Till kamrat vem som helst

Vad gör man dagen efter upproret? När barrikaderna redan rests, gatstenarna kastats, torgockupationen tröttnat, massmanifestationerna avlöst varandra, stormötena går på tomgång, tågstationen redan blockerats och en uppsättning korrupta politiker bara bytts ut mot en annan. När varje revolthandling gjorts, men inget förändrats. Vad händer då?

2007 kom Osynliga kommittén med sin bok Det stundande upproret. Det var en peppande bok man kunde ge till vem som helst, en medryckande föraning om den stormvind som skulle komma i den globala finanskrisen och krispolitikens spår. Och framför allt, vad vi – vem som helst – kunde göra när stormen kom. Sju år senare har Osynliga kommittén kommit med uppföljningen, Till våra vänner, som nu kommit på svenska (TankeKraft förlag 2015). Om Det stundande upproret var ett manifest, ett brett upprop för en kommande strid och en kommande kampgemenskap, är Till våra vänner den kranka eftertanken vad som gick snett, var revolterna körde fast och hur de kan komma loss ur den stagnation de drabbats av. Om Det stundande upproret vände sig till vem som helst, vänder sig Till mina vänner till Osynliga kommitténs vänner från kravallerna, torgockupationerna och blockaderna. Den är ett samtal kamrater emellan, sammansvurna i samma projekt. Ofta med udden polemiskt riktad mot andra deltagare i upprorsvågen; de ”vänsterister” som beskylls för ligga bakom revoltens misslyckande.

Trots att Till våra vänner närmar sig samma frågeställningar som revolutionärer i alla tider tvingats ta upp – frågan om aktörskap, relationen mellan revoltens olika subjekt, mellan strategi och taktik, voluntarism och organisation, revolt och revolution, organisationens (partiets) roll – lyfter Osynliga kommittén fram deras diskussion som annorlunda. Deras manifest är ett ickemanifest, partiet ett ickeparti, organisationsformen en ickeorganisation, subjektet ett identitetslöst ickesubjekt. Må så vara. Projekt mår ofta bra av att dra en polemisk demarkationslinje mot sina föregångare och utmåla sig själva som något helt annat. Som sådana fungerar Osynliga kommitténs skrifter bra även för dem som inte delar deras slutsatser, som poetiska provokationer, korrigeringar och ifrågasättande, som tvingar alla att betrakta sina egna projekts risker och tillkortakommanden. De är lika uppfriskande att läsa när man håller med som när man inte håller med.

Tristast blir skrifterna däremot när de liknar skuggboxning mot parodiska skildringar av andra kommunistiska teoribildningar som deltagit i samma revolter. Osynliga kommittén snor och inspireras friskt från sina teoretiska ”konkurrenter”, för att sedan spotta ut de oönskade resterna och tillskriva andra närstående strömningar. De som borde vara närmast utmålas som längst bort och det stora hotet mot varje uppror – till och med fiender på insidan, förskansade i våra huvuden.

Så varför inte göra en tillbaka-kaka och göra samma läsning i retur av Osynliga kommitténs skrifter, se vad vi kan använda, sno tillbaka och vad vi kan dumpa. Låta de autonomistiska teorier de försöker digestera explodera i deras mage, som en trojansk häst, och fritt få blomma upp och återbefrukta Osynliga kommitténs projekt i en annan riktning än vad de själva tänkt sig. Vad händer om man läser Till våra vänner med Negris, Trontis och operaisternas glasögon? (Tack till kamrat Krigsmaskinen för uppslaget!)

Upprorets tid

Ett sympatiskt drag i Osynliga kommitténs insurrektionalism är deras uppmaning till handling nu. Direkt, omedelbart och omedierat. Det finns inget gyllene tillfälle att vänta på, ingen ultimat situation som ska uppstå, inget strategiskt kairos att vänta in. Det är bara att börja, där du är och med dem du har runtomkring dig. För Osynliga kommittén är den historiska tiden upphävd, det gäller bara att avtäcka kollektiviteten som redan finns där, färdig i de delade motståndshandlingarna. Det finns inget löfte om framtida extaser eller en mytisk urtid, det är bara i nuet som möjligheten att förändra världen existerar.

Men sen ett aber. Upproren har kommit, men inte revolutionen, konstaterar Osynliga kommittén krasst. Revolten visade sig inte övergå i revolutionen. Den lyckades inte förbinda kortsiktiga och långsiktiga handlingar, taktik och strategi, ackumulera segrar som kunde leda till en systematisk förändring.

Vad fick upproren att stanna av? Osynliga kommittén har två svar. Det ena är att se hur kampcyklerna upplöses när de lyckas bli generaliserade och blivit allmängods. ”Sedan 2005 är det som om antiglobaliseringsrörelsen har upplösts av verkligheten. Den har försvunnit, just därför att den har förverkligats”. Under krisprotesterna tog alla folkliga protester, även de fascistiska på Maidantorget, globaliseringsrörelsens erfarenheter som sin självklara grund. Nätverksorganiseringen, aktionsdagarna, rådsförsamlingarna, den breda militansen, alternativmedian, blockaderna, kritiken mot finanskapitalismen – de har alla blivit allmängods. Globaliseringsrörelsens partikularitet försvann därmed genom generalisering. Antagonismen hade konstituerats på en högre nivå, som Negri hade uttryckt det. Protesterna kan därigenom aldrig vända bakåt, utan utgår alltid i sin stundande kampcykel från en ny nivå. Kommitténs andra svar, och där placerar de sig i en lång fransk ultravänstertradition, är att se vänstern som problemet. Det är vänsterismen som håller tillbaka revoltörerna och bestulit dem på revolutionen. Det krävs bara en sista brytning. ”Revolutionärernas passionerade rivalitet med vänstern håller kvar den på samma terräng, snarare än att frigöra dem. Låt oss kasta loss”. Därför är Till våra vänner en paradoxal skrift, eftersom kommittén där – till skillnad från Det stundande upprorets insurrektionalism och skapande av kommuner – återvänder till en vänsterbegreppsapparat: revolutionen, produktionen, partiet osv.

I sin recension av Till våra vänner ställer Jason E Smith frågan: kom verkligen upproren? Var verkligen torgrörelsen upprorisk? Den lyckades inte utmana några djupare maktstruktur – ens i Egypten – utan lämnade dem intakta. Protesterna inriktade sig mot åtstramningspaket snarare än i mot relationerna i produktionen eller i ett reellt utmanande av statliga våldsmonopolet. Istället för att se proteströrelsen som något kapat av en vänster, måste man kanske betrakta dess brister inifrån: att den redan från sin start var begränsad, motsägelsefull, bar på reformistiska illusioner och förhoppningar. Men också att protesterna agerade inom geopolitiska intressen och med konkurrerande reaktionära krafter som också försökte fånga momentumet, vilket kastade in de sociala protesterna i inbördeskrig (som i Syrien och Libyen).

Vem som helst

Upproret kan bedrivas var som helst och följaktligen av vem som helst. Saknas det därigenom subjekt och antagonistisk subjektivering för Osynliga kommittén? ”Det finns inget nytt revolutionärt subjekt vars framträdande skulle undgått upptäckt fram tills nu. Om man då hävdar att det är ‘folket’ som är ute på gatorna, då är det inte ett folk som existerade i förväg, utan som saknades i förväg”.

Här förlitar de sig tungt på den italienska filosofen Giorgio Agamben och hans teori om vemsomhelst-singulariteter och deras relation till den kommande gemenskapen (hos kommittén, i form av kommunen). Agambens vemsomhelst-singularitet är ingen ny subjektivitet, utan ett angrepp på identitet, suveränitet och teleologi. Agamben försöker tänka i koncept som överskrider identiteter och inte är förbundna med kollektivitet. Vemsomhelst är en singularitet som varken är universell eller partikulär, något som spelar roll oavsett vad det är och inte kan reduceras till sina egenskaper. Detta märkliga subjekt som ett ickesubjekt, en (icke)aktör som inte kan koopteras av staten och som flyr undan suveränitetens logik. Grunden är en vägran, undandragande, Bartlebys ”I prefer not to”, snarare än formerandet av ett nytt subjekt. Denna vemsomhelst-singularitet tar sig på en kollektiv nivå uttryck i en kommande gemenskap / kommun, utifrån vemsomhelst-singulariteternas antagonism mot suveräniteten. Denna gemenskap går för Agamben inte att se som någon gemensam essen.

Hos Osynliga kommittén kommer det här tydligt till uttryck på synen på upproret och blockadens (icke)subjekt: om strejkens subjekt under 1800- och 1900-talet var arbetaren, är blockaden/upprorets (icke)subjekt ”vem som helst”. Men denna syn motsägs i kommitténs egna skrift genom att samtidigt betona den unika position och kunskap som arbetarna sitter på i produktionen, som av kommittén reduceras till en kunskap om produktionsprocessen som kommunerna måste stjäla för att kunna blockera den. Att utgå från sin materiella position och situation – som borde vara kommitténs utgångspunkt – dribblas bort och kantrar över i en idealistisk voluntarism. Här måste perspektivet vändas rätt igen.

Marx perspektiv står i kontrast till Agambens; hur motsättningarna och antagonismen i produktionen, de olika relationerna till produktionsmedlen och deras olika former av inkomst hos Marx tar sig uttryck i en subjektivering som blir klasserna som aktörer. Men det finns också hos Agamben en tydlig skillnad mot Negri, Deleuze, Guattari och Foucault, som delar kritiken mot teleologi och suveränitet – och som likt Agamben betonar singulariteter snarare än homogena sammansättningar. Negri, Deleuze, Guattari och Foucault ser däremot det gemensamma som något som måste produceras, ett heterogent sammansättande av olika singulariteter i ett gemensamt projekt. Det blir mycket mer fruktbart att läsa Osynliga kommitténs kommande kommuner genom de senares glasögon, än Agambens, som något som måste skapas, ett politiskt projekt som måste sammansättas och singulariteter som måste förbindas i en ömsesidig pakt. Kommitténs beskrivning av den medeltida innebörden av kommunen, ”Den gemensamt svurna eden bland invånare i en stad eller på landsbygden att hålla ihop”, befinner sig redan i denna fåra. Pakten hos Osynliga kommittén motsvarar Negris syn på multitudens sammansättande, från ontologisk till politiskt formerande, genom en gemensam pakt för att backa varandra, räknandet av sin egna kraft som källan till frihet. Detta sammansättande är inte ett identitetsprojekt, utan snarare något som genom sina kombinationer överskrider subjekten. Kommunen är varken kooperativen, facken, kollektiven eller de sociala centren – utan det som uppstår när dessa samverkar, sammansvärjs och kombineras. ”Det var samarbetet mellan allt detta, livet som utvecklades mellan allt detta, och som inte kan tilldelas någon av dessa aktiviteter, någon av deras entiteter”. ”Kommunen är då det som får alla ekonomiska gemenskaper att kommunicera sinsemellan, det som genomborrar den och överskrider den, den är sambandet som motarbetar deras benägenhet till självupptagenhet”. Osynliga kommittén rör sig här redan bortom Agamben, som ser gemenskapen som reellt redan existerande och bara kräver ett perspektivskifte, ett annat sätt att förhålla sig till världen.

Blockaden – mål eller medel

Om fabriksarbetarna som subjekt hade strejken som sin kampmetod i produktionen är vem som helst-singulariteternas kampmetod idag blockaden. Makten har flyttat ut ur institutionerna, menar Osynliga kommittén, och in i infrastrukturen. Makten är biopolitisk och verkar direkt in i våra levda världar, men den verkar – vilket är det viktiga – genom sin cybernetiska styrning över en utspridd infrastruktur och dess kommunikation. ”Regerandet finns inte hos regeringarna”, istället för att se på statsmakten måste man se ”dess politiska konstitution är dess materiella konstitution”.

Produktionen sker i flöden och fabriken ersatts av produktionsanläggningar, som flödets noder. Snarare än producera färdiga varor ägnar sig dessa anläggningar åt en omvandling av det som passerar in och ut, för att sedan skickas vidare till nästa nod för fortsatt bearbetning eller montering. Arbetaren har reducerats till en maskinövervakare, vars uppgift snarare är att träda in för att åtgärda stopp i arbetet – medan maskinerna utför produktionen. Den cybernetiska kapitalismen har helt införlivat reproduktionen i sig, det finns inte längre någon separat eller semiautonom reproduktions- eller distributionssfär.

Den cybernetiska kapitalismen är sårbar överallt, genom att dess flöden löper igenom hela samhället och potentiellt går att blockera. Vem som helst kan blockera produktionen, inte enbart arbetaren. Och attackerar man produktionens flöden attackeras kapitalismen i hela sin totalitet.

Jason E Smith ser här en av de svagaste bitarna i Osynliga kommitténs resonemang. Den missar den roll blockaderna av logistiken spelat historiskt de senaste 40 åren. Oftast har blockaderna varit det sista redskapet att ta till under en social protest eller facklig konflikt. Blockaderna har ofta snarare haft rollen som generaliserade strejker, där fackföreningarna initierat protesterna och kunnat styra dem. Så även i det exemplet Osynliga kommittén tar upp, med rörelsen 2010 mot pensionsreformen i Frankrike där facket CGT stängde ner oljeraffinaderierna med sina strejker och vem som helst kunde generalisera strejkerna genom blockaderna av bensintransporter och trafik. Men dessa blockader kontrollerades till syvende och sist av CGT, som kunde utöva sin hegemoni över dem.

Arbetarnas särställning i produktionen försvinner i kommitténs jämställande av produktion, distribution och cirkulation. Osynliga kommittén reducerar denna strategiska position enbart till en fråga om knowhow. Fabriksarbetarnas möjlighet till strejk kom ur en koncentration av arbetare i fabriken, en kunskap om arbetsprocessen som gav viss kontroll över arbetet, råvaror och lager. ”Den som vet hur ett system fungerar kan också sabotera det på ett effektivt sätt”. Med den cybernetiska kapitalismen måste motståndet stjäla denna kunskap och göra den tillgänglig för vem som helst. ”Att konstruera en revolutionär kraft idag är just detta, att artikulera alla de nödvändiga revolutionära världarna och teknikerna, sätta samman den tekniska intelligensian till en historisk kraft och inte ett system för regerande”.

Frågan är vilken funktion blockaderna fyller. Hos Osynliga kommittén verkar de mest ha ett strategiskt antikapitalistiskt värde, genom att de negerar produktionsprocessen. Men stärker blockaderna verkligen vår makt? Alberto Toscano riktar i texten ”Logistik och opposition” en operaistiskt influerad kritik av kommitténs fokusering på logistiken. Toscano saknar en diskussion om hur produktionen kan användas och omställas till nya mål. ”Interstitial enclaves or temporary liberated zones, ornamented by discourses of withdrawal and difference, have widely replaced the reference of an advancing, unifying and largely homogeneous planetary movement of liberation”, skriver han. Detta resulterar i en fetischering av brytningen, som inte skapar några förutsättningar för en ickekapitalistisk livsform.

Toscano beskriver det som en ”katastrofisk optimism” hos Osynliga kommittén, att blockerandet av kapitalismens flöden i sig skulle resultera i en antikapitalistisk kollektivitet – men att resultatet likaväl kan bli en massiv irritation och öppna för reaktionen. Istället frågar Toscano efter ”hur kan vi vända strukturer/flöden som separerar oss från kollektivt handlande till ny användning/mål snarare än bara stoppa dem”. Hur kan kapitalistiska strukturer göras användbara snarare än oanvändbara för oss, vilka tendenser i dem kan omvandlas i riktning mot ett kommunistiskt samhälle?

Den snabbt växande urbanismen vilar på allt längre och omfattande försörjningskedjor, vilket försätter en intensifierad exploatering och expansion. Så logistiken har en central funktion, ur ett maktperspektiv. ”The metropolis is in fact a processing centre”. Dessa försörjningskedjor bygger på standariseringar, i allt från gemensamma förvaringsformer (moduler, containers) till streckkoder, kommunikationssystem, infrastruktur och regleringar. Istället för att se blockaden som mål, blir det ett mer strategiskt perspektiv att betona den som medel – att se vilka maktredskap det ger arbetarna att skaffa sig bättre förhandlings- och styrkeposition genom sin möjlighet att kunna avbryta produktionen. Toscano lyfter fram Sergio Bolognas undersökning av hamnarbetares kamp över försörjningskedjehanteringen som exempel. Eller varför inte Angry Workers of the Worlds undersökningar av migrantarbetares kamp i den brittiska logistiksektorn. Blockaden skiljer sig på så sätt inte från strejken, vare sig som kampmedel eller i fråga om subjekt (inom och emot produktionen).

Här blir blockadstrategin mer intressant att sätta in i dagens autonoma diskussioner internationellt om den sociala strejken. Hur kan blockaderna användas för att generalisera konflikter i produktionen, skapa nya sammansättningar inom och utanför produktionen på ett samhälleligt plan. Blockaden kan på så sätt användas som maktmedel för att vinna segrar och bygga makt, som avancerar klassens positioner inom och emot kapitalets utvecklingstendens.

En konstituerande motmakt

Ett användbart redskap i Det stundande upproret och Till våra vänner är kommitténs (heideggerianskt färgade) beskrivning av kommunernas varande territoriet och beboende av rummet. Här finns fantastiska verktyg att använda sig av. Bildandet av kommuner, av sammanslutningar av konspirationer, handlar om att bebo områden. Kommittén pekar på ordet geografis etymologi, som geo-grafi – att skriva in sig i ett område. Kommunen skapar ett politiskt territorium som inte nödvändigtvis följer rummet, utan bryter mot det, förgrenar sig och expanderar. De skriver ständigt in andra i sin geo-grafi. ”Genom sin blotta existens river den isär rummets uttänkta indelning och dömer varje viljesats till en ‘rumslig samhällsplanering’ att misslyckas”.

Jason E Smith lyfter fem användbara steg av subjektivering, där han bänder på Osynliga kommitténs teser, för att ta stegen från vem som helst via kommunen till det historiska partiet:
1) Betonandet av arbetarna som förkroppsligande av tekniska kunskap inom produktionsflödena. Hur arbetarna måste skaffa sig en ”strategic intelligence of the present”.
2) Hur strejken kan ses som en territoriell aktion (blockaden som social strejk). Strejkens genomslag och påverkan på ett territorium avgörs hur mycket den lyckas involvera de utanför, skapa lojaliteter i kvarteren. Det gäller lika mycket idag som under arbetarrörelsens uppkomst.
3) Hur gemenskaperna och kommunerna baseras på inbördes hjälp och solidaritet
4) Hur kommunerna inte bara blockerar eller saboterar produktionen, utan övertar och transfomerar den.
5) Se partiet som hur kommunernas territoriella fästen bildar en allt tätare etisk väv, en konspiration och inbördes pakt.

Den stora skillnaden mellan Osynliga kommitten/Agamben och de autonoma/Negri är synen på konstituerande makt. Agamben och kommitténs beskrivning av den cybernetiska makten och biopolitiken genomsyras av dess syn på den statliga suveräniteten, dess övervakning och upprorsbekämpning. Detta perspektiv på den suveräna statsmaktens regerande läggs sedan som ett raster på förståelsen av kapitalismen. Ekonomiska kriser reduceras till subjektiv politik för att genomdriva omstruktureringar, ”destabilisera för att stabilisera”. ”Krisen inte är ett ekonomiskt faktum utan en politisk metod för att regera. Vi genomlever inte en kris för kapitalismen, utan en triumf för kriskapitalismen” – här ligger kommittén inte så långt från Negris 70-talsskrifter. Kapitalismen verkar genom bryter upp och omstrukturera samhället, genom en cybernetiskt verksam biopolitik.

Motståndshandlingen blir enbart att angripa (”alla svin har en adress”) eller desertera undan den suveräna maktens kontroll. Makten måste destitueras och fråntas sin legitimitet. ”Att destituera makten är att beröva den dess fundament”. Varje diskussion om konstituerande makt kan för kommittén därigenom bara ses som att återge den suveräna makten legitimitet. ”Att inrätta eller konstituera makt är att ge den en bas, en grund, en legitimitet”. Syftet med den ”konstituerande maktens fiktion” är att regera revolutionen.

Här blir kommitténs skuggboxning som tydligast, där de inte kan ta av sig Agambenglasögonen när de läser Negri. Negris användning av begreppet konstituerande makt (hämtat från Machiavelli och Spinoza) handlar inte om att ge den suveräna statskonstitutionen ett nytt fundament och legitimitet, utan Negri diskuterar snarare hur den maktbas som suveräna makten åberopar kan undandras. Genom Spinoza försöker Negri se hur den konstituerande makten kan bli en öppen process, där en sammansättning och rättigheter ges immanent, genom singulariteternas ömsesidiga förbindande, konspirerande och uppbackande av varandra, snarare än garanteras genom negativ maktöverlåtelse till en rättighetsgaranterande suverän. Den konstituerande makten Negri söker är den som destituerar den konstituerade makten. Begreppet blir ännu mer potent när det kombineras med operaisternas läsning av Marx begrepp levande arbete.

Ironiskt nog beskriver det Foucaultcitat kommittén lyfter fram exakt den logik Negri betonar med multitudens politiska sammansättande: ”Den dialektiska logiken är en logik som låter motsägelsefulla termer sammanstråla, inom det homogenas domän. Och jag föreslår att man ersätter denna dialektikens logik med strategins logik. Strategins logik framhåller inte motsägelsefulla termer i det homogenas domän, vilket utlovar deras upplösning i en enhet. Strategins logik har till funktion att undersöka vilka samband som är möjliga att etablera mellan olikartade termer, vilka förblir olikartade. Strategins logik, det är logiken i det heterogena samband, inte logiken i det motsägelsefullas homogenisering”.

Det här är partiet. För såväl Negri som Osynliga kommittén. En sammansättning eller konspiration som skapas. Agamben skulle däremot aldrig skriva under på det, det är långt ifrån hans vemsomhelst-singulariteters kommande gemenskap.

Vara territoriet

Att flytta tillbaka till Stockholm var inte lätt, efter mina exilår i Malmö och Italien. Stockholm är en mardröm vad gäller boende. Bostadssituationen är kaotisk, köerna evighetslånga och hyresrätterna försvinner i en rasande takt. Och att finna sig tillrätta i den här staden blir allt svårare. Alla mina vänner bor utspridda i olika förorter, långt från varandra. Det spontana livet från Malmö, Bologna och Padua är borta, där alla ens vänner bodde nära. Då räckte det att ringa fem minuter innan och stämma träff. Vänner besökte varandra hemma. Nu måste man sitta med almenackan och boka in sina vänner, ”kanske kan vi klämma in och ses nästa vecka”. Enda sättet att umgås är att mötas på Söders kaféer, restauranger och barer, hela Stockholms vardagsrum.

Efter fyra flyttar på lika många år bor jag nu osäkert i andra hand, utan kontrakt, men i en förort jag gillar. Här har jag många vänner boendes i kvarteren eller inom gångavstånd. Det går inte att gå igenom centrum, vänta på kollektivtrafiken, gå förbi den lokala pubben eller handla utan att möta någon man känner. Vårat sociala kontaktnät i området bara växer. Äntligen känns det som en plats jag bor på, inte bara besöker tillfälligt.

Det är alltid lika fascinerande att vandra genom det lilla förortscentrumet och se de olika överlappande sociala sfärerna och kulturerna som rör sig där. Vi har de gamla utslitna och a-lagarna, som rör sig mellan fiket på morgonen, en tur via parkbänken eller kyrkan och sedan över till krogens uteservering på kvällen. Vid tobaksaffären hänger alltid ungdomsgänget, där Kartellen är gudar och Hells angels börjar fiska efter unga hangarounds. På grund av den risken har vi ovanligt mycket fritidsverksamhet, även för äldre ungdomar, i området. Och så står alltid en polispiket parkerad på torget och håller blicken spänd på dem. Många vänner som har familj och barn bor i området, de stora grönområdena runt knuten lockar. Familjerna delar med sig sina tips på den lokala bloggen om de bästa pulkabackarna i.trakten. Även ett gäng primitivister har lockats av naturområdena, och slagit upp sina tält på hemliga platser i skogen. Civilisationskritik – men då helst nära till storstan. Några av dem odlar upp lite tomma rabatter. Min förort har gott om konstnärsbohemer, i kvarterskällarna ligger trumaffärer och ateljeer. Många Sofo-hipsters visar sig egentligen bo i de här kvarteren – för vem har råd att ha en bostad på Södermalm? Förortens arbetarfamiljer handlar på det billigare ICA, medelklassen som har de extra slantarna konsumerar ekologiskt och rättvist på Konsum medan hemåtsläntrarna och nattsuddarna handlar på turklivset på väg hem från stan. Samma område befolkas av de olika kretsarna på olika tider, strömmarna avlöser varandra. Ibland möts de, oftast passerar de bara obemärkt förbi varandra.

Bebo ett område
En passage som fastnat i mitt huvud i Den osynliga kommitténs pamflett Det stundande upproret handlar om territoriet. I den vänstertradion jag befinner mig är alltid den centrala frågeställningen makten och ägandet, produktionen och exploateringen. Dessa områden problematiseras och diskuteras, kritiseras och belyses. Även när vi pratar om våra vardagsliv och våra bostadsområden, görs det oftast ur denna vinkel. Den osynliga kommittén gör en intressant (heideggeriansk?) vändning.

”För oss handlar det inte om att äga territoriet. Snarare är det en fråga om att öka Gemenskapernas täthet, cirkulation och solidaritet till den grad att området blir ogenomskinligt och omöjligt att tolka för all auktoritet. Vi vill inte ockupera territoriet, vi vill vara territoriet”.

Istället för att se ett område som bara en plats för olika identiteter att passera, ser Den osynliga kommittén den som en rad praktiker och möten, i de överskridande relationer som uppstår snarare än vad som förbinds. ”Varje praktik skapar territorier”.

”Regeln är enkel: ju fler territorium som finns ovanpå varandra i en viss zon desto större cirkulation är det mellan dem och desto svårare blir det för makten att få grepp om dem. Bistros, tryckerier, idrottsanläggningar, ödetomter, begagnade bokhandlar, hustak, improviserade gatumarknader, kebabställen och garage kan alla användas för andra ändamål än de officiella om tillräckligt många medbrottslingar möts i dem. Lokal självorganisering skapar sin egen geografi ovanpå statens kartografi, koder och suddar ut den: den producerar sin egen självständighet”. (Det stundande upproret)

I senaste numret av amerikanska tidningen Anarchy – A journal of Desire Armed (nr 70/71) tar skribenten Lupus Dragonowl i en essä upp denna syn på territoriet i Det stundande upproret.

”Territorium måste här förstås i förhållande till distinktionen inom geografin mellan platser (places), som är områden som har en betydelse för deltagarna, och rum (space). Kapitalismen baseras på rum som inte är platser, ”icke-platser”, som flygplatser, hotell eller stormarknader, som motsätter sig att förvandlas till lokala platser”.

Det finns en motsättning mellan platser och rum/ickeplatser, mellan de områden vi kan bebo och de vi bara kan befinna oss på. Dragonowl fortsätter:

”Återskapandet av den lokala platsen skapar det vi kan kalla en ‘hemort’ (homeplace), en sorts plats där folk känner sig säkra och kan slappna av. Påförandet av ickeplatser är också ett påförande av en generaliserad osäkerhet och oro”.

Temporära autonoma zoner
Hur kan vi orientera oss mellan platserna? Tiqqun, tidskriften som Den osynliga kommittén växte fram ur, råder oss att börja skapa kartor för att hitta mellan dessa, en slags Portolankartor – efter de gamla sjöfartskartorna som inte korrekt avbildade geografin, utan vars syfte var att visa på färdvägar och riktningar mellan säkra hamnar.

”Vi behöver kartor. Inte kartor över okänt territorium. Utan kartor för navigation. Sjöfartskartor. Orienteringsredskap. Som inte försöker beskriva eller representera vad som finns i deserterandets övärldar, utan som visar hur man kan ansluta sig till dem”. (Hur görs det, publicerad i I stundens hetta).

Portolankartorna skiljer sig från Imperiets kartografi, fast båda visar på de okontrollerbara områdena (Hic sunt Leones! Hic sunt Dragones!). Men om Tiqquns hamnar är permanenta autonoma zoner, liknar Den osynliga kommitténs varande eller beboende av territoriet mer Hakim Beys temporära autonoma zoner (TAZ). Även om Bey konstaterar att en TAZ kan övergå till att bli permanent, är det just den temporära aspekten som är intressant i hans teori. Den tillfälliga användningen innebär att bebo platser trots att man inte äger dem. I den temporära autonoma zonen använder vi vår rörlighet och snabbhet till vår fördel, tar platser och fyller dem med möten, relationer och innehåll, och upplöser dem innan den imperiella makten hunnit mobilisera för att konfrontera dem. En TAZ kan organiseras öppet eller i smyg, vara mindre eller större i skara, vara kortvarig eller långvarig. TAZen bygger på överraskning, snarare än försvar, den sätter hastighet mot statens tröghet. Det kan röra sig om en gatufest, slå upp ett tält på torget, ta med egen öl på krogen, förvandla det lokala kaféet till en mötesplats, ordna en kvartersfest, genomföra en picnic på ängen, spraymåla gångtunnlarna, ställa ut egna soffor utanför huset, göra en guerilla gardening, hänga varje dag utanför tobaksaffären, bygga snögubbar på parkeringsplatsen, fixa en drakfest på ängen, ordna ett öppet folkkök i sitt kollektiv, spela fotboll på gatan. Till skilllnad från en permanent zon, som måste försvaras, kan den temporära zonen vara gäckande, undflyende, flytande, rörlig. Den kan försvinna när ordningsmakten kommer, och återuppstå så fort de åkt därifrån. Varje TAZ är en form av beboende av platsen, att vara territoriet. Men TAZ:en är svår att fånga in på en karta. Hur gör vi Portolankartor för dessa flexibla och temporära zoner?

Territoriell motmakt
I tidningen Brand, sedan vi rebootade den, har vi försökt se närmare på territoriet ur flera olika vinklar: genom husockupationerna, sociala centren och frizonerna, genom stadsdelskampen i förorten, genom migranternas flykt och upphävande av gränserna, genom att ta över torgen och återföda demokratin på dem och genom att skapa skyddade frizoner eller befästa röda fästen där vi försvarar våra rättigheter. Vi har använt oss av Deleuze och Guattaris teorier om deterritorialisering och reterritorialiering, hur man skapar släta (öppna) rum och räfflade (avgränsade/stängda) rum. De två termerna ska inte ses normativt, utan olika sätt att koda ett territorium. Flyktingarna som tar sig över Fort Europas gränser deterritorialiserar dessa och försöker hitta vägar att övervinna det räfflade rummet, att som ”krigsmaskiner” bryta sig igenom och skapa öppningar, skapa ett slätt rum för deras förflyttning. Men samma vänsterteorier har även plockats upp av den israeliska armén för att föreställa sig hur de ska röra sig i ett fientligt (räfflat) territorium, genom att vägra gå på de öppna vägarna – där krypskyttar och försåtsminor väntat dem – och istället sprängt sig igenom väggar och skapat ett nytt slätt rum för sin förflyttelse.

Om israeliska armén försöker lära av vänstern, så försöker den finska aktivisten Kalle Seppä i sin tur visa vad vi kan lära oss från (extrem)högerns teorier om geopolitik och geografisk dominans. (se Popvänster för en bra sammanfattning). Seppä visar hur den autonoma traditionen i Italien utvecklade en teori om ”territoriell motmakt”, hur man skulle skapa starka röda fästen i proletära förorter som baser för fortsatta attacker och angrepp in mot maktens centrum. Angreppet mot centrum blev katastrofalt, men Seppä betonar att det finns mycket att lära sig från de italienska autonoma, de nordirländska NoGo-områdena i Belfast och Free Derry eller de Svarta pantrarnas arbete i svarta stadsdelar i USA – hur dessa lokala motmakter konstruerades.

Den territoriella motmakten byggde på att utöva en dominans och kontroll över territoriet, lika mycket som att bebo det. Det gällde att kunna reappropriera samhällsrikedom, försvara ockuperade hus, hindra vräkningar av bostäder, med kraft reducera priserna i stormarknader och i kollektivtrafiken, genomföra hyresstrejker, gratis matprogram, hälsovård och egen undervisning. För att kunna garantera dessa fästen krävdes en våldspotential, för att kunna försvara dem. Problemet är hur ett sådant försvar kan göras utan att krossas militärt av staten – vilket skedde med exemplen i USA, Nordirland och Italien. Hur kan en territoriell motmaktstrategi se ut som inte går in i en symmetrisk konfrontation med staten – en konfrontation som vi är dömda att förlora.

Tiqqun och Den osynliga kommittén har en annan infallsvinkel. Istället för att se NoGo-området eller det röda fästet som ett statiskt tillstånd, ser den en process som sker genom territoriets beboende och de gemenskaper som förbinds. Detta får den statliga insynen i ett område försvagas succesivt, Tiqqun beskriver det med beteckningen hur ”opaciteten”, ogenomskinligheten, förändras. Utspridandet av ”zoner av opacitet” blir därigenom en process, ett skeende som sker gradvis, som en dimma av relationer som långsamt tätnar och försvårar en insyn utifrån.

Det är intressant att dra en parallell till Rosengårdsutredningen (som jag skrivit om här). I åtgärderna mot extremism beskrivs hur ”utanförskapsområdena” ses som en frontzon, ur statens synvinkel, där slaget står i det civila samhället. ”Islamister” eller ”extremvänster” infiltrerar det civila samhällets organ, öppnar källarmoskéer eller sociala center, arbetar på fritidsgårdar och i skolor, finns i föreningslivet, i kulturföreningar och sociala projekt – vilket steg för steg försvårar statens insyn och möjlighet att angripa ”radikaliseringen” i dessa områden. För att öka insyn och motverka radikaliseringen måste staten mobilisera hela civilsamhället, mot en gemensam god fiende (”extremismen”, ”terrorismen”, ”brottsligheten”, ”knarket”). Extremismsatsningarna genomsyras av denna paranoida syn på förorten.

Nationella befriade zoner
Faran med vänsterextremism och radikal islamism ur statens synvinkel är alltså att de hotar att infiltrera civilsamhället och skapa zoner av opacitet där en radikalisering är möjlig. Även i högerextrema kretsar har Hakim Beys temporära autonoma zoner (TAZ) försökt förverkligas. Hos de tyska fria nationalisterna och så kallade ”autonoma nationalisterna” används beteckningen ”nationella befriade zoner” (NBZ). I konceptet NBZ finns däremot bara den geopolitiska kontroll- och dominansbiten: de förhåller sig enbart till territoriet som rum (space), inte som plats (place). Det handlar om att på olika sätt markera ett territorium för att skapa räddsla och osäkerhet hos andra. Detta sker genom att terrorisera invandrarbutiker, spraya slagord på husväggar, marschera eller patrullera gatorna, genomföra torgmöten och på det sättet få folk med invandrarbakgrund eller vänsteråsikter att flytta från orten. En form av etnisk rensning på lokal nivå. Just denna syn att enbart dominera territoriet står i skarp kontrast mot att vara territoriet, att bebo det. Tyvärr har antifascismen ofta stagnerat att svara genom samma tänkande, att frågan enbart handlar om en kamp om dominans genom militans över gatorna eller stadsdelarna. Som konstrast kan vi se hur de olika nazilokalerna som tillhört DNSB i Danmark bemötts genom att grannarna och de boende i området gått samman, ordnat sociala aktiviteter, ljusmanifestationer och körsång utanför nazihusen, gemensamt målat över nazistklotter, lokala handlare har vägrat sälja till nazister. Territoriet har svarat på nazisternas försök till dominans genom att stärka sin gemenskap. Det är så vi ska se Nyköpings nyckelskramlande mot de ditresta nynazisterna från Svenska motståndsrörelsen, när dessa försökte ta över torgen: nyckelknippan – Nyköpings stadssymbol – var ett enkelt men tydligt budskap från lokalbefolkningen mot nazisterna: ”ni försöker dominera denna plats, men det är vi som bebor den”.

Territoriets parti

L’Auras video snurrar dygnet runt på italienska MTV. Laura Abeles karriär har gått spikrakt uppåt sedan hon var med i schlagerfestivalen San Remo. I videon till låten Basta! vandrar hon bort från det sociala centret Factory i Rom. Bakom henne kommer fullt med vänner från det sociala centret utrusandes och försöker hålla kvar henne. De sliter vemodigt i hennes armar, drar av henne munkjackan, vädjar. Men hon går vidare, i sitt symboliska uppstigande från subkulturen till mainstream och kändisskap. De sociala centren är en allmän referenspunkt i Italien och så ser den vanliga bilden ut: Graffitimålade, semilegala konsertlokaler i övergivna industribyggnader. De flesta ungdomar har gått på en spelning, technofest eller hiphopjam på ett socialt center. De är ett väsentligt inslag i den italienska musikscenen, den mylla som all independentmusik växer fram ur. De finns spridda över hela Italien, mer än 200 center fördelade på nästan alla större städer.

Men det finns också en annan välspridd bild av de sociala centren: Som en politisk aktör på yttersta vänsterkanten. På samma scen där L’Aura tidigare spelat, stod den 28 januari i år metallfackets generalsekreterar Maurizio Landini i det sociala centret Rivolta. Han förklarade varför arbetarna på Fiat, hotade av fabriksflyttar och med allt osäkrare anställningsformer, har samma intressen som studenterna och aktivisterna från centren. Han räckte ut handen till dem bakom vinterns våg av universitetsockupationer i protest mot marknadsanpassningen av utbildningsväsendet. Landini turnerade runt på de sociala centren för att få dem att ge sitt stöd till den kommande generalstrejken, och stärka det gemensamma initiativet Uniti contra la crisi (Enade mot krisen). Och han är inte ensam om att knacka på de sociala centrens portar. Även partiledaren Nichi Vendola har besökt centren det senaste året för att söka stöd till sitt nya partiprojekt för att pånyttföda den havererade vänstern.

Hur hänger de här två sidorna ihop? Å ena sidan sociala center som subkulturella fristäder och å andra sidan som realpolitisk aktör. Länken mellan dem finns i kampen i territoriet, i deras förankring i lokalsamhället.

Leoncavallo
Vi kastar oss lekfullt mot plastsköldarna, knuffar, slår, testar. Våra vänner har dragit på sig de vita overallerna, satt på sig skumgummiskydd och hjälmar. Kommer den här strategin verkligen att fungera? Det är vår 2001. Vi är en grupp svenska aktivister som rest ner till Milano, till ett internationellt möte på det sociala centret Leoncavallo. Vårt mål är att mobilisera inför det stundande Göteborgstoppmötet, och hämta inspiration. Globaliseringsprotesterna mot Världsbankens toppmöte i Prag har skett bara några månader tidigare. Då hade de tyska autonoma i svarta blocket, engelska Reclaim the streets rosa karnevalsblock och de italienska sociala centrens kroppsvadderade vita overaller från var sitt håll effektivt blockerat toppmötet. En mångfald av taktiker, uppdelade i gaturummet. På Leoncavallo möts vi igen. Leoncavallo är först, störst och kändast av de sociala centren. Som ett mindre Christiania i en byggnad. Hundra gånger så stort som Kafé 44, typ. I restaurangen sitter de gamla arbetarna och småsnackar över pastatallrikarna. Bokhandeln blandar tung teori med lätta droger, marijuanaplantorna samsas med Negriböcker. I teaterlokalen övas en ny pjäs in. Senare på natten är det rave med flera tusen personer i konsertlokalen. På gårdens uteserveringar fortsätter vi våra mötesdiskussioner. Och provar vita overallernas kroppsskydd.

Det är mitt första besök på ett socialt center. Men det kommer att bli många fler de följande tio åren. Året efter är vi tillbaka i Italien, på det Europeiska sociala forumet. Vita overallerna har lagts på hyllan, och de sociala centrens kampanj blivit till Disobbedienti, de olydiga. Jag sitter med i en panel på deras stormöte, denna gång för att mobilisera till EU-toppmötet i Köpenhamn. Nu går det bättre, de olydigas rörelse bestämmer sig för att resa upp till toppmötet. Vi stämmer möte på den klassiska autonoma radiostationen Radio Sherwood i Padua med Luca Casarini, språkrör för de Olydigas rörelse och nordöstra Italiens sociala center. Luca förklarar mästrande för oss vilka krav vi måste ställa, hur vi måste organisera demonstrationen, vilka taktiker vi måste använda. Mina resekamrater blir så förbannade att de går. Jag försöker försiktigt påpeka att vi ju arbetat med denna mobilisering i ett år, alla våra planer är redan lagda, nätverken redan uppbyggda.

– Globaliseringsrörelsen, de sociala forumen, framgångarna för böcker som No Logo och Imperiet har öppnat ett politiskt rum. Nu måste vi som sociala center fylla det, med vår praktik. För oss är det ett tillfälle att generalisera konflikter, säger Luca.

På den punkten håller jag med honom. Jag är imponerad av hur de italienska autonoma lyckas samla sig till politiska, öppna och synliga kampanjer i hela Italien. Att de lyckas bli en politisk kraft i rikspolitiken. Hur de under olika tider använt sig av de vita overallerna ”tute bianche” som intervention i globaliseringsrörelsen, de olydiga ”disobbedienti” för att genomföra massolydnad i antikrigsrörelsen, Euromaydayparaderna för att synliggöra prekariseringen, de ansiktslösa ”senza volto” för att ge röst åt papperslösa, kontraktslösa och bostadslösa i kommunalvalet i Rom. Eller Enade mot krisen nu idag, i protesterna mot åtstramnings- och nedskärningspaketen.

– Varje politisk kampanj har ett bäst-före-datum. Den är en direkt intervention i en bredare samhällsfråga. Därför kan vi inte göra den till en fast identitet, utan bara ett tillfälligt projekt, förklarar Luca under vår träff. Därför lade de sina vita overaller åt sidan i Genua.

Dessa synliga interventioner koordineras ofta genom ett nationellt stormöte på det sociala centret Rivolta utanför Venedig varje år. Jag besöker dem varje år. Det är på de mötena som min skepsis börjar växa. Stormötena känns ofta mer som ritualer än kreativa laboratorier. Femton män sitter på scenen och lägger ut texten om åt vilket håll rörelsen måste gå. Samma fraser. Allt är nytt, men egentligen är inget nytt – bara symboler och ord som är utbytta. Teorierna stelnar i ideologi. Och det är förvånansvärt hur fel de politiska analyserna ofta hamnar. Som i tilltron till en ny EU-konstitution. Eller de misslyckade försöken att samarbeta med partier, som alltid slutar med att man blir blåst. Eller hur man försöker lansera paroller som ”frihet” och ”självbestämmande”, i försök att sno sympatisörer från separatistpartiet Lega Nord.

Trots det finns de alltid mitt i varje social kamp i samhället. När de är ute på fel kurs är det något som alltid kastar tillbaka dem på rätt väg igen. Som tvingar ”överbyggnaden” att tänka om, att anpassa sig efter den reella situationen. Släppa det högtravande filosofiska språket och korrigera sina stora ideologiska berättelser. Det tar tid för mig att upptäcka det. Men det är när jag börjar resa runt bland de sociala centren, och se deras vardagliga praktik, deras arbete med basfack, lokala mötesplatser för stadsdelen, organisering av migranter, som jag förstår vad som håller dem på rätt kurs. Här finns förmågan till självkritik. När teoretikerna pekar åt ett håll och kamperna går åt ett annat – då får teoretikerna svansa efter. Praktiken korrigerar alltid teorin, leder den på rätt väg igen. Det är botemedlet mot att bli ideologi. Det är här all politik har sin förankring, sin grund. Tentaklerna ut i lokalsamhället som gör att de sociala centren kan fungera som ett territoriets parti.

Första vågen
De sociala centren föddes ur 68-vänsterns kris. Och de har haft en märklig förmåga att överleva kriser, perioder då övriga vänstern kollapsat. 1968 var universitetskampernas år och följdes av ”den heta hösten” 1969, fabrikskampernas år. Massarbetarna vid det löpande bandet och studenterna var de två samhällsgrupperingar som var ryggraden i den utomparlamentariska vänstern. Ur de två kampåren föddes en rad vänsterfraktioner: Marxistleninister, maoister, operaister, antiimperialister av alla tendenser. Alla organisationer fungerade som små mikropartier med sin kaderdisciplin, katekestuggande och blicken fast riktad mot de vilda strejkerna i de stora fabrikerna. Fabriksinterventionerna och fabriksgerillan – ”fabrikens parti”, som fokusen på basaktiviteter från arbetarna själva kom att kallas – gavs prioritet före allt. Och det fungerade. Lönerna sköt i höjden, produktiviteten i fabrikerna rasade i botten, cheferna tappade kontrollen. Arbetsköparna behövde några år på sig att organisera sin motattack. Men den kom, med massavskedningar, effektiviseringar, omstruktureringar och fabriksnedläggningar.

Utvecklingen skedde först i Milano. Arbetslösheten ökade, antalet arbetare som jobbade i mindre fabriker ökade och svartarbetet ökade. 1975 var krisen för ”fabrikens parti” ett faktum, och de utomparlamentariska vänsterpartierna upplöstes ett efter ett. Istället kom de gamla militanterna att flyta in i en ny rörelse, Autonomia Operaia, baserad på den nya klassammansättningen. Nya kamper blommade upp i Milanos förorter, utanför fabrikerna. Utan en fast fabrikslön blev hyresstrejker, självreduktioner av priser på biografer och kollektivtrafik till rimliga nivåer, allt viktigare för att få inkomsten att räcka till. Varför inte betala bara halva biljetten? Eller halva elräkningen, så lågt betalar ju Fiatbossen för elen i sin fabrik. Varför betala alls – Vi betalar inte, vi betalar inte! Bostäder ockuperades och antivräkningskommittéer försvarade dem. Allt skedde självorganiserat utifrån stadsdelarna, i kvarterskommittéer. I förorten växte samtidigt en ny ungdomsgeneration upp, som varken kommit in på universiteten eller fått jobb på de stora fabrikerna. De möttes på proggfestivaler, inspirerades av beatkulturen och situationisterna. Men till skillnad från den amerikanska hippierörelsen med rötterna i universiteten var deras italienska kusiner arbetarbarn och i möte med vänstermilitanterna politiserades de. Medvetna om sin klassbakgrund bildade de under 70-talet proletära ungdomsklubbar, circoli del proletariato giovanile, i varje förort.

De övergivna fabrikslokalerna i arbetarområdena togs över i en våg av ockupationer 1975-1976, av kvarterskommittéerna och de proletära ungdomsklubbarna. Lokalerna kom att kallas sociala center, ett tjugotal bildades under de åren i Milanos förorter. Det var i denna våg som Leoncavallo startade, som det center med djupast förankring bland de traditionella fabriksarbetarna. Det mest ortodoxa. Arbetsköparna, kristdemokraterna och kommunistpartiet hade redan kulturhus och Folkets hus, inriktade på att fylla arbetarnas fritid. Men de sociala centren var något helt annat; de var självorganiserade och deltagarstyrda. Här kunde kvartersmöten, teatergrupper, dagiskooperativ, drogkliniker och alternativmarknader få plats, organiserade direkt av lokalbefolkningen själva. De öppna sociala centren nådde en mycket bredare krets än bara ungdomsklubbarna och kvarterskommittéerna.

Under sjuttiotalets andra hälft genomlevde Italien en extrem polarisering. De två stora dominerande partierna, kristdemokraterna och kommunistpartiet, gick samman i en regeringskoalition för stabilitet. Samförståndspolitiken gjorde att den enda oppositionen var Autonomia Operaia, som på kort tid blev hegemonisk i vänstern utanför parlamentet. Delar av rörelsen trappade upp konfrontationerna med staten. Med den massiva repressionen kom de snabbt att radikaliseras och gå från massprotester till underjordisk väpnad kamp. I början av 80-talet hade tusentals autonoma aktivister fängslats och flera av dess organisatörer flytt till Frankrike. Rörelsen var död. Det enda som överlevde var de sociala centren.

Bryta sig ur isoleringen
Jag möter Luca Casarini igen. Han sitter på Radio Sherwood och dricker sitt kaffe i glappet mellan två möten. Sex år har gått sedan vårt första möte. Nu har jag lärt känna honom bättre och kan ställa mer kritiska frågor. Vad är centrens verksamhet bortom kampanjerna? Vad har han själv för relation till dem?

– Autonomia Operaias styrka var dess förankring i territoriet. Men när min generation blev aktiva i mitten av 80-talet var den rörelsen slagen i spillror. Det gick inte att hålla några möten på universitetet eller på torgen utan att polisen direkt stormade och avbröt all aktivitet, berättar han.

Det rådde nolltolerans under 1980-talet, utrymmet för en radikal vänsterpolitik var minimalt. Trots det spred sig de ockuperade sociala centren över Italien, framför allt med punken. Men de var inte längre öppna center i stadsdelarna. Sociala centrets väggar hade blivit till murar, bastioner som fungerade som fristäder i ett fientligt nyliberalt samhälle. Alla som inte passade in i det hätska högerklimatet hade här en tillflyktsort.

– 1986 bröt en våg av skolprotester ut i högstadieskolorna, först i Frankrike och sedan i Italien. Vi var fem studenter ur de protesterna som beslöt oss för att ockupera en byggnad själva. Det blev födelsen för sociala centret Pedro, säger Luca.

Samtidigt ockuperades Forte Prenestino i Rom. När det dessutom utbröt en ny cykel av universitetskamp 1990, ”Panterrörelsen”, följdes den av en våg av ockupationer i hela Italien. Den så kallade ”andra generationens sociala center”. För första gången på tio år existerade en massrörelse på gatorna igen. Samtidigt kollapsade det italienska politiska samförståndssystemet. Korruptionsskandaler och maffiakopplingar fick de två stora partierna Kristdemokraterna och kommunistpartiet att rasa samman i början av 90-talet. I tummultet uppstod en massa nya politiska partier. Berlusconi klev fram som politisk kraft, postfascisterna i MSI blev rumsrena igen och separatistpartiet Lega Nord växte lavinartat. Men det möjliggjorde också för en autonom rörelse att åter komma ut ur de sociala centren och ut på gatorna.

– Det pågick en debatt inom de sociala centren kring hur vi skulle bryta oss ur vår isolering, att inte bli getton. När Panterrörelsen kom valde vi att gå till dem, istället för att de skulle komma till oss. Vi monterade ner Pedros kök och satte upp det inne på den ockuperade psykologiinstitutionen istället. Under de tre månaderna universiteten var ockuperade serverade vi mat där. När studentprotesten var över fylldes Pedro med nya aktivister, berättar Luca.

Dessutom kom nya influenser utifrån.

– Zapatistupprorets utbrott i Chiapas 1994 gav de sociala centren nya idéer och ett helt nytt språk för att börja arbeta utåtriktat och involverande i samhället, säger Luca.

Inspirerade av zapatisternas samarbete med civilsamhället började de sociala centren arbeta tätare knutna till sociala kamper i stadsdelarna och i lokala sociala rörelser. Med sin tillgång till möteslokaler, kommunikationskanaler (radiostationer, webbsidor, kontaktnätverk) och aktivister blev de värdefulla resurser för lokalsamhället. De sociala centren, oavsett strömning, blev återigen en plats där kvarterskommittéerna kunde mötas, nyanlända invandrare kunde gå språkkurser, lokala ekohandlare kunde hålla marknader, kvarterets ungdomar spela fotboll eller gå på gymmet och fredskommittén få sändningstid på närradion.

Stormning och nyorientering
Det mörka 80-talet var slut. De sociala centren började ta plats i samhället igen. De flesta av dagens ockuperade självstyrda sociala center, Centro sociale occupato e autogestito (CSOA), uppstod under perioden 1990-1993. Elddopet kom när Milanos borgmästare från Lega Nord förklarade krig mot de sociala centren. 1994 stormades Leoncavallo. Borgmästaren förklarade att hädanefter skulle ockupanterna bara vara spöken i hans stad. Vräkningen gav upphov till en av de största kravaller någonsin i Milanos historia. Aktivisterna tog honom på orden, och satte på sig spöklika vita overaller. Vågen av gatuaktivitet – inte olik den som skedde efter stormningen av Ungdomshuset i Köpenhamn – ledde till att Leoncavallo snart fick en större och bättre lokal för att återställa lugnet i staden.

Men frågan om hur man skulle få de sociala centren att överleva kom att splittra rörelsen. Hur klarar man perioder av svacka, när vräkningshotet hänger över centren? Ska man börja förhandla för att få sina center legaliserade eller hårdnackat fortsätta den riskfyllda tillvaron som ockupanter? De mer dialog- och förhandlingsinriktade centren höll 1998 ett möte på nya Leoncavallo, där de antog ett strategidokument. I ”Carta di Milano” beskrivs hur de skulle försöka bredda det politiska utrymmet för sina sociala center, bland annat genom att ha egna kandidater på partilistor. Inom kort hade de representanter i Milano, Rom och Venedigs kommunfullmäktige, som skulle agera ”parlamentariska sköldar” åt centren.

– Med Carta di Milano försökte vi bryta oss ur den destruktiva dynamiken med ”konflikt-repression-kamp mot repressionen” och få tillstånd en annan utveckling, där de sociala konflikterna istället blev projekt som kunde ge upphov till en spiral av ”konflikt-projekt-utökning av rättigheter”, säger Luca Casarini.

Ett nytt steg för de sociala centren knutna till Carta di Milano var att inte bara arbeta lokalt i territoriet, utan även bedriva nationella kampanjer och ge sig in i rikspolitiken. Ett resultat av Milanomötet var en gemensam kampanj kring osäkra anställningar – eftersom de flesta sociala centerbesökarna saknade fast arbete. Som en gemensam symbol använde man sig av de vita overallerna, som tidigare använts av Leoncavallos demonstrationsvakter. Carta di Milano-centren började experimentera med nya sätt att ta konflikter och hur man kunde skapa bredaste möjliga konsensus runt radikala praktiker. Detta resulterade i ett socialt experimenterande med konfrontativt ickevåld och civil olydnad. De vita overallerna rörde sig i gränslandet mellan direkt aktion och symboliska protester. Massaktionerna var ofta spektakulära: Man bröt sig in på nykonstruerade flyktingförvar och nedmonterade dem, eller försökte öppet pressa sig igenom polisens avspärrningar kring makthavarnas toppmöten.

Bakom och bortom kampanjerna
Många sociala center är skeptiska till de politiska kampanjerna och har valt att inte ansluta sig till dem. Antingen på grund av att de misstror den formen av kampanjpolitik eller för att de har en annan politisk linje. Skillnaden mellan de olika centren är stora, vissa är mer opolitiska och kulturella, andra små mikropartier med leninistisk eller anarkistisk ideologi. Varje kampcykel skaffar sig sina center, som ackumulerar kamperfarenheterna i lågvattenperioder och för över dem till nästa våg. På ett möte mellan olika generationer husockupanter på Kafé Hängmattan i Stockholm hösten 2009 berättar Rocco från Crash om deras långvariga kamp för att skaffa sig ett socialt center i Bologna. Crash tillhör inte de nyorienterade Carta di Milano-centren, utan kommer ur en mer oldschool-strömning med rötterna i Autonomia Operaia.

Den första kortvariga ockupationen för sitt center genomförde de i november 2003 och de följande fem åren har de årligen fått ockupera nya byggnader så fort de vräkts från sin gamla. Steg för steg har kollektivet kommit att erkännas som en politisk aktör av kommunen.

– Under varje ockupation har vi stärkt vår styrkeposition och byggt upp kollektivet inför nästa ockupation, så att vi konstant kunnat öka trycket på Bolognas borgmästare, berättar Rocco.

När Crash stormats har det kallats till nationella demonstrationer, dit alla sociala center kommit för att visa sitt stöd. Därigenom har problemet för kommunen att storma ett center hela tiden växt. Efter en stökig och militant demonstration med 6 000 deltagare 2008 – direkt efter att Crash fått sin byggnad stormat – har kommunen nu låtit dem vara ifred i sina nya lokaler. Modellen att stödja varandra har i Rom formaliserats i en ”pakt om inbördes hjälp” mellan stadens alla sociala center. Oavsett vilken tendens de tillhör har de öppet deklarerat för stadens postfascistiska borgmästare att en attack mot en är en attack mot dem alla och att alla sociala center lovar att gå ut på gatorna om ett hotas.

Men stödet kan inte bara komma utifrån. Crash bedriver verksamhet i kvarteren, deras gym och kampsportlokaler är öppna för alla. Detta har varit avgörande för att bygga upp stödet, och för att bedriva politik överhuvudtaget.

– Det sociala centret fungerar som ett ”territoriets parti”, det bedriver sin politik utifrån sin lokala förankring, säger Rocco.

Skillnaden blir tydlig om man ser på hur man arbetar med till exempel frågan om prekarisering och osäkra anställningar. För basfacken som Cobas är frågan främst en arbetsplatsfråga, en fråga om anställningsformer. För EuroMayday-paraderna i Milano handlar det mer om att skapa politisk press, få fackföreningar och partier att agera genom att föra upp frågan på dagordningen. För Crash är prekariseringen inte bara en arbetsplatsfråga, utan något som även rör bostäder, inkomster och utgifter, medborgarskap och hela ens sociala tillvaro. Och de ser det sociala centret som ett verktyg för att arbeta med frågan: På Crash hålls självorganiserade verkstäder eller infopoints (”sportello”), där alla i en prekariserad livssituation är välkomna att delta, få information och gemensamt organisera kollektiva aktiviteter för att förbättra sin situation. Utifrån dessa träffar på det sociala centret ockuperar man bostäder, genomför kollektiva självreduktionsaktioner mot matpriser eller priserna på biobiljetter, blockerar arbetsköpare, organiserar papperslösa och sätter press på borgmästaren och kräver en social inkomst för alla. Bristen på kollektivitet i en flytande tillvaro och omkringhoppande mellan kortvariga jobb kan därigenom kompletteras genom den fasta samlingspunkt som det sociala centret kan vara. En mötesplats och ett socialt laboratorium för prekära att agera utifrån. Det kan ses som ett utslag av historiens ironi, att de fabrikslokaler som massarbetarna fördes samman i och som deras kamp tog sin utgångspunkt ifrån (fabrikens parti) nu återigen fått en funktion i klassens politiska sammansättning. Idag är de nu övergivna fabrikslokalerna ockuperade sociala center (territoriets parti) och den plats där visstidsarbetarna och de osäkert anställda kan finna varandra och ha som utgångspunkt för kollektiv aktion.

Publicerad i Brand #2 2011