Tronti mot Tronti – Politikens autonomi

”Revolutionen är inte en handling där man tar makten, utan processen där man styr makten. Först som reformister, revolutionärer blir man först därefter” (Tronti).

Det är femtio år sedan Mario Trontis klassiker Operai e capitale, Arbetare och kapital, släpptes i Italien. Boken var den första som försökte systematisera och ge en samlad kodifierad beskrivning av den så kallade operaismens nyläsning av Marx. Trontis styrka är att presentera en samlad berättelse, ge ett mobiliserande narrativ, för en ny våg av arbetarkamp i och utanför fabrikerna. De operistiska fabriksundersökningarna av klassammansättningarna gavs av Tronti en övergripande teori. Där den nya vänstern vände sig till kritisk teori och ideologikritik, sökte putsa av dogmatisk marxism-leninism eller lyfte fram en maoistiskt betraktad antikolonial antiimperialism bildade operaismen en kättersk och frihetlig marxisttradition, som återvände till produktionens dolda verkstad för att analysera samhället utifrån klassens position i produktionen. Boken kom därför att bilda skola för en helt ny generation militanter, som gjorde sin politiska debut under studentprotesterna 1968 – och som sedan stod framför fabriksgrindarna under den heta hösten av arbetarkamp 1969.

Men medan operaismen och Operai e capitale fick sitt stora genomslag hade Tronti redan återvänt in i italienska kommunistpartiet, desillusionerad över den autonoma arbetarkampens potential. Mot teorierna i Operai e capitale om arbetarautonomi utarbetade han i sextiotalets slut och sjuttiotalets början teorin om politikens autonomi. I nyutgåvan av Operai e capitale utvecklade han detta koncept i sitt nyskrivna postskript, genom en undersökning av socialdemokratin och USA:s new deal på 30-talet.

Operaismen delades därigenom i en vänstergren (Antonio Negri, Sergio Bologna, Romano Alquatti) som fortsatte verka autonomt från partivänstern och en högergren, där flera ledande teoretiker (Massimo Cacciari, Alberto Asor-Rosa) följde Tronti in i PCI. Både vänster- och högeroperaismen har sina ideologiska rötter i Operai e capitale. Det kan därför vara intressant att följa vilka inslag i teorin som utvecklades åt vilket håll, vilka interna motsättningar Operai e capitale bar på.

II.

Trontis texter i Quaderni Rossi skrevs mitt i stundens hetta, i den nya vågen av arbetarprotester med en kulmen 1962. Hans ledartexter från Classe Operaia 1964, började redan spegla de vilda arbetarkampernas förlust och återflöde in i partivänstern. Problematiken i texterna nu handlar mer om hur arbetarklassen ska kunna återta partiet (”partiet i fabriken”) och blockera dess utveckling mot socialdemokrati – med särskild strategisk vikt given åt PCI:s tredje fabrikskonferens hållen 1965. Tredje avdelningen i Operai e capitale, ”Le prime tesi” (de första teserna), skrevs som en utvärderande reflektion, efter en kampvåg. Parallellt gav Tronti och Cacciari ut tidningen Contropiano (Motplan) där de började göra en revision av sina operaistiska teser. Tidskriften inriktades på att förstå kapitalets politiska sammansättning; formerna för staten, den borgerliga makten, överbyggnaden och olika formerna för mediering. Trontis tes redan innan 1968-69 var att arbetarklassen hade besegrats i fabrikerna. Det var på den politiska nivån som klassen fortfarande hade en chans att påföra de enskilda kapitalen en politisk kompromiss.

Från att ha sett staten som totalkapitalets planering började kretsen kring Contropiano se hur den politiska sammansättningen innehade en relativ autonomi, en politikens autonomi. PCI blev därigenom intressant igen. Motsättningen flyttades från ”inom och mot kapitalet” till ett inom politiken/staten mot kapitalet.
Politikens autonomi lyftes av Tronti som ”klasskampens fortsättning med andra medel”. Det handlade om en ”politisk beväpning” av arbetarklassen genom att ta fiendens poster.

Tronti och Contropianokretsen försökte se paralleller mellan 30-talet och 70-talet, som perioder av politikens uppkomst efter en kris- och kampperiod. Med den stora krisen 1929 (och ryska revolutionen färskt i minnet) öppnades dörren för en ny politisk omstrukturering genom statens ordningsskapande. Roosevelt och Keynes lyckades politiskt intervenera i krisen för att återskapa ordningen, politiken blev en utväg ur krisen. Arbetarkamperna infogades genom New deal (och här, genom Saltsjöbadenavtalet) i en ny samhällskompromiss där arbetarkamperna förbands till kapitalets utveckling och lönekamperna knöts till produktionsökningen. Det krävdes en ny stat, välfärdsstaten, för att inkludera massarbetarna – ”man kan inte införa nya massor i en gammal stat”. Detta skapade en oerhört hållbar och varaktig kapitalistisk stat.

Tronti såg fordismens kris genom 60-talets arbetarkamper åter öppnade upp möjligheten för politikens återkomst. Kapitalismen hade upphört att vara en progressiv kraft och tappat sin förmåga att integrera arbetarklassen genom löneökning och konsumtionsökning, den fordistiska kompromissen. Istället försökte den strategiskt använda staten för att omstrukturera arbetarklassen – en föraning om Thatcher och Reagans politik. Det Tronti frågade sig var hur arbetarklassen kunde använda denna ökade politikens autonomi för att intervenera mot kapitalet på statens nivå och vrida staten till sina intressen. Matteo Mandarini menar att Trontis politikens autonomi inte ska ses som en marxistisk teori om staten, utan som en teori om en möjlig politisk praktik för arbetarrörelsen.

III.

Operaisten Raffaele Sbardella riktar i texten ”La NEP di Classe Operaia” (engelsk översättning i Viewpoint magazine) en kritik mot Trontis nya inriktning och spårade dem till brister i Operai e capitale.

Han menade att Tronti gjorde sig skyldig till en ”idealisering av proletär subjektivitet”, ett överbetonande av de subjektiva möjligheterna för arbetarklassen att agera i kapitalismen, speciellt i nedgångsperioder. Trontis klassyn blev därigenom en idealism, som bar mer likheter med Gentile än Marx, menade Sbardella.

I perioder av ökad klasskamp stödde Tronti arbetarklassens självaktivitet mot kapitalet och såg en revolutionär potential i en vägrandets strategi, de spontana och vilda vardagskampformer klasskampen tog. Men det blev problematiskt, menade Sbardella, när arbetarklassens spontana beteenden i nedgångsperioder och kampernas ebb lästes på samma sätt, som en offensiv spontan strategi framåt. Tronti betonade handlingen som som subjekt, oavsett om handlingen kom ur ett kollektiva medvetandet eller var ett passivt resultat av en atomiserad objektivism. Istället för att se arbetarnas återvändande till PCI efter strejkvågen 1962 som ett tecken på en svaghet och problematisk, försökte operaisterna kring Tronti se det som en ny smart strategi att återta partiet för att blockera socialdemokratifieringen inifrån partierna. Sbardella menade att det var en idealisering av den proletära subjektiviteten som alltid revolutionär – och detta fick Tronti att hylla arbetarnas delegering av makt till partiet. När arbetarkollektiviteten i strejkvågen splittrades skulle de ges en ny yttre enhet genom parti och representation.

Därigenom började Tronti betrakta inte bara klassen, utan även dess politiska representation, som autonom: där föddes tankarna om politikens autonomi. Trontis texter i Classe Operaia svängde från att förespråka ett ”parti av en ny typ” till att ”blockera PCI:s sossifiering” och en uppmaning att föra klasskampen inom PCI. Därigenom misslyckades operaisterna ta fram en fungerande analys av nedgångsperioder och hur dessa ofta resulterade i en dålig politik på grund av den rent objektiva situationen. Arbetarkamperna i fabrikerna blev en styrka och frånvaron av arbetarkamper i fabrikerna blev – även de – en styrka. Detta okritiska förhållningssätt till de omedelbara spontana aktiviteterna ledde till ett okritiskt accepterande av den politiska medieringen som ett uttryck för proletär subjektivitet. Här fick den leninistiska partisynen ett övertag: partiet gavs prioritet som den plats där klassens subjektivitet fanns förkroppsligad – inte som en separering och alienering av klassmakten, menade Sbardella. Trontis perspektiv i Lenin i England på behovet av ”det taktiska partiet” av ny typ bar redan på fröet till politikens autonomi, menade Sbardella. Operaismen bar därigenom på en paradox; att arbetarna kunde själva föra sin kamp autonomt men samtidigt i behov av ett taktiskt parti. Trontis idealistiska syn på arbetaranvändningen av fackföreningarna och PCI förskjöts så från ett massavantgardets parti till avantgardets återinträde i partiet, för att expropriera partiet. Därigenom hade det återigen skett ett separerande av parti och klass.

IV.

Cristina Corradi ser en liknande utveckling i Trontis tänkande mot idealism som den Sbardella kritiserar. Snarare än en nymarxism rör sig Trontis och Cacciaris högeroperistiska teorier mot en arbetarklassfilosofi i gränslandet mellan Nietzsche och Heidegger. Dessa kommer till uttryck i deras negativa dialektik, vars syfte var att slå sönder medieringar och synteser och uppvärdera antidialektiska och irrationell strömningar, menar Corradi. Marxismen övergår från ekonomikritik till bara en fråga om vilja och organiserad kraft. Teorierna om politikens autonomi hos Tronti och Cacciari i PCI har därigenom lämnat marxismen och förebådar den neorationalistiska, antimetafysiska och nihilistiska ”svaga filosofi” som sedan får fäste i Italien på 80-talet.

Politikens autonomi som vilja till makt, menar Corradi, är rotad i operaismens grundströmningar, att arbetarkampen driver historien framåt, inte kapitalismens utveckling. Det är den politiska handlingens och mytens primat. Från Weber och Carl Schmitt hämtar Tronti synen på den politiska kampen som en konfrontation mellan värden/identiteter, snarare än en marxistisk föreställning om klasskamp baserad på sociala motsättningar, menar Corradi.

Matteo Mandarini delar in Trontis skrivande i tre perioder: i hans operaistiska texter, i texterna om politikens autonomi (och klasskampens nedgång) och i en tredje teologisk fas inriktad på politikens nedgång. Tronti kom efter 70-talet att revidera även sina teser om politikens autonomi. Han kom 1989 att beskriva hur politikens autonomi snarare kom att fungera som redskap för en finansiell nysammansättning under en konservativ modernisering, snarare än som ett redskap för arbetarklassen. Tronti fann vid makten att politikens autonomi motsvarande inte arbetarklassens behov. I sitt brev till Operei e capitaleseminariet den 11 juni i Paris i år beskriver Tronti hur arbetarklassen och överklassen, som befunnit sig i en dialektisk relation till varandra, båda försattes i kris av denna nysammansättning. Egenföretagaren bär på båda dessa identiteter i samma person, menar Tronti. Vi har gått från massarbetarnas hegemoni till att massborgarna blivit en dominerande borgerlig mentalitet. Relationen mellan klasserna ser nu helt annorlunda ut och antagonismen försvagats – den går inte på samma sätt idag att se som en motsättning mellan variabelt kapital och arbetskraft. Vi har rört oss bortom Marx. Politiken har blivit att välja mellan olika borgerliga alternativ.

Tronti tar det ett steg längre och ser att lärdomen från operaismen är dess modernitetskritik. Det moderna projektet har misslyckats och brutit samman. Socialismen är inräknad i moderniteten och partiformen tätt förbunden med moderniteten som projekt. Det mänskliga framåtskridandet mot det bättre har som ideologi gått in i väggen – vi befinner oss nu i dess öken. Vår uppgift idag, menar Tronti, för att fortsätta det operaistiska projektet, innebär att lägga all kraft på att accelerera modernitetens kris. Alla de projekt som inte påskyndar denna kris bör vi omedelbart överge.

”Är dessa teser sanna? Är de inte sanna? Det intresserar mig inte. Jag söker inte en sann objektiv god historia för de ickeorganiskt intellektuella. Jag söker en politisk idékraft som jag kan använda för att skapa en konfliktfront som når rötterna av den faktiska samhälleliga skiktningen.” (Tronti 2016, om Operai e Capitale)

Till kamrat vem som helst

Vad gör man dagen efter upproret? När barrikaderna redan rests, gatstenarna kastats, torgockupationen tröttnat, massmanifestationerna avlöst varandra, stormötena går på tomgång, tågstationen redan blockerats och en uppsättning korrupta politiker bara bytts ut mot en annan. När varje revolthandling gjorts, men inget förändrats. Vad händer då?

2007 kom Osynliga kommittén med sin bok Det stundande upproret. Det var en peppande bok man kunde ge till vem som helst, en medryckande föraning om den stormvind som skulle komma i den globala finanskrisen och krispolitikens spår. Och framför allt, vad vi – vem som helst – kunde göra när stormen kom. Sju år senare har Osynliga kommittén kommit med uppföljningen, Till våra vänner, som nu kommit på svenska (TankeKraft förlag 2015). Om Det stundande upproret var ett manifest, ett brett upprop för en kommande strid och en kommande kampgemenskap, är Till våra vänner den kranka eftertanken vad som gick snett, var revolterna körde fast och hur de kan komma loss ur den stagnation de drabbats av. Om Det stundande upproret vände sig till vem som helst, vänder sig Till mina vänner till Osynliga kommitténs vänner från kravallerna, torgockupationerna och blockaderna. Den är ett samtal kamrater emellan, sammansvurna i samma projekt. Ofta med udden polemiskt riktad mot andra deltagare i upprorsvågen; de ”vänsterister” som beskylls för ligga bakom revoltens misslyckande.

Trots att Till våra vänner närmar sig samma frågeställningar som revolutionärer i alla tider tvingats ta upp – frågan om aktörskap, relationen mellan revoltens olika subjekt, mellan strategi och taktik, voluntarism och organisation, revolt och revolution, organisationens (partiets) roll – lyfter Osynliga kommittén fram deras diskussion som annorlunda. Deras manifest är ett ickemanifest, partiet ett ickeparti, organisationsformen en ickeorganisation, subjektet ett identitetslöst ickesubjekt. Må så vara. Projekt mår ofta bra av att dra en polemisk demarkationslinje mot sina föregångare och utmåla sig själva som något helt annat. Som sådana fungerar Osynliga kommitténs skrifter bra även för dem som inte delar deras slutsatser, som poetiska provokationer, korrigeringar och ifrågasättande, som tvingar alla att betrakta sina egna projekts risker och tillkortakommanden. De är lika uppfriskande att läsa när man håller med som när man inte håller med.

Tristast blir skrifterna däremot när de liknar skuggboxning mot parodiska skildringar av andra kommunistiska teoribildningar som deltagit i samma revolter. Osynliga kommittén snor och inspireras friskt från sina teoretiska ”konkurrenter”, för att sedan spotta ut de oönskade resterna och tillskriva andra närstående strömningar. De som borde vara närmast utmålas som längst bort och det stora hotet mot varje uppror – till och med fiender på insidan, förskansade i våra huvuden.

Så varför inte göra en tillbaka-kaka och göra samma läsning i retur av Osynliga kommitténs skrifter, se vad vi kan använda, sno tillbaka och vad vi kan dumpa. Låta de autonomistiska teorier de försöker digestera explodera i deras mage, som en trojansk häst, och fritt få blomma upp och återbefrukta Osynliga kommitténs projekt i en annan riktning än vad de själva tänkt sig. Vad händer om man läser Till våra vänner med Negris, Trontis och operaisternas glasögon? (Tack till kamrat Krigsmaskinen för uppslaget!)

Upprorets tid

Ett sympatiskt drag i Osynliga kommitténs insurrektionalism är deras uppmaning till handling nu. Direkt, omedelbart och omedierat. Det finns inget gyllene tillfälle att vänta på, ingen ultimat situation som ska uppstå, inget strategiskt kairos att vänta in. Det är bara att börja, där du är och med dem du har runtomkring dig. För Osynliga kommittén är den historiska tiden upphävd, det gäller bara att avtäcka kollektiviteten som redan finns där, färdig i de delade motståndshandlingarna. Det finns inget löfte om framtida extaser eller en mytisk urtid, det är bara i nuet som möjligheten att förändra världen existerar.

Men sen ett aber. Upproren har kommit, men inte revolutionen, konstaterar Osynliga kommittén krasst. Revolten visade sig inte övergå i revolutionen. Den lyckades inte förbinda kortsiktiga och långsiktiga handlingar, taktik och strategi, ackumulera segrar som kunde leda till en systematisk förändring.

Vad fick upproren att stanna av? Osynliga kommittén har två svar. Det ena är att se hur kampcyklerna upplöses när de lyckas bli generaliserade och blivit allmängods. ”Sedan 2005 är det som om antiglobaliseringsrörelsen har upplösts av verkligheten. Den har försvunnit, just därför att den har förverkligats”. Under krisprotesterna tog alla folkliga protester, även de fascistiska på Maidantorget, globaliseringsrörelsens erfarenheter som sin självklara grund. Nätverksorganiseringen, aktionsdagarna, rådsförsamlingarna, den breda militansen, alternativmedian, blockaderna, kritiken mot finanskapitalismen – de har alla blivit allmängods. Globaliseringsrörelsens partikularitet försvann därmed genom generalisering. Antagonismen hade konstituerats på en högre nivå, som Negri hade uttryckt det. Protesterna kan därigenom aldrig vända bakåt, utan utgår alltid i sin stundande kampcykel från en ny nivå. Kommitténs andra svar, och där placerar de sig i en lång fransk ultravänstertradition, är att se vänstern som problemet. Det är vänsterismen som håller tillbaka revoltörerna och bestulit dem på revolutionen. Det krävs bara en sista brytning. ”Revolutionärernas passionerade rivalitet med vänstern håller kvar den på samma terräng, snarare än att frigöra dem. Låt oss kasta loss”. Därför är Till våra vänner en paradoxal skrift, eftersom kommittén där – till skillnad från Det stundande upprorets insurrektionalism och skapande av kommuner – återvänder till en vänsterbegreppsapparat: revolutionen, produktionen, partiet osv.

I sin recension av Till våra vänner ställer Jason E Smith frågan: kom verkligen upproren? Var verkligen torgrörelsen upprorisk? Den lyckades inte utmana några djupare maktstruktur – ens i Egypten – utan lämnade dem intakta. Protesterna inriktade sig mot åtstramningspaket snarare än i mot relationerna i produktionen eller i ett reellt utmanande av statliga våldsmonopolet. Istället för att se proteströrelsen som något kapat av en vänster, måste man kanske betrakta dess brister inifrån: att den redan från sin start var begränsad, motsägelsefull, bar på reformistiska illusioner och förhoppningar. Men också att protesterna agerade inom geopolitiska intressen och med konkurrerande reaktionära krafter som också försökte fånga momentumet, vilket kastade in de sociala protesterna i inbördeskrig (som i Syrien och Libyen).

Vem som helst

Upproret kan bedrivas var som helst och följaktligen av vem som helst. Saknas det därigenom subjekt och antagonistisk subjektivering för Osynliga kommittén? ”Det finns inget nytt revolutionärt subjekt vars framträdande skulle undgått upptäckt fram tills nu. Om man då hävdar att det är ‘folket’ som är ute på gatorna, då är det inte ett folk som existerade i förväg, utan som saknades i förväg”.

Här förlitar de sig tungt på den italienska filosofen Giorgio Agamben och hans teori om vemsomhelst-singulariteter och deras relation till den kommande gemenskapen (hos kommittén, i form av kommunen). Agambens vemsomhelst-singularitet är ingen ny subjektivitet, utan ett angrepp på identitet, suveränitet och teleologi. Agamben försöker tänka i koncept som överskrider identiteter och inte är förbundna med kollektivitet. Vemsomhelst är en singularitet som varken är universell eller partikulär, något som spelar roll oavsett vad det är och inte kan reduceras till sina egenskaper. Detta märkliga subjekt som ett ickesubjekt, en (icke)aktör som inte kan koopteras av staten och som flyr undan suveränitetens logik. Grunden är en vägran, undandragande, Bartlebys ”I prefer not to”, snarare än formerandet av ett nytt subjekt. Denna vemsomhelst-singularitet tar sig på en kollektiv nivå uttryck i en kommande gemenskap / kommun, utifrån vemsomhelst-singulariteternas antagonism mot suveräniteten. Denna gemenskap går för Agamben inte att se som någon gemensam essen.

Hos Osynliga kommittén kommer det här tydligt till uttryck på synen på upproret och blockadens (icke)subjekt: om strejkens subjekt under 1800- och 1900-talet var arbetaren, är blockaden/upprorets (icke)subjekt ”vem som helst”. Men denna syn motsägs i kommitténs egna skrift genom att samtidigt betona den unika position och kunskap som arbetarna sitter på i produktionen, som av kommittén reduceras till en kunskap om produktionsprocessen som kommunerna måste stjäla för att kunna blockera den. Att utgå från sin materiella position och situation – som borde vara kommitténs utgångspunkt – dribblas bort och kantrar över i en idealistisk voluntarism. Här måste perspektivet vändas rätt igen.

Marx perspektiv står i kontrast till Agambens; hur motsättningarna och antagonismen i produktionen, de olika relationerna till produktionsmedlen och deras olika former av inkomst hos Marx tar sig uttryck i en subjektivering som blir klasserna som aktörer. Men det finns också hos Agamben en tydlig skillnad mot Negri, Deleuze, Guattari och Foucault, som delar kritiken mot teleologi och suveränitet – och som likt Agamben betonar singulariteter snarare än homogena sammansättningar. Negri, Deleuze, Guattari och Foucault ser däremot det gemensamma som något som måste produceras, ett heterogent sammansättande av olika singulariteter i ett gemensamt projekt. Det blir mycket mer fruktbart att läsa Osynliga kommitténs kommande kommuner genom de senares glasögon, än Agambens, som något som måste skapas, ett politiskt projekt som måste sammansättas och singulariteter som måste förbindas i en ömsesidig pakt. Kommitténs beskrivning av den medeltida innebörden av kommunen, ”Den gemensamt svurna eden bland invånare i en stad eller på landsbygden att hålla ihop”, befinner sig redan i denna fåra. Pakten hos Osynliga kommittén motsvarar Negris syn på multitudens sammansättande, från ontologisk till politiskt formerande, genom en gemensam pakt för att backa varandra, räknandet av sin egna kraft som källan till frihet. Detta sammansättande är inte ett identitetsprojekt, utan snarare något som genom sina kombinationer överskrider subjekten. Kommunen är varken kooperativen, facken, kollektiven eller de sociala centren – utan det som uppstår när dessa samverkar, sammansvärjs och kombineras. ”Det var samarbetet mellan allt detta, livet som utvecklades mellan allt detta, och som inte kan tilldelas någon av dessa aktiviteter, någon av deras entiteter”. ”Kommunen är då det som får alla ekonomiska gemenskaper att kommunicera sinsemellan, det som genomborrar den och överskrider den, den är sambandet som motarbetar deras benägenhet till självupptagenhet”. Osynliga kommittén rör sig här redan bortom Agamben, som ser gemenskapen som reellt redan existerande och bara kräver ett perspektivskifte, ett annat sätt att förhålla sig till världen.

Blockaden – mål eller medel

Om fabriksarbetarna som subjekt hade strejken som sin kampmetod i produktionen är vem som helst-singulariteternas kampmetod idag blockaden. Makten har flyttat ut ur institutionerna, menar Osynliga kommittén, och in i infrastrukturen. Makten är biopolitisk och verkar direkt in i våra levda världar, men den verkar – vilket är det viktiga – genom sin cybernetiska styrning över en utspridd infrastruktur och dess kommunikation. ”Regerandet finns inte hos regeringarna”, istället för att se på statsmakten måste man se ”dess politiska konstitution är dess materiella konstitution”.

Produktionen sker i flöden och fabriken ersatts av produktionsanläggningar, som flödets noder. Snarare än producera färdiga varor ägnar sig dessa anläggningar åt en omvandling av det som passerar in och ut, för att sedan skickas vidare till nästa nod för fortsatt bearbetning eller montering. Arbetaren har reducerats till en maskinövervakare, vars uppgift snarare är att träda in för att åtgärda stopp i arbetet – medan maskinerna utför produktionen. Den cybernetiska kapitalismen har helt införlivat reproduktionen i sig, det finns inte längre någon separat eller semiautonom reproduktions- eller distributionssfär.

Den cybernetiska kapitalismen är sårbar överallt, genom att dess flöden löper igenom hela samhället och potentiellt går att blockera. Vem som helst kan blockera produktionen, inte enbart arbetaren. Och attackerar man produktionens flöden attackeras kapitalismen i hela sin totalitet.

Jason E Smith ser här en av de svagaste bitarna i Osynliga kommitténs resonemang. Den missar den roll blockaderna av logistiken spelat historiskt de senaste 40 åren. Oftast har blockaderna varit det sista redskapet att ta till under en social protest eller facklig konflikt. Blockaderna har ofta snarare haft rollen som generaliserade strejker, där fackföreningarna initierat protesterna och kunnat styra dem. Så även i det exemplet Osynliga kommittén tar upp, med rörelsen 2010 mot pensionsreformen i Frankrike där facket CGT stängde ner oljeraffinaderierna med sina strejker och vem som helst kunde generalisera strejkerna genom blockaderna av bensintransporter och trafik. Men dessa blockader kontrollerades till syvende och sist av CGT, som kunde utöva sin hegemoni över dem.

Arbetarnas särställning i produktionen försvinner i kommitténs jämställande av produktion, distribution och cirkulation. Osynliga kommittén reducerar denna strategiska position enbart till en fråga om knowhow. Fabriksarbetarnas möjlighet till strejk kom ur en koncentration av arbetare i fabriken, en kunskap om arbetsprocessen som gav viss kontroll över arbetet, råvaror och lager. ”Den som vet hur ett system fungerar kan också sabotera det på ett effektivt sätt”. Med den cybernetiska kapitalismen måste motståndet stjäla denna kunskap och göra den tillgänglig för vem som helst. ”Att konstruera en revolutionär kraft idag är just detta, att artikulera alla de nödvändiga revolutionära världarna och teknikerna, sätta samman den tekniska intelligensian till en historisk kraft och inte ett system för regerande”.

Frågan är vilken funktion blockaderna fyller. Hos Osynliga kommittén verkar de mest ha ett strategiskt antikapitalistiskt värde, genom att de negerar produktionsprocessen. Men stärker blockaderna verkligen vår makt? Alberto Toscano riktar i texten ”Logistik och opposition” en operaistiskt influerad kritik av kommitténs fokusering på logistiken. Toscano saknar en diskussion om hur produktionen kan användas och omställas till nya mål. ”Interstitial enclaves or temporary liberated zones, ornamented by discourses of withdrawal and difference, have widely replaced the reference of an advancing, unifying and largely homogeneous planetary movement of liberation”, skriver han. Detta resulterar i en fetischering av brytningen, som inte skapar några förutsättningar för en ickekapitalistisk livsform.

Toscano beskriver det som en ”katastrofisk optimism” hos Osynliga kommittén, att blockerandet av kapitalismens flöden i sig skulle resultera i en antikapitalistisk kollektivitet – men att resultatet likaväl kan bli en massiv irritation och öppna för reaktionen. Istället frågar Toscano efter ”hur kan vi vända strukturer/flöden som separerar oss från kollektivt handlande till ny användning/mål snarare än bara stoppa dem”. Hur kan kapitalistiska strukturer göras användbara snarare än oanvändbara för oss, vilka tendenser i dem kan omvandlas i riktning mot ett kommunistiskt samhälle?

Den snabbt växande urbanismen vilar på allt längre och omfattande försörjningskedjor, vilket försätter en intensifierad exploatering och expansion. Så logistiken har en central funktion, ur ett maktperspektiv. ”The metropolis is in fact a processing centre”. Dessa försörjningskedjor bygger på standariseringar, i allt från gemensamma förvaringsformer (moduler, containers) till streckkoder, kommunikationssystem, infrastruktur och regleringar. Istället för att se blockaden som mål, blir det ett mer strategiskt perspektiv att betona den som medel – att se vilka maktredskap det ger arbetarna att skaffa sig bättre förhandlings- och styrkeposition genom sin möjlighet att kunna avbryta produktionen. Toscano lyfter fram Sergio Bolognas undersökning av hamnarbetares kamp över försörjningskedjehanteringen som exempel. Eller varför inte Angry Workers of the Worlds undersökningar av migrantarbetares kamp i den brittiska logistiksektorn. Blockaden skiljer sig på så sätt inte från strejken, vare sig som kampmedel eller i fråga om subjekt (inom och emot produktionen).

Här blir blockadstrategin mer intressant att sätta in i dagens autonoma diskussioner internationellt om den sociala strejken. Hur kan blockaderna användas för att generalisera konflikter i produktionen, skapa nya sammansättningar inom och utanför produktionen på ett samhälleligt plan. Blockaden kan på så sätt användas som maktmedel för att vinna segrar och bygga makt, som avancerar klassens positioner inom och emot kapitalets utvecklingstendens.

En konstituerande motmakt

Ett användbart redskap i Det stundande upproret och Till våra vänner är kommitténs (heideggerianskt färgade) beskrivning av kommunernas varande territoriet och beboende av rummet. Här finns fantastiska verktyg att använda sig av. Bildandet av kommuner, av sammanslutningar av konspirationer, handlar om att bebo områden. Kommittén pekar på ordet geografis etymologi, som geo-grafi – att skriva in sig i ett område. Kommunen skapar ett politiskt territorium som inte nödvändigtvis följer rummet, utan bryter mot det, förgrenar sig och expanderar. De skriver ständigt in andra i sin geo-grafi. ”Genom sin blotta existens river den isär rummets uttänkta indelning och dömer varje viljesats till en ‘rumslig samhällsplanering’ att misslyckas”.

Jason E Smith lyfter fem användbara steg av subjektivering, där han bänder på Osynliga kommitténs teser, för att ta stegen från vem som helst via kommunen till det historiska partiet:
1) Betonandet av arbetarna som förkroppsligande av tekniska kunskap inom produktionsflödena. Hur arbetarna måste skaffa sig en ”strategic intelligence of the present”.
2) Hur strejken kan ses som en territoriell aktion (blockaden som social strejk). Strejkens genomslag och påverkan på ett territorium avgörs hur mycket den lyckas involvera de utanför, skapa lojaliteter i kvarteren. Det gäller lika mycket idag som under arbetarrörelsens uppkomst.
3) Hur gemenskaperna och kommunerna baseras på inbördes hjälp och solidaritet
4) Hur kommunerna inte bara blockerar eller saboterar produktionen, utan övertar och transfomerar den.
5) Se partiet som hur kommunernas territoriella fästen bildar en allt tätare etisk väv, en konspiration och inbördes pakt.

Den stora skillnaden mellan Osynliga kommitten/Agamben och de autonoma/Negri är synen på konstituerande makt. Agamben och kommitténs beskrivning av den cybernetiska makten och biopolitiken genomsyras av dess syn på den statliga suveräniteten, dess övervakning och upprorsbekämpning. Detta perspektiv på den suveräna statsmaktens regerande läggs sedan som ett raster på förståelsen av kapitalismen. Ekonomiska kriser reduceras till subjektiv politik för att genomdriva omstruktureringar, ”destabilisera för att stabilisera”. ”Krisen inte är ett ekonomiskt faktum utan en politisk metod för att regera. Vi genomlever inte en kris för kapitalismen, utan en triumf för kriskapitalismen” – här ligger kommittén inte så långt från Negris 70-talsskrifter. Kapitalismen verkar genom bryter upp och omstrukturera samhället, genom en cybernetiskt verksam biopolitik.

Motståndshandlingen blir enbart att angripa (”alla svin har en adress”) eller desertera undan den suveräna maktens kontroll. Makten måste destitueras och fråntas sin legitimitet. ”Att destituera makten är att beröva den dess fundament”. Varje diskussion om konstituerande makt kan för kommittén därigenom bara ses som att återge den suveräna makten legitimitet. ”Att inrätta eller konstituera makt är att ge den en bas, en grund, en legitimitet”. Syftet med den ”konstituerande maktens fiktion” är att regera revolutionen.

Här blir kommitténs skuggboxning som tydligast, där de inte kan ta av sig Agambenglasögonen när de läser Negri. Negris användning av begreppet konstituerande makt (hämtat från Machiavelli och Spinoza) handlar inte om att ge den suveräna statskonstitutionen ett nytt fundament och legitimitet, utan Negri diskuterar snarare hur den maktbas som suveräna makten åberopar kan undandras. Genom Spinoza försöker Negri se hur den konstituerande makten kan bli en öppen process, där en sammansättning och rättigheter ges immanent, genom singulariteternas ömsesidiga förbindande, konspirerande och uppbackande av varandra, snarare än garanteras genom negativ maktöverlåtelse till en rättighetsgaranterande suverän. Den konstituerande makten Negri söker är den som destituerar den konstituerade makten. Begreppet blir ännu mer potent när det kombineras med operaisternas läsning av Marx begrepp levande arbete.

Ironiskt nog beskriver det Foucaultcitat kommittén lyfter fram exakt den logik Negri betonar med multitudens politiska sammansättande: ”Den dialektiska logiken är en logik som låter motsägelsefulla termer sammanstråla, inom det homogenas domän. Och jag föreslår att man ersätter denna dialektikens logik med strategins logik. Strategins logik framhåller inte motsägelsefulla termer i det homogenas domän, vilket utlovar deras upplösning i en enhet. Strategins logik har till funktion att undersöka vilka samband som är möjliga att etablera mellan olikartade termer, vilka förblir olikartade. Strategins logik, det är logiken i det heterogena samband, inte logiken i det motsägelsefullas homogenisering”.

Det här är partiet. För såväl Negri som Osynliga kommittén. En sammansättning eller konspiration som skapas. Agamben skulle däremot aldrig skriva under på det, det är långt ifrån hans vemsomhelst-singulariteters kommande gemenskap.

Förstå. För att bättre kunna slå

Det börjar alltid med en kravall. Just i det ögonblicket då vänstern skulle dödförklaras dök den upp igen, som fågel Fenix ur askan. I den italienska hamnstaden Genua samlades sommaren 1960 unga arbetare på torgen i ilska mot att fascistpartiet MSI skulle hålla partikongress i staden. Många hade randiga tröjor, den stora modétrenden bland ungdomar. ”De randiga tröjornas kravall”, som händelsen därför kom att kallas i media, spred sig till alla industristäder på bara några dagar. Vilka var dessa ungdomar i randiga tröjor? Den unga generationen arbetare hade stämplats som opolitisk, individualistisk och likgiltig – till skillnad från deras föräldrageneration som kämpat mot fascismen och organiserat sig i arbetarrörelsens organisationer och partier.

Ilskan stannade inte vid antifascistiska kravaller. Den smittade av sig, in i fabrikerna, där den stora majoriteten unga jobbade skift vid de löpande banden. En våg vilda strejker bröt ut de kommande åren. En ung protest som inte tog hänsyn till partibok eller fackföreningsmedlemskap, okontrollerbar och orepresenterad. Kravallerna som utbröt i fabriksstaden Turin under avtalsrörelsen då de strejkande arbetarna tågade ut ur fabriken nådde en intensitet som Italien inte skådat sen partisanstriderna mot fascismen.

Det var en märklig situation. En nyvaknad arbetarkamp växte fram samtidigt som vänstern och fackföreningsrörelsen befann sig i en djup kris. Fabriksstaden Turin hade historiskt varit vänsterns starkaste fäste. Den röda fabriksstaden. Det var här det italienska fabriksrådsupproret bröt ut 1919-1920, ”de två röda åren” innan fascismens ankomst. Och det var i den här staden som arbetarna inledde sin generalstrejk 1943. Då stoppade 100 000 arbetare produktionen, vilket blev början på fascismens fall. Men under hela 50-talet blödde fackföreningarna, de tappade stora delar av sina medlemmar. Sovjetunionens brutala krossande av rådsupproren i Ungern och Polen 1956, i kombination med att omfattningen av stalinismens fruktansvärda förbrytelser blev kända, hade lett till en flykt från kommunistpartierna i Europa – som allt mer började distansiera sig från Sovjet. Många vänsterintellektuella sökte nya vägar. Flera samlades kring det italienska socialistpartiet.

Det fanns en tillfällig öppning inom vänstern. Man behövde förstå den nya situationen, få kontakt med de unga arbetarna och hitta en väg ut ur vänsterns kris. Vissa började läsa Marx på nytt. Fast utan marxism-leninismens dogmatiska filter och förenklade scheman. Andra funderade på om sociologin kunde ge redskap för att förstå varför fackföreningarna tappade medlemmar. Tidskriften Quaderni Rossi (Röda häften) föddes ur mötet mellan dessa båda strömningar i sextiotalets början. Målsättningen var att kombinera industrisociologins metoder och plocka ner den marxistiska teorin från sitt elfenbenstorn för att gå ut i fabrikerna och göra enkäter om de ”nya krafterna” inom arbetarklassen. Marx egna franska arbetarenkäter, ”enquëte ovrière”, dammades av och togs som modell. Socialistpartiet ställde sina arbetsplatskontakter till tidningens förfogande.

Socialistisk sociologi

Den amerikanska industrisociologin utvecklades nära knuten till näringslivets och arbetsköparnas behov. De sociologiska undersökningarna gjordes för att identifiera problem i arbetsprocessen för att öka produktiviteten och effektivisera produktionen – en kunskap som arbetarna i fabrikerna fick vänd mot sig som ökad rationalisering, högre arbetstempo och hårdare arbetstakt. Kunde man istället använda sociologins redskap för arbetarrörelsens syften? Den frågeställningen delade snabbt redaktionen kring Quaderni Rossi. Gällde det bara att utveckla en ”kritisk sociologi”, som identifierade problemen och försökte förstå arbetarklassens situation, för att fackföreningsrörelsen och partierna återigen skulle kunna fånga upp deras intresse och knyta dem till sig? Eller kunde undersökningarna på fabriken vara till stöd för arbetarklassens självorganisering, intervenera i dem och hjälpa dem att hitta nya effektiva organisationsformer som de själva kontrollerade?

Frågan ställdes på sin spets med de unga fabriksarbetarnas vilda strejker och kravaller under avtalsrörelsen. Hur skulle man ställa sig till dessa kampformer? Quaderni Rossis undersökningar fick ett snabbt och snöpligt slut. Socialistpartiet drog in sitt stöd och anklagade tidningen till att ha uppviglat arbetarungdomarna snarare än att knyta dem till partiet. Partipiskan ven och Quaderni Rossi rättade sig i ledet. Istället bildade den interventionistiska falangen tidskriften Classe Operaia (Arbetarklassen) av Mario Tronti, Romano Alquati, Antonio Negri och Sergio Bologna. Syftet var att fortsätta arbetarplatsundersökningarna och ställa dem till den autonoma arbetarkampens förfogande. Strömningen kom att kallas ”operaismo” (arbetarism).

Klassammansättning

Det banbrytande med tidningen Quaderni Rossi var deras analys av hur arbetarkamp och kapitalets organisering av produktionen dialektiskt påverkade varandra. För att effektivisera produktionen behövde kapitalisterna bryta upp arbetarklassens organisering och styrka. Vapnet var att planera produktionen, genom en ökad rationalisering, ökad arbetsdelning (socialisering) och automatisering, för att höja produktiviteten. Arbetarklassen mötte därför kapitalistens angrepp i form av kapitalets plan – en omfattande förändring av produktionen som inte gick att backa tillbaka från. Varje tidigare klassformation har behövt förstöras för att frigöra ”råmaterial”, de proletärer som kan bli nya arbetare med nya arbetsuppgifter. Omorganiseringen av produktionen försökte neutralisera antagonismen och splittra klassen. Quaderni Rossi menade att organiseringen av produktionen, rationaliseringarna och automatiseringen aldrig var en ”neutral” process. Utan ett moment i klasskampen.

Men omorganisering i produktionen kunde inte radera arbetarkampen. Den förändrade bara kampens form. Omorganiseringen ändrade hur arbetarna relaterade till varandra, vilken kunskap de satt på, vilka uppgifter de utförde och vilka positioner de hade. Kort sagt förändrade den arbetarna som subjekt och hur proletariatet sammansattes som klass. Detta skedde inte vid en given tidpunkt i historien, utan var en pågående process.

Quaderni Rossi menade att det var här vi skulle förstå arbetarrörelsens sammanbrott på 50-talet. Omorganiseringar genom införandet av löpande bandet skapade en ny arbetartyp: unga oskolade och ickekvalificerade arbetare, ofta med migrantbakgrund från Syditalien. Deras kampformer och sätt att organisera sig skiljde sig från den gamla klassammansättningen av yrkesskolade och specialiserade fabriksarbetare, som i högre grad var fackligt organiserade. Tidningen plockade här upp Marx analys om sambandet mellan materiella villkor och subjektivitet, varande och medvetande, och Lenins diskussion om hur objektiva krafter skulle förvandlas till subjektiva krafter. Operaisternas undersökningar gick ut på att förstå dessa ”nya krafter” inom produktionen – den unga arbetarklass vars behov och beteenden skiljde sig från de äldres. Unga arbetare som oftast utmålades som oorganiserade, spontana, odisciplinerade, ”lösa hundar” eller ”terrone” (”bonnläppar”, rasistisk betäckning på syditalienare). Ungdomarna i de randiga tröjorna.

Militanta undersökningar

Syftet med undersökningarna var att studera vilka nya kamper och klassubjekt som uppkommit i produktionen. Men Quaderni Rossi och Classe Operaia tog dem ett steg längre. Målet var att bryta ner uppdelningen mellan undersökning och de som undersöktes. Att göra undersökningen till en deltagande undersökning (”conricerca”), en självundersökning. Dessa undersökningar kallades ”militanta undersökningar”, militanta i bemärkelsen aktivistiska eller aktiverande. Det är genom kampernas utveckling som undersökningarna får sin praktiska verifiering, som hypoteserna visar sin giltighet. Undersökningen blir ett delmoment av aktionen, som görs gemensamt mellan militanter utifrån och arbetarmilitanter inifrån.

Förgrundsgestalten i att utveckla metodologin med de militanta undersökningarna var Romano Alquati (1935-2010), en av de drivande operaisterna. För Quaderni Rossi och Classe Operaia genomförde han deltagande undersökningar på två av Italiens största företag, FIAT och Olivetti, båda belägna i Turin. De båda fabrikerna hade gått från att vara vänsterns starkaste fästen till att bli förlorat land. Medan operaister som Mario Tronti och Antonio Negri formulerade teorierna, ramade in arbetarkamperna i en stor berättelse, studerade Romano Alquati snarare direkt på arbetsplatsgolvet kampernas alla möjligheter och komplikationer. Vad deras styrkor och svagheter var, utan att vare sig förenkla eller romantisera. Alquatis militanta undersökningar byggde på flera steg, och rörde sig från enkäter och diskussioner över till interventioner och politisk organisering.

Det första steget i Alquatis undersökningar var att ställa företagens myter mot arbetarnas egna erfarenheter. FIAT hade på 60-talet ett rykte om sig att vara ett socialt medvetet företag, där arbetarna hade högre löner, bättre skyddsnät och större karriärsmöjligheter. Alquatis intervjuer klädde av dessa myter om de priviligierade FIAT-arbetarna och visade på de låga lönerna, det hårda arbetet, missnöjet mot bristen på karriärstillfällen. Olika arbetstitlar användes för att skapa hierarkier och löneskillnader i arbetsstyrkan, trots att samma arbetsuppgifter utfördes. Mot företagsideologin ställdes arbetarperspektivet. Varje omorganisering, rationalisering eller hierarkisk indelning betraktades med arbetarnas synvinkel som utgångspunkt.

Mikrokonflikter

Istället för att stirra sig blind på de stora synliga strejkerna och manifestationerna utgick Alquatis undersökning från de vardagliga ”osynliga” mikrokonflikterna på arbetsplatsen. I dessa spontana kamper såg Alquati en embryoform till politisk organisering. Det var de osynliga nätverken i vardagskonflikterna som sedan låg till grund för de öppna och synliga protesterna. Mot den bakgrunden blev den vilda strejkvågen förstålig. Det var mikrokonfliktualiteten som var den kampterräng där klassmedvetenheten började ta form och de första stegen togs för att ”förvandla de objektiva krafterna till subjektiva krafter”.

Mikrokonflikterna tog sig ofta formen av en vägran. En form av ickesamarbete eller ovilja att genomdriva den plan kapitalisten hade för produktionen. Denna olydnad var inte rent negativ, utan byggde på en informell kunskap hos arbetarna att vända arbetsorganisationens medel mot dess planerade mål, till sin egen fördel.

De vardagliga individuella problemen behövde synliggöras som kollektiva problem, som bara gick att lösas kollektivt. Redan i det personliga missnöjet med sin situation på arbetet fanns en kärna som kunde vändas till ett samverkat ickesamarbete. En frustration som kunde få kollektivt utlopp. Varje form av personliga behov som krockar med företagets myter och löften, mikrokonflikter och olydnad som ställer sig mot kapitalistens plan är små pusselbitar som om de läggs samman – med den militanta undersökningens och militanta interventioners hjälp – bildar en ”motplan” (contropiano), med Alquatis terminologi.

Motplanen var den strategiska sammanställningen av den viktiga kunskap arbetarna individuellt satt på över produktionen som kunde kortsluta kapitalets plan. Ingen produktion är möjlig utan arbetarnas egna initiativ för att lösa alla de luckor och buggar som finns i den kapitalistiska planen. Som att fixa ihop de saker som inte klaffar i chefens order. Den kunskapen över produktionen kunde också bli en subversiv kunskap. Planen kunde förses med element som kapitalismen inte kunde svälja.

Från undersökning till motstånd

Den proletära osynliga organisationen var alltså inte bara en spegling av den kapitalistiska arbetsdelningen, utan snarare en reaktion på dess irrationalism och splittring. De militanta undersökningarna hjälpte till att gemensamt pussla ihop och cirkulera dessa erfarenheter, till exempel genom flygblad, fabrikstidningar, stormöten utanför fabriken eller samtal vid fabriksgrindarna. Här fyllde de externa militanterna, operaisternas aktivister, rollen som kampens budbärare. Målet var att utveckla kommunikationens former så att dessa motståndspraktiker kunde sprida sig igenom de enorma fabrikernas alla olika avdelningar och mellan de olika fabrikerna i samhället. På så sätt skulle kamperna generaliseras i samhället. Det var en central uppgift i byggandet av en revolutionär organisation utifrån arbetsplatserna. Eftersom företagens arbetsorganisering bygger på att hålla arbetarna uppsplittrade behövdes strukturerna byggas upp – med ena benet i de redan existerande osynliga nätverken, men också genom skapandet av yttre strukturer baserade på dessa. Militanta undersökningen fyllde en funktion att förbinda dessa nivåer.

Denna ”antagonistiska samverkan” kom inte ur ett vakuum, utan bar med sig politiska spår av arbetarklassens tidigare subjektiva struktur och utgjorde en förutsättning för de följande kamperna. Varje tidigare kampcykel hade lämnat en utkristaliserad politisk rest som bakades in i de nya kamperna.

Alquati betonade att om inte kamperna förbands eller generaliserades riskerades de att infångas inom systemet, ebba ut eller bara medieras av företags- eller fackföreningsbyråkratin. Att bara ha personliga erfarenheter av förtryck leder inte nödvändigtvis till en heltäckande analys eller kollektiv praktik. De osynliga kamperna i sig blev inte nödvändigtvis radikala eller per automatik antagonistiska mot kapitalet. Det gällde att organiskt vidarutveckla dem till politisk organisering. De som befanns sig i mikrokonflikterna kunde inte nödvändigtvis själva se helheten. De kunde inte greppa omfattningen av kapitalets plan – utan bara se sin del i arbetsprocessen, utan att förstå den värdeskapande process arbetet ingick i.

De individuella kampformerna av störningar, vägran och sabotage var inte tillräckliga. De behövde få en medveten och organiserad form – vilket de institutionaliserade fackföreningarna inte kunde ge. Det behövdes revolutionära organisationer, förankrade i fabrikerna, men som löpte utanför. Teorin och undersökningarna skapade i sig inte själva detta perspektiv, utan kunde bara understödja det och hjälpa till att artikulera det, som kampredskap som förvandlade teorin till en politisk organisation förmögen att socialisera sig själv. Utan att undersökningarna återkopplades i politiskt arbete riskerade de att bara bli reformistiska. Syftet var att ”förstå, för att bättre kunna slå” (”Capire. Per meglio colpire”), som Classe Operaia sammanfattade det.

Det var denna process som var klassens politiska sammansättning, ett gemensamt artikulerande av alla former av antagonistiskt ickesamarbete och arbetsvägran inom produktionen i en gemensam politisk process.

Från fabriken till samhället

Alquatis militanta undersökningar stannade inte vid fabriksgrindarna. I rapporterna i Classe Operaia betraktade han också var arbetarklassen möttes utanför fabrikerna, vilka former av arbetarkultur som existerade som kunskapsöverföring, hur de stora protestmanifestationerna på torgen uppstod och förbands i det tidiga 60-talets upploppsvågor. Kapitalets plan löpte ut ur fabriken över hela samhället, och så gjorde även motståndet. Relationen staden-fabriken blev en central del i analysen, för att se hur även kamperna sammansattes och generaliserades utanför fabriken. Även om Alquati i första hand undersökte en invandrad, ung och manlig arbetarklass så lämnades här en öppning i de militanta undersökningarna, som kom att explodera i mängder av projekt under 60- och 70-talet. Undersökningarna av lönearbetet överfördes på kvarteren, bröt sig in i kärnfamiljen och undersökte det oavlönade hemarbetet och arbetskraftens reproduktion (med andra vågens feminism), undersökte arbetslösheten, universiteten och prekariseringen (redan på 70-talet!). Undersökningarna som verktyg överfördes på hela samhällsterrängen. Som ett värdefullt redskap för politisk organisering underifrån. Arbetsplatsbladen och tidningarna fick sällskap med piratradiostationer och sociala center öppnades upp i arbetarkvarteren för att öka mötesplatserna. Kvinnohus, studiegrupper, tidningsprojekt multiplicerades och breddade rörelsen till samhällets alla områden.

Alquatis modell för militanta undersökningar är lika användbar för oss idag. Även en undersökning idag behöver gå igenom dessa steg. Vi behöver även idag skingra alla de myter och ideologiska propaganda som läggs som en våt filt över våra erfarenheter. Det kan vi göra genom att vi lyfter berättelser, sätter ord på våra erfarenheter och synliggör en materiell verklighet. Att vi utgår från mikrokonflikterna och de osynliga nätverk och gemenskaper där våra erfarenheter redan idag möter andras och blir gemensamma intressen och delade situationer. Att vi utifrån dessa mikrokamper ser hur vi kan forma organisationer, öppna kamper, cirkulera och generalisera dessa erfarenheter till ett helhetsperspektiv – en motplan med krav och målsättningar – och en kollektiv politisk process – ett politiskt sammansättande. Så går vägen från undersöka och synliggöra våra egna erfarenheter till att bli ett gemensamt politiskt projekt. Så blir det personliga politiskt.

/ Mathias Wåg

Läs mera:
Steve Wright: Stormining Heaven
Wildcat: The Renaissance of workerism
riff-raff nr 3-4: Tema militanta undersökningar
Evan Calder Williams: Invisible organization – Reading Romano Alquati

Wildcat: Storma himlen – Intervju med Steve Wright

En översättning av tyska klasskampstidningen Wildcat’s intervju med Steve Wright i samband med att boken Storming Heaven släpptes i Tyskland 2004, med anledning av studiecirkeln på samma bok som pågår just nu.

Wildcat: Vad sysslade du med innan boken kom ut?

Jag blev intresserad av anarkism och rådskommunism som tonåring, och upptäckte senare operaismen i slutet av sjuttiotalet när jag var universitetsstudent i Melbourne, Australien – där jag bor. Jag blev senare aktiv i antikärnkraftsrörelsen, och sedan som fackföreningsdelegat. I slutet av 90-talet gick jag med i den lokala avdelningen av IWW, som rasade samman för några år sedan. Så jag återgick till att vara en ”hemlös hund”. Efter att ha haft ett antal korttidsjobb och tillfälliga universitetsanställningar under 90-talet och de första åren på 00-talet, har jag från i år en fast anställning som föreläsare i informationsmanagement (till exempel klassifikationsteori, informationssökning) på Monash universitet.

Wildcat: Vad var ditt huvudsakliga politiska syfte med din bok ”Storming Heaven”?

Det viktigaste målet var dubbelt: a) att ge någon sorts historisk kontext för de kamrater som ville ta reda på mer om den italienska operaismo-traditionen, som idag ju främst är känd (om den ens är det) som den bakgrund som Imperiets författare kom ifrån; b) att dokumentera utvecklandet av begreppet klassammansättning som operaismens särskilda bidrag till vår förståelse av klassdynamiken.

Boken är en uppdaterad version av min doktorsavhandling, som jag blev färdig med i slutet på 80-talet. På den tiden verkade det inte finnas något stort intresse i de engelskspråkiga kretsarna att ta reda på mer om operaismen, trots alla försöken från kretsar som engelska Red Notes eller kamraterna som arbetat med amerikanska tidningen Zerowork. Det är bara det senaste decenniet som ett växande intresse för den italienska rörelsen vuxit fram, parallellt med den ökande uppmärksamheten kring Negri (delvis tack vare hans kopplingar till en viss ådra av fransk teori?).

Wildcat: Vilken sorts feedback fick du och från vem?

Försäljningen har gått sådär – jag har tyvärr inte kunnat sluta lönearbeta. Å andra sidan, åtminstone en person har scannat boken och lagt ut den på nätet, vilket är smickrande – jag önskar bara de hade gjort en bättre scanning än de gjorde.

En tysk utgåva kommer senare i år, vilket jag är mycket nöjd med. Det har också kommit informella förfrågningar från kamrater som varit intresserade att översätta boken till turkiska och franska. Jag skulle gärna se att det kom en italiensk utgåva, men än så länge har ingen börjat jobba med det. [Den italienska utgåvan kom sommaren 2008 – Guldfiskes anm]. Jag har haft lite samtal med vänner, och vänners vänner, som läste boken och de verkar tycka den är användbar. De recensioner som betytt mest för mig är de som skrivits av personer som Sergio Bologna, Damiano Palano och Patrick Cuninghame: folk som är väldigt bekanta med operaismens konturer, och därför i position att bedöma om ”Storming Heaven” faktiskt är en användbar introduktion till den traditionen.

Wildcat: Sergio Bologna och Damiano Palano hyllade dig båda två för att ha förstått operaismens ”komplexitet” och därigenom din förmåga ”att bryta med den dominerande tendensen att antingen nedvärdera eller idealisera operaismen” (Sergio Bologna). Hur undviker du att ”idealisera” eller ”nedvärdera” en tendens vars förespråkare befann sig å ena sidan i en position där de alltid har varit de radikalaste mot institutioner som staten och fackföreningarna, medan de å andra sidan alltid befunnit sig inom dessa institutioner, om som var kända för sin insikt att ”strategin finns inom arbetarklassen” och sedan på bara några år vände den till ”strategin finns i partiet”?

Jag tror att en del i svaret finns just det: att försöka förstå varför många av operaisterna hade verkligen radikala intuitioner, men sedan backade undan från att följa dem till sin konsekvens, hur de istället vände sig till genvägar. Det är ett av min boks teman: att så många av dem som till en början sökte ett systematiskt sätt att undersöka klassammansättningen var oförmögna att fullfölja det de påbörjade. Jag hade inte tillgång till det dussin intervjuer med operaister som låg till grund för boken ”Futuro Anteriore”, som också publicerades i början på 2002. Jag tror att man kan hitta fler ledtrådar i utskrifterna från de intervjuerna.

Wildcat: I din bok försöker du skilja på olika tendenser inom operaismen, varav en du kallar den ”rationella” delen…

För mig var de ”rationella” (Primo Moronis begrepp?) de som på sjuttiotalet fortsatte försöka att ”leta efter det politiska innehållet och strategin inom själva klassammansättningen” – till skillnad från sådana som Negri som ”tog sina drömmar för verklighet”. Mina sympatier ligger helt klart hos personer som Bologna, den självformade ”klassammansättningsskolan”, och de yngre kretsarna som ”Collegamenti” som var influerade av dessa (och alla som har koll på Collegamenti kan direkt säga hur inflytelserika deras arbete i sin tur har varit för mina tolkningar). Jag respekterar de ”rationella” eftersom de försökte ställa de svåra frågorna, att säga ”ja, men…”, snarare än att uppslukas av den triumferande retoriken som kan finnas i tidningen Rosso [Negris tidning på sjuttiotalet – Guldfiskes anm]. I den bemärkelsen verkade de ”rationella” fortsätta vara en mer lekfull, ironisk och självkritisk röst inom operaismen.

Wildcat: Det skulle också kunna gå att göra en åtskillnad mellan operisterna utifrån deras syn på värdelagen – Negri, Marazzi, Montano och så vidare har helt klart övergivit begreppet ”värde”, även om Negri fortsätter att hävda att de olika nya sammansättningar han funnit ändå producerar mervärde! De ”irrationella” är de som i hög grad har övergett ”värde” som ett centralt begrepp i kapitalrelationen.

Jag är inte så säker på att den åtskillnaden är så tydlig när det gäller dessa två grupper, speciellt på sjuttiotalet. Jag kan helt klart se hur en kritik av den politiska ekonomin kan överleva övergivandet av värdeläran. Om kapitalet inte längre begränsas till värdelagen, måste kapitalet rent definitionsmässigt ha förvandlats till en helt annan form av social dominans. Faktumet att kapitalet fortsätter att hitta sätt att avvärja några av värdelagens effekter för (allt större) tidsperioder har lett vissa till den felaktiga slutsatsen att kapitalet på något sätt brutit sig loss från sina förtöjningar.

Wildcat: Idag känns det som en déjà-vu: precis som på sjuttiotalet har de ”irrationellas” röst blivit mycket mer högljudd. Många talar om operaism utan att ens lägga märke till att operaism hade ”något” att göra med arbetare… Hur kan vi intervenera i detta? Vad kan vi sätta mot boken Imperiet?

Trots all min kritik mot Imperiet tror jag den har varit användbar att sätta en ”katt bland duvorna”, i bemärkelsen att ifrågasätta alla dem som tror att ett nytryck av Lenins pamfletter är allt vi behöver som nutidsanalys. Jag är inte säker på hur mycket ”vi” – till exempel de av oss som vill fortsätta arbetet som sjuttiotalets ”klassammansättningsskola” gjorde – faktiskt i nuläget har något som kan ”sättas mot Imperiet”. Jag kan inte läsa tyska, men vad jag förstått har nyligen några från Wildcat börjat lyfta fram, precis som jag också gjort, de teoretiska bidragen från världssystemteoretiker som Arrighi och Silver. I denna bemärkelse kanske en kritisk läsning av deras verk ha något att erbjuda som vi inte kunnat utveckla själva.

Jag tror att Beverly Silvers Forces of Labor är en väldigt viktig bok av flera skäl: dess globala perspektiv; betonandet på kampcykler som förändras över tid och rum, den försiktiga optimism som följer ur dess centrala argumentation. Det är en kort bok, men det finns mycket att diskutera kring, både vad gäller det som Silver tar upp och det som hon förbiser. Men som en uppsättning hypoteser som kan ligga till grund för en inledande diskussion om vad en ny sammansättning på en global nivå kan innebära, tror jag att den har mycket att erbjuda. Den har också förtjänsten att vara tydligt skriven, lättillgänglig även för dem som är nya på världsmarknadssystemteorin, som trots allt är en ofta väldigt komplex uppsättning perspektiv. I denna bemärkelse påminner den om Sergio Bolognas citat, som brukar irritera mina vänner: ”tydlighet är viktigare än vare sig optimism eller pessimism”.

Wildcat: Låt oss vända oss till ett centralt argument i din bok. Genom att betona begreppet klassammansättning som något centralt för vad operisterna uppnådde så använder du dess historia mot Negris krumsprång. Vad är kärnan i ”arbetarundersökningarna”? Är det förhållandet mellan ”kapitalets tekniska sammansättning / klassens politiska sammansättning”? Eller är det observationen som så många gjort före, att det inte finns något som ”spontanitet” (eftersom om du ser på förhistorian eller ”förberedelsen” till en spontan kamp kommer du alltid hitta ett tålmodigt arbete av gräsrotsaktivister)? Min tanke är att dessa båda löpte samman på 60-talet (”Quaderni Rossi”) men skiljde sig åt igen på 70-talet. Senare kamrater talar om att ”undersökningarna” delades in i två fraktioner – en blev besatt i att hitta den ”centrala klassammansättningen”, den andra blev ”muntlig historia”, och tappade sin ”revolutionära böjning”.

Erfarenheten med Quaderni Rossi var fascinerande eftersom det för en kort tid verkade finnas en öppning i den officiella arbetarrörelsens utkant för argument som pekade mot Socialisme ou Barbarie eller Correspondences perspektiv. Jag tror inte vi kan nog betona vikten av det mötet för en generation kamrater som då fanns på insidan av PSI och PCI. I den bemärkelsen var omständigheterna väldigt speciella, och går inte direkt att återskapa någon annanstans. När Bologna och de andra på 70-talet insåg att klassammansättningen verkligen var en ”kulturell” fråga, så tror jag att det var just detta som de förstod: att klass-självorganiseringens former har sin egen historia, där gräsrotsaktivisterna spelade en viktig roll. Detta fascinerade även Alquati på 60-talet. Jag ser inte ”svängningen” till muntlig historia i och runt tidningen Primo Maggio som något så negativt: som bäst var det ett kraftfullt medel för att förstå processer både om uppsplittring och nysammansättning på en detaljnivå som en läsning av den tekniska sammansättningen inte kan ge.

Wildcat: Vad gäller Primo Maggio har du i stort sett rätt, men det sista numret publicerades 1988, och därefter har det väldigt schematiskt bildats två ”läger”: Negri och de som fortsatte med sin besatthet kring en ”central sektor”, hittar en ”nysammansättning” med varje ny bok, och andra som verkligen undersökte, men som hade tappat bort strävan efter ”revolution” eller var uppknutna till institutioner (till exempel Rifondazione Comunista). Den politiska kärnan i deltagande undersökningarna enligt den modell som Quaderni Rossi föreslog har förlorats. Är deltagande undersökande möjligt utan perspektivet om en centralitet? Kan du tala om klassammansättning utan föreställningen om en ”central sektor” för kapitalet? Här är din bok enligt min mening lite otydlig.

På den punkten gillar jag Dario Lanzardos hävdande att deltagande undersökande förkroppsligar ”en metod av politiskt arbete implicit i den allmänna formuleringen i kritiken av den politiska ekonomin”, nämligen arbetarklassens självbefrielse. Det innebär dock inte att säga att många användbara insikter inte kan komma från några konventionella sociologiska undersökningar; eller motsatt, att vilken ”självundersökning” som helst skulle göra ”överlägsna” upptäckter. Vi skulle behöva en kritisk historik över de deltagande undersökningar som gjorts under dessa år i Italien och på andra platser.

Det problem jag har med perspektivet om en centralitet är att inom operaismen har detta betraktats som vissa skikt av arbetares dominans över andra. Till exempel på det sena sextiotalet var ett vanligt argument att massarbetarna var tvungna att ”leda” klassen som helhet. Det råder ingen tvekan att de italienska massarbetarnas beteenden vann en viss hegemoni vid den tiden – delvis på grund av deras framgångar, och delvis på grund av de tayloristiska och fordistiska principernas utökning till sektorer som inte var inbegripna i massproduktion av konsumtionsvaror vilket innebar att massarbetarnas egna taktiker ofta hade en viss praktisk relevans för andra arbetare. Men det måste inte innebära att andra skikt inom den bredare klassammansättningen måste underordna sig detta skikt, vilket många i Potere Operaio hävdade.

Wildcat: Jag tycker nog att det är missvisande att säga att ett visst skikt arbetare måste leda. I förväg kan bara frågan om centralitet ställas som ett problem. Quaderni Rossi hade även de fel när de hävdade att de ”nya krafterna” (teknikeryrket) på Fiat skulle bli avantgardet. Bara när kamperna utvecklas kan vi se vilket specifikt ”skikt” som är ”centralt”. Men detta leder till en annan fråga: kan redskapet ”klassammansättning” bara användas efteråt? På vissa ställen i din bok verkar du antyda det.

Jag tänker att klassammansättnings-analyser kan ibland spela en förutseende roll. Kanske inte i den mer storslagna bemärkelsen att kunna förutse hela nya klassammansättningar som kan framträda – även om det även där i varje givet ögonblick kan skissas fram en hel uppsättning tänkbara framtida scenarios. Utan i en snävare bemärkelse, som Alquati gjorde med de ”nya krafterna” i början på sextiotalet, när han argumenterade för att masskamper var troliga att snart bryta ut på Fiat – ett påstående som många inom vänstern tyckte var hutlöst på den tiden.

Vad jag tycker är mest irriterande är rationaliserandet om skiftena i klassammansättning som gjorts i efterskott, till exempel Negris hävdande, som återupprepats många gånger de senaste tjugo åren eller nått, att han redan i begynnelsen av sjuttiotalet kunde se att massarbetaren var på tillbakagång. I boken försöker jag visa att attityden bland Potere Operaio-medlemmar var mer komplex, och mer motsägelsefull än det. Och jag misstänker att mycket av det tvivlet som uppstod i dessa kretsar på 70-talet framåt handlade mindre om ett förutseende utan snarare om en frustration över att många av dessa aktörer började göra saker som de inte var tänkt att de skulle göra.

Wildcat: På sid 208 nämner du Lapo Bertis kritik av Sergio Bolognas artikel ”The Tribe of Moles”: ”Enligt hans åsikt… var krisen i de stora fabrikerna en prövosten för klasspolitiken som ifrågasatte den fortsatta relevansen av kopplingen mellan teknisk och politisk sammansättning som traditionellt gjorts i operaismen.” Är detta en fundamental kritik eller är det mer en begreppsmässig eftersläpning bakom en föränderlig verklighet? I din avslutning säger du på sid 225 ”En annan av de mer uppenbara svagheterna för den italienska operaismen… skulle vara ett för snävt fokus på vad Marx benämnde som den omedelbara produktionsprocessen…” Men det stämmer ju inte. Det var bara i begynnelsen som operiasterna försökte göra detta, men med PotOp och framåt var de flesta upptagna med att ”bygga partiet”, de talade till vänstern och inte längre till arbetarna. Det fanns några undantag (runt Primo Maggio, några av Volscis kollektiv mfl) med kamrater som fortsatte ”undersöka” på 70-talet – men för dem stämmer inte din kritik (”för snävt fokus på den omedelbara produktionsprocessen”) Och som alla andra operaistiska strömningar (Negri, paduafolket) inte ens brydde sig om.

Du har rätt, Lapo Berti och många andra kastade ut barnet med badvattnet genom att helt överge klassammansättningsanalysen. Vad gäller din kritik: jag tror att jag tydliggjorde i samma passage som du citerar att operaisternas ”för snäva” fokus på den direkta produktionsprocessen bara stämde på sextiotalet.

Wildcat: Fast redan i de första texterna av Alquati ägnar han en del åt att ta upp arbetarnas reproduktion (familj, skolor för barnen, till och med vilken bil de körde eller vilken tidning de läste).

Ja, Alquati tar upp dessa frågor, även om hans fokus fortsätter ligga på vad detta innebär för arbetarnas subjektivitet inom arbetsplatsen. Hans Olivettitext slutar just vid denna punkt, där den reser (men inte följer upp) frågan om arbetarnas bredare ”sociala struktur”. Men jag har inte fått uppfattningen att de flesta av Alquatis samarbetspartners i Quaderni Rossi eller Classe Operaia skulle varit lika intresserade i dessa frågor som han var.

Wildcat: På vilket sätt kan Storming Heaven ge, som du skriver, ”en möjlighet att reflektera vidare över de hinder som klassens nysammansättning stöter på, och hur dessa kan hanteras på ett sätt som både är effektivt och passa med den sociala självorganiseringen”?

Boken dokumenterar några framgångsrika försök kring problemen, även om dessa är inskränkta i tid och rum, och därigenom inte kan fungera som några lätt övertagbara modeller att använda idag. Den pekar också ut vissa saker vad man inte ska göra. Förutom vissa möjliga undantag som Volsci i Rom, så är Autonomia Organizzatas resultatlista som ”klassammansättningens underlättare” knappast någon man kan överta – och även de mer framgångsrika tidigare försöken med ”interventioner”, som på Fiat 1969, behöver också utsättas för en kritisk granskning.

Från Wildcat nr 70, sommaren 2004.

Konflikt: Kim Müllers sida intervjuar två personer från arbetsplatstidningen Motarbetaren en tjej som jobbar som tidningsutdelare om hennes arbetssituation, Petter diskuterar Johan Norbergs flippade analys av finanskrisen och den skenande spekulationskapitalismen, Mllstrm läser Jacques Rancieres bok Hatet mot demokratin och tar fram belysande exempel från Almedalen och FRA-lagen för att visa på Ranicieres teser, Autonoma kärnan hyllar skånskt snuthat, Vardagspussel diskuterar sin generationsklyfta med sin egen generation och på Dagens Konflikt diskuterar Herman Gilles Dauves text Revolutionär antifascism en självmotsägelse.

Rosario Piccolo: Tillbakablickandes på Panzieri

Detta är ett utdrag från texten Ripensando Panzieri, trenta anni dopo, av Rosario Piccolo i tidskriften Vis-à-Vis nr 4 1996, sidorna 133-135. http://web.tiscali.it/visavis/4b.pdf

En analys av klasskompositionen är av avgörande betydelse därför att “arbetarklassen enbart förstår och organiserar sig själv från insidan av det system av kamprörelser de befinner sig i”.1 Verktyget för att förstå arbetarklassen är undersökningen.

Undersökningsmetoden är just den metod som bör kunna undvika varje form av mystistifierat sätt att betrakta arbetarrörelsen, alltid kunna säkerställa en vetenskaplig observering av arbetarklassens grad av medvetande och den bör därför också vara sättet för att höja denna kunskap till högre nivåer: med detta synsätt finns det en noggran kontinuitet mellan det sociologiska obsvervationsmomentet, genomförd enligt seriösa och strikta kriterier, och den politiska aktionen.2

Undersökningen får sitt strategiska värde just om den lyckas att få subjekten inom myllret av betala och obetalda arbeten att kommunicera med varandra, och ur denna aspekt ömsesidigt påverka en cirkulering av de kamper som de olika områdenas subjekt borde försöka genomföra. Arbetet med undersökningar på produktionsplatser bör följas upp med en social undersökning som tar sig an det vidsträckta området av icke-arbete, alltså utöver det obetalda arbetet, prekariatet, och så vidare. Faktum är, att om maktrelationen [rapporto di comando] och konfrontationen mellan kapitalet och klassen sätts i centrum, blir det nödvändigt att som referenspunkt ha samhällsfabriken, vars väsentliga utmärkande drag verkar vara en stigande teknologisk massarbetslöshet och en hela tiden mer märkbar klyfta mellan den växande samhälleliga rikedomen och det drastiskt minskade tillträdet till denna.

Det politiska målet med undersökningen är föra upp “arbetarklassens medvetenhet till högre nivåer”: kommunikationen mellan kämpande subjekt, cirkuleringen av de kamper som de värdesätter mest – värderingar, behov, erfarenheter och konflikter – uppbackat av en noggrann och systematisk kunskap om deras ställning som utsugna och om arbetsorganiseringen, kommer att utgöra en viktig punkt när när väl kännedomen av konsekvenserna av det kapitalistiska användandet av maskiner blivit ett spritt och explosivt socialt fenomen. Den politiska rekompositionen mellan mångfalden av subjekt kan vid denna punkt anta en antagonistisk riktning där de progressiva beståndsdelarna i projektet kan utgöra en socialt kombinerad kraft som kämpar för ett verkligt övervinnande av kapitalismen.

När man talar om klassens politiska rekomposition kan man inte tvinga undersökningsmetoden i en viss riktning för att försöka identifiera det sociala subjekt som är kapabelt att leda kamperna. Det är inte frågan om att välja bland olika sociologiska typer: fabriksarbetare å ena sidan, studenter, prekära och arbetslösa å den andra. Debatten kan inte begränsas av sociologins gränser och frågeställningen handlar inte om att identifiera en viss uppsättning av sociala typer framför en annan.3

Problemet ligger snarare i målsättningen med klassens politiska rekomposition, om denna antingen hänger samman med konfrontationen med kapitalet genom att fortsätta vara belägen inom det borgerliga produktionssättet eller om klasskampen istället ses som en process för att lämna kapitalismen. I det senare fallet kan man inte bortse från en omfattande omorganiseringsprocess av den utsugna klassen. Mycket arbete kommer behöva göras inom klassen för att kunna ge de enskilda kamperna och de olika erfarenheterna en plats och en grundläggande roll inom ett helhetsmönster av samhällsomvandling där varje grupp av sociala subjekt måste ge sitt egna politiska bidrag. Detta är en sorts federativ sammanslutning vars utgångspunkt grundar sig i självorganiseringen och som utvecklas till en generell politisk process, en social bas som är kapabel att politisera den pågående endemiska konfrontationen.

Det gäller att i denna kontext åter sätta den samhälleliga arbetskraftens produktions- och reproduktionsförhållanden i centrum för den teoretiska diskussionens och den politiska kampen genom att fokusera på både det oavlönade arbetet och det avlönade arbetet. Det som skall försöka uppnås är en materialistisk grund för en teori om det historiska subjekt som i klasskompositionen får sin materiella och politiska komplexitet. I egenskap av bärare av ett historiskt alternativ utmärker sig subjektet, utrustat med de resurser och den potential som ensamma klarar av att genomföra det rådandes omkullkastande och födelsen av det nya, av framtiden, ett samhälle skapat för människan där vilket profiten som rättesnöre tillhör samhällsorganisationens arkeologi.

Konfrontationen kapital-arbetarklass har de senaste trettio åren gett upphov till ett enormt socialt samarbete som på sina avgörande punkter är lika generellt som det är skört, något vi sammanfattningsvis kan använda Marx ord för att beskriva:

Då i och med utvecklingen av arbetets reella underordning under kapitalet eller det specifikt kapitalistiska produktionssättet inte den enskilde arbetaren utan mer och mer en socialt kombinerad arbetsförmåga blir den totala arbetsprocessens verklige funktionär, och då de olika arbetsförmågor som konkurrerar och bildar hela den produktiva maskinen deltar på högst olika sätt vid varu- eller bättre här produktbildningen, den ene mera med händerna, den andre mera med huvudet, den ene som manager, ingenjör, teknolog etc, den andre som overlooker, den tredje som direkt kroppsarbetare eller till och med blott hantlangare, så inrangeras allt fler funktioner hos arbetsförmågan under det produktiva arbetarens begrepp, den arbetare som är direkt utsugen av kapitalet och överhuvudtaget underordnad dess föröknings- och produktionsprocess.4

Det är intressant att notera att hos Marx ges inte något företräde för någon viss produktiv aktör framför andra. Han målar faktiskt upp en generell beskrivning där en central aktör, som man kan inrikta sig på för att konkretisera arbetets politiska rekomposition, saknas eftersom det inte finns en specifik massifiering av ett arbete jämfört med ett annat. Varken det materiella eller det immateriella arbetet ges en priviligierad plats där det ena är mer representativt än det andra.5

Kapitalet styr [comanda] samarbetet av en mer och mer socialt kombinerad arbetsförmåga. Inom den tekniska kompositionens funktion, lägger de produktiva arbetarna (och alla de som bidrar till deras reproduktion, från de oavlönade6 arbetarna till de arbetslösa) en enorm resurspotential i kapitalets händer, men de är under dessa omständigheter inget annat än den kapitalistiska ackumulationens redskap. I den mån alla arbetare börjar vägra denna roll, när de gör anspråk på att vara subjekt som bär på andra värderingar, kapabla att föreställa sig andra verkligheter, kan de bli en politisk kraft med ett eget autonomt projekt baserat på ett övervinnande av kapitalismen.

Det vill säga gå från den tekniska kompositionen till klassens politiska rekomposition. Och från den politiska rekompositionen till projektet. Det är dags att samarbeta. Det vill säga att kämpa, hela tiden allt mer offensivt och mindre defensivt. Det handlar om att, för att använda Panzieris ord, “om man vill ‘göra något’ att finna det teoretiska och politiska engagemanget”.

/ Rosario Piccolo

Översatt av PrekaRiot, korrläst av Guldfiske.

Noter:

1. Romano Alquati, Sulla Fiat, 1975, sid. 15
2. Raniero Panzieri, Spontaneità e organizzazione, sid. 119
3. Klasskompositionen är inte arbetskraftens struktur, det vill säga inte ett koncept som ryms inom sociologiska eller fackliga kategorier. Det är snarare ett koncept inom en process av sedimenterande av öppen eller underjordisk kamp, organiserad eller “spontan” (det vill säga direkt organiserad genom mekanismerna inom arbetarnas kommunikation). Den inbegriper den fackliga sociologins kategorier men dessa utgör inte huvudinnehållet. Den äger i sig en potentialitet för kamp och förvandling och, beroende på vilka målsättningar man valt, väljer den praktiker för konfrontationen, motsättningar att trycka på och ett förverkligande av de organisatoriska processerna. Kort sagt, den avlönade och oavlönade klassen definierar aktivt sig själv, genom de kamper som fogar den samman, behoven som den utvecklar autonomt och uppfattningen den på detta sätt får om sig själv och sin roll. Klasskompositionen definieras genom att hänvisa till den nivå kamperna och organisationen som det samhälleliga arbetets olika subjekt gång på gång når; hänvisning till de historiskt växande behovens nivå; hänvisning till arbetsprocessens form och rör därigenom formen för samarbete; hänvisning till arbetsprocessens innehåll och rör därigenom proportionen inom arbetsdagen mellan nödvändigt arbete och mervärde.
4. Karl Marx, Den omedelbara produktionsprocessens resultat, sid. 633
5. Så här fortsätter Marx på samma sida: “Betraktar man den totalarbetare som fabriken består av så förverkligas materiellt sett hans kombinerade verksamhet omedelbart i en totalprodukt som samtidigt är en totalmassa av varor, varviddet är helt likgiltigt om funktionen hos den enskilde arbetare, som blott är en del av denne totalarbetare, står närmare eller fjärmare från det omedelbara kroppsarbetet.”
6. Se vidare Mariarosa Dalla Costas verk om oavlönat arbete.

Franco Berardi: Vad innebär autonomi idag?

Subjektivering, social sammansättning, arbetsvägran

Jag tänker inte här göra en historisk återblick över rörelsen som kallades Autonomia, men jag vill försöka visa på dess särart genom att översiktligt lyfta fram några av dess koncept, som ”arbetsvägran” och ”klassammansättning”. Journalister använder ofta ordet ”operaismo” för att definiera den politiska och filosofiska rörelsen som dök upp i Italien på 60-talet. Jag tycker verkligen illa om det begreppet, eftersom den reducerar den sociala verklighetens komplexitet enbart till faktumet om industriarbetarens centrala roll i den sena modernitetens samhällsdynamik.

Ursprunget till denna filosofiska och politiska rörelse kan hittas i Mario Tronti, Romano Alquati, Raniero Panzieri och Toni Negris arbeten, och dess centrala fokus kan ses i frigörandet från det hegelianska subjektkonceptet.

Istället för att tala om det historiska subjektet, ett begrepp som övertagits från Hegels arbeten, borde vi prata om en subjektiveringsprocess. Subjektiveringen ersätter subjektets konceptuella plats. Denna konceptuella rörelse ligger väldigt nära den modifiering av det filosofiska landskapet som de franska poststrukturalisterna genomförde. Subjektivering istället för subjekt. Det betyder att vi inte borde fokusera på en identitet, utan en process av blivande. Det betyder också att klassbegreppet inte ses som ett ontologiskt koncept, utan snarare som ett vektorkoncept.

Inom de autonoma teoriernas ramverk har klasskonceptet omdefinierats till en investering av sociala begär, vilket betyder kultur, sexualitet och arbetsvägran. Teoretikerna som på 60-talet och 70-talet skrev i tidningar som Classe Operaia och Potere Operaio talade inte om sociala investeringar av begär: de hade ett mycket mer leninistiskt sätt att uttrycka sig. Men deras filosofiska åtbörd skapade en förändring i det filosofiska landskapet, från arbetaridentitetens centralitet till den decentraliserande subjetiveringsprocessen.

Felix Guattari som stötte på både operaismen och de autonoma teoretikerna först efter 1977, hade alltid betonat tanken på att vi inte borde tala om subjekt, men om ”processus de subjectivation”. Det är utifrån detta perspektiv som vi kan förstå vad begreppet arbetsvägran verkligen betyder.

Arbetsvägran innebär inte bara det självklara faktumet att arbetarna inte gillar att bli exploaterade, utan någonting mer. Det betyder att den kapitalistiska omstruktureringen, den teknologiska förändringen och den allmänna omvandlingen av samhällsinstitutionerna skapas genom dagliga handlingar av undandragande från exploateringen, av förkastande av det påförda tvånget att skapa mervärde för att öka kapitalets värde och minska livets värde. Jag gillar inte begreppet ”operaism” eftersom det antyder en reducering till en smal social referens (arbetarna, ”operai” på italienska) och jag föredra istället att använda ordet ”sammansättning”. Konceptet social sammansättning, eller ”klassammansättning” (som är vida använt av den grupp teoretiker vi talar om) har mycket mer att göra med kemi än med samhällshistoria.

Jag gillar tanken att den plats där de sociala fenomenen sker, inte är ett fast klippigt historiskt territorium av hegeliansk härstamning, utan snarare är en kemisk miljö där kultur, sexualitet, besmittande och begär kämpar, möts och blandas vilket kontinuerligt förändrar landskapet. Om vi använder konceptet ”sammansättande”, kan vi bättre förstå vad som hände i Italien på 70-talet och vi kan bättre förstå vad ”autonomi” innebär: inte hur ett subjekt är inrättat, inte den starka identifikationen mellan människor och ett socialt öde, utan en kontinuerlig förändring av sociala relationer, sexuella identifikationer eller avidentifikationer och arbetsvägran. Arbetsvägran uppstod faktiskt ur komplexiteten i begärens sociala investeringar.

Ur denna synvinkel betyder autonomi att det sociala livet inte bara beror på den av ekonomiska makten påförda disciplinära regleringen, utan också beror på en inre förskjutning, skiftningar, bestämningar och upplösningar som är det levande samhällets process för en egen sammansättning. Kamper, tillbakadragande, alienation, sabotage och flyktlinjer från det kapitalistiska systemet av dominans.

Autonomi är den sociala tidens autonomi från kapitalismens temporalitet. Detta är betydelsen av uttrycket arbetsvägran. Arbetsvägran betyder helt enkelt: Jag vill inte gå och jobba eftersom jag föredrar att sova. Men denna lathet är källan till intelligens, teknologi och framsteg. Autonomi är samhällskroppens självreglerande i dess självständighet och dess interaktion med den disciplinära normen.

Autonomi och avregleringar

Där finns en annan sida av Autonomia, som än så länge nästan aldrig erkänts. Det är att processen av arbetarnas undandragande och autonomi från den disciplinerade roll de påfördes resulterade i en social jordbävning som satte igång en kapitalistisk avreglering. Avregleringen som påbörjades på världsplanet i Thatcher-Reagan-eran, kan ses som det kapitalistiska svaret mot undandragandet från arbetets disciplinära ordning. Arbetarna krävde frihet från kapitalistisk reglering och sedan gjorde kapitalet samma sak, fast på ett omvänt sätt. Friheten från statliga regleringar har utvecklats till ett ekonomiskt herravälde över hela den sociala fabriken. Arbetarna krävde frihet från industrifabrikens livstidsfängelse. Den kapitalistiska avregleringen ställde motsvarande krav, men på att arbetet skulle flexibiliseras och splittras upp i mindre enheter. 70-talets autonoma rörelse satte därigenom igång en farlig process, en process som utvecklades från den i samhället spridda vägran mot kapitalistisk disciplinär styrning vidare till en kapitalistisk hämnd som tog formen av avregleringar, företagens allt större frihet från staten, nedmonteringen av sociala skyddsnät, downsizing och en externalisering av produktionen, nedskärningar av offentliga utgifter, skattesänkningar och slutligen flexibilisering.

Autonomins undandragande rörelse råkade faktiskt sätta igång en destabilisering av det sociala ramverket som hade växt fram som resultat av ett helt sekels påtryckningar från fackföreningarna och statsregleringar. Var det ett fruktansvärt misstag vi gjorde? Skulle vi förkastat de sabotage och avvikande handlingar, den autonomi och arbetsvägran som verkar ha fått kapitalisterna att driva fram avregleringar?

Självklart inte. Den autonoma rörelsen hann faktiskt förekomma kapitalets drag, men avregleringsprocessen var inskriven i den framväxande kapitalistiska postindustriella utvecklingen och fanns naturligtvis antydd i den teknologiska omstruktureringen och i produktionens globalisering.

Där finns ett nära samband mellan arbetsvägran och fabrikernas informationalisering, downsizingen, arbetets utläggande på anbud samt arbetets flexibilisering. Men detta förhållande är inte mer komplext än en ”orsak och verkan”-kedja. Avregleringsprocessen fanns inbyggd i de nya teknologiernas utveckling som gav kapitalistiska företag möjligheten att släppa lös globaliseringsprocessen.

En liknande process hände inom media under samma period. Tänk på sjuttiotalets fria radiostationer. På den tiden i Italien hade staten monopol och fria radiosändningar var förbjudna. 1975-1976 började en grupp mediaaktivister skapa små fria radiostationer, som Radio Alice i Bologna. Den traditionella vänstern (italienska kommunistpartiet och så vidare) kritiserade dessa mediaaktivister, varnade dem för faran att försvaga det offentliga mediasystemet och att de därigenom öppnade portarna för privatägd media. Borde vi idag anse att dessa personer från den traditionella vänstern hade rätt? Jag tror inte det, det var oundvikligt och yttrandefrihet är dessutom bättre än centraliserad media. Den traditionella statsvänstern var en konservativ kraft, dömd att besegras när de desperat försökte försvara ett föråldrat ramverk som inte längre var hållbart i den postindustriella övergångens nya teknologiska och kulturella situation.

Vi skulle kunna säga nästan samma sak om Sovjetimperiets och den så kallade ”realsocialismens” fall. Alla vet att det ryska folket troligen hade en bättre levnadsstandard för tjugo år sedan än idag och låtsas att demokratiseringen av det ryska samhället än så länge mest har varit en förstörelse av sociala skyddsnät, lössläppandet av en social mardröm av aggressiv konkurrens, våld och ekonomisk korruption. Men socialistregimens upplösning var oundviklig eftersom den ordningen blockerade de sociala begärsinvesteringarnas dynamik och eftersom den totalitära regimen försökte tvinga fram kulturella uppfinningar. Kommunistregimernas upplösning var inskriven i den kollektiva intelligensens sociala sammansättning, i de föreställningar som skapades av nya globala media och i den kollektiva begärsinvesteringen. Det är därför som den demokratiska intelligentian och de kulturella krafterna av dissidenter deltog i kampen mot socialistregimen, även om de visste att kapitalismen inte var paradiset. Nu plundrar avregleringarna det gamla sovjetsamhället och folk upplever exploatering, misär och förnedring till en aldrig tidigare uppnådd nivå. Men denna övergång var oundviklig och på ett sätt måste det ses som en progressiv förändring. Avreglering behöver inte bara innebära befriandet av privata företag från statsregleringar, minskandet av offentliga utgifter och nedmonterandet av sociala skyddsnät. Det innebär också arbetets ökade flexibilisering.

Realiteten med arbetets flexibilisering är den andra sidan av en sådan befrielse från kapitalistisk reglering. Vi borde inte underbetona kopplingen mellan arbetsvägran och den flexibilisering som följde. Jag kommer ihåg att en av de starka idéerna från den proletära autonoma rörelsen under 70-talet var iden att ”prekaritet är bra”. Prekära arbeten är en form av autonomi från vanliga livslånga fasta arbeten. På 70-talet brukade många människor arbeta i några månader, dra iväg på en resa och sedan komma tillbaka och arbeta för ytterligare ett tag. Detta var möjligt i en period av nästan full sysselsättning och i en tid med en jämlik kultur. Denna situation tillät folk att arbeta för sina egna intressen och inte i kapitalisternas intresse, men självklart kunde detta inte vara för evigt och den nyliberala offensiven på 80-talet inriktades på att vända maktrelationerna.

Avreglering och flexibiliseringen av arbetet har varit effekten och ett vändande av arbetarautonomin. Det måste vi veta inte bara av historiska skäl. Om vi vill förstå vad som går att göra idag, i den fullt flexibiliserade arbetets tidsålder, måste vi försöka förstå hur det kapitalistiska övertagandet av de sociala begären kunde ske.

Det kognitiva arbetet och det rekombinerade kapitalets uppgång och fall

Under det senaste årtiondet har maskinernas informatisering spelat en avgörande roll i arbetets flexibilisering, tillsammans med intellektualiserandet och immaterialiseringen av de flesta viktiga produktionscykler. Införandet av de nya elektroniska teknologierna och informatiseringen av produktionscykeln öppnade vägen för skapandet av ett globalt nätverk av informationsproduktion, deterritorialisering, avlokalisering och avpersonalisering. Arbetets subjekt kan allt mer identifieras med informationsproduktionens globala nätverk.

Industriarbetarna hade vägrat deras tilldelade roll i fabriken och fått större frihet från kapitalistisk dominans. Men denna situation drev kapitalisterna till att investera i arbetsbesparande teknologier och även förändra den arbetsprocessens tekniska sammansättning för att kunna utesluta de väl organiserade industriarbetarna och för att skapa en ny arbetsorganisation som kunde vara mer flexibel.

Intellektualiserandet och immaterialiseringen av arbetet är en sida av den sociala förändringen i produktionsformen. En världsomspännande globalisering är den andra. Immaterialiseringen och globaliseringen stöder och kompletterar varandra. Globalisering har verkligen en materiell sida, eftersom industriarbetet inte försvinner i den postindustriella tidsåldern utan bara flyttar till det geografiska område där det är möjligt att betala lägst löner och som har minst regleringar.

I sista numret av tidningen Classe operaia 1967 skrev Mario Tronti: ”Det viktigaste fenomenet nästa årtionde kommer att vara arbetarklassens utveckling på en världsomspännande global skala.” Denna intuition baserades inte på en analys av kapitalets produktionsprocess, utan snarare på en förståelse av förvandlingen av arbetets sociala sammansättning. Globaliseringen och informationaliseringen kunde inte förutspås som en effekt av arbetsvägran i de kapitalistiska västländerna.

Under nittonhundratalets sista två årtionden bevittnade vi en sorts allians mellan det rekombinerade kapitalet och kognitivt arbete. Det som jag kallar nysammansatt är de delarna av kapitalismen som inte är nära kopplat till en viss sorts industriell tillämpning, utan som kan lätt förflyttas från en plats till en annan, från en industriell tillämpning till en annan, från en sektor av ekonomisk aktivitet till en annan och så vidare. Finanskapitalet som tog den centrala rollen i politiken och i kulturen på 90-talet kan kallas nysammansatt. Alliansen mellan kognitivt arbete och finanskapital har producerat viktiga kulturella effekter, nämligen arbetets och företagets ideologiska identifikation. Arbetarna har blivit förledda att se sig själva som egna entreprenörer och detta var inte helt falskt under it-boomen, då den kognitiva arbetaren kunde skapa sigg eget företag, genom att investera sin intellektuella kraft (en idé, ett projekt, en formel) som en resurs. Detta var den period som Geert Lovink definierade som ”dotcom-manin” (i hans fantastiska bok Dark Fiber). Vad var dotcom-manin? På grund av massdeltagandet i 90-talets finansinvesteringscykel uppstod en omfattande process med självorganisering från kognitiva producenter. Kognitiva arbetare investerade sin expertis, kunskap och kreativitet, och fann i aktiemarknaden medlen för att skapa företag. I flera år blev den entrepreneurformen mötespunkten mellan finanskapitalet och högt produktivt kognitivt arbete. Den frihetliga och liberala ideologi som var förhärskande i den (amerikanska) cyberkulturen på 90-talet idealiserade marknanden genom att framställa den som en naturlig miljö. Precis lika naturligt som att de starkas kamper för överlevnad gjorde evolutionen möjlig, skulle arbetet i denna nya miljö hitta de nödvändiga medlen för att kunna valorisera sig självt och bli företag. Väl lämnad åt sin egna dynamik var det ekonomiska systemet destinerat att maximera de ekonomiska vinsterna för såväl ägare som arbetare, bland annat eftersom skillnaden mellan ägare och arbetare skulle bli allt mindre märkbar när man steg in i den virtuella produktionscykeln. Denna modell, som teoretiserades av författare som Kevin Kelly och som av tidningen Wired förvandlade till en sorts digitalliberal, hånfull och triumfalistiskt Weltanschauung, blev helt bankrutt efter millenieskiftet, tillsammans med den nya ekonomin och en stor del av armén av egenanställda kognitiva entreprenörer som befolkade dotcom-världen. Den blev bankrutt eftersom modellen med en perfekt fri marknad är en praktisk och teoretisk lögn. Vad nyliberalismen stödde i det långa loppet var inte den fria marknaden, utan monopolen. Medan marknaden idealiserat sågs som en fri plats där kunskap, expertis och kreativitet möttes, visade det sig i verkligheten att stora maktgrupper agerade på sätt som var långt ifrån frihetliga, genom införandet av en teknologisk automatisering och som genom en kontroll av media eller pengar kunde genomdriva sin dominans och utan skam till slut råna massorna av aktieinnehavare och kognitivt arbete.

Under andra hälften av 90-talet uppträdde en verklig klasskamp inom de högteknologiska produktiva kretsarna. Internets framväxt har kännetecknats av denna kamp. Kampens utgång är i nuläget oklart. Ideologin om en fri och naturlig marknad visade sig helt klart vara en miss. Tankarna om att marknaden skulle fungera som en naturlig miljö där det sker en jämlik konfrontation mellan idéer och projekt, mellan den produktiva kvaliteten och tjänsternas nyttighet, har helt sopats bort av den bittra sanningen om det krig som monopolen har drivit mot mängden av egenanställda kognitiva arbetare och mot de lätt patetiska massorna av småföretagare.

Kampen för överlevnad vanns inte av de bästa eller mest framgångsrika, utan av den som drog sin pistol – våldets, rånens och den systematiska stöldens pistol, i ett våldförande på alla legala och etiska normer. Bush-Gates-alliansen sanktionerade likviderandet av marknaden och punkten där den virtuella klassens interna kampfas nådde sitt slut. En del av den virtuella klassen gick in i det teknomilitära komplexet; en annan del (den stora majoriteten) slängdes ut från företagen och drevs ut i periferin i en uttrycklig proletarisering. På det kulturella planet framträder förutsättningarna för bildandet av kognitariatets social medvetande och detta kan vara de kommande årens viktigaste fenomen, den enda nyckeln som erbjuder en lösning till katastrofen.

IT-boomen var ett övningslaboratorium för en produktiv modell och för en marknad. I slutändan besegrades och kvävdes marknaden av företagen och hela armén av självanställda entreprenörer och spekulerande mikrokapitalister plundrades och upplöstes. Därigenom började en ny fas: de nya grupperna som blivit dominerande i nätekonomins cykel skapade en allians med den dominanta gruppen ifrån den gamla ekonomin (Bush-klanen, som represent för olje- och militärindustrin) och denna fas innebär ett hejdande av globaliseringsprojektet. Nyliberalismen producerar sin egen negation och de som var de mest entusiastiska anhängarena till den blev dess marginaliserade offer.

Med dotcom-kraschen har det kognitiva arbetet separerats från kapitalet. De digitala hantverkarna, som kände sig som entreprenörer med sitt egna arbete under 90-talet, har sakta insett att de har blivit vilseledda, exproprierade och detta kommer att skapa förutsättningarna för en ny medvetenhet hos de kognitiva arbetarna. De senare kommer att inse att fast de sitter på hela produktivkraften, har de blivit exproprierade på dess frukter av en minoritet bestående av ignoranta spekulanter som bara är bra på att sköta produktionsprocessens legala och finansiella aspekter. Den inproduktiva delen av den virtuella klassen, advokaterna och revisorerna, approprierade det kognitiva mervärdet från fysiker och ingenjörer, från kemister, författare och media-operatörer. Men dessa kan lösgöra sig från semiokapitalismens juridiska och finansiella slott, genom att bygga en direkt relation till samhället, mellan användare: då kanske en process av det kognitiva arbetets autonoma självorganisering kan börja. Denna process är redan på väg, som erfarenheterna från mediaaktivismen och upprättandet av solidaritetsnätverken med migrantarbetare visar.

Vi behövde gå igenom dotcom-skärselden, genom illusionen om möjligheten av en fusion mellan arbete och kapitalistiska företag och sedan genom helvetet av recession och ändlösa krig, för att tydligt och klart kunna se problemet. Å ena sidan, det värdelösa och besatta systemet med den finansiella ackumulationen och privatiserandet av den offentliga kunskapen, som ett arv från den gamla industriella ekonomin. Å andra sidan, ett produktivt arbete som allt mer inbegriper samhällets kognitiva funktioner: det kognitiva arbetet börjar att se sig själv som kognitariat och skapa institutioner av kunskap, skapande, omsorg, uppfinnande och utbildning som är autonoma från kapitalet.

Fraktualisering, vanmakt och självmord

I nätekonomin har flexibilitet utvecklats till en form av fraktalisering av arbetet. Frakturalisering betyder en fragmentering av tidsaktiviteten (time-activity). Arbetaren existerar inte längre som en person. Han är bara en utbytbar producent av mikrofragment nykombinerande semiotik (recombinant semiosis) som inträder i nätverkens kontinuerliga flöden. Kapitalet köper inte längre tillgängligheten att få exploatera arbetaren under en längre tidsperiod, det betalar inte längre en lön som täcker en arbetande persons hela bredd av ekonomiska behov. Arbetaren (som bara är en maskin med en hjärna som kan användas under en tidsperiod) betalas för hans punktinsatser. Arbetstiden är fraktualiserad och cellulariserad (cellularised). De små tidscellerna säljs på nätet och företagen köper så många de behöver. Mobiltelefonen (cell phone) är det redskap som bäst beskriver relationen mellan fraktalarbetaren och det rekominerande kapitalet.

Kognitivt arbete är en ocean av mikroskopiska tidsfragment och cellularisering (cellularisation) är förmågan att kombinera tidsfragment inom en enda semiprodukts ramverk. Mobiltelefonen kan ses som det kognitiva arbetets löpande band. Detta är effekten av flexibiliseringen och fraktualiseringen av arbetet: vad som brukade vara arbetsstyrkans autonomi och politiska styrka har nu blivit det kognitiva arbetets totala beroende av den kapitalistiska organiseringen av de globala nätverken. Detta är den centrala kärnan i upprättandet av semiokapitalismen. Vad som tidigare brukade vara arbetsvägran har nu blivit ett totalt beroende av känslor och tankar över informationsflödet. Och effekten av detta blir en sorts nervöst sammanbrott som slår det globala medvetandet och orsakar det som vi brukar kalla dotcom-kraschen.

Dotcom-kraschen och den finansiella masskapitalismens kris kan ses som en effekt av kollapsen av ekonomiska investeringar i det sociala begäret. Jag använder ordet kollaps inte i en metaforisk bemärkelse, utan snarare som en klinisk beskrivning av vad som sker i det västerländska medvetandet. Jag använder kollaps för att kunna uttrycka en verklig patologiskt sammanbrott i den psykosociala organismen. Vad vi har sett under den period som följde efter de första tecknena på en ekonomisk krasch, under det nya årtusendets första månader, är ett psykopatologiskt fenomen, det globala medvetandets kollaps. Jag ser den nuvarande ekonomiska depressionen som en sidoeffekt av en psykisk depression. Det intensiva och utdragna investerandet i arbetet av begär, mentala och libidnala energier har skapat en psykisk miljö för kollapsen, vilket nu visar sig inom den ekonomiska recessionens område, på den militär aggressions område och i självmordstendenser.

Uppmärksamhetens ekonomi (attention economy) har under den nya millentiets första år blivit ett viktigt område.

Virtuella arbetare har mindre och mindre tid att ägna åt uppmärksamhet, de är inbegripna i ett växande antal av intellektuella uppgifter och har ingen tid att ägna åt sina egna liv, åt kärlek, omtanke och affektion. De tar Viagra eftersom de inte har tid för sexuella förspel. Cellularisationen har skapat en sorts ockupation av livet. Effekten är en psykopatologisering av de sociala relationerna. Symptomen är rätt tydliga: det säljs miljoner av prozac-askar varje månad, en bristande uppmärksamhet växer bland bland ungdomar, droger som Ritalin blir allt vanligare bland skolungdomar och panikepidemin sprids.

Scenariot under det nya milleniets första år verkar domineras av en våg av psykopatiska beteenden. Självmordet som fenomen sprider sig långt utanför det islamistiska fanatiska martyrskapets gränser. Efter World Trade Center-attacken 11 september har självmord blivit en väsentlig politisk handling på den globala politiska arenan.

Aggressiva självmord borde inte bara ses som bara ett fenomen av förtvivlan och aggression, utan måste ses som ett tillkännagivande om slutet. Självmordsvågen verkar antyda att mänsklighetens tid har runnit ut och förtvivlan har blivit ett utbrett sättet att se på framtiden.

Jaha. Jag har inga svar. Allt vi kan göra är det vi faktiskt redan nu gör: det kognitiva arbetets självorganisering är det enda sättet att gå bortom den psykopatiska nutiden. Jag tror inte att världen kan styras av Förnuftet. Upplysningens utopi har misslyckats. Men jag tror att spridningen av självorganiserad kunskap kan skapa ett socialt ramverk som innehåller oändliga självständiga världar.

Processen med att skapa nätverk är så komplex att den inte kan styras av mänskligt förnuft. Den globala medvetandet är för komplext för att helt kunna kännas och styras av underavdelade lokala medvetandet. Vi kan inte känna till allt om, kontrollera och styra det globala medvetandets hela kraft.

Men vi kan styra en singulär process med att producera en singulär värld av socialitet. Detta är autonomin idag.

/ Franco ”Bifo” Berardi

Taget från:
Rekombinant