterna ännu inte lyckats bekräfta och stärka sin autonomi. I kombination med en ganska brutal polisrepression och mediahets, finns det en risk att dras in en smärtsam strid. Utan att hävda att generalstrejken (i motsats till ”aktionsdagarna” på 24 timmar) skulle förebåda en upprorisk rörelse, står det utom allt tvivel att det är nödvändigt att förlama den ekonomiska verksamheten och varucirkulationen. För detta är det nödvändigt att dessa initiativ decentraliseras, eller med andra ord, att kampens självorganisering affirmeras.

En av möjligheterna för att ta över initiativet från fackföreningarna och skapa ett fritt utrymme där självorganiserings frön kan blomstra kan vara att övergå till att lamslå några ekonomiska infrastrukturer (kommunikation, energi och transporter) på ett decentraliserat men väl genomtänkt sätt. Och denna fråga rör inte bara den revolutionära minoriteten, som vissa skulle kunna hävda, utan det är ett praktiskt förslag till alla, som hämta sin näring ur alla de andra erfarenheterna av för-insurrektionella situationer och där en kreativitet och stor spridning uppväger ett ekonomiskt eller militärt sätt att ta sig an förslaget.

Ett uppror är inte något som revolutionärer och anarkister skapar på egen hand. Det är socialt, inte bara eftersom det inkluderar en stor del av de exploaterade, utan främst eftersom det undergräver de existerande samhällsrollerna genom att förstöra de strukturer som upprätthåller dem. Men precis som man inte skjuter de exploaterade för att avsluta exploateringen, utan på de strukturer och de människor som gör denna exploatering möjlig, kan exploateringen inte blockeras i ”folkets” eller de ”exploaterades” namn eftersom det är deras samtycke som i slutändan är det bränsle som gör att maskinens kuggar och hjul kan fortsätta snurra.

Den upprorshypotes som börjar framträda i Grekland följer faktiskt en helt annan logik än stadsgerillans mönster. I stunder av en explosivt växande social spänning passar det staten utmärkt att presentera konflikten som en kamp mellan två ”fraktioner” (i detta fall staten kontra stadsgerillan med befolkningen i enda rollen som åskådare). Inte så att den vid en viss tidpunkt inte skulle kunna använda den anarkistiska rörelsen för detta syfte och försöka dra in dem i stort skådespel, ett scenario som till och med mycket troligt, men det verkar inte alltför smart att underlätta för dem att göra det genom att skapa hierarkier mellan olika former av angrepp mot staten och kapitalets strukturer, även om detta inte varit något uttalat syfte. Ett uppror behöver inte någon förtrupp eller förkämpe, den behöver ingenting förutom en subversions vind som blåser genom samhället, fri från alla fetischer. Redan idag, när upproret fortfarande är en hypotes, måste frågan om beväpning ses utifrån perspektivet av ett beväpnande av alla, som en allmän offensiv med vapen i hand. Vi kan inte låta frågan om beväpning monopoliseras till den ena eller andra gruppen och fraktionen.

Den grekiska staten har börjat satsa på en snabb militarisering av konflikten, och hoppas att anarkisterna kommer att ta initiativet i detta. Så staten intensifierar sin riktade repression och terror mot den anarkistiska rörelsen, under tiden de tydligt deklarerar att det kommer att skördas dödsoffer, att tortyren inte kommer att döljas, att de inte är rädda för en extrem militarisering av till exempel Exarchia och att de fascistiska halvstatliga trupperna kan komma att slå till hårdare och hårdare. Staten vill inte bara isolera anarkisterna från den sociala kampen och bryta deras dynamik, utan också dra ned dem i en spiral av vedergällningar, ”öga för öga, tand för tand”, där anarkisternas visserligen rättfärdiga och modiga motattacker riskerar att resultera i en allmän nedgång av subversiv kamp i hela samhället. Staten använder medvetet media för upprorsbekämpning genom att försöka sprida skräck, för att skrämma upp befolkningen med olika hotbilder (det växande antalet invandrare i Grekland, de ”anarkistiska terroristerna”, de ”blodtörstiga rånarna” och så vidare). Staten klarar inte längre att styras genom bara ordningsskapande, genom att uppmana till social fred och försoning, utan måste förklara krig mot alla som kämpar. Det är svårt att inte fastna i en militär konfliktspiral, något som tveklöst skulle ta kol på alla subversiva projekt. Låt oss vara tydliga, den aktuella situationen kräver denna klarhet: detta är ingen uppmaning till att lägga ner vapen, inga argument som säger att ”upproriskt våld skrämmer proletärer och därför måste begränsas”. Tvärtom är detta ett tillfälle att ge vapen till alla som vill använda dem, att dela attackens nödvändighet så mycket som möjligt med alla som inte vill falla på knä längre framför nationen och ekonomins altare, att ge attacken den plats som den i själva verket alltid förtjänar: som en avsiktlig handling att förstöra fiendens strukturer och inte som ett medel att framhäva sig själva. Subversionen förlorar kraft när kamrater bara kommunicerar efter att ha skjutit.

Om här och där

Nu när de möjligheter som länge legat slumrande våldsamt försöker storma in i den grekiska verkligheten reser det en rad brådskande frågor för kamrater i andra länder. Inte bara för att det som händer i Grekland sannolikt kommer att påverka alla anarkister och revolutionärer i och utanför Europa, men främst därför att en eventuell internationell spridning blir mer sannolik för varje dag. Vi vill inte väcka liv i den klassiska dominoteorin, men för oss framstår det som att utifrån den allt intensivare internationella integrationen av de ekonomiska och statliga strukturerna (med framför allt Europeiska unionen som en formell struktur) skulle det vara en självvald blindhet om vi fortsätter betona våra länders gränser, de nationalstater där vi kämpar, som en horisont som inte kan övervinnas. Den gamla frågan om internationalism kommer tillbaka och behöver nya svar.

Det handlar främst om samma frågor som många kamrater ställdes inför i december 2008, med den skillnaden att frågeställningen idag är mycket mer krävande. Även om det kan vara väldigt intressant att resa till Grekland för att utbyta erfarenheter, anser vi att frågan handlar mer om hur vi i våra egna sammanhang kan gå längre än att bara förklara vår internationella solidaritet och driva frågan längre än till en generös och uppmuntrande klapp på ryggen till våra grekiska kamrater, som för tillfället har så mycket att förlora, men framför allt så mycket att vinna.

Med tanke på att, utifrån en spridning av det sociala kriget i Grekland, kommer alla kamper och revolthandlingar att få större betydelse. Inte för att dessa kamper på ett eller att sätt skulle utöva direkta påtryckningar på de grekiska myndigheterna, utan just för att de skulle kunna hjälpa till att sprida den ”grekiska smittan”. Delvis objektivt och delvis i behov av vår frivilliga insats, är det möjligt att fläta samman olika ”lokala” kamper med det sociala kriget i Grekland, och vice versa, just eftersom det är den logiska konsekvensen av en social koppling och det gemensamma som finns i den grekiska situation, och som i morgon skulle kunna hända även i ”våra” områden. Och vi kan utan att vara elaka hävda att de subversiva krafterna i många länder är mycket svagare än i Grekland och har mycket fler reaktionära krafter som vi måste ta itu med (tänk bara på Italien med rasismen och en politisk makt med totalitära drag, med ett skrämmande samtycke från stora delar av befolkningen). Det är därför nödvändigt att gå längre än solidaritetshandlingar och att verkligen försöka knyta samman våra kamper internationellt. Varje slag som ges kan få effekter som går bortom dem, och vi måste arbeta hårt i denna riktning. På detta sätt kan vi sätta stopp för en ”här och där”-logik.

Även om den nuvarande ekonomiska omstruktureringen verkar beredd att betala priset med en allmän social instabilitet för att skapa en ny kapitalackumulation (till skillnad från ett par decennier innan), är en annan form av destabilisering som inte underlättar för makten möjlig. Det är nödvändigt att vi verkligen tänker seriöst på detta. Är det omöjligt att komma fram med analyser som binder samman de lokala förhållandena med de effekter som troligen kommer beröra hela euroområdet och på så sätt möjliggör en utveckling av pågående kamper utifrån deras potentiella destabiliserande effekter? Kanske är det det, kanske inte. I varje fall verkar det som en utmaning värd att tänka på. Att stärka varandra när en strid förs i det utdragna sociala kriget skulle kunna överskrida sitt första konkreta resultat, att försöka utveckla vår verksamhet utifrån relationen till de aktiviteter som pågår några hundra kilometer bort. Att försöka att vandra denna väg kan hjälpa oss att utveckla hypoteser för upproret, och även att undvika att tas på sängen, för att upptäcka vilka möjligheter som finns att rikta missnöjet och ilskan som finns i många länder (och som ibland tar sig uttryck på ett förvirrat sätt eller saknar frihetligt perspektiv) i riktning mot ett socialt krig mot alla former av exploatering och auktoritet.

Drömmen

En upprorshypotes behöver mer än analys och aktivitet. Och en sådan analys blir bara en död torr text eller ett skott i vattnet om den inte kan förmedla sina “varför”. Även om det är en metod, ett konkret förslag till alla, kan det inte idag luta sig tillbaka på en rad vaga men omdiskuterade begrepp om frigörelse. De begrepp som tidigare har förts fram i den sociala kampen och gjorde det möjligt att kommunicera finns inte längre. Vi måste våga fråga oss hur vi kan återuppliva en dröm, inte som en hägring, inte som en myt, men som levande ambitioner. Det revolutionära bidraget till den sociala kampen kan inte begränsa sig till att bara föreslå några destruktiva aktionsknep som kan uppmuntra till uppror. Dess upprorskaraktär blir mer verklig när den inte bara lyckas peka ut en fiende och utgöra en negativitet, som självklart kommer att inspirera alla som är förbannade och vill slita sina bojor, utan även när det kan kommunicera vad vi kämpar för och redan värnar om i detta ögonblick. Två decenniers urholkande och ideologiserande har orsakat en hel del skador på revolutionär teori. Vi är föräldralösa barn till de föreställningar som inte längre går att tänka sig. Vi måste komma ut ur det hörn vi knuffats in i och sluta komma med patetiska ursäkter för varför vi står där. Den stundande konfliktualiteten kan ha drag som skiljer sig från vad vi har känt till hittills, och kan erbjuda verkliga möjligheter att på nytt börja med att experimentera och bryta igenom den ideologiska inskränkningen. Subversionens motsättning finns dold i spänningen mellan å ena sidan att komma närmare verkligheten och å andra sidan att bryta den onda cirkeln, att börja tala om det som anses som det omöjliga.

Dessa ord ska ses en inbjudan snarare än en exakt skiss över vår nuvarande situation. Du kan rent utav säga att det är en uppmaning att öppna våra tankar och stirra utmaningarna rakt i ansiktet. Mycket kan stå på spel i framtiden och det enda vi vet säkert är att en tröghet kan få svåra framtida konsekvenser nästa gång.

/ Några av Prometheus vänner

(Översatt från engelska. Se mer på Occupied Londons ständigt uppdaterade blogg om de grekiska protesterna).

Sjunde cirkeln: Oh no, zombies!

Det går inte låta bli att le i mjugg över debatten om antiliberalism som pågår för stunden på DN Kultur. Svante Nycander startade diskussionen med en harrang konspirativa anklagelser om de liberala idéernas osynlighet på kultursidorna. Som en av skuggfigurerna bakom denna komplott pekade han ut marxisten Sven-Eric Liedman som huvudskyldig för att ha raderat ut liberalismen ur idéhistorian. Trots att kapitalismen är det dominerande ekonomiska systemet, trots att liberalismens värderingar (individuella medborgerliga friheter och rättigheter) verkar omhuldas av alla – hur kan vänstern fortfarande få en så stor plats inom akademin och kultursidorna? Varför framstår inte liberalismen som trovärdig? Liedman och flera andra skribenter påpekade i sina inlägg liberalismens kluvna väsen som motverkade sig självt: å ena sidan en politisk liberalism som värnade rättigheter och jämlikhet och å andra sidan den ekonomiska liberalism vars följder ofta gick i totalt motsatt riktning. Att de som kallar sig liberaler idag tillhör den ekonomiska liberalismen, medan de slutat förfäkta den politiska liberalismen. Och att historiskt sett har det ofta funnits en motsättning mot dessa två liberalismer. När högern inte ens själva längre tror på den politiska liberalismen, är det inte så konstigt att den formen av liberalism lyser med sin frånvaro som teoretiskt kraft i samhället och kulturdebatten. Neo-maffian trädde därpå ut till Nycanders försvar, men lyckades samtidigt bekräfta den förvirrade ideologiska position liberalismen har. Johan Norberg hänvisade till tankesmedjan Fores opinionsundersökning att 6 av 10 tillfrågade skulle kunna använda beteckningen liberaler på sig själva, men att hälften av dessa samtidigt på följdfrågan svarar att de heller inte kan förklara vad de menar med liberal. Vill inte alla kännetecknas som toleranta och frisinnade? Men ingen av dessa bekännelser verkar betyda någonting. Liberalismen framstår mest som en tom ideologi, något allmängiltigt som alla är och något som ingen är.

En av Alliansens stora framgångar har varit att föra en kulturkamp, att försöka hamra in det nyliberala ekonomiska projektet ideologiskt och bryta upp de socialdemokratiska värderingar som varit spridda i samhället. Genom pensionssparande, jobbcoachning, villkorade rättigheter, ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter, sänkta förmögenhetsskatter, privata val husläkare, elbolag och skolor åt våra barn eftersträvar man inte bara ekonomiska mål, utan även en ideologisk nyliberal kodning: att skapa ekonomiskt rationella nyttomaximerande individer, det nyliberala subjektet Homo Economicus. Samtidigt som detta projekt verkar framgångsrikt, varför blir den inte hegemonisk? Här finns den stora frustrationen hos borgarna, varför är inte deras värderingar självklara? Arbetslivsinstitutet och Djurskyddsmyndigheten lades snabbt ner. Humaniora kläms åt när studietider förkortas och studenter pressas att välja mer karriärsinriktade studier. Bidragen till kulturtidskrifter snävas in. Trots det fortsätter högerns missnöje med effektiviteten i de ideologiska statsapparaternas funktion.

Zombieliberalism

Tidningen Turbulence tar i sin huvudartikel ”Livet i limbo” (som nu finns översatt till svenska) upp nyliberalismens tappade ideologiska legitimitet och hegemoni som en följd av att kapitalet är oförmöget att hantera de kriser den står inför. En nyliberal ekonomisk politik har inga lösningar att erbjuda, utan kan bara förvärra motsättningarna och antagonismen i de problem den själv skapat. ”Alla de stora kriserna – i ekonomin, klimatet, livsmedel och energin – kommer fortsätta vara olösta”. Turbulence menar att det nyliberala maktblocket håller på att bryta samman, att dessa kriser avklätt nyliberalismen all legitimitet och håller på att upplösa nyliberalismens sammanhållande sociala plattform.

”Det finns inte längre någon social grupp som med trovärdighet kan hävda ett ’ledarskap’ över samhället, politiken, kulturen och ekonomin. … mittfältet är i spillror, och har efterlämnad sig … institutioner utan vägledning och riktlinjer samt politiska partier som stadigt tävlar om makten, men utan att ha något verkligt program”.

Det är i detta läge ”staten kommer dundrande tillbaka”, som Alex Callinicos hävdar (se Petter Nilsson på Dagens Konflikt). Men detta innebär inte en återgång till politikens autonomi, det finns inget ökat utrymme för en nykeynesianism eller alternativ fördelningspolitik. Snarare visar det på statens (och de övernationella institutionernas) integrerade roll att upprätthålla kapitalismen och säkerställa dess reproduktion i kristider. Trots den tappade legitimiteten så fortsätter samma nyliberala ekonomiska politik som innan den ekonomiska krisens utbrott. Turbulence liknar nyliberalismens liv efter döden som en stapplande ”zombieliberalismen”, utan mål eller teleologi:

”Nyliberalismen är död, men den verkar inte ha insett det. Även om projektet på det stora hela inte riktigt har någon ’mening’ längre, så vacklar den vidare som en zombie från 1970-talets splatterfilmer: ful, ihärdig och livsfarlig. … Sådan är zombiens odöda tillvaro; en kropp utan några mål, oförmögen att anpassa sig till framtiden, oförmögen att planera. En zombie kan bara agera utifrån gammal vana, fortsätta att handla fast den förruttnar. Är det inte här vi befinner oss idag, i zombieliberalismens grepp?”

Krisåtgärderna kommer inte lösa de kriser nyliberalismen skapat, utan agerar inom samma logik.

”Vad finns kvar av nyliberalismen efter det ideologiska skalet har fallit av? Det är inte längre ett (relativt) sammanhängande politiskt-ekonomiskt program, utan påminner kanske mest av allt om en plundrande armé på reträtt, som samtidigt håller på att försåtsminera hela det politiska systemet innan det måste släppa kontrollen över det. Men minfält är både farliga och dödliga, även utan ideologiskt kamouflage. I alla de länder som har haft finansiella kriser och/eller där det har getts stora hjälppaket finns det nu ett massivt underskott i statskassorna, och dessa finanser har hamnat hos de aktörer som fick mest ut av att spekulera bort resurserna. De menar att de ska få mer avkastning genom ännu mer sparsamhet och nedskärningar. Genom att lämna över den ekonomiska kontrollen till några som inte kan ställas till svars baklåser nyliberalismen hela situationen. Vilket är ett snyggt knep: den finansiella sektorn använder de skulder och underskott som uppstått vid att hjälpa dem ut ur deras självförvållade kris till att säkra sin fortsatta kontroll över politiken.”

Civilisationens död

Det är intressant att läsa ”Livet i Limbo” mot den sjunde cirkeln av Det stundande upproret. Den osynliga kommittén tar i det kapitlet sig an de ideologiska statsapparater som försöker hålla liv i begreppet civilisation, som konsensusbeteckning för en nationell eller västerländsk kultur – ofta ställd i kontrast mot Islam. ”Det finns ingen ‘kamp mellan civilisationerna’. Det finns en kliniskt död civilisation som hålls vid liv med alla slags livsuppehållande maskiner…”, konstaterar Den osynliga kommittén.

Det är i ”civilisationens” och de västerländska ”värderingarnas” namn som världskrig utkämpats, och försökt hämta sin legitimitet. Men vad är civilisationens värde, vad är det som försvaras? Dessa värderingar går inte längre att använda som legitimitet, det framstår nu alltmer uppenbart att de bara är tomma begrepp, syftar på intet. ”Bara på ett århundrade har frihet, demokrati och civilisation reducerats till hypoteser”, skriver Den osynliga kommittén. Vad innebar kriget mot terrorn om inte ett upphävande av dessa friheter – just i namnet av att försvara dem? ”Sedan dess… är det självklart att manipulationen av massorna, militära operationer, begränsningar i medborgerliga rättigheter och en stor mängd polisstyrkors immunitet, är ett lämpligt sätt att försäkra sig om demokrati, frihet och civilisation” Den västerländska civilisationen är ett lik, en zombie som stapplar vidare.

”Väst är en civilisation som överlevt alla profetior om sin undergång med en enkel strategi. Precis som borgerligheten var tvungen att förneka sig själv som klass för att förborgerliga samhället som helhet, från arbetare till baron, precis som kapitalet var tvunget att offra sig som lönerelation för att kunna tvinga på sig själ som en social relation […] så har väst offrat sig själv som en partikulär civilisation för att kunna påtvinga sig som en global kultur”.

Detta lik som vi bär på våra ryggar finns kvar som enbart dominans, ”en döende entitet offrar sig själv som innehåll för att överleva som form”. Men Den osynliga kommittén varnar oss samtidigt för att bara se demokrati, frihet och civilisation som abstraktioner. Civilisationen är fortfarande en materiell biopolitisk kraft ”som härskar, kontrollerar och kolonialiserar även den mest vardagliga, personliga, existensen”. Trots den nationella perioden av historien är över, nationella kulturer spelat ut sin roll, finns en kvarsläpning. De ideologiska statsapparaterna försöker upprätthålla denna tomma form. Den osynliga kommittén riktar framför allt sin kritik mot de franska intellektuella, hur akademikerna och författarna håller liv i detta ideologiska ramverk. ”Polisen och filosofin är två formellt olika, men ändå sammanlänkade medel till detta mål.” Det stundande upproret tar upp exemplet med hur begreppet ”säkerhet” blivit central i ett projekt att försvara den västerländska ”civilisationen”, hur det ”öppna samhället” stängs ner med motiveringen att bevara det. ”Dagens användning av konceptet ‘säkerhet’ till allt är en del i projektet att förankra platser, beteenden och även människor själva, i en specifik ordning som de inte längre frivilligt underkastar sig.”

Fler bloggar om sjunde cirkeln:
Skumrask: Det stundande upproret – Sjunde cirkeln
Copyriot: Sjunde cirkeln – Civilisationen

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Svenskt fiske – det pelagiska fisket idag, Hans Norebrink skriver Klaustrofobisk välfärdsskymning, loaderrorready skriver Nytt socialistiskt flygblad till Lunds hushåll, Bo Myre skriver Välkommen på VALVAKA 2010!, dagspendlaren skriver Studenterna tjockar upp bussarna just nu, domljuger skriver Studenters situation blir inte bättre

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Femte och sjätte cirkeln: Kejsaren är naken

Toni Negri kastade mikrofonen i bordet. ”Det är ert jävla problem”. Efter att ha skällt ut alla arrangörerna för seminariet ”Digital commons” stormade han ut genom salen. Kvar på scenen satt Luca Casarini, Nick Dyer-Witheford, Sadie Plant, Geert Lovink och de andra paneldeltagarna och gapade över utbrottet. Konflikten hade legat och jäst ett tag, ända sedan klimattoppmötet Cop15 i Köpenhamn. Vad är nästa steg för de radikala sociala rörelserna att ta nu i det nuvarande världsläget? Negri har sin formell klar, samma som operaisterna följt sedan sextiotalets början. Ekonomiska krisen är en möjlighet för sociala rörelser. Tendensen mot kommunismen löper via Kris > Motstånd > Omstrukturering > Utveckling. Utgången är inte på förhand given, processen är öppen: Men det är den rörelserna bör agera inom, och agera som motor i en social förändringsprocess. ”Commons”, allmänningar eller det gemensamma, är alltid något placerat inom produktionen för Negri. Han ser det som en möjlighet att stärka rörelsernas autonomi gentemot kapitalet. Statens funktion, oavsett om det är på det nationella planet eller som det globala imperiet, är att sköta det kollektiva kapitalets planering. Tendensen mot social autonomi inom produktionen och genom allmänningarna är därför alltid en antagonistisk tendens både mot statens planering och kapitalets exploatering.

Dyer-Witheford hade i sitt framförande försökt påpeka att allmänningar kräver planering, och därigenom någon form av statsstruktur. De kräver också resurser – han tog upp exemplet med Attacs Tobinskatt på finanstransaktioner som en möjlig inkomstkälla för den gemensamma välfärden. Negri muttrade ilsket. Casarini och de sociala centren i Nordöst förklarade å sin sida, att det var dags att en gång för alla lämna gamla marxistiska framstegsorienterade utvecklingsmodeller, progressivism, och dumpa begreppet kommunism med dem. Där exploderade Negri. Seminariet den 9 maj i Venedig var kulmen på ett halvårs gräl mellan Negri och rörelsen i nordöst om synen på den ekonomiska krisen och klimatfrågan. De sociala centren mobiliserade till Cop15, deltog i Climate Justice Actions inbrytningsförsök och tog med sig begreppet klimaträttvisa och nollväxt hem. Rörelsens fokus har allt mer förflyttats från produktionen till resursfördelningar och allmänningar. Deras tillämpning av ”klimaträttvisa” har ett mer socialt inriktat fokus än Climate Justice Actions, de försöker knyta samman alla lokala aktionskommittéer och ”NIMBY-protester” i olika orter till en gemensam rörelse, oavsett om det handlar om kampanjen mot höghastighetståg utanför Turin, sopprotester i Neapel, Natoflygbasprotester i Vicenza, de jordbävningsdrabbades kamp för bostäder i Aquila och – framför allt – motståndet mot vattenprivatiseringar i Italien. Konflikten rör sig därigenom mer om territoriell och regional autonomi mot staten och kontrollen över resurserna, än en antagonism inom den sociala produktionen.

I sitt tal till Climate Justice Action och sina artiklar har Michael Hardt försökt överbygga motsättningen genom att tala om kamperna för (oändliga) sociala artificiella allmänningar och (ändliga) ekologiska naturliga allmänningar. Dyer-Witheford gör samma sak i sin artikel Commonism, som Brand nyligen publicerade. Men Hardt tar också upp skillnaderna mellan de två allmänningskamperna, som tog sitt uttryck i globala rättviserörelsen och klimaträttviserörelsen.

”Å andra sidan framstår det som om det finns en motsättning mellan de två allmänningarna (den ekologiska och den samhälleliga). Den ekologiska allmänningen sköts med avsikt att bevaras, medan den artificiella är baserad på expansion, ett obegränsat skapande. […] Det syntes även i våra slagord. Det finns en slogan som har varit mycket populär de senaste femton åren, den som säger att vi vill ha ”allt åt alla”. När det gäller de ekologiska begränsningarna framstår detta som ett galet slagord med tanke på att det finns en gräns för mark, vatten och resurser där det begreppsmässigt inte går att uppnå detta mål. Men för oss är denna målsättning hjärtat i vår verksamhet. Å andra sidan, sett ur våra gränslösa begärs perspektiv är det ofta använda slagordet ”There is no planet B” fint men passar också väl samman med den konservativa politik som till exempel personifierades i Margaret Thatcher och hennes ”There is no alternative”. […]… för globaliseringsrörelsen innebär autonomi inte att huvudmålsättningen med aktionerna är att begära att nationalstaterna ska börja agera – utan att huvudaktören i skapandet av autonomin är gemenskapen och lokalsamhället. För miljö- och klimatrörelserna däremot är ofta den centrala uppgiften att uppmana staterna att agera, eftersom det är de som kan staka upp och korrigera världens färdriktning.”

I de femte och sjätte cirklarna i Det stundande upproret tar Den osynliga kommittén upp den så kallade ”gröna kapitalismen” som en möjlighet för kapitalet att ta sig ur sin kris. Den osynliga kommittén menar att ”… miljön kommer att bli den ekonomiska politikens medelpunkt under 2000-talet”. Kommitténs kritik lägger sig på flera plan. Dels berör de kort hur klimatkrisen kommit att bli en möjlighet för kapitalet att hitta nya marknader att ta sig in på för att hålla igång kapitalackumulationen. ”… man anlitade våra föräldrar för att ödelägga denna värld, nu vill man förmå oss att bygga upp den igen och, till råga på allt, att detta ska vara lönsamt”. Marknadsekonomin som klimatkrisens lösning, inte bara dess upphov, ställs ofta mot den kompletterande vägen med ökade regleringar, med kravet på en global ”ekosuveränitet” som ska kunna genomdriva dessa klimatlösningar, och därigenom riskerar att stärka Imperiet. Denna tendens betonar klimatkrisen som ”ett globalt problem, det vill säga ett problem som bara de globalt organiserade kan ha en lösning på ”. Ekosuveränen härskar inte bara över liv/död som Hobbes suverän, utan över hela biosystemet – alla våra livsförutsättningar och livsvillkor. En makt att proklamera det och agera i det ekologiska undantagstillståndet. Men vare sig en ny grön kapitalism eller en ny ekosuveränitet räcker i sig för att skapa en ny social stabilitet. Huvudfokus i Den osynliga kommitténs kritik riktas därför snarare mot hur klimatfrågan kommit att fungera som en ny samförståndsideologi som samhället ska mobiliseras runt. ”Det handlar om att mobilisera sig. Inte för återuppbyggandet, som efter kriget, inte för etiopierna, som på 80-talet, inte för sysselsättningen, som på 90-talet. Nej, den här gången är det för klimatet”.

Klimatmobiliseringen av samhället kommer däremot aldrig åt problemens rötter. ”Ekologins paradox är att den under föresatsen att vilja rädda Jorden inte räddar annat än själva fundamentet i det som ödelägger planeten i fråga”. Klimatfrågan blir inte en systemkritik, utan en fråga om individuell konsumtion, en fråga om valfrihet och att välja från en extra kompletterande marknad, att ”handla miljövänligt”. Kritiken av konsumismen blir därför aldrig riktigt radikal, för att den fortfarande vilar på att återupprätta ekonomin. ”Det gäller att konsumera mindre för att kunna fortsätta konsumera. Producera biologiskt för att kunna fortsätta producera. Det gäller att betvinga sig själv för att kunna fortsätta betvinga”. Tillväxtkritiken och kravet på ”nerväxt” vilar på ett asketiskt val av en frivillig enkelhet och hushållande med resurserna, det vill säga ”För att uttrycka det enkelt: bli ekonomisk”. Nerväxtrörelsen går aldrig bortom den kapitalistiska ekonomin, utan uttrycker bara ett annat sätt att fördela kapital. ”Det är i ekologins namn som det idag är nödvändigt att dra åt svångremmen, liksom det igår vari ekonomins”. Klimaträttviserörelsen går där i en liknande fälla som den Globala rättviserörelsen gjorde, menar Den osynliga kommittén. Även Attacs tilltro till Tobinskatten baserades på en tro att det upprättade ”den ‘riktiga ekonomin’ som motsatts till finansmarknaden”. Ironiskt nog så framförs nu kravet på en Tobinskatt av några av de mäktigaste ekonomierna i världen på G20-mötet i Toronto, som ett förslag på att komma tillrätta med spekulationen som fick bolånekrisen att bli en global finanskris.

Den osynliga kommittén för detta resonemang ytterligare ett steg. Nerväxtrörelsen, klimathandeln och ”handla klimatsmart” blir etiken för dagens kapitalism. ”Ekologin är inte bara den totala ekonomins logik, det är också kapitalets nya moral”. Det finns en märkvärdig överensstämmelse mellan de individuellt baserade klimatvisionerna och den postfordistiska kapitalismens ideologi. ”Omvärdera de icke-ekonomiska aspekterna av livet’ är slagordet som nerväxtrörelsen delar med kapitalets reform-program”. Den biopolitiska produktionen, hur våra liv görs produktiva: ”… kräver en ny definition av arbete som arbete med sig själv, en ny definition av kapital som mänskligt kapital, en idé av produktion som producerandet av relationer och konsumtion som konsumtion av situationer: och framförallt en ny idé om värde som innefattat alla varelsers kvaliteter”

Så även om klimathotet är reellt ser Den osynliga kommittén mängder med faror i klimatfrågan, hur den kan vändas till sin motsats och enbart bli en fortsatt reproduktion av det kapitalistiska systemet och reproducera klimatproblemens orsaker. Men alla kriser och katastrofer bär även på möjligheter. Lenins revolutionsteori tog sin utgångspunkt i den kris som uppstod efter krig, hur krigsnederlag kunde vändas till en allmän förtroendekris där statsmakten och den härskande klassen förlorade all legitimitet. Med staternas sammanbrott eller blockeringar, oavsett om dessa berodde på sviterna efter krig, ekonomisk kollaps eller det misslyckande hanterandet av en kris, framstod självorganiseringen plötsligt som ett realistiskt alternativ och en dubbelmakt – parallell till och ställd emot statsmakten – kunde uppstå. En leninistisk revolutionsformell följer det möjliga förloppet krig/kris/katastrof > förtroendekris > systemkris > dubbelmakt > revolution.

Även hos Den osynliga kommittén ses en möjlighet i katastrofen och krisen. Miljökatastrofer är inte något historiskt nytt, de har skett upprepade gånger i historien men nu bara nått sin ”fulländade perfektion” i detta system. ”Det finns ingen ‘miljökatastrof’. Miljön är själva katastrofen”, menar Den osynliga kommittén. Klimatkatastrofen kan skapa den förtroendekris och systemkris som gör en dubbelmakt och upprorsprocess möjlig och realistisk igen. Kommittén tar upp orkanen Katrinas ödeläggelse av New Orleans som exempel, där myndigheterna reagerade genom tvångsförflyttningar och att sätta in militären medan de humanitära hjälpinsatserna drog ut på tiden. I detta läge ”återuppstår självorganiseringens självklara betydelse”. Lokalbefolkning och anarkister ockuperade bostäder, vägrade flytta och satte upp den självorganiserade Common ground-kliniken. I katastrofen, när vi ställs inför utplånandet, framstår självorganiseringen och gemenskapen som en möjlighet igen. ”… Det enda möjliga sättet att inte gå under tillsammans med den här världen är att återknyta till de rörelser som ligger begravda under årtal av normaliserat liv. Och kanske kommer då en tid vari man kan förälska sig.”

Samma möjlighet finns i den ekonomiska krisen. Med en liknande formulering som om miljön menar Den osynliga kommittén att ”vi måste inse att ekonomin inte är ‘i kris’, ekonomin är i sig själv krisen”. Om Mitterands experiment med nykeynsianism (1981-1983), finansklippens yuppieera (1986-1989) och IT-boomen/new economy (1998-2001) alla innehöll en stor tilltro till ekonomins möjlighet men som slutade i sammanbrott, har dagens ekonomiska kris följts av en masslikgiltighet. Det finns ingen tilltro till något ekonomiskt projekt längre. Mönstret från Guinea, Ryssland, Argentina, Bolivia ”de länder och hela kontinenter som förlorat tron på ekonomin antingen för att de sett IMF komma och gå mitt i finanskrascher…” har nu nått Europa. På Island och Grekland har den ekonomiska krisen blivit en systemkris, och fler länder förväntas följa. Legitimiteten har fallit, eurokrisen är ett faktum.

Tidningen Turbulence och Rosa Luxemburg Stiftung diskuterar hur nyliberalismens hegemoniska kris brutits upp: inte i form av en annan ekonomisk doktrin, utan enbart i hur den fortgående nyliberala ekonomiska politiken förlorat hela sin legitimitet med dagens ekonomiska kris. Den osynliga kommittén menar i liknande termer att denna kris blivit ”ett våldsamt avslöjande av den ekonomiska religionen och dess prästerskap”. Under nyliberalismens hegemoniska fas framstod den som oifrågasättbar vetenskap, medan idag framträder den som religion. ”Plötsligt avslöjas allt vi bestämt oss för att glömma bort; att ekonomin är politisk. Och att den politiken idag är en politik som handlar om att välja inom en mänsklighet som till stora delar blivit överflödig.” Kejsaren är naken, ekonomin saknar någon ideologisk fasad.

Fler blogginlägg om femte och sjätte cirkeln:

Copyriot: Femte cirkeln – Ekonomin
Alamut: Femte cirkeln – It’s the economy stupid
Loke: Det stundande upproret – ”Femte cirkeln” (eller den totala ekonomin)
Skumrask: Det stundande upproret – Femte cirkeln
Skumrask: Det stundande upproret – Sjätte cirkeln
Copyriot: Sjätte cirkeln – Miljön
Loke: Det stundande upproret – ”Sjätte cirkeln” (eller hotet mot miljön)

Från Konfliktportalen.se: Johan Frick skriver Skvaller om friskolor, Anders_S skriver Ekosocialism, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Privatiseringens pris – sämre kvalité, Hans Norebrink skriver Feminism-ABC, petter skriver Marknaden som haver barnen kär…

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Fjärde cirkeln: Blockera allt!

Jag förälskade mig direkt i Istanbul, kanske för att jag rest dit utan förväntningar. Staden har runt 15 miljoner invånare officiellt, men inofficiellt räknar de med uppåt 20 miljoner invånare. Placeringen mellan två kontinenter, mitt i ett enormt flöde av människor och kultur. En av de märkbara sociala rörelserna i staden handlade just om rätten till staden, om den enorma stadsomvandlingen som sker och krocken mellan de befolkningsmängder som tar bostadssituationen i egna händer och nattetid slår upp sina egna hus. Temporära boenden som blir permanenta, ända tills ett nytt stadsprojekt vill ha marken och driver bort alla och jämnar bostäderna med marken. En av stadskampsgrupperna tog med oss ut i förorter långt borta från turiststråken och ordnade möten med de hemlösa som vräkts i ett av de oräkneliga områdena.

Mike Davis bok Slum ger en svindlande fingervisning om metropolernas och deras självkonstruerade slumkvarters utveckling i den närmaste framtiden. Åt vilket håll världen rör sig. Halva jordens befolkning bor nu i storstäder. 2006 fanns 372 metropoler med över en miljon invånare, plus 45 som har mer än fem miljoner. Till skillnad från urbaniseringen i slutet på 1800-talet och början av 1900-talet, så växer städerna idag mycket snabbare än produktionen i dem. Det är med Davis och Istanbul i bakhuvudet jag läser Fjärde cirkeln i Den osynliga kommitténs Det stundande upproret.

Den osynliga kommittén observerar att uppdelningen stad och landsbygd inte gäller längre. Med städernas expansion och införlivandet av regionerna runt sig i långa produktiva nät skapas istället metropolerna som ”en enda urban väv”. Alla territorium är nu underordnade metropolen, subsumerade i dess flöden.

Hur styrs då metropolerna? Den osynliga kommittén och Tiqqun lyfter i flera texter fram relationen Israel och Palestina som metropolernas experimentlaboratorium. Två länder på samma territorium, samma mark. Som Zizek med rätta påpekar är det redan en enstatslösning som råder: israeliska staten har makten över hela territoriet, den palestinska staten finns som en lös skuggstat med viss parallell dubbelmakt i enskilda territorier. Talet om två stater maskerar bara den apartheidrelation som råder, döljer hur maktapparaten fungerar. Den osynliga kommittén tar upp hur kontrollen av städerna kommit att bli mer central i militärteori, hur gränserna mellan militära interventioner och polisiära operationer luckrats upp. Ordningsskapande är bara en fortsättning på militära säkerhetsoperationer. ”Krig är inte längre en distinkt händelse i tiden utan delas snarare upp i en serie mikrooperationer utförda av både militär och polis, för att trygga säkerheten”. Militären såväl som polisen utbildas att agera som ”små, profesionella, mobila enheter” som agerar i ett fientligt territorium (jämför det mobila insatskonceptet i Särskild polistaktik i Sverige). ”Metropolen är en terräng av konstant lågintensiv konflikt, i vilket intagandet av Basra, Mogadishu eller Nablus markerar höjdpunkter”.

”De väpnade styrkorna anpassar sig inte bara till metropolen, de producerar den”, skriver Den osynliga kommittén och antyder till arkitekten Eyal Weizman’s beskrivningar av militärens stadsforskning:

”Dagens militära teoretiker är nu upptagen att skaffa sig nya föreställningar av staden som rum. Grundläggande begrepp, antaganden och principer för militär strategi och taktik ifrågasätts självkritiskt. Det stora intellektuella område som geografen Stephen Graham har kallat en internationell ”skuggvärld”, de militära stadsforskningsinstitut och utbildningscentrum som har inrättats för att se över de militära operationerna i städerna skulle kunna ses som något liknande en internationell väv av elitarkitektakademier. Enligt stadsteoretikern Simon Marvin skapar den militär-arkitektiska ”skuggvärlden för närvarande mer intensiva och välfinansierade stadsforskningsprogram än alla arkitektuniversiteten sammantagna, och är naturligtvis medveten om den avantgardistiska stadsforskning som bedrivs i arkitektinstitutioner, särskilt vad gäller tredje världen och afrikanska städer. Det finns en betydande överlappning mellan de teoretiska texter som anses väsentliga av de militära akademierna och arkitektskolorna. Litteraturlistorna på de militära institutionerna omfattar verk från omkring 1968 (med särskild tonvikt på skrifter av Gilles Deleuze, Félix Guattari och Guy Debord), samt mer samtida skrifter om urbanism, psykologi, cybernetik, postkoloniala och poststrukturalistisk teori. Om, som vissa författare hävdar, utrymmet för kritiska granskningar har tynat bort i slutet på 1900-talets kapitalistiska kultur, verkar det nu ha funnit en plats att blomstra i det militära.” (Weizman, Krigskonsten)

Decoder

”Vi lever i en tid av sammanslagningar, av hissmusik, teleskopbatonger och sockervadd. Lika delar polisövervakning som förtrollning!” (DSU)

Jag älskar kultrullen Decoder från 1984 med FM Einheit, Christiane F, William S Burroughs och Genesis P-Orridge, där FM Einhet för ett krig mot muzaken i Berlins hamburgerrestauranger och köpcentrum. I muzaken finns kodade budskap för att öka konsumtionen, dolda kontrollkoder som FM Einhet genom experimentell industrimusik lär sig störa ut. När hissmusiken avkodas bryts den statliga kontrollen av en våg av urbana kravaller, illustrerade av bilder från de klassiska autonoma förstamaj-kravallerna i Berlin.

Den osynliga kommittén skildrar metropolen som ett stort konglomerat av flöden och koder, ”där informationen slår mot oss som en slags fientlig kraft”. Metropolens kontrollmekanismer bygger på att övervaka dessa flöden, att kontrollera noderna i dess nät. (Jag har tidigare på bloggen diskuterat just tunnelbanans roll i denna övervakning i Tunnelbanans biopolitik). Flödena av varelser och ting är samtidigt en mobilisering, en konstant mobilitet som bryter våra världar och gemenskaper. En ”sådan mobilitet betyder bara uppbrott, isolation, exil”, där isoleringsprocessen inte håller på att försvinna utan ”bara blivit satt i rörelse”.

Men flödena är också metropolens svaghet, menar Den osynliga kommittén. ”Metropolen producerar också verktygen för sin egen undergång. […] Det är tack vare sin uppbyggnad och arkitektur kring flöden som metropolen är en av de mest sårbara mänskliga sammanslutningar som någonsin existerat.” Det finns möjligheter att blockera flödena. ”Varje nätverk har sina svaga punkter, noder som måste sättas ur spel för att förhindra cirkulation, för att väva upp nätet”.

Metropolstrejken

I fabriken fanns strejken – och strejkblockaden – som arbetarmaktens grund. Hotet om arbetsnedläggelsen var arbetarrörelsens vapen som tvingade arbetsköparen till eftergifter och erkännanden. Vilka motsvarande ”vapen” finns i metropolen, i den utspridda produktionen, i metropolen som konkurrenskraftig företagsregion? Den osynliga kommittén identifierar två former av möjliga maktbaser i metropolen: blockaden och upploppet.

”Blockera allt – detta kommer vara den första reflexen hos alla de som revolterar mot den nuvarande samhällsordningen. I den utlokaliserade ekonomin där företagen drivs enligt en ”just in time”-produktion, där värde kommer ur möjligheten att vara kopplad till nätverk, där motorvägarna är länkarna i kedjan för den dematerialiserade produktionen som flyttar från underleverantör till underleverantör och sedan vidare till en fabrik för att monteras samman, innebär att blockera cirkulationen också att blockera produktionen.” (Det stundande upproret)

Den mänskliga strejken (Tiqqun), den generaliserade strejken (Disobbedienti), biopolitiska strejken (Tari) eller metropolstrejken (Negri) är olika begrepp för att beskriva samma maktutövning, blockaden av metropolen som social fabrik.

”Blockadtaktiken blir essentiell för den biopolitiska strejkens effektivitet när denna verkligen blir stadsövergripande, det vill säga när den överskrider specificiteten och sträcker sig överallt som en förlamning av kontrollen, en blockering av cirkulationen, ett virus av motbeteenden, ett avbrott i produktionen och reproduktionen, en störning i kommunikationsfabriken. Med andra ord: när de hindrar den kapitalistiska värdeförmeringens normala förlopp. Det är igenom blockaderna som det är möjligt att se den biopolitiska strejkens generalisering. De arbetslösas blockader, piqueteros-rörelsen, i Buenos Aires och upproret mot CPE i Frankrike belyste dess kraft och organisationskapacitet. Blockader är ett materiellt tecken på en brytning med kapitalet och biomakten. Varje blockad i metropolen öppnar andra vägar, andra passager, andra liv: blockaderna i metropolen är nödvändiga för konstruerandet och försvaret av en exodus.” (M Tari, Tjugo teser om metropolens omstörtande, Tes 3)

Oavsett om det beror på utestängandet av en allt större del av arbetskraften från den direkta produktionen, förlusten av integrering med arbetslösheten, att urbaniseringen stiger snabbare än städernas produktion ökar, borttynandet av arbetarrörelsens förmedlande institutioner så har upploppet som handlingsrepetoar för sociala protester kommit att få en ökad betydelse, vilket fått sociologer som Alain Bertho att tala om att vi inträtt en ny politisk cykel, upploppens tid.

Den osynliga kommittén förbinder dessa upplopp, framför allt banlieusprotesterna, med en form av territoriell motmakt som fortfarande är möjlig att utöva i vissa områden i metropolerna. ”Eldstormen i november 2005 var inte resultatet av totalt utanförskap som det ofta porträtteras. Det var tvärtom den totala besittningen av ett territorium”. Banlieusprotesternas spridning och uthållighet visade på den lokala förankring, samtycke och kännedom om sitt territorium som de revolterande innehar, beroende på att de fortfarande har en form av gemenskap, utgör de sista exemplen på levande världar i metropolerna. ”… vitaliteten har slagit läger i de så kallade ‘problemområdena'”. ”I många av dagens metropoler är kåkstäderna de sista levande och beboeliga områdena och självklart även de mest dödliga” (DSU).

Kanske är det inte så konstigt att de som anklagades för att författat Det stundande upproret greps misstänkta för sabotage av höghastighetståg, med tanke på den centrala betydelse sabotaget av metropolens flöden ges i denna cirkel.

Fler blogginlägg om Fjärde cirkeln:

Skumrask: Det stundande upproret – Fjärde cirkeln
Alamut: Fjärde cirkeln: I wish i was back home in Derry
Copyriot: Fjärde cirkeln – Metropolen
Copyriot: Fjärde cirkeln igen – Ickeplatser

Tredje cirkeln: 77 är nära, 68 långt borta

Det sitter röda affischer uppe i hela Paduas innerstad. ”Il lavoro non e merce”, arbetet är inte en vara. Först tror jag de är ett skämt, någon som detournerat Rifondazione comunistas affischer. Men sedan förstår jag att de nog är äkta. Vänsterpartiet vill se arbetet som en rättighet. Och missar att arbetskraften just i kapitalet är varan par excellence. Att i kapitalismen tar arbetskraften varuformen, till skillnad från tidigare samhällen. En märkvärdig vara dock, som när den av kapitalet konsumeras skapar mer värde än den betalats, än dess reproduktionskostnad. Om vänstern inte kan se arbetet som vara, missar de också exploateringen (av merarbetet/mervärdet).

Flera av cirkelläsarna av Det stundande upproret har uppmärksammat att något intressant med boken inte bara är de korta, koncisa och poetiska resonemang som där slagkraftigt förs fram, utan även spåra de referenser och diskussioner som Den osynliga kommittén bygger sina resonemang på. I de två första cirklarna ägnades åt relationen individen och samhället. En tråd att följa vidare härifrån löper via Giorgio Agambens The Coming Community, Maurice Blachot La communautè inavouable och Jean Luc Nancys The Inperative Community. För en introduktion i den ”vänsterheideggerianska” traditionen rekommenderas Subalterns nr 3 #2009, samt för en postoperaistisk kritik av denna ”nihilistiska” tradition skriften The Italian Difference (red: Lorenzo Chiesa och Alberto Toscano) med bland annat Toni Negri, Paolo Virno och Mario Tronti.

Skumrask skriver träffsäkert att ”Det stundande upproret kunde lika gärna ha hetat Den pågående krisen”. Bokens sju cirklar diskuterar krisen, det globala inbördeskriget, utifrån individen, samhället, arbetet, staden, ekonomin, naturen och civilisationen. Det stundande upprorets tredje cirkel ägnas åt arbetet och en analys av den nya klassammansättningen.

”… katastrofen har redan inträffat, den finns i allting som var tvunget att förstöras, i alla dem som måste krossas för att arbetet slutligen skulle vara det enda sättet att existera på”.(DSU)

I DOKs version av den urprungliga ackumulationen skapades proletariatet inte bara historiskt genom att drivas bort sin mark, och därigenom separeras från produktionsmedlen, utan separationen går mycket djupare: proletariseringen innebar ett separerande från sitt territorium, sin yrkeskunskap (dekvalificering), från samhörigheten. Det var en hel socialitet som behövde brännas för att tvinga in folk i fabrikerna, inte bara ett särskiljande från produktionsmedlen. När DOK pratar om behovet av nya gemenskaper, betyder det då en återgång till en mer ”ursprunglig” form att leva – Alamut och Copyriot diskuterar detta – en återfödsel som för DOK nära radikalkonservativa strömningar? Jag tror inte man ska läsa DSU som en nostalgisk längtan över förlorade gemenskaper, utan mer ett konstaterande vad kapitalet berövar arbetaren för att skapa den produktiva individen – de stundande gemenskaperna är inte ett återupprättande, utan ett överskridande av denna separering. Men varningen är inte helt obefogad – det finns inget i DOKs analys som likt Marx och operaisterna identifierar en progressiv tendens mot kommunism i den ökade socialiseringen av produktionen.

”Arbetets ordning är världens ordning” är den centrala frasen i kapitlet. Den osynliga kommittén betonar lönearbetets sammanhållande och integrerande funktion för samhället, lönearbetet som disciplinering. Även om kapitalet förstört tidigare gemenskaper för att skapa proletariatet så menar Den osynliga kommittén ändå att det skapas en form av delaktighet och sammanhang i produktionen, som marxister tenderar att missa.

”… arbetet har alltid inkluderat två motsägelsefulla dimensioner: en dimension av exploatering och en dimension av delaktighet. Exploateringen av individuell och kollektiv arbetskraft genom den privata eller sociala ackumulationen av mervärde; delaktighet i den gemensamma ansträningen via de realtioner som förenar de som samarbetar inom produktionen”.

Marx betonar den första dimensionen men missar den andra, menar DOK, medan dagens managementteorier enbart ser den andra dimensionen men är blinda för exploateringen. Arbetet ger dig ”värdighet”, ett ”sammanhang”. Det är genom arbetet som ”utanförskapet” i samhället bryts och man förs in i ”samhällsgemenskapen”. Arbetslinjen i Alliansens tappning.

Fast Marx diskussion i Kapitalet är rikare än så. Han tar upp hur de individuella arbetarna sätts att samverka i produktionen. Denna samverkan, som framstår som given av kapitalet – fast det egentligen handlar om hur arbetare samarbetar och kombineras – kräver en tätare kontroll och planering från kapitalet för att övervinna arbetarnas olydnad. I Det kommunistiska manifestet ser Marx och Engels till och med en positiv tendens i denna massifiering och samverkan i storindustrin: klassen förs samman, disciplineras och organiseras – inte bara i arbetet utan även genom att konflikterna och striderna tar denna form. Det ligger nära till hands för den kollektiva arbetaren att också agera kollektivt. Samverkan och motståndet i fabriken formar klassen som ett kollektivt subjekt.

Denna tendens kunde vi se bekräftas i fordismen, i den klassmakt som uppnåddes i produktionen. Det var den som välfärdsstaten gjorde till sin drivkraft och lyckades binda i en social kompromiss. Men efter fordismens uppbrott, i postfordismen – har inte denna tendens brutits? Arbetarna blir inte längre massa i storindustrin. Vissa marxister pratar om en ökad parcellisering, uppsplittring och fragmentering inom klassen. Medan Negri ser tendensen positivt, att socialiseringen nu sker på ett högre plan. Vi hittar nu samverkan på samhällsplanet – och är inte längre direkt organiserad av kapitalet. Kapitalets roll har därigenom förändrats från disciplinering i fabriksproduktionen till kontroll och övervakning över hela sociala fältet som sätt att tillgodogöra sig värdeförmeringen. Värdeförmeringen och kontrollen sammanfaller inte längre strikt, samtidigt som lönearbetets kontrolldimension betonas.

Likt Negri betonar Den osynliga kommitten hur lönearbetets funktion i postfordismen i högre grad baseras på en social kontroll.
”Idag är arbetet mindre knutet till den ekonomiska nödvändigheten än till den politiska nödvändigheten att producera producenter och konsumenter samt att bevara arbetets ordning med vilka medel som helst”. (DSU) Lönearbetet är fortfarande oöverträffat för att skapa en delaktighet i samhället, fungera integrerande och passiviserande: ”… än idag har de inte hittat någon bättre disciplinerande metod än lönearbetet” (DSU).

Den osynliga kommittén ger en skissartad bild av postfordismens klassammansättning i Frankrike. Vi kan se en uppdelning mellan högkvalificerat och okvalificerat arbete. Det högkvalificerade arbetet innebär sektorer som sysslar med forskning, kreativt skapande, kontroll och kommunikation. Dessa arbetare har en relativ autonomi. Arbetet tar deras intelligens och affektion i anspråk, vilket gör att gränserna mellan arbete och fritid blir flytande. Ofta är de antingen fast anställda eller frilansande entreprenörer. I det okvalificerade arbetet är arbetskraften utbytbar. Denna form av arbete är antingen automatiserat, där arbetarens roll enbart är att sköta underhåll och övervaka så den autonomatiska produktionen flyter smidigt, eller ickeautomatiserad. ”Vinster i produktivitet, outsourcing, mekanisering, automatiserad och digital produktion har utvecklats så långt att det nästan reducerat det nödvändiga mänskliga arbetet i skapandet av en produkt till noll” (DSU). I den ickeautomatiserade produktionen, som i butiker, på lager och i transport, finns en flexibel arbetskraft: ”kan inte längre se sig själva som en kraft, eftersom de är utanför produktionsprocessens centrum och är anställda för att fylla luckorna på det som ännu inte har blivit mekaniserat”. Till denna kategori lägger även Den osynliga kommittén hela spektrat av lågavlönade och osäkra servicejobb, den ”ökande slavhandeln” med ”personliga tjänster”, från pigjobb till prostitution. Automatiseringen leder till ”… vår tids paradox: arbetet har fullständigt segrat över alla andra sätt att existera, samtidigt som arbetarna blivit överflödiga”.

Om Negri betonar hur samverkan nu flyttat ut i samhället och den potentiella ökade klassmakt det innebär, ser Den osynliga kommittén snarare möjligheten i den förlorade kontrollen som uppstår i lönearbetets uppluckrande. Större befolkningsgrupper börjar bli mindre integrerade på arbetsmarkanden ”… vilket skapar risken att den i sin sysslolöshet kommer att börja sabotera maskinen. Hotet om allmän nedrustning är spöket som hemsöker det nuvarande produktionssystemet”. Om en av grundförutsättningarna för arbetarmakten i den fordistiska storindustrin var arbetsvägran, arbetarnas olydnad och insubordination mot kapitalets styre och disciplinering, så har nu denna insubordination spritts över hela samhället.

Här kan vi i övergången från fordism till postfordism se hur välfärdssamhället transformeras till ett aktiverande och mobiliserande workfaresamhälle, där varje rättighet kombineras med skyldigheter och ständiga krav på motprestationer. Därigenom återknyter Den osynliga kommittén till de individualiseringsprocesser de diskuterade i första cirkeln. Kapitalets mobilisering genom en permanent aktivering av individen, individuell ”självförbättring”, stärkande av individens ”anställningsbarhet”, utvecklandet av sitt ”humankapital”, behovet av ett ”livslångt lärande”, gör att produktionen inte längre något objekt, istället ”producera sig själv”. Istället för att se arbetslöshet som strukturell förskjuts ansvaret på individen, allt handlar bara om att försöka tillräckligt mycket, att anpassa sig och kunna sälja sig själv. Strategierna för att bryta det Alliansen kallar ”utanförskap” är alltid individuella. ”Det är nu möjligt att sälja sig själv snarare än sin arbetskraft, att bli avlönad inte för vad man gör utan för vad man är”. (DSU)

”Den nuvarande produktionsapparaten är därför, å ena sidan, en gigantisk maskin för psykisk och fysisk mobilisering, för att suga ut energin ur människor som har blivit överflödiga, och å andra sidan, en sorteringsmaskin som beviljar överlevnad till inordnade medborgare och förkastar alla ‘problemindivider’, alla de som förkroppsligar en annan tillämpning av livet och genom det mostår systemet”. (DSU)

Arbetet som sorteringsmaskin i Det stundande upproret kan vägas mot de tidigare artiklar från Tiqqun, där de snarare diskuterat det Negri och Hardt kallar biopolitisk produktion, när hela livet subsumeras under kapitalet.

Allt är arbete.
Eftersom Imperiet styr och förtär, absorberar och återintigrerar allt levande.
Till och med ”vad jag är”, subjektiveringen som jag inte förnekar hit et nunc,
Allt är produktivt.
Imperiet har satt allt i arbete.
Det ideala är om min personliga utbildningsprofil kommer att sammanfalla med mitt eget ansikte.
Även om det inte skrattar.
Rebellernas grimascher säljer bra, trots allt.
Imperiet är när produktionsmedlet blivit kontrollmedel samtidigt som när det motsatta visat sig bli lika sant.
Imperiet betyder att i alla saker dominerar den politiska beståndsdelen över den ekonomiska.
Och mot detta är generalstrejken hjälplös.
Vad som måste sättas in mot Imperiet är en mänsklig strejk.

Den mänskliga strejken infinns naturligt hos den generation som är uppväxt i osäkra anställningar, som aldrig räknat med vare sig ”rätt till jobb” eller ”rätt på jobbet”, utan förkastar nödvändigheten av arbetet. Denna generation arbetar inte längre, menar Den osynliga kommitten, ”vi sitter av vår tid”.

Strategin mot kapitalet blir en demobilisering, att organisera sig bortom och mot arbetet, ett kollektivt övergivande och undandragande från aktiveringsåtgärderna. Den osynliga kommittén och Tiqqun pekar på historiska exempel på denna strategi. Punken och Autonomia, ockupantrörelsen i Berlin 1980, Piqueterosrörelsen i Argentina 2001, Banlieusupproret 2005, CPE-protesterna och universitetsockupationerna 2006 och den grekiska protestvågen 2008 visar på en väg framåt, genom sitt undandragande och skapande av nya gemenskaper.

Följande presentationstext vi skrev inför 77-filmfestivalen 2007 i Stockholm sammanfattar nog även Den osynliga kommitténs poäng:

1977. Punken i England. Autonomia i Italien. Två ungdomsrevolter som exploderade samtidigt. 1977 var inget nytt 1968. 1977 var både våldsamt och kreativt – en revolt som var okontrollerbar och som inte begränsade sig till vare sig fabriker eller universitet. Sammansättningen liknade inte något tidigare. Partier, fackföreningar, folkrörelser, ortodoxa vänstersekter – de fann sig alla förbisprungna. Istället baserades revolten på smågrupper som multiplicerade sig, på do-it-yourself och vildvuxna nätverk. Fanzines, aktionsgrupper, självlärda band med tre ackord, piratradiostationer, husockupationer, självorganiserade konserter, militanta demonstrationer.

Om 1968 var studenternas och massarbetarna vid de löpande banden i de fordistiska fabrikernas revolt var 1977 föraningen av något annat, en helt annan klassammansättning, där arbetslösa, visstidsarbetare, skolavhopparna, vårdarbetare, de småkriminella och bostadslösa möttes i sina direkta återtagande av den samhälleliga rikedomen. En autonom rörelse reste sig, som inte bara konfronterade stat och kapital, utan även kolliderade med den institutionaliserade arbetarrörelsen.

30 år har passerat. Men ändå talar 1977 direkt till oss, så mycket starkare än 1968 någonsin gjort. Energin, revolten, kreativiteten, ilskan är lika aktuell idag. Erfarenheterna från 1977 är direkt överförbara till oss. Partiernas kris, massrörelsernas sammanbrott, representationens tappade legitimitet – alla de tecken som visade sig 1977 är idag fullt utblommade. Det gamla systemet har inga lösningar, inga kompromisser att erbjuda längre.

Bränderna i Rosengård. Ilskan efter Ungdomshusets stormning i Köpenhamn. Osynliga partiets yviga protester mot påförandet av osäkra anställningar. Nätverken som blommar upp, snabbt sprider sig och sedan försvinner, för att sedan återuppstå med förnyad kraft. 1977 visade på revoltens framtid.

Andra texter om tredje cirkeln:

Skumrask: Det stundande upproret – Tredje cirkeln
Alamut: Tredje cirkeln – Work is a four letter word
Copyriot: Tredje cirkeln – Arbetet
Isobel Hadley Kamptz: Jobba Lyd Tig

Redundans: Hårt jobb att jobba mindre
Piagnoni: Jar är icke längre tiggare, jag har varit det
Lisa Magnusson: Det stundande upproret – Liv, hälsa, kärlek är utsatthet, varför skulle arbete utgöra undantag?
Loke: Det stundande uproret – ”Tredje cirkeln” (eller lönearbetet som en vara)

Andra cirkeln: Morfar och den mörka multituden

”Haver so ofta förmant klerkeriet att sig icke befatta med det onda folket, – hos dem är ingen kristendom. De hava ej heller någon rättvis näring, utan de leva av lögn och bedrägeri, stöld och rov, trolldom och av sådant de kan lura folk med, och det just därför att de icke vilja arbeta utan bara driva omkring i landet, lata och fåfänga, menig man till tunga och övervåld.” – Ärkebiskop Laurentius Petri 1560, Stockholm

I ett berömt tal skiljde Malcolm X på två sorters slavar: ”husnegern” och ”fältnegern” (idag låter det mer ”inkorrekt” än det gjorde då). Husnegern bodde i sin herres hus och hade slaveriet djupt rotat i sitt huvud. Han kunde tala om ”vårt plantage”, ”vårt hus”. Han blev orolig då hans herre blev sjuk. Han slet hårt för att släcka flammorna om huset tog eld. Fältneger däremot exploaterades på fältet och hatade sin herre. Om herren blev sjuk hoppades han att han skulle dö, om farmen tog eld bad han att vinden skulle blåsa hårdare. Genom att tillämpa den skillnaden på 60-talets USA, kritiserade Malcolm X de svarta som sade ”vår regering” istället för ”regeringen”. ”Jag hörde till och med en säga ‘våra astronauter’. Det är en neger som helt tappat förståndet!” – Wu Ming

Min morfar var syndikalist i sin ungdom, men han fick byta fack eftersom syndikalisterna var svartlistade i Sverige under kriget. Han talar lyriskt om den syndikalist han kände, som hade en pistol hemma hos sig – inför revolutionen, men som blev internerad till ett norrlandsläger som samhällsrisk. Morfar har alltid varit medlem i facket, men han hatar ombudsmännen. Trots att det är femton år sedan han gick i pension betalar han fortfarande fackföreningsavgiften varje månad. Men han har alltid vägrat att vara med i a-kassan: man ska klara sig själv, är hans motto i allt. Man ska göra rätt för sig, säger han. I morfars värld finns två kategorier människor; de som gör rätt för sig och de som inte gör rätt för sig, det vill säga snyltarna, parasiterna. Till den senare gruppen räknar han adeln, prästerna, kungahuset. Och invandrare ibland, mest som klump. Oftast. Men de invandrare han träffar, som kommer och målar hans veranda, hjälper honom med maten och hjälper till är fantastiska människor. De gör rätt för sig. Han berättar gripande om deras historier och livsöden. Det finns närande och tärande. Maud Olofsson skricker han ”subba” åt så fort hon syns i teveapparaten. Morfar beundrar Ingvar Kamprad, som en driftig person som skapat sitt imperium själv och fortfarande lever som en vanlig människa.

Morfar älskar western. Och kunskapskanalen, där följer ofta dokumentärerna om hur det är i andra länder. Annars älskar han tvserien Damernas dektektivbyrå från Botswana. Han lever med. Säger till mig att den utspelar sig i Sverige. Morfar hatar nazister. Han såg tysktransporterna passera igenom Sverige när han låg inkallad under beredskapsåren. Han såg hur officerskåren såg mellan fingrarna, på grund av ideologisk övertygelse. Han kastade sten på nazisternas högtalarbilar som åkte runt på gatorna. Sverigedemokraterna kallar morfar alltid för ett nazistparti. En gång när nynazister ringde hem och hotade honom, i tron att de ringt hem till mig, svarade morfar surt. ”Är ni såna där jävla invandrare?”, på telefon. Smånassarna tystnade och slängde förvirrade på luren. Handlaren på hörnet är en sniken jude, säger morfar. Dessutom styr judarna ju USA. Det är därför USA försvarar Israel. Just nu är palestinierna de goda i hans värld. Polackerna är onda. De dumpar lönerna och sabbar för hederliga snickare och byggjobbare att försörja sig. De jobb morfar har haft i hela sitt liv.

I morfars bokhylla finns inte många böcker, den består av två korta hyllplan. Där finns någon uppslagsbok, några jaktböcker, och så proletärförfattarna: Ivar Lo Johansson, Vilhelm Moberg. Och så en Che Guevarabok han köpte i slutet på 60-talet. Morfar har alltid röstat på kommunisterna, även om han hade svårt för Schyman. Den enda politiker som talar förnuftigt till pensionärerna är Alf Svensson, säger alltid morfar. Sen säger han att alla kyrkor borde rivas. Sätt en grävskopa i skiten, är morfars paroll. Han känner ingen nostalgi för nått. Det var inte bättre förr. Men han gillar att jag ger ut Brand igen, det var en bra tidning när det begav sig. När morfar inleder sina meningar med ”vi arbetare…” vet man att något solidariskt underifrånperspektiv kommer att komma. När morfar däremot inleder med ”vi skattebetalare…” så följs det av någon reaktionär dynga. ”Vi pensionärer…” kan följas med vad som helst. Lite folkhemsnostalgi, vilka som byggde landet, eller att invandringen och brottsligheten kostar för mycket. Närande och tärande. Den gången jag pratade om medborgarlön blev morfar riktigt arg. Få betalt för att göra ingenting? Det är ju precis som kungahuset. Och prästerna i kyrkan. Endast den som arbetar är värd något. Luther sitter djupt.

Andra cirkeln

Om första cirkeln av Det stundande upproret ägnades åt varför vi vantrivdes i individen, om individen som ett omöjligt och ouppnåligt projekt: vår svårighet att uppnå den, och hur Biomakten/Imperiet/Skådespelet konstant försöker reproducera individen, interpellera oss och aktivit stöpa oss i denna identitetsform. Hur individen som projekt avskär oss från de världar, den kollektiva materialitet och interaktivitet som skapar oss. Men Den osynliga kommittén drömmer sig inte tillbaka till något naturligt urtillstånd, några naturliga världar eller ursprungliga gemenskaper, något förlorat eden vi drivits ut från för att vandra i liberalismens öken. Andra cirkeln handlar om samhället, eller kanske snarare de sammanhang, som individerna placerar sig i. I Det stundande upproret diskuterar Den osynliga kommittén de gemenskaper som kan frigöra oss från Biomakten/Imperiet/Skådespelet.

Men det finns också ”hemska” gemenskaper som snarare än att frigöra oss från situationerna, låser oss i den, får oss att knyta näven i fickan, rikta ilskan över vår situation någon annanstans, utse en syndabock. ”Den giftiga atmosfären, den förruttnade själen” (DSU). Ventiler för irritationen, som riktas mot varandra, för att kunna stå ut med livet i öknen. Jag har i flera bloggposter citerat CGILs talesperson Dino Grecos kommentar om Lega nords framgångar i arbetarklassen: ”Arbetaren isolerade är inte längre en klass, han är något annat – det är en individ som ersätter den horisontella solidariteten med en vertikal solidaritet, den med sina företagsledare”. Gemenskaper som är frigörande eller ”hemska” gemenskaper som låser oss kvar, gränsen mellan dem är ofta hårfin och flytande. Min morfar, precis som vi andra, passerar genom båda dessa former av gemenskaper. Han har hjärtat till vänster, hjälper alltid sin omgivning, ställer alltid solidariskt upp. Hans gränsdragning är ofta horisontell, men ibland tar sig solidariteten vertikala uttryck, och avgränsar sig mot alla de han anser vara parasitära på det solidariska samhället: bidragstagarna, adeln, invandrarna, nazisterna, finansspekulanterna, adeln, politikerna, nazisterna.

I en av Tiqquns tidiga skrifter ”Den hemska gemenskapen” ägnas speciellt åt de kvävande gemenskaper som håller oss på plats i samhället, den kollektiva jantelag som frustrerat ser till att reproducera individen.

”För det är ingen tvekan om at fransmännen genom tusen osynliga och bemärkta sätt, i sina elaka kommentarer, i varje skadeglad min och giftig artighet fortsätter att hämnas, permanent och mot alla, det faktum att han låter sig själv trampas på”. (DSU)

Handlar det om multitudens mörka sida? Den hemska gemenskapen är en falsk gemenskap, den uppstår inte genom en delad interaktion utan baseras på liknande praktiker i samma situation. En folkhop som flyr flyr som isolerade individer, det går inte att hitta en gemenskap i deserterandet – menar Tiqqun. (Däremot kan gemenskaper desertera, och framlyfts som en möjlig strategi). Den osynliga kommitten beskriver dessa hemska gemenskaper som de sociala formernas sönderfall, som en ”samling främlingar”. Sociologernas begrepp ”samhälle” går inte att använda längre, det är därför nätverksmetaforen fått så starkt genomslag. Istället för världar eller gemenskaper kan vi se dessa hemska gemenskaper som miljöer, ”där ingenting delas förutom koder och där inget händer förutom ett oavbrutet omformande av identiteter” (DSU).

Känslan av främlingskap stärker desperationen i de hemska gemenskaperna. Den osynliga kommittén tar upp familjen, detta hopplösa ångestframkallande Norénprojekt, och parrelationen (”autism för två”) som exempel på krampaktiga försök att bilda sig oaser i öknen. Med bakgrund av Banlieusprotesterna 2005 i Frankrike tar de speciellt upp känslan av främlingskapet i ”franskhetens” utbredning som en hemsk gemenskap: ”Vi har nått en punkt av brist där det enda sättet att känna sig fransk är att förbanna invandrarna och de som är fysiskt mer märkbart utländska.” I grunden speglar hatet mot det främmande en känsla av att själv känna sig främmande i individen. Banlieusprotesterna 2005 i Frankrike hade ett stort stöd och legitimitet i de ”känsliga zonerna”, de berörda förorterna. Men utanför dessa möttes protesterna av ilska och ogillande, även inanför den etablerade vänstern. Front nationale och högern skördade nya röster i brändernas spår. De ”parasitära” som frustrationen rikas mot menar Den osynliga kommittén är ”dessa gäng som flyr arbetet, identifierar sig med sitt område och konfronterar polisen är den gode, individualiserade franske medborgarens mardröm: de personifierar allt han förkastat; alla tänkbara glädjeämnen som han aldrig kommer att få uppleva”.

Alamut: Andra cirkeln – Symphonie einer Grosstadt
Copyriot: Cirkel två – Sammanhangen
Lisa Magnusson: Underhållning är ett centralt behov

Redundans: Turist i tillvaron

Loke: Det stundande upproret – ”Andra cirkeln” (eller den dolda läroplanen)

Tiqqun: Hur bör det göras?

I dont know what I want,
but I know how to get it.
— Sex Pistols, ”Anarchy in the UK”

I.
Tjugo år. Tjugo år av kontrarevolution. Av preventiv kontrarevolution.
I Italien.
och på andra platser.
Tjugo år av sömn bakom säkerhetsgrindar, jagade av säkerhetsvakter. Kroppars slummer, efter införandet av utegångsförbud.
Tjugo år. Det förflutna försvinner inte. Eftersom kriget fortsätter. Förgrenar sig. Sprider sig.
I ett globalt nätverk mellan lokala dispositiv. I en orginell justering av subjektiviteterna. I en ny ytlig fred.
En beväpnad fred
skickligt skapad för att dölja det oförnimbara inbördeskrigets förlopp.

För tjugo år sedan, då fanns
punken, 77-rörelsen, Autonomia,
storstadsindianerna och den utspridda gerillan.
Alla kom samtidigt,
som om de fötts i någon civilisationens underjordiska region,
en hel motvärld av subjektiviteter,
som inte längre ville konsumera, som inte längre ville producera,
som inte längre ens ville vara subjektiviteter.
Revolutionen var molekulär, och det var kontrarevolutionen också.
En komplex maskin för att neutralisera allt som bär på en
intensitet
bemöttes aggressivt
och röjdes permanent undan.
En maskin för att avväpna allt som kunde explodera.
Alla farliga (in)divider,
alla ofogliga kroppar,
alla autonoma mänskliga horder.
Sedan kom tjugo år av dumhet, vulgaritet, isolering och tröstlöshet.
Hur?

Stå upp igen. Lyft på huvudet. Av eget val eller ren nödvändighet.
Bara det verkligen är nu. Se varandra i ögonen och säga ”låt oss sätta igång igen”.
Låt alla få veta det, så snart som möjligt.
Vi sätter igång igen.
Det är slut på passivt motstånd, inre exil, konflikter genom undandragande, överlevnad.
Vi sätter igång igen.
På tjugo år har vi haft tillräckligt med tid för att kunna se.
Vi har förstått.
Demokrati för alla, ”antiterroristiska” kamper, statliga massakrer, kapitalistiska omstruktureringar och det Stora arbetet med social rening,
Genom selektion
Genom prekarisering
Genom normalisering
Genom ”modernisering”.
Vi har sett, vi har förstått. Medlen och målen.
Den framtid som har reserverats åt oss. Den som vi förvägras.
Undantagstillståndet. Lagarna som sätter polisen, administrationen, rättsväsendet över lagen.
Juridifierandet, psykiatrifierandet, sjukdomsförklarandet av allt som hamnar utanför ramen. Av allting som flyr.
Vi har sett, vi har förstått. Medlen och målen.

När makten upprättar sin egen legitimitet i realtid,
När dess våld blir preventivt
Och dess rätt är en ”rätt att blanda sig i”,
Då är det meningslöst att ha rätt. Att vara rätt mot detta.
En måste vara starkare eller smartare.
Det är därför vi sätter igång igen.

Att börja igen är aldrig börja med någonting igen.
Inte heller att plocka upp saker som där de lämnats.
Vad man börjar igen är alltid med något annat.
Det är alltid något som man aldrig hört talas om innan.
Eftersom det inte är det förgångna som driver oss till det, utan just för att det som finns däri inte ännu har hänt.
Och eftersom det är också vi själva, som då måste starta om.
Att starta om betyder att ta sig ur avstängningen. Att återupprätta kontakten mellan våra tillblivanden.
Röra oss,
Återigen,
Bort från vad vi är
Nu.

Det finns exempelvis knep
som inte kan användas på oss mera.
”Samhällsknepet”. Att förändras. Att förstöras. Att förbättras.
Knepet med samhällskontraktet. Som några ska bryta med medan andra kan låtsas att “återupprätta” det.
Dessa knep kommer inte användas mot oss längre.
Man måste vara ett militant element av den världsomspännande småborgligheten, verkligen en medborgare, om man inte ser att det inte längre existerar
något samhälle.
Att det har imploderat. Att samhället bara är något för
terrorn från dessa som hävdar att de re/presenterar det.
Detta samhälle som drog sig undan.

Allt som är samhälleligt har blivit främmande för oss.
Vi betraktar oss själva som totalt fria från alla
förpliktelser, från alla prerogativ, från varje anslutning
som är samhällelig.
”Samhälle”
är namnet som det Oreparerbara ofta har kallats
av dem som också ville förvandla det till
det Oantagbara.
Den som vägrar detta självbedrägeri måste
stiga åt sidan
för att göra
en lätt förskjutning
från Imperiets och dess motståndares
allmänna logik,
mobilisationens logik
från deras gemensamma temporalitet,
det akutas temporalitet.

Att börja om igen betyder: att befolka denna förskjutning. Att anta den kapitalistiska schizofrenin i bemärkelsen av en växande förmåga till avsubjektifiering.
Att desertera samtidigt som man behåller vapnen.
Att fly, omärkbart.
Att börja om igen betyder: att samla sig till en samhällelig brytning,
sin opacitet, att ansluta sig till
avmobiliseringen,
att idag dränera det ena eller andra imperiala
nätverket av produktion-konsumtion på resurser för att leva och kämpa
för att kunna, vid rätta tillfället,
sänka det.

Vad vi talar om är en ny form av krig,
ett nytt partisankrig. Utan vare sig front eller uniform, utan
armé eller avgörande slag.
En gerilla vars kämpar drar sig undan från de
kommersiella flödena fast de är uppkopplade till dem.
Vi talar om ett krig fullt av latens. Som har tid.
Ett positionernas krig.
som utkämpas där vi är.
I ingen persons namn.
I namnet av vår egen existens,
som inte har något namn.

Att göra denna lätta förskjutning.
Att inte längre frukta vår tid.
”Att inte frukta ens tid är en fråga om rum”.
I en ockupation. I en orgie. I en kravall. På ett ockuperat
tåg eller by. I sökandet tillsammans med främmande personer efter
en gratisfest som inte går att hitta någonstans. Jag får
erfarenheter av denna lätta förskjutning. Erfarenheten
av min egen avsubjektifiering. Jag blir
en singularitet vilken som helst. Min närvaro börjar flöda över
hela den kvalitetsapparat som vanligen
förknippas med mig.
I ögonen på någon som vill betrakta mig
som vad jag är, en bismak av besvikelse, hans eller hennes
besvikelse att se mig bli så allmän, så
perfekt tillgänglig. För någon annans gester,
är det en oväntad komplicitet.
Allting som isolerar mig som subjekt, som en kropp
försett med en allmän konfiguration attribut, jag
känner det smälta bort. Kropparna nöts vid sin begränsning. Vid
sin gräns, blir de odistinkta.
Block efter block, vad som helst:et förstör ekvivalensen.
Och jag når en ny nakenhet,
en opassande nakenhet, som om jag var klädd i kärlek.
Flyr man någonsin själv från Jagets fängelse?

I en ockupation. I en orgie. I en kravall, i ett ockuperat
tåg eller by. Kommer vi samman igen.
Vi mötes igen
som vilka singulariteter som helst. Det vill säga
inte utifrån en gemensam anknytning,
utan utifrån en gemensam närvaro.
Detta är vårt
behov av kommunism. Behovet av nattliga platser,
där vi kan
komma samman
bortom våra predikat.
Bortom igenkännandets tyranni. Som påför
igenkännandet som ett slutligt avstånd mellan kroppar. Som
en ofrånkomlig separation.
Allt som jag tillåts vara – av min pojkvän, min familj, min miljö, mitt sällskap, staten, åsikterna – är bara vad jag framhålls igenom.
Genom att konstant påminna mig om vad jag är, om mina
kvaliteter, de vill lösgöra mig från varje
situation. De vill tvinga fram från mig, under
varje omständighet, trohet till mig själv som bara är en trohet till mina predikat.
Jag förväntas agera som en man, som en anställd, som en arbetslös, som en moder, som en aktivist, som en filosof.
Det vill hålla inom en identitets gränser mitt blivandes oförutsägbara förlopp.
De vill konvertera mig till den koherensens religion som har valts åt mig.

Ju mer jag igenkänns, ju mer hindras mina handlingar, hindras inombords. Här är jag, fångad i den nya maktens
supertäta nät. I den nya polisens omärkliga nät: Kvaliteternas imperiala polis.
Ett helt småaktigt system av ömsesidigt sorterande, identifierande och övervakande.
Ett helt utsprid ordination av frånvaro.
Ett helt maskineri av mental kontroll av uppträdanden, som siktar på att vara panoptisk, transparent privatisering, atomisering.
Och i vilken jag kämpar.

Jag behöver bli mer anonym. För att kunna vara närvarande.
Ju mer anonym jag blir, ju mer närvarande blir jag.
Jag behöver zoner utan åtskillnad för att nå de allmänna.
Att inte längre känna igen mig i mitt namn. Att inte längre höra något annat i mitt namn än den röst som ropar det. Att ge substans åt hur existenserna, inte vad de är utan hur de är vad de är. Deras livs-form.
Jag behöver zoner av opacitet där attributen,
även de kriminella, även de briljanta,
inte längre skiljer kroppar åt.

Bli vad som helst. Bli en singularitet vilken som helst, är inte något givet.
Alltid möjligt, men aldrig givet.
Det finns politik för ”vilken som helst”-singulariteten.
Vilket består i att från Imperiet sno åt sig
förutsättningarna och medlen,
även interstitiella,
för att uppleva oss själva som sådana.
Detta är politiskt, eftersom det antyder en kapacitet av konfrontation,
och att den motsvaras av en ny mänsklig hord.
”Vilken som helst”-singularitetens politik: öppna de utrymmen där ingen handling kan tillskrivas en viss kropp. Där kroppar kan återfå sin förmåga att handla som den så smarta distributionen av storstadsföremål – datorer, bilar, skolor, kameror, mobiltelefoner, gym, sjukhus, teve, biografer osv – har stulit från dem.
Genom att känna igen dem.
Genom att göra dem orörliga.
Genom att göra dem till en avgrund.
Genom att få huvudet att existera avskiljt från kroppen.

”Vilken som helst”-singularitetens politik.
Blivande ”vad som helst” är mer revolutionärt än ett ”vilket som helst”-varande.
Befria utrymmen gör oss hundra gånger mer fria än några ”frirum”.
Jag njuter mer av spridandet av mina potentialiteter, än att sätta någon kraft i verket. ”Vilken som helst”-singularitetens politik handlar om det offensiva. I omständigheterna, i stunderna och i de platser där vi griper
omständigheterna, stunderna och platserna
av en sådan anonymitet,
av ett tillfälligt stopp i enkelhetens tillstånd,
tillfället att ur alla våra former kunna extrahera ren ändamålsenlighet av det närvarande,
av möjligheten, till slut, att vara
här.

II
Hur bör man göra det? Inte vad som bör göras? Utan hur? Frågan om vilka medel.
Inte om mål,
om vad som bör göras, strategiskt, i det absoluta.
Frågan om vad vi kan göra, taktiskt, i situationen,
och hur man tillägnar sig denna förmåga.
Hur? Hur deserterar man? Hur fungerar det? Hur
kombinerar man mina skador med kommunismen? Hur fortsätter man kämpa ett krig utan att förlora kärleksfullheten?
Frågan är inte teknisk. Inte ett problem. Problem lönar sig.
Experter lever på dem.
En fråga.
Teknisk. Som fördubblar sig i frågan om tekniker för att överföra dessa tekniker.
Hur? Resultatet motsäger alltid målet.
Eftersom att sätta upp en målsättning är fortfarande ett medel.
Ytterligare ett medel.

Vad bör göras? Babeuf, Tchernychevski, Lenin.
Den klassiska viriliteten behöver något smärtstillande,
en hägring, någonting. Ett medel för att ignorera dig själv ytterligare ett tag. Som närvaro.
Som livs-form. Som en situerad varelse, försedd med böjelser.
Bestämda böjelser.
Vad bör göras? Voluntarism som den ultimata nihilismen. Som den särskilda nihilismen för den klassiska viriliteten.
Vad bör göras? Svaret är enkelt: återigen underkasta sig mobiliseringens logik, under det akutas temporalitet. Med revolten som svepskäl. Bestämma mål, ord. Sträva mot dess fullföljande. Mot ordens fullföljande. Under tiden, skjuta upp levandet.
Placera sig själv i bojor. Leva i undantaget av sig själv. Långt borta från tiden. Som går.
Som inte går. Som stannar.
Tills.
Tills nästa. Mål.
Vad bör göras? Med andra ord: onödigt att leva.
Allt du inte har levt, kommer historien ge tillbaka till dig.
Vad bör göras? Det är ignoransen om sig själv projicerad på världen.
Som ignorans mot världen.

Hur? Frågan hur. Inte om varande, en handling, en sak, utan om hur det är vad det är.
Frågan om hur dess predikat förhåller sig till det.
Och det till dem.
Låta vara. Låt gapet mellan subjektet och dess predikat vara. Närvarons avgrund.
En man är inte ”en man”. En ”vit häst” är inte ”häst”.
Frågan är hur. Uppmärksamheten på hur. Uppmärksamheten på sättet hur “en kvinna” är, och inte är en kvinna – det behövs många anordningar för att förvandla en kvinnlig varelse till ”en kvinna”,
eller en mörkhyad man till ”en svart”.
Uppmärksamhet på etiska skillnader. På etiska element. På de oreducerbarheter som löper igenom det.
Vad som pågår mellan kropparna i en ockupation är mer intressant än själva ockupationen.
”Hur” betyder att den militära konfrontationen med Imperiet måste underordnas intensifierandet av relationerna inom vårt Parti. Det betyder att politik bara är en viss grad av intensitet inom ett etiskt element. Det revolutionära kriget får inte blandas ihop med dess representation: kampens råa faktum.

Frågan hur? Att rikta uppmärksamhet på sakernas, varelsernas tilldragelse. På deras händelse. På det sammanhållna och tysta framträdandet av deras egna temporalitet under det globala krossandet av alla de akuta temporaliteterna.
Ett ”vad bör göras” som en programmatisk förnekelse av allt detta. Som en öppningsformel för en upptagen brist på kärlek.

”Vad bör göras”:et kommer tillbaka. Det har kommit tillbaka i flera år. Sedan mitten av 90-talet i högre grad än efter Seattle. En förnyelse av kritiken låtsas utmana Imperiet.
Med slagord, knepet från sextiotalet. Förutom att denna gång fejkas de bara.
Oskyldighet, indignation, bra samvete och behovet av samhälle är fejkat. Hela uppsättningen av gamla socialdemokratiska affekter har satts i cirkulation igen. Av kristna affekter.
Och återigen så kommer här demonstrationerna. De begärsdödande demonstrationerna. Där ingenting händer.
Och som inte demonstrerar något annat än kollektiv frånvaro.
Nu och förevigt.

För dem som känner nostalgi över Woodstock, ganja, maj 1968 och aktivism finns toppmötesmotståndet.
Scenen har rigats igen, minus det möjliga.
Det här är vad “Vad bör göras?” beordrar idag: att resa till andra sidan världen för att utmana
den globala varan,
Sedan komma tillbaka, efter ett stort dopp i livlöshet och förmedlad separering,
och överlämna dig själv till den lokala varan.
Tillbaka hemma, kan du se ditt foto i tidningen.

Alldeles ensam tillsammans!… En gång i tiden
Gamla hederliga
ungdom!

Synd bara på de levande kroppar som förlorades där, som förgäves letade efter något utrymme för sina begär.
De kommer återvända lite mer uttråkade. Lite mer uttröttade.
Försvagade.
Från toppmöte till toppmöte, tills de tillslut förstår. Eller inte.

Utmana inte Imperiet om dess styre. Kritisera inte Imperiet.
Du motsätter dess styrkor.
Därifrån du är.
Att ha en åsikt om det ena eller andra alternativet, att åka dit du kallas, spelar ingen roll.
Det finns inget alternativt globalt projekt till Imperiets globala projekt. Eftersom det inte finns något Imperiets globala projekt.
Det finns ett imperialt styre. All form av styre är dåligt. De som kräver ett annat samhälle borde börja inse att det inte finns något sådant kvar. Och kanske skulle de då upphöra med ett wannabe-styre. Upphöra vara medborgare.
Indignerade medborgare.

Den globala ordningen kan inte tas direkt som fiende. Eftersom den globala ordningen äger inte rum. Tvärtom. Den är snarare en ordning av ickeplatser. Dess perfektion är att inte vara global utan globalt lokal. Den globala ordningen är frambesvärjandet av varje händelse eftersom den är den yttersta auktoritära ockupationen av det lokala. Man kan bara göra motstånd mot den globala ordningen lokalt. Genom utökandet av dunkla zoner i Imperiets kartor. Genom en växande omedelbar närhet. Under jorden.

Den kommande politiken. De lokala upprorens politik mot den globala styrningen. Av en återfådd närvaro av sin egna frånvaro. Över medborgaren, det imperiella förfrämligandet.
Återvunnen genom stöld, bluffande, brott, vänskap, fiendskap, konspirerande.
Genom utarbetandet av sätt att leva som också är sätt att kämpa.
Händelsernas politik.
Imperiet är överallt där ingenting händer. Den administrerar frånvaro genom att vifta med påtagliga hot om polisinterventioner var som helst.
Den som ser Imperiet som en motpart att konfrontera kommer att möte preventivt förintande.
Att bli betraktad betyder nu att besegras.

Lära sig hur man blir omärklig. Att smälta samman. Att återfå smaken
för anonymitet
för promiskuösitet.
Att förkasta åtskillnaden
Att undvika att allt stängs ned:
Att skapa de mest fördelaktiga villkoren för
konfrontation.
Bli slug. Bli hänsynslös. Och för det syftet
bli vad som helst.

“Hur bör det göras” är de förlorade barnens fråga. De som aldrig fått tillsägelser. De med klumpiga gester. Som inget någonsin givits. Vars djuriskhet, vars vandrande alltid förråder sig självt.
Det stundande revolten är de förlorade barnens revolt.
Den historiska förmedlingens band har kapats.
Även den revolutionära traditionen
lämnar oss föräldralösa. Särskilt från arbetarrörelsen.
Arbetarrörelsen har vänts till ett redskap för en högre integration i Processen.
För den nya cybernetiska Processen av samhällelig värdeförmering.
1978 var det i arbetarrörelsens namn som det italienska kommunistpartiet, det så kallade “partiet utan smutsig byk” lanserade sin häxjakt på Autonomia.
Utifrån en klassfixerad syn på proletariatet, av dess mystik av samhällelighet, av respekt för arbetet, nytta och skötsamhet.
I ”demokratin” och legalitetens namn.
Arbetarrörelsen som kommer överleva genom “operaismen”.
Den enda existerande kritiken av kapitalismen ur den Totala Mobiliseringens synvinkel.
En skarp och paradoxal doktrin,
som kommer rädda den marxistiska objektivism genom att enbart tala om subjektivitet.
Som kommer ha fört med sig ett förnekande av ”hur”:et på ett oerhört raffinerat sätt utan tidigare motsvarighet.
Som uppnår den slutliga reduktionen av handlingen till dess resultat.
Urticarian för morgondagens inredning (future anterior).
Av vad varje sak ska ha varit.

Kritiken har blivit förgäves. Kritik har blivit förgäves eftersom den kan jämställas med en frånvaro. Precis som för den härskande ordningen, så vet alla var den finns. Vi behöver inte längre kritisk teori. Vi behöver inte längre lärare. Därför försöker kritiken skaffa sig dominans. Även kritiken av dominansen.
Den reproducerar frånvaron. Den talar till oss från en plats där vi inte är. Den driver oss någon annanstans. Den konsumerar oss. Den är feg. Och den håller sig försiktigt skyddad
när den skickar oss till slakt.
Hemligt förälskad i sitt objekt, ljuger den konstant för oss.
Därför blir romansen mellan proletärer och intellektuella så kortvarig.
I denna rationalitetens bröllop har man varken samma föreställning om nöje eller av frihet.
Snarare än ny kritik, så är det nya kartografier vi behöver.
Inte kartografier över Imperiet, utan om flyktlinjer för att ta sig ur den.
Hur bör det göras? Vi behöver kartor. Inte kartor över vad som är utanför kartan. Utan av navigationskartor. Sjöfartskartor. Orienteringsredskap. Som inte försöker förklara eller representera vad som finns inom deserterandets olika övärldar, utan som visar på hur man kan ansluta sig till dem.
Pilotprojekt.

III
Det är tisdag den 17 september 1996 strax före gryningen. Insatsstyrkan ROS koordinerar över hela landet ett gripande av 70 italienska anarkister.
Målet var att få ett slut på femton år av fruktlösa utredningar om insurrektionella anarkister.
Tekniken är välbekant, att fabricera en golare, få honom att ange existensen av en sprid subversiv hierarkisk organisation.
Sedan med denna hopdiktade skapelse som grund anklaga alla de som ska neutraliseras för att vara en del av denna struktur.
Ännu en gång, ”torka ut havet för att fånga fisken”.
Även om det bara är en liten göl.
Och några få mörtar.

En anteckning från underrättelsetjänsten läckte i detta fall ut från ROS.
Den förklarade strategin.
Baserat på general Dalla Chiesas principer är ROS ett klassiskt exempel på imperial kontrainsurrektionell verksamhet.
Den verkar på befolkningen.
När en intensitet har uppträtt, när någonting har hänt, är de situationens french doctor.
De som drar upp,
under vaccinerandets täckmantel,
de sanitära gränslinjer för karantänen som ska isolera
smittan.
De säger vad de fruktar. I detta dokument skriver de. Vad de fruktar är ”träsket av politisk anonymitet”.
Imperiet är rädd.
Imperiet är rädd för att vi kan bli vad som helst.
En obegränsad miljö, en beväpnad organisation. Dessa fruktar den inte. Men en expansiv sammansättning av ockupationer, självstyrda gårdar, kollektiva bostäder, mål-i-sig-själv-möten [assembramenti som självändamål], radios, förmågor och idéer. Det hela sammankopplat genom en intensiv cirkulation av kroppar, och av affekter mellan kroppar. Detta är något helt annat.

Kropparnas konspiration. Inte de kritiska hjärnornas, utan de kritiska kroppsligheterna.
Det är vad Imperiet fruktar. Detta är vad som sakta reser sig,
med ökningarna i flödena,
i samhälleliga undandragandet.
Det finns en opacitet inneboende i kontakten mellan kroppar. Det är inte kompatibelt med det imperiala styret som bara riktar sitt strålkastarljus på saker för att utplåna dem.
Zoner av Offensiv Opacitet är inte
något som ska skapas.
De finns redan där, i alla relationerna i vilka det sker en verklig kommunikation mellan kroppar.
Allt vi behöver göra är att anta att vi är en del av denna opacitet. Och skaffa oss själva redskapen för att utöka den,
Att försvara den.
Där helst vi lyckas att motarbeta de imperiala anordningarna, att förstöra Biomakten och Skådespelets hela dagliga arbete att bryta ut en fraktion medborgare ur befolkningen. Att isolera nya smittobärare (untorelli). I denna återhämtade utan åtskillnad kommer ett autonom etiskt mönster spontant skapa en plan med separatistisk konsekvens.
Kroppar samlas. Andas på nytt. Konspirerar. Att sådana zoner är dömda till att militärt krossas spelar egentligen ingen roll. Vad som betyder något är, varje gång, att bevara en säker flyktväg. Och sedan åter samlas.
Någon annanstans.
Senare.
Vad som var ett bakomliggande problem för ”Vad bör göras?” var myten om generalstrejken.
Det som svarar på frågan ”Hur det bör göras” är den mänskliga strejkens praktik.
Generalstrejken syftade till att exploateringen var begränsad i tid och rum,
Att alienationen var delvis, eftersom det fanns en igenkännbar fiende, och därigenom möjlig att besegra.
Den mänskliga strejken motsvarar en tidsålder i vilken gränserna för arbete och liv har helt suddats ut.
I vilken att konsumera och överleva, producera ”subversiva texter” och hantera de mest förgiftade effekterna av det industriella samhället, att syssla med sport, älska, vara en förälder eller gå på Prozac.
Allt är arbete.
Eftersom Imperiet styr och förtär, absorberar och återintigrerar allt levande.
Till och med ”vad jag är”, subjektiveringen som jag inte förnekar hit et nunc,
Allt är produktivt.
Imperiet har satt allt i arbete.
Det ideala är om min personliga utbildningsprofil kommer att sammanfalla med mitt eget ansikte.
Även om det inte skrattar.
Rebellernas grimascher säljer bra, trots allt.

Imperiet är när produktionsmedlet blivit kontrollmedel samtidigt som när det motsatta visat sig bli lika sant.
Imperiet betyder att i alla saker dominerar den politiska beståndsdelen över den ekonomiska.
Och mot detta är generalstrejken hjälplös.
Vad som måste sättas in mot Imperiet är en mänsklig strejk.
Som aldrig attackerar produktionsförhållandena utan att alltid samtidigt attackera de affektiva noder som underhåller dem.
Som underminerar dess skamliga libidnala ekonomi,
Som återupprättar det etiska elementet – hur:et – som undertryckts i varje kontakt mellan neutraliserade kroppar.
Den mänskliga strejken är strejken där, när man vet att det kommer bli den eller den förutsägbara reaktionen eller den eller den förkrossade eller indignerade tonen,
JAG FÖREDRAR ATT INTE GÖRA DET.
Det glider undan anordningarna. Det genomsyrar det eller
spränger det i luften.
Plockar ihop sig själv, föredrar
något annat.
Något annat som inte tillhör anordningarna auktoriserade möjligheter.
Vid den ena eller andra socialtjänstkontorets disk,
vid kassan i den ena eller andra stormarknaden, i en artig konversation, under en snutrazzia,
enligt maktbalansen,
ger den mänskliga strejken konsistens åt rummet mellan kropparna,
pulveriserar det dubbla band som de är fångade av,
tvingar dem att bli närvarande.
Det finns en hel luddism att uppfinna, en luddism för
det mänskliga maskineriet
som Kapitalet lever på.

I Italien var radikalfeminismen en embryoform till den mänskliga strejken.
”Slut på mödrar, kvinnor och flickor, låt oss förstöra familjer!” var en inbjudan till en handling att bryta den förväntade kedjan av händelser,
att släppa ut alla dessa komprimerade potentialiteter.
Det var ett slag mot de uppfuckade kärleksaffärerna, mot den vanliga prostitutionen.
Det var en uppmaning att övervinna paret som den grundläggande enheten i alienationens styre.
En uppmaning till komplicitet, alltså.
En sådan praktik krävde spridning, besmittning.
En kvinnostrejk uppmanade implicit till en mans- och barnstrejk,
och uppmanade dem att fly från fabriker, skolor, kontor och fängelser,
att för varje situation skapa ett annat sätt att vara,
ett annat hur.
Italien på sjuttiotalet var ett enormt område av mänsklig strejk.
Självreduktioner, blockader, ockuperade kvarter, beväpnade demonstrationer, piratradios, oräkneliga fall av Stockholmssyndromet, till och med Moros berömda brev innehöll i slutet en praktik av den mänskliga strejken.
Stalinisterna brukade på den tiden tala om en ”utspridd irrationalitet”,
då kan du tänka dig.

Det finns författare också
som inte gör något annat än
den mänskliga strejken.
Kafka, Walser, Miller
eller Michaux,
till exempel.
Att kollektivt erhålla denna förmåga att skapa
det familjära.
Konsten att hantera, inom sig själv,
den mest störande av alla gäster.

I det nuvarande kriget,
där kapitalets framträdande reformism måste klä ut sig
som revolutionär för att höras,
där de mest demokratiska kamperna,
toppmötesprotesternas,
genomför direkta aktioner,
finns en roll förberedd för oss.
Rollen som den demokratiska ordningens martyrer,
som preventivt slår alla som kan slå.
Jag borde låta mig själv bli orörlig framför datorn medan kärnkraftverken exploderar, medan man leker med mina hormoner och förgiftar mig.
Jag borde börja sjunga offrets retorik. Vilket är
välkänt,
alla är offer, till och med förtryckarna.
Och räddningen är en diskret spridning av masochism
som åter förtrollar situationen.

Den mänskliga strejken innebär idag
att vägra spela rollen som offer.
Attackera offerrollen.
Ta tillbaka våldet.
Påföra straffrihet.
Få paralyserade medborgare att förstå
att om de inte ansluter sig till kriget så befinner de sig i det ändå.
Att när vi får berättat för oss att livet är så här eller att dö, är det
alltid
i verkligheten
så här och att dö.

Därför,
mänsklig strejk
efter mänsklig strejk för att nå
upproret,
där det inte finns något utom
att vi alla är
vilken som helst
singularitet.

Comment faire? Publicerades i Tiqqun nr 2, oktober 2001. Titeln anspelar på Lenins Vad bör göras? (på franska Que faire?). Översatt från engelska och italienska 2007, men blev liggande. Kom gärna med förslag på förbättringar av översättningen.

Första cirkeln: Unga brudar i liberalismens öken

Vi vantrivs i individen. Detta är utgångspunkten. Det är den sanningen vi måste utgå från, enligt Den osynliga kommitténs upprorsmanifest, Det stundande upproret. Vi hetsjagar för att bli unika individer, konkurrerbara, säljbara, med egna identiteter, en egen profil. Vi ska aktivt välja pensionssparande, äga vår lägenhet, välja vår husläkare. På vår egna Facebooksida ska vi visa upp våra egna liv, våra framgångshistorier, våra familjer, detaljreportera varenda minut genom statusuppdateringar och Twitter. Vi ska vara aktiva subjekt på arbetsmarknaden, ansvarar för vår egen arbetslöshet eller karriär.

”Min kropp tillhör mig, jag är jag, du är du och något är fel. […] Ju mer jag vill vara mig själv desto mer tomhet känner jag. Ju mer jag uttrycker mig, desto mer töms jag. Ju mer jag jagar mig själv, desto tröttare blir jag” (DSU).

Att upprätthålla individerna kräver ett ständigt återupprepat arbete. Individen måste reproduceras för att återskapa de subjekt som kapitalet (hos Den osynliga kommittén skilldrad som treenigheten Imperiet/Skådespelet/Biomakten) kräver, de ”dubbelt fria” arbetarna som Marx beskrev. Eller med Den osynliga kommitténs ord: ”friheten att rycka upp sina rötter”. Denna process, en ”masspersonifiering”, återföljer kapitalismens utveckling, och innebär en ”individualisering av alla tillstånd – livet, arbetandet, lidandet”. Med dagens postfordistiska produktion har det liberala subjektet, individen, fulländigats:

”Det svaga, deprimerade, självkritiska, virtuella jaget är det innehållsmässigt anpassningsbara subjekt som krävs för den oupphörliga utvecklingen av produktionen, det accelerade överflödet av teknologi, det konstanta omkullkastandet av sociala normer och av generaliserad flexibilitet.” (DSU)

Den unga tjejen

I tidskriften Tiqqun, tio år innan Det stundande upproret, försökte man teoretisera detta subjekt, den individualiseringsprocess som först fordismen och sedan postfordismen gav upphov till och det liberala projektet med att skapa individen. I artikeln ”Utkast för en teori om den unga-tjejen” väljer de att sätta ett namn på detta subjekt: ”Den unga tjejen” (Jeune-Fille). Den unga tjejen behöver inte vara ung, det är inte heller ett könat subjekt. ”Den unga tjejen är idealmedborgaren såsom varusamhället har definierat henne sedan första världskriget, som ett explicit svar på det revolutionära hotet mot det.” Den unga tjejen är ett begrepp skapat för kriget mot Imperiet, för att ta offensiven och visa var konfliktlinjen står och synliggöra det kapitalistiska subjektet i samhällets reella underordning under kapitalet. Inte för att omvända den unga tjejen, men för att spåra hur tendens med ”ungtjejifiering” förändrar hela samhället, alla subjekt.

”I början på 1900-talet märkte kapitalet att de kunde inte upprätthålla sin exploatering av den mänskliga arbetskraften utan att kolonisera allt som den fan bortom den direkta produktionssfären. Ställda inför det socialistiska hotet mot dess dominans, behövde den socialisera sig självt. Det var därför tvungen att skapa sin egen kultur, nöjen, medicin, urbanism, sentimentala utbildning och moral, och skapade också en tendens mot dess fortsatta förnyelse. Detta blev den fordistiska kompromissen, välfärdsstaten, familjeplanering, socialdemokratisk kapitalism. Underkastelsen under arbetet hade sin begränsning, eftersom arbetarna är fortfarande separerade från sitt arbete, och ersattes genom en integrering av subjektiva och existentiell konformitet, vilket i grunden skedde genom konsumtion. […] Från att bara varit formell blev kapitalets dominans steg för steg reell. Varusamhället söker nu få bästa stöd från de som varit marginaliserade i det traditionella samhället – först kvinnor och ungdomar, sedan homosexuella och invandrare. Varusamhället kan nu ge ett sken av emancipation för de som tidigare sågs som hotade minorieter, de som var mest främmande och spontant fientliga mot varusamhället, och som fallit utanför dess dominerande integrationsnormer”. (Utkast för en teori om Den unga tjejen)

Kapitalismens koloniserande av ”ungdomen” och ”kvinnligheten” ses tydligt i reklamens ultimata målgrupper: tonårstjejerna, twinkisarna, sofo-bratsen, subkulturerna som de totala och suveräna konsumenterna: som genom konsumtionen och identiteter skapar sig själva, med en tro att hela världen snurrar runt dem, alltid i behov av att bli sedd eller upptäckt, strävan efter att vara egen, genuin, unik, autentisk. ”Alla tidigare patriarkala auktoritetsfigurer, från politikern till chefen via snuten, håller på att ungflickifieras, även den sista patriarken av dem, påven”. Vi är alla Sex and the City-brudarna. ”Om pengarna är kungen av varorna, är den unga flickan drottningen”. Ett subjekt som aktivt strävar efter att vara ett objekt – som i att ses som objekt får sin bekräftelse som subjekt. ”I varje ögonblick affirmerar hon sig själv som det suveräna subjektet i hennes egna reifiering”. ”Den påstådda kvinnobefrielsen har inte bestått av ett frigörande från hemmets sfär, utan snarare utökandet av denna sfär till hela samhället.” ”Det slutliga ögonblicket av samhällets socialisering, Imperiet, är momentet när varje person uppmanas relatera till sig själv som värde”.

Världar

Det krävs enorma ansträningar att bygga upp och upprätthålla en identitet, att ständigt motsvara denna uppmaning att ”vara någon”. Den osynliga kommittén vänder Hobbes kontraktsteori på huvudet. Enligt Hobbes råder ett pre-historiskt tillstånd ett allas krig mot alla (multituden). Genom att folket överlåta makt åt en suverän, upprättades ett samhällskontrakt där suveränen ges makten att besluta om liv och död, och ser till att upprätthålla de individuella rättigheterna. Först med samhällskontrakten interpelleras individen, som ett rättsbärande subjekt och en del av folket, ur multituden. Den osynliga kommittén vänder upp och ner på Hobbes. Det är med individens intåg på arenan som allas krig mot alla börjar,

”I det ´traditionella samhället” var isolering det hårdaste straffet som en samhällsmedlem kunde drabbas av, nu är det ett allmänt villkor. Resten av katastrofen följer logiskt av sig själv.” (Upprop)

Individualiseringsprocessen gör att vi måste bortse från allt det som gör oss till de vi är: alla samspel, interaktion, delade upplevelser och materiella omständigheter. Copyriot kontrasterar Hobbes mot Spinoza, som Fredrika Spindler förra året publicerade en bok om:

”Alldeles i början understryker hon hur kollektiv samexistens alltid måste vara utgångspunkten. Individen inte är given på förhand, utan är inbegripen i en mångfald av affektiva förbindelser. Människan kan inte tänkas utanför sitt sammanhang, lika lite som kroppens delar kan tänkas i isolation från varandra eller från de andra omkringliggande kroppar som de står i relation till. Denna kollektiva dimension omöjliggör idéer om samhällskontrakt, så som hos Hobbes, skriver Fredrika Spindler.”

I Det stundande upproret beskrivs individen huttrandes i kylan, levandes i ett islandskap. I stridsskriften Upprop (Apell) beskriver de individernas tillvaro snarare som en öken.

”Vi hävdar att vår tid är en öken, och att denna öken blir allt djupare. Detta är inte något poetiskt redskap, utan något uppenbart. […] Öknen är det fortskridande avbefolkandet av världarna – den vana vi har lagt oss till med som om vi inte var från denna värld. Öknen finns närvarande i den fortsatta, massiva och programmerade proletariseringen av befolkningar, såväl som i Floridas storstadsmyller, där misären finns just i det faktum att ingen verkar känna den […]”

Kapitalismen måste förstöra alla världar, alla livs-former och levda former av gemenskap, för att skapa individens öken. Denna aktiva interventionsprocess, utövandet av en biomakt rakt in i våra liv, kan symboliseras av Rebooks slogan:

”‘I am what i am’ är inte bara en lögn, en simpel reklamkampanj, utan en militär kampanj, ett stridsrop mot allt som finns mellan vardanden, mot allt diffust som är i omlopp, allt som osynligt länkar samman, allting som förhindrar den totala avskärmningen.” (DSU)

Vi interpelleras till individer, men denna individualiserings- eller subjektiveringsprocess är aldrig komplett. Den är alltid på väg att bryta samman, måste konstant upprätthållas, övervakas och införlivas. Kropparna måste registreras. ”Liberalismen må ha uppfunnit individen, men den föddes vanställd”, skriver de i texten Upprop. Jaget är ”i ett permanent stadium av nedbrytande, i ett kroniskt stadium på gränsen till kollaps”.

”Jaget är inte någon sak inuti oss som är i konstant kris, det är formen som de vill tvinga in oss i. De vill göra våra Jag till något klart definierat, separat, kontrollerbart, bedömbart i termer av kvaliteter, när det faktiskt är så att vi är varelser, singulariteter bland likheter, levande kött sammanvävt med världens kött”.

Men det är just här vi ser möjligheterna till motstånd, att identifiera det gemensamma i vår situation, i vår vantrivsel i individen. ”Människorna hanterar med detta sakernas tillstånd genom lögner, cynism, brutalisering eller medicinering.” (Upprop). Situation verkar mörk, men vi måste kanske identifiera varför detta undandragande sker. ”Vi är inte deprimerade, vi är i strejk” (DSU), är den centrala frasen i Det stundande upproret. Vårt trillskande är en vägran att fullfölja individualiseringsprocessen. ”Vår svårighet att anpassa oss, vår utmattning, är bara problem för dem som försöker att underkuva oss” (DSU). Givetvis ska dessa beteenden inte romantiseras, men det gäller samtidigt att se möjligheterna i dem, i sökandet och längtan efter något annat. Det är här Det stundande upproret tar sin början, i att söka de motståndshandlingar som tar denna destruktiva, trasiga uppbromsning av Imperiets subjektiveringsprocess som sin startpunkt, och utifrån den försöker hitta de gemensamma erfarenheter som lägger grunden till mötesplatser för ett nytt deltagande. ”All vänskap är politisk”. Här börjar den tråd vi ska spåra i resten av boken – som pekar bortom det här samhällets begränsningar.

Fler inlägg om Första cirkeln i Det stundande upproret:

Copyriot: Första cirkeln – Jaget
Almut: Första cirkeln – The all-singing, all-dancing crap of the world
Lisa Magnusson: I am what I am
Skumrask: Det stundande upproret – första cirkeln
Redundans: Konsten att rasera pyramider
Multitunes: The coming introduction
Copyriot: Första cirkeln, igen (en summering av diskussionerna)
Filosofibloggen: Det stundande upproret. Första cirkeln
Piagnioni: EXODUS 3:14 – För en ny hälsa
Loke: Det stundande upproret – ”Första cirkeln” (eller hur kapitalismen mördar människan)