Vara territoriet

Att flytta tillbaka till Stockholm var inte lätt, efter mina exilår i Malmö och Italien. Stockholm är en mardröm vad gäller boende. Bostadssituationen är kaotisk, köerna evighetslånga och hyresrätterna försvinner i en rasande takt. Och att finna sig tillrätta i den här staden blir allt svårare. Alla mina vänner bor utspridda i olika förorter, långt från varandra. Det spontana livet från Malmö, Bologna och Padua är borta, där alla ens vänner bodde nära. Då räckte det att ringa fem minuter innan och stämma träff. Vänner besökte varandra hemma. Nu måste man sitta med almenackan och boka in sina vänner, ”kanske kan vi klämma in och ses nästa vecka”. Enda sättet att umgås är att mötas på Söders kaféer, restauranger och barer, hela Stockholms vardagsrum.

Efter fyra flyttar på lika många år bor jag nu osäkert i andra hand, utan kontrakt, men i en förort jag gillar. Här har jag många vänner boendes i kvarteren eller inom gångavstånd. Det går inte att gå igenom centrum, vänta på kollektivtrafiken, gå förbi den lokala pubben eller handla utan att möta någon man känner. Vårat sociala kontaktnät i området bara växer. Äntligen känns det som en plats jag bor på, inte bara besöker tillfälligt.

Det är alltid lika fascinerande att vandra genom det lilla förortscentrumet och se de olika överlappande sociala sfärerna och kulturerna som rör sig där. Vi har de gamla utslitna och a-lagarna, som rör sig mellan fiket på morgonen, en tur via parkbänken eller kyrkan och sedan över till krogens uteservering på kvällen. Vid tobaksaffären hänger alltid ungdomsgänget, där Kartellen är gudar och Hells angels börjar fiska efter unga hangarounds. På grund av den risken har vi ovanligt mycket fritidsverksamhet, även för äldre ungdomar, i området. Och så står alltid en polispiket parkerad på torget och håller blicken spänd på dem. Många vänner som har familj och barn bor i området, de stora grönområdena runt knuten lockar. Familjerna delar med sig sina tips på den lokala bloggen om de bästa pulkabackarna i.trakten. Även ett gäng primitivister har lockats av naturområdena, och slagit upp sina tält på hemliga platser i skogen. Civilisationskritik – men då helst nära till storstan. Några av dem odlar upp lite tomma rabatter. Min förort har gott om konstnärsbohemer, i kvarterskällarna ligger trumaffärer och ateljeer. Många Sofo-hipsters visar sig egentligen bo i de här kvarteren – för vem har råd att ha en bostad på Södermalm? Förortens arbetarfamiljer handlar på det billigare ICA, medelklassen som har de extra slantarna konsumerar ekologiskt och rättvist på Konsum medan hemåtsläntrarna och nattsuddarna handlar på turklivset på väg hem från stan. Samma område befolkas av de olika kretsarna på olika tider, strömmarna avlöser varandra. Ibland möts de, oftast passerar de bara obemärkt förbi varandra.

Bebo ett område
En passage som fastnat i mitt huvud i Den osynliga kommitténs pamflett Det stundande upproret handlar om territoriet. I den vänstertradion jag befinner mig är alltid den centrala frågeställningen makten och ägandet, produktionen och exploateringen. Dessa områden problematiseras och diskuteras, kritiseras och belyses. Även när vi pratar om våra vardagsliv och våra bostadsområden, görs det oftast ur denna vinkel. Den osynliga kommittén gör en intressant (heideggeriansk?) vändning.

”För oss handlar det inte om att äga territoriet. Snarare är det en fråga om att öka Gemenskapernas täthet, cirkulation och solidaritet till den grad att området blir ogenomskinligt och omöjligt att tolka för all auktoritet. Vi vill inte ockupera territoriet, vi vill vara territoriet”.

Istället för att se ett område som bara en plats för olika identiteter att passera, ser Den osynliga kommittén den som en rad praktiker och möten, i de överskridande relationer som uppstår snarare än vad som förbinds. ”Varje praktik skapar territorier”.

”Regeln är enkel: ju fler territorium som finns ovanpå varandra i en viss zon desto större cirkulation är det mellan dem och desto svårare blir det för makten att få grepp om dem. Bistros, tryckerier, idrottsanläggningar, ödetomter, begagnade bokhandlar, hustak, improviserade gatumarknader, kebabställen och garage kan alla användas för andra ändamål än de officiella om tillräckligt många medbrottslingar möts i dem. Lokal självorganisering skapar sin egen geografi ovanpå statens kartografi, koder och suddar ut den: den producerar sin egen självständighet”. (Det stundande upproret)

I senaste numret av amerikanska tidningen Anarchy – A journal of Desire Armed (nr 70/71) tar skribenten Lupus Dragonowl i en essä upp denna syn på territoriet i Det stundande upproret.

”Territorium måste här förstås i förhållande till distinktionen inom geografin mellan platser (places), som är områden som har en betydelse för deltagarna, och rum (space). Kapitalismen baseras på rum som inte är platser, ”icke-platser”, som flygplatser, hotell eller stormarknader, som motsätter sig att förvandlas till lokala platser”.

Det finns en motsättning mellan platser och rum/ickeplatser, mellan de områden vi kan bebo och de vi bara kan befinna oss på. Dragonowl fortsätter:

”Återskapandet av den lokala platsen skapar det vi kan kalla en ’hemort’ (homeplace), en sorts plats där folk känner sig säkra och kan slappna av. Påförandet av ickeplatser är också ett påförande av en generaliserad osäkerhet och oro”.

Temporära autonoma zoner
Hur kan vi orientera oss mellan platserna? Tiqqun, tidskriften som Den osynliga kommittén växte fram ur, råder oss att börja skapa kartor för att hitta mellan dessa, en slags Portolankartor – efter de gamla sjöfartskartorna som inte korrekt avbildade geografin, utan vars syfte var att visa på färdvägar och riktningar mellan säkra hamnar.

”Vi behöver kartor. Inte kartor över okänt territorium. Utan kartor för navigation. Sjöfartskartor. Orienteringsredskap. Som inte försöker beskriva eller representera vad som finns i deserterandets övärldar, utan som visar hur man kan ansluta sig till dem”. (Hur görs det, publicerad i I stundens hetta).

Portolankartorna skiljer sig från Imperiets kartografi, fast båda visar på de okontrollerbara områdena (Hic sunt Leones! Hic sunt Dragones!). Men om Tiqquns hamnar är permanenta autonoma zoner, liknar Den osynliga kommitténs varande eller beboende av territoriet mer Hakim Beys temporära autonoma zoner (TAZ). Även om Bey konstaterar att en TAZ kan övergå till att bli permanent, är det just den temporära aspekten som är intressant i hans teori. Den tillfälliga användningen innebär att bebo platser trots att man inte äger dem. I den temporära autonoma zonen använder vi vår rörlighet och snabbhet till vår fördel, tar platser och fyller dem med möten, relationer och innehåll, och upplöser dem innan den imperiella makten hunnit mobilisera för att konfrontera dem. En TAZ kan organiseras öppet eller i smyg, vara mindre eller större i skara, vara kortvarig eller långvarig. TAZen bygger på överraskning, snarare än försvar, den sätter hastighet mot statens tröghet. Det kan röra sig om en gatufest, slå upp ett tält på torget, ta med egen öl på krogen, förvandla det lokala kaféet till en mötesplats, ordna en kvartersfest, genomföra en picnic på ängen, spraymåla gångtunnlarna, ställa ut egna soffor utanför huset, göra en guerilla gardening, hänga varje dag utanför tobaksaffären, bygga snögubbar på parkeringsplatsen, fixa en drakfest på ängen, ordna ett öppet folkkök i sitt kollektiv, spela fotboll på gatan. Till skilllnad från en permanent zon, som måste försvaras, kan den temporära zonen vara gäckande, undflyende, flytande, rörlig. Den kan försvinna när ordningsmakten kommer, och återuppstå så fort de åkt därifrån. Varje TAZ är en form av beboende av platsen, att vara territoriet. Men TAZ:en är svår att fånga in på en karta. Hur gör vi Portolankartor för dessa flexibla och temporära zoner?

Territoriell motmakt
I tidningen Brand, sedan vi rebootade den, har vi försökt se närmare på territoriet ur flera olika vinklar: genom husockupationerna, sociala centren och frizonerna, genom stadsdelskampen i förorten, genom migranternas flykt och upphävande av gränserna, genom att ta över torgen och återföda demokratin på dem och genom att skapa skyddade frizoner eller befästa röda fästen där vi försvarar våra rättigheter. Vi har använt oss av Deleuze och Guattaris teorier om deterritorialisering och reterritorialiering, hur man skapar släta (öppna) rum och räfflade (avgränsade/stängda) rum. De två termerna ska inte ses normativt, utan olika sätt att koda ett territorium. Flyktingarna som tar sig över Fort Europas gränser deterritorialiserar dessa och försöker hitta vägar att övervinna det räfflade rummet, att som ”krigsmaskiner” bryta sig igenom och skapa öppningar, skapa ett slätt rum för deras förflyttning. Men samma vänsterteorier har även plockats upp av den israeliska armén för att föreställa sig hur de ska röra sig i ett fientligt (räfflat) territorium, genom att vägra gå på de öppna vägarna – där krypskyttar och försåtsminor väntat dem – och istället sprängt sig igenom väggar och skapat ett nytt slätt rum för sin förflyttelse.

Om israeliska armén försöker lära av vänstern, så försöker den finska aktivisten Kalle Seppä i sin tur visa vad vi kan lära oss från (extrem)högerns teorier om geopolitik och geografisk dominans. (se Popvänster för en bra sammanfattning). Seppä visar hur den autonoma traditionen i Italien utvecklade en teori om ”territoriell motmakt”, hur man skulle skapa starka röda fästen i proletära förorter som baser för fortsatta attacker och angrepp in mot maktens centrum. Angreppet mot centrum blev katastrofalt, men Seppä betonar att det finns mycket att lära sig från de italienska autonoma, de nordirländska NoGo-områdena i Belfast och Free Derry eller de Svarta pantrarnas arbete i svarta stadsdelar i USA – hur dessa lokala motmakter konstruerades.

Den territoriella motmakten byggde på att utöva en dominans och kontroll över territoriet, lika mycket som att bebo det. Det gällde att kunna reappropriera samhällsrikedom, försvara ockuperade hus, hindra vräkningar av bostäder, med kraft reducera priserna i stormarknader och i kollektivtrafiken, genomföra hyresstrejker, gratis matprogram, hälsovård och egen undervisning. För att kunna garantera dessa fästen krävdes en våldspotential, för att kunna försvara dem. Problemet är hur ett sådant försvar kan göras utan att krossas militärt av staten – vilket skedde med exemplen i USA, Nordirland och Italien. Hur kan en territoriell motmaktstrategi se ut som inte går in i en symmetrisk konfrontation med staten – en konfrontation som vi är dömda att förlora.

Tiqqun och Den osynliga kommittén har en annan infallsvinkel. Istället för att se NoGo-området eller det röda fästet som ett statiskt tillstånd, ser den en process som sker genom territoriets beboende och de gemenskaper som förbinds. Detta får den statliga insynen i ett område försvagas succesivt, Tiqqun beskriver det med beteckningen hur ”opaciteten”, ogenomskinligheten, förändras. Utspridandet av ”zoner av opacitet” blir därigenom en process, ett skeende som sker gradvis, som en dimma av relationer som långsamt tätnar och försvårar en insyn utifrån.

Det är intressant att dra en parallell till Rosengårdsutredningen (som jag skrivit om här). I åtgärderna mot extremism beskrivs hur ”utanförskapsområdena” ses som en frontzon, ur statens synvinkel, där slaget står i det civila samhället. ”Islamister” eller ”extremvänster” infiltrerar det civila samhällets organ, öppnar källarmoskéer eller sociala center, arbetar på fritidsgårdar och i skolor, finns i föreningslivet, i kulturföreningar och sociala projekt – vilket steg för steg försvårar statens insyn och möjlighet att angripa ”radikaliseringen” i dessa områden. För att öka insyn och motverka radikaliseringen måste staten mobilisera hela civilsamhället, mot en gemensam god fiende (”extremismen”, ”terrorismen”, ”brottsligheten”, ”knarket”). Extremismsatsningarna genomsyras av denna paranoida syn på förorten.

Nationella befriade zoner
Faran med vänsterextremism och radikal islamism ur statens synvinkel är alltså att de hotar att infiltrera civilsamhället och skapa zoner av opacitet där en radikalisering är möjlig. Även i högerextrema kretsar har Hakim Beys temporära autonoma zoner (TAZ) försökt förverkligas. Hos de tyska fria nationalisterna och så kallade ”autonoma nationalisterna” används beteckningen ”nationella befriade zoner” (NBZ). I konceptet NBZ finns däremot bara den geopolitiska kontroll- och dominansbiten: de förhåller sig enbart till territoriet som rum (space), inte som plats (place). Det handlar om att på olika sätt markera ett territorium för att skapa räddsla och osäkerhet hos andra. Detta sker genom att terrorisera invandrarbutiker, spraya slagord på husväggar, marschera eller patrullera gatorna, genomföra torgmöten och på det sättet få folk med invandrarbakgrund eller vänsteråsikter att flytta från orten. En form av etnisk rensning på lokal nivå. Just denna syn att enbart dominera territoriet står i skarp kontrast mot att vara territoriet, att bebo det. Tyvärr har antifascismen ofta stagnerat att svara genom samma tänkande, att frågan enbart handlar om en kamp om dominans genom militans över gatorna eller stadsdelarna. Som konstrast kan vi se hur de olika nazilokalerna som tillhört DNSB i Danmark bemötts genom att grannarna och de boende i området gått samman, ordnat sociala aktiviteter, ljusmanifestationer och körsång utanför nazihusen, gemensamt målat över nazistklotter, lokala handlare har vägrat sälja till nazister. Territoriet har svarat på nazisternas försök till dominans genom att stärka sin gemenskap. Det är så vi ska se Nyköpings nyckelskramlande mot de ditresta nynazisterna från Svenska motståndsrörelsen, när dessa försökte ta över torgen: nyckelknippan – Nyköpings stadssymbol – var ett enkelt men tydligt budskap från lokalbefolkningen mot nazisterna: ”ni försöker dominera denna plats, men det är vi som bebor den”.

Metropolen – fabriken utan väggar

”Från början var Stålmannens personlighet mycket grov – och ibland tvivelaktigt destruktiv. Ett exempel är i en tidig historia då Stålmannen hör att regeringen inte tänker rusta upp ett slumdistrikt för inget mindre än att en katastrof inträffar och går bärsärk genom distriktet.”
– När Stålmannen startade förortsupplopp i Metropolis, från Seriewikin

Vad är en fabrik? Det är något mer än bara fyra väggar, en företagsbyggnad med bara sammanfösta arbetare i, en gigantisk arbetsplats. Fabriken är en form av samverkan där de enskilda arbetarna sätts i förbindelse med varandra, där deras arbetskraft kombineras och blir en samhällelig produktivkraft genom ett maskinsystem. Automatiseringen i fabriken är arbetarnas hantverkstekniska kunnande överförd på maskiner, ett dekvalificerande av arbetskraften. Genom maskineriet, den tekniska vetenskapen och arbetsorganisationen samverkas den individuella arbetskraft kapitalet köper från arbetaren till en samhällelig form. Det är igenom kapitalet som arbetarna träder i kontakt med varandra i fabriken och blir en kollektiv arbetare. Arbetets samhälleliga karaktär, arbetskraften som samhällelig produktivkraft, framstår som något givet av kapitalet. Arbetarna möter samverkan som kapitalets plan, kapitalets kommando.

Det är ointressant att diskutera vilka arbetsuppgifter som är produktiva eller improduktiva i fabriken utan de måste bedömas som en organisk produktiv helhet. Städaren, kontoristen som betalar ut lönen, försäljningsavdelningen, lastbilschaffisen, löpandebandet-arbetarna på montaget, arbetsledaren, lagerpersonalen, forskningsavdelningen – alla är delar av totalarbetaren, den socialt samverkade arbetskraft som krävs för att färdigställa varan. Marx fick sin beskrivning av storindustrin verifierad i utvecklandet av fordismen och taylorismen.

Vad händer när fabrikens fyra väggar tas bort? När det är ett bemanningsföretag som hjälper de fastanställda att plocka samman varan under produktionstoppar, lönekontoret är inhyrt, städningen sköts av ett privat städföretag med papperslösa, lastbilschaffisarna fraktar färdiga delar från underleverantörer och levererar just in time, forskningsavdelningen bedriver forskningssamarbete med universitetet, en pr-byrå marknadsför produkterna som säljs via återförsäljare. Kapitalets plan i fabriken kräver nu en plan i samhället från den kollektiva kapitalisten: universitetets forskning och utbildning, ett utbyggt vägnät för transporterna, a-kassa och soc-bidrag för de bemanningsanställda i glappen mellan uthyrningar, gemensamt satta standarder för underleverantörerna. Den samverkade produktivkraften har spritts över hela samhället, de små- och mediestora industrierna knutits upp i produktionskedjor snarare än koncentrerade storfabriker. När dessutom industriproduktionen förlorar sin centralitet och tertiära tjänstesektorn expanderar. Hur kombineras den kombinerade arbetaren när den samhälliga produktivkraften i produktionen verkligen blir samhällelig, omfattar hela samhället och går utanför fabrikens väggar?

I det Kommunistiska manifestet beskriver Marx och Engels hur arbetarklassen i storindustrin blir en masskraft, hur den organisationsform som ges dem i fabriken också möjliggör en massorganisering för klasskampen. De massarbetsplatserna är nu splittrade och omorganiserade med fabrikens utspridande. Kan vi ens tala om klassen som en massa längre, efter massfabrikernas nedläggningar? Har klassen splittrats upp i individuella arbetare snarare än massarbetaren, klasskampens subjekt i fabriken?

Samtidigt som arbetarna inte blir massa längre i fabrikerna så har aldrig tidigare i historien en så stor mängd arbetare förts samman på samma plats som nu: till metropolen. Metropolerna är historiskt ett relativt nytt fenomen. I början på 1900-talet fanns bara fyra metropoler med en befolkning på över en miljon invånare. 2006 fanns 372 metropoler med över en miljon invånare, plus 45 som har mer än fem miljoner. Halva jordens befolkning bor nu i storstäder. Utvecklingen är irreversibel och kommit att definiera hela det tillstånd som kallas postmodernt.

Metropolen som fabrik

Negri menar att vi måste betrakta staden som plats för produktionen. Metropolen är för multituden, vad fabriken var för arbetaren. I fabrikerna blev arbetarna massa, det centrala fordistiska subjektet var massarbetaren. Men industriproduktionen inte längre hegemonisk eller central på samma sätt. I den postfordistiska socialiserade produktionen sprids samverkan över hela samhället, istället för att se arbetarna som isolerade och bedömas utifrån enskilda arbetsuppgifter måste arbetarna i metropolen ses som en samhälleliga arbetare, samverkad och kombinerad. Om den fordistiska klassammansättningen var homogen – en dekvalificerad arbetarmassa med liknande arbetsuppgifter i massprodukten – så är den metropolitanska klassammansättningen heterogen. Men ändå med gemensamma egenskaper.

Från det individuella arbetet i manufakturen över det samverkade i fabriken är det metropolitanska arbetet individualiserbart men samverkat. Negris kontroversiella teori är att se samverkan i metropolen som något som inte längre är givet från kapitalet som i fabriken. I staden går inte samverkan att skilja från stadslivet. Staden är ett levande element, inte totalt planerad från ovan av det kollektiva kapitalet och staten. I staden uppstår det nya allmänningar och gemensamma strukturer, språk, livs-former, kulturyttringar, kunskap, gemenskaper, samarbeten. Produktionen måste använda sig av dessa allmänningar. Hela staden måste bedömas som en samhällelig produktivkraft.

Generalisering av den kapitalistiska produktionen i staden, skiftet bort från industriarbetets hegemoni, är inte kvantitativt utan kvalitativt. Produktionen i metropolen är en biopolitisk produktion – livet själv sätts i produktion när produktionen blir samhällelig, nätverkad och kognitiv. Det är i metropolerna som arbetskraftens förändrade karaktäristik visat sig först: arbetet som nät av aktiviteter, de kognitiva processernas värdeskapande, den rika cirkulationen av information – som alla blir essentiella förutsättningar för produktion, menar Negri.

Problemen är många med denna teori. Risken med att se all kreativ och produktiv verksamhet som arbete är att arbetet tenderar att försvinna ut ur vårt fokus. Lönearbetet är fortfarande centralt för att förstå hur värdeförmeringen sker i samhället. Ett av problemen i italiensk teoribildning är att begreppet ”valorizzazione”, används både för att beteckna värdeförmering – dvs den del av produktionsprocessen där en värdeökning sker – och värdeskapande. Värde är inte en inneboende egenskap hos varan hos Marx, utan en relation mellan den i varor nedlagda arbetsmängden (samhälleligt nödvändiga arbetstiden). Däremot är arbetet hos Marx inte den enda ”källan” till värdet, värde ”skapas” även exempelvis i naturen. De ”virtuella” urbana allmänningarna – som samverkan, språk, kultur, information – kan precis som naturens allmänningar (resurser, råvaror) fungera som arbetsmaterial som genom arbetes tillägnande förvandlas till produkter. Marx beskrivning av produktionsprocessens dubbelkaraktär är intressant att lyfta fram: hur den (samhälleliga) arbetsprocessen inbegriper hur (löne)arbetet tillägnar sig naturresurser (allmänningar) och bearbetar dessa till produkter medan hur värdeförmeringsprocessen handlar om hur kapitalet tillägnar sig arbetet. Stadens allmänningar är en ”open access” för produktion, som Hardt uttrycker det. Men det gemensamma som vi producerar kan inte helt bli varor, det sker ett överskott som kapitalet inte lyckas inhägna.

Trots dessa invändningar så innebär Negris (och Hardts) teorier om metropolen mycket intressanta perspektiv på a) den samhälleliga samverkan inte enbart som given inom kapitalet och produktionsprocessen utan utvecklas i hela samhället, b) utvecklandet de urbana allmänningarna och inhägnandet av dem genom privatiseringar, avgifter och gentrifiering, och c) metropolen som plats för motstånd.

Metropolen som exploatering

Precis som staden är en plats för produktion är den också en plats för exploatering. Exploateringen sker givetvis fortsatt igenom lönearbetet. Men Negri påpekar även den ”exploatering” (även om det kanske inte är korrekt begrepp att använda – appropriering är nog mer passande) som sker genom kapitalets tillägnande av de urbana allmänningarna. Exploatering av allmänningarna sker igenom privatisering och kommodifiering – inte bara av naturresurser, utan även av det gemensamma. Tillägnandet av det som kallats externaliteter, ”urban properties”, ex kulturproduktionen i staden. Gentrifieringen är exempelvis en form av expropriering av det gemensamma, menar Negri. Kamp mot gentrifiering blir kamp mot exploatering av det gemensamma. När det gemensamma exploateras, blir privat och kommodifieras, sker ett ras i produktivitet inom dessa allmänningar. Införlivade i kapitalet kvävs den fria kreativiteten som gett upphov till dem.

I fabriken skedde exploateringen genom urvinnandet av merarbete och den centrala kampen stod kring lönen. Med keynsianismen knöts kampen för löneökningar till produktivitetsökningarna i fabriken. Därigenom kunde en offensiv arbetarrörelse också använda lönekampen för att överskrida den keynsianska dealen, driva upp lönerna snabbare än produktiviteten för att försätta fabriksproduktionen i kris. En generaliserad lönekamp gav arbetarrörelsen en möjlighet att överskrida fabrikens uppdelningar och hitta ett gemensamt ekonomiskt krav som blev direkt politiskt. Men med den utspridda fabriken och den metropolitanska produktionen har inte lönekampen också förlorat sin centralitet som politiskt sammansättande krav för det multitudska proletariatet.

Fabrikens jakt på profit har i metropolen förskjutits till en jakt på avgifter, ränta och hyra (Negri använder begreppet ”rendita”). Avgifterna på stadstjänsterna, på välfärd, på gemensamma institutioner skjuter i höjden. Avgifterna har blivit ett sätt att profitera på allmänningar: avgifter ska ge ”fri” tillgång till allmänningar på Internet, i kollektivtrafik, universitet. Om en ökande reallön inom den keynsianska lönepolitiken inom fordismen gav en relativt köpstark arbetarklass och skapade en efterfrågan. Men i den postfordistiska metropolen hålls köpkraften och efterfrågan snarare uppe genom frikostiga lån och kredit än genom reallöneökningar. Kampen kring ”rendita”, kring avgifterna och hyran, har därför fått en liknande politiskt sammansättande roll som krav för storstadsproletariatet som lönen hade för fabriksarbetarklassen. Vad spelar löneökningarna för roll om de direkt äts upp av allt högre reproduktionskostnader för arbetarklassen genom ett ökat avgiftstryck på den gemensamma välfärden, stegrande hyror, stigande låneräntor och skuldsättningar för studier, bostad och konsumtion. Kampen om allmänningar – både som krav, som motstånd mot inhägnande och gentrifiering, och som faktiska reapproprieringar – blir central.

Samverkan i fabriken skedde under kapitalets kommando, som ett genomförande av kapitalets plan. Med utspridda fabriken absorberas även de strukturer som legat utanför fabriken tjänstesektorn, användning av offentlig sektor och sociala skyddsnät, transportsystem, kommunikationsmedel in i produktionskommandot. De biopolitiska produktionen i metropolen innebär en övergång från de disciplinära maktteknikerna i fabriken till en kontroll i territoriet. Staden är platsen där nya kontrollsystem påförs, nya inhägnader, uteslutningar och hierarkier skapas.

”’Nolltolerans’ har blivit slagordet, eller snarare dispositivet för prevention som investeras i hela samhällsskikt och sätts in mot uppstudsiga och exkluderade individer. Hudfärg och ras, religiös klädsel, vanor eller klasskillnader är, var för sig, antagna som de definierande elementen inom metropolis repressiva zonindelningen. Metropolis är byggt på dessa dispositiv. […] de rumsliga dimensionerna, byggnadernas och de offentliga rummens bredd och höjd är fullständigt underordnade kontrollens logik.” (Negri: Dalla fabbrica alla metropoli, Posse 2006)

Metropolis och motstånd

När produktionen och den biopolitiska kontrollen över den samt försöken att tillägna sig allmänningarna (igenom gentrifiering och privatiseringar) pågår i hela metropolen så multipliceras och mångfaldigas även motståndsytorna i staden. Fragmentariseringen och pluraliseringen av arbetskraften har spritt antagonism till hela samhället, mot alla sociala discipliner. Metropolen är den plats där motsättningen och antagonismen i den kapitalistiska produktionen når sin högsta intensitet. Antagonismen tar sig uttryck i metropolen mot metropolen.

Antagonismen i metropolen som produktiv utspridd fabrik är däremot uppsplittrad, inte given som en masskraft. Det finns en temporal diskontinuitet (flexibilitet) och en rumslig utspridning (mobilitet) som måste övervinnas. På den primära nivån finns en likhet hos den samhälleliga arbetaren eller multituden rent ontologiskt, det samhörande och gemensamma som definierar de skilda singulariteterna. Men på en sekundär nivå, som fenomenologiska former är den politiska sammansättningen något som måste skapas, som ett övervinnande av diskontinuiteten (i tiden) och utspridningen (i rummet). Det är en rörelse från motstånd till ett politiskt-konstituerande projekt. Det behövs fortfarande hittas ett kommunikativt ”interface” mellan dessa. Detta gemensamma kan bara konstrueras i kamp.

Samhälleliga arbetaren eller multituden är territorialiserad i metropolen, motståndet utgår ofta från stadsdelen och tar ett utryck som en strävan efter ett självstyre och autonomi i territoriet. Ett steg är uppbyggandet av ”politiska-sociala center” i territoriet.

”Denna [dagens] utveckling och antagonismer föregreps under sjuttiotalet i Tyskland, Förenta staterna och Italien. Det stora skiftet av frontlinjen från fabriken till metropolis, från klass till multitud, erfors teoretiskt och praktiskt av många avantgarden. ”Reclaim the city” var ett ihärdigt, betydelsefullt och överväldigande slagord i Italien. Liknande ord gick genom de tyska Bürger-initiativen [lokala medborgar- och stadsdelsorganisationer organiserade underifrån] och ockupanters erfarenheter i de flesta europeiska metropoler. Fabriksarbetarna kände igen sig i denna utveckling, medan fackföreningarnas och arbetarrörelsens partiers dagordningar ignorerade det. Vägran att betala trafikavgifter, de massiva ockupationerna av hus, övertagandet av distrikt för organiseringen av fritid och för säkerhet för arbetare mot polis och kronofogdar var projekt som genomfördes med stor omsorg. Dessa zoner kallades sedan ’röda fästen’ men var i själva verket stadsutrymmen för offentlig opinion, snarare än platser som sådana. Ibland var de som bestämda icke-platser – de var massdemonstrationer i rörelse som gick igenom och ockuperade torg och territorier. Således började metropolen ombyggas genom en märklig allians: fabriksarbetare och metropolens proletärer. Här började vi upptäcka hur mäktig denna allians kunde vara. ” (Negri: Multituden och metropolis, Posse 2002)

I tidningen Posse diskuterar Negri exemplet från hur den 24 timmars generalstrejk som lanserades i Sevilla 2002 blev en generaliserad strejk i metropolen: där de strejkande arbetarna gick ut från sina arbetsplatser och tillsammans med sociala rörelser i varje distrikt i territoriet blockerade alla gator och gick ut och kommunicerade strejken i hela staden.

”Detta varade en hel dag, vid sidan av en generell mobilisering på metropolens territorium, koncentrerad till eftermiddagen i massdemonstrationer. Detta är ett bra exempel på hanteringen av en generalstrejk: en metropolens strejk där olika sektorer av sociala arbetare möttes, genom dygnets 24 timmar. Likväl, denna utsökta politiska rörelse verkar otillräcklig för att karaktärisera en ”generaliserad strejk”. Vi måste gå djupare och specifikt analysera varje passage och/eller rörelse i nysammansättningen, varje moment i kampen som kan flöda in i konstruktionen av en social strejk. Varför säger vi detta? För att vi betraktar metropolens strejk som den specifika formen för multitudens nysammansättning i metropolis. Metropolens strejk är inte en socialisering av arbetarklass-strejken: den är en ny form av motmakt. Vi vet ännu inte hur den opererar i tid och rum. Vad vi vet är att en funktionalistisk sociologi, en av dem som sätter ihop diverse sektorer av social nysammansättning av arbete under kapitalistisk kontroll, inte kommer att forma en metropolens strejk. Mötet, sammandrabbningen och sammanflätningen och rörelsen framåt av olika delar av metropolens multitud kan inte ses som annat än skapandet (genom kamp) av rörelser av makt. Hur blir denna rörelse kapabel att sprida makt? För oss anspelar inte svaret till Vinterpalatset. Metropolens revolter ställer inte frågan om att ersätta stadsfullmäktige: de uttrycker nya former av demokrati och planer andra än kontroll. Metropolens revolt är alltid återgrundandet av staden. Därför måste den ”generaliserade strejken” i sig innehålla det ”deliriska” projektet att återuppbygga metropolis. Detta innebär att finna allmänningarna och bygga metropolens band.” (Negri: Multituden och metropolis, Posse 2002)

Med Negris försök att beskriva den samhälleliga samverkan och den biopolitiska produktionen i metropolen som utspridd fabrik övervinns uppdelningen mellan proletariatets kamper inom produktionen och trasproletariatets upplopp i stadsutrymmet utanför produktionen. Upploppen i staden och blockaderna av stadens infrastrukturer och kommunikation har kommit att bli två centrala delar i metropolprotesterna idag. De arbetslösas piqueterosblockader i Buenos Aires 2001, franska banlieus-upploppen 2005, CPE-protesterna 2006, grekiska upprorsvågen och Ungdomshusprotetesterna i Köpenhamn 2007, vågen av universitetsockupationer, förortsbränderna, massprotesterna mot ekonomiska krisen i forna östeuropa och Reykavik 2008 ger oss en fingervisning. I sin essä över 00-talet tar Stefan Jonsson i DN upp exemplet om vad som verkar bli en växande motståndsform inför 10-talet:

”I Paris på decenniets sista utlandsresa köper jag Alain Bertho’s bok ”Le temps des émeutes” (Upploppens tid). Den visar att antalet våldsamma upplopp ökat i världen de senaste åren. Bertho drar slutsatsen att vi trätt in i en ny politisk cykel. Ingen vet vad revolterna kan leda till, men faktum är att folk i allt högre grad protesterar, gärna våldsamt – mot polis, stat, religioner, överhet, invandrare, rasism, priser, inflation, arbetslöshet eller vad som helst. Bertho ger empiriskt belägg för Hardts och Negris föreställning om den mångformiga multituden. Överallt sätts människor i rörelse, därför att isen brustit.”

Men Hardt och Negri går längre. Insurrektion i staden och arbetsvägran-olydnaden i produktionen är inte tillräckligt: det måste till en mer radikal exodus för att konstruera en motmakt. Det måste till ett stärkande av allmänningarna, en appropriering av det gemensamma som går bortom det privata och offentliga. Måste finnas en process av hegemoni, en ”institutionalisering” underifrån som skapar kontinuerliga beteenden och hållbara strukturer (vilket inte är samma sak som fasta strukturer) av det gemensamma, den gemensamma välfärden och allmänningarna. Negri och Hardt betecknar detta som ”The becoming prince of the multitud”.

Missa inte stadskampsveckan.

Från Konfliktportalen.se: Redaktionen skriver ”Helsingborgs Dagblad kritiseras av SD”, loaderrorready skriver Äcklen och nollorna är tillbaka…, Anders_S skriver Stockholm – Roslagens Järnvägar, Hans Norebrink skriver Kinesisk elitkamp, komakino skriver På västfronten intet nytt, jesper skriver Saman läser en dikt för Dagens Konflikt

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Tunnelbanans biopolitik

Händelsen på Hornstulls tunnelbanestation, den så kallade ”Gategate”, där två civilpoliser tvingade webbdebattören Jesper Nilsson att radera de foton han tagit av dem som visade på hur de ”extraknäckte” som spärrvakter har inlett en välbehövlig debatt om polisens maktmissbruk. Men ännu intressantare har diskussionen varit om varför de två poliserna stod och genomförde biljettkontroller i tunnelbanan. SL förnekade all kännedom om dem och hävdade att de inte anlitat dem. Även Tunnelbanepolisen förnekade kännedom om biljettkontrollerande poliser. Det visade sig att poliserna istället kom från Ungdomsroteln.

Det senaste halvåret har Planka.nu och bloggen Copyriot rapporterat om civilpolisernas framfart i tunnelbanan. Hur de inte bara granskat biljetter och skrivit ut egna böter – inte de tilläggsavgifter som SL tilldelar plankare. Utan hur de även kontrollerat medborgarskap på resenärer med utländsk bakgrund för att se om de hade uppehållstillstånd. Och tagit in ungdomar för drogtester. Den gräns som SL skapade genom sin spärrlinje har fått en ytterligare innebörd. Den administrerar inte bara tillgången till tunnelbanan utan har blivit en sluss för utgallring. En checkpoint där människoflödena i staden varit enklast att övervaka och sålla. Det som övervakas är inte bara giltig biljett, utan giltigt medborgarskap, giltiga beteenden.

Trafikmaktsordningen

Tunnelbanan är blodomloppet i staden. Det är det flöde som metropolen måste ha för att fungera, utan vilket arbete, affärer, socialt liv inte skulle fungera. Kollektivtrafiken är alltså av ett samhällsintresse. Och det är därför vi finansierar den gemensamt, till stor del genom skatteintäkter. Utan kollektivtrafiken stannar samhället.

Det märkvärdiga inträffar när denna kollektiva nyttighet och offentliga tjänst börjar skötas efter marknadsprinciper. Att man försöker urvinna vinster ur det offentliga behovet. Då måste denna del av det offentliga rummet, denna redan finansierade tjänst, avgränsas. Gränser och spärrar måste skapas, och enda sättet att få tillgång till denna urbana allmänning är genom avgifter. Där finns vinstmånen att ta ut från de privata intressena, vinster åt kommersiella privata företag. Som mellanläge mellan det offentliga och privat (avgiftsbelagt) område blir tunnelbanan en märklig ickeplats. Tunnelbanans gränser och spärrar skär rakt igenom staden, styckar och delar upp istället för att förbinda och knyta samman.

När journalisten och manusförfattaren Fredrik Edin började skissa på manuset till bioaktuella dystopifilmen Metropia fick han idén efter att ha hört om en kampanj i tunnelbanan. Connex delade ut en broschyr där de förklarade att symbolen med en överkorsad hund inte längre enbart betydde att pälsdjur inte fick tas med på vagnen, utan att den nu givits en bredare innebörd och handlade även om andra störande, illaluktande eller allergiframkallande element som var ickeönskvärda i tunnelbanan. Den överkorsade hunden betydde nu damen som luktar parfym, illaluktande alkisen, tanten i päls, tonårskillen som doftar svett. Fredrik Edin försökte föreställa sig hur ett samhälle som Connex styrde skulle se ut. Mardrömsvisionen blev Metropia.

Planka.nu lanserade nyligen begreppet ”trafikmaktsordningen”. Planka.nu har de senaste åren genomgått en intressant omvandling. Från att bara vara en böteskassa för plankare har de vandrat via att bli en påtryckargrupp för avgiftsfri kollektivtrafik till att idag vara närmast en intresseorganisation för kollektivtrafikanter. Deras rapporter om trafikmaktsordningen har lyckats betrakta kollektivtrafiken ur nya och intressanta vinklar utifrån sin roll i samhällsordningen. Trafikmaktsordningen diskuterar skiktningen i satsningen och värderingen av olika transportformer. Och jämför denna skiktning med den sociala skiktningen i samhället.

”Det är dock inte bara så att det görs skillnad mellan trafikslag, det råder även en stor skillnad i tillgänglighet till dessa olika trafikslag mellan människor. Bilarna tilldelas mest resurser och plats och de körs till en oproportionerligt stor del av ensamma, vita, högavlönade, medelålders män. Det kan verka fånigt att försöka skapa en idealtyp av bilisten, men det fyller en pedagogisk funktion genom att återspegla vilka som premieras i vårt samhälle, inte bara inom trafiken. Unga får inte köra bil, fattiga har varken råd att köra bil eller betala för kollektivtrafiken, äldre kan ha problem att gå eller cykla längre sträckor och i ett vidare perspektiv: människor från vissa länder har rätt att röra sig fritt över hela världen medan andra inte har det.” (Trafikmaktsordningen del tre: Spärrar och gränser)

Det är alltså vissa samhällskategorier människor man finner just i tunnelbanan.

Gränskontroll

I flera artiklar på denna blogg har det beskrivits att gränser inte är något som går runt länder utan igenom dem. Gränser skapar alltid två kategorier människor, de med rättigheter (knutna till medborgarskapet) och de utan. Målet med tex den svenska flyktingpolitiken är inte att utvisa människor, utan att göra dem utvisningsbara. De papperslösa i Europa innebär en enorm arbetsreserv utanför arbetsrätten och lönenormerna. Just kontrollen av folks rörelse blir intressant i flera perspektiv. Det är därför ingen slump att just tunnelbanan görs till en kontrollstation. Under 90-talets sista år blev det stora rubriker över de koordinerade ”biljettkontrollerna” mellan SLs kontrollanter, polisen, migrationsverket och socialtjänsten i bland annat Rinkeby.

”Hur sammankopplade våra olika mekanismer för kontroll av rörelse är blir extra tydligt när vi ser hur samma system som används för att kontrollera att endast de som har råd med avgifter (i exempelvis kollektivtrafiken) rör sig inom staden, även används för att kontrollera att bara de som är medborgare i ett land rör sig inom dess gränser. Fort Europa byggs inte bara genom murar runt EU, utan även genom att SLs: kontrollanter används för att jaga papperslösa. Huruvida SJ:s drag att kräva legitimation för tågresor även kommer användas för att kringskära papperslösas möjlighet till förflyttning inom Sverige återstår att se”. (Planka.nu: Trafikmaktsordningen del tre: Spärrar och gränser)

Civilpoliserna som genomför kontrollerna på Södermalm i tunnelbanan har därigenom inte enbart riktats mot plankare, utan även fungerat som en inre kontroll mot papperslösa.

”Ett tänkbart motiv – som en polis berättade om – är att inpasseringskontrollen är en förevändning för att kolla upp andra saker, som “illegal vistelse” i landet. Eftersom polisen inte kan gripa och kolla upp människor baserat enbart på utseende, och eftersom många papperslösa har dålig ekonomi så kan spärrarna fungera som ett slags inre tullstationer. Detta är ett tydligt exempel på hur kontroll och övervakning smittar av sig. Det som först var en taktik för att kontrollera biljetter och upprätthålla avgiftstrycket (vilket är nog så illa) är nu någon sorts del av en hårdnande flyktingpolitik. Planka.nu fortsätter att ge 1500 kronor i månaden till Ingen Människa Är Illegal för att motverka spärrarnas funktion som landsgränser.” (Planka.nu: Poliskontrollanter: intäktssäkring, flyktingjakt eller extraknäck?)

Tunnelbanans biopolitik

Engelska tidningen Occupied London använder Foucaults begrepp ”biopolitik”, dvs en maktutövning som utövas över själva livet och kropparna, som exempel för att beskriva kontrollmekanismerna i Londons och Atens tunnelbana.

Tunnelbanans biopolitik är en ”disciplinär mekanism, en utbildningsform för de urbana sättet att finnas till och leva”. Med terroristhoten mot kollektivtrafiknätet i London och New York som förevändning har tunnelbanan blivit en föregångsplats i att utveckla nya kontroll och övervakningsmekanismer över storstadsflödena. Systemen med övervakningskameror och slumpvisa väskkontroller i tunnelbanan är ”Hints of upcoming, soon-to-be imposed conditions on the ground are often offered to us from (quite literally) the underground”. Tunnelbanenätet är den ickeplats där de metoderna provas ut, menar Occupied London.

Tunnelbanan befinner sig mitt i övergången från disciplinära till biopolitiska former

”med ett behov av en strikt kontroll av kropparnas positioner ersätts av ett kontrollbehov av befolkningsflöden, och där visa flöden måste ges fri passage. Det handlar alltså om en massans mobilitet – det är i själva folkmassan som kravet på en ordning måste påföras. Av detta skäl måste stelnade positioner undvikas. En smidig förflyttning blir folkmassans plikt, en plikt som fullföljs som en tydligt utmejslad rörelse i ett permanent rent utrymme byggt runt en rädsla för blockeringar och de alltid hotande förutsättningarna under marken.”

Tunnelbanan som offentlig plats är därför märkvärdig. Det är ingen plats du kan stanna upp på, umgås, hänga. Som offentligt rum är det endast till för att smidigt förflytta människomassor utan hinder. Och det kräver en ständig kontroll.

”Atens tunnelbana som rumsligt villkor utbassonerar renhetens auktoritet. Den lyfter fram begäret efter ordning. Och den har kraftfulla verktyg för att se till att detta upprätthålls: i allt från deras noggrant valda glassiga inredningsmaterial till deras frenetiska konstanta städande, från vaktpatrullerna till de slutna övervakningssystemen, ger tunnelbanan uttryck att verka utifrån en total ordning, socialt samförstånd och lydnad. Användandet av terroristhotet från de administrativa myndigheterna erbjuder en förevändning för en operation baserad på en rädslans kultur”.

Metrons polis i metropolis

Kontrollsystemen för att upprätthålla trafikmaktsordningen är kostsamma. Spärrarna måste hela tiden förbättras, det senaste systemet med 180 cm höga grindar kommer att kosta 270 miljoner att bara inrätta. Biljettkontrollerna i tunnelbanan har nu överförts på privata vaktbolaget Securitas. Fler väktare, fler övervakningssystem, högre spärrar. Det pågår en ”militarisering” av tunnelbanan, allt för att kunna upprätthålla avgiftssystemet.

Att civilpoliser sedan ett halvår har börjat genomföra kontroller i tunnelbanan passar in i den bilden. Här kan man inte motivera det med ”kriget mot terrorism”, men däremot fungerar ”kriget mot droger” som en lika ”god fiende” som ger långtgående rättigheter åt polisen att agera utan att ifrågasättas.

Narkotikarotelns rejvkommision som var verksam på 90-talet fungerade som en plantskola för civila polisinsatser – som nu spillt över på andra områden. De två civilpoliserna som agerade kontrollanter, jagade drogpåverkad ungdom i tunnelbanan och ingrep mot Jesper Nilsson tillhörde Ungdomsroteln och lyder under David Beukelmann, som tidigare höll i Revjkommissionen.

Bakgrunden var den förändring i narkotikalagen som skedde i Sverige 1988 och som sedan förändrades 1993, som kriminaliserade användningen av droger – vilket är något unikt. I andra länder inriktas polisarbetet på att stoppa försäljningen, insmugglandet och langningen, men i Sverige påbörjades istället en hetsjakt på dem i sista ledet: brukarna. För att komma åt brukarna fick polisen långtgående befogenheter i att plocka in folk utifrån drogmisstanke, genomföra kontroller av kroppsvätskor. Detta lade grunden för Revjkommissionens trakasserier av klubbesökare och krig mot en hel musikkultur. (Magnus Lintons klassiska artikel från Arbetaren rekomenderas).

Beukelman deltar i utformandet av polisutbildningen för hur man ska kunna identifiera drogpåverkade människor utifrån kroppsliga kännetecken, kroppshållning, beteenden och rörelsemönster. Bloggaren Andrea Doria beskriver:

”Vad han säger i klartext är att polisens spanare, som de två som skämde ut sig för hela Sverige i fredags, ska gå på inte bara människor som ser påverkade ut, utan även ge akt på ”attribut” och om en person tillhör fel ”social subgrupp”. Får man napp, vilket naturligtvis händer då och då, bär det vidare hem till den gripne för husrannsakan. Kanske hittar man ännu några gram hasch till? Rejvkommissionens verksamhet på 90-talet byggde i väldigt hög utsträckning på denna typ av profilering, att gå på människor som på grund av kläder och annat kunde antas tillhöra en ”subgrupp” där vissa typer av droger är vanligt. Ravekulturen är i det närmaste död i dag, men de senaste årens insatser mot exempelvis Uppsala reggaefestival följer samma mönster. Det handlar självfallet inte om att polisen bara skulle ta ”oskyldiga”, men även om man ansåg att det fanns något sätt att försvara kriminaliseringen av eget bruk av droger så är det lätt att inse att insatser mot i övrigt laglydiga brukare är det absolut minst effektiva sättet att minska drogernas skadliga inverkan på samhället.”

Polisens godtyckliga agerande grundar sig i de godtyckliga lagar som kriminaliserar bruket, menar Rasmus Fleischer på bloggen Copyriot.

”Maktmissbruk av detta slag förutsätter godtyckliga lagar. Sverige är unikt om att inte bara ha kriminaliserat hantering av narkotikaklassade substanser, utan även att ha dessa substanser i kroppsvätskor såsom blod eller urin. Brottet är alltså inte längre en handling, utan en kroppskonstitution. […] För att polisens ska upphöra med sådant maktmissbruk, måste lagen ändras. Sveriges lag om illegala kroppsvätskor, som saknar motsvarighet i civiliserade länder, måste avskaffas. Med andra ord bör bruk av narkotika legaliseras – något som strikt talat har föga att göra med frågan om narkotikalagstiftning och -klassning i övrigt.” (copyriot: Hur vi stoppar Beukelmann Boys i Hornstulls tunnelbana)

Men godtyckligheten har inte bara med lagen att göra. Det kan man se i hur de fd rejvkommissions-poliserna och ungdomsrotelns spanare används vid så kallade ”särskilda händelser”, i den polistaktiska organisationsform som kallas Särskild Polistaktik (SPT) och används mot politiska manifestationer. Där utgör just dessa civilpoliser grunden i så kallade Romeo-enheter, de civila polisstyrkor som ska gå i direktkontrontation med aktivister på gatan och sköta gripandena. Romeoenheterna agerar i en gråzon och fungerar i praktiken som ett polishuligangäng. Särskild polistaktik utvecklades efter Göteborgskravallerna och har varit en av de mest omfattande polisutbildningarna i efterkrigstid, där hela riksorganisationen genomgått en långgående träning, fått fordonsparken och vapenförrådet utbytt och kompletterat för att kunna agera mot stora folkmassor. Om tanken med civila ingripanden var att höja frekvensen fällda – utan att insatserna skulle eskalera till ökade våldsamheter – har taktiken i grunden misslyckats. Romeopoliserna är samma vid varje kommendering och de sätts in för att bedriva persontrakasserier och punktmarkeringar av kända aktivister. Därigenom har utvecklats ett oförsonligt personligt hat mellan dem och de militanta gatuaktivisterna, pga den personkännedomen. De senaste fem årens våldsamheter vid demonstrationer har nästan alltid med inblandingen av Romeoenheter att göra. Vid större manifestationer, som demonstrationen efter European Social Forum i september 2008, var därför demonstrationsarrangörernas viktigaste krav att Romeopoliserna inte fick komma i närheten av demonstrationen för att inte provocera igång incidenter. SPT-kommenderingarna har därigenom kommit att fungera eskalerande, snarare än deeskalerande vid stora polisinsatser.

Det går en rak linje från Rejvkommissionen via Romeo till civilpolis i tunnelbanan. Det handlar inte om en speciell kultur inom poliskåren, utan om att civilenheter getts långtgående friheter att agera autonomt efter eget godtycke, att agera i en gråzon och bända på lagen när det behövts. Än så länge har ingen oberoende granskning eller grävande journalistik genomförts på dessa polisenheter. Kanske har den ändå rätt banala Hornstullsincidenten nu riktat strålkastarljuset på Beukelmanns poliser. Det är upp till oss att fortsätta den granskningen.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Ystads Järnvägar, salkavalka skriver DAGENS DIKTER, andread0ria skriver ”Chefen gjorde allt för att lägga locket på”, vsfstockholm skriver Vad lönar sig för kvinnor? Utbildning eller könsbyte?, loaderrorready skriver Malmö idag: Nyfiken på Socialistiska Partiet?, Kaj Raving skriver Vänsterpartistisk närvaro ger moderat desperation

Tjugo teser om metropolens omstörtande

Tes 1
Vi definierar metropolen som den kompakta samling av territorier och heterogena dispositiv som i varje punkt genomkorsas av en disjunktiv syntes; det finns inte någonstans i metropolen där det potentiellt samtidigt inte finns makt och motstånd, dominans och sabotage. En antagonistisk process mellan två sidor som befinner sig i en fientlig relation till varandra genomsyrar helt metropolen. Å ena sidan består metropolen, trogen sin etymologi, i utövandet av en styrning (comando) som genomsyrar alla andra områden – så att metropolen finns närvarande överallt. Det är det utrymme i vilket och från vilket intensiteten och koncentrationen av förtrycksmekanismer (dispotivi dell’oppressione), exploatering och herravälde (dominio) uttrycks till maximal grad och utsträckning. I metropolen kollapsar och upphör staden och landsbygden, moderniteten och den andra naturen. I metropolen utgör industrin, kommunikationen och skådespelet en produktiv helhet, där maktutövandets uppgift består i att koppla samman och kontrollera den samhälleliga samverkan som är grunden för att sedan kunna utvinna mervärdet med biopolitiska instrument. Å andra sidan är det en helhet av de territorier i vilka en heterogen blandning av subversiva krafter – singulära, gemensamma, kollektiva – som kan uttrycka den tendensiellt mer organiserade och horisontella nivån av antagonism mot maktens styrning. Det finns inte platser och icke-platser i metropolen: det finns områden som ockuperas militärt av de imperiella styrkorna, områden som kontrolleras genom biomakt och områden som börjar bedriva motstånd. Ibland, väldigt ofta, korsar dessa tre sorters områden varandra, andra gånger skiljer sig den sistnämnda från de andra två, och vid ytterligare andra tillfällen hamnar den sista i krig mot de två första. Förorten (banlieue) är typisk för denna ”tredje” form av territorium, men om metropolen finns överallt så är det också sant att förorten finns överallt. I storstadens förlängning av det gemensamma livet, lever intensiteten i den revolutionära föreställningen om den ”kommande kommunismen”.

Tes 2
I metropolens kamper utgör den biopolitiska strejken det huvudsakliga uttrycket för den attackstrategi som de nysammansatta livs-formerna (forme-di-vita) antar mot metropolens styrning. Idag kan arbetsvägran inte innebära något annat än en vägran att överlämna delar av livet, känslofragment och kunskapsskärvor till den cybernetiska kapitalismen. Idag innebär kamp mot kapitalismen ett direkt undandragande av kroppar från exploateringen och en attack mot avkastningen (rendita), ett gerillakrig mot gentrifieringen och en våldsam appropriering av allmänningar, sabotage av kontrollmekanismer och en destabilisering av den politiska och sociala representationen. På samma sätt, och precis lika omedelbart är det vilda experimenterandet med nya livs-former, befrielsen av affektioner, skapandet av kommuner, inympning av lycka och en dynamisk expansion av begär. Precis som kroppar – både som singularitet och befolkning – är målet för den biopolitiska polisen och exploateringen, är det bara genom att utgå från kropparnas singularitet som varje mänsklig biopolitisk generalstrejk mot metropolen startar: det är i singulariteten som livs-form som oregerbarheten som motsätter sig biomakten finns. Den feministiska demonstrationen den 24 november 2007 var ett av de mest magnifika uttrycken på de italienska gatorna för detta. Man kan förutse de kapitalistiska initiativen åtminstone om en utspridd singulär vägran åtföljs av beslutet att skapa en storstadsorganisering av autonomin som kan få de rebelliska lisv-formerna att bli en upprorisk multitud. När singulariteter reser sig som en gemensam kropp, kan oregerbarheten bli en revolutionär process.

Tes 3
Blockadtaktiken blir essentiell för den biopolitiska strejkens effektivitet när denna verkligen blir stadsövergripande, det vill säga när den överskrider specificiteten och sträcker sig överallt som en förlamning av kontrollen, en blockering av cirkulationen, ett virus av motbeteenden, ett avbrott i produktionen och reproduktionen, en störning i kommunikationsfabriken. Med andra ord: när de hindrar den kapitalistiska värdeförmeringens normala förlopp. Det är igenom blockaderna som det är möjligt att se den biopolitiska strejkens generalisering. De arbetslösas blockader, piqueteros-rörelsen, i Buenos Aires och upproret mot CPE i Frankrike belyste dess kraft och organisationskapacitet. Blockader är ett materiellt tecken på en brytning med kapitalet och biomakten. Varje blockad i metropolen öppnar andra vägar, andra passager, andra liv: blockaderna i metropolen är nödvändiga för konstruerandet och försvaret av en exodus.

Tes 4
Sabotaget svarar mot behovet av att förena en destabilisering av styrningen (governo) med ett nedbrytande av herraväldet (comando) och förstärker därmed blockaderna i metropolen. Det intervenerar på olika nivåer i metropolens liv: från den anonyma singulariteten som maskar och bromsar takten i värdeproduktionens cirkulation över till den öppna konfliktens punktinriktade och förödande intervention. I det första fallet är det ett spontant utspritt beteende mot arbetet, i andra fallet är det en omstörtandets intelligens som diagonalt avbryter regementalitetens konfliktmedling. Metropolens subversiva vetenskap definieras därför också som sabotagets vetenskap.

Tes 5
När den biopolitiska strejken, sabotaget och blockader sammanstrålar skapas förutsättningarna för storstadsrevolten. Metropolens uppror blir möjlig när sammankopplandet av specifika kamper och ackumuleringen av revolter blir en övergripande strategi som slår mot (eller tar över) territorier, existenser, maskiner och dispositiv.

Tes 6
Sociala center, befriade utrymmen, hus och aktiva territorier borde underordnas multitudens politiska kritik och förvandlas till samhällen för inbördes hjälp. Precis som på 1800 och 1900-talen kan dessa territoriella sammanslutningar inte bara stå för solidaritet mellan individer, gemensamhet mellan livs-former och organisering för både specifika och generella kamper, utan även för singulariteterna och lokalsamhällets medvetandestruktur genom att de är både förtryckta och utsugna. Det gemensamma (il comune) som en politisk handling föds därför som en process i vilken vänskapen och ömsesidighet mellan dem som är egendomslösa förvandlas till motståndskommuner (le comune delle resistenza). Idag kan alla socialiserade utrymmen bli platsen där en autonom organisation i och mot metropolen formeras ur deras upproriska intensitet. Visstidare, arbetare, homosexuella, studenter, kvinnor, lesbiska, lärare, invandrare, queerfolk, barn – vilka singulariteter som helst måste kunna referera till dessa områden för att skapa revolutionära livs-former och organisera sig så att de är oangripbar från biopolitiska polisen. Gemensamma element – som fonder för inbördes hjälp, kollektivboende, kvarterskolonilotter och parker, autonoma produktions- och reproduktionsredskap, passioner och känslor – borde rekupereras, uppfinnas, byggas, och göras tillgängliga för alla som väljer att inleda motstånd, gå i strejk eller i uppror. Summan av alla dessa element kommer i territorium efter territorium sammansätta 2000-talets allmänningar.

Tes 7
Den enda säkerhet som de livs-former som vägrar underordna sig strävar efter är upphörandet av förtryck och exploatering. Den materiella och etiska fattigdom som biomakten begränsar miljontals män och kvinnor till är källan till den osäkerhet som råder i storstaden och styr över befolkningen. Mot detta kan vi inte trilla i fallgropen att begära rättigheter, som innebär mer styrning och därför icke-frihet: den enda gemensamma rätt (diritto) skapas och bestäms genom att revolutionärt praktiseras. Varje önskan, alla behov som multitudens livs-former kan uttrycka har sin rätt. Genom att de uttrycker dem vederlägger de Rätten (il Diritto).

Tes 8
Utan en brytning finns det ingen möjlighet att föra flyktlinjerna bortom maktens herravälde (comando). Varje brytning motsvarar en krigsförklaring från de rebelliska livs-formerna mot metropolernas imperium: minns Genua 2001. I metropolen råder en asymmetri mellan biomakten och livs-formerna, men det är just denna asymmetri som kan bli ett grundläggande vapen i metropolernas gerillakrig: effekten mellan olika livs-former och styrningen skapar ett överflöd och som när det uttrycks med kraft och styrka kan bli en revolutionär organisering av det gemensamma livet.

Tes 9
I metropolen är uttryckandet och sammankopplandet mellan olika krafter och inte mediering det som driver deras intensitet till att köra spelet av subversiva allianser. Konstruerandet och förverkligandet av Rostockrevolten mot G8 2007 visade på styrkan i detta ”spel.” Autonomin, som en strategisk uppgift för att avskilja sig från biomakten, betyder metropolernas politiska sammansättning ett sammanförande av samtliga minoritets-blivanden till ett gemensam-blivande, en horisontell spridning av kontraproduktiva beteenden flyttad till ett enda konsistensplan utan att någonsin skapa en transcendent enhet. I metropolen finns det inget Revolutionärt Subjekt: det finns ett subversionens konsistensplan som låter varje singularitet att välja sin del.

Tes 10
Den viktiga delen i varje social metropolrörelse finns i det överflöd (eccedenza) som den producerar. Varje form av överflöd (eccesso) uttrycker sanningen i en kamp. Det som finns kvar från varje kamp är alltid en gemensam sanning.

Tes 11
Utan ett delat språk finns det aldrig någon möjlighet att dela någon form av rikedom. Språkets gemenskap skapas endast i och genom kamp.

Tes 12
En av största farorna för de autonoma livs-formerna är att vara släpphänt i en teknisk åtskillnad mellan liv och politik, mellan styrandet av det existerande och omstörtande verksamhet, mellan varor och gemensam användning, mellan förkunnelse och materiell sanning, mellan etik och blind aktivism för sina egna skull. Förvirringen mellan vad som är gemensamt och vad som hålls privat, mellan individualism och cynism, skingras igenom praktik, det vill säga genom en etik om det gemensamma som smitts samman i konflikt. Det personliga är biopolitiskt, politik är opersonligt.

Tes 13
Autonomins alla arkitekturer i metropolen är horisontella. Som sådana följer de med organiserande-former i alla dess konstituerande politiska former och vice versa. De maktbaserade arkitekturerna i alla dess former och överallt där det finns, är alla vertikala och det är så de skiljer individerna från det gemensamma. Dessa arkitekturer måste överges, omringas, neutraliseras och, när det är möjligt, attackeras och förstöras. Det enda möjliga vertikala i metropolens autonomi är konfrontationen med makten.

Tes 14
Organisations-formen kan i dagens historiska förhållanden inte vara annat än livs-formen. Den är en icke-normativ reglering av det gemensamma för det gemensamma. Disciplin innebär här inte något annat än den gemensamma organiseringen av odisciplinering. Organisations-formen är konsistensplanet på vilken individer och multituder, affektioner och uppfattningar, reproduktionsredskap och begär, kompisgäng och motsträviga konstnärer, vapen och kunskap, kärlek och sorg cirkulerar: en mängd flöden som går in i en politiska sammansättning som tillåter allas kraft att växa och samtidigt minskar motståndarens. Ett horisontellt mångfaldigande av organisationen i centraliseringen av målsättningar, det är den disciplin (la disciplina) som vi föreslår som artificiellt mått på den revolutionära processen i vilken metropolens subversiva parti skapas.

Tes 15
I metropolen är individer enbart kroppsliga återspeglingar av biomakten, medan singulariteter är den enda levande närvaron (ad essere presenza vive) kapabel till ett blivande. Singulariteter älskar och hatar medan individer är oförmögna att leva dessa känslor, om de inte får dem förmedlade av skådespelet. Därför är de underkastade och neutraliserade redan innan makten blivit närvarande. Individen är biomaktens basenhet medan singulariteten är den minsta enheten som varje praktik inriktad på frihet kan utgå ifrån. Individen är singularitetens fiende. Singulariteten är det mest gemensamma vi kan vara.

Tes 16
Det är dags att börja problematisera kategorin ”medborgarskap”, det arv från en urban modernitet som inte längre existerar någonstans. I en storstad innebär ett medborgarskap bara ett återinträdande i regementalitetens biopolitiska arbete, instämma i det ”lagliga” i en stat, en nation och en republik som inte existerar annat än som en nod i imperiets organiserade repression. Singulariteten överskrider medborgarskapet. Att kräva sin egen singularitet mot medborgarskapet är det motto som till exempel migranter dagligen skriver med sitt blod längs Medelhavskusten, i de revolterande flyktingförvaren CPT, på stålmuren som skiljer Tijuana från San Diego eller på den hinna av kött och cement som skiljer romernas bidonvilles från skammens glittrande innerstan. Medborgarskap har blivit en belöning för trogenhet mot den imperiella ordningen. Singulariteten klarar sig så fort den kan lyckligtvis utan medborgarskapet. Endast singulariteterna kan riva murarna, gränserna, hinnorna och begränsningarna som skapats av biomakten som herraväldets infrastruktur.

Tes 17
Precis som den kapitalistiska avkastningen (rendita) parasitärt utnyttjar den samhälleliga samverkan i metropolen, sammanfaller politiken med den parasitära avkastningen (rendita) i styrningen av multitudens livs-former: ett våldsamt eller ”demokratiskt” avtvingande av samförstånd, det privata offentliga användningen av det gemensamma, och det missbrukande utövandet av en tom suveränitet över samhället är de sätt som den politiska inkomsten (rendita) göder sig i skuggan av det globala kapitalets skyskrapor. I metropolen är det politiska (il politico) den enda möjligheten som är kvar av att utöva det gemensamma och en mångfald tidsfrister (scadenza) för dess appropriering. Man ska aldrig bedriva politik (la politica), om man vill nå en ”punkt det inte finns någon återvända ifrån”. Politiken (la politica) är alltid en form av regerande. Det politiska (il politico) är ibland revolutionärt.

Tes 18
Den biopolitiska metropolen administreras enbart genom styre (governance). Sociala rörelserna, de autonoma krafterna och alla dem som verkligen önskar omstörta status quo har insett att när en kamp börjar ska man aldrig skulle begå det fatala misstaget att genast förhandla med ledningen (governance), sätta sig ned vid deras ”bord”, acceptera dess former av korruption och därmed bli deras gisslan. Tvärtom är det nödvändigt att redan från början påtvinga makten (governance) ett slagfält, tidsfrister och även kampens former. Först när maktbalansen omkullkastas till förmån för autonomin i metropolen kommer det att vara möjligt att förhandla om maktens (governance’s) kapitulation och samtidigt stå fast, på stadiga ben. Det utomordentliga Ungdomshus-upproret i Köpenhamn visar på det som är möjligt, om man bara har modet att ta initiativ och hålla fast vid det.

Tes 19
Just när arbetet har blivit överflödigt i metropolen måste alla, paradoxalt nog, arbeta intensivt hela tiden, från vaggan till graven och kanske ännu längre. Tvånget att arbeta är alltmer uppenbart en politisk skyldighet påförd befolkningen så att den kommer att vara foglig och lydig, producerandes varor på löpande band och individuellt sysselsatta i produktionen i och för sig själva som imperiella subjekt (sudditi). Vi förespråkar arbetsvägran och skapandet av andra former av produktion och reproduktion av livet som inte är belastat under lönens ok, som inte ens är språkligt definierbara av kapital, som utgår ifrån och avslutas i det gemensamma, i allmänningen. En garanterad inkomst i metropolen kan bara bli ett gemensamt faktum när praktikerna med appropriering och autonomins expanderar över territoriet och massivt tvingar fram en ny maktbalans. Fram till man nått en sådan maktbalans finns det risk att en garanterad inkomst istället kommer att – som till exempel det som sker i de lokala och regionala förslagen om en så kallad ”medborgarlön” – utvecklas till en fragmentering av allmänningen, det gemensamma, och i en hierarki av livsformerna. 60-talets och 70-talets autonoma erfarenheter har lärt oss att det först när vi faktiskt kan finna det gemensamma i våra liv, att riskera dem i kampen, som alla egalitära anspråk blir resonliga. I vår historia har det aldrig funnits ett ekonomiskt krav som inte varit omedelbart politiskt: precis som när fabriksarbetare förr sade ”mer lön åt alla” och det då betydde ”mer makt åt alla”, betyder idag ”inkomst åt alla” samtidigt ”makt delad av alla”. Som singulariteter som har valt att vara på den subversiva sidan måste vi ha modet att bygga och dela det gemensamma och allmänningen framför allt mellan oss själva. Detta är vad som kommer göra oss starka.

Tes 20
En ny sentimental utbildning är på gång i rebellsamhällena, uppfinnandet av och de mikrofysiska experimenten med denna är på dagordningen för varje sann revolutionär erfarenhet som slåss mot imperiet idag. Man kan inte tala om vänskap, kärlek, broderskap och systerskap, om man inte gör det som en del inom upprorets strategiska framskridande mot biomakten och för det gemensamma. I samma ögonblick som en vänskap uppstår, som kärleken blir det gemensammas kraft eller ett gäng bildas för att bekämpa herraväldet (dominio), framträder deras fiende vid horisonten. Förstörelsen av den kapitalistiska metropolen kan bara vara ett resultat av en irreducibel kärlek och av de gemensamma försöken från alla singulariteter som med glädje kommer att resa sig mot lidandets präster och de hyrda ligister som satts att försvara maktens torn. Den kommande kommunismen kommer uppstå ur multitudens livs-former som valt det gemensammas parti mot biomakten.

Smid planer, var redo.

/ Marcello Tari, Plan B-Byrån

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Aldrig förr har de fattiga tvingats betala hela krisen, Jinge skriver Gott Nytt År?, Kaj Raving skriver Gott Nytt År önskar jag er alla – och avger ett nyårslöfte, Bo Myre skriver Best of 2000, Fredrik Jönsson skriver Är hedersvåld från sverigedemokrater bättre?

Subcomandante Marcos: Sju tankar om världen

Medan maktens dagordning håller på att rasa samman och medan de stora mediekoncernerna vacklar mellan de absurditeter och tragedier som uppförs och främjas av världens politiska klass, så har rörelserna i den enorma och vidspännande källaren till det svajande Babels torn inte försvunnit. Och även om rörelserna fortfarande stapplar, börjar de få tillbaka orden och sin förmåga att agera spegel och lins. Medan disonansens politik bestäms däruppe, hittar de ”andra” i världens källare både varandra och andra som är annorlunda och som finns ännu längre ner på botten.

Som en del av detta återskapande av orden som spegel och lins, har Zapatistarmén för nationell befrielse på nytt inlett samtal med sociala eller politiska rörelser och organisationer i världen. Till en början har syftet varit att – med bröder och systrar från Mexico, Italien, Frankrike, Tyskland, Schweiz, staten Spanien, Argentina och USA – skapa en dagordning för en gemensam diskussion.

1. Teori

Teorins position (och den teoretiska analysens) i politiska och sociala rörelser är ofta självklar. Allt som är självklart döljer hur som helst ofta ett problem, i detta fall vilken teorins effekt är på praktiken och hur den teorin ”återknyter” till den senare. Jag jämställer inte rollerna ”teoretiker” eller ”teoretisk analytiker” med en ”intellektuell”. Den senare är en bredare kategori. Teoretikern är en intellektuell, men den intellektuelle är inte alltid en teoretiker.

Den intellektuelle (och därför även teoretikern) anser att han har rätten att utrycka sin åsikt om rörelserna. Det är inte bara hans rätt, det är hans skyldighet. Några intellektuella går ännu längre och blir tankens och handlingens nya politiska kommissarier och delar ut epitet som ”goda” eller ”onda”. Deras ”domar” har att göra med den positionen de har och de positioner de aspirerar på. Vi anser att en rörelse får inte återgälda deras ”domar” och inte igengälld börja dela in intellektuella i ”goda” och ”onda”, utifrån hur dessa intellektuella karaktäriserar rörelsen. Anti-intellektualism är inte något annat än en missförstådd självursäkt och som en sådan kännetecknar den en omogen rörelse.

Vi anser att ord lämnar spår, spår visar på riktningar, riktningar innehåller definitioner och förpliktelser. De som ställer sitt ord för eller mot rörelsen har en skyldighet att inte bara tala om det, utan också ”slipa” det, hålla dess mål i minnet. ”För vad?” och ”Mot vad?” är frågor som borde komma med ordet. Inte för att tysta det eller att få det att sänka rösten, utan för att fullborda det och göra det mer effektivt. Med andra ord, så att det vi säger kan höras av dem som borde höra det. Att producera teori inifrån rörelsen är inte samma sak som att producera det inifrån akademin. Och jag talar inte om det i bemärkelsen av sterilitet eller en (ickeexisterande) vetenskaplig ”objektivitet”, utan bara för att kunna lägga märke till platsen för reflektion och intellektuell produktion som varandes ”utanför” rörelsen. Och ”utanför” betyder inte att det inte finns ”sympatier” eller ”antipatier”, utan att den intellektuella produktionen inte äger rum inom rörelsen, snarare ovanför den. Och så bedömer och dömer de akademiska teoretikerna de bra och dåliga punkterna, smarta dragen och misstagen hos gårdagens och dagens rörelser, och försöker sig på att sia om riktningar och öden.

Ibland händer det att vissa akademiska teoretiker strävar efter att leda en rörelse, det vill säga att rörelsen borde följa hans direktiv. Och därför är akademikerns vanligaste förebråelse, att rörelsen inte ”lyder” honom. Att rörelsens alla misstag i grunden kommer ur faktumet att de inte klart kan se det som är självklart för akademikern. Bristen på minne och oärlighet är ofta genomgripande (inte alltid, men det stämmer ofta) bland dessa skrivbordsteoretiker. Ena dagen säger de en sak och förutser någonting, nästa dag händer det motsatta, men teoretikern har då tappat minnet och går tillbaka till att teoretisera medan han ignorerar vad han nyligen sagt. Därför är han också oärlig, eftersom han inte bryr sig om att respektera sina läsare eller lyssnar. Han kommer aldrig att säga ”igår sade jag detta, det hände inte eller motsatsen hände. Jag hade fel”. Fast i medias ständiga ”dagsläge”, tar skrivbordsteoretikern tillfället att ”glömma”. Denna sorts akademiker producerar för intellektet den teoretiska motsvarigheten till skräpmat. Med ”när” med andra ord inte, utan bara distraherar.

Andra gånger låter rörelsen akademikernas teoretiska förmyndarskap ersätta sin spontanitet. Den lösningen är vanligen skadligare än bristfälligheten. Om akademin har fel, ”glömmer” den. Om rörelsen har fel, misslyckas den. I vissa situationer söker rörelsens ledarskap efter ett ”teoretiskt alibi”, det vill säga något som backar upp den och ger sammanhållning åt deras praktiker. Då vänder den sig till akademin för att kunna ackumulera den. I dessa fall är teorin inget mer än en okritisk och något retorisk ursäkt.

Vi anser att en rörelse borde producera sina egna teoretiska reflektioner (märk väl, inte sina ursäkter). Där kan den införliva det som är omöjligt i skrivbords-teorierna, det vill säga rörelsens samhällsförändrande praktiker. Vi hade föredragit att lyssna och diskutera med dem som analyserar och reflekterar teoretiskt inom och med rörelserna och organisationerna, och inte utanför dem eller, ännu värre, på deras bekostnad. Vi har trots det gjort en ansträngning att höra på alla röster, och inte ta hänsyn till vem som talar utan varifrån de talar.

I vår teoretiska analys talar vi om vad vi ser som tendenser, inte fullbordade eller oundvikliga handlingar. Tendenser som inte blivit homogena och hegemoniska (ännu), men som kan (och borde) vändas.

Vår teoretiska reflektion som zapatister är allmänt inte om oss själva, utan om den verklighet som vi rör oss i. Och dess natur är ungefärlig och begränsad i tiden och rummet, i koncepten och i dessa koncepts strukturer. Det är därför vi förkastar varje försök till universalitet och evighet i det vi säger och gör.

Svaren på frågor om zapatismen finns inte i våra teoretiska reflektioner och analyser, utan i våra praktiker. Och praktik, i vårt fall, bär på en tung moralisk etisk börda. Det vill säga att vi försöker handla (inte alltid med framgång) enligt inte bara en teoretisk analys, utan framför allt även enligt vad vi anser vara vår skyldighet att göra. Vi försöker alltid att vara konsekventa. Kanske är det därför som vi inte är pragmatiska (vilket bara är ett annat sätt att säga ”handling utan teori och utan principer”).

Avantgarden känner en skyldighet att leda någon eller någonting (och i denna bemärkelse visar de på många likheter med de akademiska teoretikerna). Avantgarden försöker och arbetar för att ta ledningen. Några av dem är till och med villiga att betala priset för misstag och felsteg i sitt politiska arbete. Det gör inte akademikerna.

Vi anser att det är vår plikt att inleda, följa upp, följa med, hitta och öppna rum för något och någon, däribland även oss själva.

En karavan, även om det bara är en skildring av de olika formerna av motstånd i ett land eller på jorden, är inte bara en undersökning. Där kan man förgylla framtiden, ännu mer än nutiden. De som deltar i denna turné och de som gör undersökningen, kan upptäcka saker som de drar ifrån och lägger till i från sitt skrivbord av samhällsvetenskaper inte kan klara av att se. Att förstå att resenären och hans väg räknas, ja visst, men vad som räknas är framför allt denna väg, riktningen och tendensen. Att notera och analysera, igenom diskussioner och gräl, gör vi inte bara för att kunna veta vad som händer och förstå det, utan också framför allt för att försöka att förändra det.

II. Nationalstaten och Staden

På nationalstaternas bortdöende dagordning var den politiska klassen den som hade den beslutsfattande makten. En makt som faktiskt tog med ekonomisk, ideologisk och social makt i beräkningarna, men som behöll en relativ autonomi i förhållande till dem. Denna relativa autonomin gav makten möjligheten att ”se bortom” och leda nationalstaterna till den framtiden. I den framtiden fortsatte inte bara den ekonomiska makten att vara makt, utan var även den starkaste.

I konsten att bedriva politik var Stadens (Polis) ”konstnär” den styrande: en specialiserad ledare, väl insatt i vetenskapen och de mänskliga konsterna, inklusive de militära. Visdomen att regera består i att rätt styra och förvalta de olika statsresurserna. De olika regeringsformerna kännetecknades av en större eller mindre fördelning av dessa resurser. En balanserad administration, politik och repression var en utvecklad demokrati. Mycket politik, lite administration och dold repression var en folklig regim. Mycket repression och ingen politik eller administration var en militär diktatur.

I den internationella arbetsdelningen på den tiden tillhörde statsmännen (och statskvinnorna) den utvecklade kapitalismen. Länderna med en vanställd kapitalism hade skurkregeringar. Militärdiktaturer representerade modernitetens sanna ansikte: ett blodtörstigt djuransikte. Demokratierna var inte bara en mask som dolde denna brutala inre natur. De förberedde också nationerna för ett nytt stadium, där marknaden skulle hitta bättre villkor för tillväxt. Globaliseringen, som detta är och som gör världen verkligen världsomfattande, är inte bara färgad av den digitala teknologiska revolutionen. Pengarnas all-närvarande internationalistiska utformning fann medlen och förutsättningarna för förstörandet av de hinder som stoppade dem, gränserna och nationalstaterna, vilket kan beskrivas som ett världskrig (det fjärde). Nationalstaterna står inför denna situation utan ekonomiska, politiska, militära och ideologiska resurser och utan lagligt skydd, som det nyligen visat sig kring och frihandelsavtal.

Historien slutade inte med Berlinmurens fall och besegrandet av det socialistiska blocket. Denna nya världsordning är fortfarande målet för pengarnas stridsformation, men nu ligger nationalstaten i dödsryckningar på stridsfältet och väntar på att hjälp ska komma. Vi kallar det kollektiva styre som ersatt den politiska klassen i det grundläggande beslutsfattandet för ”Maktkretsen” (society of Power). Dessa är en grupp som har mer än den ekonomiska makten och inte i mer än en nation. Mer än att ha blivit organiskt sammansatt (enligt modellen av ett ” hemligt sällskap”), försöker den nya ”maktkretsen” att fylla vakuumet som nationalstaterna och de politiska klasserna lämnat efter sig. ”Maktkretsen” kontrollerar finansorganen (och därför hela länder), media, industriella och kommersiella bolag, utbildningscentra, arméer och samt offentliga och privata poliskårer. ”Maktkretsen” eftersträvar en världsstat med en övernationell regering, men den engagerar sig inte i att skapa denna.

Globaliseringen har verkligen varit en traumatisk erfarenhet för mänskligheten, särskilt för ”maktkretsen”. Nedtyngda av ansträngningen att utan medling passera från kvarteren eller lokalsamhällena till Hyper-Polis, från lokalt till globalt, och medan den övernationella regeringen håller på att konstrueras, har maktkretsen än en gång flytt till den borttynande nationalstaten. Maktkretsens nationalstat ger bara intrycket av att vara kraftfull, vilket är rätt schizofrent. Ett hologram, det är vad nationalstaten är idag i metropolerna.

Efter att i decennier upprätthållits som referenspunkten för stabilitet, håller nationalstaten på att upphöra att existera. Men dess hologram finns kvar, gödd av de dogma som kämpar för att fylla det tomrum som globaliseringen inte bara skapat, utan även upprätthåller. Att göra världen världsomfattande i både tid och rum är för makten en process som fortfarande måste styras. ”De andra” finns inte längre någon annanstans, utan överallt och hela tiden. Och för makten är ”de andra” ett hot. Hur kan detta hot bemötas? Genom att upprätta hologrammet ”nationen” och utmåla ”de andra” som angripare. Var inte ett av senõr Bushs argument för kriget i Afghanistan och Irak, att båda hotade den nordamerikanska ”nationen”? Men förutom i den ”verklighet” som CNN skapade, så är de flaggor som vajar över Kabul och Bagdad inte ”the stars and stripes” utan de multinationella bolagens.

I nationalstats-hologrammet har modernitetens vanföreställningen par exellence, c’est a dire, den ”individuell friheten”, tagits gisslan och satts i ett fängelse som inte är mindre repressivt bara för att det är globalt. Individen är så otydlig att inte ens bilderna av gårdagens hjältar kan erbjuda det minsta hopp om att sticka ut. ”The self made man” existerar inte längre, och eftersom det är omöjligt att tala om ett ”self made” företag, är samhällsförväntningarna på glid. Vad är då hoppet? Att gå tillbaka och kämpa för sin gata, sitt kvarter? Inget av dem. Fragmentiseringen har varit så hänsynslös och vårdslös att inte ens de minsta identitetsbitarna har fortsatt vara stabila. Familjehemmet? Var då och hur då? Om teven gled in som en drottning genom ytterdörren, hackade Internet sin väg in genom en spricka i cyberrymden. Nästan varje hus på planeten har invaderats av de brittiska och nordamerikanska trupperna som ockuperade Irak. Nationalstaten som nu tagit över titeln som ”Herrens gudomliga hand”, USA, existerar bara på teve, på radio och i några tidningar, magasin och på bio. I de stora mediakonsortiernas drömfabriker är presidenter intelligenta och sympatiska, och rättvisan segrar alltid. Samhället besegrar tyrannen, uppror mot de egenmäktiga bemöts snabbt och effektivt. ”Och sedan levde alla lyckliga” är fortfarande slutet som nationerna lovar. Men i verkligheten är det tvärtom.

Var finns hjältarna från invasionen av Afghanistan? Var är de från ockupationen av Irak? Vad jag menar är, att den 11 september 2001 hade sina hjältar: brandmännen och stadsinvånarna i New York, som kämpade för att rädda offren från den messianska galenskapen. Men dessa verkliga hjältar var inte till någon användning för Makten, det är därför som de så snabbt glömdes bort. För Makten är en ”hjälte” någon som erövrar (det vill säga, förstör), inte någon som räddar (det vill säga, skapar). Bilden av brandmannen täckt av aska, arbetandes mitt i Twin towers ruiner i New York, ersattes av pansarvagnar som rev ner Husseins staty i Bagdad.

Den enda saken som det moderna Staden (jag använder beteckningen ”Polis” [här översatt som Staden med stort s] istället för ”staden” för att betona att det jag syftar på är ett urbant rum med ekonomiska, ideologiska, kulturella, religiösa och politiska relationer) delar med Platons klassiska definition är den ytliga och lättsinniga bilden av fåren (folket) och herden (han som styr). Moderniteten upplöste helt den platonska bilden. Nu är Staden ett industrikomplex: några får klipps för ull, andra offras för att få mat. Några får, de ”sjuka”, isoleras, elimineras och ”bränns” så att de inte smittar resten.

Nyliberalismen presenterade sig själv som den kompetenta administrationen för denna blandning av slakthus/fålla som är Staden är, men visade på att den kompetensen skulle bara vara möjlig genom att riva ner metropolens gränser och istället sprida ut dem över (det vill säga, invadera) hela planeten: skapandet av Hyperpolis – hyperstaden.

Men så händer det att ”administratören” (den som regerar/vallar) har blivit galen, och han har bestämt sig för att offra alla lammen, även om ägaren inte kan äta allihop, och även om det inte kommer finnas några får kvar att klippa eller att offra imorgon. Den gamla politikern, den från förr (jag menar inte från ”före Kristus”, utan fram till 1900-talets slut), var specialiserad i att upprätthålla förutsättningarna för flockens tillväxt och att det skulle finnas får för olika saker och i gengälld skulle fåren inte revoltera.

Nypolitikern är inte längre en ”kultiverad” herde. Han är en korkad och ignorant varg (som inte ens gömmer sig i fårakläder), som är nöjd med att få äta den delen av flocken som de ger honom, men som har övergivit sina grundläggande uppgifter. Skulle man inte kunna tänka att det som behövs inte är ett ”humaniserande” av den moderna Stadens fålla/fabrik/slakthus utan snarare med ett raserande av den logiken? Att dra av fårakläderna och fårlös upptäcka att ”herden/slaktaren/klipparen” inte bara är onödig, utan rentav ett hinder?

Nationalstatens logik var (i stora drag) att en stad håller till i ett territorium (och inte tvärtom), en provins samlar en serie av städer, en nation finns i en uppsättning av provinser. Och därför var Staden nationalstatens grundbyggsten, och Huvudstaden påtvingade sin logik på resten av alla andra städer.

Då fanns det en sorts gemensam sak, en eller flera faktorer som höll städerna samman i sig själva, precis som där fanns faktorer som höll samman nationalstaten (territorium, språk, valuta, ett juridiskt-politiskt system, kultur och så vidare). Dessa faktorer har urholkats och sprängts sönder (ofta inte i den bildliga bemärkelsen) av globaliseringen.

Men hur är det med Staden under nationalstatens nuvarande nedgång (som nästan nått till punkten dess av försvinnande)? Och vilket kom först? Staden eller nationalstaten? Den ene eller den andres sönderfall? Det spelar ingen roll, åtminstone inte i de termer som jag nu talar om. Om fragmentiseringen (och därför nationalstatens tendensiella borttynande) beror på fragementiseringen av Staden eller vice versa, är inte den fråga som jag syftar på.

Staden, precis som nationalstaten, har förlorat det som höll den samman. Varje Stad är ingenting annat än en oordnad och kaotisk fragmentering, Staden påförd från ovan. Dessa är inte bara olika sinsemellan, utan ibland även i konflikt. Pengarnas makt kräver en speciell plats, som inte bara speglar dess storhet och välmående, men som kommer ytterligare skydda den mot ”andra” städer (som är ”de andras” städer) som omger den och hotar den. Dessa ”andra” städer är inte samma sak som gårdagens barbariska samhällen. Pengarnas Stad försöker införliva dem i sin logik och den behöver dem, men fruktar dem samtidigt.

Där det tidigare fanns en nationalstat (eller det utrymme som de fortfarande kämpar med dem om), finns idag Stadens kaotiska ackumulation. Pengarnas Stad i världen är maktkretsens ”boningar”. Där det tidigare fanns ett juridiskt och institutionellt system som reglerade nationalstatens inre liv och relationen mellan staterna (den internationella juridiska strukturen), finns det idag ingenting. Det internationella juridiska systemet är förlegat och dess plats har ockuperats av kapitalets spontana ”rättsliga” system: den brutala och hänsynslösa konkurrensen med alla tillbuds stående medel, inklusive krig.

Vad är städernas offentliga säkerhetsprogram om inte ett skyddande av dem som har allting mitt upp i ansiktet på dem som inte har någonting? ”Mutatis mutandis”, nationella säkerhetsprogram är inte längre nationella, riktade mot andra nationer, utan de riktas mot allting, överallt. Bilden av staden omringad (och hotad) av kretsar av misär och bilden av nationen som trakasserad av andra länder, har börjat förändras. Fattigdom och missnöje (från ”de andra” som inte har haft vettet att försvinna) finns inte längre i periferin, utan kan ses i nästan alla delar av metropolerna och i länderna.

Det jag vill peka på är att ”omorganiseringen”, som genomförs av städernas regeringar, ur dess spillror, som en övning eller ”träning” för en nationell reorganisering, är verkningslös. Eftersom den uppgift de står inför, mer än att skapa en ny ordning, är att isolera de ”skadliga” delarna och mildra effekten som dessas krav, kamper och motstånd skulle kunna ha på pengarnas Städer. De som styr Staden administrerar bara dess fragmentiseringsprocess, med förhoppningen att kunna avancera till att administrera den nationella fragmentariseringsprocessen.

Privatiserandet av stadsrummet är ingenting annat än rädslan som våldför sig på och bryter sina egna regulationer. Staden har omvandlats till ett anarkistiskt utrymme av öar. ”Samexistensen” bland de få är möjlig på grund av den allmänna rädslan för ”de andra”.

Vad kärnvapenkriget inte gjorde, kan företagen göra. Förstöra allt, även det som ger dem välstånd. En värld där inga världar ryms, inte ens deras egen. Detta är projektet hyperpolis som håller på att resas ur nationalstatens spillror.

III. Politik

Finns det några nationella frågor längre som håller städerna, nationerna och samhällena samman? Eller finns det inte längre politiker kapabla att ta sig an dessa frågor? Tvivlet på politiken är något annat än detta: den är något av hat och bitterhet. Den genomsnittlige medborgaren rör sig tendentiellt, från likgiltighet över de politiska klassernas utbrott, till ett förkastande som tar allt mer ”uttrycksfulla” former. ”Flocken” motsätter sig den nya logiken.

Gårdagens politiker fastställde de gemensamma samhällsuppgifterna. Den moderna försöker men misslyckas. Varför? Eftersom de själva har orsakat sin egen prestigeförlust, eller rättare sagt de har prostituerat saken, de har prostituerat ett yrke. I brist på en verklighet som referenspunkt, skapar den moderna politiska klassen ett hologram som inte baseras på storleken på deras aspirationer, utan på storleken på deras nuvarande dagordning: de som styr ett folk har inte gett upp tanken på styrandet av en stad, en provins, en nation och hela världen. Det är bara det att deras ”idag” skapar befolkningen, och de måste vänta på nästa val för att ta nästa steg.

Om nationalstaten tidigare hade förmågan att ”se längre” och planera de nödvändiga förutsättningarna för kapitalet att fortsätta reproducera sig och växa, att hjälpa kapitalet att hantera sina periodiska kriser, hindrar idag förstörelsen av dess grundläggande maktbaser den från att fullfölja den uppgiften.

”Samhällsskeppet” är på drift, och problemet är inte att det saknas en duglig kapten. Det är snarare så att de har stulit rodret och kan inte hitta det någonstans. Om pengarna var dynamiten, var politikerna de som genomdrev förstörelsen. Genom att förstöra nationalstatens maktbaser, har den politiska klassen också förstört sitt alibi: den allsmäktige politiska atleten får nu, förvånat och klentroget, se upp på en sketen butiksägare, som inte har någon idé alls om statskonsten. Han har inte besegrat dem, utan bara ersatt dem. Den traditionella politiska klassen är oförmögen att återskapa nationalstatens grund. Som en rovfågel, nöjer den sig med att livnära sig på landets rester, och den lever på blodet i leran från vad pengarnas imperium har byggt. Och medan den äter, väntar pengarnas herre vid sitt bord.

Den fria marknaden har genomlidit en fruktansvärd förvandling: du är nu fri att välja att gå till vilket shoppingcenter du vill, men det är bara samma butiker och samma varumärke. Den falska friheten i marknadens tyranni, ”fri tillgång och fri efterfrågan” har fallit sönder.

Grunden för den ”västerländska demokratin” har sprängts. Kampanjer och val bedrivs fortfarande i dess ruiner. Valens fyrverkerier lyser högt uppe på himlen, så högt upp att de inte klarar av att kasta det minsta ljus över det politiska arbetets ruiner därnere. På samma sätt är inte regeringsarbetets bärande pelare, Statsintressena (the Reasons of State), längre användbara. Nu är det marknadsintresset som styr politiken. Varför anlita politiker om marknadsanalytikerna förstår den nya maktlogiken mycket bättre? Politikern, statsmannen, har ersatts av (företags)ledaren. Och därför liknar statsvisionen en marknadsvision (ledaren är ingenting annat än gårdagens företagschef, som bestämt ”tror” att framgången för hans företag är det samma som hans egna framgång) och horisonten krymper, inte bara i bemärkelse av avstånd utan även i omfattning.

Ombud och riksdagsmän stiftar inte längre lagar, det arbetet görs av en ”lobbyistkår” av rådgivare och konsulter. De traditionella politikerna och deras intellektuella är nu föräldralösa och änkor, och sliter sitt hår (de som fortfarande har något) och övar om och om igen på nya alibin som de ska kunna erbjuda på åsiktsmarknaden. Men detta är värdelöst. Där finns det ett överskott av säljare, men inga köpare.

Att vända sig till den traditionella politiska klassen som en allierad i motståndskampen är en fin uppvisning i nostalgi. Att vända sig till nypolitikerna är ett symptom på schizofreni. Det finns inget att göra däruppe, annat än att vadslå om att det skulle finnas något som går att göra. Det finns dem som ägnar sig åt att fantisera att rodret fortfarande existerar och kämpar för att ta över det. De finns dem som söker i vrakresterna, övertygade om att det någonstans måste finnas något kvar. Och det finns de som skapar en ö, inte som en självnöjd tillflyktsort, men som ett skepp för att söka efter ännu en ö, och ännu en och ännu en.

IV. Kriget

I maktkretsens postmoderna stress fungerar kriget som en psykologsoffa. Dödens och förstörelsens katarsis lindrar, men den botar inte. Den nuvarande krisen är värre än de tidigare och därför är den radikala lösning som makten har för dem också värre än under tidigare perioder.

Globaliseringen, den största blåsningen genom tiderna, har nu inte ens anständigheten att försöka att rättfärdiga sig. Tusentals år efter ordens uppkomst, och med dem de resonerande argumenten, är det återigen styrkan som ockuperar den avgörande beslutspositionen. I historien om hur makten konsolideras har människans förmåga att leva i harmoni förändrats till samexistens. Och är samtidigt i krig. Dikotomin med dominerande-dominerad som idag kännetecknar världsamhället, försöker nu bli det nya kriteriet för ”mänskligheten”, till och med för det globala samhällets mest avskiljda delar.

Tomrummet som statsmännen lämnade efter sig fylls upp av nationalstatens hologram, av ledare och nykomlingar. I kapitalets skenbara ordning inkorporerar företagssoldaten (en ny generation som inte bara läser och tillämpar Sun Tzu, utan också har de materiella resurserna att genomdriva hans manövrar och rörelser) det militära kriget (för att kunna skilja det från ekonomiska, ideologiska, psykologiska och diplomatiska krig) som ännu en faktor i deras marknadsstrategi. Marknadens logik (mer profit jämt och till vilket pris som helst) påförs över den gamla krigslogiken (förstöra motpartens stridskapacitet). Internationell lagstiftning hamnar då i vägen, den måste ignoreras eller förstöras. Tiden för rimligt rättfärdigande är över. Där är inte ens någon stor tyngd lagd på ett ”moraliskt” eller ens ”politiskt” rättfärdigande av kriget längre. Internationella organ är nu oanvändbara och betungande monument.

För maktkretsen kan människor antingen vara kunder eller brottslingar. För att säkra de förstas medgivenhet och eliminera de andra, lånar politikern ut ett sken av legalitet åt maktens illegitima våld. Krig behöver inte längre lagar som ”rättfärdigar” eller ”backar upp” dem. Det räcker att ha politiker som förklarar krig och undertecknar orderna.

Om Förenta staternas regering har tagit på sig rollen som ”polisman” för Hyperpolis, måste man fråga vilken ordning det är de vill upprätthålla, vilken egendom de ska försvara, vilka brottslingar de ska spärra in och vilka lagar som ger dess handlingar sammanhang och ordning. Med andra ord, vilka är de ”de andra” som maktkretsen måste skyddas ifrån?

Det finns ingen sämre general för att bedriva krig än en militär, och det är just därför de tidigare stora generalerna, krigssegrarna (inte de som utkämpade kriget) var politiker, statsmän. Men om dessa inte längre finns, vem är det då som bedriver den nuvarande kampen om herravälde? Jag tvivlar på att det finns någon med klartänkt som skulle hävda att det är Bush eller Rumsfeld som leder kriget i Irak.

Så de som leder kriget är antingen militären, eller så är de inte dem. Om det är dem kommer vi snart att få se resultaten. Militären är inte nöjd förrän den har totalt förstört sin motpart. Helt och hållet med andra ord, inte bara har besegrat dem, utan tagit bort dem, gjort sig av med dem, förintat dem. Och då är krisens lösning bara upptakten på en större kris, på en mardröm som är omöjlig att beskriva med ord.

Om det inte är militären, vem är det då som styr? Företagen, skulle man kunna svara. Men de har också logiker som de måste påföra över individernas egna, och dessa styr över dem. Som en levande och intelligent varelse, lär företagen sina medlemmar att gå än hit och än dit. Men i vilken riktning? Dit profiten finns. Enligt denna logik styr pengarna sig själva i riktning dit de kan säkra de bästa villkoren för en snabb, växande och kontinuerlig profit. Kommer den att dirigera sig själv dit där det finns mindre eller där det finns mer? Ja, företagen kommer tendentiellt att gå mot andra företag.

Kommer resultaten av kriget i Irak att lösa krisen som de stora företagen står inför? Nej, åtminstone inte direkt. Konfliktens avledande effekt på förväntningarna på nationalstaten-med-aspirationer-på-att-bli-övernationell har livslängden av ett tevereklaminslag. ”Vi har redan vunnit kriget i Irak”, kommer Förenta staternas medborgare att säga. ”Och nu då? Ett nytt krig? Var då? Är detta den nya världsordningen? Ett krig jämt och överallt, som endast avbryts för tevereklampauser?”

V. Kultur

Utvilandes på krigets soffa, betraktar maktkretsen sina komplex och spöken. Dessa har många namn och många ansikten, men en gemensam nämnare: ”de andra”. Detta ”de andra” som före globaliseringen fanns långt bort i tid och rum, men som det oordnade skapandet av Hyperpolis har fört rakt in till maktkretsens bakgård. ”De andras” kultur har blivit den föraktade spegeln. Inte på grund av att den speglar makten i dess inhumana grymhet, utan eftersom den berättar historien om ”de andra”. De annorlunda som inte bara inte är beroende av maktens ”jag” utan också har en egen historia och storhet, utan att ens ha lagt märke till att ”jaget” existerar eller tänkt på dess framtida form.

Hos maktkretsen döljs misslyckandet hos människan att leva i harmoni, hennes varande i det kollektiva varandet bakom den individuella framgången. Men den senare döljer i sin tur att framgången gjordes möjlig genom förstörandet av ”de andra”, av det kollektiva varandet. Det är nödvändigt att än en gång fördriva från paradiset den rebelliska Lucifer, som Maktens nya ”bibel” beskrivit (en bibel som inte predikar ånger, utan underkastelse). Och de ”smarta bomberna” spelar det flammande svärdets roll.

”De andras” ansikte är deras kultur. Det är där deras skillnad ligger. Språk, trosföreställningar, värderingar, traditioner, historier, görs till en kollektiv kropp i nationen och gör det möjligt för den att särskilja sig från andra, och baserat på dessa skillnader att relatera till andra. En nation utan kultur är en varelse utan ansikte, med andra ord, utan ögon, utan öron, utan näsa, utan mun och utan hjärna.

Att förstöra ”de andras” kultur är det mest brutala sättet att eliminera dem. Plundringarna av Iraks kulturskatter var inte bara en produkt av oaktsamhet eller ointresse från ockupationstrupperna. Det var en militär aktion i krigsplanen. De stora krigen, de stora tyrannerna och massmorden har ägnat en stor möda åt kulturell förstörelse. Att det finns en likhet i Hitler och Bushs kulturella fobier, är inte för att de visar samma symptom på galenskap. Likheten finns i projektet att skapa en världsomfattande värld, som var drivkraften för den ene och styrde den andra.

Kultur är en av de få saker som fortfarande håller nationalstaten vid liv. Eliminerandet av kulturen kommer att vara en coup d’grace. Ingen kommer att komma till begravningen, inte på grund av brist på kunskap, utan på grund av dess låga tittarsiffror.

VI: Manifestationer och demonstrationer

Den handling som grundlade det nya århundradets krig var inte Twin towers fall och inte heller Saddam Hussein-statyns klumpiga ospektakulära fall. 2000-talet började med ett globalt ”Nej till kriget” som gav tillbaka mänskligheten sin essens och sammanförde dem i en gemensam fråga. Planeten skakades som aldrig tidigare i mänsklighetens historia av detta ”nej”. Från alla möjliga sorters intellektuella till de ej skrivkunniga invånarna i världens mest bortglömda hörn, blev ”nejet” en bro som enade samhällen, städer, byar, provinser, länder och kontinenter. I manifestationer och demonstrationer, försökte ”nejet” försvara förnuftet mot styrkan.

Även om detta ”nej” har dämpats, delvis med ockupationen av Bagdad, finns det mer hopp än impotens i dess eko. Men en del har flyttat sig till den teoretiska terrängen. De har bytt ut frågan ”vad ska vi göra för att stoppa kriget?” till ”vad kommer nästa invasion att bli?”.

Det finns dem som naivt hävdar att uttalandet från USAs regering om att de inte ska göra något mot Kuba visar att det inte finns någon anledning att frukta en nordamerikansk militär aktion mot de karibiska öarna. De nordamerikanska regeringarnas önskan att invadera och ockupera Kuba är verklig, den är något mer än en önskan. Det finns redan planer med ruter, tider, katastrofplaner, steg och delmål. Kuba är inte bara ett territorium att erövra, de är framför allt en förolämpning. En oacceptabel buckla i den nyliberala modernitetens lyxbil. Och marinsoldaterna är kroppsmännen. Om dessa planer förverkligas kommer det att visa sig, som nu i Irak, att målet inte var att störta senor Castro Ruz och inte heller att genomdriva en förändring av den politiska regimen.

Invasionen och ockupationen av Kuba (eller av någon annan geografisk plats i världen) behöver inte intellektuella som är ”förvånade” över de Förenta staternas aktioner för inre kontroll (de är nog de sista som fortfarande är förvånade över sånt i Latinamerika). I och med att den nordamerikanska regeringen inte brydde sig det minsta av FN och den första världens regeringars ljumna fördömande, och inte heller om det tydliga fördömandet från miljontals människor över hela planeten, kommer de intellektuellas fördömande eller påhejande ord inte att kunna uppmuntra eller stoppa detta krig. (När vi talar om Kuba, måste jag ta upp de israeliska soldaternas ”heroiska” aktion som nyligen blev känd. Dessa avrättade en palestinier med nackskott. Palestiniern var 17 månader gammal. Kom det då något uttalande, sammanställdes det något manifest med upprörda signaturer? Är det en selektiv rädsla? Eller ingår inte de doser av terror som de däruppe alltid kör ner i halsen på dem härnere i det ”Vi fördömer dem överallt och vilka de än är”? Räcker det att säga ”nej” en gång?).

Demonstrationer kommer heller inte att räcka, hur stora och ofta de än är, inte ens om de är inom USA. Jag menar: Inte enbart.

En avgörande faktor är de angripnas motståndskapacitet, förmågan att kombinera motståndsformer och något som kan låta ”subjektivt”, de angripna människornas beslutsfattningsförmåga. Territoriet som ska besegras (kalla det Syrien, Kuba, Iran, Sydöstra Mexikos berg) måste då förvandla sig självt till ett motståndsterritorium. Och jag syftar då inte på antalet skyttegravar, vapen, fällor och säkerhetssystem (som även de är nödvändiga), utan på viljan (någon skulle kanske säga ”moralen och kampandan”) hos de människor som ska göra motstånd.

VII. Motstånd

Kriser föregår medvetandet om deras existens, men reflektioner över dessa krisers resultat eller lösningar kommer att vändas till politiska handlingar. Förkastandet av den politiska klassen är inte ett förkastande av att bedriva politik, utan bara av ett visst sätt att göra det på. Bara för det faktumet att det inom den snäva horisonten för maktens agenda inte dykt upp något nytt sätt att bedriva motstånd, innebär inte att det inte sker i några få eller i många andra samhällsdelar över hela världen.

Allt motstånd i människans historia har framstått som ineffektivt, inte bara i tiden omedelbart före, utan även under natten för attacken. Ser man på detta sätt är tiden paradoxalt nog på deras sida.

Många statyer kan falla, men om flera generationers beslutsamhet upprätthålls och uppmuntras, är det möjligt att motståndet kan triumfera. Detta kommer inte att ske på ett precist datum, det kommer inte heller hållas tröttsamma parader, utan i slutändan vara en apparats förutsägbara sammanbrott, när den vänt sitt eget maskineri mot sitt egna projekt för en ny ordning.

Jag predikar inte ett tomt hopp, men minns lite av världshistorien och en bit varje lands nationella historia. Vi kommer att vinna, inte på grund av att det är vårt öde eller att det står skrivet så i våra revolutionära böcker, utan eftersom vi arbetar och kämpar för det.

Det är därför det behövs lite respekt för ”de andra” som också kämpar någon annanstans, såväl som en massa ödmjukhet för att komma ihåg att mycket kan läras från dessa andra, en vishet att inte kopiera, men att skapa en teori och en praktik som inte har en arrogans i sina principer, utan som inser sina gränser och vilka redskap som fyller en funktion.

Det handlar inte om att stärka dagens statyer, utan arbeta för en värld där många former av motstånd ryms. En international av motstånd, med en mångfärgad flagga och en melodi med många stämmor. Om det låter lite falskt och skär lite i dagsläget, är det eftersom dagordningen underifrån fortfarande håller på att stämma sig, där alla kommer att hitta sin plats, sin resonans och framför allt, sin samklang med andra toner.

Historien är långt ifrån över. I framtiden kommer en harmonisk samexistens att vara möjlig, inte på grund av de krig som försöker dominera andra, utan på grund av att ”nejet” som gav mänskligheten en gemensam kamp – som det gjort tidigare i historien – och med denna ett hopp: hoppet om mänsklighetens överlevnad, mot nyliberalismen.

Från sydöstra Mexikos berg

/ Subkommendant Marcos