Berlusconismen som pornografisk postpolitik

I tjugo år har Berlusconi dominerat italiensk politik. Trots korruptionsanklagelser, rättsprocesser och massiva folkliga protester emot sig har han alltid kommit tillbaka. Men nu verkar Berlusconis era på väg att nå sitt slut. Berlusconi har in i det sista försökt stoppa åtalen mot honom och hindra att hans immunitet dras in – nu senast genom hotet om att hans parti Frihetens folk skulle dra sig ur den blocköverskridande koalitionen. Domen på sju års fängelse mot 76-åriga Silvio Berlusconi för att ha utnyttjat prostituerade minderåriga och missbrukat sin maktposition kommer troligen aldrig att verkställas, precis som han genom amnestier och sin höga ålder kringgått tidigare domar på fyra år för finansbrott. Det som däremot får politisk effekt är beslutet att förbjuda Berlusconi från att väljas till offentliga poster under fem års tid.

Få räknade med att Berlusconi och hans partiallians Frihetens folk (Popolo della libertà) skulle återhämta sig efter den politiska vanskötseln av ekonomin och prostitutionsskandalerna, men Berlusconi har haft en förvånansvärd förmåga att läsa in stämningar i landet och ge populistiska svar. Genom vallöftet att återbetala fastighetsskatten – den skatt som kommunal verksamhet till stor del finansieras på – lyckades han i riksdagsvalet i februari 2013 i en sällan skådad valspurt lyfta partiet från 13 procent till 22 procent på bara några veckor. Valfiaskot för både teknokraten Mario Monti och vänstern samt populistpartiets Fem stjärnors rörelse (Movimento 5 Stelles) valframgång lämnade den segertippade centervänstern kring Demokratiska partiet (Partito Democratico) utan majoritetsstöd. Centervänstern tvingades genomföra en blocköverskridande regering med centerhögern – utan någon formell position åt Berlusconi. Ett skört regeringssamarbete bakom Enrico Letta som Berlusconi kunnat stjälpa när han vill, genom att dra tillbaka sitt stöd, och kräva nyval. Det var detta kort Berlusconi försökte spela ut i oktober.

Centerhöger har kallat rättsprocesserna mot Berlusconi för politiska och slagit från sig domarna, som de ansett varit angrepp från en ”kommunistisk domarkår”, en ”populismo penale” riktade mot Frihetens folk. Det som kallats ”domarnas parti” har tidigare ingripit i två viktiga övergångsperioder, 1979 och 1990, med långtgående politiska konsekvenser. Och faktum är att högern utan Berlusconi nu slagits i bitar. Detta visade sig tydligt i regionalvalen i juni, där centervänstern tog hem segern i de 16 viktigaste städerna – däribland Rom där postfascisten Alemanno fick lämna borgmästarposten och Treviso, som tidigare varit Lega Nords starkaste fäste. Utan Berlusconi befinner sig centerhögern i kris.

För övriga Europa har alltid Berlusconis långvariga grepp över Italien framstått som ett mysterium. Inom Italien har däremot en hel del intressant analys av fenomenet berlusconism producerats.

Berlusconi klev ut på den politiska arenan i en period av politisk kris, när hela det bipolära italienska blocksystemet höll på att falla sönder i korruptionsanklagelser 1990 och de två stora partierna, kristdemokraterna och socialisterna, imploderade i skandaler.

Den konstitutionella ordning som växt fram efter andra världskriget var i grunden antifascistisk och hade som mål att hindra återkomsten av fascismen. Den parlamentariska processen blev därför långsam, svårförändering och ofta ineffektiv. Istället växte det fram ett parallellsystem med informella överenskommelser mellan samtliga partier. Den italienska klientilismen byggde på att partierna bytte statliga resurser mot röster, genom sina investeringar kunde de skaffa sig en kontroll över civilsamhället, katolska organisationen Azione Cattolica och PCI:s fackföreningsrörelse. Den klientilistiska formen av korruption var institutionaliserad. Detta system skakades om av murens fall och kalla krigets slut. Den antikorruptionskandal som kallades Tangentopoli, Mutstaden, öppnade för ett nytt politiskt klimat med en starkt antistatlig grundsyn. I det här läget lanserades Berlusconis parti Forza Italia, baserat på marketing och teve. 1994 nådde de sin första valframgång och fick 60 procent av förstagångsväljarna.

Journalisten Gibelli menar att Berlusconi var den skickligaste att tolka den politiska krisen i början av 90-talet, läsa de antipolitiska strömningarna och fyllde det tomrum som uppstod på den politiska scenen genom sina skrupelfria och innovativa metoder. ”Det var ett slags revolt bland medelklassen /…/ och den byggde på ovilja mot skatter och politik, önskan om en hedonistisk livsstil, irritation över regler.” Berlusconis budskap var ett löfte om att rikedomen och lyckan fanns inom räckhåll för alla, men att staten satte upp hinder. Berlusconis postpolitik var en tillåtelse att vara vulgär, som exemplifierades i ledarens exhibitionism och uppvisande av sitt privatliv. Makten blev pornografisk. Författarkollektivet Wu Ming beskriver ”burlesquonismens pimp power” som en fetischistisk masskult maskerad till evig ungdom, formerad kring ”den nutida kapitalismens centrala imperativ: njut!” och ”gör vad fan du vill”. Förneka sedan alltid alla anklagelser offentligt medan du samtidigt blinkar ironiskt åt dina väljare och håller fingrarna korsade bakom ryggen. ”Inför ett samhälle där solidariteten var på tillbakamarsch var centerhögern inriktat på att prisa egoismen, tolkad på ett positivt sätt (löften om lycka) och på ett negativt (hat gentemot alla som var annorlunda och skydd mot rädslan)”, menar Gibelli. Den populistiska antipolitiska mobiliseringen kombinerades med en hätsk antikommunism, där stämpeln ”kommunism” gavs åt allt politiskt motstånd.

”Han har använt kraften i en retorik som bygger på motsatspar hämtade från det känslomässigt mycket djupgående med oförenliga: vi/de, kärlek/hat, liv/död. Han har väckt gamla spöken som kommunismen vid liv för att ge näring åt det moraliska föraktet för motståndaren, han har konsekvent frammanat tanken på en intern fiende, vilket är typiskt för krigets logik /…/ Det har lett till en oavbruten mobilisering, paradoxalt nog med stöd av en retorik och en samförståndets estetik som i själva verket har använts för att söndra och inte för att ena, på fullkomligt klassisk orwellskt manér”.

I personen Berlusconi sammanstrålade den formella och informella makten, han personifierade en koncentration av den ekonomiska makten, verkställande makten och ”tredje statsmakten” (media). Gibelli använder Marx och Gramscis begrepp ”bonapartism” för att beskriva hur högern kom att centreras så starkt kring personen Berlusconi, ”en auktoritär regim kring en person grundad på folkets bifall”. Näringslivsmyten kring den framgångsrika och effektiva företagsledaren överfördes på politiken.

Med Forza Italia byggdes en effektiv valkampanjorganisation i en karismatisk ledares tjänst upp. Men berlusconismen fungerade sämre som modell för ett riktigt parti. Frihetens folk (Popolo della liberta), som bildades ur sammanslagningen mellan Forza italia och postfascistiska Nationella allinansen (Allianza nazionale) slets sönder av Berlusconis despotism – samtidigt som den inte heller klarade sig utan honom som samlande kraft. Efter valet 2008 bröt sig en fraktion av postfascisterna kring Fini ut och närmade sig istället det italienska näringslivets arbetsgivarorganisation. ”Paradoxalt nog var det denna gång arvtagaren till den postfascistiska högern som fördömde de nyauktoritära dragen och de populistiska aspekterna av det nya maktsystemet”, skriver Gibelli.

Enade populismer i en person

Berlusconis styrka var att kunna ena hela högern, från den kristdemokratiska högern till den extrema fascistiska, under samma paraply. Carlo Ruzza menar att populismen var det enande projektet mellan partierna i Berlusconis allians mellan Lega Nord, MSI/Allianza nazionale och Forza Italia. De tre partierna representerade tre olika former av höger, med förankring i olika delar av civilsamhället och näringslivet.

”Som politisk doktrin betraktad består populismen i en idealisering av ett odifferentierat ‘folk’ som är naturligt rättskaffens, enhetligt i sina intressen och motståndare till korrupta politiska eliter. Det finns ett underförstått antagande om en övergripande konflikt mellan samhälle och stat – en uppfattning som är grundläggande för de populistiska partierna på den italienska högerkanten. Alla tre betraktar den karismatiska ledaren som en viktig förmedlingslänk mellan stat och samhälle.”

För Forza Italia var folket de moderna konsumenterna i ett idealistiskt filantropisk civilsamhälle ställd mot de korrupta politikerna och slukande välfärdsstaten. Forza Italias stora problem var att de saknade territoriella rötter. Nationella alliansens folk var det de etniska italienska kärnfamiljerna, ett organiskt civilsamhälle som hotades av globaliseringen, mångkulturen och yttre kulturella influenser. För Lega Nord var folket de territoriella lokalsamhällena och byarna i nord som hotades av staten, centralstyret i Rom och EU. Tre olika former av folk, olika civilsamhällen men vars ideologiska skillnader kunde skylas över i en yttre representation, igenom ledaralliansen mellan partierna och Berlusconis person.

”Populismen är det kitt som binder dessa tre partier samman och som har möjliggjort en sammanslagning av två av dem till en koalition som har behärskat den italienska politiken i många år. Dens idealisering av det civila samhället är ett nytt och särpräglat sätt att betrakta politisk representation.”(Ruzza)

Eurokrisen och Berlusconis fall

Ironiskt nog blev det en annan form av populism som stjälpte högerpopulismen: komikern Beppe Grillos antipolitiska populism riktad mot hela den ”politiska klassen” (la casta). Berlusconi må vara slut som politisk kraft i Italien, men hans populism har visat sig vara en förelöpare, en föraning vilken form en antipolitisk politik som mobiliserar civilsamhället kan ta sig i postpolitikens tidsålder.

Tragiskt nog blev Berlusconi vid flera tillfällen vänsterns fall, genom att de knöt upp sin oppositionspolitik så hårt till att vara emot honom, att använda honom som den figur att bygga en enande mobilisering emot. Även den utomparlamentariska vänstern och de sociala rörelserna gick i denna fälla. Globaliseringsrörelsen och antikrigsprotesterna knöt sig nära vänsterpartierna och sedmera frontfigurer i Demokratiska partiet i formandet av en gemensam anti-Berlusconi-opposition. Den kortvariga centervänsterkoalition under Prodi som lyckades bröt genast med den utomparlamentariska vänstern när den återfick makten 2006 – för att sedan själv falla sönder av sina interna motsättningar två år senare. Krisprotesterna försökte 2010 åter samla alla olika kämpande sociala protester – studentockupationerna, lokala protestgrupperna mot strukturprojekt, metallfacket FIOM – i en gemensam vänsteropposition mot Berlusconi. Projektet havererade i samband med kravallerna den 15 oktober 2011, i samband med misstroendevotumet mot Berlusconis regering. Folkomröstningen i juni 2011 om vattenprivatiseringar, blev däremot grunden för en framväxande allmänningsrörelse mot privatiseringar, som kommit att bli en politisk kraft i Italien. Som en del av folkomröstningen röstades även om att dra in Berlusconis åtalsimmunitet, vilket blev ytterligare en bidragande orsak till hans fall. Men allmänningsrörelsen styrka ligger i att den inte formerades som en opposition mot Berlusconi, utan ett bredare angrepp på privatiseringar och åtstramningspolitik – vilket fick den att bli en samlande kraft mot Trojkans (Eu-kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella Valutafonden) besparingskrav.

Det var inte vänsterprotesterna som fick Berlusconi att stiga bort från makten, utan Trojkans påtryckningar. Italien är Europas tredje största ekonomi vars statsskuld idag ligger på 127% i förhållande till landets bruttonationalprodukt. PIIGS-länderna har drabbats hårdast av eurokrisen. Den 16 november 2011 ersattes Berlusconis regering av en teknokratisk samlingsregering under ledning av före detta EU-kommissionären och Goldman-Sachsrådgivaren Mario Monti, som tillträdde som både premiärminister och finansminister för att genomdriva åtstramningspaket och arbetsmarknadsreformer enligt Trojkans villkor. Berlusconi kunde genom att kliva åt sidan återuppta sina populistiska utspel mot den EU-dikterade politiken – vilket gav honom ett oväntat starkt stöd i valet 2013, trots många hade räknat ut honom. En maktposition han försökte använda i oktober för att dra sina fem ministrar ur samlingsregeringen och tvinga fram ett nyval.

Den italienska vänstern samlar sig nu till en ny nationell mobilisering den 19 oktober. Denna gång inte som en antiBerlusconi-opposition, utan i direkt antagonism mot EU:s krispolitik underifrån.

Marx antifascisten

1848 svepte en exceptionellt intensiv revoltvåg över hela Europa och skakade resterna feodalsamhället och monarkierna. 1848 gjorde proletariatet sin kollektiva debut på den politiska arenan. Revoltvågen markerade slutet på borgarklassens revolutionära roll och skakade även dem, en nya klass som stigit fram mot makten. Borgarnas forna allierade vände vapnen mot dem själva. Hade de öppnat Pandoras ask och släppt lös krafter de själva inte kunde betvinga? Spöket löpte fritt i Europa.

1846-1847 drabbades Europa av en svår ekonomisk kris, som spred sig från jordbrukssektorn till handeln och industrin. Industrialiseringen pågick förfullt i Storbritannien, men i resten av Europa låg den fortfarande i sin linda. Det var enbart i England som proletariatet blivit den numerärt största klassen, i andra länder var arbetarklassen fortfarande i minoritet.

I Frankrike var minnet av den franska revolutionen färskt, trots att landet kastats tillbaka till monarki via Napoleons kejsardöme. 1820-1821 och 1830 hade nya borgerliga revolter briserat, med krav på en demokratisk parlamentarisk republik och politiska friheter. 1848 följde samma mönster som dessa två revolter, stora människomassor samlades i Paris och demonstrerade, protester som övergick i barrikader, konfrontationer och öppen revolt. Men 1848 hade sammansättningen på revolten förändrats, arbetare och hantverkare spelade en allt mer central roll, medan borgarna föstes åt sidan. Marx beskrev 1848 som den första öppna klasskonfrontationen mellan bourgeoisi och proletariat. Revolten spreds från Frankrike till Italien, Habsburgska imperiet och Tyska konfederationen – av Europas stormakter var det bara Ryssland och Storbritannien som inte drabbades.

Men inget av de demokratiska experimenten i Europa 1848-1849 överlevde, de dränktes alla i blod. De gamla suveränerna återvände överallt till makten – även om det i Frankrike skedde som en återgång till kejsardöme snarare än monarki. Aristokratin behöll makten, men de borgerliga värderingarna började de närmaste tjugo åren steg för steg sippra igenom. De följande tjugo åren, 1850-1873 var en period av ekonomisk högkonjuktur och kraftig tillväxt. Frankrike och Tyskland hann ikapp Storbritanniens industrialisering och ekonomiska utveckling. Perioden avbröts endast av kortvariga kriser 1857-1858 och 1866-1867 – historiens första kapitalistiska cykliska kriserna, överproduktionskriser som hade sina rötter i industriproduktionen, inte i jordbruket, med kedjereaktioner på marknaden, börsras och prisfall. Industrin mekaniserades, järnvägen och ångloket revolutionerade transportmöjligheterna, telegrafen gjorde en snabb kommunikation möjlig (ett budskap som tidigare tagit tre månader att leverera från London till Tokyo tog nu tre minuter), urbaniseringen tog fart.

Den första internationella proletära revolten var slagen i spillror, vilket drev arbetarorganisationerna antingen under jorden, till en blanquistisk insurrektionalism, eller in i utopiska proudhonistiska kooperativ. Enbart i England var de proletära organisationernas struktur intakt och utvecklades till en massorganisering i form av fackföreningar. Det var under de här åren, i högkonjukturen mellan två revolter, en period med kapitalismens två första ekonomiska kriser, som Karl Marx släppte sina viktigaste verk.

Marx och Engels Det kommunistiska manifestet kom med en oerhörd tajming, i början av 1848, då Marx också kortvarigt bodde i Paris under revolten. Marx historiska pamfletter Klasstriderna i Frankrike (1850), Louis Bonapartes adertonde brumaire (1852) och Pariskommunen (1871) var hans försök att förstå de krafter som resulterade i revolution och reaktion, de klassmotsättningar och politiska spel som den unga proletära kommunistiska rörelser fann sig indragna i. De anteckningsböcker där Marx börjar utveckla sin kritik av den politiska ekonomin, som samlats i skriften Grundrisse, kom till under den ekonomiska krisen 1857. Kapitalets band I publicerades i sin tur under den andra ekonomiska krisen 1867.

Klass hos Marx

I den i all hast ihopkastade stridsskriften Det kommunistiska manifestet, som släpptes mitt under den europeiska revoltvågens utbrott 1848, var klasskampen central. Klassbegreppet var spekulativt, i manifestet beskrevs enbart två antagonistiska färdigformerade klasser – proletariatet och bourgeoisin – som stod i antagonistisk motsättning till varandra. Alla andra klasser hade abstraherats bort. Båda klasserna var progressiva: borgarklassen var ett framåtskridande i förhållande till feodalklassen och proletariatet i förhållande till bourgeoisin. Proletariatets subjektivering sammanföll med produktionens organisering: genom industrialiseringen blev proletariatet en homogen disciplinerad massa i fabrikerna, en organiserad armé färdig att storma borgarklassen, ta makten över produktionsmedlen och kontrollen över merarbetet. Manifestet frammanade ett subjekt, framkastade krav och visade på en riktning.

I Marx tre band av Kapitalet hamnar proletariatet i bakgrunden, huvudfokus är satt på att leverera en kritik av den borgerliga nationalekonomin och skärskåda den kapitalistiska produktionsprocessen. Först i det av Engels sammanställda tredje bandet förekommer ett kapitel om klasser, några korta sidor sist i volymen. Där diskuterar Marx tre klasser: lönearbetare, kapitalister och jordägare. De tre klasserna har olika inkomstkällor – arbete, kapital och jord – och är personifieringar (”sociala representanter”) för olika produktionsfaktorer – arbetskraft, produktionsmedel och mark. Det är genom bytet av dessa som de relaterar till och träder i förbindelse med varandra.

I Kapitalet ses de samhälleliga klasserna i en strukturell bemärkelse: Klass bestäms ur ställning i den samhälleliga produktionensprocessen. I Marx historiska skrifter kompletteras detta perspektiv med att betrakta klasser ur historisk bemärkelse: hur sociala grupper i bestämda historiska situationer, bestäms i förhållande till andra. De historiska skrifterna bär därigenom på ett dubbelt klassperspektiv: att både se klassernas materiella grund och klasserna som sociala formationer i vardande. Klasstriderna i Frankrike och Louis Bonapartes adertonde brumaire skrevs åren efter nederlaget 1848, när den proletära rörelsen krossades och sopades bort från den historiska arenan för många år framöver. Marx övergår i sina historiska texter till att använda ett analytiskt klassbegrepp, där klasstrukturen sönderfaller i en mångfald sociala klasser i förändring och formerande.

De klasser Marx beskriver i de historiska skrifterna är, förutom proletariatet, de olika grenarna inom bourgeoisin (finansbourgeoisi, industribourgeoisi, jordägare), mellanskikt som småbourgeoisin (affärsidkare, arbetsledare, självanställda entreprenörer osv) och statsanställda, men även ”subalterna” klasser som självägande småbönder och den grupp av deklasserade och ”klasslösa” som Marx kallar trasproletariat.

Marx analys av reaktionen

Louis Bonapartes adertonde brumaire är historiskt intressant eftersom den är Marx försök att beskriva reaktionen mot revolutionen 1848, den form en kontrarevolutionär rörelse tog som avskaffade den Andra republiken och införde det Andra kejsardömet. När den internationella kommunistiska rörelsen konfronterades med fascismen på 1920-talet, som en reaktion på 1917s revolutionsvåg, såg de många likheter och hämtade analys från Marx historiska skrifter om revolutionsvågen 1848 och den kontrarevolutionära reaktion som krossade den tidens proletära uppsving. I Marx Louis Bonapartes adertonde brumair hittar vi motiv som sedan återkommer i den kommunistiska rörelsens förståelse av fascism, populism och reaktion.

Själva beteckningen ”reaktionär” var ett av flera politiska positionsbeteckningar som började användas under franska revolutionen (tillsammans med konservativ och höger). Beteckningen sattes på den aristokrati som motsatte sig revolutionen och ville behålla feodalismens som samhällsordning, ett återvändande till l’ancien régime. 1848 var det en etablerad beteckning på de krafter som ville stärka den premoderna monarkin och idealiserade feodalismen. Bourbounmonarkisterna, som stödde Louis Phillips dynasti, kallades ”legitimist reaction”.

Begreppet reaktion, som en kontrarevolutionär mobilisering för l’ancien regime eller ett upprätthållande av status quo, i motsättning till en progressiv eller revolutionär samhällsutveckling, måste sättas i sitt sammanhang. Louis Bonapartes regim sammanföll med en kraftig ekonomisk tillväxt och syn på en linjär progressiv utveckling. Positivismen var en dominerande ideologi inom vetenskapen, Darwins evolutionsteori lanserades och upplysningens tro på framskridande fördes tillbaka på en mer materialistisk grund – även i det borgerliga tänkandet – efter romantikens idealistiska utvecklingssyn.

Marx historiemateralism, som den kommer till uttryck i exempelvis Den tyska ideologin, Kommunistiska manifestet och inledningen till Grundrisse, har kritiserats för att vara teleologisk, deterministisk och linjärt progressiv. Men i Marx konkreta historiska analys av de politiska konflikterna faller all historiedeterminism i hans teorier bort – historien är alltid öppen och avgörs av styrkeförhållandena mellan klasserna och produktionens utveckling. Utvecklingen är inte på förhand given, samhället utvecklas inte progressivt linjärt, utan väljer väg, hoppar framåt eller kastas bakåt. Klassernas utveckling följer inte rent automatiskt ur produktionsprocessen, utan måste ur sina materiella förutsättningar politiskt formeras och organiseras.

Marx identifierar en progressiv tendens, där produktivkrafterna utvecklas, de lösgörs från sina begränsningar, arbetsdelningen ökar och produktionen blir samhällelig. Men han diskuterar även denna progressiva utveckling som en utökning av rättigheter och friheter. Reaktionen är de bromsande krafter som försöker begränsa produktivkrafternas utveckling, kvarhålla en tidigare produktionsform och stärka dess privilegier, bevara l’ancien regime och begränsa eller inskränka hur rättigheter och friheter generaliseras i samhället.

Utifrån denna preliminära beskrivning kan vi gå in och se närmare på hur Marx analyserar olika former av reaktion i Louis Bonapartes adertonde brumaire.

Reaktionen som form och innehåll

Det första Marx gör är att försöka se bortom skenet, att se till revolutionerna (och kontrarevolutionens) innehåll. Revolten 1848 stödde sig tungt på den franska revolutionen och lånade likt den sitt formspråk från historien. Marx beskriver revolternas sken med begrepp som ”kostym, ”drapera sig i”, ”lånat”, ”frammanar de dödas andar”. Dess sken säger inget om revolten är progressiv eller reaktionär, men den spelar på ett återvändande genom att referera till en historisk period. Om de två konkurrerande monarkistiska dynastierna vände sig till den franska historien, lånade småborgligheten och bonapartismen skrud från Romerska riket, dess period som republik och kejsardöme. ”… dessa gladiatorer fann i det klassiska stränga arvet från den romerska republiken de ideal och de konstformer, de illusioner de behövde för att för sig dölja det borgerligt begränsade innehållet i sina strider…” Kända historiska referenser får fungera som mobiliserande myter. Historien frammanas som ett skådespel, men för att ”frigöra och skapa det moderna borgerliga samhället”. Det nya kläs i det gamla. Efter fullbordat värv behövdes inte dessa kostymer längre, när mobiliseringen är över och den nya samhällsordningen upprättad kan de läggas åt sidan.

De olika borgerliga och aristokratiska klasserna använde myterna för att mobilisera bredare skikt och få en massbas. Proletariatets revolter skiljde sig från dessa genom att inte använda myter från historien. ”1800-talets sociala revolution kan inte hämta sin poesi ur det förgångna utan endast ur framtiden”. Proletariatet var den nya klassen för en helt ny samhällsordning. ”Låt de döda begrava sina döda för att komma fram till sitt eget innehåll”, manade Marx den proletära rörelsen.

Reaktion mot proletariatet

Den proletära revolten ser därför inte ut som den borgerliga revolten. Men Marx visar samtidigt att det inte funnits någon ren borgerlig eller proletär revolution.

Proletariatet deltar i de borgerliga revolterna, mobiliseras och kastar sig in i revolutionen när situationen uppstår. ”Så snart något av samhällsskikten över det råkar i revolutionär jäsning, ingår proletariatet ett förbund med detsamma. De delar så alla nederlag, som de olika partierna efter varandra lider.” Proletariatet ger den liberala bourgeoisin massa. ”Det proletära partiet uppträder som bihang till det småborgerligt-demokratiska”. Den borgerliga revolten behövde därför ständigt vara på sin vakt, att dess lierade i proletariatet inte går för långt, överskrider den borgerliga revolutionens krav och ambitioner.

Februarirevolutionen 1848 kom som en överraskning (en coup de main, överraskningskupp), även för den republikanska borgerligheten. Den borgerliga ”revolutionen” genomfördes – men som en reaktion mot proletariatets revolution. Den borgerliga republiken upprättades, som borgarklassens oinskränkta depoti över andra klasser. Men den republikanska borgerligheten kom inte till makten ”… som den under Louis Philippe hade drömt om genom en borgerlig liberal revolt mot tronen utan genom proletariatets med militärmakt kuvade resning mot kapitalet. Vad den hade föreställt sig som en ytterst revolutionär händelse, utspelade sig i verkligheten som en ytterst kontrarevolutionär”. Istället för att spela en revolutionär roll kom den borgerliga klassen att spela en reaktionär – i den borgerliga revolutionen.

Proletariatets ”inom och emot” de borgerliga revolutionerna gör att den proletära revolutionen inte får samma form, den blir inte linjärt progressiv. De proletära revolterna ”kritiserar ständigt sig själva, avbryter sitt eget förlopp, går tillbaka till det skenbart fullbordade för att ta itu med det på nytt…” Den gamla mullvadens tunnlar är aldrig linjära. Efter de borgerliga revoltförsöken träder proletariatet åter i bakgrunden och de ledande proletärerna grips. Men reaktionen innebar inte ett totalt besegrande av proletariatet. ”Samhället tycks nu ha kastats tillbaka bortom sin utgångspunkt, i verkligheten måste det först skapa sig den revolutionära utgångspunkt, den situation, de förhållanden, de betingelser, som är nödvändiga för att den moderna revolutionen skall få en allvarlig karaktär”. Try, fail, try again, fail better.

Småborglighetens strävan efter republik, universella demokratiska rättigheter och friheter – mötesfrihet, pressfrihet, rösträtt – genomfördes tack vare proletariatets februarirevolt. Men när proletariatet började använda sig av just dessa friheter och sätta press på den nya republiken deklarerade borgarna undantagstillstånd och satte in repressionen mot arbetarmanifestationerna. ”Bourgeoisin insåg mycket riktigt, att alla vapen den smitt mot feodalismen vände sin spets mot dem själva…”. De borgerliga friheterna var aldrig tänkta att ges till andra än borgarklassen själv. I ”egendomen, familjen, religionen och ordningens” namn drogs de liberala rättigheterna in. Under juni 1848 startades ”ett kontrarevolutionärt korståg”, där de olika tidigare stridande delarna av den monarkistiska bourgeoisin förenades med den republikanska småbourgeoisin. ”Alla klasser och partier hade under junidagarna förenat sig till ordningens parti mot den proletära klassen som anarkins parti, socialismens, kommunismens parti”.

Med de drivande arbetarledarna fängslade, avrättade eller i exil gjorde arbetarrörelsen sin exodus från den politiska arenan och kastade sig istället in i ”doktrinära experiment, bytesbanker och arbetarassociationer, alltså i en rörelse, där det gör avkall på att omvälva den gamla världen med sina egna stora samhälleliga medel och snarare söker uppnå sin befrielse bakom ryggen på samhället, på privat sätt, inom ramen av sina begränsade existensbetingelser, och alltså med nödvändighet misslyckas”.

Reaktion som borgerlig klassammansättning

Den andra republiken grundades på så sätt i arbetarnas blod. Den repressiva apparat som de republikanska borgarna släppte lös kom därefter att riktas mot småbourgeoisin. Med junidagarnas uppdelning i ”samhällets försvarare” och ”samhällets fiender” kom repressionen att riktas mot det mellanskikt som samlats kring republikansk liberalism och social demokrati – de småborgare vars materiella intressen i Frankrike hotades av kontrarevolutionen och som hade närmat sig arbetarna. Men som till skillnad från det revolutionära proletariatet hade som målsättning att skapa harmoni mellan kapital och lönearbete, inte upphäva relationen. ”Sedan dessa grundat en republik för bourgeoisin, fördrivit det revolutionära proletariatet från valplatsen och tills vidare bringat det demokratiska småborgarskapet att tiga, skjutes de själva åt sidan av bourgeoisins massa, vilken med rätta lägger beslag på denna republik som sin egendom”. Varje liberal reform brännmärktes som socialism, ett attentat mot hela samhället.

Marx analys av reaktionen i form av Ordningens parti är intressant, för den går på djupet med att diskutera den politiska klassammansättningens betydelse för att artikulera (eller misslyckas artikulera) materiella klassintressen. Ordningens parti var en syntes av skilda klasser, som endast kunde finna sin enhet i en politisk organisation, som reaktion. Monarkisterna i 1800-talets Frankrike var uppdelade på två falanger, anhängarna av Bourbondynastin och anhängarna av dynastin Orléans, som representerade två klasser. Legitimisterna stöddes av storgodsägarna, den gamla aristokratin, medan Orleanisterna stöddes av finansaristokratin.

Reaktionen mot februarirevolten, den ”natt där alla katter är grå”, fick dessa två fraktioner och klassintressen att enas i Ordningens parti, som kunde uttrycka deras generella intresse. ”Det som alltså skilde dessa fraktioner från varandra var inga så kallade principer, [utan] två skilda slag av egendom, det var den gamla motsättningen mellan stad och land, rivaliteten mellan kapital och jordegendom”.

Republiken blev därigenom det enda sättet som Ordningens parti, den enade bourgeoisins herravälde över andra klasser, kunde upprättas – det enda sätt deras allmänna klassintresse kunde artikuleras.

”Den parlamentariska republiken var mer än det neutrala område, där den franska bourgeoisins två fraktioner, legitimister och orleanister, mäktiga jordägare och industribaroner, kunde leva likaberättigade sida vid sida. Den var den oundvikliga betingelsen för deras gemensamma herravälde, den enda statsform, under vilken deras allmänna klassintresse samtidigt blev rådande över deras särskilda fraktioners krav som över alla övriga samhällsklasser. Som rojalister föll de tillbaka i sin gamla motsättning, i kampen mot jordegendomens eller penningens överhöghet, och det högsta uttrycket för denna motsats, personifikationen av densamma var deras konungar själva, deras dynastier”.

Som Ordningens parti enades de som en samhällelig klass – bourgeoisi, det samhälleliga kapitalet – till skillnad mot det politiska uttrycket som rojalister, som bara var ett uttryck för olika partikulära kapitalintressen.

”De förrättade sina verkliga angelägenheter som ordningens parti, dvs under en samhällelig inte under en politisk skylt, såsom representanter för den borgerliga världsordningen och inte som riddare för vandrande prinsessor, som bourgeoisiklass mot andra klasser och inte som rojalistiser mot republikanerna.”

För att kunna uttrycka sitt gemensamma (materiella) klassintresse behövde de överskrida sitt partikulära politiska klassintresse. Därför gav de bonapartisten Louis Bonaparte sitt stöd i tillträdande som andra republikens president.

Reaktionen som reaktionär mobilisering

Louis Bonapartes makt som president skilde sig från borgarklassens makt genom det republikanska parlamentet. Parlamentet hade upplöst den allmänna rösträtten och var ickerepresentativt, medan presidenten hade valts av folket och stod i ett personligt förhållande till nationen. Bonapartes makt byggde på att han kunde använda sig av två parallella strukturer, statsapparaten och en utomparlamentarisk gatumobilisering. Med kontrollen över den verkställande makten, den centraliserade byråkratiska statsapparaten och militären, gavs Bonaparte förfogande över en tjänstemannakår på en halv miljon anställda.

Den franska statens centralisering (och ökade autonomi) hade pågått obrutet, oavsett formellt statsskick. Den utvecklades under monarkin och feodalväldet, stärktes ytterligare under Franska revolutionen och dess centralisering fulländades under Napoleon I, för att bryta upp den lokala och territoriella särmakten.

Vid sidan av statsmakten stödde sig Louis Bonaparte på en mobilisering underifrån, uppbyggandet av en egen stödförening. 10 decemberföreningen – ”denna förening för oordning, prostitution och stöld” med Bonaparte som ”chef för trasproletariatet” – bildades formellt som en välgörenhetsförening, betald av både Bonapartes president- och personliga kassa, för att organisera trasproletariatet i hemliga sektioner underställda presidenten. Marx använder trasproletariatet som en slaskbeteckning på olika klasslösa och deklasserade segment (”avskum från alla klasser”), personer som levde på tiggeri, stöld, lurendrejeri, spel och andra former av välmosor från överklassen, snarare än en inkomst via produktion (lön, profit och ränta). 10 decemberföreningen hade till uppgift att vara hejarklack på Bonapartes iscensatta manifestationer och cermoniella jippon, i ”en maskerad med dräkter, ord och poser”. Men deras uppgift var framför allt att trakassera politiska motståndare. ”10 decemberföreningen skulle utgöra Bonapartes privata arme, tills han lyckats förvandla den statliga armén till en 10 decemberförening”.

Genom denna kontroll över den statsbyråkratiska apparaten, den verkställande maktens relativa autonomi, kontroll över både militären och en utomparlamentarisk kårverksamhet baserad på trasproletariatet, kunde Louis Bonaparte steg för steg manipulera ut Ordningens parti och genomföra sin statskupp den 2 december 1851. Den andra republiken ersattes av det andra kejsardömet, med ”trasproletariatet till makten”.

Reaktionen som representation

Men trots Bonapartes skenbara autonomi genom sin mobilisering av byråkrati och trasproletariat menade Marx att det var inte dessa sociala skikt som Bonaparte var ett politiskt uttryck för. Marx menade att ”Bonaparte representerar en klass, och till och med den talrikaste klassen i det franska samhället, småbönderna”. Bonapartes välde var böndernas reaktion mot att de fick betala februarirevoltens kostnader, en ”landsbygdens reaktion mot staden”.

Småbönderna hade sin egna funktion för den framväxande kapitalismen. Befriandet av småbönderna hade å ena sidan berövat feodalismen dess näring och grund. Men samtidigt var jordräntan viktig för kapitalet.

Det är i analysen av småböndernas klassintresse som Marx briljans kommer till sitt klaraste uttryck i boken. Böndernas viktigaste frågor är inte lönearbetet eller exploatering, utan den skatt, avkastning och ränta de tvingas avbetala på sin mark – ett intresse som sätter dem i motsättning mot både jordegendomens aristokrati och bankväsendet, men i en individuell motsättning snarare än artikulerad som ett gemensamt klassintresse.

”Småbönderna utgör en oerhörd massa, vars medlemmar lever under samma förhållanden men utan att komma i mångsidig beröring med varandra. Deras produktionssätt isolerar dem från varandra i stället för att bringa dem att umgås med varandra. Isoleringen gynnas av de dåliga kommunikationsmedlen i Frankrike och av böndernas fattigdom. Den jordlapp de brukar, parcellen, tillåter ingen arbetsdelning i driften, inget utnyttjande av vetenskapen, alltså ingen mångsidig utveckling, inga olikartade talanger, inga rika samhälleliga förhållanden. Varje enskild bondefamilj är nästan självförsörjande, producerar själv omedelbart största delen av vad den konsumerar och får sålunda sina livsförnödenheter mer genom byte med naturen än genom umgänge med samhället. Parcellen, bonden och familjen; bredvid en annan parcell, en annan bonde och en annan familj. Några dussin av dem bildar en by och några dussin byar ett departement. På så sätt bildas den stora massan av den franska nationen helt enkelt genom addition av lika storheter, ungefär som en säck med potatis bildar en potatissäck.”

Småbönderna utgör en klass i bemärkelsen att leva under samma materiella existensbetingelser, men deras bristande arbetsdelning och atomisering gör att de inte kunnat formera sig som klass, nå en politisk sammansättning utifrån sina materiella intressen.

”För så vitt miljoner familjer lever under ekonomiska existensbetingelser, som skiljer deras levnadssätt, deras intressen och deras bildning från de andra klassernas och ställer dem i fientligt förhållande till dessa, bildar de en klass. För så vitt det endast finns ett lokalt samband mellan småbönderna, för så vitt inte överensstämmelsen i deras intressen skapar någon gemenskap, någon nationell förbindelse och någon politisk organisation bland dem, bildar de inte någon klass. De är därför ur stånd att i sitt eget namn göra sitt klassintresse gällande, vare sig genom parlamentet eller genom ett konvent. De kan inte representera sig själva, de måste representeras. Deras representant måste samtidigt uppträda som deras herre och som en auktoritet över dem, som en oinskränkt regeringsmakt, som beskyddar dem mot de andra klasserna och sänder dem regn och solsken från ovan. Småböndernas politiska inflytande får alltså sitt sista uttryck i att den verkställande makten underordnar samhället under sig.”

Småbönderna skiljer sig därigenom från proletariatet, som blir massa i produktionen och som genom sin arbetsdelning utvecklar ”rika samhälleliga förhållanden”. Proletariatet är därigenom kapabelt att representera sig själva, de kan uttrycka sitt klassintresse genom självrepresentation – medan småbönderna kräver en yttre representation utifrån. ”Deras representant måste samtidigt uppträda som deras herre och som en auktoritet över dem…” Det var i Louis Bonaparte som småbönderna fann en sådan representation som klass, någon kapabel att uttrycka deras klassintresse mot bourgeoisin och aristokratin.

Men småböndernas politiska klassintresse kan gå åt olika håll, den kan vara radikal eller reaktionär – beroende på vilken klass som blir dess representant och tar hegemonisk ledning. Marx menar att småbönderna vanligen finner ”sina naturliga bundsförvanter och ledare i stadsproletariatet, vars uppgift det är att omstörta den borgerliga ordningen”. Bonaparte däremot ”representerar inte den revolutionära utan den konservativa bonden, inte den bonde, som vill bort från sin sociala existensbetingelse, parcellen, utan den som snarare vill befästa den…”. Bonaparte attraherade böndernas reaktionära sida, de bönder som vill rädda sina småbruk och bevara sina privilegier, snarare än att bryta sin utsatta situation. Här spelar böndernas medvetandenivå in, menar Marx. Det fanns en motsättning mellan de bönder som nått ett modernt medvetande, genom ett sekulariserat skolväsende, och de bönder som satt fast i ett traditonellt medvetande genom att få sin utbildning genom prästväsendet. Böndernas klassartikulation är därigenom inte given på förhand.

I Louis Bonapartes adertonde brumaire ser vi hur Marx använder en komplex klassanalys för att förklara vilket uttryck reaktionen mot proletariatets revolt tar sig, vilka klassintressen som spelas ut mot varandra och hur det för Louis Bonaparte, denna 1800-talets plumpa Berlusconi eller Putin-gestalt, till makten. Marx visar på det klassernas politiska sammansättning som en process som ser olika ut i olika klasser, vilka klassintressen som kan uttryckas inifrån genom en självrepresentation och vilka partikulära klassintressen som kräver en yttre representation för att kunna enas efter sitt allmänna klassintresse. Bonapartes framlyftande till makten genom ett taktiskt stöd från bourgeoisin för att bemöta det revolutionära hotet från proletariatet, hans populistiska bas hos bondemassorna och hans förmåga att agera både inom statsapparaten, överskrida den genom undantagstillståndet och skapa en mobilisering utanför legaliteten genom trasproletära stödkårer visar på den form en reaktionär mobilisering kan ta och de beståndsdelar den kan bestå av. Marx analys av reaktionen i form av Louis Bonaparte kom därför att bli betydelsefull för den kommunistiska rörelsens när den 70 år senare stod inför utmaningen att analysera och förstå fascismens klasstöd, klassbas och klassmobilisering.

Öppningen som blev ett avslut

It was the best of times, it was the worst of times. It was the season of light, it was the season of darkness. It was the spring of hope, it was the winter of despair. We had everything before us, we had nothing before us.
(Charles Dickens, Tale of Two Cities)

1848 hade sitt 1851, 1917 sitt 1922, 1968 sitt 1973, 1977 sitt 1979, 1989 sitt 1991, 1999 sitt 2001. Revolten som vänds till sin motsats. Revolutionen som följs av kontrarevolution.

”Så du är inne på numerologi nu”, konstaterade min finskitalienske vän. Jag hade försökt förklara mitt intresse för rörelsecykler, diskuterade återkommande mönster i dem. Vi satt på Kafe Sodom och pratade om arabiska våren och krisprotesterna 2008-2011. Det var vår 2012 och vi diskuterade vad året skulle föra med sig, vilka kommande tendenser vi kunde ana. Jag var orolig. 2011 hade sett en oerhörd explosion av kamper, en våg av massprotester världen över – med länderna kring Medelhavet som epicentrum. Nu verkade protesterna gått i stå. Bara en tillfällig svacka, en övergång till en ny fas? Med min genomgång av årtal grubblade jag på något annat, vilken form motreaktionen skulle ta sig. Varför når rörelsecykler, kampvågor en peak och mattas sedan av? I vissa fall hänger det samman med deras egna interna brister och motsättningar, de utmattas, splittras. Ibland för att de för snabbt uppnått sina mål, ibland för att de misslyckats uppnå dem. Hur skulle man se på de historiska reaktionerna och kontrarevolutionerna vid liknande revoltvågor som den vi upplevde nu. Vi pratade om olika former av reaktion: den kontrarevolution som besegrade revolutionen genom militärt våld eller terror, den som lyckades blockera en proteströrelse, den som kortslöt både sig själv och sin motpart. Eller den reaktion som fyllde tomrummet efter en misslyckad revolt, den som krävde en återgång till l’ancient regim och ville återställa stabilitet och ordning.

Min politiska oro för en plötslig reaktionär vändning hade sina skäl. Jag formades politiskt själv under en sådan brytningstid, det var i en sådan vändning jag politiserades och radikaliserades. Utan att egentligen vara medveten vad som skedde i världen omkring mig. Händelserna 2008-2011 fick mig att inte bara söka mig tillbaka till globaliseringsrörelsens erfarenheter 1999-2001 (se förra blogginlägget), utan även att backa ytterligare tio år: att försöka se närmare på åren 1989-1991, de år som formade mig politiskt.

1987-1990

En klassisk Brandaffisch: En maskerad autonom aktivist med gatstenar i händerna. På muren bakom honom sprejat ”Vad fan var 1968 mot 1987?”. Åren 1987-1990 blomstrade den svenska anarkiströrelsen. En brokig scen med rötterna i punken politiserades genom husockupationer och kampanjen mot oljebolagets verksamhet i Sydafrika. Det här var åren för min politisering. Jag kom ur miljörörelsen, hade varit med i Fältbiologerna sedan jag liten. Den första politiska kampanj jag deltog i var försvaret av Hanstaskogen, ett skogsområde i utkanten av Järvafältet. Skogsdöden, skövlingarna av naturskyddsområden, försurningen och motståndet mot massbilismen var de frågor som Fältbiologerna försökte lyfta. Det var i Hanstaskogen jag mötte anarkisterna för första gången. Jag började gå på punkspelningar på Ultrahuset i Haninge och delta i de gratis utomhusfestivalerna, som Glädjetåget på Gärdet.

Shellkampanjen hade spridit sig från Nederländerna, via Tyskland och Danmark och nått Sverige. En våg av direkta aktioner genomfördes mot Shellbensinstationer för att sätta press på Shell att dra sig ur Sydafrika och avsluta sitt stöd till apartheidregimen. Apartheidmotståndet var på en gång en sista kvarleva av den antiimperialistiska sjuttiotalsvänstern, men också ett förebådande om en ny antirasistisk rörelse. Stämningen mellan den ”officiella” grenen, Isolera Sydafrikakommittén (ISAK) och anarkiströrelsen var spänd.

Tidningen Brand var det gemensamma organet för husockupationerna och Shellmotståndet, den enda mediakanal där man kunde läsa aktionsrapporter och pressmeddelanden. Tidningens ton skilde sig helt från andra vänstertidningar, med sin innovativa layout och uppkäftiga attityd. För mig blev den introduktionen till en helt ny värld.

Det rörde på sig i världen. Med Glasnost öppnades Sovjetunionen upp. Organisationer som Next Stop Sovjet – organisatoriskt kan den nog ses som en föregångare till Ship to Bosnia och Ship to Gaza – arrangerade resor och kulturutbyten med ungdomar i Sovjetunionen, med en förhoppning att skapa överskridande möten underifrån som kunde bidra till att demokratisera och omkullkasta Sovjetdiktaturen. Även miljörörelsen jag deltog i tog tillfället att bygga ut sina kontakter med östorganisationer. Ett europeiskt nätverk hade växt fram, på initiativ av Tord Björk från Miljöförbundet, European Youth Forest Action (EYFA), som länkade samman gröna ungdomsorganisationer i västeuropa – och snart även östeuropa. Genom EYFA organiserade vi europeiska (och senare globala) aktionsdagar mot de europeiska motorvägsbyggena. Sommaren 1991 tog vi oss över, en grupp Fältbiologer, på EYFAs europeiska sommarläger, Ecotopia, i Estland (som då fortfarande formellt ingick i Sovjetunionen). En av aktionerna som genomfördes på lägret var en fredsdemonstration där vi stormade in flera hundra aktivister på en Röda armébas. På Ecotopia fick jag lära mig hur man genomför massmöten med konsensus. Sommaren efter reste jag på Ecotopia i Bulgarien, tågluffade genom det forna Östblocket och genom inbördeskrigets Serbien. En ny värld hade öppnats och jag ville dit och se, hur livet på andra sidan järnridån såg ut.

Det enda europeiska kontaktnät som fanns i anarkiströrelsen var infobokhandlarnas årliga träffar. Infonätverkets brevutskick, A-Infos, och infobokhandlarnas europeiska tidning Clash, var fönstren till de andra ländernas autonoma aktivism. För stora delar av partivänstern innebar realsocialismens sönderfall en katastrof. För oss i den ”frihetliga” vänstern innebar murens fall och demokratirörelserna i Öst snarare ett hopp, något vi hade stora förväntningar på. I öststat efter stat återföddes en anarkistisk rörelse. Vi fick rapporter från syndikalistiska fack i Sibirien och anarkistfederationer i Polen och Tjeckoslovakien. Bilderna från protesterna i Kina och ockupationen 1989 av Himmelska fridens torg i Peking förstärkte känslan av vilka kraftiga ringar på vattnet som spreds av järnridåns fall. I Sydafrika började dessutom apartheidregimen falla sönder 1990, en process som sedan accelererade fram till det första fria valet 1994.

I Italien föll det politiska systemet samman i ekonomisk korruption, klientilism och maffiakopplingar, den rättsskandal som kallades ”Tangentopoli”. Kristdemokratiska partiet och Socialistpartiet rasade samman. I det politiska tomrummet steg istället Silvio Berlusconis Forza Italia och Lega Nord in på arenan. Men en massiv studentrörelse, Pantrarna, exploderade även på de italienska universiteten 1990, vilket vitaliserade den autonoma rörelsen som fört en tynande tillvaro sedan 70-talets slut och förde med sig en våg av ockupationer och sociala center. Även i Tyskland vitaliserades den autonoma scenen av murens bortfall, ockupationsrörelsen upplevde sin andra vår och hundratals tomma lägenheter i områden i gamla Östberlin, som Friedrichshein, ockuperades. I Storbritannien bröt Poll tax-kravallerna ut, mot ett nytt flat skattesystem, med en massiv olydnadskampanj i hela landet och enorma kravaller i Londons innerstad mot den nyliberala politiken. Den anarkistiska organisationen Class War framträdde som den enda vänsterrösten som försvarade proteströrelsen.

Även i Sverige fanns en känsla av att ett anarkistiskt uppsving var nära förestående, att en vänstersväng nu enbart kunde ta frihetliga former. Efter det landsomfattande anarkistmötet A-90 och den kravall som uppstod utanför riksdagen publicerade DN Debatt en artikel av bland annat Jonas Gardell och Nina Yderberg som utropade att 90-talet skulle bli anarkismens årtionde. Den teoretiska tidskriften Anarkistisk Tidskrift startades av personer aktiva ibland annat tvärvetenskapliga rådet på Stockholms universitet. (Den andra tidskrift som startades av medlemmarna ur rådet blev TLM, Greiders tidskrift för att förnya socialdemokratin). Anarkismen var det ”oprövade kortet”.

1991-1993

Stämningen 1989-1990 kan på många sätt liknas vid den som rådde 2011 inför den arabiska våren. Naomi Klein hänvisar i Chockdoktrinen till en amerikansk rapport om att ”övergångsländer” som befann sig i dramatiska systemskiften nådde en oerhörd nivå: 20 stycken i Latinamerika, 25 i Östeuropa och forna Sovjetunionen, 30 i Afrika söder om Sahara, 10 i Asien och 5 i Mellanöstern. Världens karta ritades om, kalla kriget gick mot sitt slut och Francis Fukuyama utropade historiens slut. Men det som framstod som en öppning stängdes snabbt. Reaktionen tog vid.

Istället fick vi en snabbt gryende nationalism och en ekonomisk chockpolitik som tvingade igenom nyliberalismen i alla hörn av världen och sparkade upp dörrarna för Internationella valutafonden. Gamla makteliter visade sig hänga kvar, trots demokratirevolter, vägra släppa ifrån sig makten och lyckades anpassa sig till de nya situationerna. Genom sin kontroll över ekonomin, polis och militär kunde de manipulera sig kvar vid makten och se till att de önskade reformerna aldrig skedde.

De nya stater som uppstod i spåren av Sovjetunionen: i Uzbekistan, Turkmenistan, Azerbaijan, Kazakhstan, Vitryssland, Georgien, Ukraina, Kyrgyzstan, Krigizistan och Tadzjikstan upprättades nya auktoritära statsskick. I andra forna Östländer gick EU och Internationella Valutafonden in med strukturanpassningsprogram och styrde in en nyliberal chockterapi med privatiseringar och nedskärningar. Jeffrey Sachs gick in som ekonomisk rådgivare till Solidaritet i Polen. Polen och Baltikum knöts närmare EU, som lockade med medlemskap, medan Ryssland och Ukraina gavs plats i Europeiska rådet. Den ekonomiska, sociala och politiska instabilitet som den nyliberala chockterapin gav upphov till, med ökade privatiseringar, arbetslöshet och korruption, ledde till ett missnöje mot demokratin – det system som inte lyckats leverera det som det lovade efter östblockets fall.

1991 svepte nationalismen fram i demokratirevoltens spår. Jugoslaviens sammanbrott ledde till ett blodigt inbördeskrig i Serbien, Kroatien (1991-1995), Bosnien och Hercegovina (1992-1995). Kulmen nåddes med den etniska rensningen i Bosnien, med en hätsk antimuslimsk retorik, massiva tvångsförflyttningar och massmord utifrån etnisk tillhörighet – med folkmordet i Srebrenica, där 5 000-7 000 personer miste livet. Islamofobin började vakna till liv igen i Europa. Det blev inte bättre av Irans fatwa mot Salman Rushdi 1989. Efter kalla kriget slut målades nya globala hotbilder upp. Samuel P Huntingtons utmålade i Clash of the Civilisations (1993), som svar på Fukuyama, att de geopolitiska konflikter mellan civilisationerna skulle öka, då speciellt mellan den ”västerländska civilisationen” och ”de islamska”. USAs fokus flyttades mot Mellanöstern. Mellan 1990-1991 pågick första Gulfkriget, där USA under George Bushs ledning gick till angrepp mot Irak, efter Saddam Husseins försök att annektera Kuwait – ett krig om kontrollen över oljeresurserna.

Även i det återförenade Tyskland hade nationalismen vaknat till liv igen. I Hoyerswerda inträffade i september 1991 den första rasistiska pogromen sedan andra världskriget. I den lilla staden med 50 000 invånare i forna DDR vände sig en grupp nynazistiska skinheads mot stadens migrantarbetare, som kommit under DDR-tiden, och som bodde i stadens miljonprogram. Migrantarbetarnas bostäder angreps och arbetarna fick fly i bussar från sina bostäder. Den rasistiska mobben hade då växt till 500 personer som drog vidare till den lokala flyktingförläggningen och angrep den med stenar och brandbomber, ivrigt påhejade av lokalbefolkningen och medan polisen passivt tittade på. Efter ett dygns angrepp mot förläggningen evakuerades de 240 asylsökande. Nynazisterna kunde fira att de skapat den ”första utlänningsfria staden” i Tyskland. Pogromen i Hoyerswerda blev starten på en våg attacker mot migranter och flyktingförläggningar i hela Tyskland. Snart brann även flyktingförläggningarna i Rostock, Solingen, Mölln och många andra orter.

Sverige 1990-1993

Under det tidiga 90-talet tog det europeiska projektet med en gemensam union fart på allvar. Europeiska gemenskapen blev Europeiska unionen. Som ett led att föra samman länderna i ett gemensamt politiskt och ekonomiskt projekt ställdes anpassningskrav på de presumtiva medlemsländerna, deras länder knöts till Eurons föregångare Ecu:n. Samtidigt drabbade en ekonomisk kris flera europeiska länder, en kris som fungerade som ursäkt för att föra in chockterapin i Europa och tvinga igenom att anpassningskraven genomlevdes. I Sverige avskaffades valutaregleringen 1989, som ett steg i avregleringen av kreditmarknaden och för att skapa en friare finansmarknad. Detta ledde till att kronan sjönk, en valutaspekulation och kapitalflykt. 1990 kom första krispaketet, under Ingvar Carlssons socialdemokratiska regering, med frysta löner. Finansbolag började gå omkull vilket utlöste finanskrisen med en rad konkurser inom bank- och finansvärlden. Sverige drabbades samtidigt av en bankkris, valutakris, kostnadskris och efterfrågekris – vilket ledde till att räntorna sköt i höjden, bostadsmarknaden havererade och arbetslösheten steg.
I valet 1991 vann högern och Carl Bildt bildade regering. Ett systemskifte påbörjades där den fulla sysselsättningen övergavs, privatiseringarna tog fart, reglerna mot vinst inom välfärden revs upp, bemanningsföretag blev lagliga. Kronan knöts till ecu:n (euron), för att stärka Sveriges ekonomi och låna dragkraft från Tyskland. Men allt fler länder tvingades devalvera (Finland 1991, Italien 1992), låta sin valuta flyta (Finland 1992) eller lämnade EUs valutasamarbete (Storbritannien 1992). 1992 havererade den fasta växelkursen på grund av valutaspekulation. Efter försök att chockhöja styrräntan till 500% för att hindra kapitalflykten tvingades även Sverige låta kronan falla och ge upp den fasta växelkursen. 1994 kom socialdemokraterna tillbaka till makten och fortsatte på den inslagna politiken med budgetsaneringar och nedskärningar. Två månader efter valet genomfördes folkomröstningen om medlemskap i EU.

Moderaterna vann inte valet ensamma 1991. Alla högerkrafter andades morgonluft. För första gången tog sig ett högerpopulistparti, Ny Demokrati, in i riksdagen och fick vågmästarroll. De kristna fundamentalisterna i Livets Ord genomförde Ja till livet-marscher runt om i landet för att angripa aborträtten. Den nationalistiska våg som svepte genom Europa nådde även Sverige. Sverigedemokraterna började organisera marscher på gatorna, det militanta nynazistiska nätverket Vitt Ariskt Motstånd framträdde och politiserade en generation nynazistiska skinheads. Runt om i landet sattes flyktingförvar i brand, dit flyktingar från kriget i Jugoslavien och Irak placerats. Och lasermannens skjutningar i Stockholm bidrog ytterligare att skapa en paranoid stämning.

1991 var en kalldusch, efter de stora förhoppningarna som året innan givit. Vi kände oss angripna på alla plan. Det var ingen slump att den militanta antifascismen återföddes dessa år. I Tyskland bildades Autonome Antifa (m) i Göttingen ur autonoma rörelsen 1990, två år senare samlade de ett trettiotal av de hundratals tyska autonoma antifa-grupperna och bildade Antifaschistische Aktion/Bundesweite Organisation (AA/BO). Autonome Antifa (m) blev en viktig inspiratör, både vad gällde form och koncept för den nya militanta antifascismen. I Sverige bildade vi Antifascistisk aktion i Stockholm 1991 och två år senare formades det landsomfattande nätverket. 30 november-demonstrationerna i Stockholm och Lund blev debuten för den nya militanta och konfrontativa aktiviströrelsen 1991 och 1992. Brittiska Anti-fascist action hade bildats redan 1985. Namnet och symbolen togs från 30-talets enhetsfrontorganisation i Tyskland.

Högerskribenter hävdade att vänster kapitulerade och drog sig tillbaka till enfrågerörelser. Och det stämde till viss del. Den militanta antifascismen var inte enda väg som den autonoma rörelsen tog. Med en havererad vänster försvagades även den antikapitalistiska analysen inom den utomparlamentariska vänstern. I dess ställe trädde identitetspolitiken in. Skillnaden var lätt att se på de två stora koordinerande anarkistmötena A-90 och A-92. På A-90 deltog alla i alla diskussioner, det fanns ingen utarbetad arbetsdelning och identiteten var främst kopplad till anarkismen. A-92 hade det skett en svängning: alla deltagare fick välja arbetsgrupper på teman att jobba utifrån. Sakfrågorna trädde i förgrunden, en autonom identitet inspirerad av Danmark och Tyskland blev allt viktigare. A-92s arbetsgrupper blev fröna till Antifascistisk aktion, anarkafeministiska nätverk och kvinnokaféer, miljöaktivistnätverket Socialekologisk aktion – och parallellt bildades Folkmakt (som man i efterhand kan beskriva närmast som en klass-identitetspolitisk organisation) och Syndikalistiska ungdomsförbundet. (För mer om denna 90-talsrörelse, se inledningen till I Stundens Hetta och Mitt liv som Brandman).

En teorilös generation

I början av 90-talet fanns bara en studiecirkel att gå i Stockholm, på Daniel Guerins bok Anarkismen. Den anarkistiska, autonoma och aktivistiska rörelsen var teorilös. Snarare än teori specialiserade man sig inom sina sakområden som nätverken jobbade med. Det sena åttiotalet och tidiga nittiotalet var överlag ett teoretiskt mörker. Det fanns få vänsterteoretiker som försökte beskriva och förklara den stora omvälvande period som vi genomgick. 80-talet kännetecknades mest av de postmodernistiska teoriernas genombrott inom den akademiska världen, med start i Lyotards ”La condition postmoderne” (1979) och dess uppgörelse med de stora metaberättelserna och historiska narrativen. Postmodernismen introducerade en hyperkritisk metod som hjälpte till att bryta ner en förstelnad vänsters överideologiserade nedtyngda dogmer. Den fokuserade istället på mikrorelationer, diskursanalyser, identitetskritik, kontextualiserande – och kom att berika feministiska och det som senare blev postkoloniala och queerteoretiska studier. Arkiv förlag gav i slutet av 80-talet ut flera Foucaultöversättningar och Symposium hade en ”Moderna franska tänkare”-serie med skrifter av Deleuze och Foucault från 1988.

Men de postmoderna teorierna hade inget att säga om de stora omvälvningarna i världen mellan 1989-1991 och gav oss inga redskap för att förstå eller analysera vad som skedde. Vi famlade rätt mycket i blindo. Eller valde att låsa in oss i mikroperspektiv, enbart fokusera på insocialiserade makthierarkier och förtrycksanalyser. Foucault blev viktigare än Marx. Eller Pierre Bourdieus klassanalyser, som byggde mer på ”socialt kapital” och social rörlighet, klass som ett ”socialt arv” snarare än en relation till en produktionsform.

Sommaren 1990 sammanställde tyska 2 junirörelsen-aktivisten Klaus Viehmann en diskussion mellan fängslade tyska stadsgerillaaktivister, som publicerades i Clash som ”Drei zu eins”, den så kallade triple oppression-teorin – en vidarutveckling av svarta feminister som Combahee River Collective och Angela Davies analyser från 70-talet. Triple oppressionteorin kom att få stort inflytande i den svenska autonoma rörelsen. Även den texten sade väldigt lite om de historiska skeendena runt oss. Viktig var även Susan Faludis Backlash, som kom 1991, och som satte in de neokonservativa angreppen på feminismen i ett sammanhang.

Högern däremot kom med två viktiga verk, Fukuyamas Historiens slut (1992) och Samuel Harringtons ”Clash of the civilisations” (1993), som kom att anammas av högerdebattörer och ledarskribenter för att beskriva omvärlden och den rådande historiska epoken.

De få undantagen vi hade tillgång till var Anarkistisk Tidskrift, som översatte och introducerade oss i italiensk och tysk operaism. Samt Alternativ Stad som gav ut Immanuel Wallersteins skrifter som häften.

Ser man internationellt så fanns det dock inte så mycket intressant teori att hämta. Skotska tidningen Common Sense startade 1987 och lanserade sin ”open marxism”, där flera autonoma marxister publiserades. Fredric Jameson släppte sin ”Postmodernism, or the cultural logic of late capitalism” 1991. Negri började utveckla sin imperie-teori tillsammans med Guattari redan 1985, i form av ”integrated world capitalism” – för att beskriva hur slutet på kalla kriget även innebar USAs slut som hegemon, och en ny form av global suveränitet började uppstå. Det kom dock att ta tio år innan han förfinade teorin och utvecklade den. Immanuel Wallerstein analyserade även han under samma tid revolutionen 1989 som ”liberalismens död” och försökte se hur världsmarknadssystemet skulle utvecklas utan liberalismens samförståndsideologi.

Det skulle dröja nästan tio år innan en ny intressant teoretisk vänstervåg bröt ut som tog sig an utmaningen att tänka kommunismens framtid efter murens fall och förstå vilken historisk förändring vi passerat och försöka föreställa sig vägar framåt.

Ett avslut som blev en öppning

Fyra år sedan Lehman Brothers fall. Ett år sedan Occupy Wall Street inleddes.

För ett år sedan gav jag ut antologin I stundens hetta. Tanken var att boken skulle vara ett avslut, ett bokslut över en kampcykel. Under tio års tid hade jag samlat texter, rest runt och mött proteströrelser, försökt följa deras diskussioner. I bokens centrum stod massprotesten, de händelser och situationer när en mängd olika människor sammanstrålade och blev massa på gatorna. Jag ville fånga de strategiska och taktiska diskussionerna som pågick mitt i pågående kamper, när rörelser just blommat upp och frenetiskt diskuterade vad som skett och vad som skulle ske därnäst. Vad skulle deras nästa steg vara? Hur såg de på sig själva som subjekt – vilka var det ”vi” som uppstått i kampen?

Under hösten 2011 reste jag runt och höll bokpresentationer. Jag tänkte mig dem som ett farväl. Att alla de erfarenheter som gjorts under dessa tio år inte skulle glömmas bort. Att de i alla fall skulle finnas kvar som historiska dokument.

Nu blev det inte så. Arabiska våren, Indignados torgockupationer och Occupy Wall Street bröt ut med full kraft 2011, tio år efter Göteborgskravallerna. Texterna från I Stundens Hetta – erfarenheterna från globaliseringsrörelsen och dess vidare öde – blev bara en förhistoria till en ny kampcykel. Och de två kampcyklerna förde en dialog med varandra. Den nya kampcykel lånade friskt metoder, taktiker och diskussioner. Men samtidigt utan att veta om det. Den nya krisproteströrelsen såg sig som ett helt nytt fenomen, ingens barn.

2001 möter 2011

För oss som deltog i globaliseringsrörelsen 1999-2007, från Seattle till Heiligendamm, var det inte svårt att se likheterna. Båda kampcyklerna hade föregåtts av åratal av kamp på ett lokalt plan. Där drogs en gräns mot nyliberalismen, ”Nu räcker det!”, ett Ya basta! som kom att inspirera globaliseringsrörelsen och ett Kefaya! som förebådade arabiska våren. Cykelns utbrott, mullvadens uppdykande ur jorden, var enskilda händelser och situationer – globala aktionsdagar som skapade en samtidighet. Där blev kamperna massa, fick en sammansättning som gick bortom sin partikularitet. Globaliseringsrörelsen kallade det en ”rörelse av rörelser”. Det slående i båda kampcyklernas utbrott var att protesterna inte hade något centrum eller ledning. Den direktdemokratiska aspekten, genom convergence centers och sociala forum för de förra och torgockupationer eller kvartersförsamlingar för de senare, var den bärande organisationsformen (Handviftandet! Handviftandet!). Och den sammanföll med ett förkastande av partipolitiken och en vilja till självrepresentation (”ingen representerar oss”). Både globaliseringsrörelsen och Occupy riktades mot aspekter av det kapitalistiska ekonomiska systemet, den första mot nyliberalismens frihandelsinstutioner och den senare mot finanskapitalismens spekulation och skuldsättningspolitik. Då genomfördes Världshandelsorganisationens strukturanpassningsprogram och tvångsnedskärningar i det globala syd, nu har de satts in mitt i nord. Argentina 2001 – Grekland 2011, likheterna var slående. Kraven från den reformistiska flygeln av protesterna på en Tobinskatt eller en Robin Hoodskatt var de samma. Inom båda kampcyklerna betonades vikten av en mångfald i protesterna, både i form av en mångfald av röst och inkludera en kreativ mångfald av metoder. Inom båda kampcyklerna samsade en utopiska/direktdemokratiska tendens (deltagande demokrati, självrepresenterande, skapandet av alternativa strukturer) med en insurrektionell (trappa upp attacken, blockera kapitalets flöden, ”kravens tid är förbi”) och en defensiv (rädda det som räddas kan, försvara jobb/bostäder/kvarter/välfärd, nå politisk makt) – tre parallella tendenser som ett politiskt missnöje artikulerades och fick sitt uttryck igenom.

Men det fanns också tydliga skillnader. Globaliseringsrörelsen byggde på ett sammanförande av befintliga rörelser, av både gamla och nya. På de sociala forumen möttes både nya aktivistnätverk, folkrörelser, miljörörelsen, trottegrupper, fackföreningar, solidaritets- och människorättsorganisationer. Krisprotesterna varierade mer, i vissa länder bestod de av en mångfald organisationer – i andra tog de sig ett uttryck helt utanför de gamla strukturerna. Speciellt Occupy- och Indignadosrörelsen markerade sig tydligt som ”något annat”, en ny rörelse som skilde sig från de gamla: de välkomnade deltagare som individer, men gjorde en tydlig avgränsning mot vad de såg som den ”gamla vänstern” eller etablerade organisationer. Om globaliseringsrörelsen sökte nya allianser med gamla folkrörelser, förkastade Occupy/Indignados snarare dessa och ville bygga en helt annan rörelse. Globaliseringsrörelsen var global och byggde snabbt upp nya kommunikationsformer och nya organisationskanaler – genom Indymedia, Sociala forum, nätverksträffar, gemensamma toppmötesmobiliseringar och internationella aktionsdagar kommunicera, möttes och reste rörelsens deltagare. Globaliseringsrörelsens styrka var dess mobilitet – Occupyrörelsens dess immobilitet, att den bet sig fast på torg och i kvarter. Rörelserna hade helt olika hastigheter. Occupys internationella kontakter bestod mer av att sprida memer, foton, videos och använda sig av gemensamma loggor – genom etablerade kanaler som Facebook, Youtube och Twitter.

Skillnaden blev väldigt tydlig under aktionsdagarna Bloccupy Frankfurt våren 2012. Under en helg försökte aktivister från hela Europa blockera Europeiska centralbanken, en av huvudaktörerna i påtvingandet av åtstramningspaket i de krisande länderna. Bloccupy organiserades efter ”klassiskt” maner från globaliseringsrörelsen, med en internationell mobilisering, breda samlingsdemonstrationer, massolydnadsaktioner, kraftsamling av aktivister från hela Europa. Men de som deltog och dök upp var samma strukturer som var inbegripna i globalieringsrörelsen för tio år sedan – medan de olika ländernas Occupygrupper och spanska Indignados lyste med sin frånvaro. I Occupyrörelsens officiella kanaler var det tyst om protesten.

Autonoma under 2000-talet

Den autonoma rörelsen i Skandinavien spelade en viktig roll i globaliseringsrörelsen, toppmötesprotester och sociala forum. Under slutet av 90-talet och början av 2000-talet fanns starka internationella nätverk, främst genom nordiska AFA-nätverket och zapatistinfluerade Peoples Global Action. Rörelsen deltog på NoBorderläger och ingick i Indymediautbytet. Timbrohögern beskriver Göteborgstoppmötet som döden för den svenska grenen av globaliseringsrörelsen, men det stämmer inte. En vänstervåg fortsatte hålla i sig i flera år, de sociala forumen och antikrigsmanifestationerna breddade rörelsen och aktiviteterna i Sverige – och i andra europeiska länder – fortsatte ligga på en hög nivå ända till 2004-2005. Däremot förändrades rörelsen. För den autonoma delen innebar det en omprövning av den stora betoningen på toppmöten, särskilda händelser och internationella mobiliseringar – för att istället försöka förankra sig i bostadsområden och arbetsplatser, den så kallade ”vändningen till vardagen”. I boken I Stundens Hetta försöker jag visa hur olika rörelseinitiativ och projekt snarare avlöser varandra mellan 2001-2011, att det finns en kontinuitet i protesterna, även om de transformeras på vägen. Men de breda internationella nätverk som hade byggts upp upphörde alla att fungera runt 2005. Aktivister fortsatte resa på demonstrationer i andra länder och deltog fortfarande på massaktioner, men utan några formella internationella nätverk. CPE-protesterna, förortsupploppen, studentprotester och universitetsockupationer, ockupationsvågen efter stormningen av Ungdomshuset hade alla en annan karaktär – det Negri och Hardt beskrivit som ”jacquerier” och utfördes av proletär ungdom (eller prekariat) i metropolerna. Dessa europeiska protester var en föraning om den ekonomiska krisen och kulminerade samtidigt som krisen bröt ut 2008-2010. De franska, italienska, tyska och engelska krisprotesterna hade redan utmattat sig när den ”den globala våren” satt igång. Endast i Grekland – där situationen också var som mest desperat – fortsatte vågen från universitetsockupationer, stadskravaller oavbrutet över till krisprotester och torgockupationer.

De aktivister som lade grunden för Indignadosrörelsen i Spanien kom från två håll. De ena från den autonoma delen av globaliseringsrörelsen och de sociala centren. Och det andra från de angränsande mobiliseringarna mot Irakkriget 2003, högerns mörkläggning av terrordådet i Madrid 13 maj 2004, V de Vivienda-aktionsdagen 14 maj 2006, studentprotesterna mot Bolognaprocessen, kampanjen mot Sindelagen (spanska motsvarigheten till SOPA/ACTA), nätcensur och stödet för Wikileaks. Ur dessa uppstod Democracia Real Ya och Juventud Sin Futuro som i sin tur tog initiativ till 15 majrörelsen 2011. Initiativet till Occupy Wall Street, som inleddes 17 september 2011 – för ett år sedan – kom från den situationistinfluerade reklam(kritiska)-tidningen Adbusters. Men det var koordineringen New York City General Assembly (NYCGA) som gav OWS kött och blod i Zuccotti Park, med aktivister som hade nära kontakt med och deltagit i de spanska, grekiska och egyptiska krisprotesterna. Det vill säga, Indignados och Occupy Wall Street kom inte spontant ur ingenting – det fanns en historia med år av förberedelse och organisering innan massprotesterna tog fart.

Occupy Sweden

Occupy-rörelsen spred sig snabbt över USA under hösten 2011. Den kom även till Storbritannien, Tyskland och Skandinavien. Men här startades de inte av några aktiviströrelser, utan initiativen kom från enskilda personer utan historia i sociala kamper eller radikal vänster. Det räckte att vara först med att starta ett Facebook-event och dra ihop en folksamling. Initiativtagarna kom ofta från den newage-iga bankkritiska teknokratisekten Zeitgeist eller Anonymous-aktivister, med bakgrund i FRA-motståndet och Wikileaksstödarbetet. Occupyrörelsen i de europeiska länderna kom att väldigt tydligt profilera sig som en helt ny rörelse utan föregångare, som var väsenskild från den ”etablerade” vänstern. Istället kom Occupy-tältlägrens stormöten att bli en tummelplats som mikrosekter såg som sin arena för att föra fram sin kritik av ”den nya världsordningen” och presentera sin generallösning (”resursbaserad ekonomi”, räntefria banker, ett nytt Breton Wood-system, ”paradism” osv). Men även bruna grupperingar försökte ta sig in i Occupyrörelsen för att föra fram sin antisemitiska version av bankkritik. Anonymous-supportar som var tydligt fientliga till den utomparlamentariska vänstern lyckades ta över de gemensamma kommunikationsstrukturerna (Occupy Sweden-forumet på Facebook, den gemensamma webbsidan) och såg att selektivt välja ut vilka initiativ i Sverige som skulle presenteras som ingående i Occupyrörelsen. Torgockupationerna, oavsett om det var i London, Stockholm eller Helsingfors, kom att föra en undanskymd tillvaro efter den första veckans mediala uppmärksamhet – med en begränsad skara deltagare. (Occupy Stockholm kom dock att utvecklas i en mer social riktning, med solidaritetsmanifestationer till strejkande arbetare och deltagande på gemensamma manifestationer – men i det läget var det en fast liten grupp snarare än en expansiv folkförsamling).

Den direktdemokratiska mötesformen, som både globaliseringsrörelsen och torgockupationerna baserats på, visade snabbt upp både sina förtjänster och svåra brister. Den positiva dimensionen är den inkluderande formen, där alla kan delta och alla möts som individer med sina personliga erfarenheter snarare än som organisationsrepresentanter. Den negativa aspekten är att precis det motsatta inträffar: öppna möten lockar till sig alla möjliga kufpersoner och sekter som är utestängda från alla andra kanaler och ser stormötena som en möjlig plattform att missionera sitt budskap och sälja sina mirakelkurer. Istället för att vara en plats som genererar aktivitet och skapar gemenskap mellan människor blir det kommentarfältherrarnas generalförsamling för åsiktsventilering.

Förbisprungna

Under diskussionerna kring I stundens hetta hösten 2011 vävdes dessa frågor samman. Varför spelade de autonoma en sådan obefintlig roll i Occupyrörelsen i Nordeuropa? Varför lyckades inte en ”occupyrörelse” här knyta an till den faktiska krispolitik som förs i våra länder (den havererade bostadspolitiken, städernas filtrerings och gentrifieringstendenser, de ökade sociala klyftorna, den ökade relativa fattigdomen, förstörelsen av de sociala skyddsnäten, privatiseringarna och privatiseringsskandalerna, försämringarna av studiebidragen) – utan blev en isolerad antibankrörelse som enbart kopierade ett amerikanskt koncept?

Den autonoma traditionen skulle kunna beskrivas som en kombination av två motstridiga element, två former av handlingskraft som vi kan kalla ”anarkism” och ”leninism”. Rörelsens anarkistiska sida har bestått i att kunna agera spontant och snabbt, ha en flexibel struktur och öppen för nya frågeställningar. Dess direktdemokratiska form och betoning på praktiskt och konkret handlande har varit involverande. Vilket gjort att autonoma aktivister ofta befunnit sig i framkant i sociala proteströrelser, varit de första ut på gatorna och upp på barrikaderna. Den leninistiska sidan har varit att trots sitt spontana sken, ha en flexibel organisationsstruktur som kunnat agera, gripa tillfället, tidigt läsa tendenserna, ge en linje och en tolkning och upprätta en viss hegemoni i sociala protester. Autonoma rörelsen har på så sätt varit smidigare och snabbare än etablerade vänstern, som fungerat mer trögrörligt och inte förstått läsa de sociala kampernas särdrag och autonomi. Nätverks- och rörelseformen har bättre kunnat samagera med sociala kamper än partivänsterns rigida organisationsstrukturer.

Problemet med de senaste årens sociala protester är att de blossat upp snabbare än autonoma hunnit reagera. Utvecklingen inom sociala media har givit vem som helst en kommunikationsstruktur att agera snabbt, att snabbt fånga upp en moralisk indignation eller folklig vrede och kanalisera till en manifestation. Spontana manifestationer har plötsligt kunnat få en masskaraktär, blommat upp på ett dygn och sedan dagen efter ebbat bort. Protestmanifestationerna vid Sverigedemokraternas inträdde i Riksdagen är ett bra exempel: enskilda personer startade event på Facebook, som på gatan samlade tiotusentals personer. Men arrangörerna hade ingen vana av att arrangera demonstrationer, ingen tanke om vad nästa steg skulle vara. Manifestationen var ändamål nog i sig. Informationskaskaderna skapar snabbt en kritisk massa, men det uppstår aldrig någon permanent struktur ur dem eller långvariga initiativ. Den autonoma rörelsen har blivit förbisprungen, är inte ”anarkistisk” eller spontan nog för att kunna initiera dessa explosioner. Och därigenom finns aldrig några erfarna organisatörer bakom händelserna som kan ge dem en fortsatt riktning, omvandla dem till en rörelse och hjälpa till att utveckla en hållbar struktur.

Zeitgeist och hacktivister kring Anonymous var snabbare att fånga upp intresset för Occupy och sätta datum för en rad manifestationer. De fick därigenom kontroll över hela kommunikationsstrukturen och satte sin prägel på dem, kanaliserade in dem i en annan bana som aldrig hade någon chans att vare sig få social förankring eller expandera, styrde bort dem från en antikapitalistisk kritik. Occupy var dödfödd.

Övervinna rörelsernas cykliska karaktär

En angränsande diskussion har handlat om hur man övervinner rörelsernas cykliska karaktär: att en protest blommar upp, ger upphov till en rörelse, som når ett klimax och sedan ebbar ut och dör. Hur lyckas man ackumulera kamperfarenheter, skapa permanenta strukturer och se till att vi inte står på ruta ett vid nästa kampcykel. Tidningar, lokaler, sociala center, organisationer kan alla buffra en rörelses energi och föra den vidare till nästa våg. Även om nya kampcykler oftast uppfinner sina egna symboler, kommunikationskanaler och organisationer kan vi hjälpa till att dessa inte behöver starta om från scratch, att se till att det finns mötesplatser, ljudanläggning, juridisk rådgivning, logistik, upparbetade kontaktytor, en grundläggande ekonomi osv. Det gäller att hitta fungerande former att överföra erfarenhet och strukturer utan att den nya rörelsen känner sig påtvingad en färdig formell och förstelnad organisationsstruktur från förr. Går det att skapa innovativa institutioner, strukturer som är processer och organisationsformer som är i rörelse?

Efter toppmötesprotesterna skedde en ”vändning till vardagen”, många autonoma grupper började arbeta mer med och betona vardagskampen, organiseringen på arbetsplatser och i bostadsområden. Mobilitet kom att ersättas av lokalitet. Occupy visar att vi måste kunna verka som rörelse i flera hastigheter, både i den långsamma vardagslunken och agera i snabbt uppkomna händelser, att både kunna förankra oss, slå rot och bebo områden utifrån våra vardagssituationer och samtidigt kunna kraftsamla i landet och internationellt. Det är inte en fråga om att välja det ena eller det andra – utan snarare hitta sätt som ”händelsen” och ”vardagen” kan stärka varandra. Där kraftsamlandet ger oss möjlighet att agera i särskilda händelser, nå en kraftposition genom massa och oväntat agerande, medan vardagsorganiserandet är där en rörelse långsiktigt kan konstruera en motmakt. Globaliseringsrörelsen var i sina svagaste stunder enbart en opinionsrörelse, manifestationer samlade enbart utifrån åsikt, som påtryckning. De viktigaste lektionerna vi kan lära från de spanska Indignados (och till viss grad Occupy-rörelsen) är hur de lyckats kombinera massdemonstrationer, massmöten och globala aktionsdagar med en lokal organisering i kvarteren och använda denna energi och uppförandet av frågor på dagordningen för att bedriva en permanent organisering i vardagslivet.

Occupy var bara ett kapitel i krisprotesterna. Även de negativa erfarenheterna kan vi lära oss av. Den globala ekonomiska krisen fortsätter och vi kommer känna av den än mer de kommande åren i Sverige. Vi måste lära oss läxan snabbt och vara redo.