Jagad av grodor

Det pågar ett drev mot mig. Det är inte första gången och jag tar det med ro. Det är däremot första gången drevet är internationellt och spänner från nazister till moderater.

Det hävdas att jag beordrat antifascistiska aktivister att misshandla journalister under toppmötesprotesterna i Hamburg. Det finns ingen substans i påståendena.

Protesterna i Hamburg var på sätt och vis ett jubileum för mig. Det var tionde gången jag deltog i en toppmötesprotest. Det pågår alltid en mångfald aktiviteter, forum, demonstrationer och aktioner – såväl ickevåldsliga som militanta – riktade mot varje sådant möte. Vill man ta pulsen på läget inom den europeiska vänstern, är det ett utmärkt tillfälle att få en översikt. För första gången hade jag inga uppgifter, arrangerade inga mötespunkter, aktiviteter eller arbetade i de alternativa mediecentren. Jag minglade bland de 100 000 rörelseaktivisterna och besökte alternativmöten, samlade på mig material, träffade folk, deltog i demonstrationer och gjorde intervjuer. Jag passade på att träffa de kollegor som skriver och gräver om extremhögern runt om i europa, personer jag samarbetar med genom Researchgruppen.

Det gick tidigt ut ett larm i antifascistiska researchkretsar att personer från yttersta högerkanten rörde sig i aktiviteterna och filmade dessa inifrån. Sammansättningen på gruppen är intressant och säger väldigt mycket om hur den alternativhöger som vuxit fram de senaste åren fungerar som ett paraply för en rad olika strömningar: etnonationalister, identitära nyfascister, radikaliserade libertarianer och människor ur den konspirationsteoretiska ”sanningsrörelsen”.

Grupperingen som pekades ut bestod av:
* Lauren Southern – kanadenisk före detta libertarian som under våren lämnat The Rebel Media och gått över till Alt-right-scenen.
* Luke Rudkowski – konspirationsteoretiker som driver ”We are change”, av amerikanska antirasistiska watchdogorganisationen Southern Poverty Law Center betecknad som ”conspiracy-obsessed, antigovernment ‘Patriot’ movement”. Rudkowski tillhör den rörelse konspiracister som följer efter Bilderberggruppens möten, och där intervjuats av bland annat svenska Partiet De Fria och tyska konspiracisten Max Bachmann – som också ingick i gruppen kring Southern och Rudkowski.
* Max Bachmann gör videorapporter för antisemitiska konspirationskanalen Eingeschenkt TV och har goda kontakter med den identitära rörelsen i Berlin.
* Rudkowski började båda sin bana med att livestreama Occupy Wall Street, utan aktivisternas medgivande, precis som den siste i gruppen, Tim Pool – känd i Sverige för sin resa för att besöka ”no-go-zonerna” Rinkeby och Rosengård i februari.
* Senare anslöt också Marcus DiPaola, som filmade för den obskyra kanalen Heavy, ökänd för att ha sänt Islamiska statens avrättningsvideos ocensurerade.

Lauren Southerns stopp under G20-protesterna var bara en anhalt påväg mot Medelhavet, där hon liverapporterar från den franska nyfascistiska organisationen Generation Identitaires båt, som just påbörjat patrullering utanför Libyens kust för att hindra migranter att ta sig till Europa – ett identitärt medborgargarde till sjöss.

Foto: Soeren Kohlhuber

Foto: Soeren Kohlhuber

Rudkowski, Southern, Bachmann och Pool fångades på bild av en grävande journalist på onsdagen i en manifestation, och bilderna spreds i G20-protesternas livetickers. Ingen av personerna hade presslegitimation eller kunde identifiera sig som journalister. Southern blev igenkänd eftersom hon gick öppet med en blå tröja med identitärt motiv i manifestationerna. Deras närvaro var därför välkänd och varje steg de tog i den antikapitalistiska demonstration Welcome to Hell rapporterades om på Twitter. På grund av uppmärksamheten försökte Pool, Southern och Rudkowski dra sig undan på en krog vid manifestationens samlingsplats, berättar de i sina videos. Lauren Southern och Tim Pool avvek, och istället kom Marcus DiPaola. Marcus DiPaola, Max Bachmann och Luke Rudkowski fortsatte in i demonstrationen, men blev igenkända igen. Rudkowski kom bort från de andra två och blev påhoppad. Därefter blev även DiPaolo påhoppad.

Det är där jag kommer in i bilden. Jag går vid sidan av demonstrationen och hör hur folk börjar skrika ”nazister”. När jag kommer fram står DiPaola på knä på marken med händerna i vädret. Eftersom han inte förekommer på bilden från onsdagen var han obekant för mig, men jag kände igen tysken Bachmann, som ställt sig vid sidan av och filmade. Jag fotade honom, frågade folk som stod där vem han var och gick fram till Bachmann och visade bilden på honom och Southern. Han nekade att känna henne, påstod sig inte veta vem det var men i videos inspelade efter händelsen berättar hon att de möts på möten flera gånger. Jag sade till honom att han borde gå därifrån. Mer än så var det inte. Det handlade om några minuter, och jag såg inga slag utdelas under den tiden. Allt gick lugnt till och DiPaola och Bachmann lämnade platsen.

Bachmann blev återigen igenkänd senare på dagen av antifascistiska aktivister och blev slagen. Det hade jag inte heller något att göra med. Hans bild hade då legat ute i över ett dygn och var spridd i alla protestflöden.

De fem personerna är alla frilansade videoreportrar, med olika koppling till alt-rightrörelsen, och lever på donationer för sin streaming vid demonstrationer på youtube. De lade efter dagen upp sina filmer på sina konton, med en stor internationell spridning. I Sverige uppmärksammade Fria Tider och Partiet De Fria (nära stående Rudkowski) händelsen och startade sitt drev om att jag skulle varit hjärnan bakom attackerna. DiPaolo kontaktades av Carl Norberg från De Fria och hörde i sin tur av sig till mig med en rant där han pekade ut mig som uppviglare, trots att hans egna film visade att jag kom till platsen först efter han hamnat på marken.

Hans spekulationer och gissningar togs av hans följare som en sanning. Hans twitterrant plockades upp och fördes vidare av bland annat Hanif Bali, Lars Bäckman, Johan Lundberg och terrorexperten Magnus Ranstorp. Rebecca Uvell hoppade på tåget, efter tips från Avpixlats Jan Sjunnesson. En stor del av trollen som försökt bombardera mig med påhopp och hot går att koppla till svenska alt-righttrollscenen och – förvånande nog – det nya partiet Medborgerlig samling. En blåbrun smet. Hundratals trollnamn och interessanta kopplingar att gräva vidare på, att spara till regniga sommardagar.

Drevmodellen är enkel att genomskåda. Den bygger på Saul Alinskys klassiker Rules for radicals – en vänsterklassiker från tidigt sjuttiotal om hur rörelser utan resurser (tex ett svart bostadsområde) kan göra motstånd mot en resursstark motpart (tex en slumvärd eller stort företag). Handboken ger några enkla knep: utse EN individ att hålla ansvarig för det som skett, tillskriv honom negativa saker, försök isolera honom från alla andra (kontakta affärspartners, finansiärer, kunder), gör attacker som ”ditt folk” uppskattar och njuter av, gör det jobbigt för motparten, trappa upp, använd din utsatthet som redskap och använd attacker mot dig för att stärka bilden av dig som underdog och skapa sympatier. På så sätt kan den resursstarkes resurser bli hans svaga punkt, och den resurslöses resurslöshet hennes styrka.

Det är bara ett krux att använda den metoden: den funkar inte att använda på andra resurslösa. Den biter inte på mig.

Så jag chillar på med min semester.

Over and out.

Solidaritet är det värsta vi vet

Kom in på en grannfika! Walla scen är nu ockuperat.

Skylten utanför lockar in förbipasserande. Det lilla självstyrda kulturhuset var den första byggnaden vid Valla torg som skulle tömmas. Stockholmshem hade plötsligt insett potentialen i det fattiga hög- och låghusområdet i trendiga närförorten Årsta. Området var en så kallad urban front, ett område där mark- och bostadspriser lätt skulle kunna trissas i höjden. Det behövdes bara något som legitimerade det. Ett sådant något hade Stockholmshem lägligt fått i sitt knä, genom Grow smarter – ett ”smart” ekologiskt stadsprojekt. Nu kunde de blåsa ut lägenheterna helt och renovera upp dem – för att sedan ta ut samma hyror som i nyproduktion. Trehundra lägenheter i Valla ska evakueras, de boende kommer att få bo i baracker i över ett år. Och frågan är om de kommer att ha råd att flytta tillbaka – renoveringarna riskerar att bli renovräkningar.

I organisationen Allt åt alla hade vi länge haft ögonen på Valla torg. Det är ett arbetarområde som röstar rött, men samtidigt ett område med ovanligt mycket SD-röster, framför allt från pensionärer. Bortåt hälften av de boende i området är fattigpensionärer. Vi hade funderat länge på vilka sociala kamper som skulle gå att bedriva och stödja där det fanns ”bruna fläckar i de röda förorterna”. Dessutom hade vi en koppling till Valla, folk som bodde och jobbade där. Klart att vi skulle delta i kampen mot renovräkningarna. Att ockupera kulturhuset tillsammans med de drivande bakom Walla scen var ett första steg. Det var ett tillfälle att fästa uppmärksamheten på de renovräkningar som Grow smarter förde med sig och skapa politiskt tryck mot dem. Under hösten fyllde vi lokalen med kultur, utställningar, boendemöten, barnteater, trubadurspelningar och föredrag. Vi bjöd dit några av Sveriges tyngsta forskare på gentrifiering, miljonprogrammet och renovräkningar för att prata. Vi grävde och bildade oss. Delade ut flygblad och diskuterade med folk i området. Hundrafemtio boende slöt upp på manifestationen på torget mot renovräkningarna.

Det finns mängder av positiva erfarenheter att lyfta fram i höstens kamp på Valla. Solidaritet, värme, kamp och stöd. Men det kan finnas en poäng i att lyfta några av de negativa, några av de problem vi stötte på. För vi mötte även en negativ solidaritet, missnöje, gnäll och kritik. Och vi tror att nyckeln till att konfrontera högerns inbrytningar i arbetarklassen ligger i att förstå varför vi även mötte såna reaktioner, även om de kom från en minoritet.

Protesternas jantelag

Kanske var det en naiv tanke. Att bara vi hittar en gemensam materiell konflikt och en gemensam fiende, så skulle även sverigedemokratiska arbetare och pensionärer inse var deras klassintresse låg. Till en början fick vi mycket ryggdunkar från personer i kvarteret vi visste röstade på Sverigedemokraterna. De var förbannade på Stockholmshem och kom in på ockupationen för att snacka. Politikerföraktet, ilskan, misstron mot representanter och media – det fanns många beröringspunkter. Men snart började vi få höra skitsnacket, ofta på stamkrogen vägg i vägg. Inte bara om oss, utan om alla som engagerade sig i frågan. Samrådsgruppen, Hyresgästföreningen, Walla scen. Det skulle bara bli värre om man protesterade. Att de som protesterade bara hade ett dolt egenintresse. Det var nästan som om det var värre att göra motstånd mot vräkningar än att vräka folk. Makthavarna var skit, visst var det så. Men försämringarna var en naturlag, något man kunde klaga lite över – som med vädret. Men inte göra något åt. Vi hade gått över en oskriven gräns. Vi stötte på protesterandets jantelag.

Tro inte att ni är några. Tro inte att ni kan uppnå något med era protester. Tro inte att det blir bättre av att organisera sig. Tror ni inte att vi vet vilka ni egentligen är.

Stör inte vårt status quo. Det blir bara bråk om ni kommer hit. Det gäller bara att härda ut, inte provocera Stockholmshem eller politikerna. Då blir det bara värre.

Gnället kom inte från många. En minoritet försökte aktivt undergräva boendeprotesterna. Vi kunde peka ut vilka det rörde sig om. Kritiken fördes inte fram direkt till oss. Istället hörde vi hur ryktena och skitsnacket började dyka upp hos Stockholmshem, mailas till politikerna och kommenteras av vänsterpartiets borgarråd. Uppgifter som var helt falska: att störningsjour och polis hade problem med oss, att ingen ville ha oss där, att vi bara utnyttjade den stackars kulturföreningen som skulle få ta smällen, att kontrakten missköttes, att de boendes låga hyror var sponsrade av alla andra hyresgästers.

Negativ solidaritet

Hur ska man förstå såna reaktioner, folk som blir mer upprörda över protester än över försämringarna – trots att de själva drabbas av hyreshöjningar och evakuering? Ett sätt att betrakta reaktionen är att se den som ett uttryck för negativ solidaritet. Negativ solidaritet är den ressentimentsfyllda känsla av att ha utsatts för en oförrätt eller orättvisa, där missnöjet riktas mot andra i liknande situation snarare än uppåt. Det handlar om föreställningen att ”om jag får det sämre så måste alla andra också få det”. När allmännyttan används för bortträngning av mindre bemedlade, hyrorna stiger, de sociala skyddsnäten luckras upp och pensionerna inte går att leva på riktas ilskan inte mot försämringarna, utan mot dem som ställer krav, de som kräver lönehöjningar och låga hyror. Varje kamp eller krav ses som oansvarigt, till och med en orsak till att andra får det sämre och en mindre del av kakan. Du protesterar, jag får betala.

”Negativ solidaritet har blivit den dominerande ideologiska och känslomässiga svaret på den nuvarande ekonomiska krisen”, skriver Jason Read på bloggen Unemployed negativity. Det är den förvridna form som solidaritet vänds till under nyliberalismen – speciellt under nyliberalismens sammanbrott, när dess löften om ökad valfrihet, personlig karriär, skatteavdrag och fördelaktiga lån inte längre fungerar. Det är negativ solidaritet högern menar när de pratar om solidaritet. Sitt ner i båten, ta ansvar. Nu ska kalaset betalas. Resultatet blir en aggressiv ilska mot arbetarrörelsen och fackföreningarnas verksamhet. En maktlöshet som bekräftar sig själv. På så sätt kan den ta sig ett uttryck av ilska mot tiggaren utanför ICA, snarare än sympati.

Social deprivering

Ekonomhistorikern Lovisa Broström kopplar i Sverigedemokraternas svarta bok (Verbal förlag, 2014) Sverigedemokraternas ökade stöd bland arbetarklassväljare just till en allt mer utbredd social deprivering, det vill säga den statusförlust, frustration och besvikelse som följer ur en social exkludering till följd av osäkra anställningar, arbetslöshet, bostadsbrist, segregering och bortträngning av låginkomsttagare i staden. Den negativa solidariteten baseras på en rädsla av att själv falla. ”Även om man själv inte får det sämre blir det tydligt hur andra man har runt om sig får det sämre ekonomiskt, socialt och statusmässigt och det skapas en rädsla för ett försämrat liv ur dessa hänseenden, något som ibland kallas för fear of falling, rädsla att falla”, skriver hon. Försvarsreaktionen blir att stödja det parti som säger sig vilja återvända till den gamla goda tid då ens egna grupposition var ekonomiskt och statusmässigt bättre och säkrare. På så sätt lyckas de högerextrema partierna mobilisera kring rädslan att falla i kristider.

Det inkluderande välfärdssystemet byggde inte bara på en solidarisk föreställning – det gav också upphov till solidariska värderingar. Den negativa solidariteten hänger tätt samman med det nyliberala projektet att bryta upp de sociala skyddsnäten. Lovisa Broström skriver att Alliansens genomdrivande av arbetslinjen, ”det ska löna sig att arbeta”, under sina åtta år vid makten, hade en annan sida: det ska straffa sig att inte arbeta. Alliansens politik byggde på att omfördela resurser från de som befann sig utanför arbetsmarknaden till de som fanns i den. Tidigare hade samhället ett solidariskt ansvar för de socialt exkluderade, nu omvandlades de till att själva ha en individuell moralisk skuld för sin position. Arbetslinjen byggde på uppdelningen mellan närande och tärande, de som upprätthöll systemet och de som belastade det. Morötter skulle locka in folk, medan piskan skulle vina över de bidragsknarkare, parasiter och välfärdskramare som ”levde på oss andra hederliga arbetare”. De utsatta på utsidan var därigenom att betrakta som osolidariska, mot oss på insidan. Vem kan känna solidaritet med någon som agerar moraliskt förkastligt?

Negativ solidaritet som identitetspolitik

Den norska journalisten Magnus Marsdals studie av Fremskrittspartiet, på svenska utgiven som Högerextremismen dissekerad (Celander förlag, 2009), diskuterar den identitetspolitik som extremhögern använder för att bryta upp den klassburna identitet som arbetarrörelsen byggt upp. Den solidariska arbetaren har vänts till den negativa solidaritetens arbetare: en isolerad arbetaridentitet för ”den som gör rätt för sig” – ställd mot smitare, parasiter och bidragsfuskare. När Fremskrittspartiet talar om vanliga arbetare menas de värdiga, skilda från byråkrater och pampar däruppe men också från de icke-värdiga därnere – där både de därnere och däruppe lever på andra. Framför allt vänder sig de högerextrema partierna till folks identitet som konsumenter snarare än arbetare. Detta får stora effekter för solidariteten menar Marsdal och tar exemplet på hur en person reagerar på en strejk där hen är tredje part. Som konsument ställer sig personen lättare på arbetsköparens sida och ser strejken som ett störningsmoment, men om hen identifierar sig som arbetare har hen lättare att se varför de strejkandes kamp (för till exempel fasta anställningar) behöver solidariskt stöd, och att det nästa gång kan vara personens egna arbetsplats som drabbas och behöver motsvarande solidariska uppbackning. Krydda sedan dessa två identitetspolitiska föreställningar med identiteten som kränkt vit man och underdog, som anser sig ha degraderats från privilegierad till andra klassens medborgare i sitt egna land, så har du ett perfekt subjekt att basera ett högerpopulistiskt projekt på.

Nyliberalismens ideologiska föreställning om ekonomiskt rationella individer med konkurrerande egenintresse öppnar för högerpopulismens identitetspolitiska idéer om parasiterna som hotar de värdigas position. Dessa föreställningar minskar möjligheten till kollektivt handlande. Klassbegreppet är nämligen inte bara deskriptivt. Det beskriver inte bara våra materiella omständigheter, vår arbetsrelation och vårt sociala förhållande. Det är också politiskt. Klass är något vi skapar, genom vår organisering, hur vi relaterar till varandra, hur vi agerar solidariskt med varandra. Den gemenskapen måste vi arbeta för. Och den gemenskapen kan politiskt brytas ner, om vi agerar bara som individer eller sätter en vertikal eller negativ solidaritet före en horisontell. Här har vi roten till det hot som högerextremismens negativa solidaritet utgör mot arbetarrörelsen. Det är den nöt våra solidariska praktiker måste knäcka, för att kunna få isolerade arbetare att agera politiskt som klass.

Publicerad i Brand #1, 2016

Bruna rötter, blågul stam, bruna grenar

Sverigedemokraterna som plantskola för svensk extremhöger

Vi vet var Sverigedemokraterna kommer ifrån. Vi har alla hört om den bruna myllan de har sina rötter i. Åtskilliga artiklar har skrivits om deras politiska bakgrund, hur kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt grundades av medlemmar ur Nordiska rikspartiet, NSAP-Svensk Socialistisk Samling (den så kallade Lindholmsrörelsen) och Nysvenska rörelsen.

Men det var då. Nu har partiet förändrats, skärpt till sig, städat ut liken ur sin garderob. Sverigedemokraterna har lämnat en etniskt orienterad nationalism (”etnonationalism”) bakom sig, brutit med de europeiska postfascistiska partierna och infört en nolltolerans mot rasism. Vart har alla de personer tagit vägen som skolats i Sverigedemokraterna och sedan lämnat eller uteslutits ur partiet?

Denna artikel ska undersöka hur Sverigedemokraterna fungerat som en plantskola för den svenska extremhögern. Om vi ser den svenska extremhögerns stamträd har Sverigedemokraterna inte bara bruna rötter, utan är även den blågula stam som de nya skotten och bruna grenarna skjutit ut ifrån.

Sverigedemokraterna bygger partiet på gatorna

När Sverigedemokraterna bildades som parti inför valet 1988, ur resterna av kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt och Sverigepartiet, saknade de både ekonomiska resurser, en stabil organisationsstruktur och partimedlemmar. Enda vägen att nå ut var att skapa uppmärksamhet genom kontroversiella politiska manifestationer för att dra till sig gatuaktivister som kunde sprida partiets propaganda. Partiet behövde etablera en plattform på gatorna genom att försöka varje helg hålla flygbladsutdelningar, torgmöten och demonstrationer. Men för att genomföra dessa möten krävdes konfliktvana aktivister på gatorna. Partiet behövde ungdomar.

Medlet blev vikingarocken, som fick ett nationellt genomslag under det tidiga 90-talet genom Ultima Thule, och dess radikalare rasideologiska sidogren vitmaktmusiken, som följde i dess kölvatten. Sverigedemokraternas föregångare BSS hade hjälpt till att lägga grunden för denna musikscen genom att sponsra Ultima Thules första skiva och använda dem som husband på Sverigepartiets tillställningar.

Vikingarocken och vitmaktmusiken blev den första effektiva kanalen för att sprida ett nationellt budskap till ungdomar. 1997 beräknade Brottsförebyggande rådet att 12 procent av alla skolungdomar lyssnade på vitmaktmusik. Nya nationella band och skivbolag bildades i snabb takt – och Sverigedemokraternas medlemmar höll sig i framkant. Skivbolag som Last Resort Records (nära Sverigedemokraternas lokalavdelning i Haninge), Bifrost Musik (knuten till lokalavdelningen i Trollhättan) och Svea Musik (bildat ur Södertäljeavdelningen) drevs av partimedlemmar. Redaktören och flera av redaktionsmedlemmarna för vitmaktmusikscenens flaggskepp, tidningen Nordland, kom ur Sverigedemokraterna. Ofta hölls konserter i anslutning till partiets demonstrationer och möten – konsertplatserna hölls hemliga och utannonserades först på demonstrationen för deltagarna.

Med vikingarocken i ryggen blev demonstrationerna möjliga och Sverigedemokraterna kunde genomföra årliga marscher på Engelbrektsdagen i april, nationaldagsfiranden i juni och Karl XII-manifestationer i november och bli synliga som parti. Mellan 1991 till 1994 höll partiet en manifestation i någon svensk stad nästan varje månad. Sverigedemokraternas Engelbrektsmarsch 1994, till minne av det medeltida Engelbrektsupproret mot Kalmarunionen, samlade 700 deltagare. En så stor manifestation har partiet inte hållit sedan dess. Genom dessa manifestationer fick Sverigedemokraterna sina gatuaktivister. En hel generation aktivister fick sin grundskolning inom Sverigedemokraterna och dess ungdomsförbund under dessa år – erfarenheter som de sedan tog med sig vidare.

Gatorna, musiken och konserterna blev forumen för den nya extremhögern, den aggressivt rasideologiska vitmaktrörelsen. Och med dem kom kopplingarna till gatuvåldet, attacker på vänsterlokaler, bränder mot flyktingförläggningar och mord på homosexuella.

Ungdomsförbundet som inkörsport till nazismen

Med tillströmningen av ungdomar till Sverigedemokraterna beslöt man att bilda ett självständigt ungdomsförbund 1993, Sverigedemokratisk ungdom (SDU). Ungdomsförbundet skötte mobiliseringarna till partiets manifestationer och delade ut partiets propaganda. Men manifestationerna drog också till sig motdemonstrationer, antirasistiska protestmöten följde Sverigedemokraterna i fotspåren – och ofta blev det konfrontationer mellan ungdomsförbundet och antifascister.

Massmedia fokuserade på bråken i samband med partiets aktiviteter. Dessutom radikaliserades ungdomsförbundet snabbt och byggde upp en parallellstruktur. De olika SDU-avdelningarna använde sig samtidigt av namnen Unga Nationalsocialister och fick ta över utgivningen för den nynazistiska militanta tidningen Storm. Snart startade de ett eget nationalsocialistiskt nyhetsbrev, Info-14, som rapporterade om militanta aktioner mot antirasister och flyktingförläggningar.

Ungdomsförbundet började bli ett allt större problem för partiet, men så länge Anders Klarström satt kvar som partiledare var ungdomarna skyddade. När han lämnade partiet 1995 upplöste Sverigedemokraterna hela ungdomsförbundet, i ett försök att under nya partiordföranden Mikael Jansson börja städa upp och kapa kopplingarna till den nynazistiska aktiviströrelsen. Med uteslutningen av SDU upphörde också partiet med sin utåtriktade gatuverksamhet, som gett partiet så mycket negativ publicitet. Sverigedemokraterna upphörde med Karl XII-manifestationer och Engelbrektsmarscher.

Från SDU till terrorism

Tidskriften Info-14 kom att bli den viktiga samlingspunkten för den militanta rasideologiska miljön i Sverige och började driva allt närmare terrorism. Kulmen kom 1999, när nätverkets medlemmar var inblandade i bilbomben mot ett journalistpar i Nacka, polismorden i Malexander och mordet på den fackliga aktivisten Björn Söderberg – händelser som Info-14 detaljerat redovisade och försvarade i sin specialbilaga ”Kampnytt”.

De grova våldsdåden gav upphov till en massiv samhällsreaktion på alla plan, med antifascistiska massmöten, ökad medial granskning av extremhögern och hårdare polisinsatser mot vitmaktscenen. I detta läge gjorde tidningen Info-14, som vid det laget blivit en nätsajt, en omvändning och bytte strategi, från en offensiv retorik om raskrig till en defensiv där nationalister utmålades som offer för en omvänd rasism, en ”svenskfientlighet”. Med mordet på en ung skinnskalle i Salem år 2000 fick sidan en välbehövlig martyr som de kunde samla den fragmenterade vitmaktscenen kring till en ny rörelse, Salemrörelsen mot svenskfientlighet. Under hela 00-talet kom Salemmarscherna att utgöra en av Nordeuropas viktigaste nynazistiska manifestationer, med uppemot 1 500 deltagare.

De unga aktivisterna var skolade i att arrangera Sverigedemokraternas Engelbrektsmarscher och kunde nu själva som ”fria nationalister” (som de kallade sig) organisera mycket större manifestationer som samlade nynazister från hela Norden och Tyskland. Detta samtidigt som Sverigedemokraterna som parti stod och stampade på samma punkt, utan att kunna få sitt genombrott.

Nya försök till ungdomsförbund, samma resultat

Efter misslyckandet med första versionen av Sverigedemokratiska ungdomsförbundet undvek partiet att skapa ett nytt officiellt ungdomsförbund. Istället bildades ett inofficiellt förbund av yngre SDU:are, med Sverigedemokraternas informella ekonomiska stöd och politiska uppbackning.

Organisationen Oberoende Nationalistisk Ungdom bildades 1995. Snart förkortades namnet till Nationell ungdom och organisationen började likt sina föregångare SDU att radikaliseras. Nationell ungdom lyfte fram en mer nationalrevolutionär retorik än Sverigedemokraterna och började alltmer betona vikten att förbereda sig inför ett nära förestående raskrig.

Nationell ungdom bröt efter något år med Sverigedemokraterna och byggde upp en ny moderorganisation: Svenska motståndsrörelsen. Organisationen inspirerades av terrororganisationen Järngardet från Rumänien, en fanatisk katolsk-fascistisk sekt som genomförde koscherslakt på rumänska judar på 30-talet. Likt Järngardet organiserades Svenska motståndsrörelsen i en cellstruktur av så kallade ”nästen”.

Det nationalistiska budskapet byttes steg för steg ut till en klassisk nationalsocialistisk ideologi. Svenska motståndsrörelsen kom att bli den våldsammaste nynazistiska gruppen i Sverige.

Partisplittringen

Ett tredje försök att starta upp Sverigedemokraternas ungdomsförbund gjordes inte förrän 1998, efter att ungdomarna fått hålla sig inom partiet och under strikt översyn under flera år. Men även denna gång bröt sig stora delar av ungdomsförbundet ut och radikaliserades.

År 2001 genomgick Sverigedemokraterna sin största partisplittring i en konflikt mellan partiets ledning och partiorganisatörens gatuorganisationsstruktur. När partiorganisatören uteslöts tog han med sig partistrukturen i Stockholms län och större delen av ungdomsförbundet.

Utbrytarna bildade partiet Nationaldemokraterna. Istället för Sverigedemokraternas kulturnationalistiska ideologi betonade Nationaldemokraterna en mer biologiskt orienterad etnonationalism, så kallad ”etnopluralism” (varje etnicitet har rätt till sin egen nation, alla etniciteter har rätt till sina särdrag och är lika mycket värda, inga etniciteter får blandas). Nationaldemokraterna tog över Sverigedemokraternas internationella kontaktnät till bland annat franska Front National, österrikiska Freiheitliche Partei Österreichs (FPÖ) och engelska Brittish National Party (BNP).

Nationaldemokraterna återvände till Sverigedemokraternas tidigare strategi som ett mobiliserande parti på gatorna. De tog upp traditionen med torgmöten, flygbladsutdelningar, 30 november-demonstrationer och nationaldagsfirande.

Verksamheten lockade över den mer aktionsorienterade ungdomen från Sverigedemokraterna. Nationaldemokraternas flygbladsutdelningar inspirerades av gerillarörelsers propagandaaktioner i tredje världen, med så kallade ”G-grupper” (där G står för gerilla) som genomförde snabba hemliga samlingar, genomförde flygbladsutdelningar och sedan flyttade sig vidare till en ny plats innan några antirasister hunnit reagera. Nationaldemokraternas verksamhet var mer konfrontativ och provokativ än Sverigedemokraternas. Exempelvis rönte Nationaldemokraternas våldsamma attack mot Prideparaden i Stockholm 2003 stor medial uppmärksamhet.

Denna konfrontativa linje blev möjlig genom ett nära samarbete med gatukämparna i Info-14:s nätverk av Fria nationalister – en modell för arbetsdelning som Nationaldemokraterna hämtade inspiration från i Tyskland, där samma uppdelning genomförts mellan Nationaldemokratiska Partiet Tyskland (NPD) och den nynazistiska rörelsen av ”freie nationalisten”. Denna informella organisatoriska allians lade grunden för Salemmarscherna.

Nationaldemokraterna som parti genomgick åtskilliga splittringar och lades slutligen ner 2014. Partiets organisationsmodell lyftes över till nynazistiska Nationalsocialistisk front i samband med namnbytet till Svenskarnas parti. Flera ledande nationaldemokrater gick också över till det nya partiet.

Ungdomsförbundet tar över partiet

Hela Sverigedemokratiska ungdomsförbundet gick inte över till Nationaldemokraterna. År 2000 tog Jimmie Åkesson och hans Skånekrets över förbundet. Under Åkesson blev SDU en samlingsplats för de skånska förnyare som ville städa upp Sverigedemokraterna och använda Dansk Folkeparti som förebild.

År 2005 hade de byggt en så stark maktbas i partiet, att de kunde utmanövrera den gamla så kallade Bunkerfalangen – de etnonationalistiska sverigedemokrater som följt partiet sedan starten. Bunkerfalangen behöll dock en maktbas i Västsvenska distriktet.

Partiet professionaliserades och blev strikt toppstyrt. Sverigedemokraterna drabbades av växtvärk, de ökade i opinionsundersökningarna och gick under 00-talet fram i valen – men organisationen kunde inte växa och utvecklas i samma takt. Steg för steg började den politiska inriktningen slås om, bort från en allmän invandringskritik till att allt mer riktas mot muslimer. Den nationalistiska retoriken tonades ner.

År 2011 stormade det återigen kring ungdomsförbundet, då Bunkerfalangens unga rekryter lyckades ta över förbundet med nya ordföranden Gustav Kasselstrand. Kasselstrand har sedan dess försökt få ut Sverigedemokraterna på gatorna igen genom manifestationer och genom att återuppta det förlorade internationella kontaktnätet som Nationaldemokraterna hade tagit med sig (bland andra Front National, FPÖ, Vlaams Belang med flera).

Detta sågs inte med blida ögon av moderpartiet, eftersom det är just dessa postfascistiska partier som Sverigedemokraterna har försökt bryta med för att kunna släppas in i Dansk folkepartis internationella kontaktnät. SDU bildade april 2014 tillsammans med de andra postfascistiska ungdomsförbunden det europeiska ungdomsförbundet Young European Alliance for Hope. Samarbetet, som grundats av ungdomsförbunden till belgiska Vlams Belang, Österrikiska Frihetspartiet (FPÖ), Front national och Sverigedemokraterna är tänkt att föra moderpartierna närmare varandra och bygga en europeisk ungdomsrörelse baserad på både en europeisk och nationell identitet. ”Ett genuint kamratskap kombinerat med föreställningen om ett nationernas Europa kommer att leda oss idag och in i framtiden”, skriver de i sitt gemensamma manifest.

Muslimhat på gatan och i bloggnätverk

Den rasideologiska nynazismen ligger ideologiskt nära etnonationalismen och en radikalisering av Sverigedemokraternas medlemmar har oftast lett till en glidning mellan de två. Men Sverigedemokraternas vändning till en kulturnationalism och socialkonservatism med Jimmie Åkessons Skånekrets innebar inte att Sverigedemokraterna slutade vara plantskola för extremhögern, eller att en radikalisering av partimedlemmarna blev omöjlig.

Den kulturrasistiska radikaliseringen skedde inom den antimuslimska miljön, den så kallade kontrajihadiströrelsen, som Sverigedemokraterna spelade en avgörande roll i uppbyggandet av i Sverige. I kölvattnet av terrordådet den 11 september 2001 och USA:s så kallade ”kriget mot terrorismen” växte en amerikansk högerströmning fram. I konspirativa ordalag utmålade den islam som det stora hotet mot väst och menade att det pågick ett krig med både terrordåd och tyst kolonisering (genom invandring), där muslimernas mål är att krossa Europa och USA inifrån.

Efter terrordåden i Madrid 2004 och London 2005 fick denna amerikanska antimuslimska strömning även fäste i Europa. Teorierna populariserades och fick en masskanal efter genombrottet för de sociala medierna – bloggar blev den centrala kommunikationsformen för den antimuslimska extremhögern. 2007 samlades de ledande antimuslimska bloggarna till det de själva kallade ett ”kontrajihadmöte” i Köpenhamn, för att diskutera hur de skulle kunna nätverka i kampen mot den muslimska invasionen och maktövertagandet av västvärlden.

Den svenska länken i detta internationella kontrajihadistnätverk blev Sverigedemokraternas Ted Ekeroth och Kent Ekeroth. Bröderna Ekeroth startade Antiislamiseringsfonden och organiserade själva en rad antiislamistiska konferenser i Sverigedemokraternas regi, där de ledande kontrajihadistteoretikerna från nätverket bjöds över att föreläsa. På Sverigedemokraternas första egna dag i Almedalen 2010, inför riksdagsgenombrottet, höll de ett av kontrajihadistseminarierna.

Den antimusliska aktiviteten kring kontrajihadismen tog olika former: opinionsbildande, partiverksamhet, gatuaktivism – och terrorism. Opinionsbildningen tog formen av en kulturkamp mot vad kontrajihadisterna menade var den inre fienden, skyldig till att godkänna ”massinvandringen” av muslimer: ”kulturmarxismen” och den ”politiska korrektheten”. Partiverksamheten innebar att följa holländska Geert Wilders modell och bilda ”frihetspartier” i flera europeiska länder. Gatuaktivismen växte med det brittiska politiserade huligannätverket English Defence League som förebild och med Anders Behring Breivik övergick kontrajihadismen till terrorism.

Huliganer mot islam

På Sverigedemokraternas antiislamiseringskonferenser höll en av English Defence Leagues ideologer föredrag om hur den våldsamma brittiska gaturörelsen hade startat. Det sista seminariet i serien planerades hållas i riksdagens lokaler efter att partiet valts in, men fick ställas in. Några av de sverigedemokratiska gräsrötter som anmält intresse till seminariet träffades istället och bildade Swedish Defence League. Organisationens talesman, som var suppleant för Sverigedemokraterna i Katrineholms kommunfullmäktige, fick lämna partiet.

Swedish Defence Leagues Facebookgrupp växte snabbt, men organisationen lockade få till sina gatumanifestationer och kom istället mest att fungera som en propagandakanal. Vid sidan av Swedish Defence League bildade även kontrajihadistmiljön kring Sverigedemokraterna en svensk avdelning av danska antimuslimska Tryckfrihetssällskapet och startade tidningen Dispatch International. Tidningens chefredaktörer är den svenska journalisten Ingrid Carlqvist och danska författaren Lars Hedegaard, som båda också driver Tryckfrihetssällskapet i respektive land. Dispatch International har blivit den viktigaste samlingsplatsen för antimuslimska skribenter i Skandinavien. Flera sverigedemokrater – däribland Jimmie Åkesson – har deltagit på Tryckfrihetssällskapets möten eller skrivit för Dispatch International. Första pappersutgåvan skickades också ut av Sverigedemokraterna till partiets alla medlemmar. Sverigedemokraterna har anställt Dispatch Internationals skribent Jan Sjunnesson som chefredaktör för sin kommande dagstidning på nätet, Samtiden.

Terrordådet på Utöya sommaren 2011 fick Sverigedemokraterna att bli mer aktsamma i sina kontakter med kontrajihadistmiljön. Anders Behring Breivik hade själv skrivit på flera av miljöns forum, hans terrormanifest var till största delen hämtat från en av kontrajihadistnätverkets centrala bloggare och han var ett tag även medlem i Norweigan Defence League.

Breiviks terrordåd och English Defence Leagues gatuvåld visade att Sverigedemokraternas politiska omställning till en socialkonservativ och kulturnationalistisk ideologi inte hade avlägsnat dem från våldsbenägna rörelser eller motverkat en intern radikalisering av deras medlemmar – trots partiets distansering från de etnonationalistiska och rasideologiska extremistgrupperna. Även på de antimuslimska bloggarna förekom krigsretoriken, beskrivningen av en närstående civilisationskollaps och ett inbördeskrig på grund av ”islamiseringen” av Europa, vilket öppnade för ett mer radikaliserat militant muslimhat.

Sverigevännerna – ett nationellt Folkets hus på nätet

Vikingarocken och vitmaktmusiken gav Sverigedemokraterna en första masskanal för att nå ut, förbi den etablerade medieapparaten. Med Internet, nätforumen och bloggarna fick Sverigedemokraterna en ännu viktigare arena för att forma en egen motoffentlighet. Sverigedemokraternas egen papperstidning SD-Kuriren lyckades aldrig nå en större läsekrets. De bloggar som växte fram runt Sverigedemokraterna fick däremot en masspridning. Bloggarna kom inte till på något centralt initiativ från partiet, utan var en vildvuxen motoffentlighet som uppkom självorganiserat underifrån.

I takt med att de stora dagstidningarna och debattforumen började moderera sina kommentarsfält hårdare och rensa ut rasistiska kommentarer växte det fram ett behov av självkontrollerade forum. Flashbacks underforum Integration och invandring blev en viktig samlingsplats där sympatisörer till Sverigedemokraterna ocensurerat kunde diskutera.

2007 kom vågen av interaktiva sociala medier och det öppnade upp för en mängd nya internetplattformar. Den rasistiska nätmiljön var tidigt ute med att starta personliga bloggar, för att i nästa steg koppla samman dem i bloggringar och kollektiva bloggprojekt. Just ett sådant kluster av anonyma bloggare och sverigedemokratiska sympatisörer bildade 2008 ”Nätverket mot politisk korrekthet”.

Den främsta bloggen i nätverket, som senare kom att assimilera de andra skribenterna och bli ett kollektivt projekt, var sajten Politiskt Inkorrekt. Sidan drog snart på sig flera JK-anmälningar, men då ansvarig utgivare saknades väcktes aldrig något åtal. Politiskt Inkorrekt blev snabbt den viktigaste sidan inom den rasistiska nätmiljön och var bara något år efter lanseringen Sveriges mest välbesökta politiska blogg.

När Politiskt Inkorrekts redaktör och ansvarige dog i mars 2011 förlorade sajten tillgång till såväl den egna servern som sina postgirokonton. Istället ställde den sverigedemokratiske riksdagsmannen Kent Ekeroth Antiislamiseringsfondens konto, som han administrerade, till förfogande. På hösten samma år ombildades Politiskt Inkorrekt till sidan Avpixlat.

Avpixlat följdes snart av de liknande sajterna Exponerat och Fria Tider. Om Avpixlat och Exponerat räknar sig som ”Sverigedemokratvänliga sidor” står Fria Tider närmare Sverigedemokratiska ungdomsförbundet. Tillsammans kallar sig nätsidorna för den ”Sverigevänliga rörelsen”. Avpixlats krönikör Stefan Torsell skrev i oktober 2012 en krönika med titeln ”Min syn på Avpixlat” där han redogör för rörelsens relation till Sverigedemokraterna:

Den enda vägen för Sverigedemokraterna att få ett genombrott och betraktas som statsbärande är att stödja sig på den Sverigevänliga folkrörelsen. Avpixlat utgör en viktig del i den nya Sverigevänliga folkrörelsen. […] Avpixlat är såväl Folket Hus som bygdegårdarna och sockenstugorna. Här förs debatten och det är i kommentarerna som samtalen, övervägandena men också fränheten och engagemanget finns.

Sverigedemokraternas fotsoldater och nätkrigare

När deltagarna via kommentarstjänster som Disqus dagligen kan vara inne och delta i de dagsaktuella diskussionerna får sidorna även karaktären av forum, eller communityn om man så vill. Över 50 000 personer har deltagit i dessa diskussionsforum, även om majoriteten enbart har skrivit ett fåtal inlägg. Runt 1 500 personer deltar dagligen i nätdiskussionerna på dessa sajter. Eftersom artiklarna i huvudsak är omskrivningar av nyheter som publicerats i etablerade medier (då utan de aspekter Avpixlat med flera lyfter fram) riktas inte sällan skribenternas ilska mot ursprungsnyheterna. De stora tidningarna anklagas konsekvent för att ”inte berätta hela sanningen” eller ”ljuga för sina läsare”.

I Avpixlats artiklar förekommer aldrig hot, men kommentarsfälten fylls snabbt av både hat och hot. Kommentarsskribenterna kompletterar och bidrar till artiklarna genom att gräva rätt på personuppgifter, hemadresser eller på andra sätt delta i att hänga ut de personer som figurerar i artiklarna.

På så vis bereder Avpixlat plats för nätmobbar och drev och riktar skaror av anonyma tyckare mot utpekade måltavlor. Det kan röra sig om mångkulturförespråkare, representanter för ”medieeliten” eller personer som kritiserat Sverigedemokraterna offentligt. Om hatet tar form och ges riktning i kommentarsfälten på Avpixlat, så sker hoten oftast utanför – i mejl eller telefonsamtal till dem som hängs ut.

Infiltrera eller värva?

Med Sverigedemokraternas riksdagsinträde 2010 växte även partiets medlemsskara. 2003, kort efter partisplittringen med Nationaldemokraterna, hade Sverigedemokraterna bara 1 126 medlemmar. Vid riksdagsinträdet 2010 hade medlemsskaran stigit till över 5 000, för att i slutet av 2013 nå över 12 000 personer. De nya partimedlemmarna har snabbt kommit in i partiet, skolade på de ”Sverigevänliga” nätsajterna.

Med partiets inträde i maktens korridorer har även intresset från extremhögern utanför Sverigedemokraterna ökat – innan sågs de som en konkurrent, nu vill fler nationella grupperingar få en del av kakan. Strategin från dessa grupper går från infiltration till ”lobbyism” – att vrida Sverigedemokraterna i rätt riktning eller uppvakta lokala partiföreträdare för att värva dem till andra organisationer. Sverigedemokraternas rikskansli har därför behövt skärpa kontrollen över partiorganisationen, för att se till att värja sig mot dessa konkurrerande nationella strömningar. Det är denna funktion partiets ”nolltolerans mot rasism” fyller. Det handlar om att ge partiledningen ett maktredskap att kunna rensa ut konkurrerande fraktioner och återställa kontrollen över partiorganisationen. Sedan valet 2010 har över 50 partiföreträdare uteslutits, varav flera av partiets toppnamn i Göteborg.

Den nyfascistiska franska strömning som kallas ”nya högern” (nouvelle droite) är ett teoretiskt försök att uppdatera den fascistiska ideologin, ge den en ansiktslyftning och drapera den i positivt laddade värdebegrepp (mångfald, pluralism, särart). I Sverige är den nya högern främst representerad av tankesmedjan Motpol, förlaget Arktos och organisationen Nordisk Ungdom.

Denna krets har lyckats locka till sig en stor del av de uteslutna Sverigedemokraterna, framför allt kring Patrik Ehn som var SD:s starke man i Göteborg. Ehn och den nya högerkretsen har tagit över Nationaldemokraternas tidning Nationell idag, men har även skribenter i Nya Tider och Fria tider.

Veckotidningen Nationell idag (som uppbär presstöd från staten) titulerar sig nu som ”oberoende sverigedemokratisk” och försöker påverka Sverigedemokraterna att återgå till en etnonationalistisk riktning och implantera den nya högerns kulturfascistiska agenda.

Kring nämnda tidningar har flera av de uteslutna Sverigedemokraterna samlats. Vintern 2013 tvingades Sverigedemokraternas partiorgan SD-Kuriren gå ut och varna sina medlemmar för att läsa eller skriva i nyfascistiska Fria Tider och undvika Motpolkretsen. Sverigedemokraterna har också fått bryta med Dispatch international, efter att den antimuslimska tidningen har öppnat sina sidor för nyfascistiska grupperingar som Bloc Identitaire och Motpol.

Om Motpolkretsen försöker skapa kontakter in i Sverigedemokraterna och påverka partiet i en viss riktning använder det nynazistiska Svenskarnas parti en annan strategi. En stor del av partiets propaganda är riktad till sverigedemokratiska väljare, för att locka över dem till sin etnonationalism. ”Alla som äter ris är inte kineser” är rubriken på Svenskarnas partis flygblad riktat specifikt till sverigedemokrater och där de förklarar skillnaden mellan partiernas syn på nationalism. Bara för att en invandrare assimileras till en svensk kultur blir personen inte etniskt svensk, menar Svenskarnas parti med udden riktad mot Sverigedemokraternas öppna assimilerande kulturnationalism. Svenskarnas parti har idag mandat i fyra kommuner genom kommunalpolitiker som har värvats från Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna. Partiet har även växt genom att ersätta och äta upp en stor del av 2000-talets nationalistiska grupperingar. Info-14 och deras nätverk av Fria nationalister gick efter valet 2010 upp i Svenskarnas parti och den årliga manifestationen mot ”svenskfientlighet” (före detta Salemmarschen) organiseras nu av partiet.

Skakar hunden svansen – eller svansen hunden?

Sverigedemokraterna har därigenom idag stora problem att få kontroll över sina partimedlemmar. De stora ”Sverigedemokratvänliga” nätsidorna Avpixlat, Fria Tider och Exponerat står utanför partiledningens kontroll. Ungdomsförbundet går sin egen väg och har byggt upp ett internationellt kontaktnät med de postfascistiska partiorganisationer som Sverigedemokraterna försökt bryta med. Kontrajihadrörelsen kring Tryckfrihetssällskapet, Dispatch International och Swedish Defence League utvecklades i en för radikal riktning för att kunna fortsätta få partiets stöd.

Diasporan av uteslutna partimedlemmar börjar nu bli så stor att nyfascistiska medieprojekt som Nationell Idag och Nya tider kan värva kända före detta partiföreträdare att skriva för dem. De sverigedemokrater som befunnit sig nära de ”Sverigevänliga” nätsajterna, som riksdagspolitikern Thoralf Alfsson, har inför valet 2014 ersatts och strykts från valsedlarna. Även om Sverigedemokraterna är en starkt centraliserad och toppstyrd partiorganisation har dess diaspora nu blivit så stor och det har uppkommit så många maktcentra utanför partiets kontroll att partiet har svårt att kunna driva sin partipolitik lokalt.

Miljön runt omkring och utanför Sverigedemokraterna har blivit en egen maktfaktor som partiet måste ta hänsyn till – och varken kan släppa för nära eller avlägsna sig för långt ifrån. Sverigedemokraterna går inte längre att se som ett parti som enbart står på egna ben, utan existerar i ett bredare block med högerextrema krafter.

Nationella rörelsen som ett block med en arbetsdelning

Det är ett misstag att betrakta Sverigedemokraterna isolerat. Partiet måste placeras in i sitt sammanhang, i det block de bildar med andra liknande krafter, och bör förstås efter hur arbetsdelningen mellan dem ser ut. Vi ser hur extremhögern i Sverige idag har kommit att bilda två konkurrerande block: ett kulturnationalistiskt antimuslimskt, som utmålar en civilisationskonflikt mellan västvärlden och islam, samt ett etnonationalistiskt, vilket ofta är antisemitiskt, nationalsocialistiskt eller nyfascistiskt. Men vi får inte missa de gemensamma drag som förenar de två blocken.

Ett annat misstag är att se extremhögern som ett spektrum, där det finns en rumsren sida med Sverigedemokraterna, och en extrem och våldsam sida med Svenska motståndsrörelsen och Svenskarnas parti – å ena sidan slipsar, å andra sidan batonger. Det misstaget gjorde Säkerhetspolisen som lade all uppmärksamhet på Svenska motståndsrörelsen – den gruppering som ligger närmast att utvecklas i en terroristisk riktning – men totalt missade lasermannen Peter Mangs och Anders Behring Breivik, trots att båda har varit aktiva på högerextrema webbforum nära Sverigedemokraterna och inte har dolt sina radikala åsikter. Mangs och Breiviks världsbild ligger närmare Sverigedemokraternas än Svenska motståndsrörelsens gammaldags nationalsocialism. Krigsretoriken i antimuslimska kontrajihadrörelsen når ända in i Sverigedemokraternas riksdagsgrupp: det utmålas med stora gester en civilisationernas konflikt mellan västvärlden och islam, ett pågående krig som förs med barnvagnar snarare än pansarvagnar.

Skillnaden i perspektiv mellan reformistiska och radikala högerextrema grupper är en fråga om temporalitet, hur långt det har gått – om det finns tid att stoppa mångkulturalismen och invandringen genom riksdagsarbete för att stänga gränserna och repatriera landet, eller om konflikten gått så långt och makten korrumperats till den grad att bara gatorna eller vapnen återstår. Det är ingen artskillnad utan en gradskillnad, och den utgår från samma argumentation och en gemensam världsbild.

Att betrakta extremhögern som ett block innebär att kunna se arbetsdelningen mellan olika högerprojekt: hur den parlamentariska flygeln samexisterar och samverkar med de grupperingar som försöker bedriva en kulturkamp via bloggar och bokförlag, de nätverk som försöker mobilisera på gatorna och verka i civilsamhället och de personer som tar till terroristiska metoder.

De existerar i ett sammanhang, deltar i en diskussion, delar en världsbild. På så sätt kan vi se den roll Sverigedemokraterna fyller som plantskola för dagens extremhöger, den organisation där dagens kader fått sin skolning och radikaliserats från. Sverigedemokraterna har inte bara bruna rötter – även dess grenar bildar trädkronan i det svenska högerextrema släktträdet.

Publicerad i Sverigedemokraternas svarta bok, Verbal förlag 2014.

Fyra positioner i rasismdebatten

Det stormar i den antirasistiska debatten. Det senaste året har olika rasistskandaler och antirasistiska kulturdebatter avlöst varandra. Rasstereotyper i Tintin i Kongo, lussetåg, blackfacetårtor, polisens informationsfilmer om hedersvål och Lilla Hjärtat har diskuterats. REVA-protesterna mot rasprofilering och hetsjakten på papperslösa i våras visade att de upprörda antirasistiska rösterna kunde till och med skaka ministrar och få ut tiotusentals personer på gatorna. Hijabupprop och Kippavandringar har blivit en ny form av solidaritetsmanifestation – inte utan kritik. Timbros Adam Cwejman utmålade ”postkolonialismen” som det stora hotet från vänstern. Men det var ingen traditionell höger-vänsterdiskussion. Debatterna innehåller snarare flera olika positioner, där debatten inom de sociala rörelserna och den ”breda” vänstern varit lika hätsk internt som den varit mot högern.

Det här är ett försök att skissa på fyra olika positioner i denna antirasistiska debatt. De sammanfaller inte enkelt med höger-vänsterpositioner, vissa åsikter och hållningar löper snarare rakt igenom de olika ideologiska lägren. Positionerna ska ses som idealtyper, oftast är de inte så renodlade i den faktiska debatten.

Vi kan benämna de fyra olika positionerna ”Repatriering”, ”Assimilering”, ”Integrering” och ”Erkännande”.

Kulturell skillnad eller likhet

Repatrieringsblocket betonar särart. Oavsett om separeringen motiveras med biologi (”ras”), kultur, civilisation eller etnicitet betonar de att olika folkgrupper omöjligt kan samexistera inom samma territoriella område. Samlevnad är omöjlig och leder bara till konflikter.

Även Assimilieringsblocket betonar ”kulturernas” eller ”civilisationernas” särart, men att individerna är föränderliga. De separerar på ”våra” värderingar och De Andras. Flyende är välkomna hit och få asyl, men de bör lämna sin kulturella bakgrund bakom sig för vår mer jämlika, utvecklade och demokratiska.

Integreringsblocket betonar likhet (i särarten), att det finns en enhet i den kulturella mångfalden. Kulturer ses som sociala konstruktioner, föränderliga och hela tiden under ständig förhandling. Även om det finns värderingar, åsikter, kulturellt bagage som skiljer människor åt finns det också mycket som förbinder, delade materiella situationer (behov av arbete, bostad, försörjning, trygghet) som går bortom kulturella uppdelningar.
Erkännandeblocket utgår från att särart måste behandlas lika, att ett mångkulturellt samhälle måste erbjuda en jämlik representation åt personer med olika kulturell identitet, etnisk bakgrund eller hudfärg (”socialt konstruerad ras”). De Andra måste ges representation och erkännande.

För Repatrieringsblocket saknar Europa en kolonial historia, de varnar snarare för en ”omvänd kolonialism”, en demografisk kolonisering som sker genom invandring och riskerar att tränga undan ”urbefolkningen”. För Assimileringsblocket har den europeiska kulturen, de ”västerländska värderingarna” gjorts universella och dess historia döljs därigenom. Skillnaden i separering mellan Repatrieringsblocket och Assimileringsblocket är en förskjutning från ”ethnos” till ”ethos”, en weberiansk ”ansvarets etik” som ställs mot De Andras ”förtryckande” etik. Erkännandeblocket baserar sin kritik på en postkolonial analys, en uppgörelse och krav på återupprättelse mot det koloniala tillståndet och historian. De påvisar hur rasism och västerländsk universalism legat nära varandra som positioner och försöker föra fram de subalternas röster, De Andras perspektiv, vilket kräver en aktiv positiv särbehandling. Integrationsblocket har en splittrad syn, med en äldre falang som betonar gemenskapen och alliansen med antikoloniala krafter och en nyare diskussion, som pågått de senaste 20 åren, som snarare rör sig ”post” postkolonialismen. Denna diskussion betonar att globaliseringen inte bara fått Väst att implodera, utan även De Andra. Uppdelningen ”West and the Rest” håller inte längre, centret har fallt. Postkolonialismen ses som en rörelse som just förhållit sig som ett ”post”, befunnit sig i en tät relation och uppgörelse med det koloniala tillståndet och kommit till uttryck i postkoloniala rörelse som politisk islam, befrielsenationalism och ”tredjevärldensocialism”. Alla dessa tre former är i dag i kris, precis som föreställningen om väst och ”civilisationernas konflikt”. Integrationsblocket betonar snarare hur globala proteströrelser och krisprotester löpt över gränserna och kontinenterna, delat motiv och krav, inspirerat varandra och inte kan ses som separata fenomen.

Motpart och konflikt

Repatrieringsförespråkarna ser mångkulturen som hotet som hotar till en folkannihilering och reducerandet av ”urbefolkningen” till en ”andra gradens medborgare i sitt eget land”. Antirasistisk politik, antidiskrimineringslagar och flyktingpolitik ses som ett angrepp och förtryck av den inhemska befolkningens kultur. Det är genom ”metapolitik” eller ”kulturkamp” som makteliten förändrar landets värderingar och försöker skapa en konsensus för det mångkulturella samhället. Denna motpart, kulturelit, benämns som ”kulturmarxister” – ett allomfattande begrepp för samhällets ”politiskt korrekta” värderingar, pådyvlade ovanifrån genom myndigheter och media. Repatrieringskommentarsherrarna menar att det finns en strukturell rasism, men att den är omvänd, drabbar svenskar och tar sig i sin grövsta form uttrycket som ”svenskfientlighet”.

För Assimilationsförespråkarna är problemet snarare en ”kulturrelativism” som hotar att bryta ner de universella värderingarna genom att hyperproblematisera och kritisera sönder dem, använda sig av ”dubbla måttstockar” där De Andras kulturella hot och negativa sidor tonas ner eller osynliggörs. ”Postmodern” relativism hotar att kollapsa ”upplysningens” värderingar. De Andras kultur behandlas mest i bemärkelsen en begränsning som hindrar en (negativ) frihet till egenmakt och självförverkligande. Hedersvåldet och motståndet mot hederskulturer får därigenom en central roll i denna föreställning.

Integrationsblocket ser snarare nyliberalismen som sin motpart i rasismfrågan, där den ökade samhällsklyftorna leder till större segregation, ”rasifierad” låglönemarknad och ökad diskriminering. Rasismen ses som strukturell, men nära knuten till arbetsmarkandens exploatering och skiktning. Resultatet blir istället för ett betonande på ”makt att” snarare ett krav på ”makt över” (boende, arbetssituation, produktionsmedel, stat). I sin radikala form påpekar integrationsaktivister att uppdelningen mellan ”vita”/väst och ”De Andra” kollapsat på dagens globaliserade kapitalism.

Även Erkännandeblocket ser rasismen som strukturell, påpekar både den öppna och dolda (omedvetna) rasismen. Men framför allt genomförs en kritik av privilegiumhierarkier och ställs krav på att allierade i den antirasistiska kampen (oftast från Integrationsblocket) måste göra upp med sina privilegier. Ickevita möter ett glastak som hindrar dem från samma sociala rörlighet och klassresa som vit medelklass har möjlighet till. Kritiken riktas mot ”vita” antirasister (både Assimilations– och Integrationsblocket) för att ”tala om och för De Andra”. I sin radikala form menar Erkännandeaktivisterna att gränsen mellan vit antirasism och rasism har kollapsat.

Socioekonomisk vs sociokulturell skala

De fyra blocken rör sig på två olika skalor i sin argumentation. För Erkännandeaktivisterna och Repatrieringsskribenterna är kulturkampen den primära arenan, de rör sig båda i ett sociokulturellt diskussionsfält (värderingar, identiteter, normer). För Assimilations- och Integrationsdebattörerna är däremot kulturkampen sekundär, deras huvudfokus är den socioekonomiska skalan (fördelningsfrågor, ekonomi, produktion, klyftor).

I synen på ekonomi så lyfter Repatrieringsblocket fram behovet av en protektionism och att välfärden ska villkoras för den egna ”urbefolkningen” (apartheidrättigheter och välfärdschauvinism). Assimilationsdebattörerna betonar oftast arbetsmarknadens assimilerande funktion, grunden för assimileringen (”brytandet av utanförskapet”) går genom arbetslinjen och att ”sänka tröskeln” för invandrare och ickevita att ta sig in på arbetsmarknaden (genom skapandet av ett låglöneproletariat). Integrationsaktivisterna betonar istället vikten av gemensamma rättigheter, att genom att lyfta upp de som har det svårast förbättras situationen för alla på arbetsmarknaden (underbud och lönedumpning försvåras), vilket skapar gemensamma intressen mellan vita- och ickevita arbetare. I argumentationen betonar de ofta mellan att formellt är alla lika värda, men i praktiken inte har samma möjligheter och försöker påvisa det relationella i varje maktutövning (”vilka vinner, vilka förlorar”). Erkännandeaktivisterna betraktar arbetsmarknaden utifrån diskriminering, representation (”hur många politiker, vd:s, doktorander, journalister är ickevita… är det en representativ kvot?”) och möjlighet till social mobilitet (”finns det ett glastak som möter ickevita?”) Både Integrations- och Erkännandeaktivister ser kvoteringar och positiv särbehandling som ett redskap att komma till rätta med en strukturell obalans, medan Repatrieringsfolket ser detta som omvänd diskriminering och Assimileringsskribenterna förkastar det som statlig intervenering och försvarar obalansen som baserad på skillnad i kompetens.

De fyra blocken betonar olika former av gyllene storhetstider och förfallsperioder. För Repatrieringsaktivisterna skedde förfallet med 68-vänsterns ”långa marsch genom institutionerna”, vilket rev ner det homogena folkhemmet och öppnade för det mångkulturella samhället med ”politisk korrekthet som överideologi”. Om Repatrieringsrörelsen är reaktiv är Assimileringsrörelsen progressiv, den strävar framåt mot en ny guldålder. Folkhemmet och Saltsjöbadsavtalet (1938) och 68-vågen ses som förfallsperioder som begränsade den fria marknaden, medan realsocialismens fall 1989 öppnade dörren för en ny frihetsperiod av frihandel. Kulturkamperna ses som ”vänsterns” sista arena, där Assimileringsdebattörerna måste ta sig in i det sista fästet och rensa ut Integrations- och Erkännandeakademiker. Integrationsaktivisterna ser historiska utvecklingen som en rad kampcykler, där varje kampvåg uppnått vissa vinster som måste försvaras i nedgångarna – rörelsen pendlar därigenom mellan att vara progressiv och reaktiv, även om den övergripande rörelsen ses som framåtskridande. Erkännandeaktivisterna ser förfallsperioderna i kolonialismen och slaveriet, för Sveriges del den statligt sanktionerade rasism vars främsta exempel var startandet av det Rasbiologiska institutet 1922. Men de betraktar även kritiskt krigsslutet 1945, hur Sverige revisionistiskt skrev om sin historia och gjorde antirasismen till en ideologisk komponent i en självglorifierande bild som den ”goda nationen” – en föreställning som försvårat synliggörandet av den faktiska rasism och diskriminering som förekommer här. Även 68-vänstern bakas in i denna kritik av den vita antirasismen. Inställningen till folkhemmet är kluvet, det finns delvis en kritik av folkhemmets sociala ingenjörskonst och biopolitiska ”rashygien” och samtidigt synen på folkhemmet som ett oinfriat löfte.

Retoriska modeller

De kulturdebatter som har rasat under året handlar för Repatrieringsförespråkarna om ett ”kulturkrig” mellan PK-elit och ”Sverigevänner”, för Assimilationsskribenterna om en kamp om problemformuleringsprivilegiet mot en ”vänstervriden media”, för Integrationsblocket om en intressemotsättning som resulterar i en (sekundär) kamp om hegemoni och legitimering samt för Erkännandeaktivisterna om definitionsmakten, rätten att själv definiera det ”förtryck” man utsätts för.

De fyra positionerna ser sig alla debattera utifrån en utsatt position: Repatrieringsaktivisterna som tystade underdogs mot åsiktsförtrycket, Assimilationspersonligheterna som ifrågasatta pga ”vänstervridningen”, Integrationsförespråkarna som utsatta för en politisk utdefiniering och Erkännandeaktivisterna som osynliggjorda.

De känslor som mobiliseras är för Repatrieringsblocket främst ressentiment och moralpanik (riktad mot snyltare, syndabockar, censur, vonoben-attityd), individuell affirmation (att bryta med De Andras kultur) för Assimileringsaktivisterna, kollektiv affirmation (genom hitta gemensamma beröringspunkter i kamp) för Integrationsaktivisterna och revanschistisk ressentiment (mot närstående priviligierade, förövare, förtryckare) för Erkännandeaktivisterna.

Alla fyra positionerna har sina egna retoriska modeller som alltid kommer fram i varje diskussion. Repatrieringsfolket kör på sina mantran om ”jag är inte rasist men…”, ”fast det får man ju inte säga i det här landet” och försöket att vända varje anklagelse mot sin motpart, ”antirasisterna är de egentliga rasisterna, för de förnekar rätten till svenskhet – vilket är rasistiskt”. Assimileringsskribenterna följer på samma sätt en återkommande formel, vilket Maria Sveland lyfter fram i sin bok Hatet: först anklaga debattörer som påpekar ett strukturellt förtryck för att tagit på sig en ”offerkofta” och bara anlagt ett felaktigt perspektiv – jämfört med andra tider och andra länder (De Andras förtryckande kultur) finns inget förtryck i Sverige, därefter hävda att personen har ett individuellt ansvar att ta sig ur sin underordnade position (”att skylla på strukturer bara ett sätt att slippa sitt egenansvar”). Och slutligen påpeka personlig inkonsevens hos debattören (”du är ju själv priviligierad, skriver i en tidning, får din röst hörd”). Strukturen finns inte, är dessutom ditt egna fel och dessutom är du gynnad av den strukturen. Integrationsaktivisternas retoriska modell går ut på att utdefiniera meningsmotståndaren, dra en demarkationslinje och förklara vad som är acceptabelt/ickeacceptabelt i en debatt – vilket ofta upplevs som en vonoben-attityd. Erkännandeaktivisterna använder retoriskt ofta den egna positionen: enbart den som är utsatt för ett förtryck har rätt att uttala sig om det och definera det, att vara oförstående eller förneka deras påpekanden visar bara på ett (medvetet eller omedvetet) försvar av sin priviligierade position.

Flera av dessa fraser fungerar mest som retoriska diskussionsdödare och används för att kortsluta diskussion, utan att egentligen behöva föra fram några argument. Debatten förs direkt upp på en metanivå och kommer att handla om vem (position) som sagt något och på vilket sätt (härskartekniker) det framförts, snarare än att diskutera innehållet.

Dessa fyra idealtyper kan hjälpa till att förstå de antirasistiska debatter som rasat, de positioner, allianser, trianguleringar och konflikter som ägt rum. Det kan också hjälpa till att bryta ner den förenklade bilden av en ”vänster” mot en ”höger” i kulturdebatten, visa på en komplexare karta och aktörer.

Två självständighetsförklaringar

Populism II. De kom med knappt ett års mellanrum, de två självständighetsförklaringarna. Två ”declarations” inspirerade av den amerikanska självständighetsförklaringen. Michael Hardt och Antonio Negris ”Förklaring” (Declaration) släpptes i maj 2012 (på svenska februari 2013, Tankekraft förlag), Anders Behring Breiviks ”2083 – A European declaration of independence” i juli 2011. De båda självständighetsförklaringarna är politiskt helt disparata, varandras motpoler, men de griper båda sig an en pågående förändring i samhället, söker subjekt i det ögonblick nyliberalismen passerat från sin triumf till sin kris – en kris som yttrar sig i nationalstaten och de övernationella institutionernas kris, den ekonomiska krisen och välfärdsstatens kris, i representationens kris och postpolitikens genombrott.

Hardt och Negris Förklaring är skriven för Occupy Wall Street, vågen av torgockupationer och krisprotester. Dess amerikanska kontext märks av titeln och bokens upplägg, som direkt anspelar på Thomas Jeffersons United States Declaration of indepencence (1776) som alla amerikanska skolelever får läsa och känner till.

”Det här är inget manifest”, inleder Negri och Hardt sin pamflett. Ett manifest frammanar ett subjekt, kallar fram en aktör som ska genomföra förändringen, läser tendenser och pekar ut en väg. En självständighetsförklaring däremot deklareras av ett redan etablerat subjekt, som redan trätt fram på den sociala och politiska arenan.

”Förändringens aktörer har redan gått ut på gatorna och ockuperat torgen, de hotar inte bara med och faktiskt störtar regenter, utan frammanar också visioner om en ny värld. Och multituderna har, vilket kanske är ännu viktigare, genom sina logiker och praktiker, sina slogans och begär redan utropat en ny uppsättning priciper och sanningar. Hur kan deras förklaring bli grunden för att konstitutera ett nytt och hållbart samhälle?”

Hardt och Negris skrift kommer efter revolten, dess mål är inte att uppvigla utan att konstituera revolten, finna former som den revolutionära och upproriska energin kan bäras vidare från de första heta dagarna på torgen, bortom ”stundens hetta”. Varje revolt behöver en konstituerande kraft, inte för att avsluta den utan för att ”fortsätta den, garantera det den uppnått och hålla den öppen för fortsatta innovationer”. Förklaring försöker slå fast de dispotif av subjektitetsproduktion och de gemensamma ickestatliga institutioner som kan bevara multitudens segrar, bli organ kapabla att självstyra det gemensamma och bära revolten vidare för att inte stagnera eller kastas tillbaka.

Breiviks förklaring är ett manifest. Den uppmanar ett kuvat folk att resa sig. ”Tiden för dialog är över. vi gav freden en chans. Tiden för väpnat motstånd är kommen. PCCTS, Knights Templar förklarar härmed å Europas fria folks vägnar ett förebyggande krig mot Västeuropas kulturmarxistiska/multikulturalistiska regimer”. Det intressanta är inte det extrema i Breiviks manifest eller handling – den massaker på unga socialdemokrater han iscensatte för att ge sitt manifest maximal uppmärksamhet och ”marknadsföring” – utan snarare hur manifestet formulerar och knyter an till en europeisk och nordamerikansk reaktionär strömning som idag brytit sig in i mainstreampolitiken. Breiviks världsbild, som han till stor del hämtar från counterjihadbloggar, skiljer sig inte från verklighetsbeskrivningen hos de högerpopulistiska partier och rörelser som växer i Europa och USA.

Stomen i Breiviks manifest bygger på 38 texter av den norska bloggaren Peder ”Fjordman” Jensen. Framför allt är ”2083 – A european declaration of independence” en vidarutveckling av Fjordmans ”Native Revolt – A european declaration of independence” (2007), även den inbakad i manifestet. Fjordman reser fortfarande runt och möter sverigedemokrater, Tryckfrihetssällskapet, Geert Wilders och counterjihadaktivister. Diskussionen vars anda uttrycks i manifesttexten är levande.

Men vad är det för subjekt Fjordman-Breiviks självständighetsförklaring vädjar till? Där kan en läsning av Negri-Hardts Förklaring ge en ledtråd.

Folk eller multitud

Den postoperaistiska teoretikern Paolo Virno, som verkar i samma idétradition som Negri och Hardt, beskriver i sin bok Multitudens grammatik (Tankekraft förlag 2012) hur en av 1600-talets centrala debatter – vid modernitetens och den centraliserade statens födelse – åter har aktualiserats och pånytt fått en politisk centralitet. Virno sätter upp polariteten Folk och Multitud, En och Många, med Hobbes och Spinoza som representant för de två olika synsätten att beskriva den kropp som utgör samhället.

Folket är en homogen enhet, som hålls samman av en centripetal kraft. Folket har en allmänvilja som artikuleras genom politikens representation, vilket gör att folket är en politisk aktör. Hobbes beskriver i De Cive: ”Folket är något som är en, med en vilja, som en handling kan tillskrivas”. Multituden, de många, var något som existerade innan staten – ett allas krig mot alla – men med upprättandet av en suverän bildades folket som är ett politiskt subjekt. Staten och folket är intimt förbundna. Multituden är för Hobbes antistat och antifolk, folkets motsats. ”Medborgare, när de revolterar mot staten, är multituden mot folket” (Hobbes, 1642). Multituden är pluralistisk, avskyr politisk enhet, sluter inga avtal och är olydig. För Spinoza är multituden kapabel att självkonstituera sig som en politisk kraft, utan staten. Multituden är ”en pluralitet som består som sådan i det offentliga”, som handlar kollektivt utan att bli en. Multituden är kapabel till ickerepresentativa former av demokrati

Multituden och Folket som formeringar förhåller sig olika till universaliteten – för folket är den ett löfte (som uttrycks via representation/staten/suveränen), för multituden är den en premiss – det universella skapas som det gemensamma i en process, men utifrån att varje singularitet delar något universellt. I synen på folket är individen en utgångspunkt – folket byggs upp av individer, som ges individuella rättigheter av suveränen – medan i multituden är individen resultatet, en följd av ett gemensamt delande.

Det som gör denna filosofiska diskussion från 1600-talet relevant idag är hur fordismens övergång till postfordismen, den nationella suveränitetens omvandling under globalismen, de globala migrant- och kapitalflödena alla försatt ”folket” som begrepp i kris, och återaktualiserat den spinozistiska multituden som begrepp. Den homogena industriarbetarklassen (som folk) har successivt kommit att övergå i en ny klassammansättning, en prekär postfordistisk arbetskraft (som multitud).

Om folket var det begrepp som gick segrande ur 1600-talets strider, och som bars vidare i föreställningen om den absoluta staten, i Rousseaus samhällskontrakt, i såväl liberalismen, socialismen som fascismen, så är folket nu försatt i kris. Banden mellan den nya globala suveräniteten och folket har försvagats. De nya sociala krafter och sociala rörelser som formerat sig de senaste 30-40 åren har snarare hämtat inspiration i en diskussion om multituden, hur man formerar sig som ett heterogent och pluralistiskt subjekt – där det universella och gemensamma betyder något annat än det gjorde för det homogena folket.

Krissubjekt och reaktion

När Franco ”Bifo” Berardi nyligen besökte Stockholm hade vi en diskussion om den senaste kampcykeln, om 2012 som reaktionens år som följde efter upprorets år 2011. Bifo konstaterade att Negri aldrig kunnat föreställa sig reaktionen. Möjligheten av en reaktion förekommer knappt i Negris skrifter, varje kampcykel beskrivs utifrån ett (aktivt) formerande klassubjekt i motsättning till en (reaktiv) omorganisering av produktionen och därigenom ett uppsplittrande av arbetarklassens politiska sammansättning. Negris texter är mobiliserande, menade Bifo. De skrivs i en kamp och koncenterar sig på huvudkonflikten, följer den kommunistiska tendensen i varje kamp och målar messianskt upp multitudens väg mot kommunismen. Att kamperna skulle misslyckas, utmattas, ta en reaktiv vändning, blockeras eller att kontrarevolutionära mobiliseringar skulle uppkomma diskuteras aldrig i Negris texter.

Folket är inte ute ur bilden, menar Bifo. Det kämpar i motvind mot kapitalismens utveckling, men försöker samtidigt utmåla sig som en (falsk) lösning på kapitalismens kris. Folket kan fortfarande formeras som svar på multituden, som en populistisk rörelse som söker en yttre representation och försöker återvända eller återaktualisera det förgångna. Om suveränen hos Hobbes kan avsättas av folket, om suveränen inte garanterar folkets dess rättigheter – så är populismen just en sån omförhandling. Den är ett försök att mobilisera folket som ett homogent subjekt bakom en yttre representation (den nya suveränen) – som står i motsättning till den gamle korrupte suveränen som misslyckades med sitt uppdrag att upprätthålla folket som (suveränt) folk, mot en hotande upplösning som multitud. Populismen vill ersätta en suverän med en annan, multituden vill förkasta suveräniteten helt.

Principen är bärande i den amerikanska självständighetsförklaringen, formulerad av Thomas Jefferson:

”That whenever any Form of Government becomes destructive of these ends, it is the Right of the People to alter or to abolish it, and to institute new Government, laying its foundation on such principles and organizing its powers in such form, as to them shall seem most likely to effect their Safety and Happiness. […] It is their right, it is their duty, to throw off such Government, and to provide new Guards for their future security.”

Subjektstyper

Krisen och kapitalismens förvandling (finanisalisering, nyliberalismens kris, globaliserad produktion, prekarisering) innebär en social och antropologisk förvandling av de subjektiva figurerna som kan formera sig politiskt. Hardt och Negri beskriver fyra nya subjektsfigurer i blivande: de skuldsatta, de mediatiserade, de säkerhetiserade och de representerade.

De ”skuldsatta” är det subjekt som bildas med den kraftigt ökade skuldsättningen av arbetarklassen, hand i hand med den expanderande finansialiseringen av ekonomin, där ackumulationen av välstånd snarare sker genom ränta än profit. En ökad levnadsstandard sker genom att göra det enklare att få lån snarare än högre lön. Hardt och Negri menar att det skett en övergång från ”välfärd” (welfare) till ”skuldfärd” (debtfare), att lån förutsätts täcka de sociala behov som tidigare skulle täckas genom lön och skatt (boende, sjukvård, sociala skyddsnät osv).

Istället för en massa lönearbetare i den fordistiska produktionen (där exploateringen mystifierades av det fria och jämlika utbytet mellan varuägare) så är arbetskraften i den postfordistiska produktionen en multitud av prekära arbetare. De mystifierande kategorierna ”arbetstagare” och ”arbetsköpare” får nu samsas med ”låntagare” och ”långivare”. Om den tidigare arbetsregimen hade ett tydligt mått i arbetstiden, är den postfordistiska produktionen svårare att mäta och utvinns genom finansiella instrument. Den skuldsatte säljer inte sin dagliga arbetstid utan sin livstid, ett löfte om sin framtida arbetslön. Skuldsättningen är en subjektivering, den förändrar hur arbetarklassen kämpar och relaterar till varandra. De arbetare som är skuldsatta har mer att förlora på att strejka, den ekonomiska skulden får samma effekt som en hög arbetsmoral – rädslan för att förlora jobbet ökar. Till skillnad på lönekampen, som är kollektiv, ses den ekonomiska skulden som ett privat ansvar och de som skuldsätts stigmatiseras som även moraliskt skyldiga att inte ha skött sin ekonomi. Den privata skulden är svårare att revoltera mot än kapitalet som arbetsköpare. Proletären som dubbelt fri, fri från egendom och fri att sälja sin arbetskraft, förändras med den skuldsatte, som är livegen under den ekonomiska skulden.

Den andra subjektkategorin som Hardt och Negri räknar upp är den ”mediatiserade” (mediatized). För tidigare generationer arbetarkamper har det varit en lång kamp för att få tillgång till information och kommunikationsmedel. Till fördel för arbetarklassen var att den fördes fysiskt samman och blev massa i fabrikerna, men en homogen kultur och närhet, vilket underlättade organiseringen. Utanför fabrikerna byggdes kommunikationsstrukturer upp med egen press, egna möteslokaler (folkets hus osv) och egen kultur. Dessa har idag tappat betydelse i och med att arbetarklassens struktur förändrats, spridits utanför fabriken och informationskanalerna i samhälle expanderat. Idag har vi snarare ett kvantitativt överskott av information, där alla ska ha egna åsikter och profilera sig – medan den kvalitativa nivån försvagats och erfarenheterna blivit ytligare. Kommunikationsteknologin har blivit central för dagens samverkan i produktionen, genom våra datorer och mobiler förbinds vi ständigt till jobbet, vi är ständigt tillgängliga. Media och sociala media strävar inte efter att göra oss passiva, utan uppmanar till att delta, välja, kommentera, ”like:a”, dokumentera. De mediatiserade, menar Hardt och Negri, har subsumerats och absorberats i nätet, deras medvetande fragmentiserats och spridits ut. Accelerationismen och de ökade hastigheterna i informationsspridning, bloggbävningar och twitterstormar, kulturdebatter och moralpanikdrev, försvårar eftertanke, de komplexa narrativen drunkar i förenklingar, de invecklade frågorna får stå tillbaka för de enkla svartvita.

Den tredje kategorin är de ”säkerhetiserade” (securitized). Här diskuterar Negri och Hardt den diffusa säkerhetsregim som expanderar i samhället med en panspektrisk övervakning. Den totala övervakningen har spridits ut ut fängelserna, panoptikon har blivit panspektrisk. Precis som den arbetslöse och socialbidragstagaren utsätts för workfare, inspektioner och aktiveringsåtgärder – som syftar till att skapa ett aktivt arbetssökande subjekt vars egna initiativförmåga ständigt mäts och kontrollerar – har modellen spridit sig i andra områden som skolan, sjukhus och statlig myndighetsutövning. Vi utsätts för ökade inspektionssystem, övervakning och informationslagringssystem, som allt mer överlappar varandra. Sociala media på internet sonderar marknaden, konsumtionsmönster, fångar in gratisarbete, upprättar sociogram, som sedan säljs vidare.

Den säkerhetiserade består av två typer, fången och fångvaktaren, som smält samman till en. Vi är både övervakningens objekt och subjekt. Vi ska aktivt delta i övervakningen av varandra, se på Efterlyst, gola ner varandra, grannsamverka mot brott, hänga ut pedofiler, vara misstänksamma. Säkerhetsregimen är ett permanent undantagstillstånd, det lågintensiva krigstillståndet som producerar rädsla och fruktan för de farliga klassernas återkomst. Samhället militariseras, de polisiära funktionerna ökar. Lägren, förvaren, häktena och fängelsernas population växer och synliggör en tydlig rasialiserad ordning.

Den fjärde kategorin – de representerade – innehåller de första tre och syftar till de politiska kanaler de kan följa. Hardt och Negri diskuterar hur representationens kris och förändrade form påverkar oss som subjekt. Med de försvagade nationalstaterna, suveränitetens utspridning, den globala marknaden och kraftiga koncentrationen av rikedom, mäktiga lobbygrupperna, de allt mer kostsamma valkampanjerna innebär det att den representativa demokratin har försatts i kris. Partierna och fackföreningarna har försvagats, även om det fortfarande råder en stark nostalgi över dem, med civila samhällets borttynande (i och med arbetarklassens förändring). Det postpolitiska klimat som detta fört med sig innebär lägre valdeltagande, ökat politikerförakt, mindre tilltro till politiken, svårare att skilja på de politiska blocken, ökat rörlighet mellan partierna. I postpolitiken har dörrarna stängts för de representerades deltagande eller egna politiska agerande. ”När de inte längre aktivt kunna delta i det politiska livet finner den representerade sig bland de fattiga och kämpar ensam i det sociala livets djungel”.

”Precis som de skuldsatta förnekas kontroll över deras produktiva sociala makt, precis som intelligensen, de mediatiserade förråds på sina affektiva kapaciteter och makt igenom lingvistisk innovation; precis som de säkerhetiserade, som lever i en värld reducerad till fruktan och terror, har berövats varje möjlighet till ett förenat, rättvist och kärleksfullt utbryte, på samma sätt har de representerade inte tillgång till något effektivt politiskt handlande”.

Progressivt eller reaktivt sammansättande

Hardt och Negri identifierar tendenserna och de öppningar som multituden kan sammansätta sig politiskt ur alla dessa fyra figurer. Alla fyra figurerna är produkter av mystifikationer som de har möjlighet att bryta med, de har alla en möjlighet att revoltera, att finna sin makt och politiskt formera sig. De kan utveckla ”ett subjektivt kairos som bryter med dominerande relationerna och kastar över ända de processer som reproducerar underordningen”. Att subjekten upplever sig som depotentialiserade är för de avskärmats från sin kraft, vad de kan göra. Subjektens kollektiva handlade och varande måste förenas. Det är så alla politiska rörelser föds: från ett beslut att bryta (en vägran) tilll ett förslag att agera tillsammans.

Men det ligger också en varning underförstådd, hur dessa krissubjekt kan ta en annan väg. När medialiseringen blockerar politiken och kamper, när fruktan för de farliga klasserna och de arbetslösa leder till en jakt på syndabockar och pogromer, de skuldsatta upplever fruktan att ”falla”, när de representerade ser att de representativa strukturen kollapsat men inte finner några alternativ och kastas in i fruktan: ”det är ur denna fruktan som populistiska eller karrismatiska former av politiker reser sig”, tömda på ens den möjliga händelsen att representeras. Fruktan är en ”tom signifikant” som kan fyllas. Populismen mobiliserar genom att övertyga subjekten ”att de tillhör en identitet, som bara är en social gruppering som inte längre är koherent”.

Högerpopulistiska och högerextremistiska rörelserna försöker mobilisera de fyra subjekttyperna i ett nationalistiskt projekt.

De skuldsatta som subjekt adresseras genom en populism mot de korrupta bankerna och parasitära finanskapitalet (ofta som illa förklädd antisemitism), en exkluderande välfärdschauvinism där ”invandringens kostnader” ställs mot pensionärer och sjuka, en balkanisering och nationell protektionism utmålas som ett redskap mot eurokrisen, kapitalflykt och utlokaliserad produktion. De skuldsatta står ensamma i sin skuld och söker en yttre representation för att förenas, till skillnad från ”de avlönade”. I högerpopulismen flyter den skuldsatte samman med ”den beskattade”, om skulden inte kan undvikas kan åtminstone statens beskattning motarbetas för att åstadkomma en märkbar plånbokspolitik. Högerpopulismen och reaktionen har alltid byggt sin mobilisering på den proletariserade eller deklasserade medelklassens fruktan att falla.

De medialiserade mobiliseras genom en populistisk polarisering mot ”etablisemangsmedia”, som enbart en propagandakanal för kulturmarxism (politisk korrekthet, feminism och mångkulturalism). Sociala media används för att skapa en ”enklavism”, slutna självbekräftande forum där de ”politiskt inkorrekta” åsikterna får fritt framföras och ideologiskt formuleras.

De säkerhetiserade mobiliseras mot syndabockar, som lynchmobb eller medborgargarden, som nätdrev och uthängningskampanjer, för att så misstro och intolerans mot inre (kulturmarxism, feminism) och yttre fiender (invandring, islam).

Populistiska mobiliseringar fångar upp den vanmakt de representerade känner, över det glapp som uppstått mellan dem och de parlamentariska partierna, fast i representationens kris. Förtroendeklyftan mot den officiella politiken och det ökade politikerföraktet exploateras – för att kunna lyfta fram nya oprövade representanter som utmanare mot den korrupta politiska kasten. Sociala medierna möjliggör en direktkontakt mellan nya ledare och de representerade, utan att behöva gå omvägen via det politiska systemet.

De inföddas revolt

De fyra subjektstyper Hardt-Negri beskriver har därför sin motsvarighet i Fjordman-Breiviks analys, de tendenser, problemområden och möjliga subjekt de beskriver i sina europeiska självständighetsförklaringar.

De säkerhetiserades växande oro för brottsligheten spelar en avgörande roll i Fjordmans självständighetsförklaring. De europeiska befolkningarna är hotade och brottsligheten ökar som en följd av ”massinvandring”, som är en medveten kolonisering av väst. I flera städer uppstår laglösa områden, Fjordman lyfter särskilt fram Malmö som ett europeiskt exempel. ”I fler och fler städer över kontinenten trackasseras, rånas, våldtas, knivhuggs och till och med dödas ickemuslimer av muslimer. De infödda europeerna börjar långsamt bli en andragradens medborgare i sina länder”. Handlingarna är politiska, menar Fjordman. ”Detta våld som muslimer utövar kallas vanligvis ‘brott’ men jag tror det är mer passande att kalla det jihad”. Brottsligheten i Malmö är en del i ett ”krig mot svenskarna.”

Sverige tacksamt koloniseras på grund av den höga tilltro, det ”sociala kapital”, som under århundraden byggts upp. Fjordman menar att det var denna tillit, baserad på ett homogent folk, som gjorde Sverige tryggt tidigare, men som också innebar att den utländska koloniseringen kunde påbörjas utan motstånd från de infödda, eftersom de nykomna visades tillit som de missbrukade. Ökar misstron mellan medborgarna faller också det inhemska företagsklimatet samman och gör samhället mer sårbart.

Fjordman ser en dubbel rörelse, att samtidigt som en tillit mot ”ockupationsstyrkan” uppmuntras av makthavarna i väst, så attackeras den tillit som finns mellan de inhemska medborgarna. Vapnet är den ”multikulturella ideologin” och makthavarna använder det mot de inhemska genom kulturen och media.

Folket – den Ena – bryts upp och förvandlas till en hotande multitud – de Många. ”För att kunna lyfta fram och betona mångfalden nedvärderas medvetet allt som liknar en ‘inhemsk kultur’. Invändningar mot denna policy betraktas som en form av rasism”. Genom de ideologiska statsapparaterna (media, skola, kultur) sprids multikulturella ideologin, kulturmarxismen: ”Multikulturalism har aldrig handlat om tolerans. Det är en antivästlig hatideologi som används som ett instrument för att ensidigt montera ner den europeiska kulturen”. Lagstiftningen om hets mot folkgrupp används för att kväsa all opposition, ”med hets mot folkgrupp-lagar berövas vi rätten att protestera mot att dränkas av invandring som till slut kommer göra oss till en minoritet”.

Kulturkampen är därför ett politiskt slagfält, ett första steg i ett försvarskrig för att skydda sig mot ”en hel kulturs utplåning”. ”…vi, Europas folk, har inte bara en rättighet utan också en skyldighet att motsätta oss den [multikultiideologin]”. De medialiserade som subjekt är indoktrinerade, slumrande, men kan vändas genom att effektivt användande av sociala media och alternativa nyhetskanaler.

När Europas makthavare, EU-eliten – i maskopi med de muslimska länderna – vänt folket ryggen, ökar representationens kris. Demokratin har satts ur spel av en ”paneuropeiskt EU-diktatur”. Fjordman diskuterar inte skuldsättningen utan lyfter i skattepopulistisk anda snarare fram ”de beskattade” som subjekt. Medborgarnas skatter används av EU mot dem själva. ”Posteuropeer vet fortfarande inte att EU-ledarna använder deras pengar utan deras medgivande för att smälta samman Europa med arabvärlden, eftersom deras media inte berättar det för dem”. Euron och upphävande av nationsgränserna inom EU förenklar denna process. Fjordman hänvisar till Jefferssons formulering i den amerikanska självständighetsförklaringen om folkets rätt att störta en destruktiv regering som arbetar mot folkets intresse. ”Vi behöver en Europeisk självständighetsförklaring, som uppmanar till vår befrielse från den byråkratiska feodalismen från Bryssel och den totalitära ideologin multikulturalism”. Som alla koloniserade folk har europeerna rätt att bedriva motstånd mot kolonialiseringen för sin egen självständighet. ”Och vi tänker utöva den [rättigheten]”.

”Om dessa krav inte fullt genomdrivs, om Europeiska unionen inte monteras ned, om multikulturalismen inte förkastas och den muslimska immigrationen stoppas så kommer vi, Europas folk (the peoples of Europe), lämnas med inga andra val än att dra slutsatsen att våra makthavare har övergett oss och att de skatter de samlar in är orätta och att de lagar som de stiftar utan vårt medgivande är illegetima. […] Vi kommer sluta betala skatter och ta till de nödvändiga medel som krävs för att skydda vår egen säkerhet och garantera vår nationella överlevnad”.

Ett konstituerande uppror

Hard och Negris självständighetsförklaring för de sociala rörelserna är en viktig text. Den är viktig för att den försöker lösa ett problem få vänstertexter tar upp. Problemet vi står för idag är inte att starta uppror, inte att få ut folk på gatorna och ockupera torgen. Krissubjektens uppror har spridit sig spontant över hela jorden i olika vågor sedan finanskrashen 2008 och eurokrisens utbrott, upproren följer ur nyliberalismens haveri och kapitalismens kris. Problemet vi står inför är snarare hur upproren ska överleva det första utbrottet, det första snabba uppblossandet. Vad händer dag två, när folk väl ockuperat sina torg, haft sina stormöten, rest (och vräkts från) sina tältläger, när strejkerna nått sin kulmen, när kravallens barrikader börjar brinna ut? Det är där självständighetsförklaringen kommer in, i en diskussion om hur man omvandlar revolten i en öppen konstituerande process, i byggandet av en långvarig motmakt, i övergången från manöverkriget till ställningskriget. Negri och Hardt diskuterar former för allmänninggörandet/gemensamgörandet, ”commoning”, hur man institutionaliserar det gemensamma till en öppen process.

Förklaring är därför en viktig skrift både kommunistiskt – och antifascistiskt. Kommunistiskt, eftersom den försöker se hur tendensen i upproret kan bäras vidare. Och antifascistiskt, eftersom den griper in precis i det ögonblick där reaktionen uppstår – i stunden revolten riskerar att mattas av, när insurrektionen är på väg att dö. Den upprorsrörelse som misslyckas lösa de frågor Negri och Hardt diskuterar är den upprorsrörelse som riskerar att falla för reaktionen, där makten lämnas öppen att gripas i en kontrarevolutionär kupp. Eller där de desillusionerade krissubjekten riskerar att mobiliseras i en annan riktning – och gripas av Fjordman-Breiviks manifest.

Varken höger eller vänster

Populism I. Rotschildavenyn i Tel Aviv fylldes med tält och stormöten. Precis som på Puerto del Sol i Madrid. Och Syntagmatorget i Aten. Eller Liberty Plaza i New York, utanför Wall Street. ”Vårt mål är ett bättre Israel för våra barn. Det handlar inte om höger eller vänster, utan vi vänder oss till alla invånare. Vi riktar oss mot Knesset, inte mot enskilda partier”, förklarade Merev Yachin för Fria tidningen. (Fria tidningen, nr 54, 2012). Ett liknande svar som de spanska torgockupanterna gav. Under seminariet ”Uppror och frihet i en epok utan framtid” i april 2012 berättade två representanter från den spanska Indignados-rörelsen om stormötena på det ockuperade Soltorget i Madrid. De betonade att de var en ny egalitär rörelse som ”varken är höger eller vänster, utan underifrån”.

I presidentsvalet i Frankrike hösten 2012 försökte Marianne Le Pen utmana både Sarkozy och Hollande. Front National gick till val under devisen ”varken höger eller vänster”, riktad mot de båda huvudkandidaterna – en slogan som dessutom hade fördelen att automatiskt utesluta kommunisterna som tredje alternativ. Fascismen har enda sedan dess födsel positionerat sig som en ”tredje position” – varken kapitalism eller socialism – trots att fascismen som rörelse uppkom som en högerreaktion på en vänsterrevolt. Den historiska fascismen lyckades förklä en reaktionär högerpolitik i vänsterretorik och utmålade den som revolutionär. Själva begreppet fascio (förbund) togs från vänsterförbunden av arbetare och bönder, som fasci siciliani dei lavoratori.

Varken höger eller vänster. Det är devisen för de Piratpartier som bildats i Europa det senaste året. Precis som det var parollen för vågen av gröna partier som uppkom ur miljörörelsen i början av 80-talet. Italienska författarkollektivet Wu ming tar i en text på sin blogg och försöker kritiskt belysa parollen. Vad innebär det att varken vara ”vänster eller höger”? Uttalandet är delvis ”en deklaration av icke-tillhörande” riktat mot en bipolär politik. Den är ett förkastande av de kollektiva subjekt som identifieras med politiken, ett utmålande av sin egna politik som något nytt och ”helt annat”. När den bidimensionella vänster-högerskalan upplevs för snäv, för att istället lyfta fram en multilinjär och multidimensionellt politisk skala.

Ta till exempel de italienska katolska väljarna, skriver Wu ming, som ofta är till vänster och progressiva i socioekonomiska frågor, men till höger och konservativa i sociokulturella frågor om kön, sexualitet, brott/straff och civilrätt. Eller de gröna partierna som ofta är till höger och marknadsliberala i socioekonomiska frågor, medan de står till vänster i värderings-, identitets- och miljöfrågor. Höger-vänsterskalan räcker inte till för att täcka in deras politik.

Men det finns en annan sida av denna fras, som får varningsklockorna att ringa för Wu ming när de betraktar rörelserna som går framåt under devisen ”varken höger eller vänster”. Rörelsernas utmålande av sig själva som en helt ”ny kraft”, utanför historien, mot ett gammalt förstelnat etablisemang, är de populistiska rörelsernas kännetecken. ”Varken höger eller vänster” är också en grundformel för populismen. Frasen används ofta för att skylla över klassamhällets motsättningar, en vägran att diskutera ekonomisk makt, fördelning och marknadens effekter, en förskjutning från det socioekonomiska planet till en sociokulturell/etisk/moralisk diskussion.

Men kan politik vara klassneutral? Wu ming citerar den franska författaren och vänsteraktivisten Serge Quadruppani och konstaterar: ”Det finns två sätt att vara ‘varken höger eller vänster’: ett högersätt och ett vänstersätt”.

I artikeln ”Ett avslut som blev en öppning” här på Guldfiske beskrevs hur de senaste årens sociala protester tagit sig formen av ”oheliga allianser”, en mängd olika vänster- och högerinitiativ, såväl som apolitiska krafter eller konspirativa grupperingar, har samsats i samma protestvåg, ibland i en fungerande ny sammansättning orienterad kring en sakfråga, ibland i en bitter kamp om hegemoni och problemformulering.

I en serie texter här på bloggen kommer vi se närmare på dagens populistiska rörelser, vilka olika nya former de kommit att ta. Den tes som ska undersökas är att populismen blivit en allt vanligare form att bedriva politik (och mystifiera sociala konflikter) i det postpolitiska tillstånd som följt ur nyliberalismens och postfordismens globala segertåg och hegemoniska kris. Den blockpolitik med en tydlig vänster-höger, som var så bärande för efterkrigstidens politik fram till murens fall, har allt mer luckrats upp, skillnaderna mellan vänstern-högern blivit allt svårare att se.

Gramsci använde beteckningen ”ceasarism” för att beskriva den tredje position som kan framträda när två block hamnat i ett låst läge, i en kamp som inte funnit sitt utlopp utan fastnat i en låst blockering – när en proletär rörelse misslyckats i sin utmaning av kapitalet och kapitalet misslyckats i sitt projekt att disciplinera arbetarklassen och upprätthålla en stabil produktivitetsökning och värdeförmering. Cesarismen hos Gramsci, eller bonapartismen hos Marx, syftar till att beskriva hur blockeringen skapar en öppning för en stark personlighet att stiga in på den historiska arenan, lierad med en massbas i en deklasserad klass och/eller som en yttre representation som politiskt uttryck för en splittrad klass oförmögen till självartikulation. Gramscis och Marx diskussioner är bra att ha med sig när vi betraktar olika nutida populistiska rörelser närmare.

Populismdefinitioner

En enkel generisk grunddefinition av begreppet populism är att det syftar på en föreställning där den centrala motsättningen i samhället ses gå mellan ”folket” och ”eliten”. Populistiska ideologier betonar en motsättning mellan ett (socialt homogent, enhetligt, autentiskt) folk och ett (styrande politisk-ekonomisk, manipulativ, korrupt, ockult) etablisemang. Populismen är ett mobiliserande instrument mot en dominerande ideologi och åberopar folket som den legitima grunden för sin politik och ser folket (i singular) som demokratins suveräna subjekt. Mot det etablerade politiska systemet, den konstitutionella representativa demokratin, som ses som ockuperad av eliten, ställs den egna hävdade direkta kontakten med folket.

Denna vaga definition kan givetvis innehålla mängder olika rörelser, vilket är populismbegreppets svaghet. Begreppen behövs även preciseras, eftersom de givits olika innehåll av olika rörelser som brukar räknas som populistiska.

– Vilken historisk situation har den populistiska rörelsen uppkommit? Vilka klasser eller klassegment mobiliseras av rörelsen?
– Vilket folk åsyftas? Vilka inkluderas i definitionen av folket och vilka exkluderas? Vilket socialt block ska upprättas?
– Vilken antagonism? Vilka är eliten som folket befinner sig i motsättning med? Vilken maktanalys används?
– Vilket politiskt uttryck och vilken form av mobilisering tar populismen? Vilken organisationsdynamik?

Populismforskare som Margaret Canovan, Ernesto Laclau, Paul Taggart och Cas Mudde har alla lämnat olika bidrag till att klargöra dessa frågor.

Olika populistiska rörelser

Margaret Canovan och Cas Mudde har var för sig försökt klassificera olika populistiska rörelser. En klassificering hjälper till att visa vad som skiljer och förenar populistiska strömningar som populistisk radikalhöger/högerpopulism, agrarpopulism, skattepopulism/missnöjespolitik/nyliberal populism, postkolonial populism/”tredje världenpopulism” och social populism/vänsterpopulism. Canovan (1981) delade in de populistiska rörelserna i två familjer: agrarpopulismen och den politiska populismen.

Agrarpopulismen är en tydligt klassbaserad populism med en socioekonomisk bas bland jordbrukarna. Marx beskrev i Louis Bonapartes adertonde brumaire hur den splittrade franska bondeklassen (”en säck potatis”) genom Napoleon IIIs mobilisering fick en politisk sammansättning och en yttre representation som den inte var kapabel att formera själv. Till denna form av populism kan vi räkna den amerikanska jordbrukarradikalismen kring de lantbrukar- och konsumtionskooperativ som lade grunden till Peoples Party i slutet av 1800-talet, samt den intellektuella agrarsocialistiska rörelsen narodnikerna (”de folkliga”) i Ryssland. I Lenins skrifter utvecklar han sin polemik mot de ”konkurrerande” vänsterströmningarna i form av narodnikernas populism och enbart arbetsplatsorienterade ekonomisterna. Narodnikerna, som kom ur städernas intellektuella miljöer och spreds som en bonderomantisk och slavofil väckelserörelse på landsbygden, kritiserades av Lenin för att de ”såg utvecklingen i backspegeln”. Den ryska agrarpopulismen spreds och influerade liknande rörelser på Balkan, i Öst- och Centraleuropa efter andra världskriget. Den fascistiska reaktionen slog inte bara hårt mot den proletära arbetarrörelsen i industricentra utan riktades även mot de agrarpopulistiska rörelserna i öst. Både Centerpartiet i Sverige och Agrarförbundet/Landsbygdspartiet i Finland utvecklades ur agrarpopulismen. Dagens finska högerpopulistiska parti Sannfinländarna har vuxit fram ur resterna av det agrarpopulistiska Landsbygdspartiet.

Under 1900-talet, då speciellt perioden från krigsslutet 1945 till 1973, förekom få populistiska partier i Europa. Partierna var tydligt kopplade till klasser och samhällsintressen, den ekonomiska efterkrigsboomen och expansiva utbyggnaden av välfärdsstaten lämnade inget utrymme för populism. 60- och 70-talets politiskt polariserade klimat av sociala kamper missgynnade även det de populistiska rörelsernas framväxt.

Canovan kallar den andra familjen populistiska rörelser, som växer fram efter andra världskriget och framför allt efter 1973, för politisk populism. Den politiska populismens socioekonomiska klassbas är svagare och de tar sig snarare ett uttryck som en klassallians (”folket”).

Till dessa nypopulistiska rörelser räknar hon ”populistiska diktaturer”, de latinamerikanska populistiska diktaturer där en karismatisk ledare välde att gå runt övriga samhällseliten och basera sin makt genom ett direkt stöd på folket – och då främst arbetarklassen. Den ”kvasifascism” som bland annat Peròn stod för i Argentina och Várgas i Brasilien, var modernistiska och vände sig i första hand till arbetarna, snarare än bönder, för ett mobiliserande stöd utanför staten. Genom att basera sin makt på en direkt personlig allians med arbetarklassen snarare än en organisatorisk eller byråkratisk makt blev dessa populistiska rörelser svaga som organisationsinstitutioner. Klasstödet upprätthölls genom att garantera vissa korporativistika välfärdsreformer. En annan form av populism var de postkoloniala rörelser i bland annat Afrika som försökte upprätta breda koalitionsbyggen för sina nationella projekt, en form Canovan klassar som ”politiker-populism”. Nutida exempel är Berlusconis valallians, som förenade olika högerkrafter i en gemensam valallians, med en populism som sammanhållande kit.

I Europa började de populistiska rörelserna växa först efter 1973 igen. I Skandinavien tog det formen av skattepopulistiska missnöjespartier riktade mot välfärdsstaten. En föregångare var de så kallade ”poujadisterna” med franska partiet Enighet och Broderskap (UFF) som bildades kring frontfiguren Pierre Poujade på femtiotalet. 1973 bildades Mogen Glistrups Fremskridtsparti i Danmark, som kom att få 16% av rösterna. Kort därpå bildades Anders Langes Fremskrittsparti i Norge. I Sverige dröjde det ända fram till 1991 innan missnöjespartiet Ny Demokrati bildades och fick 6,7% av rösterna. Klassmässigt växte de skattepopulistiska rörelserna fram ur småbourgeoisin/medelklassen, men lyckades göra en inbrytning in i arbetarklassväljarna. ”Eliten” som rörelserna pekade ut och reagerade på var välfärdsstatens institutioner, socialdemokratins sammansmältning med maktapparaten (”järnrumporna i etablisemanget”, som Ny Demokrati formulerade det), ”skattetrycket”, alkoholmonopolet, byråkratiska regelverk, ett ”förmyndarsamhälle” och USA framhölls ofta som idealland. Cas Mudde beskriver denna populism som ”nyliberal populism”, en föraning av den nyliberala samhällsomvandling som sedan blev mainstream med Thatcher, Reagan och Timbrohögerns segertåg.

Även om de skattepopulistiska rörelserna sade sig representera folket mot etablisemanget, och ofta lyfte fram vikten av att lyssna på ”folkets röst” genom folkomröstningar, byggde de ofta organisatoriskt svaga rörelser, där interndemokratin saknades. Partierna drevs som företag med sina partiledare som VD:ar.

De skattepopulistiska rörelserna plockade även upp ett invandringsmotstånd från extremhögern, men frågan hade till en början en underordnad betydelse. Efter murens fall och det kalla krigets slut, den bipolära världens sammanbrott, vann populismen ytterligare mark. Invandringsmotståndet började få en allt mer central roll och nya högerpopulistpartier bildades där den frågan stod överst på agendan. Margaret Canovan kallar dessa populistiska rörelser för ”reaktiv populism”. Cas Mudde skiljer på tre närliggande former: radikal högerpopulism, nyliberal populism och extremhögern (nyfascism/postfascism). Gränserna mellan dessa är flytande: nyliberal populism har under 00-talet allt mer kommit att bli mer flyktingfientlig och övergå i radikal högerpopulism, samtidigt som flera partier med rötter i extremhögern försökt putsa på sina fasader och omvandla sig till radikala högerpopulistpartier. Om det populistiska flyktingmotståndet under 80- och 90-talet skedde kombinerat med en nyliberal antivälfärdspolitik har den under 00-talet gjort en helvändning och blivit mer välfärdschauvinistisk (”om vi stoppar invandringen har vi pengar till välfärd”).

Vi kan se denna utveckling i Danmark, där utbrytarna Dansk folkeparti bildades 1995 ur Fremskridtspartiet. Dansk folkeparti tonade succesivt ner sitt skattemissnöje till att börja ställa välfärdens kostnader mot invandringens kostnader. Utvecklingen har skett parallellt med att välfärdssektorerna öppnats för marknaden och de nyliberala ekonomiska aktörerna släppts in att göra vinster i den skattefinansierade verksamheten.

Cas Mudde beskriver tre ideologiska fundament hos de radikala högerpartierna: nativism (etnonationalism), auktoritanism, populism. Det homogena folkets (i singular) sunda förnuft hotas av en mångkulturvurmande korrupt elit som inte speglar den ”sanna folkviljan”. Folkviljan får aldrig ”inskränkas av ‘odemokratiska’ institutionella restriktioner så som konstitutionellt skydd av minoriteter”. (Cas Mudde: Den populistiska radikalhögern, ur Fronesis)

En sista kategori som Canovan räknar upp är de för ”populistisk demokrati” (Mudde kallar dem ”socialpopulister”): medborgarinitiativ och folkrörelser som är direktdemokratiskt baserade, som bildar proteströrelser där ett ”folk” ställs mot ett ekonomiskt/politiskt etablisemang. Globaliseringsrörelsen och kampcykeln 1999-2003 lade grunden för en sådan våg av populism med tydlig vänsterprofil, framför allt i Latinamerika. Till denna form av socialpopulism skulle vi kunna räkna Occupy och Indignados.

I vilken situation uppkommer populismen?

Vi kan alltså se hur nypopulismen framträtt efter fordismens och välfärdstatens guldålder (1945-1973). Nypopulismen har tagit fart i olika vågor: 1973, 1989, 1999, 2008 – ofta sammanfallande med ekonomiska kriser och perioder av politisk och social turbulens.

Just populiströrelsernas relation till kriser har varit en omdiskuterad fråga bland populismforskarna. Ska man se populismen som ett undantag eller ett normaltillstånd? Paul Taggart (2000) menar att populismen är en reaktion på en (inbillad eller verklig) krissituation. Krisen tvingar den populistiska rörelsen att övervinna sin ovilja mot den smutsiga och korrumperade politiken, och ge sig in i politiken för att utmana eliten, som ses som ansvarig för kristillståndet.

Schenchs-Klingemann förklarar den radikala populisthögern utifrån en normalpatologi-tes: radikalhögern är en patologi, en avvikelse som kan förklaras med och framträder i kriser. Demokratin är normaltillståndet. Till skillnad från extremism/fascism så är radikalismen ”antiliberalt demokratisk”, den går utanför det normala men använder sig av demokratin (och demokratins kris). Den populistiska radikalhögern ses då som en kravleva från förr, som enbart får stöd under onormala förhållanden. Vid en kris eller snabb förändring mobiliserar de proteströster från ”moderniseringens förlorare”. Den radikala högerpopulismen uppvisar därigenom som reaktion ett tydligt släktskap till fascismen. Cas Mudde polemiserar mot denna ”normalpatologites” genom att se högerpopulismen som en ”patologisk normalitet”. Högerpopulismen är bara en radikal variant på konventionella värderingar som finns i det här samhället, motsättningar som bara väntat på att artikuleras. Snarare kan man se perioden 1945-1973 som en undantagsperiod, en historisk parantes med sin höga tillväxt, sociala stabilitet och höga sysselsättning – som inte går att göra till historisk norm. Båda dessa teser har givetvis bäring: populistiska rörelser framträder som reaktion i krissituationer, men dess ”folkliga mobilisering” måste historiceras och kan inte bedömas utifrån ett demokrartiskt normaltillstånd. (Cas Mudde: Den populistiska radikalhögern, ur Fronesis)

Det homogena folket

Folket är inte en given storhet, utan något som måste konstrueras. Vilka ”folket” skiljer sig hos olika populistiska rörelser: det kan handla om det suveräna folket, folk som klass (arbetare och/eller bönder), folk som nation, folk som en ”völkish” solidaritetsgemenskap knuten till territorium (blut und boden). Folket kan vara ett inkluderande ”enande folk” (medborgarna, icke-överhet), ett exkluderande ”vårt folk” eller ett genuint/autentiskt ”vanligt folk”/”verklighetens folk”.

Bland de flesta strömningarna inom agrar- eller den politiska populismen identifieras folket oftast med ett idealiserat hjärtland, bunden till ett geopolitiskt territorium, och som en grupp oberoende av samhällsklass. Föreställningen om ”hjärtlandet” är en exkluderande process, som skapas genom att blicka bakåt och fetischera traditioner, att ”göra som man gjorde förr” i en idealiserad storhetstid innan förfallet.

Sir Isaiah lyfter fram hur populismens folk anspelar på ett historiskt ”naturligt tillstånd”, innan krisen, och som ska återupplivas genom ett framlyftande av traditionella normer och värderingar. Det görs en åtskillnad mellan ett integrerat sammanhållet samhället och staten som politiska institutioner, som försett samhället i kris. Föreställningen menar Sir Isaiah framträder i samhällen som genomgår en snabb krisartad samhällsförändring. Koen Abts och Stefan Rummens varnar för att föreställningen av det ”homogena folket” tillhör populismens farligaste sida och bäddar för ett totalitärt samhälle, eftersom det förkastar en demokratisk pluralism, mångfald och tolerans.

Anders Hellström och Mi Lennhag beskriver i Fronesis temanummer om folket: ”populism som massrörelse gör ofta anspråk på att vara klassöverskridande – den strävar efter att förena grupper över klassgränserna och att neutralisera socioekonomiska klasskonflikter – och mobilisera folket mot en ‘eliternas klass'”.

Folket konstrueras i förhållande till vilka som ses som den (maktfullkomliga korrumperade) eliten: en elit som kan jämställas med en klass (”de besuttna”), ett politiskt skikt (politikerna, ”teknokraterna”, ”sjuklövern”), de representativa institutionerna/statsadministrationen (”byråkraterna”), den ekonomiska makten (storföretagen, bankerna), den kulturella makten (kultureliten), den juridiska strukturen, medierna (mediaetablisemanget), ideologiska strömningar (”statsfeminism”, ”kulturmarxism”), etniska eller religiösa krafter (”judendomen”, ”katolikerna”)

Populismen som form och ideologi

Populismen reducerar sociala konflikter till en förenklad elitistisk komplott, som bortser från olika styrkerelationer och social kamp i samhället. Populistiska rörelser tenderar åt att inrikta sig på sociokulturella frågor snarare än socioekonomiska. Deras styrka är att konstruera egna berättelser, myter och symboler om ”folket”, ”eliten” och ”krisen/förfallet” – där ”särdrag” i samhället ofta lyfts fram och görs till ”huvuddrag”. Populistiska rörelser försöker oftast göra sig till ägare av en sakfråga (invandring, skatter, EU osv).

Svårigheten att definiera populistiska rörelser har inte bara med att de kan ta olika former, utan även att de internt är föränderliga. Populismen har ett ”tomt hjärta”, saknar ett ideologiskt centrum, och kan fyllas med olika innehåll. Populistiska rörelser kan därigenom lyfta och släppa sakfrågor, byta huvudinriktning och anta frågor som skapar moralpanik eller massindignation för stunden. De populistiska rörelserna är kameleonter.

Ett särskilt fält inom populismforskningen är att undersöka den täta relationen mellan populistiska rörelser och massmedia. De populistiska rörelserna lever ofta i ett samspel med mediauppmärksamhet, där de samtidigt kan befinna sig i strålkastarljuset och hävda de placerats i mediaskugga.

Pierre-André Tagineff använder beteckningen ”télépopulisme” och beskriver ledarens genomslagskraft i media som en av populismens viktigaste resurser. Att hamna i mediaskugga eller strålkastarljus kan ofta vara en win-win-situation: antingen får rörelsens talesperson en plattform och kan lyfta sin politiska fråga, men ges de negativ publicitet kan det användas som bekräftelse på att de är en rörelse som avviker från eliten/etablisemanget, bevisar deras konspirationsteori och stärker deras martyrroll som ”underdogs”.

Populistiska rörelsernas genomgår oftast olika faser, enligt Cas Mudde. En ”genomslagsfas” där de försöker ta en kamp om den offentliga dagordningen och markera en politisk sakfråga som sin, för att i sin ”förtätningsfas” lyckats uppnå ett ”ståndpunktsägande”: att de till exempel är missnöjesrösten om invandring och ingen invandringsdebatt kan äga rum utan att de ges utrymme.(Cas Mudde: Den populistiska radikalhögern, ur Fronesis)

De populistiska rörelserna är ofta kortvariga. Det hänger samman med populismens egna begränsning: de uppkommer som en proteströst mot etablisemanget, men blir de inte framgångsrika så tystnar de och blir de framgångsrika så löper de risken att själva bli en del av det etablisemang de själva mobiliserat emot. De populistiska rörelserna har också ofta en svag organisationsstruktur, eftersom rörelsen oftast bygger på en direktförbindelse mellan ledarna och massorna. Ledarna ”äger” rörelsenamnet och trots populismen oftast betonar att de är en direktdemokratisk folklig reaktion mot den representativa politiken, så återspeglas inte denna direktdemokrati i en interndemokrati i rörelsen: eftersom rörelsen är en representation för det homogena folket finns inget utrymme för interndiskussion och intern idédebatt. De populistiska partiernas nedgång och fall beror ofta på interna motsättningar och stridigheter, som den svaga organisationsstrukturen inte klarar av att hantera.

Med denna begreppsdefinition av populismen kommer vi i några artiklar se närmare på olika populistiska rörelser som kommit att influera och påverka sociala mobiliseringar de senaste åren. Det som intresserar mig är att se närmare på de gråzoner och överlappningar som uppstått; att se de tvärpolitiska mobiliseringar eller oheliga allianser som kännetecknat de senaste årens massprotester. Kan populismbegreppet hjälpa oss att identifiera några av de svagheter som de senaste årens krisprotester burit inom sig?

Gramsci III: Ceasarismen – Fascismen som tredje alternativ

Den 8 november 1926 fängslades italienska kommunistpartiets ledare Antonio Gramsci för ”konspiration mot statsmakten, uppmaning till inbördeskrig, hetsande till klasshat och subversiv propaganda”. När fascisterna införde undantagsbefogenheter 1926 var fängslandet av Gramsci en av deras första åtgärder, i ett försök att tysta en kritiker och beröva den kommunistiska rörelsen en viktig organisatör. Fascismens övergång till diktatur tvingade Gramsci att ompröva sina teorier om fascismen. I sina artiklar i L’Ordine Nuovo hade han analyserat den framväxande fascismen, fascismen som reaktion på proletariatets revolutionsförsök. I artiklarna i L’Unità, när fascisterna väl kommit till makten i det demokratiska parlamentet, försökte Gramsci utveckla enhetsfronttaktiken som en möjlighet att skapa en kommunistisk proletär hegemoni i en period av ebb för den revolutionära kampen. Han antog att fascismen skulle bli en kortvarig parantes vid makten, en instabil klassallians som var inkapabel att lösa kapitalismens kris. Under fängelsetiden skedde en förskjutning i Gramscis analys, från att se fascismen som instabil till att försöka förstå fascismens hållbarhet och anlägga ett långsiktigt perspektiv. Gramsci antog i sina fängelseanteckningar att fascismen kunde bli långvarig vid makten. Den reaktionära ideologin hade fått en folklig förankring och genom en långtgående påtvingad integration gjort uppror mindre sannolika. Gramsci tog sig an i sina fängelseanteckningar att försöka förstå denna stabillitet.

Medan Gramsci sitter isolerad i sin fängelsecell händer stora förändringar ute i världen, både inom den kommunistiska internationalen och reaktionens frammarsch. Efter Lenins död 1924 tog Stalin makten över det sovjetiska kommunistpartiet och Komintern. Relationen till PCI var ansträngd vid tiden för Gramscis fängslande. Under åren 1928-1935, den så kallade ”tredje perioden”, slog Komintern an en mer ultravänsteristisk linje, där de ansåg att revolutionen fortfarande stod för dörren i Europa och huvudfiende blev socialdemokratin som stämplads som ”socialfascism”, fascismens tvillingbroder. Börskraschen 1929 ingav hopp om att en ny revolutionär kris skulle uppstå. Två år senare påbörjades revolutionen i Spanien. Men det var inte kommunistpartierna som fördes fram till makten, utan reaktionen. I januari 1933 valdes Adolf Hitler till rikskansler i Tyskland och två månader senare vann NSDAP valsegern. På Kominterns VII kongress, 1935, kastade Stalin tvärt om linjen och genomdrev folkfrontstaktiken. Kommunistpartiet skulle varje land visa sig demokratiskt, regeringsdugligt och försöka inleda allianser med alla borgerliga krafter. 1936 började taktiken framgångsrikt tillämpas i Frankrike.

Det är under denna period, mellan 1929-1935, som Gramscis 33 fängelsehäften skrivs. För Gramsci var det en hård strid för att få rätten att studera på sin cell, få tillgång till politisk litteratur och få häften att anteckna i. Han fick bara ha två häften i cellen åt gången och enstaka litteratur. Fängelsehäftena underkastades en trippel censur. Häftena lästes inte bara av de fascistiska myndigheterna, Gramsci tvingades också genomdriva en långtgående självcensur för att kunna komma runt censuren och inte förlora sina privilegier. Fascismanalysen i fängelsehäftena framgår därför aldrig öppet i dem, men de historiska tendenser Gramsci väljer att analysera är lätta att applicera på fascismen. En tredje form av censur fängelseanteckningarna utsattes för efter Gramscis död var när de sammanställdes av Togliatti i Moskva, där bitar som stred mot Kominterns folkfrontspolitik utelämnades i det urval som publicerades i Italien 1948-51 och först offentliggjordes på sjuttiotalet.

De häften som berör Gramscis fascismanalys är Quaderni 10 (som vidarutvecklar/omarbetar anteckningarna i Quaderni 8) och Quaderni 13 (”Den moderne Fursten”, som vidarutvecklar/omarbetar Quaderni 9), skrivna troligen mellan 1931-1932. Trots att de är skrivna under svåra omständigheter och under perioder av svår sjukdom, är de ett försök från Gramsci att mer systematiskt samla och organiskt uttrycka de teorier som han tidigare lagt fram sina journalistiska texter och har en röd tråd som löper igenom dem.

Civil hegemoni

Det var under Gramscis period i Moskva 1922-1923 och deltagande på Kominterns fjärde kongress som han kom i kontakt med den ryska debatten om proletär hegemoni. I Gramscis texter i Unità använder han begreppet hegemoni främst på detta sätt, att se hur proletariatet taktiskt ska kunna utöva en dominans och ledarskap över andra subalterna klasser och knyta dem till det kommunistiska projektet. I fängelsehäftena börjar Gramsci däremot använda hegemonibegreppet för att analysera borgarklassens ideologiska dominans.

Det Gramsci tar sig an är att undersöka hur undertryckta ansluter sig till styrande klassers världsåskådning, hur det borgerliga tänkandet kan bli ”sunt förnuft”. Hur vinns massorna över till den härskande klassens normsystem? Gramsci utgår från Marx uppdelning i bas (ekonomisk struktur) och överbyggnad (ideologisk och politisk samhällsstruktur), som Marx beskriver i Den tyska ideologin och Förord till kritiken av den politiska ekonomin. Relationen mellan bas och överbyggnad är tendenser, och inte nödvändigtvis realiserade med automatik. Det är en process som har sina komplikationer. Gramsci stödjer sig här på Marx skrift Louis Bonapartes adertonde brumaire. Ideologin är inte abstrakt för Gramsci, inte ett ”falskt medvetande”, utan en ”objektiv och operativ realitet”. De dominerande klassernas position och funktion vilar alltid på massornas samtycke. Denna legitimitet kräver en aktiv och praktisk inblandning för att vinna samtycke – hegemonin är inte en passiv dominerande ideologi. Den är inget som vinns en gång för alla utan måste permanent upprätthållas. Hegemonin har därigenom olika klassinnehåll: ur borgarklassens synvinkel är det samma klass vid makten, ur arbetarklassens synvinkel olika klassallianser, baserad på vilka som lyckas mobilisera arbetarklassen och får dess stöd.

Gramsci tar upp två former av maktutövande, som han hämtar från Machiavellis kentaur i Fursten: kraft och samtycke, som hos Gramsci formuleras som dominans och hegemoni, våld och civilsamhälle. Borgarklassens makt utövas därigenom inte bara genom en kontroll över våldsmonopolet, utan också genom produktionen av samtycke och medgivande. Dominansen måste kombineras med en intellektuell och moralisk ledning, som hegemoni. När den ekonomiska strukturen (basen) förbinds med en ideologisk struktur, i form av ett politiskt och civilt hegemoniskapande projekt i civilsamhället, kallar Gramsci det för upprättandet av ett ”historiskt block”.

Hegemonibegreppet ges i denna analys en mer kulturell laddning än hos Lenin. Här finns en fara i Gramsciläsningen, i ett överbetonande av en ”hegemonisk kultur” som leder till en ”kulturell syndikalism”, allt handlar om kamp över kulturell/civil hegemoni.

Peter Thomas beskriver i sin bok Gramsci and us hur hegemonin upprättas genom olika apparater: ”En klass hegemoniapparat är en bred uppsättning institutioner (förstått i dess bredaste bemärkelse) och praktiker, från nyhetstidningar och bildningsorganisationer till politiska partier, genom vilka en klass och dess allierade tar sig an sin motståndare i en kamp om politisk makt – de medel som en klassmakt i civilsamhället förvandlas till en kraft i det politiska samhället igenom.”

När Gramsci ska beskriva varför revolutionsförsöket i Italien 1919-1920 misslyckade, medan ryska revolutionen 1917 lyckades gör han det genom att beskriva hur de hegemoniska apparaterna i ”väst” var starkare än de i ”öst”. I Ryssland hade tsarmakten bara repression att falla tillbaka på, medan i Italien kunde bourgeoisin mobilisera civilsamhället, det fanns en sfär där den kunde utöva en kulturell hegemoni.

”I öster var staten allt, det civila samhället var primitivt och geléartat; i väster rådde ett väl avvägt förhållande mellan stat och civilt samhälle och så snart staten råkade i skälvning skönjde man genast det civila samhällets kraftiga struktur.” (Den moderne Fursten)

Civilsamhället ska här förstås som det används hos Marx, som alla ickestatliga institutioner i kapitalismen och är ej synonymt med individuella ekonomiska behov. Gramsci hänvisade till Marx beskrivning i Louis Bonapartes adertonde brumaire hur bourgeoisin och Napoleon III försökte mobilisera, kontrollera och reglera civilsamhället.

Perry Andersen går i artikeln ”The antinomies of Antonio Gramsci” igenom de olika glidningar som hegemonibegreppet och framför allt relationen mellan staten och civilsamhället – som överbyggnadens två nivåer – har i Gramscis skrifter: hur Gramsci tenderar att ibland se relationen mellan civilsamhället och staten som en balanserad relation där de ställs i kontrast emot varandra, ibland behandla staten som summan av det politiska samhället (partier, parlamentarism) och civilsamhället, och ibland se staten och civilsamhället som identiska. Ibland beskrivs hegemonin som den kraft som används inom civilsamhället, medan kraft/dominans den som används politiskt av staten. Peter Thomas väljer att i sin bok om Gramsci betona relationen mellan stat/politisk hegemoni/dominans och civilsamhälle/kulturell hegemoni som en dialektisk enhet, verksam på båda planen integrerat och som bildar staten som en integrerad stat i väst. Perry Andersen betonar snarare hur den borgerliga demokratin bygger på en uppdelning mellan staten och civilsamhället, privat och offentligt, ekonomi och politik – denna uppdelning är en specifik relation som är viktig för arbetarklasspolitik och en separation som måste övervinnas.

I sin analys av kulturell hegemoni och civilsamhällets roll i väst övergår fascismen för Gramsci att bara vara en våldsam reaktion, bourgeoisins användande av illegala metoder för att återställa legalismen, till att betrakta fascismen som en rörelse som mobiliserar civilsamhället och försöker skapa konsensus och samtycke, för att få en långsiktig hållbarhet. Den reaktionära mobiliseringen och hegemonin över civilsamhället stampades inte instrumentellt fram som svar på proletariatets revolt, utan har en lång historia.

Ställningskrig

Ett starkt civilsamhälle och stark borgerlig hegemoni komplicerar möjligheten för den proletära revolutionen. Gramsci tog upp en tråd från Rosa Luxemburg, som jämfört den revolutionära strategin med krigsstrategin med ett manöverkrig. Gramsci lyfte istället fram den andra av de två konkurrerande strategierna under första världskriget: ställningskriget. Vad kunde dessa krigsstrategier lära klasspolitiken? Gramsci menade att den revolutionära strategi som Rosa Luxemburg förespråkat (”Viktigaste böckerna inom motsvarigheten till manöverkrig i politiken”), men även Leo Trotskij med sin permanenta revolution och de franska syndikalisterna med sin generalstrejk, det vill säga ett snabbt manöverkrig som slog in en bräsch i den borgerliga makten var effektiv i stater med svagt civilsamhälle och enklare struktur. I det framåtskridna och utvecklade borgerliga samhället, har civilsamhället ”blivit en mycket komplicerad struktur som är motståndskraftig mot det omedelbara ekonomiska elementets (kriser, depressioner osv) katastrofala ‘infall’: det borgerliga samhällets överbyggnad är som skyttegravssystemet i det moderna kriget” (Den moderne fursten). Civilsamhället är som befästa försvarssystem som förhindrar rörlighet och snabba attacker och skapar en motståndskraft mot kriser.

Gramsci diskuterar tre möjliga revolutionära strategier: manöverkrig, ställningskrig och underjordiskt krig. Som exempel på manöverkrig nämner han strejken, som ställningskrig den gandhianska bojkotten och det underjordiska kriget ”arditismen”, militanta stormtrupper. Manöverkriget är den insurrektionella kamper för att erövra makten, storma vinterpalatset. Men även ställningskriget måste ses som en revolutionär strategi, förbundet med uppbyggandet av en mothegemoni i civilsamhället, upprättandet av ett historiskt block som gör sig redo att utmana makten. I vissa textpassager skildras de olika strategierna som tätt sammanhängande, manöverkriget kan övergå i ett ställningskrig, ställningskriget kan föregå och lägga grunden för manöverkriget. Medan i andra stycken så beskrivs strategierna som mer passande för olika perioder eller länder, beroende på om statsmakten baserades enbart på kraft eller även hegemoni genom civilsamhället. Ställningskriget blev då den revolutionära strategin för ett utvecklat borgerligt samhälle med ett komplext försvarssystem i sin hegemoni över civilsamhället. Ställningskrigets uppgift var att undergräva denna ideologiska hegemoni.

I L’Unita i september 1926, kort innan Gramsci greps, diskuterade han att möjligheten till manöverkrig som revolutionär strategi, att med strejken utmana makten, hade avslutats redan i mars 1921, bara två månader efter att PCd’I bildats. PCd’I hade därmed missat chansen att ställa sig i täten för en proletär revolt av rysk modell. Strategierna hängde i denna text tätt samman med en kampcykels/revoltvågs flod (manöverkriget möjligt) och ebb (som krävde ställningskriget). När fabriksrevolten tappat sitt momentum 1920 hade PCI behövt slå om omedelbart till att förankra sig i civilsamhället, bygga allianser med andra subalterna klasser, samlas kring dagskrav som arbetarenhet gick att uppnå till, binda upp socialistpartiets bas och oorganiserade arbetare till kommunistpartiet: det vill säga tillämpa enhetsfrontstrategin.

”… positionen med en instabil jämvikt gav upphov till den italienska fascismens kraft, som organiserade sig och grep makten genom metoder och system som – även om de hade en italiensk egenart, var förbundna med den italienska traditionen och den omedelbara situationen i vårt land – hade och har en viss likhet med metoderna och systemen som beskrevs av Karl Marx i Louis Bonapartes adertonde brumaire, det vill säga den allmänna taktik som bourgeoisin i fara har använt i alla länder”. (Luciano Canfora, Gramsci in carcere e il fascismo, 2012)

Gramsci nämner även en tredje revolutionär strategi, ”arditismen”, stormtrupperna, vilket underförstått är den form den fascistiska reaktionen tog 1920-1922. ”En försvagad statlig organisation är som en förslöad här; så träder stormtrupperna i funktion, dvs de privata väpnade organisationerna, som har två uppgifter: använda olagliga medel, medan staten förefaller att hålla sig inom laglighetens gränser, för att omorganisera själva staten”. (Den moderne fursten). Gramsci varnar dock för att denna metod är svår att använda för en proletär revolt, ”man inte kan härma de dominerande klassernas kampmetoder utan att lätt falla i bakhåll”. ”Att tro att man mot den privata illegala verksamheten kan sätta upp en annan liknande verksamhet är enfaldigt; det innebär att tro att staten evigt förblir overksam, vilket aldrig inträffar…” Det är även en fråga om ekonomiska resurser, den kommunistiska rörelsen kan inte ha specialutbildade eller permanenta stormtrupper, som de privatarméer bourgeoisin kan finansiera, efter som den proletära kampen sker ideellt och inte avlönat.

Passiv revolution

Ett centralt begrepp hos Gramsci för att förstå fascismens hållbarhet är begreppet ”passiv revolution”. Gramsci rör sig med det begreppet bortom reaktionen som ett manöverkrig och börjar betrakta dess långsiktiga förändringar ovanifrån. Den passiva revolutionen är en restaurationsrevolution som verkar genom långsamma förändringar, kapilärt i samhället, genom ”molekylära modifikationer” som omvandlar hela samhällsstrukturen utan en folklig revolution underifrån.

Gramsci utgår från varje samhällsförändrings objektiva och subjektiva förutsättningar. Finns de objektiva förutsättningarna kan de subjektiva inte utebli, en ”ingen samhällsformation försvinner innan produktivkrafterna mognat” och de ”materiella förutsättningarna är redo”. Men vilken form de subjektiva krafterna tar när förutsättningarna är redo är inte givet – de kan variera i omfattning, intensitet eller olika subjektiva krafter kan stå i motsättning till varandra. Förändringen kan vara progressiv, reaktionär eller olika mellanformer: antireaktionär utan att vara progressiv, eller progressiv i en reaktionär form. Gramsci tar sig i Den moderne Fursten an och analyserar olika historiska exempel.

Det första exemplet är de borgerliga revolutionerna under 1800-talet. De borgerliga revolutionernas avslutades inte med epoken 1789-1848, som var en period av folkliga massrevolter, utan fortsatte 1800-talet ut. Bourgeoisins nedbrytande av feodalsamhället och dess monarki pågick inte bara genom öppna revolter, utan fortsatte även i perioder som framstod som reaktioner och återgångar till monarkin – men dolt och på ett djupare plan. Utifrån en läsning av Louis Napoleons adertonde brumaire diskuterade Gramsci Napoleon I, Napoleon III och Bismarcks samhällsföränindringar som passiv revolution: ”perioden av revolution underifrån kommit till ett slut, åtminstone för stunden; nu börjar en period av revolution ovanifrån”. Statens organisationsstruktur hade blivit allt fastare, autonomt och mer komplex, civilsamhället mindre autonomt. Genom liberalismens passiva revolution och ställningskrig 1815-1870 hade överbyggnaden anpassats till de förändrade produktivkrafterna.

Även det italienska nationella enandet 1848-1871, risorgimento, tolkade Gramsci på samma sätt som en passiv liberal revolution, ett frammognande av den borgerliga nationen. Gramsci analyserade samspelet mellan de olika borgerliga krafterna, vad som hindrade radikalerna i Aktionspartiet att gå över till jakobinism och inordna sig i ett moderat program. Statsmannen Cavour, menade Gramsci, lyckades binda upp Aktionspartiet, genom att både vara medveten om sin och deras historiska uppgift, medan de enbart var medvetna om sin egen uppgift. Den borgerliga nationella rörelsen var en klassallians mellan industribourgeoisin i nord och markägarna i syd, vilket förhindrade att enandet medförde radikala markreformer – trots att enandet skedde genom en ”demagogisk” massrörelse. Det nationella enandet som en passiv revolution var ”Ett progressivt enande på ett reaktionärt sätt”.

Som tredje exempel diskuterade Gramsci fascismen och fordismen (av honom kallad ”amerikanismen”) som två lösningar på samma kapitalistiska kris. Gramsci menade att både amerikanismen och fascismen var två former som lyckades modernisera kapitalismen ovanifrån, båda lyckades skingra och bryta upp proletariatets styrka, separera proletariatets intressen från böndernas, och därigenom återvitalisera kapitalismen. Båda kunde därför betecknas som passiva revolutioner, restaureringsrevolutioner, som försökte överkomma en organisk kris. Genom att upprätta sin egen version av fordismen efter den globala finanskrisen 1929, i form av korporativismen, påbörjade fascismen en passiv revolution som förändrade den ekonomiska strukturen till en blandform mellan planering och liberalism. Denna passiva revolution menade Gramsci var skälet till att fascismen överlevt sin första instabila fas, att efter dess period av manöverkrig 1917-1921, inträdde den en period av ställningskrig. Fascismen riskerade att därigenom få samma hållbara utveckling som liberalismen under dess passiva revolution; fascismen (och amerikanismen) var den ”nya liberalismen”. Genom överkommandet av den organiska krisen försökte fascismen få massornas konsensus, så social hegemoni. Denna analys gick bortom att bara se fascismen som reaktion.

Organisk kris

I anteckningsboken Den moderne Fursten, där Gramsci samlade sina anteckningar om Machiavelli, utvecklar han sin partiteori. Texten bygger vidare på artikeln Il Capo (ledaren), som Gramsci publicerade i L’Ordine Nuovo efter Lenins död 1924, och där han försöker särskilja vad som kännetecknade Lenin från Mussolini som en historisk ledare, som agerar parti i en historisk situation. Hur ser relationen ut mellan massa, avantgarde och ledning? I Den moderne fursten diskuterar han den nya ”fursten” som en sorelsk myt, en symbol för den kollektiva viljan.

”Den moderna fursten, myten-fursten, kan inte vara en verklig person, en konkret individ; den kan bara vara en organism, ett sammansatt samhällselement i vilken det redan föreligger en begynnande konkretisering av en erkänd kollektiv vilja som redan delvis hävdat sig i handling. Denna organism är redan given den historiska utvecklingen, och det är det politiska partiet: den första cell i vilken är inneslutna de frö till kollektiv vilja som tenderar att bli universella och totala”. (Den moderne Fursten)

Ideologin som sorelsk myt måste ha sin förankring i folket för att ha förutsättningen för att bli en nationell-folklig kollektiv vilja. ”… en politisk ideologi som framläggs inte som kall utopi eller doktrinärt resonemang, utan som en skapelse av konkret fantasi, som verkar på ett splittrat och pulveriserat folk för att upptäcka och organisera dess kollektiva vilja”. Genom att skapa en politisk sammansättning, genom civil och politisk hegemoni, skapas ett historiskt block, ”motsatsernas och de åtskildas enhet”.

Det organiska partiet som ”den moderne fursten” är inte ett formellt parti, utan det ”ideologiska partiets intellektuella generalstab” är snarare en samling av olika krafter som ”… arbetar som om den vore en fristående levande kraft, överlägsen partiernas och ibland betraktad som sådan av allmänheten”. Parti och massa befinner sig i en tät relation, vilket gör att ett parti aldrig blir fullbordat eller fullständigt format, partiblivandet är snarare en process i rörelse.

Även anarkiströrelsen beskrivs av Gramsci som fungerande som ett parti, men av mer indirekt karaktär, och som verkar inom det organiska partiet för att driva det åt ett håll och ta kampen om klasshegemonin genom den direkta aktionens propaganda. ”… anarkiströrelsen inte är självständig, utan lever i de andra partiernas marginal, ‘för att fostra dem’”. Det finns en anarkism inneboende i varje organiskt parti; ”Vad är de ‘intellektuella och cerebrala anarkisterna’ annat än en aspekt av denna ‘marginalism’ i förhållande till de dominerande sociala gruppernas stora partier?”

Ett organiskt parti, eller historiskt block, är alltid en fråga om klasshegemoni över olika skikt och sammanbindandet av olika klassegment i ett gemensamt projekt – ett projekt som alltid baseras på ett samtycke underifrån. Men här kommer skillnaden in mellan olika historiska block, om hur de relaterar till mobiliseringen, hur detta samtycke skapas.

”Det framträder emellertid två former av ‘parti’ som såsom sådant tycks undandra sig direkt politisk aktion: det som består av en elit bildade män, som har funktion att ur kulturens och den allmänna ideologiernas synpunkt leda en stor rörelse av besläktade partier (som i realiteten är funktion av ett och samma organiska parti); och under senare tid ett parti som inte består av en elit utan av massor, vilka såsom massor inte har annan politisk funktion än en rent allmän trohet, av militär typ, mot ett synligt eller osynligt politiskt centrum. ” (Den moderne Fursten)

Den senare rörelsen, fascismen, kännetecknas av en demagogisk massmobilisering: ”Massan tjänar helt enkelt till ‘manöver’ och ‘intas’ med moralpredikningar, känslomässiga sporrar, messianska myter om väntan på en sagolik tidsålder där alla motsatser och allt elände i det närvarande automatiskt skall upplösas och botas”.

Gramsci föreslår följande analysväg för att se förbindelsen av massan till partiet:

1. Det sociala innehållet i den massa som ansluter sig till rörelsen
2. Vilken funktion har denna massa i den styrkeojämvikt som skapas
3. Vilken politisk/social innebörd har de krav som ledarna ställer och som når samtycke? Mot vilka behov svarar de?
4. Stå medlen i samklang med det mål man uppställt?
5. Hypotesen i rörelsen med nödvändighet kommer att ändra natur och tjäna andra syften än den anhängarmassorna väntar sig.

Partier är klassuttryck. Men varje parti kan även knyta till sig andra klassintressen, utöva hegemoni över andra klassegment och knyta dem till sig. Gramsci intresserade sig särskilt för vad som hände när sociala grupper skiljdes från sina partier, den organiska kris som uppstod.

”Fastän varje parti är uttryck för en social grupp och bara för en, inträffar det likväl, att vissa partier visserligen representerar en enda social grupp, under vissa givna förhållanden, men utövar en funktion av jämvikt och skiljedom mellan den egna gruppens intressen och de andra grupperna och åstadkommer att utvecklingen av den grupp de representerar äger rum med samtycke och hjälp från allierade grupper eller rent av från grupper som är avgjorda motståndare.” (Den moderne Fursten)

Olika klasser kan omorientera sig olika snabbt, en härskande klass ställer om sitt program snabbare än underordnade klasser. Partiet måste i det läget vara flexibelt och snabbt kunna reagera. Den största faran är partibyråkratin, att partiet agerar vanemässigt och konservativt. Byråkratin riskerar att partiet töms på sitt sociala innehåll och blir självtillräcklig, en mumifierad och anakronistisk luftkonstruktion, oförmögen att förstå den föränderliga politiska situationen. Återigen hänvisar Gramsci till Louis Bonapartes adertonde brumaire.

När de traditionella partierna inte längre erkänns som en uttrycksform för sin klass eller klassfraktion uppstår en organisk kris. Den organiska krisen är en hegemoni- och auktoritetskris, där den ledande klassen misslyckats i sitt politiska projekt eller med våld försökt framtvinga samtycke. Denna period är en ömtålig, turbulent och farlig period, ett öppet fält där karismatiska personer och våldshandlingar kan få utrymme. Under sådana perioder kan massrörelser av bönder eller småborgerliga intellektuella uppkomma, som går från passivitet till aktivitet, och genom demagogiska löften ”ställer krav som i sin oorganiska helhet utgör en revolution”. I organiska kriser finns öppningar för karismatiska ledare, våldsamma gaturörelser av militär karaktär, ”rörelse av ’kosack-typ’”, med mobiliseringar av krigsveteraner och pensionerade militärer.

”När krisen inte får denna organiska lösning utan istället löses genom en karismatisk ledare innebär detta att det föreligger en statisk jämvikt […]; att ingen grupp, varken de konservativa eller den progressiva, har kraft till seger och att även den konservativa gruppen har behov av en herre.” (Den moderne Fursten)

Ceasarismen

Det är här Gramsci visar på det öppna i den politiska sammansättningen ur klassens tekniska sammansättning. När de progressiva klasskrafter som verkar i samklang med produktivkrafternas utveckling hamnar i en blockering i mötet med de klasskrafter som stöder sig på en tidigare produktionsform, som ännu inte helt uttömt sina historiska möjligheter. Låsningen och styrkejämvikten skapar en öppning för andra krafter att tillkämpa sig utrymme. Denna lösning är ”bonapartismen”, eller ”ceasarismen” som Gramsci väljer att kalla den – de två beteckningarna används synonymt.

”Man kan säga att ceasarismen uttrycker en situation, där de kämpande krafterna på ett katastrofalt sätt uppväger varandra, dvs de väger så jämnt att den fortsatta striden inte kan sluta annat än med ömsesidig förintelse. När den progressiva kraften A kämpar mot den regressiva kraften B, kan det inte bara inträffa att A besegrar B, eller att B besegrar A, detta kan också inträffa att varken A eller B vinner utan bara får varandra att förblöda och att en tredje kraft C ingriper utifrån och lägger under sig vad som återstår av A och B”. (Den moderna fursten)

Den ceasaristiska lösningen är när en tredje kraft kliver in, en godtycklig lösning kopplad till en stor personlighet. ”Historiska tilldragelser som kulminerat i en stor ‘heroisk’ personlighet.” I Italien trädde fascismen in som en sådan kraft när bourgeoisin inte klarade av att lösa kapitalismens kris och proletariatet var oförmöget att gripa makten. I den instabila jämvikten uppstod ett utrymme för en tredje kraft att agera som ”skiljedomslösning”.

Gramsci skiljde på två former av ”auktoritär politik” eller ceasarism, en progressiv och en ”objektivt regressiv och reaktionär”. Som exempel på den förstnämnda tog han upp Ceasar och Napoleon, som exempel på den andra Louis Bonaparte/Napoleon III och Bismarck, även om gränsen inte var hårfin – han antyder att Napoleon III var bärare av en ”objektivt progressiv” liberal förändring (passiv revolution) trots sin reaktionära form (restauration).

1848 gjorde de progressiva krafterna en framryckning i ett förtidigt stadium, när förutsättningarna inte var mogna. Samtidigt hade de ”existerande sociala formerna inte uttömt sina utvecklingsmöjligheter”. Napoleon III representerade fullföljandet av dessa inneboende och latenta möjligheter. Napoleon III var regressiv genom att hans regim bara var en kvantitativ gradskillnad, en utveckling av samma statstyp. Ceasar och Napoleons maktövertaganden däremot var progressiva eftersom de innebar en kvantitativ-kvalitativ artskillnad, en övergång och utvecklandet av en ny statstyp. Den reaktionära/regressiva ceasarismens mobilisering byggde på att varje samhällesformation alltid hade en marginal att ta av från tidigare strukturer. ”… eftersom en social form ‘alltid’ har marginalmöjligheter till fortsatt utveckling och organisatorisk ordning, och särskilt kan den räkna med den relativa svagheten hos den progressiva motståndarstyrkan…”

Den regressiva ceasarismen kunde gripa tillbaka på ett legalt statsvåld eller ett illegalt kosackvåld, men ”den moderna ceasarismen snarare är polisiär än militär”, för att ”lägga fjättrar på historiens levande krafter”. Den eftersträvade ”ordning snarare än militärt krossande”, och sökte vidmakthålla andra klassers svaghet snarare än att krossa dem. Det gällde att ta hänsyn till hur relationen såg ut mellan de fundamentala klassernas huvudgrupper av olika typ, socio-ekonomisk och teknisk-ekonomiskm samt vilka allierade de hade (och om de var underkastade hegemoni eller dominans), som exempelvis militärer, bönder, småbourgeoisin och så vidare.

En stor heroisk personlighet var ingen nödvändighet för bonapartismen, det kunde uppstå en ceasarism utan Ceasar, i form av en koalition eller samförståndsavtal. ”Varje koalitionsregering är en begynnelsegrad av ceasarism”. Gramsci försökte se närmare på hur labourledaren i England, MacDonald, lyckats samla en konservativ majoritet i en parlamentarisk kompromiss, som ett exempel på ceasarism.

Gramsci tar även upp ett exempel på en blockering av ceasarismen; den så kallade Dreyfusskandalen i Frankrike och den rörelse den gav upphov till. Dreyfusrörelsen ”förhindrat uppträdandet av en ceasarism under förberedelse, av klart reaktionär karaktär”. Dreyfusrörelsen kunde inte klassificeras som revolutionär, men inte heller reaktionär – den var ”relativt progressiv”, men av gamla latenta krafter som en ceasaristisk reaktion inte förmått utnyttja. ”Marginalkrafterna”, denna gång i form av städernas ”underordnade element” och småborgare, snarare än bönder, var ej progressiva och kunde inte bli ”epokgörande”. De var ur stånd att själva uttrycka en egen rekonstruktiv vilja, men lyckades undanrycka basen från reaktionen. ”De har blivit historiskt effektiva pga motståndet konstruktiva svaghet, inte pga en egen inre styrka”. (Den moderne Fursten)

Enhetsfront eller folkfront?

Gramscis texter handlade alltid om revolutionär strategi och försöka utröna hur strategin måste ändras beroende på om den proletära kampen befanns sig i ett ebb eller flod, hur den nationella kontexten såg ut, den inhemska bourgeoisin, staten och civilsamhällets roll. De relaterade även i högsta grad till Kominterns diskussioner om internationell strategi. Gramscis fängelseanteckningar måste bedömas med utgångspunkt i denna diskussion. Men också utifrån den isolering Gramsci skrev i, den begränsade insyn han hade i Kominterns fortsatta öde efter staliniseringen och de olika kursändringarna i dem. Och även om Gramsci var isolerad från den diskussionen kom hans texter senare att användas för att legitimera olika politiska projekt och strömningar som kom efter hans tid. Gramscis tänkande formades av diskussionen i Komintern under dess formerande period (1917-1925), andra period (1925-1928) och i viss begränsad mån den ultravänsteristiska tredje perioden (1928-1935).

Efter PCd’Is bildande och fascisternas maktövertagande befann sig Gramsci i Moskva från maj 1922 till november 1923, för att sedan flytta till Wien december 1923 till maj 1924, där han ansvarade för Kominterns nygrundande byrå för antifascistisk aktion.

PCd’I var mellan 1922 och 1926 ett semilegalt parti. En stor del av partiets kader satt fängslade och strukturen var under konstant angrepp från fascisterna. Bordiga fängslades 1922, han frikändes och friades – men vägrade återta sin position som PCd’I:s ledare och plats i centralkommittén. Partiet befann sig därigenom i ett ledarlöst interregnum mellan 1923-1924, sliten mellan Bordigas vänstermajoritet, Gramscis centerströmning och Tascas högerströmning. Gramscis politik försökte manövrera i det landskapet, mellan den internationella utvecklingen och enhetsfronten, inhemska italienska situationen med fascismen, och kampen inom partiet mot Bordiga och Tasca.

Italienska kommunistpartiet var under denna period oense med Komintern i flera centrala frågor, framför allt kring enhetsfrontstaktiken. Partiet hade nyligen brutit med socialistpartiet och det smärtade att inleda på Kominterns order inleda ett samarbete med den socialdemokratiska ledningen. Både Bordiga, Togliatti och Gramsci var överens om att en enhetsfront måste byggas underifrån, i att söka samarbete genom gemensamma aktioner och dagsfrågor på kommunisternas initiativ för att få med sig massorna. På Kominterns femte kongress 1924 i Moskva ägnade Togliatti och Bordiga en stor del av sina tal åt att kritisera socialdemokraterna som vänsterfascister, vars pacifikationspolitik avväpnade arbetarklassen. Enhetsfronten underifrån behövde kämpa på två håll, både mot fascismen och socialdemokratin. Socialdemokratin hävdade att den proletära revolutionen inte längre stod på dagordningen, medan Komintern såg bakslagen som en tillfällig ebb i den revolutionära rörelsen.

1924 skiftade italienska kommunistpartiets ledarskap från Bordigas vänsterfraktion till L’Ordine Nuovokretsen och Gramsci återvände till Italien och blev PCd’I:s nya partiledare. Han började bygga upp partiet igen, lyckades genom grundandet av tidningen Unità (enhet) bedriva enhetsfrontspolitik och knyta till sig socialistpartiets vänsterfalang.

Gramsci tillträdde i ett ögonblick då en tillfällig lucka öppnades, i samband med skandalen kring mordet på Matteotti och regeringskrisen för Mussolini. Under ett halvår, hösten 1924, lyckades den borgerliga antifascistiska oppositionen organisera sig igen och kommunistpartiet kunde stärka sina strukturer. Men redan i januari 1925 lade Mussolini locket på och fascisterna inledde en ny våg av repression. I oktober 1925 tecknade arbetsköparna ett kollektivavtal med enbart de fascistiska korporationerna, vilket gav de fascistiska facken ensamrätt till förhandling. Socialistiska facket CGL stängdes därmed ute och föll samman, medan de av Gramsci uppbyggda kommunistiska autonoma fackliga kommittéerna inom CGL, commisioni interne, utsattes för repression – och försökte återuppbygga CGL underjordiskt. Kommunistpartiet intensifierade sitt arbete att skapa autonoma fackkommittéer. I november 1925 ställdes all oppositionsmedia under fascistisk kontroll, även om socialistiska Avanti och kommunistiska Unità lyckades fortsätta komma ut semilegalt. Fascistpartiet började steg för steg under 1926 lägga grund för en korporativ ordning inom ekonomin, som sedan kom att byggas ut under trettiotalet.

Komintern genomgick många tvära kast under Lenins sjukdomsperiod och efter hans död. Efter den misslyckade revolutionen i oktober 1923 genomfördes en vänstersväng, vilket underlättade PCd’Is relation till Komintern. Samtidigt utbröt en maktkamp inom det sovjetiska kommunistpartiet vilket fick stora konsekvenser för den kommunistiska rörelsen internationellt. Den ”andra” perioden inom Komintern, kännetecknades av Zinovievs vänstersväng 1924-1926 och Bukharins högersväng 1926-1928. Komintern centraliserades och påbörjade en kamp mot vänsterfraktionen kring Trotskij och Zinoviev, vilket förenade Bukharins höger och Stalin – och gav genomslag för deras devis om ”socialism i ett land”. Vänstersvängen avmattades av Macdonald-regeringens fall i Storbritannien och Herriots i Frankrike, Hindeburgs steg mot makten i Tyskland och repressionen mot tyska KPD, Mussolinis ökade maktbefogenheter i Italien och den reaktionära svängningen i Polen och Estland – som alla sågs som ytterligare tecken på att kapitalismen temporärt hölls på att stabiliseras upp.

Bukharins tes om kapitalismens ”relativa stabilisering”, efter nederlaget i Tyskland, krävde defensiva strategier. Gramsci var skeptisk till stabiliseringstesen och fortsatte hävda att revolutionen fortfarande kunde komma upp på dagordningen. Han menade, i polemik mot både Bukharin och Trotskij, att det inte gick att lansera en enhetlig internationell strategi, utan den måste skräddarsys i varje land utifrån landets strukturella position i världsekonomin, om det var läge för en offensiv eller defensiv fas. Överklassen hade i länderna olika tillgång till politiska och organisatoriska resurser. Partiets uppgift var fortfarande att förbereda för revolutionen oberoende av kapitalismens fluktuation. Att ta makten var alltid på agendan, oavsett om kampcykeln befann sig i ebb eller flod. Gramsci hamnade därigenom i konflikt med ”socialism i ett land”-doktrinen, som han kritiserade för att måla över kommunismens förluster genom att bara hävda att en ny ekonomisk fas inletts.

Enhetsfrontsarbetet, när det väl kom igång i Italien, fortsatte dra på sig Kominterns kritik. Arbetet organiserades dubbelt, dels genom defensiva fackliga försvarskommittéer, Comitati di difesa sindacale och dels genom offensiva agitationskommittéer för proletär enhet, Comitati di agitazione. Agitationskommittéerna kritiserades av Moskva för att inte ligga i linje med Kominterns politik. Ännu mera kritik fick Bordiga och vänsterströmningens samarbetskommittéer, Comitati d’Intesa, som fick upplösas efter Kominterns kritik.

Kominterns fraktionsstrider kom allt mer att påverka även de interna fraktionerna inom PCd’I. Gramscis politiska enhetsfrontlinje betonade Italiens särdrag och försökte agera i den specifikt nationella kontexten, vilket kritiserades av Trotskijs och Bordigas anhängare. Gramscis försökte att samla de ”folkliga krafterna” runt kommunistpartiet och ta sig an ”sydfrågan”, att den kommunistiska proletära rörelsen måste skapa en allians mellan arbetare och bönder (för att bryta ut dessa ur det fascistiska blocket) – och där hamnade han internationellt i konflikt med Trotskij. Gramsci såg enhetsfronten som ett motmaktsprojekt, vilket var en annan inriktning än Trotskijs enhetsfronttaktik från ovan. Bordiga började också bedriva ett taktiskt samarbete med Trotskijs vänsteropposition mellan 1924 och 1930, och riktade allt hårdare kritik mot Stalin.

På PCd’I:s tredje kongress, Lyonkongressen i januari 1926, kontrollerade Gramscis centerfraktion 90 procent av partiet, från att ha varit i minoritet bara två år tidigare. Även om Gramsci gav ett formellt stöd till Stalinsidan mot vänsteroppositionen, så var han tekniskt oense med Moskva hur de interna fraktionerna skulle bemötas. Gramsci manade till Kominterns centralkommitté att behålla enheten, trots oppositionens felsteg. Han såg till att den italienska vänsteroppositionen skulle få plats i alla nivåer inom partiet och Bordiga återvaldes in i centralkommittén. Gramsci riktade i ett brev till sovjetiska centralkommittén kritik mot förföljelsen av oppositionen, men Togliatti – som tagit plats som PCd’Is kontaktperson i Moskva – undvek att leverera brevet. Stämningen var spänd mellan Komintern och PCd’I när Gramsci greps av fascisterna. Togliatti fick efter gripandet i uppgift att fullfölja Kominternlinjen att skapa en enhetsfront ovanifrån, men lyckades inte implementera taktiken i Italien.

1929 utmanövrerades Bukharin och Stalin fick total kontroll över Komintern. Den så kallade ”tredje perioden” inleddes (1928-1935), med en hård opposition mot socialdemokratin, ”fascismens tvilling”. Komintern bedömde återigen situationen, efter finanskrisen, som förrevolutionär och beordrade kommunistpartierna att trappa upp det offensiva arbetet. Fascismen bedömdes som var sista stadiet i kapitalismens kollaps, revolutionen skulle bryta ur direkt ur fascismens kris – utan någon liberalt eller socialistisk parlamentarisk mellanperiod – all form av samarbete med andra antifascistiska krafter bedömdes som onödigt. Gramsci informerades i fängelset om den nya linjen 1930, vid det läget hade redan fem av åtta medlemmar i italienska kommunistpartiets medlemmar uteslutits och Bordiga slängts ut ur centralkommittén och partiet. I Komintern och PCd’I bedömdes Gramscis politik ligga i konflikt med Kominterns VI kongress. Under tredje perioden osynliggjordes därför Gramsci, han skrevs ut ur partihistorien och nämndes inte alls i partipressen. En planerad bok med Gramscis texter ställdes in.

Det var alltså i total isolering i fängelset, både från PCd’I och övriga kommunistiska fångar, som Gramsci påbörjade sitt studieprojekt i anteckningsböckerna i Turi-fängelset 1929. Hans texter utgår från och relaterar till diskussionerna inom Komintern, speciellt dess andra och tredje period, om än ofta i förtäckta ordalag. En stor del av Gramscis kritik av Trotskij i häftena verkar snarare riktad, med en machiavellisk förskjutning, mot Stalin och Bukharin (kritiken av manöverkriget som insurrektionell adventurism, bonapartismen, regressiv byråkratisk totalitarianism osv). Han kritiserade Bukharins vulgärmaterialism och Croces historicism och försökte genom sin praxisfilosofi omformulera historiematerialismen som gav större utrymme för de subjektiva ingripandena i samhällsförändringarna.

På Kominterns VII kongress 1935 skedde en ny svängning och folkfronten lyftes som samlande taktik. Stalinismen kan, med Nimtz beskrivning, skildras som en påtvingad ”demokratisering” av den kommunistiska rörelsen. Nationalsocialismens maktövertagande i Tyskland innebar ett reellt hot mot Sovjetunionen och de revolutionära förhoppningarna efter krisen 1929 hade grusats i land efter land. Kommunistpartierna skulle nu istället söka allians med alla demokratiska krafter för att rädda den liberala parlamentarismen och visa sig som trovärdiga demokratikämpar och regeringsdugliga. De kommunistiska partierna skulle bli nationellt-folkliga partier. Gramsci var i det läget för sjuk för att kunna skriva och verkar ha varit helt isolerad från diskussionerna i Komintern. 1937 avled han på ett sjukhus, strax efter att han frigivits av fascisterna.

Från att ha varit en ”onämnbar” person under tredje periodern kom Gramsci efter sin död att fylla en funktion för det italienska kommunistpartiet att förverkliga folkfrontslinjen. Gramscis historia utsattes för en revisionism och hans begrepp om kravet på en antifascistisk ”konstituerande församling”, behovet av samla de ”folkligt-nationella” krafterna (hos Gramsci att proletariatet skulle liera sig med andra subalterna krafter till ett historiskt block), fogades in i PCd’I:s folkfrontsideologi.

Togliatti lyfte fram Gramsci som en samlande nationalklenod, för skapandet av en nationell kultur. ”Gramsci tillhör varje italienare.” Teorierna om hegemoni, historiska block och passiv revolution infogades i Togliattis och PCd’Is program för strukturella reformer, transformism och politikens autonomi – och lade grunden för den italienska eurokommunismen och dess ”fredliga väg till socialismen”. 1944-1947 tog Togliatti och PCd’I plats i regeringskabinettet, efter den fascistiska regimen störtats. 1947 publicerade också Togliatti ett redigerat urval av fängelsebreven och åren efter av fängelseanteckningarna. Gramsci separerades från tredje internationalens diskussioner och presenterades som enbart en intellektuell. Det är den Gramsci som senare akademin fångade upp och lyfte in i ”cultural studies”, postkolonial teori och subalterna studier, en Gramsci helt utbruten ur sin kommunistiska och revolutionära kontext – reducerad till en teoretiker om kulturell hegemoni och de intellektuellas roll.

Gramscis texter förtjänas att läsas igen, direkt från källorna – utan att passera genom eurokommunismen eller cultural studies – eftersom de ger en bra analytisk grund för att inte bara förstå den tidens fascism, utan med begrepp som ”passiv revolution”, ”ceasarism/bonapartism”, ”ställningskrig/manöverkrig” och ”historiska block” kunna analysera dagens högerpopulistiska rörelser. Det blir nästa projekt är på bloggen.

Gramsci II – Antifascism som proletär hegemoni

”Vi vill göra som i Ryssland”, skanderade fabriksarbetarna när de fick höra nyheterna från Ryssland. I augusti tågade de spontant ut ur fabrikerna och började bygga barrikader på Turins gator. 1917 störtades tsaren i Ryssland. Den borgerliga revolutionen förbikördes efter några månader av boljsevikernas. Den första framgångsrika kommunistiska revolutionen sände vågor av hopp och chock över hela världen. Kampvågen spred sig över Europa. Arbetarna i alla länder hämtade inspiration från och blickade mot den ryska revolutionen. Upproret i Turin slutade i ett blodbad, 500 arbetare sköts till döds innan den spontana revolten upphörde. Men fabriksarbetarklassen var satt i rörelse och skulle under de kommande fyra åren gång på gång mäta sin styrka mot industribourgeoisin.

Den andra internationalen kollapsade under första världskrigets nationalistiska våg som slet sönder arbetarklassens internationella sammansättning. 1919 grundade de ryska bolsjevikerna Tredje internationalen och flera socialdemokratiska partier anslöt sig. Även italienska socialistpartiet, PSI, närmade sig Tredje internationalen. PSI blev enskilt största partiet i valet 1919 och deras fackförening CGL växte från 250 000 medlemmar vid krigsslutet till 2 miljoner. På Kominterns andra kongress 1920 deltog Amadeo Bordiga från Italien. Komintern ställde krav på PSI för att ansluta sig, bland annat att PSI skulle rensa ut hela sin reformistiska flygel – vilket partiet vägrade. Istället bildades kommunistiska fraktioner inom PSI, med Bordigas antiparlamentariska falang som den största. Den falang som fick störst medgivande och stöd från Komintern var kretsen kring tidningen L’Ordine Nuovo, med Antonio Gramsci. Tidningen positionerade sig nära den framväxande fabriksrådsrörelsen i Turin.

I april 1920 bröt en generalstrejk ut i Turin som spred sig över hela Piemonte-regionen och blev början på elva dagar av dubbelmakt då fabriksråden spred sig från fabrik till fabrik. Varken industriföretagarna eller fackföreningarna erkände fabriksråden, PSI vägrade utöka generalstrejken till resten av landet och dess tidning Avanti kritiserade fabriksrevolten. Strejkvågen slutade i ett misslyckande, men i augusti och september tog den ny fart. Strejken spreds från fabrikerna, spred sig till järnvägs- och vägarbetarna. ”Det som i april framstod som en ‘utopi’ har nu blivit offentligt accepterat”, konstaterade Gramsci. Denna gång ockuperades fabrikerna i alla större industricentra i Italien. Istället för att lägga ner produktionen tog en halv miljon fabriksockupanter och producerade för sig själva. Samtidigt som fabrikskampen expanderade var den mer defensiv. Missnöjet mot PSI växte och allt fler industriarbetare orienterade sig till den kommunistiska oppositionen kring L’Ordine Nuovo – medan Bordigas fraktion ställde sig avvisande till den ”tradeunionistiska kampen” i fabrikerna. ”Turins arbetarklass var snabba att se Tredje internationalen som världsproletariatets kropp, med uppgiften att leda inbördeskriget, gripa den politiska makten, upprätta proletariatets diktatur och upprätta en ny ordning av ekonomiska och samhälleliga relationer”, skrev Gramsci i L’Ordine Nuovo (Turins fabriksrådsrörelse, L’Ordine Nuovo 1920) Samma höst började den fascistiska rörelsen att expandera och bli ett massfenomen.

Fabrikens parti

I programmet för tidningen L’Ordine Nuovo (1920) summerade Gramsci, Togliatti mfl tidningens målsättning. Efter krigsslutet ägnade ”de all sin uppmärksamhet åt att studera fabriksproduktionen”. Med inspiration från Marx (fokus på industriproletariatet), De Leon (IWW) och Lenin (sovjeterna) inriktade de sig på att studera ”fabriken som en politisk organism” och spåra fröet till sovjeter i produktionen. ”Sovjeten är den universella formen – inte en enbart rysk institution; Sovjeter är den form i vilken proletärer överallt de befinner sig i kamp erövrar sin industriella autonomi, arbetarklassen visar sin vilja att befria sig själv. Sovjeten är självstyrets form för arbetarmassorna…” (Ordine Nuovos program, 1920). Genom att studera embryona till fabriksråd hittar man en ”offentlig”, öppen organisationsform för arbetarklassen – till skillnad från de mer exklusiva, ”privata” voluntaristiska formerna som parti/fackförening, som kräver medlemskap och tillhörighet.

I sina artiklar under fabriksockupationerna och rådsrörelsen vände Gramsci innovativt på Lenins partiteori i sin åtskillnad mellan ”den revolutionära processen” och ”de revolutionära organisationerna” (fack/parti). Den revolutionära processen sker underjordiskt, i fabrikens dolda verkstad, mitt i produktionsprocessen. I fabrikerna saknas demokrati och frihet, relationen mellan arbetare och arbetsköpare är en relation mellan förtryckta/förtryckare, utsugda/utsugare. De revolutionära organisationerna har däremot uppkommit i den borgerliga demokratiska sfären. De befinner sig inom, affirmerar och utökar den politiska friheten och generella demokratin. I den borgerliga demokratin ställs ”medborgarna” bara emot varandra som medborgare, med politiska rättigheter”.

Den revolutionära processen kan använda sig av de revolutionära organisationerna, menar Gramsci. Om massorna känner igen sig i och anser deras behov speglas i dessa organisationer kan de fylla ett syfte. Men arbetarklassen kommer inte vara revolutionär genom den borgerliga staten eller demokratin, utan ”när hela klassen i fabriken genom sin handling lägger grunden för en arbetarstat”. De revolutionära organisationerna kan bara verka inom den borgerliga politiska sfärens begränsningar. Fabriksproletariatet är däremot konfigurationen för ett nytt samhälle, vars intressen är universella för alla subalterna grupper, de rör hela mänskligheten. Formerandet av fabriksråden är den nya arbetarstatens grundbyggsten. (Fabriksrådet, L’Ordine Nuovo, juni 1920). ”Varje fabrik har blivit en illegal stat, en proletär republik som lever från dag till dag och avvaktar hur händelserna ska falla ut”. (Den röda söndagen, Avanti, sept 1920).

Gramsci angav flera skäl till fabriksråden som kommunismens frö: de agerar i en direkt antagonism mot kapitalistklassen (motsättningen är direkt mellan arbetare och arbetsköpare), proletära autonomin i fabrikerna angriper direkt den kapitalistiska äganderätten, proletariatet tvingas bli eget subjekt (klass för sig) i fabrikens motsättningar och proletariatet är enda klass som kan befria produktivkrafterna från kapitalismens begränsningar och utveckla produktionens kommunistiska potential. ”Arbetarna som ockuperar fabikerna kan inte förlita sig på några andra än sig själva. De måste därför utveckla sin initiativförmåga: från ett disciplinerat industriobjekt blir de ett ansvarstagande subjekt. De måste skapa för sig själva en kollektiv personalitet, en kollektiv själ, en kollektiv vilja”. (Fem månader senare, Avanti sept 1920).

Som massrörelse övervinner fabriksrådet problemet med att driva partikulära frågor, bara vara ”tradeunionistiskt” som fackföreningarn. Denna industriella autonomi måste återspeglas i partiet. ”[Proletariatet] visar på händelsernas inre logik, den kapitalistiska ordningens oförmåga att tillfredsställa de breda folkliga massornas behov; de visar hur kraftfull och bestämd arbetarklassen har blivit; de visar på den nära förestående förvandlingen av sociala och historiska värderingar”. (Ockupationen, Avanti sept 1920). Fabriksråden indikerar ett annat samhälle – men Gramsci påpekar samtidigt att de skapar inte själva en ny definitiv situation. Kapitalet tillåter ”… dess territorium att invaderas av en fientlig arme, men de behåller sina styrkor intakta, fortfarande i full kraft”. Fabriksockupationerna berövar inte kapitalet makten, utan den fortsätter vara i kapitalets händer genom dess kontroll över armén, den offentliga administrationen, bankväsendet, handeln och så vidare.

Gramsci invänder dock att bara krossandet av den borgerliga politiska staten inte är tillräckligt för att kallas en kommunistisk revolution. Han särskiljer mellan olika subalterna revolter, revolterna som bara är en destruktiv handling (krossandet av staten) och de proletära revolterna som är en rekonstruerande process. ”Revolutionen är inte nödvändigtvis proletär/kommunistisk om den bara vill krossa borgerlighetens politiska stat, bara vill ta över representationen/statsapparaten eller bara ett folkligt uppror som ger makten åt folk som påstår de är kommunister. Den är bara revolutionär om den befriar de proletära kommunistiska produktivkrafter som arbetats fram inom det dominerande kapitalistiska samhället”. (Två revolutioner, L’Ordine Nuovo, juni 1920). Bara yttre förutsättningar räcker inte (ett kommunistiskt parti, den borgerliga statens krossande, proletariatets beväpning), menar Gramsci i polemik mot Bordiga. Dessa ”… kan inte ersätta brist på produktivkrafternas utveckling och expansion, den proletära massans medvetna rörelse i fabrikerna för att genomdriva sin ordning. Att i fabrikerna skapas cellerna för en ny stat”.

De kommunistiska krafternas uppgift är att ge ”… medvetande och organisation åt de produktivkrafter som essentiellt är kommunistiska, för att skapa en säker och permanent ekonomisk bas för en politisk kraft i proletariatets händer”. ”Fabriksrådet, som form för producentens autonomi inom det industriella området och som bas för den kommunistiska ekonomiska organisationen är instrumentet för en dödlig kamp med den kapitalistiska regimen där förutsättningarna skapas för ett överskridande av ett samhälle indelat i klasser och där alla nya indelningar i klasser görs ‘materiellt’ omöjliga”. (Två revolutioner, L’Ordine Nuovo, juni 1920). Industriarbetet som homogen specialiserad arbetskraft (maestranze specializzate) är ”den enda kraft kapabel att fungera enande och koordinerande för hela samhället” (Lyonteserna, 1925).

I slutet av 1920 var Gramsci ensam om att försvara fabriksråden inom den kommunistiska rörelsen. Amadeo Bordiga, ledare för den kommunistiska oppositionen, riktade hård kritik mot L’Ordine Nuovo. ”Enligt dem finns den kommunistiska revolutionens essens i att sätta upp nya organ av proletär representation, vars fundamentala kännetecken är deras strikta band med produktionsprocessen; dessa organ ska inom sinom tid ta en direkt kontroll över produktionen. […] vi ser detta som ett överbetonande av tanken att det ska finnas ett samband mellan arbetarklassens representativa organ och det tekniska-ekonomiska produktionssystemets olika delar” (Bordiga, Upprättandet av arbetarråd i Italien, il Soviet 1920). Bordiga lyfte istället fram arbetarråden som massorgan, mot Gramscis fabriksråd. För arbetarråden låg fokuset på ett politiskt gripande av makten och var organ för proletariatets diktatur – som hos Bordiga likställdes med partiets diktatur. Arbetarråden var snarare territoriella enheter och inte förbunden med en viss produktionsgren. Sovjeterna kunde först i ett revolutionärt skede upprättas och uppfylla sin funktion (proletariatets diktatur). Fabriksråden kritiserades för att vara särintressen, medan arbetarråden ”… är ett system av politiska sovjeter valda direkt av massorna, med målet att välja representanter som har ett generellt politiskt program och som inte bara är talesmän för ett smalt yrkes- eller företagskategori” (Bordiga, Upprättandet av arbetarråd i Italien, il Soviet 1920).

Klasshegemoni

Problemet det proletära avantgardet stod inför, en frågeställning som kom att bli allt mer central för Gramsci efter 1920, var dess isolering från andra subalterna klasser. Å ena sidan: ”Genom att befria sig själv kommer proletariatet att förutom sig själv befria alla förtryckta klasser” (Befolkningen i kolonierna, L’Ordine Nuovo, juni 1920). Å andra sidan Turins fabriksproletariats isolering. Italien hade på den tiden fyra miljoner industriarbetare, fyra miljoner landbruksarbetare och fyra miljoner småbönder. Inom alla dessa klasser skedde en radikalisering, en våg av uppror och sociala kamper. Men de förbands inte med varandra. Gramsci kom efter fabriksrevoltens misslyckande att närma sig Bordigas oppositionella kommunistiska tendens. Bildandet av ett kommunistiskt parti, som redan redan existerar ”potentiellt” inom socialistpartiet. För industriarbetarklassen ”… är det nödvändigt med en kompromiss med de klasser som industrin utövar en begränsad hegemoni över, särskilt inom jordbruket och småbourgeoisin”. (Lyonteserna, 1925) Partiets uppgift är att upprätta denna kompromiss, att ”… bli det parlamentariska demokratiska partiet för alla förtryckta klasser, under kommunistiska proletariatets ledning”. (Två revolutioner, L’Ordine Nuovo, juni 1920)

”Politiska partier är en spegling och nomenklatur av samhällsklasser. De uppkommer, utvecklas, förfaller och förnyar sig när de olika skikt av samhällesklasserna som befinner sig i kamp med varandra genomgår en förändring i ders historiska betydelse, finner sina utvecklings- och existensvillkor radikalt förändrade och får ett större och mer klarsynt medvetande om sig själva och sina egna vitala intressen”. (Det kommunistiska partiet, L’Ordine Nuovo, sept 1920) 1920 var ett sådant historiskt ögonblick när partierna var i förändring, menade Gramsci. De stora jordbrukarnas och markägarnas parti, Partito populare, var på väg att splittras eftersom dess massbas, småbrukarna, höll på att radikaliseras. Samma utveckling såg Gramsci i PSI, en ökad konflikt mellan partiledningen och massorna. ”Här har vi förklaringen till den historiska paradoxen att i Italien är det massorna som driver på och ‘utbildar’ arbetarklassens parti och inte partiet som styr och utbildar massorna”. (Det kommunistiska partiet, L’Ordine Nuovo, sept 1920). Men hos småbönderna fanns inte någon enande kraft kapabel att skapa en stat, det fanns bara hos proletariatet.

Behovet om att bilda ett kommunistiskt parti hängde därför intimt samman med behovet av att upprätta en proletär hegemoni över de subalterna klasserna.

Antifascism

Det kommunistiska partiet bildades 1921, samma år som det fascistiska partiet. PCd’I:s kritik mot PSI kom att inriktas på deras antifascistiska politik. Gramsci menade att det var PSI:s misstag som brett folkligt parti som gjort att de tappade småborgarna till fascismen och småbönderna till Partito Populare. PSI:s analys av fascismen, menade Gramsci, gick mest ut på att se den som en ytlig manifestation av en efterkrigspsykos eller en ytlig analys av dess ideologi. Gramsci menade att fascismen var organiskt kopplad till den ekonomiska krisen och inte kan betraktas utifrån sin ideologi utan från dess objektiva realitet ”… som en spontan avknoppning på reaktionära energier som stelnar, upplöses och sammanfogas igen, som följer en officiell ledare bara när deras order motsvarar rörelsens inre natur” (Folkmilisen, L’Ordine Nuovo, 1921). Det fascistiska våldet mot arbetarrörelsen avskräckte PSI från att göra motstånd och de drevs in i parlamentariskt samarbete med de borgerliga partierna, nedtonade sin klasskaraktär och försökte sluta en pacifikationspakt med fascisterna – en pakt som visade sig vara vatten värd för Mussolini. (De två fascismerna, L’Ordine Nuovo, 1921). Den parlamentariska antifascistiska oppositionen mot Mussoliniregeringen visade sig vara tandlös, eftersom den vägrade uppmana till massaktioner utanför parlamentet. ”Men utan direkta aktioner kan fascismen aldrig störtas”, skrev Gramsci. (Varken fascism eller liberalism: Sovjetism!, L’Unita 1924). PSI och CGL:s generalstrejk i juli 1922 till försvar för konstitutionen och medborgerliga rättigheter blev ett fiasko – fascisterna tog in svartfötter och lyckades driva industrin vidare trots strejkvarslet.

Den antifascistiska oppositionen missade dessutom sin stora chans, den fascistiska regeringskrisen i samband med att fascistiska mordet på socialistiska parlamentsledamoten Giacomo Matteotti 1924 skapade en våg av indignerade protester i media och på gator. Men fascistpartiet lyckades rida ut krisen, Mussolini gick ut och tog på sig ”fullt ansvar” för händelsen och sade att nationen behövde lägga denna tragiska händelse bakom sig och gå vidare. Så enkelt desarmerades oppositionen.

”I grunden för allt finns problemet med fascismen självt: det är en rörelse som bourgeoisin trodde kunde fungera som ett enkelt ‘instrument’ för reaktionen i dess händer, men när de väl hade släppt lös den så visade den sig vara värre än djävulen, vägrade sig styras, utan fortsätte med sina egna mål”. (Fascismens fall, L’Ordine Nuovo, nov 1924).

Men den parlamentariska antifascismen var inte den enda antifascismen. Det växte även fram en militant antifascism som försökte bemöta fascisterna på gatorna. Alla milisveteraner (”arditi”, attackstyrkor) gick inte in i de fascistiska kampförbunden – flera sökte sig mer till anarkistiska och syndikalistiska idéer. 1921 bildade en gemensam vänster (PSI, PC’dI, syndikalistiska Unione Sindicale Italiana och anarkistiska Unione Anarchica Italiana) Arditi di Popolo, Folkmiliserna. Flera av Arditi di Popolos medlemmar hade deltagit i Gabriele d’Annunzios korta ockupation av staden Fiume – vilket även en stor del av fascistiska legionsmännen hade gjort. Men trots d’Annunzios inflytande på Mussolini fanns det en stark kontakt mellan en strömning inom milissoldaterna och Komintern.

Kort efter bildandet samlade Arditi di Popolo 20 000 män, organiserade i en paramilitär struktur i 144 sektioner med militär disciplin, uniformer och symboler (en döskalle med en kniv mellan tänderna). Lenin var en av de första att hylla initiativet med Arditi di Popolo i en artikel i Pravda. Arditi di Popolos mest berömda aktion var när några hundra antifascister lyckades försvara proletära kvarteret Oltretorrente i Parma mot en militär attack från 10 000 fascistiska milismän i augusti 1922. Under tiden för Mussolinis marsch till Rom var Arditi di Popolo en stark fysisk kraft att räkna med. Med PSI:s pacifikationspakt med fascisterna i augusti 1921 drog sig socialisterna ur. Även PCd’I drog sig ur, men upprättade istället egna arditi-miliser. Gramsci gav inledningsvis Arditi di Popolo sitt stöd och kritiserade kommunistpartiet för att inte ta ledning över rörelsen, det informella ledningsskapet i Arditi di Popolo utgjordes av anarkisterna och syndikalisterna kring Argo Secondari. Även om Gramsci förespråkade en militant antifascism och beväpning av proletariatet varnade han dock för att förenkla konflikten med fascisterna till bara gatukamp. Den fascistiska våldsvågen var enbart möjlig på grund av det stöd som de åtnjutit från det statliga polisväsendet – den fascistiska illegaliteten hade ett legalt stöd, vilket den antifascistiska illegaliteten saknade.

Gramsci drog parallellen till metalarbetarnas steg in i illegaliteten i september 1920, hur de var tvungna att beväpna sig för att kunna genomföra fabriksockupationerna. Men misstaget var att när man inträder på illegalitetens område måste man vara beredd att löpa linan ut, annars kommer man garanterat att förlora, vilket kommer straffas med repression och död. Man gör inte uppror halvvägs. (Arditi del Popolo, L’Ordine Nuovo, 1921)

Gramsci förespråkade en beväpning av proletariatet och menade att endast ett brett massuppror kunde hindra en reaktionär statskupp. Men en underjordisk förberedelse krävde en öppen laglig propaganda, en roll som Gramsci i polemik mot Bordiga menade att kommunistpartiet borde ta.

PCd’I måste reorganisera den splittrade arbetarklassen, skapa en ny kraft som kunde intervenera på den politiska scenen. Enhetserfarenheterna underifrån med bildandet av fabriksråden kunde ligga som modell för en antifascistisk organisering, menade Gramsci. En enhetsfront underifrån kunde skapas genom att sätta upp ”arbetar- och bondekommittéer mot fascism”. (Demokrati och fascism, L’Ordine Nuovo, nov 1921). Gramsci fick dock inte gehör för sin linje i kommunistpartiet innan fascistpartiet hann gripa makten. 1924 hade fascisterna lyckats kriminalisera och krossa Ariditi di Popolo, vilket fick flera kvarvarande antifascistiska motståndsmän att gå underjorden och börja bedriva terroristisk verksamhet. En del reste senare till Spanien och deltog i internationella brigaden i inbördeskriget. 1926 genomförde de en våg terrorattentat och mordförsök på Mussolini, vilket den fascistiska regeringen använde som förevändning att införa undantagsbefogenheter och avskaffa den parlamentariska demokratin. Kort därpå grep de och fängslade Gramsci. Den parlamentariska antifascistiska oppositionen kollapsade.

(Läs mer om Arditi di Popolo på Libcom)

Hegemoni

Från juni 1922 till november 1923 bodde Gramsci i Ryssland, studerade ryska och deltog i kommunistpartiets diskussioner. Det var under sitt år i Ryssland som Gramsci kom i kontakt med den ryska inomsocialdemokratiska debatten kring upprättandet av ”hegemoni”. Begreppet hegemoni (gegemoniya) började användas inom den ryska socialdemokratin i slutet av 1890, av Plekhanov och Axelrod. De försökte formulera en taktik hur socialdemokratin skulle kunna skaffa sig en ledande roll i demokratirörelsen mot tsaren, en rörelse där borgerliga och liberala krafter var starka. Proletariatet behövde ta ledning, vara avantgardet och utöva en dominans över de andra klasserna i kampen för de demokratiska rättigheter.

Hos Lenin överfördes hegemonidiskussionen till att handla om hur arbetarklassen skulle kunna utöva ett politiskt ledarskap över bönderna. Som ett medel för att upprätta hegemoni förespråkade Lenin i Vad bör göras? (1902) uppstartandet av en allrysk tidning, Iskra. Lenin ställde proletariatets hegemoni mot en skrå- eller korporativistisk politik som former en proletär politik kunde ta. Han polemiserade med hegemonibegreppet både mot populisterna – som ansåg att ”folket” skulle göra revolution och inte diskuterade klasskiktningar – och mot ekonomisterna – som enbart fokuserade på arbetarnas ekonomiska kamper, men överlät de rättsliga/politiska på liberalerna. För Lenin behövde proletariatet organisera sig autonomt, som proletärer, och ha ett politiskt oberoende – men de behövde samtidigt utveckla egna politiska svar i frågor som rörde andra sociala grupperingar och skaffa allierade i andra klasskikt.

Efter ryska revolutionen och inbördeskriget blev återigen hegemoni ett viktigt begrepp för Lenin, i hans sista texter från 1921, i det som kom att kallas ”Lenins sista strid”. Hur skulle den ryska rådsrepubliken kunna gå från motstånd till ett politiskt program och förändra hela sociala relationerna i samhället, upprätta en politik som lyfte ekonomin för alla subalterna klasser. Där lanserades Nya Ekonomiska Politiken (NEP) för Ryssland och enhetsfronten för Komintern. Kominterns första två världskongresser diskuterades proletariatets plikt att utöva hegemoni över andra exploaterade grupper. På den tredje kongressen, 1921, användes begreppet för första gången på borgarna – hur bourgeoisin uthövade sin påverkan över proletariatet och lyckades separera ekonomi från politik. Dessa dokument kom att ha en stark påverkan på Gramsci i Moskva, där han studerade ryska och arbetade tätt med den bolsjevikiska ledningen.

Gramsci överförde diskussionen till en västkontext: vilka var arbetarklassens hegemoniska apparater. Hur kunde man upprätta ett system av enhetsfronter, klassallianser som hela tiden omformades, där proletariatet behöll en ledning över bredare ”plebejiska” skikt. När Gramsci återvände till Italien blev det hans centrala problemställning, vad innebär en enhetsfront under ett fascistiskt styre och en arbetarklassledning i kampen mot fascismen.

(För en bra historisk genomgång av hegemonibegreppet, från ryska socialdemokratin till Gramsci rekommenderas klassikern Perry Andersen, The antinomies of Antonio Gramsci)

Enhetsfronttaktiken

På Kominterns tredje (1921) och fjärde världskongress (1922) var diskussionen om fascismens snabba framväxt central. Parollen för den tredje kongressen var ”Till massorna”, den kommunistiska intelligentian bedömde att den revolutionära vågen 1917-1920 hade mattats av och gått in i en period av ebb. Fascismen och reaktionen var inte längre bara ett hot i Italien, utan hade börjat gå ut på gatorna i Tjeckoslovakien, Ungern, Balkanländerna, Polen, Bayern i Tyskland, Österrike och visade sig även i länder som USA, Frankrike, England och Norge.

”De karaktäristiska kännetecknen för den italienska fascismen, den ‘klassiska’ fascismen, som nu har hela landet i sitt grepp, består däri att fascisterna inte bara bildar mindre kontrarevolutionära, till tänderna beväpnade kamporganiationer utan även försöker genom social demagogi skaffa sig en grundval bland massorna, i bondekretsarna, bland småbourgeoisin, till och med i vissa delar av proletariatet, varvid de skickligt söker utnyttja alla missräkningarna över den så kallade demokratin”. (Teser över Internationalens taktik, 1922)

Det viktiga att göra i det stadiet och för att förekomma reaktionen var att bygga massrörelser, söka allianser och knyta till sig socialistiska och oorganiserade arbetare till de kommunistiska organisationerna. Splittringen mellan socialistpartierna och kommunistpartierna runt om i Europa hade försvagat arbetarrörelsen – Komintern försökte hitta ett sätt att skapa en ny enhet underifrån, under kommunistpartiernas ledning. ”… kommunisterna [måste] deltaga i arbetarklassens alla elementära strider och aktioner och leda arbetarnas angelägenheter i alla konflikter mellan dem och kapitalisterna angående arbetsdagen, arbetslönen, arbetsvillkor osv.” Metoden kallades enhetsfronttaktiken. Det rörde sig om en taktik för en revolutionär minoritet, som gått från offensiv till defensiv kamp i och med kampcykelns ebb.

”Enhetsfronttaktiken är helt enkelt ett initiativ där kommunisterna föreslår att ansluta sig i en gemensam kamp med alla arbetare, som tilllhör andra partier eller grupper och med alla partilösa arbetare i och för försvarandet av arbetarklassens mest elementära livsintressen gentemot bourgeoisin. Varje kamp för det minsta dagsaktuella krav utgör en källa till revolutionär upplysning och skolning, ty kampen erfarenheter kommer att övertyga arbetarna om revolutionens oundviklighet och om kommunismens betydelse.” (Teser över Internationalens taktik, 1922)

Enhetsfronten innebar en tillbakagång till vardagskampen och dagskraven, för att kommunisterna skulle vinna inflytande bland majoriteten av proletariatet. Det var en underifråntaktik, ”enheterfrontstaktikens verkliga framgång växer fram nedifrån, från arbetarmassornas eget djup”. Man varnade samtidigt för att ingå allianser med ledande socialister eller ställa upp på gemensamma vallistor. Taktiken skulle tillämpas i ”organisatoriska stödjepunkter inom arbetarmassorna (driftsråd, kontrollkommitteer, aktionskommitteer)”.

Ur denna vardagskamp i arbetarmassorna, för att nå en ny politisk sammansättning, skulle motståndet mot fascismen bedrivas. ”En av de kommunistiska partiernas uppgifter är att organisera motståndet mot den internationella fascismen, gå före hela arbetarklassen i striden mot fascistbanden och även på detta område energiskt använda enhetsfrontstaktiken, varvid illegala organisationer är obetingat nödvändiga”.(Teser över Internationalens taktik, 1922)

Enhetsfronttaktiken blev ett krav från Komintern på sina medlemspartier att bedriva i sina respektive länder. Ett av de länder som gick mest i polemik mot taktiken var Italien. Bordiga, Gramsci och PCd’I, som nyligen brytit sig ur socialistpartiet och just bildat sitt egna parti ställde sig kallsinniga mot att återigen inleda samarbete med socialister på basplan. Bordiga kritiserade all form av frontpolitik som en återgång till den förkrigspolitik som socialistpartiet hade bedrivit för att förhindra första världskrigets utbrott och som han ansåg öppnade dörren för socialistpartiets avradikalisering och övergång till reformism. Enhetsfrontens stora förespråkare var Leo Trotskij, som kritiserade PCd’I för att förenkelt bara räkna bort fascismen som en ”kapitalistisk reaktion”. Han menade att det var en ”vulgär radikalism” att inte kunna skilja på olika former av reaktion (borgerlig diktatur, fascism) och se deras olika särdrag.

Gramsci kom själv att byta hållning i frågan om enhetsfronten. Han deltog själv som Italiens representant på Kominterns fjärde kongress 1922. När han återvände till Italien, efter att Bordiga och stora delar av centralkommittén fängslats av fascisterna, var det för att genomdriva enhetsfronttaktiken. Ett första steg blev startandet av tidningen L’Unità (Enhet) 1924.

1926 tillträdde Gramsci som ny ordförande för PCd’I och genomdrev enhetsfrontteserna. Hans position som partiledare blev kort, efter en våg av mordförsök på Mussolini infördes undantagsbefogenheter och Gramsci greps, med motiveringen ”att förhindra denna hjärna att verka i minst 20 år”. Gramsci fängslades – men inte hans hjärna. Från fängelsecellen kom han att utveckla hegemonibegreppet och skapa en teori som fick bestående inflytande på marxismen.

I nästa och sista blogginlägget om Gramsci ser vi närmare på fascismanalysen i Fängelseanteckningarna.

Gramsci I: Fascismen som reaktion

Antonio Gramsci var en av de tidigaste kommunistiska teoretikerna som försökte analysera och bemöta den framväxande fascismen på 1920-talet och satte den i relation till det misslyckade italienska revolutionsförsöket 1919-1920. I tre bloggtexter ska vi följa hur Gramscis analys av fascismen (och antifascismens roll) utvecklas i takt med fascismens framväxt och maktövertagande.

Antonio Gramsci växte upp på Sardinien under en tid av sociala protester. Fadern, som var en lägre tjänsteman, fängslades för sin politiska verksamhet när Gramsci var ung. Gramsci tvingades därför tidigt avsluta sina studier och börja arbeta för att få familjens ekonomi att gå runt. 1911 fick Gramsci ett stipendium för fattiga sardinska ungdomar för att studera på universitetet i Turin. Turin höll då på att etablera sig som Italiens främsta industricentra, med Fiat och Lancias stora fabriker. Bara mellan 1910-1920 växte Fiat från 4 000 till 20 000 anställda. Staden blev centrum för en socialistisk och facklig organisering, vilket Gramsci drogs in i. 1913 anslöt han sig till det italienska socialistpartiet, PSI. På universitetet influerades Gramsci av den italienska hegelianska filosofen Benedetto Croces praxisfilosofi. Gramsci, som var sjuklig och utfattig, tvingades avsluta studierna innan han var färdig och började istället skriva för PSI:s partitidningar.

1919 grundade Gramsci tillsammans med Palmiro Togliatti (sedmera efterkrigstidens historiske partiledare för kommunistpartiet), Angelo Tasca och Umberto Tarracini veckotidningen L’Ordine Nuovo (Den Nya Ordningen). Tidningen kom att utgöra en intern opposition inom socialistpartiet, men de särskilde sig även från den större oppositionella (antiparlamentariska) strömningen kring Bordiga. Lenin förklarade i Pravda att L’Ordine Nuovo-gruppen var de han ansåg stod närmast de ryska bolsjevikernas position. Särskilt hårt drev tidningen linjen med ett ovillkorat stöd till den framväxande självständiga rådsrörelsen som uppstått i Turin, efter Lenins devis ”all makt åt sovjeterna”. L’Ordine Nuovo kom att fungera som ett organ för fabriksråden.

Efter Första världskriget befann Italien sig i en allvarlig ekonomisk kris, som kom att pågå ända fram till 1927. Liran tappade 80% av sitt värde 1914-1920, statsunderskottet steg, produktionen minskade och veteproduktionen avtog. Som svar utbröt en strejkvåg inom de italienska fabrikerna. Fabriksråden i Turin befann sig i främsta ledet och inledde beväpnade fabriksockupationer. Under två år, de så kallade röda åren 1919-1920 (Biennio Rosso), stod Italien på gränsen till revolution. Men både PSI och den oppositionella strömningen vände rådsrörelsen ryggen och vägrade generalisera upproret och utöka generalstrejkerna i Turin. I slutet var Gramsci den enda marxist som fortsatte försvara fabriksråden. Amadeo Bordiga, ledare för den antiparlamentariska oppositionella kommunistiska strömningen inom PSI, kritiserade Gramscis stöd till fabriksråden som en ”tradunionistisk” och syndikalistisk avvikelse, inspirerad av Georges Sorel och Daniel DeLeon. Hösten 1920 avbröts strejkerna, sedan fackföreningsrörelsen gått bakom ryggen på de strejkande arbetarna.

Gramsci drog slutsatsen att fabriksrådens misslyckande bottnade i problemet att generalisera fabrikskampen utanför Turin och de stora industricentra, att proletariatet misslyckats med att liera sig med andra revolterande delar av befolkningen. Detta visade, enligt honom, på nödvändigheten att upprätta ett kommunistiskt parti kapabelt att generalisera kamperna och förbinda dem med varandra. 1921 följde Ordine Nuovo-gruppen med Bordigas strömning och bröt sig ut ur PSI och grundade Italiens kommunistiska parti, PCd’I, med Bordiga som partiledare.

Åren 1922-1923 befann sig Gramsci i Sovjetunionen. Han kom där i kontakt med den ryska debatten inom bolsjevikpartiet kring upprättandet av hegemoni, en diskussion han sedan tog med sig tillbaka och vidarutvecklade i Italien. Lenin hade insjuknat, stigit bort från makten och avled 1924. Gramsci deltog 1922 på Kominterns fjärde kongress, som till stor del ägnas åt att analysera revolutionsvågens krossande och reaktionens frammarsch. (Se Magnus Hörnqvists artikel Förlorade år och vunna insikter i Anarkistisk tidskrift samt Socialistisk Debatt nummer 201). Kongressen analyserade det nya hotet fascism. Som motstrategi lanserade de enhetsfronten – en dubbel strategi hur de europeiska kommunistpartierna både skulle försöka skapa en enad arbetarrörelse mot fascismen genom enhetsinitativ underifrån och samtidigt underminera socialistpartiernas grepp om arbetarrörelsen. Det italienska kommunistpartiet, som bara året innan brutit med PSI, tillhörde kritikerna av enhetsfrontkonceptet. PCd’I under Bordiga förkastade antifascismen – vilket fick utstå hård kritik från resten av Komintern.

De Italienska kampförbunden (Fasci italiani di combattimento) bildades av Mussolini 1919. De har redan från starten intog de en fientlig hållning till arbetarrörelsens organisationer. Samma år genomförde de fascistiska kampförbunden en attack mot PSI:s tidning Avanti!, den tidning som Mussolini själv varit redaktör för innan första världskriget. Hösten 1920 gick fascismen från att vara ett marginellt fenomen till att bli ett massfenomen och ett allvarligt fysiskt hot för arbetarrörelsen. Italienska industriförbundet gick in som sponsorer tillsammans med Banca Commerciale åt Mussolini. Den ekonomiska krisen förvärrades och 1921 gick en rad företag i konkurrs. 1922 genomförde fascisterna marschen till Rom, där kung Victor Emmanuel III utsåg Mussolini till statsminister, trots att fascistpartiet ännu var ett minoritetsparti – för att avvärja kommunisternas, anarkisternas och socialisternas hot om generalstrejk. Två månader efter Mussolinis makttillträde genomförde fascister en massaker på fackföreningsaktivister i Turin. Flera arméofficerer anslöt sig för att hjälpa de fascistiska kampgrupperna i deras attacker mot arbetarörelsen.

Under Mussolinis första år som statsminister lät han gripa Bordiga och italienska kommunistpartiets ledning. När Gramsci återvände från Ryssland skickades han tillbaka för att genomdriva Kominterns enhetsfrontsstrategi och återbygga resterna av det söndrade PCd’I. 1924 grundade han tidningen L’Unità (Enhet), 1926 ersatte han formellt Bordiga som partiledare för PCd’I och lyckades driva igenom enhetsfrontstrategin. Samma år tog Mussolini upprepade anarkistiska attentatförsök mot honom som förevändning att införa undantagsbefogenheter åt den fascistiska regeringen, upplösa demokratin och lät gripa Gramsci. Den parlamentariska antifascistiska oppositionen, bestående av liberaler och socialister, kollapsade.

Klassammansättning och reaktion

I L’Ordine Nuovo mellan 1920-1924 och i L’Unità mellan 1924-1926 publicerade Gramsci en rad artiklar där han analyserade den fascistiska rörelsens utveckling. Likt Marx i Louis Bonapartes 18 brumaire försökte Gramsci utläsa reaktionens klassammansättning. Han såg fascismen som ett politiskt uttryck som förenade två klasser. ”Den är en allians mellan småborgare i städerna och större- och mellanstora jordägare i de norditalienska jordbruksområdena Emilia, Toscana, Veneto och Umbria” (De två fascimerna/I due fascismi, L’Ordine Nuovo, 1921). Den småbourgeoisi som sökte sin representation i fascismen var de personer som ”tappat sin ekonomiska roll i produktionen med storindustrins och finanskapitalets utveckling” (Apfolket/Il popolo delle scimmie, L’Ordine Nuovo, 1921).

Småbourgeoisin var den enda ”nationella” klassen, den enda som var i behov av en enande stat och därför framstod fascismen som en lösning. De ökade klasskonflikterna hotade statens sammanhållning vilket tvingade borgare och jordägare att söka en kompromiss. Övriga borgarklassen ”överlåter parlamentet och statens institutioner till småbourgeoisin för att få bättre beskydd mot den revolutionära klassen” (Apfolket/Il popolo delle scimmie, L’Ordine Nuovo, 1921).

Fascismen trädde fram som ordningens parti, till försvar av egendom, stat och stabilitet. I det fascistiska projektet uppnåddes ett ”enande av reaktionära krafter”, ett realiserande av en organisk enhet mellan alla borgerliga krafter i en enda politisk organism. I fascismen sammanfördes parti, regering och stat. Den guddomliggjorda Mussolini var den ”personliga koncentratet av den italienska småbourgeoisin”. (Ledare/Capo, L’Ordine Nuovo, 1924)

Italien som nation enades senare än andra europeiska länder. Gramsci satte in den italienska reaktionen i nationens korta historia. ”Fascismen lyckades modifiera ett redan dominerande program av konservatism och reaktion”. (Lyonteserna/Tesi di Lione, 1925) Han delade in den unga statens historia i fyra perioder, med olika former av reaktionära block (beteckningen historiskt block hämtade Gramsci från Sorel). Under perioden 1870-1890 var rörelsen för Italiens enande (”risorgimento”) en progressiv kraft, där katolicismen utgjorde ett reaktionärt block med en kraftig förankring i jordbruket. Katolska kyrkan erkände inte den nya italienska nationen och intog en antistatlig inställning. Under nästa period, 1890-1900, luckrades det reaktionära blocket upp och agrarkapitalet påbörjade en allians med industrikapitalet. Gramsci benämnde denna period, med statsmannen Giovanni Giolitti som enande politisk kraft, som ”borgarskapets diktatur”. Vatikanen utgjorde den reaktionära kraften. I Syditalien, där närmast koloniala förhållanden rådde, började en progressiv revoltvåg utförd av självägande bönder och landlösa, de revolutionära så kallade ”fasci siciliani” (sicilianska förbunden). Under perioden 1900-1910 ökade jordbruksarbetet på storgodsägarnas marker i Norditalien kraftigt. Vatikanen bröt sin politiska isolering och började sin intervenering i civilsamhället genom grundandet av Azione Cattolica – en massmobilisering kyrkan genomförde för att inte tappa sin massbas i de allt mer radikaliserade subalterna klasserna. Motsättningen stod under denna period, menade Gramsci, mellan en insurrektionell rörelse och en reaktionär stat. Inför första världskriget hade småbourgeoisin mobiliserats – samtidigt som den kapitalistiska apparaten militäriserades och fabrikerna förvandlades till arbetarbarracker. Denna struktur tog småborgeoisin med sig ut ur kriget och organiserade pogromer mot arbetarrörelsen, katolska och socialistiska lantarbetar- och bonderörelser. Under perioden 1914-1922 ökade de subalterna klassernas revolter. Proletariatet och lantarbetarna i nord (le leghe rosse, de röda förbunden) och småbönderna i syd revolterade. Här menade Gramsci att arbetarrevolten misslyckas, den klarade inte av att gå i täten för detta folkuppror – utan hölls isolerad i fabrikerna.

Fascismen var inte bara en urban rörelse, riktad mot fackföreningsrörelsen. Den fick även starkt fäste på landsbygden. Agrarkapitalismen upprättad vita garden för att med ren terror bemöta lantarbetarnas kraftfulla tvärfackliga kommittéer, de röda förbunden. Formen överfördes sedan till städerna i form av de fascistiska kampförbunden för att bryta upp arbetarklassens styrka. Fascismen, en ”rörelse av beväpnad reaktion”, stod på dessa två kontrarevolutionära benen.

”Det står utom tvekan att reaktionen i Italien blir allt starkare och kommer försöka ta över genom våld vilken stund som helst. Reaktionen har alltid existerat, den följer sina egna utvecklingslagar och detta kommer att kulminera i den mest grymma terror världen någonsin skådat”. (Reaktion/Reazione, Avanti!, okt 1920)

Reaktion mot proletariatet

När Fasci italiani di combattimento (Italienska kampförbunden) föddes efter kriget, ur krigsveteranmiliser, ärvde de motståndet mot socialismen från förkrigstidens motsättning mellan socialistpartiet och de organisationer som förespråkade intervention i kriget.

Trots sin reaktionära målsättning förklädde fascismen sig som revolutionär. ”Ägaren, för att skydda sig, finansierar och stödjer en privat organisation, vilken döljer sin reella natur för alla och måste anta en politisk ‘revolutionär’ pose och upplösa den mäktigaste försvaren av egendomen: staten”. (Apfolket/Il popolo delle scimmie, L’Ordine Nuovo, 1921) Men fascismen hade inget revolutionärt program, ingen essens eller kärnfrågor, menade Gramsci.

”Fascismens essens uppkom 1922-1923 ut ett visst system av maktrelationer som fanns i det italienska samhället. Idag har det systemet förändrats i grunden och dess ‘essens’ har försvunnit. Fascismens kännetecken är att lyckas bilda en massorganisation av småbourgeoisin. […] Fascismens orginalitet består i att ha funnit en adekvat organisationsform för en social klass som alltid varit oförmögen att ha en enad struktur och en enhetlig ideologi: denna form är den mobiliserade armén. Milisen är därigenom det Nationella fascistpartiets kärna: det går inte att upplösa milisen utan att även hela partiet upplöses.” (Den italienska krisen/La crisi italiana, L’Ordine Nuovo, 1924)

Efter första världskriget var den italienska statsmakten svag och hade förlorat folklig legitimitet. Generalstrejker i fabrikerna, lantarbetarrevolter och de landlösas uppror kanaliserade ett omfattande socialt missnöje i olika delar av landet. Armén hade kollapsat efter italienska krigsförlusten och behövde omorganiseras underifrån, av de lägre officerarna och samla milisveteraner. Denna process pågick parallellt med fascismens framväxt. Många milisveteraner och underofficerare sökte sig till de fascistiska kampförbunden.

Gramsci varnade tidigt för vad som stod på spel under strejkerna 1920 – att det gällde för proletariatet att lyckas, annars skulle de utsättas för en våldsam terror som svar för att tvinga tillbaka den gamla ordningen och infoga ett passiviserat proletariat i den kapitalistiska produktionen igen.

”Den nuvarande fasen för klasskampen i Italien är en föregående fas: som föregår antingen det revolutionära proletariatets erövrande av den politiska makten och övergången till nya produktions- och distributionssätt som kommer att lägga grunden för en återhämtning i produktiviteten – eller en enorm reaktion från de besuttna klasserna och styrande skiktet. Inget våld kommer att sparas för att få industriproletariatet och jordbruksproletariatet att underdånigt arbeta: de kommer att försöka krossa en gång för alla arbetarklassens politiska kamporgan (Socialistpartiet) och införliva dess ekonomiska kamporgan (fackföreningar och kooperativ) i den borgerliga statens maskineri”. (Mot ett förnyande av det socialistiska partiet/Towards a renewal of the socialist party, L’Ordine Nuovo, maj 1920)

Det fascistiska kampförbundet kunde slå mot arbetarnas gemenskap och organisatoriska sammanhang vid basen, slå mot arbetarrörelsens rötter. Fascismen agerade inte då den proletära rörelsen var som mest massiv, på sin topp, utan först när den gick in i en period av passivitet, när revoltvågen redan börjat försvagas och ebba ut.

”Den [fascismen] väntade snarare att agera tills arbetarorganisationerna hade inträtt i en period av passivitet och gav sig då på dem, slog mot dem sådana – inte för vad de ‘gjorde’ utan på grund av vad de ‘var’ – med andra ord, som en källa till kontakter kapabla att ge massan en form och yttre drag”. (Demokrati och fascism/Democrazia e fascismo, L’Ordine Nuovo, nov 1921)

Det den fascistiska terrorn slog sönder var ”möjligheten att mötas och diskutera, ha en kontinuitet, välja representanter”. Den slog mot ”förbund, kooperativ, partiavdelningar” och förstörde systematiskt underifrån proletariatets möjlighet att bli en organiserad rörelse. Fascisterna gav sig på alla ”center för proletariatets organiska enhet”. På så sätt lyckades den slå sönder 30 års organisatoriska arbete för arbetarrörelsen.

”Efter tre år med sådana aktioner hade arbetarklassen tappat all sin form och organiska helhet, den hade reducerats till en osammanhängande, fragmenterad, utspridd massa”. (Demokrati och fascism/Democrazia e fascismo, L’Ordine Nuovo, nov 1921)

Reaktion, demokrati och legalitet

”Reaktionen är den legala statens misslyckande”, menade Gramsci. I den borgerliga dagspressen ställdes krav på att agera mot arbetarrörelsens ”illegalism”, den röda faran som hotade ordningen. Men det var inte bara arbetarrörelsen som gick utanför legaliteten. Äventyraren D’Annunzios militära ockupation av Fiume, svartskjortornas miliser och vita garden, vapenförsäljning, spekulation – Gramsci såg dem alla som exempel på italienska reaktionen. De var både en del av problemet (ordningsförlusten) och lösningen (ordningsupprättandet). Fascismen framstod som attraktiv för industrikapitalet och agrarkapitalet just på grund av dess illegalism: ”fascismen kan agera utanför lagen”. (Den italienska krisen/La crisi italiana, L’Ordine Nuovo, 1924). Dessa klasser ”litade mer på väpnad direkt aktion än statens auktoritet”. (De två fascismerna/I due fascismi, L’Ordine Nuovo, 1921).

Den fascistiska illegalismen blev ett reellt alternativ för att återupprätta legalismen, ett undantagstillstånd som skulle lägga grund för en ny ordning. ”Fascismen är den illegala aspekten av det kapitalistiska våldet: statens återupprättande är legaliserandet av detta våld…” (Vad är reaktionen?/Cosa è la reazione?, Avanti, nov 1920)

Bourgeoisin valde därför att se mellan fingrarna för det fascistiska våldet, den statliga repressionen riktades bara mot arbetarrörelsen. Ingen straffades för att bränna ner vänsterredaktioner, attackera fackföreningskontor och mörda kommunister.

Samtidigt som illegalismen legaliserades pågick en annan process: illegalismens ambition att bli den nya legalismen växte. ”Nu för tiden försöker terrorismen att röra sig från den privata till offentliga sfären. Den nöjer sig inte längre med den straffrihet som staten garanterade den – den ville bli staten”. De politiserade kampförbunden på gatan bildade 1921 Partito Nazionale Fascista (Nationella fascistpartiet), miliserna blev parti. Från gatan strävade efter statsmakten. ”Reaktionens ‘tillkomst’: det betyder att reaktionen har blivit så mäktig att den inte längre ser den legala statens mask som användbar för sina ändamål. Det betyder att reaktionen vill använda alla statens resurser för att uppnå sitt mål”. (Avanti!, okt 1920)

Gramsci trodde vid fascismens makttillträde 1922 att den skulle bli kortvarig vid makten, att dess klassallians var ohållbar och att den snabbt skulle förlora sin massbas. Han varnade för att demokratin och fascismen bara var ”två aspekter av samma realitet”, nämligen borgarklassens aktivitet för att hindra proletariatet. Det fanns bara en arbetsdelning mellan de två. Fascismen kunde agera utanför lagen när staten var svag och statsapparaten inte räckte till för att bromsa arbetarklassens revolt.

Den unga italienska republiken hade heller inte hunnit utveckla sin demokrati innan första världskriget, man hade ”varken fullt utvecklade ekonomiska eller politiska friheter”. Kombinationen korruption och våld hindrade utvecklingen av nya krafter. Systemets brister var för stora och led av för många barnsjukdomar. Det framstod därför som uppenbart för borgarna efter första världskriget, menade Gramsci, ”att det inte gick att fortsätta styra inom det demokratiska systemet”.

När fascismen den illegala vägen slagit söner arbetarrörelsen ansåg delar av borgerligheten att det då var läge att återupprätta demokratin, som om fascismen genom ”att söndra arbetarklassen återupprättat möjligheten för ‘demokratin’ att existera”.

”… växlingen från fascism till demokrati och från demokrati till fascism är inte en process abstraherad från andra ekonomiska och politiska fakta, utan äger rum simultant med en exkluderingen och intensifiering av både den kapitalistiska ekonomins generella kris och de maktrelationer som bygger på denna” (Demokrati och fascism/Democrazia e fascismo, L’Ordine Nuovo, nov 1921)

Gramscis förhoppning om fascismens snabba sammanbrott skulle inte infrias, utan fascismen stärkte steg för steg sitt grep om makten. En del av den liberala bourgeoisin kom därför att motsätta sig fascismen, de industriborgare som ville ha reformer och som hade sin massbas i Syditalien. Denna del av bourgeosin utgjorde en borgerlig antifascistisk opposition mot fascismen och fann sitt ”informella parti” i frimureriet, menade Gramsci, vilket föranledde Mussolinis hätska kampanjer för att förbjuda frimurarorganisationer. Fascisternas begränsande av alla ickefascistiska organisationer och partier drabbade även bourgeoisins liberala partier.

Reaktion och krispolitik

För agrar- och industrikapitalismen framstod fascismen både som en möjlighet att knäcka revolterna för att återfå kontrollen över produktionen men också ett återupprättande av en stat som var kapabel att påföra en krispolitik från ovan. Italienska ekonomin var svårt sargad efter kriget, en halv miljon italienare hade dött och lika många invalidiserats, en stor utvandring skapade arbetsbrist och skatteförluster, kapitalflykten ur landet ökade och mängder av familjer tvingades i konkurrs. Stålindustrin hölls igång med statligt stöd.

”Kapitalismen är reaktionär när den inte längre kan få bukt på landets produktivkrafter”, menade Gramsci. Men även den mest auktoritära krispolitik skulle få svårt att få ekonomin på fötter igen. Även om arbetarrörelsen krossades och arbetarna tvingades jobba 16 timmar om dagen skulle inte det räcka för att betala statsskulden. Den borgerliga paniken inför en sönderfallande stat och en krisande kapitalism på nedåtgående, ”däri finns reaktionens källa: den otyglade rädslan för att dö utmattningsdöden… ” Ambitionen var därför ett påförande av en auktoritär krispolitik från ovan, för att stabilisera ekonomin. Men det krävde ett krossande av arbetarprotesterna som första steg och ett tillbakatvingande av dem in i fabrikerna. (Vad är reaktionen?/Cosa è la reazione?, Avanti, nov 1920)

Fascistisk krispolitik innebar sänkta löner, ökad arbetstid, ökade skatter, ökad arbetskraftutvandring. Efter avskaffandet av demokratin och undantagstillståndet 1926 kunde fascisterna ge företagen monopol på att sätta lönerna i Italien, vilket ledde till att lönerna sänktes till hälften för arbetarna. De övergav Cavours tidigare frihandelslinje från slutet av 1800-talet och ställde om mot ekonomisk protektionism och statsintervention. Den ekonomiska krisen bromsades inte och mellanskikten ruinerades.

Fascismen lyckades inte infria sina löften om förbättringar, under fascismens år vid makten sänktes löner, ökade arbetstiden, skatterna steg och arbetskraftsutvandring ökade. Begränsandet rättigheterna för alla ickefascistiska organisationer/partier accellerade snarare än vände mellanskiktets kris.

Den enda lösningen fascisterna stod inför, menade Gramsci tidigt, var att istället att inleda imperialistiska äventyr och sökte ”hitta ekonomiska lösningar utanför den egna nationen”. ”Reaktionen försöker att kränga sig ur den nuvarande siutationen genom att starta ett nytt krig. Den försöker kompensera statsunderskottet genom att plundra angränsande nationer”. Detta är reaktionens imperialistiska funktion: ”… reaktionens målsättning är inte att återupprätta ordningen på hemmaplan, utan att förbereda för krig utomlands”. (Reaktion/Reazione, Avanti!, okt 1920)

Fascismen som reaktionär mobilisering

Styrkan i Gramscis texter, skrivna mitt i fabriksrådens revolt och under fascismens första år, då de snabbt växte från politiserade miliser till politiskt parti och slutligen sammansmälte med statsmakten, finns i dess öppenhet och komplexa resonemang kring fascismen som reaktionär mobilisering och auktoritär krispolitik. Gramsci menar att fascismen måste ses utifrån vilka klassintressen som stödjer den och vilket klasskikt som den mobiliserar. Gramsci pekade här ut agrarkapitalet och finanskapitalets behov av att bryta proletariatet och jordbruksarbetarnas autonomi. Småbourgeoisin som klasskikt drabbades hårt av kriget, samtidigt som de givits en organisationsstruktur genom den krigsförande nationens militarisering av samhället och produktionen. Denna milisstruktur låg till grunden för fascistpartiet – Gramsci gick så långt att hävda att fascistpartiet inte gick att ses som något annat än de politiska milisernas förändring. Miliserna var fascismens centrala beståndsdel. Kampförbunden bidrog till att höja den interna turbulensen i Italien – men kunde samtidigt utmåla sig som den politiska kraft som genom sin illegalitet kunde återupprätta legaliteten och ordningen, genom att krossa det röda hotet. Fascismen slog till mot arbetarrörelsen – inte när den befann sig i en peak – utan när en revoltvåg börjat ebba ut och stagnera, när den befann sig i ett redan passiviserat läge efter att inte vunnit några vinster under tre års intensiv klasskamp. Den borgerliga staten legitimiserade och legaliserade det systematiska fascistiska våldet mot arbetarrörelsen, som på tre år krossade trettio års organisationssamarbete. Gramsci menade att fascismen slog mot de proletära organisationerna inte för vad de gjort, utan för vad de var. Varje socialt sammanhang som politiskt sammansatte proletariatet som klass attackerades, tills arbetarklassen slagits sönder till en formlös massa färdig att användas i fabriksproduktionen igen. Fascismens ambition upphörde dock inte med krossandet av arbetarrörelsen, utan när det väl blivit en politisk maktfaktor att räkna med kunde vända sig mot den reformvänliga delen av kapitalistklasserna och ta över statsapparaten. Dess fortsatta stöd från bourgeoisin berodde på fascistpartiets möjlighet att genomdriva en auktoritär krispolitik – men också att starta imperialistiska projekt för att försöka ta staten ur sin skenande statsskuld.

Nästa blogginlägg kommer se närmare på Gramscis syn på revolutionär, reformistisk och borgerlig antifascism under åren som antifascistisk opposition (1922-1926).

Marx antifascisten

1848 svepte en exceptionellt intensiv revoltvåg över hela Europa och skakade resterna feodalsamhället och monarkierna. 1848 gjorde proletariatet sin kollektiva debut på den politiska arenan. Revoltvågen markerade slutet på borgarklassens revolutionära roll och skakade även dem, en nya klass som stigit fram mot makten. Borgarnas forna allierade vände vapnen mot dem själva. Hade de öppnat Pandoras ask och släppt lös krafter de själva inte kunde betvinga? Spöket löpte fritt i Europa.

1846-1847 drabbades Europa av en svår ekonomisk kris, som spred sig från jordbrukssektorn till handeln och industrin. Industrialiseringen pågick förfullt i Storbritannien, men i resten av Europa låg den fortfarande i sin linda. Det var enbart i England som proletariatet blivit den numerärt största klassen, i andra länder var arbetarklassen fortfarande i minoritet.

I Frankrike var minnet av den franska revolutionen färskt, trots att landet kastats tillbaka till monarki via Napoleons kejsardöme. 1820-1821 och 1830 hade nya borgerliga revolter briserat, med krav på en demokratisk parlamentarisk republik och politiska friheter. 1848 följde samma mönster som dessa två revolter, stora människomassor samlades i Paris och demonstrerade, protester som övergick i barrikader, konfrontationer och öppen revolt. Men 1848 hade sammansättningen på revolten förändrats, arbetare och hantverkare spelade en allt mer central roll, medan borgarna föstes åt sidan. Marx beskrev 1848 som den första öppna klasskonfrontationen mellan bourgeoisi och proletariat. Revolten spreds från Frankrike till Italien, Habsburgska imperiet och Tyska konfederationen – av Europas stormakter var det bara Ryssland och Storbritannien som inte drabbades.

Men inget av de demokratiska experimenten i Europa 1848-1849 överlevde, de dränktes alla i blod. De gamla suveränerna återvände överallt till makten – även om det i Frankrike skedde som en återgång till kejsardöme snarare än monarki. Aristokratin behöll makten, men de borgerliga värderingarna började de närmaste tjugo åren steg för steg sippra igenom. De följande tjugo åren, 1850-1873 var en period av ekonomisk högkonjuktur och kraftig tillväxt. Frankrike och Tyskland hann ikapp Storbritanniens industrialisering och ekonomiska utveckling. Perioden avbröts endast av kortvariga kriser 1857-1858 och 1866-1867 – historiens första kapitalistiska cykliska kriserna, överproduktionskriser som hade sina rötter i industriproduktionen, inte i jordbruket, med kedjereaktioner på marknaden, börsras och prisfall. Industrin mekaniserades, järnvägen och ångloket revolutionerade transportmöjligheterna, telegrafen gjorde en snabb kommunikation möjlig (ett budskap som tidigare tagit tre månader att leverera från London till Tokyo tog nu tre minuter), urbaniseringen tog fart.

Den första internationella proletära revolten var slagen i spillror, vilket drev arbetarorganisationerna antingen under jorden, till en blanquistisk insurrektionalism, eller in i utopiska proudhonistiska kooperativ. Enbart i England var de proletära organisationernas struktur intakt och utvecklades till en massorganisering i form av fackföreningar. Det var under de här åren, i högkonjukturen mellan två revolter, en period med kapitalismens två första ekonomiska kriser, som Karl Marx släppte sina viktigaste verk.

Marx och Engels Det kommunistiska manifestet kom med en oerhörd tajming, i början av 1848, då Marx också kortvarigt bodde i Paris under revolten. Marx historiska pamfletter Klasstriderna i Frankrike (1850), Louis Bonapartes adertonde brumaire (1852) och Pariskommunen (1871) var hans försök att förstå de krafter som resulterade i revolution och reaktion, de klassmotsättningar och politiska spel som den unga proletära kommunistiska rörelser fann sig indragna i. De anteckningsböcker där Marx börjar utveckla sin kritik av den politiska ekonomin, som samlats i skriften Grundrisse, kom till under den ekonomiska krisen 1857. Kapitalets band I publicerades i sin tur under den andra ekonomiska krisen 1867.

Klass hos Marx

I den i all hast ihopkastade stridsskriften Det kommunistiska manifestet, som släpptes mitt under den europeiska revoltvågens utbrott 1848, var klasskampen central. Klassbegreppet var spekulativt, i manifestet beskrevs enbart två antagonistiska färdigformerade klasser – proletariatet och bourgeoisin – som stod i antagonistisk motsättning till varandra. Alla andra klasser hade abstraherats bort. Båda klasserna var progressiva: borgarklassen var ett framåtskridande i förhållande till feodalklassen och proletariatet i förhållande till bourgeoisin. Proletariatets subjektivering sammanföll med produktionens organisering: genom industrialiseringen blev proletariatet en homogen disciplinerad massa i fabrikerna, en organiserad armé färdig att storma borgarklassen, ta makten över produktionsmedlen och kontrollen över merarbetet. Manifestet frammanade ett subjekt, framkastade krav och visade på en riktning.

I Marx tre band av Kapitalet hamnar proletariatet i bakgrunden, huvudfokus är satt på att leverera en kritik av den borgerliga nationalekonomin och skärskåda den kapitalistiska produktionsprocessen. Först i det av Engels sammanställda tredje bandet förekommer ett kapitel om klasser, några korta sidor sist i volymen. Där diskuterar Marx tre klasser: lönearbetare, kapitalister och jordägare. De tre klasserna har olika inkomstkällor – arbete, kapital och jord – och är personifieringar (”sociala representanter”) för olika produktionsfaktorer – arbetskraft, produktionsmedel och mark. Det är genom bytet av dessa som de relaterar till och träder i förbindelse med varandra.

I Kapitalet ses de samhälleliga klasserna i en strukturell bemärkelse: Klass bestäms ur ställning i den samhälleliga produktionensprocessen. I Marx historiska skrifter kompletteras detta perspektiv med att betrakta klasser ur historisk bemärkelse: hur sociala grupper i bestämda historiska situationer, bestäms i förhållande till andra. De historiska skrifterna bär därigenom på ett dubbelt klassperspektiv: att både se klassernas materiella grund och klasserna som sociala formationer i vardande. Klasstriderna i Frankrike och Louis Bonapartes adertonde brumaire skrevs åren efter nederlaget 1848, när den proletära rörelsen krossades och sopades bort från den historiska arenan för många år framöver. Marx övergår i sina historiska texter till att använda ett analytiskt klassbegrepp, där klasstrukturen sönderfaller i en mångfald sociala klasser i förändring och formerande.

De klasser Marx beskriver i de historiska skrifterna är, förutom proletariatet, de olika grenarna inom bourgeoisin (finansbourgeoisi, industribourgeoisi, jordägare), mellanskikt som småbourgeoisin (affärsidkare, arbetsledare, självanställda entreprenörer osv) och statsanställda, men även ”subalterna” klasser som självägande småbönder och den grupp av deklasserade och ”klasslösa” som Marx kallar trasproletariat.

Marx analys av reaktionen

Louis Bonapartes adertonde brumaire är historiskt intressant eftersom den är Marx försök att beskriva reaktionen mot revolutionen 1848, den form en kontrarevolutionär rörelse tog som avskaffade den Andra republiken och införde det Andra kejsardömet. När den internationella kommunistiska rörelsen konfronterades med fascismen på 1920-talet, som en reaktion på 1917s revolutionsvåg, såg de många likheter och hämtade analys från Marx historiska skrifter om revolutionsvågen 1848 och den kontrarevolutionära reaktion som krossade den tidens proletära uppsving. I Marx Louis Bonapartes adertonde brumair hittar vi motiv som sedan återkommer i den kommunistiska rörelsens förståelse av fascism, populism och reaktion.

Själva beteckningen ”reaktionär” var ett av flera politiska positionsbeteckningar som började användas under franska revolutionen (tillsammans med konservativ och höger). Beteckningen sattes på den aristokrati som motsatte sig revolutionen och ville behålla feodalismens som samhällsordning, ett återvändande till l’ancien régime. 1848 var det en etablerad beteckning på de krafter som ville stärka den premoderna monarkin och idealiserade feodalismen. Bourbounmonarkisterna, som stödde Louis Phillips dynasti, kallades ”legitimist reaction”.

Begreppet reaktion, som en kontrarevolutionär mobilisering för l’ancien regime eller ett upprätthållande av status quo, i motsättning till en progressiv eller revolutionär samhällsutveckling, måste sättas i sitt sammanhang. Louis Bonapartes regim sammanföll med en kraftig ekonomisk tillväxt och syn på en linjär progressiv utveckling. Positivismen var en dominerande ideologi inom vetenskapen, Darwins evolutionsteori lanserades och upplysningens tro på framskridande fördes tillbaka på en mer materialistisk grund – även i det borgerliga tänkandet – efter romantikens idealistiska utvecklingssyn.

Marx historiemateralism, som den kommer till uttryck i exempelvis Den tyska ideologin, Kommunistiska manifestet och inledningen till Grundrisse, har kritiserats för att vara teleologisk, deterministisk och linjärt progressiv. Men i Marx konkreta historiska analys av de politiska konflikterna faller all historiedeterminism i hans teorier bort – historien är alltid öppen och avgörs av styrkeförhållandena mellan klasserna och produktionens utveckling. Utvecklingen är inte på förhand given, samhället utvecklas inte progressivt linjärt, utan väljer väg, hoppar framåt eller kastas bakåt. Klassernas utveckling följer inte rent automatiskt ur produktionsprocessen, utan måste ur sina materiella förutsättningar politiskt formeras och organiseras.

Marx identifierar en progressiv tendens, där produktivkrafterna utvecklas, de lösgörs från sina begränsningar, arbetsdelningen ökar och produktionen blir samhällelig. Men han diskuterar även denna progressiva utveckling som en utökning av rättigheter och friheter. Reaktionen är de bromsande krafter som försöker begränsa produktivkrafternas utveckling, kvarhålla en tidigare produktionsform och stärka dess privilegier, bevara l’ancien regime och begränsa eller inskränka hur rättigheter och friheter generaliseras i samhället.

Utifrån denna preliminära beskrivning kan vi gå in och se närmare på hur Marx analyserar olika former av reaktion i Louis Bonapartes adertonde brumaire.

Reaktionen som form och innehåll

Det första Marx gör är att försöka se bortom skenet, att se till revolutionerna (och kontrarevolutionens) innehåll. Revolten 1848 stödde sig tungt på den franska revolutionen och lånade likt den sitt formspråk från historien. Marx beskriver revolternas sken med begrepp som ”kostym, ”drapera sig i”, ”lånat”, ”frammanar de dödas andar”. Dess sken säger inget om revolten är progressiv eller reaktionär, men den spelar på ett återvändande genom att referera till en historisk period. Om de två konkurrerande monarkistiska dynastierna vände sig till den franska historien, lånade småborgligheten och bonapartismen skrud från Romerska riket, dess period som republik och kejsardöme. ”… dessa gladiatorer fann i det klassiska stränga arvet från den romerska republiken de ideal och de konstformer, de illusioner de behövde för att för sig dölja det borgerligt begränsade innehållet i sina strider…” Kända historiska referenser får fungera som mobiliserande myter. Historien frammanas som ett skådespel, men för att ”frigöra och skapa det moderna borgerliga samhället”. Det nya kläs i det gamla. Efter fullbordat värv behövdes inte dessa kostymer längre, när mobiliseringen är över och den nya samhällsordningen upprättad kan de läggas åt sidan.

De olika borgerliga och aristokratiska klasserna använde myterna för att mobilisera bredare skikt och få en massbas. Proletariatets revolter skiljde sig från dessa genom att inte använda myter från historien. ”1800-talets sociala revolution kan inte hämta sin poesi ur det förgångna utan endast ur framtiden”. Proletariatet var den nya klassen för en helt ny samhällsordning. ”Låt de döda begrava sina döda för att komma fram till sitt eget innehåll”, manade Marx den proletära rörelsen.

Reaktion mot proletariatet

Den proletära revolten ser därför inte ut som den borgerliga revolten. Men Marx visar samtidigt att det inte funnits någon ren borgerlig eller proletär revolution.

Proletariatet deltar i de borgerliga revolterna, mobiliseras och kastar sig in i revolutionen när situationen uppstår. ”Så snart något av samhällsskikten över det råkar i revolutionär jäsning, ingår proletariatet ett förbund med detsamma. De delar så alla nederlag, som de olika partierna efter varandra lider.” Proletariatet ger den liberala bourgeoisin massa. ”Det proletära partiet uppträder som bihang till det småborgerligt-demokratiska”. Den borgerliga revolten behövde därför ständigt vara på sin vakt, att dess lierade i proletariatet inte går för långt, överskrider den borgerliga revolutionens krav och ambitioner.

Februarirevolutionen 1848 kom som en överraskning (en coup de main, överraskningskupp), även för den republikanska borgerligheten. Den borgerliga ”revolutionen” genomfördes – men som en reaktion mot proletariatets revolution. Den borgerliga republiken upprättades, som borgarklassens oinskränkta depoti över andra klasser. Men den republikanska borgerligheten kom inte till makten ”… som den under Louis Philippe hade drömt om genom en borgerlig liberal revolt mot tronen utan genom proletariatets med militärmakt kuvade resning mot kapitalet. Vad den hade föreställt sig som en ytterst revolutionär händelse, utspelade sig i verkligheten som en ytterst kontrarevolutionär”. Istället för att spela en revolutionär roll kom den borgerliga klassen att spela en reaktionär – i den borgerliga revolutionen.

Proletariatets ”inom och emot” de borgerliga revolutionerna gör att den proletära revolutionen inte får samma form, den blir inte linjärt progressiv. De proletära revolterna ”kritiserar ständigt sig själva, avbryter sitt eget förlopp, går tillbaka till det skenbart fullbordade för att ta itu med det på nytt…” Den gamla mullvadens tunnlar är aldrig linjära. Efter de borgerliga revoltförsöken träder proletariatet åter i bakgrunden och de ledande proletärerna grips. Men reaktionen innebar inte ett totalt besegrande av proletariatet. ”Samhället tycks nu ha kastats tillbaka bortom sin utgångspunkt, i verkligheten måste det först skapa sig den revolutionära utgångspunkt, den situation, de förhållanden, de betingelser, som är nödvändiga för att den moderna revolutionen skall få en allvarlig karaktär”. Try, fail, try again, fail better.

Småborglighetens strävan efter republik, universella demokratiska rättigheter och friheter – mötesfrihet, pressfrihet, rösträtt – genomfördes tack vare proletariatets februarirevolt. Men när proletariatet började använda sig av just dessa friheter och sätta press på den nya republiken deklarerade borgarna undantagstillstånd och satte in repressionen mot arbetarmanifestationerna. ”Bourgeoisin insåg mycket riktigt, att alla vapen den smitt mot feodalismen vände sin spets mot dem själva…”. De borgerliga friheterna var aldrig tänkta att ges till andra än borgarklassen själv. I ”egendomen, familjen, religionen och ordningens” namn drogs de liberala rättigheterna in. Under juni 1848 startades ”ett kontrarevolutionärt korståg”, där de olika tidigare stridande delarna av den monarkistiska bourgeoisin förenades med den republikanska småbourgeoisin. ”Alla klasser och partier hade under junidagarna förenat sig till ordningens parti mot den proletära klassen som anarkins parti, socialismens, kommunismens parti”.

Med de drivande arbetarledarna fängslade, avrättade eller i exil gjorde arbetarrörelsen sin exodus från den politiska arenan och kastade sig istället in i ”doktrinära experiment, bytesbanker och arbetarassociationer, alltså i en rörelse, där det gör avkall på att omvälva den gamla världen med sina egna stora samhälleliga medel och snarare söker uppnå sin befrielse bakom ryggen på samhället, på privat sätt, inom ramen av sina begränsade existensbetingelser, och alltså med nödvändighet misslyckas”.

Reaktion som borgerlig klassammansättning

Den andra republiken grundades på så sätt i arbetarnas blod. Den repressiva apparat som de republikanska borgarna släppte lös kom därefter att riktas mot småbourgeoisin. Med junidagarnas uppdelning i ”samhällets försvarare” och ”samhällets fiender” kom repressionen att riktas mot det mellanskikt som samlats kring republikansk liberalism och social demokrati – de småborgare vars materiella intressen i Frankrike hotades av kontrarevolutionen och som hade närmat sig arbetarna. Men som till skillnad från det revolutionära proletariatet hade som målsättning att skapa harmoni mellan kapital och lönearbete, inte upphäva relationen. ”Sedan dessa grundat en republik för bourgeoisin, fördrivit det revolutionära proletariatet från valplatsen och tills vidare bringat det demokratiska småborgarskapet att tiga, skjutes de själva åt sidan av bourgeoisins massa, vilken med rätta lägger beslag på denna republik som sin egendom”. Varje liberal reform brännmärktes som socialism, ett attentat mot hela samhället.

Marx analys av reaktionen i form av Ordningens parti är intressant, för den går på djupet med att diskutera den politiska klassammansättningens betydelse för att artikulera (eller misslyckas artikulera) materiella klassintressen. Ordningens parti var en syntes av skilda klasser, som endast kunde finna sin enhet i en politisk organisation, som reaktion. Monarkisterna i 1800-talets Frankrike var uppdelade på två falanger, anhängarna av Bourbondynastin och anhängarna av dynastin Orléans, som representerade två klasser. Legitimisterna stöddes av storgodsägarna, den gamla aristokratin, medan Orleanisterna stöddes av finansaristokratin.

Reaktionen mot februarirevolten, den ”natt där alla katter är grå”, fick dessa två fraktioner och klassintressen att enas i Ordningens parti, som kunde uttrycka deras generella intresse. ”Det som alltså skilde dessa fraktioner från varandra var inga så kallade principer, [utan] två skilda slag av egendom, det var den gamla motsättningen mellan stad och land, rivaliteten mellan kapital och jordegendom”.

Republiken blev därigenom det enda sättet som Ordningens parti, den enade bourgeoisins herravälde över andra klasser, kunde upprättas – det enda sätt deras allmänna klassintresse kunde artikuleras.

”Den parlamentariska republiken var mer än det neutrala område, där den franska bourgeoisins två fraktioner, legitimister och orleanister, mäktiga jordägare och industribaroner, kunde leva likaberättigade sida vid sida. Den var den oundvikliga betingelsen för deras gemensamma herravälde, den enda statsform, under vilken deras allmänna klassintresse samtidigt blev rådande över deras särskilda fraktioners krav som över alla övriga samhällsklasser. Som rojalister föll de tillbaka i sin gamla motsättning, i kampen mot jordegendomens eller penningens överhöghet, och det högsta uttrycket för denna motsats, personifikationen av densamma var deras konungar själva, deras dynastier”.

Som Ordningens parti enades de som en samhällelig klass – bourgeoisi, det samhälleliga kapitalet – till skillnad mot det politiska uttrycket som rojalister, som bara var ett uttryck för olika partikulära kapitalintressen.

”De förrättade sina verkliga angelägenheter som ordningens parti, dvs under en samhällelig inte under en politisk skylt, såsom representanter för den borgerliga världsordningen och inte som riddare för vandrande prinsessor, som bourgeoisiklass mot andra klasser och inte som rojalistiser mot republikanerna.”

För att kunna uttrycka sitt gemensamma (materiella) klassintresse behövde de överskrida sitt partikulära politiska klassintresse. Därför gav de bonapartisten Louis Bonaparte sitt stöd i tillträdande som andra republikens president.

Reaktionen som reaktionär mobilisering

Louis Bonapartes makt som president skilde sig från borgarklassens makt genom det republikanska parlamentet. Parlamentet hade upplöst den allmänna rösträtten och var ickerepresentativt, medan presidenten hade valts av folket och stod i ett personligt förhållande till nationen. Bonapartes makt byggde på att han kunde använda sig av två parallella strukturer, statsapparaten och en utomparlamentarisk gatumobilisering. Med kontrollen över den verkställande makten, den centraliserade byråkratiska statsapparaten och militären, gavs Bonaparte förfogande över en tjänstemannakår på en halv miljon anställda.

Den franska statens centralisering (och ökade autonomi) hade pågått obrutet, oavsett formellt statsskick. Den utvecklades under monarkin och feodalväldet, stärktes ytterligare under Franska revolutionen och dess centralisering fulländades under Napoleon I, för att bryta upp den lokala och territoriella särmakten.

Vid sidan av statsmakten stödde sig Louis Bonaparte på en mobilisering underifrån, uppbyggandet av en egen stödförening. 10 decemberföreningen – ”denna förening för oordning, prostitution och stöld” med Bonaparte som ”chef för trasproletariatet” – bildades formellt som en välgörenhetsförening, betald av både Bonapartes president- och personliga kassa, för att organisera trasproletariatet i hemliga sektioner underställda presidenten. Marx använder trasproletariatet som en slaskbeteckning på olika klasslösa och deklasserade segment (”avskum från alla klasser”), personer som levde på tiggeri, stöld, lurendrejeri, spel och andra former av välmosor från överklassen, snarare än en inkomst via produktion (lön, profit och ränta). 10 decemberföreningen hade till uppgift att vara hejarklack på Bonapartes iscensatta manifestationer och cermoniella jippon, i ”en maskerad med dräkter, ord och poser”. Men deras uppgift var framför allt att trakassera politiska motståndare. ”10 decemberföreningen skulle utgöra Bonapartes privata arme, tills han lyckats förvandla den statliga armén till en 10 decemberförening”.

Genom denna kontroll över den statsbyråkratiska apparaten, den verkställande maktens relativa autonomi, kontroll över både militären och en utomparlamentarisk kårverksamhet baserad på trasproletariatet, kunde Louis Bonaparte steg för steg manipulera ut Ordningens parti och genomföra sin statskupp den 2 december 1851. Den andra republiken ersattes av det andra kejsardömet, med ”trasproletariatet till makten”.

Reaktionen som representation

Men trots Bonapartes skenbara autonomi genom sin mobilisering av byråkrati och trasproletariat menade Marx att det var inte dessa sociala skikt som Bonaparte var ett politiskt uttryck för. Marx menade att ”Bonaparte representerar en klass, och till och med den talrikaste klassen i det franska samhället, småbönderna”. Bonapartes välde var böndernas reaktion mot att de fick betala februarirevoltens kostnader, en ”landsbygdens reaktion mot staden”.

Småbönderna hade sin egna funktion för den framväxande kapitalismen. Befriandet av småbönderna hade å ena sidan berövat feodalismen dess näring och grund. Men samtidigt var jordräntan viktig för kapitalet.

Det är i analysen av småböndernas klassintresse som Marx briljans kommer till sitt klaraste uttryck i boken. Böndernas viktigaste frågor är inte lönearbetet eller exploatering, utan den skatt, avkastning och ränta de tvingas avbetala på sin mark – ett intresse som sätter dem i motsättning mot både jordegendomens aristokrati och bankväsendet, men i en individuell motsättning snarare än artikulerad som ett gemensamt klassintresse.

”Småbönderna utgör en oerhörd massa, vars medlemmar lever under samma förhållanden men utan att komma i mångsidig beröring med varandra. Deras produktionssätt isolerar dem från varandra i stället för att bringa dem att umgås med varandra. Isoleringen gynnas av de dåliga kommunikationsmedlen i Frankrike och av böndernas fattigdom. Den jordlapp de brukar, parcellen, tillåter ingen arbetsdelning i driften, inget utnyttjande av vetenskapen, alltså ingen mångsidig utveckling, inga olikartade talanger, inga rika samhälleliga förhållanden. Varje enskild bondefamilj är nästan självförsörjande, producerar själv omedelbart största delen av vad den konsumerar och får sålunda sina livsförnödenheter mer genom byte med naturen än genom umgänge med samhället. Parcellen, bonden och familjen; bredvid en annan parcell, en annan bonde och en annan familj. Några dussin av dem bildar en by och några dussin byar ett departement. På så sätt bildas den stora massan av den franska nationen helt enkelt genom addition av lika storheter, ungefär som en säck med potatis bildar en potatissäck.”

Småbönderna utgör en klass i bemärkelsen att leva under samma materiella existensbetingelser, men deras bristande arbetsdelning och atomisering gör att de inte kunnat formera sig som klass, nå en politisk sammansättning utifrån sina materiella intressen.

”För så vitt miljoner familjer lever under ekonomiska existensbetingelser, som skiljer deras levnadssätt, deras intressen och deras bildning från de andra klassernas och ställer dem i fientligt förhållande till dessa, bildar de en klass. För så vitt det endast finns ett lokalt samband mellan småbönderna, för så vitt inte överensstämmelsen i deras intressen skapar någon gemenskap, någon nationell förbindelse och någon politisk organisation bland dem, bildar de inte någon klass. De är därför ur stånd att i sitt eget namn göra sitt klassintresse gällande, vare sig genom parlamentet eller genom ett konvent. De kan inte representera sig själva, de måste representeras. Deras representant måste samtidigt uppträda som deras herre och som en auktoritet över dem, som en oinskränkt regeringsmakt, som beskyddar dem mot de andra klasserna och sänder dem regn och solsken från ovan. Småböndernas politiska inflytande får alltså sitt sista uttryck i att den verkställande makten underordnar samhället under sig.”

Småbönderna skiljer sig därigenom från proletariatet, som blir massa i produktionen och som genom sin arbetsdelning utvecklar ”rika samhälleliga förhållanden”. Proletariatet är därigenom kapabelt att representera sig själva, de kan uttrycka sitt klassintresse genom självrepresentation – medan småbönderna kräver en yttre representation utifrån. ”Deras representant måste samtidigt uppträda som deras herre och som en auktoritet över dem…” Det var i Louis Bonaparte som småbönderna fann en sådan representation som klass, någon kapabel att uttrycka deras klassintresse mot bourgeoisin och aristokratin.

Men småböndernas politiska klassintresse kan gå åt olika håll, den kan vara radikal eller reaktionär – beroende på vilken klass som blir dess representant och tar hegemonisk ledning. Marx menar att småbönderna vanligen finner ”sina naturliga bundsförvanter och ledare i stadsproletariatet, vars uppgift det är att omstörta den borgerliga ordningen”. Bonaparte däremot ”representerar inte den revolutionära utan den konservativa bonden, inte den bonde, som vill bort från sin sociala existensbetingelse, parcellen, utan den som snarare vill befästa den…”. Bonaparte attraherade böndernas reaktionära sida, de bönder som vill rädda sina småbruk och bevara sina privilegier, snarare än att bryta sin utsatta situation. Här spelar böndernas medvetandenivå in, menar Marx. Det fanns en motsättning mellan de bönder som nått ett modernt medvetande, genom ett sekulariserat skolväsende, och de bönder som satt fast i ett traditonellt medvetande genom att få sin utbildning genom prästväsendet. Böndernas klassartikulation är därigenom inte given på förhand.

I Louis Bonapartes adertonde brumaire ser vi hur Marx använder en komplex klassanalys för att förklara vilket uttryck reaktionen mot proletariatets revolt tar sig, vilka klassintressen som spelas ut mot varandra och hur det för Louis Bonaparte, denna 1800-talets plumpa Berlusconi eller Putin-gestalt, till makten. Marx visar på det klassernas politiska sammansättning som en process som ser olika ut i olika klasser, vilka klassintressen som kan uttryckas inifrån genom en självrepresentation och vilka partikulära klassintressen som kräver en yttre representation för att kunna enas efter sitt allmänna klassintresse. Bonapartes framlyftande till makten genom ett taktiskt stöd från bourgeoisin för att bemöta det revolutionära hotet från proletariatet, hans populistiska bas hos bondemassorna och hans förmåga att agera både inom statsapparaten, överskrida den genom undantagstillståndet och skapa en mobilisering utanför legaliteten genom trasproletära stödkårer visar på den form en reaktionär mobilisering kan ta och de beståndsdelar den kan bestå av. Marx analys av reaktionen i form av Louis Bonaparte kom därför att bli betydelsefull för den kommunistiska rörelsens när den 70 år senare stod inför utmaningen att analysera och förstå fascismens klasstöd, klassbas och klassmobilisering.

Öppningen som blev ett avslut

It was the best of times, it was the worst of times. It was the season of light, it was the season of darkness. It was the spring of hope, it was the winter of despair. We had everything before us, we had nothing before us.
(Charles Dickens, Tale of Two Cities)

1848 hade sitt 1851, 1917 sitt 1922, 1968 sitt 1973, 1977 sitt 1979, 1989 sitt 1991, 1999 sitt 2001. Revolten som vänds till sin motsats. Revolutionen som följs av kontrarevolution.

”Så du är inne på numerologi nu”, konstaterade min finskitalienske vän. Jag hade försökt förklara mitt intresse för rörelsecykler, diskuterade återkommande mönster i dem. Vi satt på Kafe Sodom och pratade om arabiska våren och krisprotesterna 2008-2011. Det var vår 2012 och vi diskuterade vad året skulle föra med sig, vilka kommande tendenser vi kunde ana. Jag var orolig. 2011 hade sett en oerhörd explosion av kamper, en våg av massprotester världen över – med länderna kring Medelhavet som epicentrum. Nu verkade protesterna gått i stå. Bara en tillfällig svacka, en övergång till en ny fas? Med min genomgång av årtal grubblade jag på något annat, vilken form motreaktionen skulle ta sig. Varför når rörelsecykler, kampvågor en peak och mattas sedan av? I vissa fall hänger det samman med deras egna interna brister och motsättningar, de utmattas, splittras. Ibland för att de för snabbt uppnått sina mål, ibland för att de misslyckats uppnå dem. Hur skulle man se på de historiska reaktionerna och kontrarevolutionerna vid liknande revoltvågor som den vi upplevde nu. Vi pratade om olika former av reaktion: den kontrarevolution som besegrade revolutionen genom militärt våld eller terror, den som lyckades blockera en proteströrelse, den som kortslöt både sig själv och sin motpart. Eller den reaktion som fyllde tomrummet efter en misslyckad revolt, den som krävde en återgång till l’ancient regim och ville återställa stabilitet och ordning.

Min politiska oro för en plötslig reaktionär vändning hade sina skäl. Jag formades politiskt själv under en sådan brytningstid, det var i en sådan vändning jag politiserades och radikaliserades. Utan att egentligen vara medveten vad som skedde i världen omkring mig. Händelserna 2008-2011 fick mig att inte bara söka mig tillbaka till globaliseringsrörelsens erfarenheter 1999-2001 (se förra blogginlägget), utan även att backa ytterligare tio år: att försöka se närmare på åren 1989-1991, de år som formade mig politiskt.

1987-1990

En klassisk Brandaffisch: En maskerad autonom aktivist med gatstenar i händerna. På muren bakom honom sprejat ”Vad fan var 1968 mot 1987?”. Åren 1987-1990 blomstrade den svenska anarkiströrelsen. En brokig scen med rötterna i punken politiserades genom husockupationer och kampanjen mot oljebolagets verksamhet i Sydafrika. Det här var åren för min politisering. Jag kom ur miljörörelsen, hade varit med i Fältbiologerna sedan jag liten. Den första politiska kampanj jag deltog i var försvaret av Hanstaskogen, ett skogsområde i utkanten av Järvafältet. Skogsdöden, skövlingarna av naturskyddsområden, försurningen och motståndet mot massbilismen var de frågor som Fältbiologerna försökte lyfta. Det var i Hanstaskogen jag mötte anarkisterna för första gången. Jag började gå på punkspelningar på Ultrahuset i Haninge och delta i de gratis utomhusfestivalerna, som Glädjetåget på Gärdet.

Shellkampanjen hade spridit sig från Nederländerna, via Tyskland och Danmark och nått Sverige. En våg av direkta aktioner genomfördes mot Shellbensinstationer för att sätta press på Shell att dra sig ur Sydafrika och avsluta sitt stöd till apartheidregimen. Apartheidmotståndet var på en gång en sista kvarleva av den antiimperialistiska sjuttiotalsvänstern, men också ett förebådande om en ny antirasistisk rörelse. Stämningen mellan den ”officiella” grenen, Isolera Sydafrikakommittén (ISAK) och anarkiströrelsen var spänd.

Tidningen Brand var det gemensamma organet för husockupationerna och Shellmotståndet, den enda mediakanal där man kunde läsa aktionsrapporter och pressmeddelanden. Tidningens ton skilde sig helt från andra vänstertidningar, med sin innovativa layout och uppkäftiga attityd. För mig blev den introduktionen till en helt ny värld.

Det rörde på sig i världen. Med Glasnost öppnades Sovjetunionen upp. Organisationer som Next Stop Sovjet – organisatoriskt kan den nog ses som en föregångare till Ship to Bosnia och Ship to Gaza – arrangerade resor och kulturutbyten med ungdomar i Sovjetunionen, med en förhoppning att skapa överskridande möten underifrån som kunde bidra till att demokratisera och omkullkasta Sovjetdiktaturen. Även miljörörelsen jag deltog i tog tillfället att bygga ut sina kontakter med östorganisationer. Ett europeiskt nätverk hade växt fram, på initiativ av Tord Björk från Miljöförbundet, European Youth Forest Action (EYFA), som länkade samman gröna ungdomsorganisationer i västeuropa – och snart även östeuropa. Genom EYFA organiserade vi europeiska (och senare globala) aktionsdagar mot de europeiska motorvägsbyggena. Sommaren 1991 tog vi oss över, en grupp Fältbiologer, på EYFAs europeiska sommarläger, Ecotopia, i Estland (som då fortfarande formellt ingick i Sovjetunionen). En av aktionerna som genomfördes på lägret var en fredsdemonstration där vi stormade in flera hundra aktivister på en Röda armébas. På Ecotopia fick jag lära mig hur man genomför massmöten med konsensus. Sommaren efter reste jag på Ecotopia i Bulgarien, tågluffade genom det forna Östblocket och genom inbördeskrigets Serbien. En ny värld hade öppnats och jag ville dit och se, hur livet på andra sidan järnridån såg ut.

Det enda europeiska kontaktnät som fanns i anarkiströrelsen var infobokhandlarnas årliga träffar. Infonätverkets brevutskick, A-Infos, och infobokhandlarnas europeiska tidning Clash, var fönstren till de andra ländernas autonoma aktivism. För stora delar av partivänstern innebar realsocialismens sönderfall en katastrof. För oss i den ”frihetliga” vänstern innebar murens fall och demokratirörelserna i Öst snarare ett hopp, något vi hade stora förväntningar på. I öststat efter stat återföddes en anarkistisk rörelse. Vi fick rapporter från syndikalistiska fack i Sibirien och anarkistfederationer i Polen och Tjeckoslovakien. Bilderna från protesterna i Kina och ockupationen 1989 av Himmelska fridens torg i Peking förstärkte känslan av vilka kraftiga ringar på vattnet som spreds av järnridåns fall. I Sydafrika började dessutom apartheidregimen falla sönder 1990, en process som sedan accelererade fram till det första fria valet 1994.

I Italien föll det politiska systemet samman i ekonomisk korruption, klientilism och maffiakopplingar, den rättsskandal som kallades ”Tangentopoli”. Kristdemokratiska partiet och Socialistpartiet rasade samman. I det politiska tomrummet steg istället Silvio Berlusconis Forza Italia och Lega Nord in på arenan. Men en massiv studentrörelse, Pantrarna, exploderade även på de italienska universiteten 1990, vilket vitaliserade den autonoma rörelsen som fört en tynande tillvaro sedan 70-talets slut och förde med sig en våg av ockupationer och sociala center. Även i Tyskland vitaliserades den autonoma scenen av murens bortfall, ockupationsrörelsen upplevde sin andra vår och hundratals tomma lägenheter i områden i gamla Östberlin, som Friedrichshein, ockuperades. I Storbritannien bröt Poll tax-kravallerna ut, mot ett nytt flat skattesystem, med en massiv olydnadskampanj i hela landet och enorma kravaller i Londons innerstad mot den nyliberala politiken. Den anarkistiska organisationen Class War framträdde som den enda vänsterrösten som försvarade proteströrelsen.

Även i Sverige fanns en känsla av att ett anarkistiskt uppsving var nära förestående, att en vänstersväng nu enbart kunde ta frihetliga former. Efter det landsomfattande anarkistmötet A-90 och den kravall som uppstod utanför riksdagen publicerade DN Debatt en artikel av bland annat Jonas Gardell och Nina Yderberg som utropade att 90-talet skulle bli anarkismens årtionde. Den teoretiska tidskriften Anarkistisk Tidskrift startades av personer aktiva ibland annat tvärvetenskapliga rådet på Stockholms universitet. (Den andra tidskrift som startades av medlemmarna ur rådet blev TLM, Greiders tidskrift för att förnya socialdemokratin). Anarkismen var det ”oprövade kortet”.

1991-1993

Stämningen 1989-1990 kan på många sätt liknas vid den som rådde 2011 inför den arabiska våren. Naomi Klein hänvisar i Chockdoktrinen till en amerikansk rapport om att ”övergångsländer” som befann sig i dramatiska systemskiften nådde en oerhörd nivå: 20 stycken i Latinamerika, 25 i Östeuropa och forna Sovjetunionen, 30 i Afrika söder om Sahara, 10 i Asien och 5 i Mellanöstern. Världens karta ritades om, kalla kriget gick mot sitt slut och Francis Fukuyama utropade historiens slut. Men det som framstod som en öppning stängdes snabbt. Reaktionen tog vid.

Istället fick vi en snabbt gryende nationalism och en ekonomisk chockpolitik som tvingade igenom nyliberalismen i alla hörn av världen och sparkade upp dörrarna för Internationella valutafonden. Gamla makteliter visade sig hänga kvar, trots demokratirevolter, vägra släppa ifrån sig makten och lyckades anpassa sig till de nya situationerna. Genom sin kontroll över ekonomin, polis och militär kunde de manipulera sig kvar vid makten och se till att de önskade reformerna aldrig skedde.

De nya stater som uppstod i spåren av Sovjetunionen: i Uzbekistan, Turkmenistan, Azerbaijan, Kazakhstan, Vitryssland, Georgien, Ukraina, Kyrgyzstan, Krigizistan och Tadzjikstan upprättades nya auktoritära statsskick. I andra forna Östländer gick EU och Internationella Valutafonden in med strukturanpassningsprogram och styrde in en nyliberal chockterapi med privatiseringar och nedskärningar. Jeffrey Sachs gick in som ekonomisk rådgivare till Solidaritet i Polen. Polen och Baltikum knöts närmare EU, som lockade med medlemskap, medan Ryssland och Ukraina gavs plats i Europeiska rådet. Den ekonomiska, sociala och politiska instabilitet som den nyliberala chockterapin gav upphov till, med ökade privatiseringar, arbetslöshet och korruption, ledde till ett missnöje mot demokratin – det system som inte lyckats leverera det som det lovade efter östblockets fall.

1991 svepte nationalismen fram i demokratirevoltens spår. Jugoslaviens sammanbrott ledde till ett blodigt inbördeskrig i Serbien, Kroatien (1991-1995), Bosnien och Hercegovina (1992-1995). Kulmen nåddes med den etniska rensningen i Bosnien, med en hätsk antimuslimsk retorik, massiva tvångsförflyttningar och massmord utifrån etnisk tillhörighet – med folkmordet i Srebrenica, där 5 000-7 000 personer miste livet. Islamofobin började vakna till liv igen i Europa. Det blev inte bättre av Irans fatwa mot Salman Rushdi 1989. Efter kalla kriget slut målades nya globala hotbilder upp. Samuel P Huntingtons utmålade i Clash of the Civilisations (1993), som svar på Fukuyama, att de geopolitiska konflikter mellan civilisationerna skulle öka, då speciellt mellan den ”västerländska civilisationen” och ”de islamska”. USAs fokus flyttades mot Mellanöstern. Mellan 1990-1991 pågick första Gulfkriget, där USA under George Bushs ledning gick till angrepp mot Irak, efter Saddam Husseins försök att annektera Kuwait – ett krig om kontrollen över oljeresurserna.

Även i det återförenade Tyskland hade nationalismen vaknat till liv igen. I Hoyerswerda inträffade i september 1991 den första rasistiska pogromen sedan andra världskriget. I den lilla staden med 50 000 invånare i forna DDR vände sig en grupp nynazistiska skinheads mot stadens migrantarbetare, som kommit under DDR-tiden, och som bodde i stadens miljonprogram. Migrantarbetarnas bostäder angreps och arbetarna fick fly i bussar från sina bostäder. Den rasistiska mobben hade då växt till 500 personer som drog vidare till den lokala flyktingförläggningen och angrep den med stenar och brandbomber, ivrigt påhejade av lokalbefolkningen och medan polisen passivt tittade på. Efter ett dygns angrepp mot förläggningen evakuerades de 240 asylsökande. Nynazisterna kunde fira att de skapat den ”första utlänningsfria staden” i Tyskland. Pogromen i Hoyerswerda blev starten på en våg attacker mot migranter och flyktingförläggningar i hela Tyskland. Snart brann även flyktingförläggningarna i Rostock, Solingen, Mölln och många andra orter.

Sverige 1990-1993

Under det tidiga 90-talet tog det europeiska projektet med en gemensam union fart på allvar. Europeiska gemenskapen blev Europeiska unionen. Som ett led att föra samman länderna i ett gemensamt politiskt och ekonomiskt projekt ställdes anpassningskrav på de presumtiva medlemsländerna, deras länder knöts till Eurons föregångare Ecu:n. Samtidigt drabbade en ekonomisk kris flera europeiska länder, en kris som fungerade som ursäkt för att föra in chockterapin i Europa och tvinga igenom att anpassningskraven genomlevdes. I Sverige avskaffades valutaregleringen 1989, som ett steg i avregleringen av kreditmarknaden och för att skapa en friare finansmarknad. Detta ledde till att kronan sjönk, en valutaspekulation och kapitalflykt. 1990 kom första krispaketet, under Ingvar Carlssons socialdemokratiska regering, med frysta löner. Finansbolag började gå omkull vilket utlöste finanskrisen med en rad konkurser inom bank- och finansvärlden. Sverige drabbades samtidigt av en bankkris, valutakris, kostnadskris och efterfrågekris – vilket ledde till att räntorna sköt i höjden, bostadsmarknaden havererade och arbetslösheten steg.
I valet 1991 vann högern och Carl Bildt bildade regering. Ett systemskifte påbörjades där den fulla sysselsättningen övergavs, privatiseringarna tog fart, reglerna mot vinst inom välfärden revs upp, bemanningsföretag blev lagliga. Kronan knöts till ecu:n (euron), för att stärka Sveriges ekonomi och låna dragkraft från Tyskland. Men allt fler länder tvingades devalvera (Finland 1991, Italien 1992), låta sin valuta flyta (Finland 1992) eller lämnade EUs valutasamarbete (Storbritannien 1992). 1992 havererade den fasta växelkursen på grund av valutaspekulation. Efter försök att chockhöja styrräntan till 500% för att hindra kapitalflykten tvingades även Sverige låta kronan falla och ge upp den fasta växelkursen. 1994 kom socialdemokraterna tillbaka till makten och fortsatte på den inslagna politiken med budgetsaneringar och nedskärningar. Två månader efter valet genomfördes folkomröstningen om medlemskap i EU.

Moderaterna vann inte valet ensamma 1991. Alla högerkrafter andades morgonluft. För första gången tog sig ett högerpopulistparti, Ny Demokrati, in i riksdagen och fick vågmästarroll. De kristna fundamentalisterna i Livets Ord genomförde Ja till livet-marscher runt om i landet för att angripa aborträtten. Den nationalistiska våg som svepte genom Europa nådde även Sverige. Sverigedemokraterna började organisera marscher på gatorna, det militanta nynazistiska nätverket Vitt Ariskt Motstånd framträdde och politiserade en generation nynazistiska skinheads. Runt om i landet sattes flyktingförvar i brand, dit flyktingar från kriget i Jugoslavien och Irak placerats. Och lasermannens skjutningar i Stockholm bidrog ytterligare att skapa en paranoid stämning.

1991 var en kalldusch, efter de stora förhoppningarna som året innan givit. Vi kände oss angripna på alla plan. Det var ingen slump att den militanta antifascismen återföddes dessa år. I Tyskland bildades Autonome Antifa (m) i Göttingen ur autonoma rörelsen 1990, två år senare samlade de ett trettiotal av de hundratals tyska autonoma antifa-grupperna och bildade Antifaschistische Aktion/Bundesweite Organisation (AA/BO). Autonome Antifa (m) blev en viktig inspiratör, både vad gällde form och koncept för den nya militanta antifascismen. I Sverige bildade vi Antifascistisk aktion i Stockholm 1991 och två år senare formades det landsomfattande nätverket. 30 november-demonstrationerna i Stockholm och Lund blev debuten för den nya militanta och konfrontativa aktiviströrelsen 1991 och 1992. Brittiska Anti-fascist action hade bildats redan 1985. Namnet och symbolen togs från 30-talets enhetsfrontorganisation i Tyskland.

Högerskribenter hävdade att vänster kapitulerade och drog sig tillbaka till enfrågerörelser. Och det stämde till viss del. Den militanta antifascismen var inte enda väg som den autonoma rörelsen tog. Med en havererad vänster försvagades även den antikapitalistiska analysen inom den utomparlamentariska vänstern. I dess ställe trädde identitetspolitiken in. Skillnaden var lätt att se på de två stora koordinerande anarkistmötena A-90 och A-92. På A-90 deltog alla i alla diskussioner, det fanns ingen utarbetad arbetsdelning och identiteten var främst kopplad till anarkismen. A-92 hade det skett en svängning: alla deltagare fick välja arbetsgrupper på teman att jobba utifrån. Sakfrågorna trädde i förgrunden, en autonom identitet inspirerad av Danmark och Tyskland blev allt viktigare. A-92s arbetsgrupper blev fröna till Antifascistisk aktion, anarkafeministiska nätverk och kvinnokaféer, miljöaktivistnätverket Socialekologisk aktion – och parallellt bildades Folkmakt (som man i efterhand kan beskriva närmast som en klass-identitetspolitisk organisation) och Syndikalistiska ungdomsförbundet. (För mer om denna 90-talsrörelse, se inledningen till I Stundens Hetta och Mitt liv som Brandman).

En teorilös generation

I början av 90-talet fanns bara en studiecirkel att gå i Stockholm, på Daniel Guerins bok Anarkismen. Den anarkistiska, autonoma och aktivistiska rörelsen var teorilös. Snarare än teori specialiserade man sig inom sina sakområden som nätverken jobbade med. Det sena åttiotalet och tidiga nittiotalet var överlag ett teoretiskt mörker. Det fanns få vänsterteoretiker som försökte beskriva och förklara den stora omvälvande period som vi genomgick. 80-talet kännetecknades mest av de postmodernistiska teoriernas genombrott inom den akademiska världen, med start i Lyotards ”La condition postmoderne” (1979) och dess uppgörelse med de stora metaberättelserna och historiska narrativen. Postmodernismen introducerade en hyperkritisk metod som hjälpte till att bryta ner en förstelnad vänsters överideologiserade nedtyngda dogmer. Den fokuserade istället på mikrorelationer, diskursanalyser, identitetskritik, kontextualiserande – och kom att berika feministiska och det som senare blev postkoloniala och queerteoretiska studier. Arkiv förlag gav i slutet av 80-talet ut flera Foucaultöversättningar och Symposium hade en ”Moderna franska tänkare”-serie med skrifter av Deleuze och Foucault från 1988.

Men de postmoderna teorierna hade inget att säga om de stora omvälvningarna i världen mellan 1989-1991 och gav oss inga redskap för att förstå eller analysera vad som skedde. Vi famlade rätt mycket i blindo. Eller valde att låsa in oss i mikroperspektiv, enbart fokusera på insocialiserade makthierarkier och förtrycksanalyser. Foucault blev viktigare än Marx. Eller Pierre Bourdieus klassanalyser, som byggde mer på ”socialt kapital” och social rörlighet, klass som ett ”socialt arv” snarare än en relation till en produktionsform.

Sommaren 1990 sammanställde tyska 2 junirörelsen-aktivisten Klaus Viehmann en diskussion mellan fängslade tyska stadsgerillaaktivister, som publicerades i Clash som ”Drei zu eins”, den så kallade triple oppression-teorin – en vidarutveckling av svarta feminister som Combahee River Collective och Angela Davies analyser från 70-talet. Triple oppressionteorin kom att få stort inflytande i den svenska autonoma rörelsen. Även den texten sade väldigt lite om de historiska skeendena runt oss. Viktig var även Susan Faludis Backlash, som kom 1991, och som satte in de neokonservativa angreppen på feminismen i ett sammanhang.

Högern däremot kom med två viktiga verk, Fukuyamas Historiens slut (1992) och Samuel Harringtons ”Clash of the civilisations” (1993), som kom att anammas av högerdebattörer och ledarskribenter för att beskriva omvärlden och den rådande historiska epoken.

De få undantagen vi hade tillgång till var Anarkistisk Tidskrift, som översatte och introducerade oss i italiensk och tysk operaism. Samt Alternativ Stad som gav ut Immanuel Wallersteins skrifter som häften.

Ser man internationellt så fanns det dock inte så mycket intressant teori att hämta. Skotska tidningen Common Sense startade 1987 och lanserade sin ”open marxism”, där flera autonoma marxister publiserades. Fredric Jameson släppte sin ”Postmodernism, or the cultural logic of late capitalism” 1991. Negri började utveckla sin imperie-teori tillsammans med Guattari redan 1985, i form av ”integrated world capitalism” – för att beskriva hur slutet på kalla kriget även innebar USAs slut som hegemon, och en ny form av global suveränitet började uppstå. Det kom dock att ta tio år innan han förfinade teorin och utvecklade den. Immanuel Wallerstein analyserade även han under samma tid revolutionen 1989 som ”liberalismens död” och försökte se hur världsmarknadssystemet skulle utvecklas utan liberalismens samförståndsideologi.

Det skulle dröja nästan tio år innan en ny intressant teoretisk vänstervåg bröt ut som tog sig an utmaningen att tänka kommunismens framtid efter murens fall och förstå vilken historisk förändring vi passerat och försöka föreställa sig vägar framåt.

Plantskolan. Mot en ny fascism II

En politisk rörelse baserad på en auktoritär krispolitik (”revolution från ovan”), som kombineras med en mobilisering av civila samhället underifrån. En politisk ideologi vars sammanhållande kärna är synen på en etnisk/nationell återfödsel av en organisk nation/gemenskap. Genom dem börjar vi ringa in en generisk definition av en fascistisk rörelse.

Flera artiklar på denna blogg har försökt beskriva dagens fascism som en hybrid, hur det skett en arbetsdelning inom den och hur dessa bitar samverkar. Vi kommer inte hitta något ”rent” fascistparti som motsvarar 30-talets kriterier, men alla fascismens beståndsdelar finns där och går bara att notera om man ser det som rörelse, som ett historiskt block snarare än avskilda organisationer. Få av dessa organisationer motsvarar Michael Manns definition, tagna var för sig. En stark ledarkult är ovanlig, även om flera av de populistiska extremnationalistiska partierna drivs av karismatiska partiledare (en ”karisma” som man nog kan se mer som ett resultat av att de leder framgångsrika partier, än orsak). Även fascismen har blivit postmodern: de nyfascistiska organisationerna är ofta ledarlösa och organiserade som nätverk, inte alltid av ideologiska skäl, utan snarare för att undvika åtal och kriminalisering.

Det är få högerextrema partier idag som har egna skyddskårer – Jobbik i Ungern och Lega Nord med sina grönskjortor tillhör undantagen. Men det innebär inte att extremhögern gett upp gatorna, tvärtom. Det har snarare skett en arbetsdelning mellan parlamentariska partier och gatukampsgrupper. De nyfascistiska gatugrupperna och gatuvåldet har fått en skenbar autonomi från partierna, men skulle vara omöjliga utan partiernas parlamentariska skydd. Tydligaste exemplet är symbiosen mellan Nationaldemokratische Partei Deutschlands (NPD) i Tyskland och Freie Kameradschaften, en allians som gett legalt skydd åt den nätverksstruktur av kamratgrupper och informella aktionsgrupper som uppstått som svar på kriminaliseringen av nynazistiska organisationer. Kamratgrupperna har en självklar roll att spela i NPD:s tredelade strategi att erövra ”gatorna, huvudena, parlamenten”. De stora gatumanifestationerna spelar en avgörande roll för denna aktionsallians, men även NPD:s ungdomsförbund, konserter och postorderverksamhet fungerar överbryggande mellan de två strukturerna. Freie Kameradschaften går inte att reducera till en underordnad struktur under NPD, utan har behållit sin autonomi och sätter sin egen agenda. I Italien kan vi se hur den ”sociala högern”, en tendens som växte fram inom efterkrigstidens Movimento Sociale Italiano (MSI), kommit att gång på gång sammansmälta med de nyfascistiska gatuorganisationerna och terrorgrupperna. Den sociala högern behöll sin ställning som en tendens i Alleanza nazionale och ingår nu i Berlusconis Popola della Liberta. De nyfascistiska strukturerna som CasaPound Italia och Forza Nuova har vid upprepade tillfällen ingått i valallianser, aktionspakter eller haft kandidater på vallistorna för den rad högerpartier som vuxit fram ur den sociala högern (la Destra, Fiamma Tricolore, Alternativo sociale) – partier som ett efter ett infogats i Berlusconis block. Dessa partier fungerar i sin tur som skydd mot kriminalisering av de nyfascistiska strukturerna, legaliserar deras husockupationer och medborgargarde-patrulleringar. I Storbritannien har British National Partys (BNP) genombrott följts av English Defence League’s (EDL) framväxt som gaturörelse – officiellt utan någon formell koppling, men informellt har flera av EDL-organisatörerna en bakgrund i och fortsatt tät kontakt med BNP.

Mellan populism och mobilisering

De yttersta högerpartierna i Europa är oftast av två olika typer. Det finns en kort väg att ta, som vilar på populistisk missnöjespolitik, ombytliga opinionsvindar och provokativa utspel. Detta är vägen för de radikala högerpopulistiska partierna. Och det finns en lång väg att ta, som bygger på att dagligen bygga en materiell bas i det civila samhället. En reaktionär mobilisering behöver inte enbart ta sig våldsamma uttryck, i en kamp om gatan, eller ens rasistiska uttryck. Partier som Front National, Lega Nord och Alleanza Nazionale har länge bedrivit en social kamp, och drivit fackföreningar, tagit sig in i hyresgästföreningar, kvartersorganisering, startat kulturföreningar, haft stark närvaro på fotbollsläktarna, samlat ungdomar på fritidsgårdarna och så vidare. NPD har försökt närvara såväl i de tyska måndagsprotesterna mot försämringarna av de sociala skyddsnäten som i de breda protesterna mot kriget i Irak. De radikala högerpopulistpartierna saknar oftast denna förmåga, att närvara i vardagslivet eller i de stora sociala mobiliseringarna. Partierna med rötter i historiska fascistorganisationer, som varit utestängda från de etablerade offentligheten och mediala kanalerna, har istället satsat på att genom aktiva medlemsstrukturer närvara i civilsamhället.

Är Sverigedemokraterna ett mobiliserande parti? Både ja och nej. Historiskt har de i omgångar försökt bygga en folkrörelse som organiserat seminarier, torgmöten, genomfört flygbladsutdelningar och demonstrationer – med en organisation som byggt på att aktivera medlemmarna och få dem delaktiga. Men det är just under dessa perioder av mobilisering som partiet flutit samman med nyfascistiska grupperingar. När Anders Klarström byggde upp partiet, var det ett parti som försökte synas ute i samhället genom manifestationer på offentliga platser, de återkommande 30 november- och Engelbreksdemonstrationer var de mest synliga, men partiet höll också mängder av torgmöten och manifestationer i städer i hela Sverige. För att manifestationerna skulle vara möjliga behövde SD stöd från nyfascistiska gatugrupper – som ofta var dubbelorganiserade i SDs ungdomsförbund. När Mikael Jansson 1995 tog över som partiledare styrde han bort partiet från gatumanifestationerna och bröt kontakten med skinnskallarna. Istället försökte man se närmare på Front nationales framgångar i Frankrike. Kring Tor Paulsson i Haninge byggdes en ny mobiliserande modell upp, baserad på aktionsinriktade flygbladsutdelningar och lokala torgmöten. Denna modell togs över från Haningeavdelningen till riksplanet, och Paulsson blev partiorganisatör för hela organisationen. De kommuner där SD ställde upp skulle dränkas i propaganda, aktivisterna skulle synas på gatorna, kvarteren skulle affischeras – och under denna kamp om gaturummet skulle lokala antirasister konfronteras. När Sverigedemokraterna uteslöt Paulsson 2001 följde en stor del av gatuorganisatörerna med in i hans nya parti, Nationaldemokraterna – som helt byggdes efter den mobiliserande modellen. Den skånska falang, ”De fyras gäng” (med Jimmie Åkesson som ansikte utåt, organisatören Björn Söder, ideologen Mattias Karlsson och tidningsmakaren Richard Jomshof) som tog över Sverigedemokraterna stöpte om partiet, upphörde med den mobiliserande verksamheten och försökte istället orientera partiet i en mer europeisk riktning med radikal högerpopulism och framför allt kopiera Dansk Folkepartiets framgångar. Detta innebar att de höll en tät kontroll över organisationen, uteslöt alla element som kunde uppfattas som kontroversiella, och inriktade sig på hemsidan, reklamutskick, tidningen, bygga upp en ordentlig valbudget och centralisera valkampanjen. Denna professionalisering av Sverigedemokraterna lämnade lite utrymme åt medlemmarna, och trots växande opinionssiffror var medlemsorganisationen svag – vilket visade sig i svårigheterna att tillsätta kommunala mandat, den höga frånvaron på fullmäktigemöten och de ständiga avhoppen av de valda representanterna som inte fullföljde sina mandatperioder. SD blev ett parti som ytterst sällan syntes på gatorna. De egna medlemmarnas initiativ sågs mer som ett problem, som gav ständiga upphov till mediala skandaler. I en stramt hållen organisation ovanifrån kommer medlemsbasen utveckla parallella projekt där de får utrymme för sin självaktivitet. Det är ett skäl till att det hela tiden uppstår nya utbrytningar, sidoprojekt och nya bloggnätverk i utkanten av Sverigedemokraterna.

Tankesmedjor

Hur har Sverigedemokraternas ideologi och världsbild producerats? Rasmus Fleischer har på sin blogg Copyriot bedrivit ett intressant resonemang hur det kommer sig att det inte finns några intellektuella sverigedemokrater.

Sverigedemokraterna har såvitt jag vet aldrig haft någon ideologisk tidskrift, bara SD-kuriren vars nätupplaga nästan helt verkar bestå av kommentarer till händelser som redan omskrivits i dagspressen. Om de skulle starta en tidskrift för idédebatt skulle de nog få svårt att fylla den med innehåll. Och hur mycket som det än talas om att Sverigedemokraterna har byggt en folkrörelse, vilket de har, så hör man sällan något om studiecirklar (däremot motorsport). Fascistiska rörelser har alltid tenderat att attrahera intellektuella. För att kanalisera all mikrofascism i en enda makrofascism krävs det att myten om den organiska staten ständigt produceras på nytt och även slukar stora mått av historisk-filosofisk bildning av det slag som av hävd hör till “de intellektuella”. Populistiska rörelser, å andra sidan, har tvärtom alltid stött ifrån sig de intellektuella. För högerpopulister räcker det tills vidare med negativa identifikationer för att upprätthålla bilden av den egna nationen.

Den ideologiska produktionen som influerat Sverigedemokraterna har alltid skett utanför dem. Argumenten för flyktingmotståndet hämtades på 90-talet via opinionsnätverk som Folkviljan och massinvandringen och tidskrifter som Fri Information eller Blågula frågor, som såg som sin uppgift att bereda mark för Sverigedemokraterna. Det radikalkonservativa godset har utvecklats i den nedlagda tidskriften Salt eller i Axess finare salonger. Och den franska Nouvelle Droits ”nya högerns” idéer (om etnopluralism och metapolitisk kulturkamp) har introducerats i Sverige av nyfascistiska ”tankesmedjor” som Föreningen för Folkens Framtid och Motpol.nu eller bokförlag som Nordiska förlaget, Arktos eller Arminius. De antimuslimska idéerna hämtas via danska lobbygrupper som Den Danske Forening eller counter-jihad-rörelsen. Sverigedemokraterna har tagit dessa influenser och omvandlat till partipolitiska program och valkampanjer.

Plantskola

Hur fungerar perspektivet att betrakta Sverigedemokraterna som en del av en gemensam rörelse eller block med de nyfascistiska grupperna? Tidningen Expo har gjort ett fantastiskt arbete med att belysa SD:s historiska rötter i och släktskap med fascistiska organisationer som Nordiska rikspartiet och Nysvenska rörelsen. I SD:s officiella historieskrivning rensades alla nynazistiska sympatisörer ut 1995, men Expo har fortsatt visa hur enskilda kandidater för partiet fortsatt dyka upp i nynazistiska sammanhang. Socialt sett ingår flera medlemmar i samma miljö som övriga extremhögern, lyssnar på samma musik, läser samma webbsidor, skriver på samma communities och läser samma böcker. SD svarar ofta med omedelbara uteslutningar av dessa medlemmar och arbetar med att hålla partiet fritt från sådana direkta kopplingar.

Istället för att leta fascistiska medlemmar och kandidater i Sverigedemokraterna kan det vara intressant att vända på perspektivet – något som sällan görs: Vilken roll har Sverigedemokraterna spelat för framväxten av den svenska nynazismen och extremhögern från 90-talet och framåt. En genomgång av den ”nationella rörelsen” visar att Sverigedemokraterna fungerat som en plantskola för den svenska extremhögern. Det är i SD som organisatörerna inom extremhögern fått sig sin ideologiska och organisatoriska skolning. Utan Sverigedemokraterna kan vi inte ens tänka oss dagens extremhöger.

Det var inte bara Sverigedemokraternas manifestationer på ”högtidsdagarna” (30 november, nationaldagen, Engelbrektsdagen) under sena 80-talet och tidiga 90-talet som spelade en viktig roll i politiserandet och förbrunandet av skinheadsscenen i Sverige, utan sverigedemokrater spelade också en viktig roll i framväxten av vikingarocken och vitmaktmusikscenen. Sverigedemokraternas föregångare finansierade Ultima Thules första skiva. Deras lokalavdelning i Södertälje användes vid startandet av Svea musik, det första skivbolag som fälldes för hets mot folkgrupp. Flaggskeppet för vitmaktmusikrörelsen var tidningen Nordland, vars redaktör kom från Sverigedemokraternas ungdomsförbund och stod för de ideologiska artiklarna, bland de mer omtalade en specialbilaga om judarnas makt i Sverige genom Bonniersfamiljen. Även Nordlands konkurrent Erik Blücher, som grundade Ragnarock records och drev Blood & Honour Scandinavia, hade varit medlem i SD.

Sverigedemokraternas första ungdomsförbund i början av 90-talet leddes av Robert Vesterlund. Igenom kontakterna i Sverigedemokratisk Ungdom utvecklades nätverket Unga nationalsocialister, av i stort sett samma personer, för att ta vid där Vitt ariskt motstånd (VAM) slutade. UNS-grupperna tog över VAMs tidning Storm och grundade nyhetsbladet Info-14. SDU:arna var drivande bakom flera av Sverigedemokraternas största demonstrationer, och stod för konfrontationerna med antirasistiska motdemonstranter. ”På den tiden var SD den mest aggressiva rörelsen medan VAM mer var en organisation för de [sic!] som satte kläder och floskler framför hårt arbete”, beskriver Vesterlund om varför han sökte sig till SD i en intervju på sajten Nationell.nu. Den ideologiska och organisatoriska skolning Vesterlund fick i Sverigedemokraterna har han fört vidare, den öppna nationalsocialismen tonades ner bara efter något år för att återgå till en sverigedemokratiskt inspirerad retorik där invandringsmotståndet var den centrala frågan. Ideologiskt är den enda skillnaden att Info-14 adderade nödvändigheten av en våldsam gatukamp vid sidan av parlamentarism för att stoppa invandringen. Salemmarschen mot ”svenskfientlighet” och ”svenskhat” utvecklades utifrån detta koncept och blev under 2000-talet den största och viktigaste högerextrema manifestation i Skandinavien. Info-14 tog över manifestationerna på de ”stora dagarna” som Sverigedemokraterna hade släppt.

Efter den nazistiska utvecklingen med Sverigedemokratisk ungdom beslöt SD att lägga ner organisationen 1995. Det tog tre år innan de vågade starta upp ungdomsförbundet igen, då med Jimmy Windeskog som ordförande (nu återfinns han i Nationaldemokraterna). Under åren utan ungdomsförbund drev Stockholmsdistriket i SD ändå en ungdomsgrupp, som kom att kallas Nationell ungdom. Nationell ungdom (med medlemmar som Daniel Friberg och Hampus Hellekant) bröt med moderpartiet efter bara något år och grundade en ny organisation – Svenska motståndsrörelsen – tillsammans med fd medlemmar (Klas Lund, Pär Öberg, Magnus Söderman) från Vitt ariskt motstånd, Riksfronten och Hembygdspartiet/Konservativa partiet (ett utbrytarparti startat av Sverigedemokraternas grundare Leif Zeilon). Svenska motståndsrörelsen tillhör idag den mest sekteristiska och fanatiska grupperingen inom den nationalistiska rörelsen i Sverige.

Den största utbrytningen inom Sverigedemokraterna skedde 2001, då partiorganisatören Tor Paulsson uteslöts och fick med sig flera av gräsrotsorganisatörerna att istället bilda Nationaldemokraterna enligt den organisationsmodell han utvecklat inom SD. Nationaldemokraterna har aldrig dolt sitt täta samarbete med den övriga fascistiska rörelsen, de deltar öppet på Salemmarscherna och har utvecklat en tät kontakt med Info-14s krets av fria nationalister – enligt modellen från Tyskland med NPD och de fria kamratgrupperna – som fungerat som fristående vaktstyrka på deras manifestationer, hjälpte till att sprida partiets propaganda inför valen och kampanja för presstöd för NDs tidning Nationell idag. ND har under sin korta existens drabbats av flera interna splittringar, och många av de äldre lämnat partiet. Partiordföranden Anders Steen lämnade politiken, hans efterträdare Tomas Johansson valde efter bara något år som partiledare att återinträda i SD, efterföljaren Nils-Eric Hennix satt även han bara något år innan lämnade för att bli fri skribent åt de nynazistiska organisationerna och webbsidorna. Efter konflikter med nuvarande partiordföranden Marc Abramsson lämnade även en stor del av ungdomsorganisationen partiet och grundade istället Nordisk ungdom, som är mer inriktade på aktionsinriktad gatuaktivism med en social agenda. ND fungerar idag som en uppsamlingsplats för de olika partimedlemmar och representanter som gör sig omöjliga i Sverigedemokraterna och rensats ut av de ”fyras gäng”. I NDs tidning, Nationell idag – den enda nationella veckotidningen – är Jan Milld och Kenneth Sandberg skribenter, som för bara något år sedan hade viktiga funktioner inom Sverigedemokraterna.

Att teckna en bild över den nutida svenska högerextremismen blir alltså omöjlig utan att placera dem i relation till Sverigedemokraterna, grenarna i deras släktträd börjar alltid i samma organisation. Det är i Sverigedemokraterna kärnkadern inom den svenska nationella rörelsen fått sin organisatoriska och ideologiska skolning – som de sedan tagit med sig när de byggt upp den mer våldsbenägna nynazistiska och nyfascistiska grupperingarna. Stundtals har tonläget varit hätskt mellan de som lämnat eller uteslutits och moderpartiet – framför allt i samband med bildandet av Nationaldemokraterna. Men med SD:s debut i rikspolitiken har de interna grälen mildrats, och en stor del av nationella rörelsen såg ett positivt genombrott med SD:s valframgångar. Sajten Info-14 beskriver till exempel valresultatet som ”en framgång för svensk nationalism, för arbetet för ett svenskt Sverige, och samtidigt en förlust för samhällets mörkermänniskor” och ett bevis på att ”svensken fått nog”. Målet med Salemmarschen 2010 för Robert Vesterlund och Info-14 är att nå denna målgrupp, att få SD-väljarna och sympatisörerna att med valframgången i ryggen ta ytterligare ett steg till: ut på gatorna.

Antijihadister

Den breda extremhögern har alltså blivit positivare inställda till SD efter deras valframgång. Innebär det att det finns tätare kontakter mellan nyfascistiska gatugrupper och SD? Det finns frågor som skiljer, framför allt synen på ”svenskhet”. ND samlar de som är besvikna på att SD blivit för ”liberala” som valt att organisera alla som sympatiserar med deras politik, inte bara ”etniska” svenskar. SD har med sin nya inriktning på en ”öppen svenskhet” öppnat upp för personer med utländsk bakgrund – som exempelvis de kristna kaldéerna i Södertälje – bara de ställer upp i kritiken mot ”massinvandring” och mot ”islamifieringen” av Sverige. De har också mildrat sina påhopp på homosexualitet. Framför allt går SD ut som ett tydligt proisraeliskt parti. Allt det här sticker i ögonen på de mer nationalsocialistiskt influerade grupperna.

Innebär denna ”arbetsdelning” att Sverigedemokraterna inte kan komma att utvecklas till ett mobiliserande parti i framtiden. Det finns några områden där man behöver hålla ett öppet öga på SD:s utveckling. Framför allt handlar det om Sverigedemokraternas antimuslimska kampanjer, som kretsar kring bröderna Kent Ekeroth och Ted Ekeroth. Kent Ekeroth sitter nu i riksdagen och är SDs internationella sekreterare. När hans SD-engagemang först blev känt fick han sparken från Svenska ambassaden i Israel, där han arbetade med marknadsundersökningar. Bröderna driver tillsammans Antiislamiseringsfonden, som de upprättat för att kunna arrangera seminarier om Islam i Sverigedemokraternas regi. Under beteckningen ”antijihad-frågan”, försöker bröderna skapa en svensk motsvarighet till den internationella islamofoba ”counter-jihadrörelsen”. Counter-jihadrörelsen har det senaste året tagit extra fart, framför allt i Storbritannien, med bildandet av English Defence League. EDL har enbart funnits i ett och ett halvt år, och gjort sig kända genom sina provokativa och konfrontativa massdemonstrationer med mängder av fotbollshuliganer i sina led. Flera av de drivande organisatörerna har en bakgrund i Brittish National Party, även om detta förnekas officiellt. Själva hävdar EDL att de samlar alla oavsett bakgrund och religion som vill arbeta mot islamism och mot ”införandet av Sharialagar i Storbritannien”. Som internationell sekreterare för SD har Kent Ekeroth ett konto på nätcommunityt 4 Freedoms Community, som är närstående EDL och sammanknyter de olika lokalorganisationerna världen över. I september 2009 organiserade Kent Ekeroth en av dessa antiislamiseringskonferenser i Malmö. Som inbjuden talare föreläste Alan Lake, som är en av nyckelfigurerna bakom EDL, om hur man kan använda Internet ”för att länka samman aktivister och organisationer som jobbar emot islamisering”. Under föredraget betonade han vikten av att knyta kontakter till fotbollssupportrar. Både Kent Ekeroth och EDL bedriver en stödkampanj för det holländska islamfientliga partiet PVVs ledare Geert Wilders, som står åtalad för sin hets mot muslimer i Nederländerna. EDL planerar en gemensam stödmanifestation till 30 oktober i Amsterdam, dit de försöker samla sympatisörer från hela Europa. Försök görs nu att starta upp en motsvarande gaturörelse i Sverige, Swedish Defence League – bland grundarna finns flera SD-sympatisörer och bekanta till Kent Ekeroth och Björn Söder. Hösten kommer visa om SD kan få en gatumobiliserande stödtrupp i sin ”antijihad-rörelse” och uppstartandet av SDL lyckas.

Politisk korrekthet

Anti-Jihadrörelsen har än så länge bara tagit sig uttryck i Sverigedemokraternas konferenser och en mängd bloggar och bloggnätverk. Bredvid termen ”anti-jihad” är det vanligaste kodordet för SD-sympatisörernas bloggnätverk mot ”politisk korrekthet”. Kampen mot den ”politiska korrektheten” är Sverigedemokraternas kulturkamp, att tvinga upp sina frågor på dagordningen och misskreditera de rådande hegemoniska åsikterna. Internet har under några år varit en av de få arenor där SD-medlemmarna och sympatisörerna har kunnat själva delta och bedriva ett aktivt arbete, framför allt genom att ”trolla” på olika forum, bombardera alla kommentarsfunktioner med sina inlägg och där ifrågasätta medias ”sanningar”.

De senaste två åren har det vuxit fram en mängd nya bloggar till stöd för SD:s politik, för att belysa ”massinvandringens konsekvenser”. Ett gemensamt drag hos dessa bloggar är att det inriktat sig på en viss form av kriminaljournalistik, där de specialiserat sig på att skriva om invandrares och meningsmotståndares brottslighet: genom sina uthängningar med namn och bild på personer, som media av pressetiska skäl maskat, lockar de till sig stora mängder läsare. Uthängningssidorna fungerar som sina egna folkdomstolar. Trots att sidorna anklagar media för att medvetet mörka brott, har de aldrig ansvarig utgivare eller skriver under med sina egna namn och tar därför heller aldrig konsekvenserna av sina artiklar. Den största sidan heter Politiskt Inkorrekt och drivs anonymt av Richard Svensson och Paul Lunnemark från Malmö. Det är på denna blogg Kent Ekeroth bedrivit sin personvalskampanj på betald annonsplats.

Annika Hamrud och Elisabet Quarford beskriver i boken ”Svensk, svenskare… Ett reportage om Sverigedemokraterna” Politiskt Inkorrekts agenda:

”De lägger ut namn och personnummer på misstänkta och målet är att visa att medierna mörkar brottsligheten bland människor de inte anser vara svenskar. Detta visar man genom att berätta vad den misstänkte heter. Det handlar inte om att generellt visa vem som begår brott och stilla människors nyfikenhet. Här gäller heller ingen ”öppen svenskhet”. Har man ett namn som antyder att man inte har en svensk bakgrund klassas man som icke-svensk. PI:s främsta mål är att visa att araber och andra människor från Mellanöstern och Nordafrika är särskilt misshagliga personer.”

Svensson och Lunnemark hänger inte bara ut personer med namn på bloggen, utan har också specialiserat sig på att fotografera vänsterdemonstrationer och försöka kartlägga deltagarna. Denna verksamhet är de inte ensamma med. Det nynazistiska nätverket kring Info-14 har länge sysslat med sådan Anti-AFA-verksamhet, där skribenter som Hampus Hellekant, Dan Berner och Andreas Laggar gett ut antirasisters namn, foton och identiteter för att göra dem till måltavlor för gatugrupperna att agera mot.

Det är viktigt att inte se Sverigedemokraterna som en isolerad företeelse, utan sätta in dem i en bredare bild. Faran med dem finns på flera plan: Dels hur de förflyttar gränserna inom den etablerade partipolitiken. Det är lätt att peka ut SD som de extrema, vilket tar bort blicken från den segregationspolitik, etnifiering av sociala frågor och exkludering som faktiskt drivs av den etablerade högern (och som även delas av socialdemokraterna, som inledde den restriktivare flykting- och asylpolitiken). Dels hur Sverigedemokraterna öppnar portarna för en gatufascism, genom att få upp sin problemformulering och peka ut invandringen och islam som samhällsproblem. Att denna politik drivs av ett riksdagspart ger legitimitet åt dem som tar problemformuleringen på orden och börjar agera på dessa ”problem”, oavsett om det är antimuslimska huliganmobbar, nyfascistiska Salemmarscher mot ”svenskhat” eller skjutningarna i Malmö.

Från Konfliktportalen.se: allaljuger skriver Det goda Sverige? Det finns inget Sverige!, Bo Myre skriver Ett brev till socialdemokratin, L. O. K. Ejnermark skriver Benulic med titeln marxist – Timbros kelgris, loaderrorready skriver Tröst åt ett fä, Anders_S skriver Moderat partisekreterare köpt av Shell, Fredrik Jönsson skriver Kommentar på SD-blogg: ”lasermannen han är bra”

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

F-ordet. Mot en ny fascism I

Efter skrällen med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen rasar debatterna hur man bäst ska tolka deras genombrott i rikspolitiken. Den liberala mediekritiska diskussionen har mest handlat om den stora exponering partiet fått i valkampanjen: hjälpte att tidningarna slutat använda benämnen etiketterna ”högerextremistiska”, ”rasistiska” eller främlingsfientliga” på dem till att göra Sverigedemokraterna mer rumsrena eller underlättade det en seriösare granskning av dem snarare än slentrianmässiga avståndstaganden (se debatten mellan Gunnar Bergdahl och Nicklas Orrenius som belysande exempel). Från vänsterhåll har det å andra sidan på kultursidorna och nätet åter blossat upp en diskussion hur man ska beskriva Sverigedemokraterna politiskt.

Högerpopulism

Hur förstår man SD:s väljarunderlag, hur ser relationen till klassröstandet ut – ”vem vare som fackin rösta?”. Det handlar om att förstå väljarna, speciellt de arbetarväljare som flydde från arbetarpartierna. Hur ska man hantera sociologen Jens Rydgrens slutsatser att väljarkåren står till vänster om partierna i socioekonomiska frågor, ekonomiska fördelningsfrågor, men till höger om partierna i moral och värderingsfrågor. På Dagens konflikt menar flera av skribenterna att SD ställer rätt frågor, men ger fel svar. ”Om invandraren är SDs förklaring på samhällets alla problem så gäller det att vänstern har en bättre förklaring som också kan erbjuda en vision om ett framtida samhälle där det problemet löst sig.” Sverigedemokraterna har som parti adresserat osäkerheten och rädslan som uppkommer ur en nedmonterad välfärdsstat och avreglerad nyliberal arbetsmarknad, men som svar pekar de ut syndabockar och lägger skulden på invandrarna, ”kulturkrockarna” och invandringens ”kostnader”. Petter Nilsson använder sig av Laclau’s teorier om populism för att visa hur SD blivit en politikens avskrädeshög som samlar upp de frågor de andra partierna släppt: ”SD blir på det sättet, med Laclaus ord, en ”tom signifiant” där frustrerade människor kan stoppa all sitt förakt för politiker, all sin rädsla för välfärdens försvinnande och all sin oro för att framtid där alla slåss mot alla. För de människor som röstar på SD är i stor utsträckning människor som upplever, i många fall högst berättigat, att Sverige håller på att falla sönder. Att välfärden säljs ut, jobben försvinner, den kommunala servicen läggs ned eller flyttas och att de inte har något att säga till om i allt detta.” Roya Hakimnia varnar i sin tur för att bortförklara SD-väljarnas faktiska åsikter. De har faktiskt rasistiska värderingar, varför ska man inte benämna dessa arbetare som rasister. De vet vad de röstade på, är inte felinformerade. Diskussionen belyser hur Sverigedemokraterna allt mer kommit att efterlikna (och försöka efterlikna) de ”radikala högerpopulitiska partier” som vunnit stora framsteg i Europa (FPÖ i Österrike, Dansk folkeparti i Danmark och Fremskrittspartiet i Norge), partier som saknat såväl fascistiska rötter som en mobiliserande massbas i civilsamhället. (Se Fronesis temanummer om populism: ”kampen om folket” samt Dagens konflikt sammanfattning av diskussionen).

Fascister av klassiskt snitt?

Om Dagens konflikt riktat in sig på SD:s populistiska drag, så har diskussionen på Aftonbladet kultur rört sig kring om beteckningen ”fascism” fortfarande är användbar på dem. Sam Carlshamre och Daniel Strand menar att SD effektivt strukit bort all (biologisk) rasism från sitt program, men att fascism är ett mer passande begrepp för att diskutera deras politik. ”För att beskriva Sverigedemokraternas sammelsurium av främlingsfientlighet, kulturkonservatism och allmänborgerlig politik bör man tala om fascism snarare än om rasism”.

Åsa Lindeborg svarar Carlshamre och Malm och vill inte gå lika långt i definitionen av SD. Hon påpekar att om man skulle tillämpa Herbert Tingstens kriterier, den liberal som seriöst tog sig an att beskriva fascismens kännetecken, så skulle en stor del av Alliansens politik falla inom ramen för en fascismdefinition.

”’Fascismen är borgerlig till sin karaktär’, skrev Herbert Tingsten och radade upp en rad kriterier – genom vilka man kan betrakta även ’normal’ svensk regeringspolitik: Sverige har stängt gränserna och kastat ut romer med europeiskt medborgarskap. Man har desarmerat facket och bygger sin socialpolitik på idén att alla människor inte är lika mycket värda. I Reinfeldt har man en stark ledare som gör anspråk på att företräda ’allmänintresset’ – klasserna är av naturen givna, men klassmotsättningar får inte finnas.”

Men i och med att SD accepterar parlamentarismen och dessutom ligger nära de rödgröna i fördelningspolitiska frågor (ett påstående som effektivt vederläggs av Hegelund och Ariadad här) kan man inte kalla dem fascister, avslutar hon. Risken är för stor att stämpla deras väljare från arbetarklassen som fascister och driva in dem ytterligare i högern. ”Jimmie Åkesson är ingen Franco. Att – redan – kalla honom fascist, är att göra borgarna en tjänst”.

Även Petter Larsson kritiserar Carlshamre och Malm, utifrån den brittiske historikern Michael Mann’s fascismteori. Mann ställer upp fem kriterier han menar kännetecknar fascistiska organisationer.

”SD matchar de tre första: drömmen om den harmoniska gemenskapen, kulturrasismen, och viljan att starkt begränsa invandringen och hårdassimilera de invandrare som slipper igenom nålsögat. Men Manns sista två kännetecken saknas. Här finns ingen ledarkult och man har, gudskelov, inga paramilitära styrkor – till skillnad från till exempel ungerska Jobbik, som i så fall är tydligare fascistiskt.”

Debatten belyser problemet för vänstern att alltid halka in på gamla förklaringsmodeller för att analysera nya rörelser. Dagens högerextrema rörelse kommer inte ta samma form som 30-talets. Det går inte att använda historiska exempel som en mall för att bedöma hur en reaktionär mobilisering kommer att se ut idag, som en checklista att bara pricka av.

Fascismens kärna

Den brittiske historieprofessorn Roger Griffin har försökt beskriva fascismens föränderliga natur, genom att lokalisera en teoretisk ”kärna” och se övriga ideologiska element som adhoc, beroende på den historiska kontexten. Denna kärna identiferar han som strävan efter en nationell eller etnisk återfödsel (palingenetisk ultranationalism), synen att ett samhälle i ”förfall” kräver en total omvälvning för att återgå till en tänkt ”organisk samhällsgemenskap”, som rensats på skadliga element. Detta gör att man kan tala om en generisk fascism och se olika ”fascismer”. Fascismen kan ha en mer konservativ profil eller en social, vara monarkistisk eller republikansk, stödja parlamentarismen eller vara utomparlamentarisk, vara religiös eller ateistisk, verka via ”lag och ordning” eller utomlagliga gatustormtrupper, vara parti eller rörelse, ha en stark ledarkult eller vara ett ”ledarlöst motstånd”.

SD:s ideologiska kärna baseras fortfarande på en palingenetisk ultranationalism. Mats Lindberg, professor i statskunskap på Örebro universitet, bemöter i Nerikes Allehanda att SD skulle vara ett populistiskt missnöjesparti, likt Danske folkeparti, Ny demokrati eller Fremskrittspartiet. Han menar istället att det har sina tydliga rötter i en fascistisk tradition – förmedlad av Nordiska rikspartiet och Nysvenska rörelsen under efterkrigstiden. Förändringarna i SD menar Lindberg är mer av kosmetisk karaktär, än att spegla någon idémässig förändring. Ideologin baseras fortfarande på en organisk samhällssyn – traditionellt för den fascistiska världsåskådningen – och synen på ”befolkningsmässigt homogena” nationer, taget från nationalsocialismen. Hur man än formulerar dessa principer, får de alltid samma praktik: etnisk rensning.

”SD:s ideologi formuleras i partiprogrammen från 1989 och 2002 samt principprogrammet från 2003/2005. Man förbluffas över den starka närvaron av en gammaldags konservatism och nationalism. Man förbluffas också över den starka idémässiga kontinuiteten, även om ordvalet slipas av. Det program som den gamle NRP:aren Anders Klarström arbetar fram 1989 och de två som framkommer under 2000-talet är märkligt lika när det gäller grundtankar och grundprinciper.”

Tore Bjørgo, professor vid Polishögskolan i Norge, genomförde i sin doktorsavhandling, ”Racist and Right-Wing Violence in Scandinavia: Patterns, Perpetrators, and Responses” (1997), en detaljerad genomgång av Sverigedemokraterna och vitmaktmiljöns ideologiska ståndpunkter på 90-talet. Hans slutsats var att de skilda perspektiven mest handlade om temporalitet – men att grundståndpunkterna delades. Båda sidorna av den nationella rörelsen delade synen på samhället som hotat i grunden av en massinvandring som bröt sönder den organiska gemenskapen. För den ”rasrevolutionära” miljön hade katastrofen redan inträffat, ”raskriget” eller det etniska inbördeskriget pågick redan och det fanns inga möjligheter annat än med våld restaurera och nyföda nationen och den etniska gemenskapen. För de parlamentariska nationalisterna låg katastrofen några år in i framtiden, ”svenskarna är snart minoritet i sitt eget land”, och det fanns fortfarande möjlighet att via parlamentarisk väg återställa nationen till sitt ursprung genom omfattande repatriering, stängda gränser och etnisk rensning. Målet för båda delarna av den nationella rörelsen var en nationell återfödsel för att återupprätta en organisk folkgemenskap, men skillnaden i synen på temporalitet avgjorde valen av strategi: om det fanns tid för den parlamentariska vägen eller brådskan krävde en utomparlamentarisk kamp.

Fascistisering

Problemet med begreppsdiskussionen kring SD är att den ofta betraktar dem som ett isolerat fenomen. Medlemmarna och partiprogrammet skärskådas. Men det bredare samspel de ingår i missas. Ett undantag är Ali Esbati, som vidarutvecklar Jörn Svenssons teorier och försöker att inte betrakta ”fascismen” utan snarare ”fascistiseringen”, en bredare förbruning av högern och svårigheten att avgränsa extremhögern från högern. SDs politik är inte skiljd från Folkpartiets utspel om språktester och hårdare tag, Kristdemokraternas försök att polarisera ”verklighetens folk” mot en tänkt vänsterkulturelit, Alliansens segregationspolitik ett EU-projektet baserat på en avreglerad arbetsmarknad med hyperexploatering av papperslösa eller gästarbetare, en externaliseringen av gränser. Där SD säger ”utvisa”, säger högern ”tvångsintegrera” – men problemställningen är den samma, sociala konflikter har etnifierats. Högern försöker homogenisera befolkningen internt, samtidigt som gränserna stängs utåt. Extremhögern drar det bara ett steg längre, till etnopluralistiska slutsatser: att varje ”kultur” ska hålla sig i sitt land. Kultur görs hos SD till något oföränderligt, och får samma status som ras i den rasbiologiska rasismen – med exakt samma konsekvenser av särskiljande och separation.

Reaktionär mobilisering

Esbati försöker se till fascismens funktion: Vilka blockeringar står kapitalets partier inför idag, vilka dilemman står de inför där en fascistisering framstår som en möjlig lösning för dem på kapitalets problem att garantera en fortsatt kapitalackumulation och levererar rätt resultat? Han lyckas täcka in fascismens betydelse som en ”auktoritär krispolitik ovanifrån”, hur institutionerna förbrunas för att lösa de blockeringar kapitalismen står inför. Men är det fascism – vad skiljer i så fall denna från en allmänt reaktionär och aggressiv högerpolitik?

I Anarkistisk Tidskrifts klassiska temanummer om fascism (nr 12) vänder sig Magnus Hörnqvist mot ett sådant enkelriktat perspektiv, som bara täcker en aspekt av fascismen. Hörnqvist väljer att studera närmare den diskussion som pågick i Komintern under 20-talet, då de ledande kommunistiska intellektuella som Antonio Gramsci, Karl Radek, Clara Zetkin och Gyula Sas diskuterade fascismens natur och dess relation till den revolutionära vänsterrörelsens misslyckanden i Europa, innan stalinismen kvävde all debatt. Hörnqvist menar att fascismen i dessa diskussioner tolkades som:

* en politisk rörelse och inte som en ren ideologi eller allmänt reaktionära tendenser.
* en politisk utmaning och ett fysiskt hot som det för en socialistisk rörelse var nödvändigt att bemöta på alla plan.
* en motsägelsefull kombination av reaktionär mobilisering underifrån (det civila samhället) och auktoritär krispolitik uppifrån (stat och kapital).
* en reaktion på såväl de revolutionära resningarna och arbetarklassens organisering som den kapitalistiska krisen.
* ett korståg mot framför allt arbetarrörelsen och en strategi att från grunden bygga en ny politisk hegemoni.
* en rörelse som när den övergick till regim i Tyskland och Italien inte skapade någon ”folkgemenskap” men väl påverkade formen för de sociala motsättningarna.

Fascismens framväxt i tjugotalets början måste förstås mot två skeenden, både mot kapitalismens strukturella kris och mot arbetarrörelsens misslyckade revolutionsförsök i Europa mellan 1917-1920. Fascismen gick inte att förklara som enbart en ny auktoritär fas av kapitalismen, utan bestod både av en krispolitik från ovan och – vilket var det ”nya” med fascismen – en mobilisering av civilsamhället underifrån.

Det var sammansmältningen av reaktion uppifrån och folklig mobilisering underifrån – men inte från samhällets botten – som bildade fascismens styrka och originalitet. Fascismen var inte ett verktyg som överklassen kunde stampa fram ur marken när den kände sig pressad. Den fascistiska rörelsen stod också för en reaktionär mobilisering underifrån med egen dynamik.

Till skillnad mot Ryssland, där en revolution var möjlig när Tsarstaten vacklade, kunde de europeiska borgliga staterna enligt Gramsci gripa tillbaka på ett starkt civilsamhälle (organisationer av krigsveteraner, kyrkliga strukturer, konservativa folkrörelser) som politisk och organisatorisk resurs. ”Borgarklassen kunde organisera maktutövningen även då de etablerade institutionerna ifrågasattes. Det innebar framför allt att repressionen mot upproren kunde organiseras på privat basis, i det civila samhället, när den reguljära armén och polismakten inte längre var tillförlitliga.”

Krigsveteranrörelserna organiserade som frikårer ”bildade den organisatoriska grunden till de fascistiska rörelserna, som från början inte var partier utan snarare ett slags politiserade miliser”. Dessa utgjorde grunden i en strategi att först slå sönder arbetarrörelsens organisationer, för att sedan vägen via gatorna till parlamenten kunna avskaffa det parlamentariska systemet och de demokratiska rättigheterna.

Gramsci menade att fascismen attackerade arbetarklassen ”inte för vad den ‘gjorde’ utan för vad den ‘var'”. Den slog mot själva roten till ”arbetarnas styrka och kampberedskap”. Det handlade om att underminera arbetarklassens relativa maktställning genom att upphäva möjligheten att organisera sig. Även i det avseendet gick fascismen den långa vägen. Den startade ”vid basen av arbetarklassens organisatoriska verk” och var från första början som allra effektivast på lokal nivå.

En teori om fascistisering eller auktoritär krispolitik från ovan, som hos Esbati, måste alltså kombineras med att se fascismen som en självständig politisk rörelse, som mobilisering i samhället underifrån – inte bara en reaktion ovanifrån. Det är i ljuset av denna teori som AFA:s motstånd mot demonstrationer, torgmöten och försök till att skapa en folkrörelsestruktur hos den extrema högern måste förstås, som ett försök att hindra denna sociala mobilisering underifrån.

Om tjugotalets fascism uppkom både ur kapitalismens strukturella problem och behov av en auktoritär krispolitik och bemötandet underifrån genom ett reaktionärt mobiliserande av civilsamhället mot arbetarrörelsens maktbas så är frågan om denna modell går att lyfta över på dagens reaktionära mobilisering från högern. De nuvarande radikala högerpopulistpartierna såväl som de nyfascistiska grupperingarna har vuxit successivt under 30 år, i takt med att välfärdstaten försvagats och vänstern som projekt havererat. De perioder då en ”nyvänster” haft uppsving, som under globaliseringsrörelsens protestcykel, gick extremhögern tillfälligt bakåt, för att sedan växa med ny kraft efter denna vänsterns utmattning. Extremhögerns framväxt bör nog betraktas inte som en respons på en stark vänster eller stark arbetarrörelse, utan på grund av dess kris och misslyckanden, dess oförmåga att ge svar på krisen. Istället mobiliserar dagens extremhöger utifrån de problem som uppkommer ur välfärdsstatens nedmonterande, marknadens avreglerande – som stärks av den internationella finanskrisen: måltavlorna blir flyktingströmmarna, Islam som religion, jämstäldhetsideologier som feminism. Slavoj Zizek kopplar ihop detta med att den auktoritära krispolitiken och dess åtstramningsåtgärder gått från undantagstillstånd till att bli permanent inrättat.

Fram till nyligen var de flesta europeiska länder dominerade av två stora partier som riktade sig till majoriteten av väljarna: ett parti till höger om mitten (kristdemokratiska, liberala och konservativa) och ett till vänster (socialistiskt, socialdemokratiskt), med mindre partier (miljöpartister, kommunister) som vände sig till en smalare väljarkår. Senaste valresultaten i såväl väst som i öst signalerar den gradvisa framväxten av en annan uppdelning. Det finns nu ett dominerande mittenparti som står för global kapitalism, oftast med en liberal kulturell agenda (t.ex. tolerans mot abort, homosexuellas rättigheter, religiösa och etniska minoriteter). Mot detta parti står ett allt starkare invandrarfientligt populistiskt parti, vilket i sin periferi åtföljs av öppet rasistiskt nyfascistiska grupper.

De högerpopulistiska partierna kan på så sätt ses som en reaktionär mobilisering – även om deras stöd till en auktoritär krispolitik är komplicerat. Zizek tar upp hur ”rädslan” och syndabockspolitiken blivit den mobiliserande faktorn:

Det enda sättet att skapa passion i detta politiska landskap, det enda sättet att aktivt mobilisera människor, är genom rädsla: rädslan för invandrare, rädslan för brott, rädsla för gudlösa sexuella fördärv, rädslan för den stora staten (med dess börda av höga skatter och kontroll), rädslan för ekologisk katastrof samt fruktan för trakasserier (politisk korrekthet är det tydligaste liberala formen för rädslans politik). En sådan politik bygger alltid på manipulationen av en paranoid massa – det skrämmande samlandet av skrämda män och kvinnor. Det nya millenniets första decenniums stora händelse är att anti-invandringspolitik blev mainstream och slutligen klippte navelsträngen som hade förbundit den till högerextrema partier. Från Frankrike till Tyskland, från Österrike till Holland, i den nya anda av stolthet över sin kulturella och historiska identitet, börjar det bli acceptabelt för de stora partierna att säga att invandrare är gäster som måste anpassa sig till de kulturella värden som definierar värdlandet – ”Det är vårt land, love it or leave it” är budskapet.”

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Sköt mot flera poliser med hagelgevär, loaderrorready skriver Dagens citat, Fredrik Jönsson skriver Malmö: Demonstrera mot våld, petter skriver Fronesis och ”Kampen om folket”

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Dagens fascism kommer inte att vara en reprissändning

Utanför tågstationen i Rom står militärer uppställda och söker igenom varje grupp med utländskt utseende i en kraftsamling mot ”invandrarbrottsligheten”. De står inte ensamma. De legaliserade medborgargarden hjälper dem att patrullera gatorna. Att vistas som migrant i landet utan uppehållstillstånd har nu blivit olagligt, och grips du på gatan utan papper kommer du hamna i de fängelselika förvaren CPT, ”center för temporärt uppehållstillstånd”. Gränserna stängs, till och med mot andra EU-länder som Rumänien. Allt paketerat som ”säkerhet”, den fråga som förde Berlusconis högerallians till makten. En säkerhet som inte omfattar alla: vågen av rasistiska och homofoba attentat ökar i Italien. Pogromer mot romer och senegaler i Neapel, dagliga attacker mot homosexuella i Rom, en ung svart man slås ihjäl av butiksägare i Milano. Samtidigt sprider sig sakta de nyfascistiska husockupationerna från Rom till resten av Italien. I fotbollsklackarna är den högerextrema dominansen snart total. Postfascisterna vid makten har utvecklat ett blint öga för nyfascisternas framfart på gatan, en tyst tolerans och medgivande.

Laboratorium Italien

Det är svårt att hitta en tidningsartikel om Italien, både i Sverige och resten av Europa, som inte varnar för Berlusconi, för det italienska exemplet. Men en mer korrekt beskrivning vore att se Italien som Europas experimentlaboratorium snarare än en anomali. De säkerhetsåtgärder som testas fram där inrättas senare i övriga EU. Under Sveriges ledning.

Den globala suveräniteten håller på att skifta form, efter nyliberalismens kris och de blockeringar som påfördes de internationella institutionerna under globaliseringsrörelsens kampcykel. Den ekonomiska krisen, i kölvattnet av bolån och bankkrisen i USA, påskyndar utvecklingen genom att ge upphov till ökade sociala spänningar.

En av de ledande arkitekterna för EUs nya ”säkerhetsarkitektur” är Franco Frattini. Efter valet i Italien 2008 lämnade han sin post som EU-kommissionär för rätts- och inrikesfrågor för att istället bli utrikesminister i Berlusconis kabinett. Som utrikesminister blev en av hans första uppgifter att utforma G8-mötet i L’Aquila i juli 2009. Följaktligen blev också ”säkerhet” den centrala frågan på toppmötet, Frattini drev hårt linjen att EU och Nato måste integreras istället för att överlappa varandra och såg den centrala roll G8 kunde spela i detta projekt.

Italien har fått mycket internationell kritik i sin målsättning att reducera ”illegala” migrationen till noll och sin kriminalisering av papperslösa. Frattini har framgångsrikt genomfört resor till Mauretanien, Senegal, Angola och Nigeria för att upprätta en dialog inför G8-mötet, för att involvera dem i bekämpandet av illegal migration och droghandel. Italien och G8 har förbundit sig att hjälpa dessa länder att bygga upp nya passystem, stå för polisutbildning i upprorsbekämpning och stärka deras förmåga att vakta sina egna gränser och hindra utvandring. Framgångsrikast har Italiens samarbete med Libyen blivit, om gemensam gränspatrullering och utvisningsförvar förlagda i Libyen – utanför EUs rättssystem.

Men denna flyktinghantering, som sätter asylrätten helt ur spel och strider mot FNs mänskliga rättigheter, är inte ett isolerat italienskt fenomen. Det är just Franco Frattini som utformat den sjupunktsplan för EU om hur ”illegal” migration ska bekämpas, för att skapa enhetliga mekanismer. Den planen förs nu in i Stockholmsprogrammet, EUs femårsplan för rätt-, inre säkerhet och migration, som beslutades under svenska ordförandeskapet. Den italienska modellen blir under Beatrice Asks ledning till europeisk norm i Stockholmsprogrammet. EU går mot en ökad integrering av polisorganisationer och dataregister, överflyttning av militära uppgifter på paramilitäriserade poliskårer, en restriktivare flyktingpolitik med utvisningsförvar placerade i länder utanför EUs gränser.

Europeiska kommissionens president José Manuel Barroso förklarade att ”vanliga medborgare” skulle vara i hjärtat för Stockholmsprogrammet, att syftet är att göra medborgarnas liv enklare och ge dem skydd. Stockholmsprogrammet ska innebära att ”en närmare matchning ska utvecklas mellan immigration och den europeiska arbetsmarknadens behov”. För att föregå ett nytt FRA-motståndet, skrämd av Piratpartiets framgångar i EU-parlamentsvalet, har Beatrice Ask varit noga att även hon påpeka att den nya övervaknings- och säkerhetsåtgärderna är för att skydda medborgarna.

Panoptikon-effekten hotar att slå tillbaka. Thomas Mathiesen beskriver i Socialistisk debatt de nya europeiska datalagringsdirektiven:

”Krimnologen Lucia Zedner har påpekat att denna process har gått igenom tre faser. Först var det de farliga människorna som skulle övervakas, men det visade sig vara så pass komplicerat att finna de farliga att man var tvungen att börja tänka i risktermer istället. Det var dock mycket svårt att även finna vilka människor som man borde övervaka när man laborerade med sannolikhetstal, så man fick till sist övervaka alla. Processen har alltså gått från att övervaka farliga människor, till potentiellt farliga människor, till samtliga medborgare.”

Högern som hybrid

Berlusconis stora bedrift i italiensk politik är att lyckas samla hela den brokiga högern, från nyliberala frihandelsförespråkare, konservativa kristdemokrater eller ärkenationalister till nyfascistiska gatugrupper, i samma politiska paraply. För att hålla ryggen fri åt höger har han steg för steg inte bara lyckats införliva det gamla konservativa fascistpartiet Allianza nazionale i sitt parti Popola della liberta (Frihetens folk), utan även de nyfascistiska utbrytarpartierna – som i sin tur ingår i aktionssamarbeten med de extrema våldsgrupperna. Men det är farligt att stirra sig blind på Berlusconi. Anledningen att högern vann valet i Italien våren 2008 berodde inte på Berlusconis valallians, de fick samma valresultat som i valet innan, utan på det rasistiska högerpopulistpartiet Lega Nords stora valframgångar. Lega Nord gick främst framåt genom arbetarröster, och lyckades för första gången ta sig in i traditionellt röda regioner som Emilia Romagna.

Man inte får se olika högerströmningar isolerade fenomen, utan måste se hur de samverkar. Relationen mellan högern, högerradikal populism och nyfascistisk extremhöger är tät och kan balansera upp varandras brister.

Patrullerande poliser, militärer och legaliserade medborgargarden ska återställa ett sken av trygghet genom hård territoriell kontroll. ”Säkerhetsdiskursen” blir högerns svar på det problem de själva skapat. Utförsäljningar, privatiseringar av offentliga sektorn, nedbrytandet av lokalsamhällena, ökad osäkerhet på arbetsmarknaden, marknadspriser på bostadsmarknaden – som svar på hela den osäkra livssituation detta skapat försöker högern garantera en artificiell säkerhet genom fler speciallagar, övervakning och hårdare straff.

När det sommaren 2009 blev kriminellt att vara papperslös migrant i Italien och gränskontrollerna skärptes ytterligare, skapade detta inte en större våg av utvisningar – utan bara mer ”utvisningsbara” människor: och därigenom en skiktad arbetsmarknad, bestående av arbetare med rättigheter, och de papperslösa rättslösa arbetarna som kunde hyperexploateras för svältlöner. Väger man in dessa perspektiv det inte svårt och förstå hur högern och extremhögern tätt sammanflätats i sitt projekt, hur arbetsosäkerheten, rasismen och säkerhetsdiskursen hänger samman, hur högerpolitiken som åtföljer arbetsmarknadens förändringar också verkar både genom institutionella förändringar och mobiliserande på gatorna.

Fascistisering

Men är ”fascism” ett användbart begrepp för att begripa dagens rörelser och reaktionära samhällskrafter? Fascismen har aldrig varit ett sammanhängande ideologiskt system, inte ens i dess ursprungsland Italien. Det har snarare handlat om en flexibel ideologi, beredd att förändras och ta in influenser, att liera sig med olika klasskikt och presentera sig i olika förpackningar. I grunden har en reaktionär oföränderlig kärna funnits, baserad på föreställningen om en nationell återfödsel, återgången till en organisk samhällsmodell i en mytisk urtid och ett återupprättande där skadliga influenser rensats ur samhällskroppen. Den kärnan hittar vi fortfarande i äldre partier som Allianza nazionale, såväl som i nyare partier som Lega nord och Sverigedemokraterna här hemma. Betraktar vi bara dessa element är det lätt att se fascismen som en isolerad företeelse, något alla politiska partier kan ta ställning mot. Rasism, aggressiv nationalism och reaktionär politik är tacksam att enbart tillskriva Sverigedemokraterna, en extrem anomali, vilket gör att man undviker att se relationen till den förda politiken.

Men ser vi relationen mellan högern, högerpopulismen och extremhögern som ett delat fält, och likt vänsterskribenten Ali Esbati istället börjar betrakta det som en process, en ”fascistisering”, hur reaktionära förslag förs in i samhället, blir nyckeln snarare att analysera det som sker inom etablerade högern just nu. Fascistisering innebär att se till fascismens funktion, snarare än enskilda teman. Vilka blockeringar står kapitalets partier inför idag, vilka dilemman står de inför där en förbruning framstår som en möjlig lösning för dem på kapitalets problem och levererar rätt resultat?

Den process som blir intressant att studera då, det område där högern och extremhögern möts, är den politik och kulturkamp som bryter ner klassolidariteten och klasskampen i samhället. Italienska vänsterfacket CGILs talesperson Dino Greco menar att det är så vi ska förstå Lega nords framgångar i arbetarklassen. ”Vi måste inse att det inte längre finns en relation mellan arbetarklassen och att rösta vänster. Arbetaren isolerade är inte längre en klass, han är något annat – det är en individ som ersätter den horisontella solidariteten med en vertikal solidaritet, den med sina företagsledare”. Magnus Marsdal visar i sin bok Högerpopulismen dissekerad hur norska Framstegspartiet effektivt brutit upp klassolidariteten genom att skapa en annan polarisering och annan form av solidaritet i samhället. I Framstegspartiets världsbild delas samhället istället vertikalt mellan ”de som gör rätt för sig” (arbetare som individer och konsumenter, företagsledare, rättframma politiker) och de som är ”parasitära” (arbetslösa, bidragstagare, migranter, kulturvänstern, spekulerande bankchefer, fackpampar). Den här retoriken känner vi igen från Alliansens politik i Sverige, i hur klassfrågor etnifieras eller individualiseras. Arbetslöshetsfrågan förvandlas till ”utanförskap”, de ekonomiskt eftersatta förorterna till ”utanförskapsområden” och förortsupploppen tolkas som etniska eller religiösa protester. Kvinnoförtrycket i samhället externaliseras och görs till en kulturfråga – något som ”talibanerna utsätter kvinnor för i Afghanistan” eller hedersvåld. Då finns det inte längre något utrymme inom jämställdhetsfrågan att diskutera kvinnolöner. Esbati beskriver det som att ”vinna terräng i vanliga klasskampen, genom att kliva ur klasskampen och ta andra grepp som får effekter på den direkta klasskampen”. Massmobilisering skapas kring andra frågor än klasskonflikter, kring ”säkerhet”, ”våldet”, ”moraliskt förfall” eller ”brottslighet”.
Dagens fascism kommer inte att vara en reprissändning. Den kommer inte komma enhetligt underifrån, som en reaktionär rörelse för att bemöta hotet från en stark arbetarrörelse. Den kommer att snarare att vara ett svar på en svag arbetarrörelse, som ett svar på de problem kapitalet skapar. Dagens fascism kommer vara en hybrid, en ”fascistisering” av institutionerna och högerpolitiken, som samtidigt öppnar portarna för reaktionär mobilisering på gatuplanet. För att bemöta ett diffust hot av ”massinvandring”, brottslighet, ”extremism”, välfärdsfuskare, ”islamifiering”, förortsgetton. Den kommer som en ny rädsla för de ”farliga klasserna”. Den kommer införas genom säkerhetspaket, Stockholmsprogrammet, FRA, Ipred, uppluckrande av gränsen mellan militär och polis, nolltolerans i förorterna. Det kommer ske genom åtgärder mot ”utanförskap” i arbetslinjens namn. Och framför allt ske i medborgarmajoritetens namn.

Publicerad i Direkt aktion 2009 och på Dagens Konflikt. Texten är baserad på de tre antirasistiska forum som Tankesmedjan Konflikt höll i Stockholm under 2009.

65 år sedan fascismens fall

Idag 25 april är det 65 år sedan de italienska partisanerna fick den italienska fascismen och nazistiska ockupationsregimen att falla. Händelsen firas med antifascistiska minnesmanifestationer i hela Italien. Om bara någon vecka är det 65 år sedan nationalsocialismen föll även i Tyskland, en dag som röner betydligt mindre uppmärksamhet där. Följande text skrevs som diskussionsunderlag till en antifascistisk träff, för en diskussion om strategi och skillnaderna mellan den tyska och italienska autonoma rörelsens förhållning till antifascismen.

Nie wieder Deutschland?

Den 8 maj är det 65 år sedan Nazityskland föll. Tyska antifascisterna i Antifascistische Linke Berlin håller för fullt på att planera minnesaktiviteterna. Men om Tyskland befriades utifrån, av Röda armén, är Berlins antifascisters intresse i än högre grad inriktad på de kommunistiska partisanrörelser i Europa som själva inifrån störtade fascismen. ALB planerar ett helgseminarium där de bjuder in de åldrade partisanerna från ex-Jugoslavien och norra Italien. I sommar kommer de följa upp med en alpvandring där de besöker de historiska platserna och möter de sista levande partisanerna i deras byar. Minnet måste hållas levande. De italienska partisanveteranerna pratar fortfarande lyriskt om de hundratals tyska ungdomar som kom och lyssnade på dem förra gången de pratade i Berlin. ”Hade ett sånt möte hållits med dem i Italien hade inga aktivister kommit. Aktivisterna där bryr sig inte om historien, bara det nya i samtiden”, konstaterar en vän från ALB cyniskt.

Det kan verka märkvärdigt att det inte finns något stort intresse för antifascism i italienska autonoma rörelsen. Det är ju ändå ett land där postfascisterna sitter vid makten, där nyfascistiska grupper växer på gatorna och på läktarna, där den populistiska högernationalismen och separatismen är på stark frammarsch – medan partivänstern nästan totalt är utraderad.

Antifascismen är en huvudpelare för varje autonom organisation i Tyskland, en fråga som alltid finns närvarande. Vänsterideologin baseras ofta på en antifascistisk grund. Det är genom att påvisa och kritisera hur de fascistiska tendenserna finns närvarande i hela det demokratiska kapitalistiska samhället – och inte är en isolerad extrem eller anomali – som de tyska antifascistiska organisationerna försöker hitta legitimitet för att sedan utveckla antifascismen till ett offensivt vänsterprojekt. Antifascismen som vänsterpolitikens första stadium. Detta i skarp kontrast mot Italien, där det är svårt att ens hitta några referenser till fascismen i autonom teori: huvudfokus är alltid inställt på kapitalismen och dess nya utvecklingsfaser.

Siamo tutti antifascisti?

Den italienska autonoma rörelsen, och dess föregångare, de sk ”operaisterna” på 60-talet, drog tidigt en demarkationslinje mot strömningar som antiimperialism och antifascism. Båda dessa strömningar sågs som felaktiga fokus, som riktade bort blicken från den italienska arbetarklassens kamp i fabrikerna och lokalsamhället. Till skillnad från antiimperialisterna betonade de autonoma att klasskampens viktigaste punkt var i centrumländerna där klassen var som starkast – inte i periferiländerna där kapitalismen var som svagast. Antifascismen var i sin tur en marxistleninist-dominerad rörelse, som varnade för italienska statens fascistifiering och för möjligheterna till en högerstatskupp – en inte helt orimlig tanke med tanke på att de andra länderna vid Medelhavet i slutet av 60- och början av 70-talet var fascist- eller militärdiktakturer. En oro som militärkuppen i Grekland och i Chile 1973 spädde på. Receptet för ML-antifascisterna var därför att antingen formera nya folkfronter – breda samarbeten till försvar för demokratin, eller bilda underjordiska nypartisanska grupper (GAP, Röda brigaderna etc) i beredskap inför stadskuppen. Båda dessa antifascistiska vägar gick bort från klasskampen som en offensiv masskamp.

Även i dagens italienska autonoma rörelse, bland de sociala centren och i basfacken, finns ett märkbart arv av ointresse för antifascismen. Det har flera anledningar. I Italien har antifascismen fungerat som en överideologi, den grundläggande samförståndsideologin mellan kristdemokrater och kommunister som den italienska konstitutionen efter andra världskriget baserats på. Som statsideologi, med sina ritualer och högtidsdagar, har antifascismen som ideologi haft begränsad lockelse på de radikala antagonistiska grupperna. Här skiljer sig Italien från Tyskland, där enandet efter murens fall snarare byggt på en vilja att glömma och lämna historien bakom sig för att kunna skapa ett nytt nationellt projekt. Den tyska antifascismen har därigenom kommit att direkt undergräva legitimiteten för nationalstaten, medan den italienska staten baserats på antifascism. Antifascismen som samförståndsideologi har även betonats inom ml-vänsterns folkfrontsideologi: inom antifascismen har målet alltid varit att först rädda den parlamentariska demokratin i allians med klasselement från bourgeoisin, för att först i ett andra senare skede kunna föra kampen för kommunismen. I antifascismens namn har självorganiserad socialrevolutionär klasskamp underifrån kunnat kvävas för att inte skrämma bort möjliga borgliga allianspartners.

Problemet med antifascismen som folkfronts/samförståndsstrategi framstår rätt tydligt när man ser på dagens politiska situation i Europa. Socialdemokratin har förlorat sin roll som masspartier och fackföreningsrörelsen tappar medlemmar. De vänsterpartier som gått in som stödpartier åt socialdemokratin har i efterföljande val närmast helt raderats. Kvar finns i många länder bara två stora bipolära block: ett bestående av extremhögern och högern i allians – ett ”säkerhetens parti” baserad på populistisk (reaktionär) mobilisering och ett bestående av en ”socialliberalare” mittenhögern/centervänstern – ”legalitetens parti” som försöker hålla kvar en regeringsform baserad på social fred och minoriteters rättigheter. Det är just denna mittenhöger-centervänster som bedriver statsrepressionen hårdast mot de sociala centren i Italien, betonandes ”legaliteten”, vräkningar av ockupationer och rättsprocesser för demonstrationer, medan extremhögern-högern istället bromsat alla rättsprocesser, undergrävt rättsväsendet och förhandlingar – för att täcka sin egen korruption – för att istället genomdriva sin säkerhet genom mobilisering av civilsamhället i medborgargarden, gatupatrulleringar och ökad polisiär närvaro. Att i det läget försöka ”ena alla demokratiska krafter” mot extremhögerns frammarsch skulle vara förödande för den marginaliserade vänster som finns kvar.

Oggi come ieri…

En av skiljelinjerna i de autonomas förhållning till antifascism i Tyskland och Italien kan också vara i synen på historien. Det finns en tendens i den antifascistiska retoriken i Tyskland att behandla historien som en pendelrörelse, där historiska situationer kan återkomma. Det gäller att ”lära sig av historien”, för att historien inte ska upprepa sig. Fascismens värderingar finns spridda hos tyska folket och inneboende i kapitalismen, redo att blomma ut på nytt. I den italienska autonoma traditionen betonas däremot kapitalismens framåtskridande och utveckling. Historien kan inte gå bakåt och återupprepar sig inte. Nutida blockeringar och hot mot kapitalismen kräver nutida svar. Fascismen uppkom som svar på de kvalificerade fabriksarbetarnas revolutionsförsök i Europa och starka maktposition inom produktionen, men den fordistiska och postfordistiska kapitalismen har funnit andra lösningar på sina problem och kriser, statens funktion har förändrats, produktionen skapar andra former av antagonistiska klassammansättningar som möter andra former av reaktioner från kapitalet. Det finns därigenom en risk att titta för mycket på historien och försöka lära sig av historiska exempel, att dessa ”historiska glasögon” hindrar en från att se det nya i den faktiska situationen idag. Historien följer inte ett givet mönster eller repetoar. Antifascismen löper risken att bli en bakåtblickande ideologi som kan hindra en analys av dagens reaktionära rörelser och motreaktioner.

… antifascista sempre

Till dessa invändningar mot antifascismen kan man dessutom tillägga den italienska kritiken mot antifascismen som identitet, hur ”antifascism” blivit en aktivistidentitet med sina koder, blackblock-klädstil, symboler och subkulturella attribut som importeras från Tyskland, utan att det skett en politisk diskussion om dess effektivitet.

All denna kritik mot antifascismen till trots så bedrivs givetvis ändå antifascism bland de italienska autonoma och sociala centren, fast den inte ges samma centralitet som i Tyskland. I första hand ses de fascistiska rörelserna som ett politiskt problem – som en politisk konkurrent som hotar att ta mark från en autonom politik. Italienska fasciströrelserna är inte enfrågerörelser, bara ”anti-invandring” som i Tyskland och Sverige, utan har en bred social praktik och driver en mängd frågor (bostäder, arbete, säkerhet/trygghet). Därför blir den absolut viktigaste (outtalat antifascistiska) strategin för de autonoma sociala centren att satsa på en egen offensiv politik, att själva sätta agendan, ständigt närvara i alla sociala kamper och vara en tydlig politisk aktör i samhället. Sociala centren har ju en central roll i italienska rörelsen, och centren har ett behov av legitimitet för att kunna överleva – de måste därför arbeta för att skapa sympati och stöd för sin verksamhet, bygga allianser och ha en förankring i sin stad. Den egna agendan ges därför alltid prioritet, den egna politiken kommer alltid i första rummet – istället för att agera reaktivt och bara svara på extremhögerns aktiviteter (sk brandkårspolitik). Som politiska huvudfienden ses inte postfascisterna i Allianza nationale (som nu gått upp i Berlusconis Popola della liberta) eller de nyfascistiska gatugrupperna (Forza nuova, CasaPound Italia), utan snarare det separatistiska och högerpopulistiska Lega nord. Lega nord har framgångsrikt satsat på att vara ett mobiliserande parti, bygga en massbas och djup förankring i territoriet, i städerna i norra Italien. Lega nord lockar till sig både stora delar av arbetarklassrösterna och även arbetarna på de nya atypiska jobben i småföretag och manufakturer, som ju även delvis är de sociala centrens målgrupp. Lega nords gatupatruller i kvarteren, diskriminerande kommunalpolitik mot invandrare och papperslösa bemöts av sociala centren genom organisering av papperslösa, egen kvartersorganisering och frenetiskt nätverksbyggande ut i lokalsamhället. Allt detta kräver att man agerar som en öppen och erkänd politisk aktör, deltar i det offentliga samtalet, gör sin röst hörd, har offentliga talespersoner, ger ut egna böcker och skapar egen media.

Vid sidan av denna verksamhet förekommer även en öppen (uttalad) antifascism. Varje gång nyfascistiska grupper försöker organisera möten på universiteten eller på torgen så organiserar man egna demonstrationer och öppna möten. Målet är inte alltid att stoppa de fascistiska manifestationerna, även om man ofta försöker blockera dessa blir det rätt sällan kravaller kring demonstrationerna. Poängen är snarare att hela tiden artikulera en protest och visa på en annan röst, en annan oppositionell stämma så att fascisterna inte står själva för systemkritiken. Nyfascistiska möten bemöts därför genom en rad öppna protestaktiviteter: det organiseras seminarier, möten, uppvaktningar av politiker och rektorer, skrivs artiklar. Varje fascistiskt våldsdåd används för att skapa offentlighet och diskussion, genom att man går ut öppet i presskonferenser och med manifestationer för att synliggöra fascistvåldet. Det fascistiska våldet öppnar upp en möjlighet till kommunikation som sociala centren direkt brukar ta för att skapa en ökad bredd och legitimitet för antifascism, bygga allianser mellan drabbade grupper, visa solidariskt stöd med utsatta, sätta press på myndigheter att agera och minska fascisternas handlingsutrymme. När till exempel Forza Nuova (Italiens SMR) hotade med våld och stämningar mot biografer som visade den avslöjande dokumentärfilmen NaziRock om dem, svarade de sociala centren med att arrangera gratisvisningar av den stoppade filmen på sina center och i universitetsaulor över hela landet. Varje hot från Forza Nuova offentliggjordes, så att fascisternas strategi till slut slog tillbaka mot dem själva.

En målsättning för den öppna antifascismen är att ta sig in på de områden nyfascister har fått ett fotfäste, och då framför allt i fotbollsklackarna. Genom att delta organiserat och kollektivt stödja vissa lag försöker man bli en motvikt mot fascistdominansen. Just här blir antifascistiska identitetsbygget ändå viktigt, med egna symboler, tifo och band, för att skapa en antifascistisk klackkultur. Några av de drivande bakom den strategin är tex Verona-bandet som Los Fastidios (med låten ”Antifa hooligans”) eller den internationella antirasistiska fotbollskuppen ”Mondiali Antirazzisti” som hålls nära Bologna i slutet av juni varje sommar. Denna form av antifascism liknar den nordeuropeiska.

Vid sidan av dessa former att arbeta öppet politiskt antifascistiskt finns en sluten antifascism, en aktionsverksamhet. Men denna verksamhet sker alltid i det dolda, den rapporteras inte om och förnekas alltid i de öppna diskussionerna. Det händer att Lega nord utsätts för så kallade ”eldnätter” där alla deras partilokaler sätts i brand. Ingen organisation tar någonsin på sig aktiviteterna. På samma sätt bemöts fascistiska aggressioner med motattacker, angrepp på lokaler och bortjaganden från gatan. Återigen i det tysta, utan att förknippas med några öppna aktörer, sociala center eller organisationer. Därigenom vägrar man gå in i en gängkrigslogik, motsvarande den som blivit så dominerande i svensk antifascism.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Hotade fiskarter, andread0ria skriver Brunhögerns nyttiga idioter, loaderrorready skriver Våldsamma extremister attackerade Shell

Utomparlamentariskt syre efter vänsterns död

Utomparlamentariskt syre. Parollen stod stort på banderollen och affischen för Rifondazione comunistas veckolånga festival i Padua. Sedan ”väljartsunamin” som sköljt ut alla vänsterpartier ur det italienska parlamentet, har det pågått några månader av febril diskussion hur partierna ska kunna återskapa vänstern. Samma slutsats kommer upp gång på gång. Partierna behöver andas de sociala rörelsernas syre för att kunna överleva. Men de unga sociala rörelserna lös med sin frånvaro när de tre partierna från valalliansen Sinistra arcobalena (Regnsbågsvänstern) skulle debattera ”Vilken framtid för vänstern?”

En publik på 60 personer, med en medelålder på över femtio år, och bara några få under 30 år, kom för att lyssna. Värden Ramon Mantovani, från Partito Rifondazione Comunista inledde med att dödförklara vänstern, den vänster som tror att den kan representera och styra. Med valalliansen Sinistra arcobalena hade de skapat ett monster. Istället ville han återvända till den roll Rifondazione hade under Genua-protesterna, att kämpa tillsammans med de sociala rörelserna, att utgå från samhället och fylla en samhällelig funktion, att ”fare società”.

Även Lalla Trupia, från socialdemokratiska Sinistra Democratica, hyllade en återgång till de sociala rörelserna. I hennes kommun Vicenza misslyckade SA totalt, medan de sociala centren med sin lista, No Dal Molina, mot Natomilitärbasen hade valframgångar. Hon pekade på sociala centren som förebild, att ”de fick rösterna för att de var folkliga, i de sociala protesterna, de fanns nära folks vardag, nära arbetsplatserna”. Hon förklarade Lega Nords framgång på samma sätt, dessa ”rädslans entreprenörer” lyckades inte på grund av de frågor de drev, utan på grund av VAR de drev frågorna – att de fanns ute i lokalsamhället, mitt ibland folk dagligen, och kunde ge dem sina svar. ”Vad spelar det för roll om vi har ett korrekt eller effektivt svar, om vi inte finns bland dem som efterfrågar det”, frågade hon retoriskt.

Jacopo Venier från mer ortodoxa kommunistpartiet Partito di Comunisti Italiani betonade även han vikten av att närvara i dagskamperna, men betonade till skillnad från PRC vikten att göra det utifrån en tydlig kommunistisk identitet. Att kalla sig kommunister, att bära hammaren och skäran, att återvända till frågan om ägandet över produktionen. För att bekämpa högerreaktionen ville han återgå till den traditionella folkfrontstrategin igen, och försöka samla alla demokratiska krafter mot dem.

Alla tre debattörerna var överens om att vänsterns kris var total, att högern verkligen lyckats på djupet att förankra sina värderingar och genomföra ett skifte i hela samhället. En kris så djupgående att det möjligen inte fanns någon förhoppning att kortsiktigt ens återskapa en partivänster. I det nya bipolära politiska läget mellan Berlusconis Popolo della liberta och Veltronis Partito democratico kommer alltid en partivänster dra det kortaste strået: väljer vänsterpartierna en radikalare hållning framstår en röst på dem som bortkastad och väljer de en mer reformistisk röstar väljarna hellre på orginalet. Både alternativet att stå utanför en centervänster-regering, eller att ta regeringsansvar i en centervänsterregering, är förödande för dem. Så enda vägen framåt är utomparlamentarisk? Alla tre partierna upprepade gång på gång, att den enda väg framåt var ett återvändande till territoriet, till den lokala förankringen.

Marxister – men inte vänster

Stämningen var helt annorlunda på Radio Sherwoods övervåning. På första representantmötet för alla Venetos politiska kollektiv efter valet dök 200 personer upp, varav hälften var gamla 50-åriga ”veteraner” från 77-autonomia-rörelsen, medan andra hälften var aktiva ungdomar från de sociala centren. Skadeglädjen var stor. Kommunistpartiet har alltid betraktats i bästa fall som en konkurrent, i värsta fall en bitter fiende till den antagonistiska rörelsen. Talare efter talare betonade vilka möjligheter som öppnades upp nu när partivänstern var borta.

Några helger senare hölls ett större möte, med 700 personer från hela Italien, på det sociala centret Rivolta i Venedig-Mestre. De olika sociala centren från ex-disobbedienti-miljön och de starka lokala proteströrelserna i regionerna hade skickat sina representanter. I inledningstalet betonade Beppe Cacia och Luca Casarini att ”Vi är inte vänstern, vi kan nu säga Goodby mr Socialism, farväl socialismen. Vi är marxister, men inte vänster”. Representationens kris skapade möjligheterna att stärka rörelsernas autonomi och självbestämmande, fri från partivänstern. Partivänsterns försvagade partier var inte välkommen tillbaka till de sociala rörelserna.

Franscesco Raparelli från sociala centret ESC i Rom, nära knutet till studentkollektiven på universitetet Sapienza, återvände även han till vikten av att starkare satsa på territoriet i sitt inledningstal. Men han varnade för en allt för stark naturalistisk eller geografisk syn på territoriet, för att bara överta Lega Nords syn. Territorium är inte bara ett geografiskt område, utan alltid en konstruktion, något uppfunnet. Det handlar snarare om olika former av gemenskaper, av sociala utrymmen, som är föränderliga och inte alltid lokala. Det går vare sig att se territoriet i strikt ideologiska termer, som bara något projekt ska överföras på – men inte heller att tänka sig territoriet bra som geografi, utan något projekt. Det är snarare ett projekt att skapa gemenskaper, utifrån vissa materiella förutsättningar som inte är enhetliga överallt.

Brandkårspolitik?

Med högerförändringar i ett rasande tempo är det lätt att bara låsa sig i en försvarsställning, att bara reagera på varje attack och genomföra motmobiliseringar eller protester. Och till viss del har sociala rörelserna inget val. På bara de månader högern har suttit vid makten genomför de en målmedveten förändring i ett rasande tempo. Säkerhets-diskursen har dragits upp ytterligare ett varv, och nu motiverar högern öppet alla sina åtgärder utifrån att det råder en ”nödsituation” som kräver tillfälliga specialåtgärder: så motiveras de 3 000 insatta soldaterna som ska patrullera gatorna i de större städerna, så motiveras upprensningarna i nomad- och romalägren, så motiveras Italiens beslut att gå emot EUs regler och kriminalisera alla migranter som saknar papper, så motiverar Berlusconi sina stopplagar mot de rättsliga utredningarna mot honom (att utreda honom är att försvaga staten i en nödsituation, eftersom han som person representerar hela regeringen, förklarade han för media). De senaste veckorna har två sociala center vräkts, all’Eire i Milano och Paz i Rimini. Och inrikesministern har uttalat att i Milano måste militärpatrulleringen användas för att knäcka de fästen där en ”illegalitetens kultur” råder – de fästen han åsyftar är Milans moské och det sociala centret Leoncavallo, Italiens största och äldsta av sitt slag.

Högerextrema organisationer gör vad de kan för att trissa upp situationen ytterligare, genom att inrikta en kampanj mot universiteten, ”ett av de sista röda fästena”. Genom att ansöka om möten på universitetet för att rentvå de fascistiska soldater som dödades under andra världskriget försöker de provocera fram reaktioner från studentrörelsen för att därigenom kunna väcka högerkrav om vikten att kontra universitetens ”vänstervridning”. Konfrontationerna på Sapienza i Rom har följts av fascistprovokationer mot universiteten i Bologna, Turino och Padua.

Steget för de sociala centren och sociala rörelserna är inte självklart att ta, om man ska bemöta dessa angrepp eller fortsätta sitt arbete med att stärka sin position territoriellt. Eller går det att kombinera? Reaktionen på mordet på Nicola i Verona natten till 1 maj av fotbollshuliganer nära stående Forza nuova, visade på problematiken. Rifondazione comunista och vänsterpartierna såg sin möjlighet att göra en första styrkemanifestation efter valet genom en uttalad antifascistisk manifestation mot det nyfascistiska våldet. De genomförde en landsomfattande manifestation den 25 maj i Verona tillsammans med många av de antifascistiskt orienterade sociala centren, som utgjorde hälften av den 5 000 starka demonstrationen och med ett stort antifascistiskt svart block.

Men de sociala centren från Veneto och Reggio Emelia som länge bedrivit ett lokalt basfackligt arbete i Verona bland migrantarbetare, och som bara veckorna innan genomfört en starkt förankrad och självorgansiserad migrantdemonstration, avstod från att demonstrera med vänsterpartierna och antifascisterna. Istället deltog dessa sociala center i en migrantledd antirasistisk manifestation som pågick samtidigt i Verona, med 3 000 personer, riktad mot det klimat Lega Nords borgmästare skapat i staden och kopplade därigenom mordet till en bredare rasistisk diskurs och kommunens agenda för ”säkerhet”, snarare än gatufascistiskt våld. De två demonstrationerna visar förutom en skillnad i synen på politisk kamp mellan de olika sociala centren, även en skild analys om hotet från högerreaktionen: medan aktivisterna i Veneto (med sina lierade i Milano, Bologna och Rom) ser Lega Nords territoriella förankring som det stora hotet, har några andra sociala center i Milano, Turin, Bologna och Rom snarare byggt upp en identitet kring antifascism och reagerar mest på de nyfascistiska grupperingarnas öppna gatuvåld.

Autonoma antifa-grupper från Milano kritiserade migrantdemonstrationen i Verona för att de saknade paroller och tydliga ställningstaganden mot fascismen. Jag frågade under en intervju med antirasistprojektet Melting Pot hur de ställde sig till kritiken. Nicola från Melting pot ryckte på axlarna och svarade:

”Att antifascism som begrepp inte användes i Verona vid migranternas demo, har att göra med att det är ett begrepp de inte använder, som inte har någon historia hos dem. De ser det fascistiska gatuvåldet och ser att det existerar inom en mer övergripande intolerant klimat i staden, som organiseras av fascister, fast ”fascister” i partier vid makten, som Lega Nord. Och svaret måste komma med deras språkbruk, deras sätt att uttrycka sig. För vänsterns slogans och symboler har jag aldrig varit någon stor anhängare.”

Nicola varnar för att antifascismen får inte bli en identitet, ideologi eller estetik, som han tycker flera av de nordeuropeiskt influerade sociala centren fallit för.

Jag vet att antifascism är en väldig viktig fråga i Nordeuropa. Och grupperna i Milano ser nog för mycket till Nordeuropa och Tyskland, men för lite till vad som sker i Milano och Verona. Jag anser ärligt, utan att vara polemisk mot någon, att det knappast finns något utrymme idag i samhället för den radikala ”antifa-estetiken”, även om den förr kanske hade en poäng. Så klart är vi antifascister. Men jag har aldrig ansett att det finns en antifascism som ideologi. Antifascismen som ”anti” blir en fetisch, bara antifa-fanor som symboler på t-shirts och antifascistiska pressmeddelanden. Vi har ju till och med en konstitution här som är antifascistisk, som är mot fascismen. Och inte ens det räcker, inte ens den italienska konstitutionen.

När Forza nuova ansökte om att hålla ett möte på universitetet i Padua, såg aktivisterna kring Pedro, Melting pot och Radio Sherwood de antifascistiska aktiviteterna för att stoppa mötet snarare som en möjlighet: en möjlighet att skapa studentnätverk utifrån den motmobilisering som skapades och därur bygga en politisk rörelse genom att sedan introducera studentfrågor snarare än fortsatt antifascism när den akuta elden släckts.

Herrar i sitt eget hus

Men trots ambitionen att ersätta antifascismen med en egen offensiv politik, tvingas även de sociala centren i nordöst att svara på högerreaktionen. Lega nords valframgångar i Italien och Veneto har inte fått partiet att trappa ner sin utomparlamentariska verksamhet, snarare tvärtom. Partiet genomför just nu en satsning med massmöten i flera av städerna, deras medborgargarden patrullerar gatorna och partiet genomför även mer provokativa och mediala aktioner. I Venedig-Mestre tog legisterna i två dagar, 3-4 juni, och kedjade fast sig vid den nya campingplats som skulle öppnas för stadens nomader, sinti och romer. Konstruktionen av lägerplatsen har pågått under flera år, och det har funnits en bred politisk konsensus bakom byggbeslutet. Men först veckorna innan campingen ska öppna, veckor efter pogromerna och polisrazzior mot romläger på olika platser i Italien, väljer Lega Nord att inleda en kampanj i Venedig och direkt blockera campingplatsen slutförande. Men aktivister från Venedig-Mestres sociala center Rivolta och Morion valde att svara Lega Nord med samma mynt. Den 4 juni, medan Lega Nord stod fastkedjade vid lägergrindarna, tog aktivisterna och vräkte Lega Nords kontor. De satte upp en stor banderoll utanför lokalen, körde ut personalen och bar ut alla möbler i kontoret på gatan. Till Lega nords ytterligare irritation hade många av sociala center-aktivisterna flaggor i händerna med stadssymbolen för Venedig. Aktivisterna gjorde ett helt försök att omdefiniera och utmana vem som representerade det ”yttre” hotet mot staden och vilka som representerade territoriet. ”Om det är några som inte hör hemma i vår öppna stad, så är det Legas rasism”, förklarade de sociala centren i en kommuniké.

Några dagar senare var det Paduas tur. Den 7 juni hade Lega Nord utannonserat en antimoskédag, med stöd av Allianza nazionale och Forza Italia. På en mängd platser i staden skulle torgmöten mot moskébygget, som de menade var en ”säkerhetsrisk” och skulle medföra kriminalitet, med de tre partiernas riksdagsledamöter som talare. Sociala centret Pedro svarade med att de skulle hålla en critical mass-cykeldemonstration mot torgmötena, ”Ingen tolerans mot de intoleranta” och höll öppna planeringsmöten i flera kvarter i Padua för att involvera civilsamhället. Polismyndigheten i Padua utfärdade cykelförbud i hela innerstaden samma morgon, den 7 juni, och satte in en stor styrka för att skydda varje stor infartsväg till centrum runt staden. Men hur stoppar man 150 cyklister som dagligen brukar cykla igenom just innerstaden och kan varenda gränd, genväg och bakgata. Cykeldemonstrationen delades in i olika färger, som efter en halvtimme längs den legala demonstrationsvägen, på en given signal avvek och snabbt svepte förbi varenda polisspärr och polisbilar, in bland lördagshandeln och folkvimlet, för att ta sig via slingriga bakvägar rakt på Lega Nordtorgmötet och överösa det med slagord och ägg. Polisen fick givetvis panik när äggen träffade riksdagspolitikerna, attackerade Critical mass-cyklisterna, men avbröt även Lega Nords torgmöten. Alla Legas övriga torgmöten ställdes därefter in för hela dagen. ”De kallar sig herrar i sitt eget hus, men måste sedan be Roms poliser skydda dem. Det visar bara på hyckleriet i deras projekt”, ropade en av sociala centeraktivisterna i megafon, medan alla cyklade triumferande därifrån.

Continue reading

En fascistisk husockupantrörelse på framväxt

Postfascism, nyfascism och den sociala högern i Italien. Del V.

Det framstår som en så enkel formel för att starta ett politiskt projekt. En vältalig person som kan vara ansikte utåt, gärna organisatoriskt lagd. En grafiker som kan utforma en slagkraftig propaganda. En teoretiker som kan lägga upp planer och riktning för ett projekt, med förmåga att läsa av vilka behov, osäkerhet och begär som finns i samhället. I alla fall om man ser på hur en liten kompiskrets av högerextremister i Rom, steg för steg på några år lyckats bygga upp en social kraft med spridning över hela Italien. Och inte genom att följa någon klassisk högerextrem organisationsmodell, utan snarare genom att till punkt och pricka kopiera den utomparlamentariska vänsterns metoder och istället fylla med ett socialfascistiskt innehåll.

Steg 1. Metapolitiska huliganer och grafisk skvadrism

Puben Cutty Sark i centrala Rom hade länge tillhört olika fascister. När en äldre militant från NAR överlät krogen på Gianluca Iannone, blev det den självklara samlingsplatsen för hans vänkrets. Likt Iannone hade vännerna en bakgrund i organisationer som Fronte della gioventu (MSIs ungdomsgrupp) och kriminaliserade Movimento politico, men var för stunden politiskt hemlösa och passade inte riktigt in någon existerande högerorganisation. De kallade sig själva för den ”nonkonforma högern”. Förutom att hänga på krogen delade vänkretsen två intressen, thaiboxning och politisk kultur. Precis som i en av deras favoritböcker, Chuck Palahniuks Fight Club, växte ur den gemensamma thaiboxningen fram ett intresse att också göra aktioner tillsammans. Gianluca Iannones ”metapolitiska huliganer” tog som gemensamt namn Farenheit 451, efter titeln på Ray Bradburys bok, ”för att försvara de böcker som samhället idag vill bränna”.

Simone Di Stefano utvecklade en futuristiskt inspirerade estetik för gruppen, en ”urban grafisk skvadrism” som han själv kallade det (efter fascisternas gatuskvadroner). Grafiken var enkel och ren, bara i svart och vitt, enkla raka paroller i stora vita versaler på svart bakgrund. Detta kombinerat med solariserade bilder, som negativ med sina inverterade färger, gav ett rakt visuellt chockintryck. Serier detournerades situationistiskt och försågs med ironiska egna bildtexter. Guy Montag, huvudpersonen i Bradburys bok, användes som en kollektiv pseudonym de undertecknade texterna med.

1997 dök det upp 15 000 klistermärken på lyktstolpar och väggar över hela Rom, med en logotyp på: ett sammanflätat Z, en nolla och ett alpha-tecken. Kort därpå spreds mängder av flyers, med bilder på ett ansikte med en streckkod i pannan, tomma vita ögon och ett stort fastklistrat leende. Inga namn, ingen webbadress, ingen förklaring. Detta första projekt för Farenheit451 var att skapa en myt kring Iannones nybildade band, Zetazeroalfa. Första singeln släpptes i symboliska 451 ex, och följdes av CDn ”La dittatura del sorriso” (Leendets diktatur). Kring sina konserter växte kretsen kring Farenheit451 till ett hundratal trogna fans som följde det ”identitära rockbandet” överallt på deras turnéer. Gruppen såg till nästla till sig spelningar på ställen de visste skulle bli provocerande, som på indepententbolagens möte i november 2000, vilket fick den radikala vänstern att inledda en bojkottskampanj som ökade bandets rykte ytterligare.

Steg 2. Nonkonformistiska ockupationer

Redan 1999 började Farenheit451 planera att ockupera ett hus, för att kunna öppna en egen lokal, men försöken misslyckades. I juli 2002 lyckades de tillsammans med två andra fascistgrupper att göra sin första lyckade ockupation, en före detta skola långt ute i en förort utanför Rom. Ockupationen fick namnet Casa Montag. Till skillnad från vänsterns ockuperade sociala center (centri sociali occupati, CSO), kallade den nonkonformistiska högern sitt center för nonkonformistiska ockupationer (Occupazione non conformista, ONC). Ockupationen var inte den första som genomförts från extremhögern i Rom, men det var den första som kunnat bli mer långvarig och inte vräkas efter några månader. Anledningen var den nära kontakt som Farenheit451 byggt upp med destra sociale, den sociala högern i Allianza nazionale. Just då leddes Lazioregionen av Storace från destra sociale, som därigenom kunde ge de nonkonformistiska ockupationerna sitt skydd. Sommaren 2002 fyllde de huset med konserter och seminarier, och gav ut tidningen Montag. Men efter sommaren lämnade Farenheit451 Casa Montag, som fortfarande är ockuperat, för att bedriva aktiviteter i centrum. Året efter skedde nästa ockupation, kretsen kring streetpunk-bandet Insedia (Innato senso di allergia), öppnade ONC Foro 753 i centrum nära Colosseum.

I december 2003 dök det upp flygblad i trappuppgångarna nära Foro753, som efterlyste en bortsprungen svart katt i kvartet, vid namn Pound. Men katten fanns inte, utan flygbladen var bara en liten hint om vad skulle kort därpå ske i kvarteret. Den 26 december ockuperades en sexvånings-fastighet nära centralstationen Termini, den nonkonformistiska ockupation som fick namnet Casa Pound. Ockupationen fick namn efter poeten Ezra Pound, som anslöt sig som frivillig till Salòrepubliken. På fasaden hängdes en banderoll ut med texter från ett av hans poem: ”Mot all form av ränta/ocker” och ”Hyra är ocker”. I ett flygblad som delades ut till grannarna förklarade de:

”Vi har ockuperat en byggnad som stått tom i åratal, som vi nu gett rum åt tjugo familjer i. Vi är italienare. Vi är inte några socialt utslagna. Vi är arbetare, studenter, mödrar och fädrer. Alla prekära precis som ni, utan att ha valt det själva”.

Förutom bostäder innehåller Casa Pound en möteslokal, där det organiserades seminarier, filmklubbar, teaterkvällar och utställningar med futuristisk konst. På kort tid kom Casa Pound att bli hjärtat och navet för den utomparlamentariska fascistscenen i Rom.

Namnet Pound och hans slagordsmässiga diktstrofer på fasaden var ingen slump. Farenheit451 valde att knyta sig an till den sociala ådran inom fascismen, från Salò till tredje positionen. De fick kontakt med Tredje positionens ideolog, Gabriele Adinolfi, som återvänt från landsflykten 2000, efter att domen mot honom för startande av beväpnad organisation preskriberats. Adinolfi kan närmast beskrivas som den grå eminensen bakom Casa Pound. Han driver den till Casa Pound anknutna nyhetsportalen No reporter, Italiens motsvarighet till svenska Info-14. Flera seminarier på Casa Pound har ägnats åt att försöka rentvå Gabriele Adinolfi från anklagelserna om inblandning i bombmassakern på Bologna central 1980.

Steg 3. Boendeockupationer

Casa Pound utropade spekulationen på fastigheter som huvudfiende och bostadsbristen som den viktigaste sociala frågan. Problemen med korruptionen inom politiken och bostadsspekulationen har bidragit till att skjuta bostadspriser i höjden, samtidigt som ofärdiga byggkomplex lämnas stående. I Rom, med sina närmare 3 miljoner invånare, är bostadslösheten bland ungdomar hög. Kommunala hyresrätter finns det få av, 70% av italienarna har bostadsrätter och har köpt sina lägenheter. Detta leder till att få flyttar hemifrån. Ur en fascistisk synvinkel blir därför bostadsbristen ett direkt hot mot kärnfamiljen, eftersom inga par inte kan flytta samman och bilda familj. Men kampen mot räntan, och där inräknar de i Ezra Pounds fotspår hyra som en form av ocker, ges också en konspirativ laddning, om de ”mörka krafter” bakom finansspekulation.

I Casa Pound bor tjugo familjer. Utifrån huset började de en rådgivningsverksamhet och knyta fler hemlösa till sig. Bredvid konceptet ONC utvecklades konceptet OSA, ”occupazione di scopo abitativo” (ockupationer i boendesyfte). Med parlamentariskt skydd av destra sociale, som då stod på sin höjdpunkt som ”parti inom partiet”, inleddes sommaren 2004 det som italienska Indymedia kallade ”Roms svarta sommar”, en våg av boendeockupationer, OSAs, utifrån de kontakter som byggts upp igenom Casa Pound. De nya ockupationerna och koordinationen av OSA:s gavs namnet Casa d’Italia. Under någon månad öppnades Casa Italia Parioli (med 23 familjer), Casa italia Boccea (7 familjer) och Casa Italia Torrino (18 familjer).

Steg 4: Politisk kampanj

Nästa steg för Casa Pound var utformandet av en politisk bostadskampanj, ett sätt att både ge sina ockupationer legitimitet och använda dem samtidigt som språngbräda för politiska krav. Kampanjen och det politiska förslaget kallades Mutuo Sociale, en slags socialt stöd för ”rätten att äga en bostad”. Casa Pound tog fram ett förslag om inrättandet av en kommunal eller statlig institution med målsättningen att ge räntefria lån åt alla medborgare vid deras första bostadsköp, utan att gå vägen via banker och ränta. Institutionen skulle ha i uppgift att anlita små byggentreprenörer att konstruera bostadslägenheter, som sedan skulle säljas till byggpriset. Förslaget var ingen egen idé, utan en direkt hänvisning till Repubblica Sociale Italiana’s, Salòrepublikens konstitution, det så kallade Carta di Verona, paragraf 10 och 15. Ett direkt återknytande till den fascistiska bostadspolitiken, som gav upphov till många av de ”miljonprogram” i Roms förorter. Kampanjkommittéer för Mutuo Sociale upprättades och en central koordinering startades av Casa Pound. I kommittéerna försökte Casa Pound nå en så stor enhet som möjligt mellan de olika sociala tendenserna inom post- och nyfascismen.

Simone di Stefano, som Casa Pounds talesperson för Mutuo Sociale, beskriver samarbetet i boken ”Centri Sociali della destra”:

”De rör sig om olika miljöer, men som är öppna för våra argument eftersom vi har samma sociala rötter och ett intresse i ”bostadsfrågan”, som kommer från den republikanska fascismen, som i Carta di Verona, konstitutionen för Repubblica Sociale Italiana, för första gången sanktionerade den okränkbara rätten till äga en bostad, eller snarare gav social juridisk legitimering för genomförandet av rätten till bostad. Arvtagare till detta finns just i en stor del av AN, i deras så kallade ”sociala höger” (destra sociale), hos Fiamma Tricolore, Forza Nuova, facket Ugl och många kulturföreningar och aktivistkretsar i hela den nationella miljön. Förenandet av dessa olika miljöer i ett gemensamt projekt har lyckats tack vare Koordinationens transversalitet och oberoende från partier. Projektet, och då tänker jag speciellt på i AN, har blivit en verklig fana att vifta framför ansiktet på dem från partierna och rörelserna som har spårat ut till ultraliberala eller konservativa åsikter. Ofta är de som är mest entusiastiska till detta projekt Azione Giovani [ANs ungdomsförbund], eftersom de även ser detta initiativ som ett sätt att återknyta de starka sociala rötterna i ett parti som genomlever en stark identitetskris, mycket på grund av deras lednings politiska val. Något som inte sker så ofta fram till idag, är att på konferenserna ser man politiker från AN sitta sida vid sida med ungdomar från Azione Giovani, Forza Nuova och Fiamma Tricolore utan att någon hånar de andra, utan man träffas i en anda av fullt samarbete.”

Casa Pound testade olika vägar att få igenom sitt lagförslag, bland annat genom att försöka få in 50 000 namnunderskrifter, för att då måste frågan tas upp till röstning i regionen. De började även uppvakta högerpartierna, erbjuda om sin rörelses röstmässiga stöd mot att partiet skulle driva deras politiska fråga. Inför regionalvalet i Lazio våren 2005 ställde Casa Pound och Mutuo Sociale upp med en egen kandidat, Germano ”Gerri” Buccolini, på regionspresidenten Storaces lista. Buccolini fick i personvalet 1750 röster.

Inför riksdagsvalet 2006 förhandlade Casa Pound med Alessandra Mussolinis valallians Alternativo Sociale, men förhandlingarna bröt samman och de inledde istället ett valsamarbete med Fiamma Tricolore.

Inom Fiamma Tricolore fick Casa Pound en plattform att börja agera på ett nationellt plan, över hela Italien. De fick till uppgift att skapa en studentorganisation åt Fiamma Tricolore, och byggde sommaren 2006 upp Blocco Studentesco, som på två år blev en landsomfattande organisation. I högstadieskolornas skolval våren 2008 lyckades Blocco Studentesco få 23% av elevernas röster.

Steg 5. Metapolitik bortom partipolitiken

Som ett led i kampanjarbetet fortsatte parallellt Casa Pound med sin ”mediaskvadrism”, att göra spektakulära mediala aktioner för att få upp frågan på dagordningen i den offentliga diskussionen. En natt i januari 2006 hängde de upp 400 skyltdockor i snaror i lyktstolpar i Roms innerstad med plakat om bostadsbristen som folkmordspolitik och kravet på en lag för Mutuo sociale. De genomförde också en spektakulär stormning av italienska dokusåpan Big Brother, som ett tag sändes från en stor glaskupol inne i staden. Casa Pounds aktivister kastade ägg på den genomskinliga glaskupolen, hängde ut banderoller och tände bengaliska eldar framför livekamerorna.

Casa Pound arbetade samtidigt aktivt med att utveckla nya mediaprojekt för att nå ut med sitt budskap. 2004 fick Iannone ta över tidningen Occidentale, startad 1970, vars redaktion flyttades till Casa Pound och utökades med Gabriele Adinolfi, hans son Carlomanno Adinolfi och grafikern Simone Di Stefano. I september 2007 startade Casa Pound sin nätradio, Radio Bandiera Nera (Radio Svarta Fanan), som sänder 24 timmar om dygnet hela veckan. Kring nätradion byggdes ett medianätverk upp med 20 lokalredaktioner, och internationella korrespondenter. Den 1 juni 2008 följdes radion av en streamad webbtv-kanal, Tortuga TV, som även den sänder dygnet runt.

Till Casa Pound finns nu även knutet musikstudion Bunker Noise, ett ockuperat gym, krogen Cutty Sark, bokhandeln Testa di Ferro och en tatueringsstudio.

Webbcommunityt Viva Mafarka har blivit en viktig samlingsplats för den nyfascistiska rörelsen, för spridandet av ONC och OSA. Men vänsterns valframgångar mellan 2006-2007 bromsade tillfälligt framväxten av nonkonformistiska ockupationer. Med Berlusconis införlivande av den sociala högern i Casa del Popolo och högerns valseger, har den spärren nu försvunnit och vägen är öppen för en ny våg av fascistiska ockupationer. När lite över en vecka hade gått efter valet, ockuperades en gammal tågstation i Rom av Casa Pound och Blocco Studentesco och den största nonkonformistiska ockupationen, Area 19, öppnade sina portar.

Blocco Studentesco och den växande rörelsen av nonkonformistiska ockupationer stärkte talespersonen Gianluca Iannones position inom Fiamma Tricolore, och de gav honom en plats i riksledningen inför valet i april 2008. Iannone ställde också upp som de nonkonformistiska ockupationernas och Mutuo Sociales kandidat på Fiamma Tricolores vallista. Men uppbyggandet av så stark egen struktur inom partiet, möttes med oro av de andra ledarna i Fiamma. Efter valet bröt ett gräl ut mellan Gianluca Iannone och en av Fiamma-ledarna, Maurizio Boccacci, före detta ledaren för kriminaliserade Movimento Politico och ett av de stora namnen inom italiensk nyfascism. I mitten av maj lät därför Luca Romagnoli utesluta Iannone ur partiet. De senaste veckorna har därför lokalavdelning efter lokalavdelning hoppat av Fiamma Tricolore och följer istället Iannone. Fiammas lokalkontor har ockuperats på flera orter av Iannones sympatisörer. Hela Blocco Studentesco har brutit med Fiamma och förklarat sig lojala med Casa Pound. Som ny organisation har Iannone i maj bildat föreningen Casapound Italia, med lokalavdelningar över hela landet. Projektet presenteras på hemsidan som:

“Casapound Italia är inte ett politiskt parti, utan en förening som tagit sig an att på ett organiskt sätt utveckla ett projekt och en ny politisk struktur, som projicerar på framtiden det mänskliga och idéarv som den italienska fascismen har skapat med enorma uppoffringar.”

Social höger med lånade fjädrar

En nyskapande fascistisk höger? Det skulle man kanske få uppfattning av, om man ser den utveckling Casa Pound gått igenom separat. Men ingenting är unikt i det Casa Pound genomfört, utan snarare är det slående hur mycket inspiration de hämtar från den radikala antagonistiska vänstern. De tar formen, men fyller med ett klassiskt fascistiskt innehåll. Gianluca Iannone brukar i intervju efter intervju tala om den inspiration han hämtar från vänsterlitteratur. Boken Casa Pounds försvarsadvokat Domenico di Tullio skrivit om rörelsen av nonkonformistiska ockupationer heter följaktligen också ”Centri sociali di destra” (Högerns sociala center) och är utgiven på ett förlag med vänsterprägel.

I Rom finns cirka 25 ockuperade sociala center (CSO), center som ockuperats under olika vågor (1977, 1987, 1991 och 2001). Dessa CSO driver rådgivningar för bostadsockupationer, och två stora koordineringar av boendeockupationer. En av dessa koordinationer, Action, grundades ur kampanjerna Disobbedienti och Tute Bianche, kampanjer som genom mediala aktioner – vad de kallade kommunikationsgerilla-taktik – försökte sätta sociala rättigheter på dagordningen. En av taktikerna bestod av att använda sig av kollektiva pseudonymer, som namnet Luther Blissett. Action har haft sina talespersoner som kandidater på Rifondazione Comunista och Sinistra Arcobalenas vallistor – och var de enda som gjorde ett lyckat val för sina kandidater, trots vänsterns valfiasko i april. De områden där sociala centren är förankrade i kvarteren, är också de områden där vänstern fortfarande har lokala mandat och lokalt styre. Action och de sociala centren driver parallellt politiska kampanjer utifrån sina konfliktpraktiker: kampanjer för rätten till bostad, och för medborgarlön, eller ”garanterad inkomst”. Formerna Casa Pound använder sig av är alltså väldigt liknande den utomparlamentariska vänsterns i staden, och precis som Action använder de sig av kraven på rättigheter inte bara som en simpel reformism utan snarare som konstituerande krav, dvs sätt att legitimera (och i vissa fall legalisera) redan pågående reella tillägnelser och reapproprieringar av välstånd. Men kollar man på synen på dessa ”rättigheter” ser man hur det skiljer sig åt. Casa Pounds kampanj handlar om det (privata) ägandet av bostad, medan Actions om rätten till bostad, om bostäderna som allmännytta. Casa Pounds rättigheter är villkorade, det handlar som de säger om en ”ansvarfylld rätt” till ägande, vilket hänger samman med italienska fascismens medborgarsyn: medborgaren är endast en beståndsdel i den organiska staten, och statens intressen är överordnade. Det vill säga, att medborgerliga rättigheter är kraftigt villkorade för att ges, man måste uppfylla vissa kriterier för att erhålla dem som ett privilegium, till skillnad från den utgångspunkt Action har om rättigheter som generella och ovillkorade, rätten till bostad och en inkomst som en okränkbar grundnivå och socialt skydd. Det rör sig alltså om en exkluderande praktik mot en inkluderande. Vilka som ska ges dessa villkorade rättigheter av högern kan vi lätt få en fingervisning av i de italienska städer som styrs av Lega Nord. I Verona har Lega Nord lagt en motion om att tilldela dagisplatser efter ett poängsystem: gifta par får högst poäng, skiljda par lägre, ensamstående föräldrar lägst. Par med fasta anställningar får bonuspoäng, föräldrar med visstidskontrakt får lägre, arbetslösa föräldrar lägst. De villkorade rättigheterna används både normativt för att biopolitiskt styra hur man lever, och fungerar enligt en princip av exkludering/inkludering och upprättande av en rättighets/privilegieskala.

Continue reading

Järngardets arvtagare på marsch igen

Postfascism, nyfascism och den sociala högern i Italien. Del IV.
De vet hur man medvetet ska agera genom provokationer och aggressioner för att få maximal uppmärksamhet. Med den välställda EU-parlamentarikern Roberto Fiore som ledare och en organisation av unga gatukämpar, ständigt i nya konfrontationer, dyker det nyfascistiska partiet Forza Nuova varje vecka upp i någon nyhetsnotis. Förra veckan var det universitetet Sapienza i Rom, i den röda innerstadsdelen San Lorenzo, som var målet för provokationen. Under täcknamnet ”Lotta universitaria” utannonserade Forza Nuova ett föredrag i Institutionen för Litteratur om ”Foibe, den enda sanningen” med Roberto Fiore som talare. Foibe, de massakrer som skedde på italienska fascistiska soldater av jugoslaviska partisaner under andra världskriget, har använts som ett slagträ av extremhögern för att relativisera fascismens brott, enligt modell från de tyska nynazisternas årliga minnesmanifestationer över offren för de allierades bombningar av Dresden. Föredraget, som skulle hållas torsdagen den 29 maj, ställdes in av institutionen efter studentkollektiven protesterade och ockuperade Litteraturinstitutionens kontor på Sapienza under måndagen. På måndagnatten tog sig en grupp på 30 Forza Nuova-aktivister, med hjälmar och påkar, in på universitetsområdet och täckte området med affischer och slagord i protest mot deras inställda möte. När studentkollektiven på tisdagmorgonen gick runt och tog bort affischerna, anlände tre bilar med Forza Nuova-aktivister. Två blockerade trafiken, medan beväpnade fascister hoppade ut ur den tredje. Studenterna försvarade sig och ena bilen slogs sönder innan polisen hann komma på plats och gripa två från Forza Nuova och sex studenter.

Roms borgmästare, Gianni Alemanno, från Alleanza Nazionale och ledare för strömningen Destra sociale, sociala högern, gick fort ut och förklarade att det rörde sig om extremistbråk, och att problemet låg hos universitetet. ”Det är den starka vänsterextremismen som skapar problem för alla som vill tala på universitetet”. Men att händelsen inte gick att reducera till något ”extremistbråk” visade de stora möten och demonstrationer som hölls på universitetet. Hundratals studenter dök upp på studentkollektivens universitetsmöte, och många professorer och doktorander deltog som talare och fördömde den högerextrema attacken mot Sapienza.

Forza Nuova tillhör nog det kontroversiellaste inslaget ibland de italienska partierna. Men trots att partiet har en historia grovt gatuvåld och ledare med rötter i sjuttiotalets svarta terrorism, så kan de fortfarande vara med i tv-sända valdebatter och betraktas som en politisk aktör. Den enda gränsdragning som gjordes från högern var att Berlusconi räknade Fiore som ”opresenterbar” när han öppnade dörren till sin valallians för Alessandra Mussolinis parti Azione Sociale. Men i och med att Alessandra Mussolini gick in i Berlusconis valallians, fick hon lämna sin plats i EU-parlamentet som hon hade för vallistan Alternativo Sociale, där även Forza Nuova ingick. Platsen i EU-parlamentet gick därför vidare till Roberto Fiore. Forza Nuova deltog med egen lista i valet i april utan några större valframgångar, det är inte som parti de är ett hot. Utan det är i den rad våldsattacker de kunnat genomföra under skydd av att vara ett parlamentariskt parti. Gatuvåldet har alltid kompletterats med rättsliga angrepp från Forza Nuovas sida. Med Fiores position och ekonomiska resurser har partiet specialiserat sig på att anmäla all media som skriver om deras våldskopplingar för förtal.

På så sätt lyckades Forza Nuova stoppa journalisten Claudio Lazzaros film ”Nazirock”, att visas på biografer genom att hota med rättsliga åtgärder och åtal. Filmen baseras på intervjuer Lazzaro gjorde på ett av Forza Nuovas sommarläger och avslöjar den nynazistiska våldskultur som frodas inom partiet. När filmen under hela våren istället visades på universitet och sociala center, har Forza Nuova genomfört en lång rad attacker mot de lokaler som hade offentliga visningar.

Järngardets arvtagare

Vill man förstå hur Forza Nuova fungerar måste man se närmare på de två historiska organisationer som de hämtar all sin inspiration ifrån, och som de försöker vara en modern version av. Och det är inte den historiska italienska fascismen som är Forza Nuovas främsta inspirationskälla, utan den rumänska organisationen Ärkeängeln Sankt Mikaels Legion och dess väpnade gren Järngardet. Forza Nuova bildades officiellt just på ärkeängeln Sankt Mikaels dag, den 29 september 1997. Hela sin organisationsmodell, med lokalavdelningar som kallas ”nästen”, är hämtat från Järngardet, den organisationen som låg bakom några av de blodigaste pogromerna Europa skådat.
Ärkeängeln Sankt Mikaels Legion grundades av Corneliu Zelea Codreanu 1927 i Rumänien. Snarare än att fungera som parti var organisationen utformad som en blandning av religiös orden och paramilitär styrka, dess aktivister eller ”krigarmunkar” kallades legionärer. Strukturen baserades på ett nätverk av celler, som på rumänska kallades ”cuib” (nästen). Mötena var utformade som religiösa ritualer, med böner, romerska hälsningar och cermoniella marscher med organisationens gröna färger på skjortorna. Organisationen odlade en fanatism och strikt ledarkult, förutom Järngardet skapade de en ”dödsskvadron” med personer beredda att dö för ”kapten” Codreanu. Som störst samlade nästena 37 000 medlemmar.

Blandningen av katolsk mysticism och extremnationalism inom legionen var inriktad på att få en förankring i det kristna bondesamhället, dit 80% av befolkningen tillhörde, och där bondesamhällets traditionella ritualer blandades med katolsk folktro. Utifrån dessa traditionella bondevärderingar utvecklade Järngardet en ideologisk antiindustrialism och antikapitalism. De vände sig emot demokratin, eftersom kristendomens ”sanningar” inte var en fråga som gick att rösta om.

Järngardet inledde en storskalig terrorism i Rumänien mot judar, kommunister och borgerligheten. 1933 beslöt den rumänska staten att kriminalisera organisationen, på vilket de svarade med att avrätta statsministern Ion Duca. Codreanu började tidigt förespråka en allians med Hitler. Under olika täcknamn ställde Järngardet upp i valen. 1937 blev de det tredje största partiet, med 16% av rösterna. Detta fick den rumänska konungen, som tagit makten, att återigen ingripa och fängsla Codreanu, som avrättades i fängelset under oklara omständigheter. 1941 gjorde Järngardet uppror, och under den korta tiden detta varade genomförde de en av de blodigaste pogromerna i historien. Judar hängdes upp i fötterna, försågs med plakat med texten ”judiskt kött” och slaktades levande med avskuren hals, som en koscherslakt på djur. 630 döda judar dödades under pogromen och 400 försvann.

Det svarta 1977

I Italien i slutet av 60-talet vacklade den demokratiska republiken. Högern fruktade en vänstervridning av landet. Inom kristdemokraterna fanns krav på reformer och samarbete med italienska socialistpartiet, samtidigt som italienska kommunistpartiet växte sig starkare. Reaktionen från högern blev våldsam. En våg av nyfascistisk terror svepte över Italien, samtidigt som delar av fascistiska MSI, konservativa kretsar i kristdemokraterna tillsammans med underrättelsetjänsterna försökte organisera statskupper och inledde den så kallade ”spänningens strategi”, att med blodiga terrorbombningar skapa osäkerhet och undergräva republiken, för att skapa ett gynnsammare klimat för en högervridning. Kuppförsöken misslyckades, och många av de nyfascistiska organisationerna kriminaliserades eller tvingades under jorden 1974. Nästa våg utomparlamentarisk nyfascism var en reaktion mot denna period av ”statskupper och bomber”, de hämtade snarare sin inspiration från just rumänska Järngardet, sociala högern, Salorepubliken, nationella befrielserrörelser och sneglade på den militanta vänstern. Högerstudentorganisationen Lotta Studentesco, med några tusen medlemmar i högstadie- och gymnasieskolor, bildade organisationen Terza posizione (Tredje positionen) i slutet av sjuttiotalet. Organisationens ledartrojka bestod av ideologen Gabriele Adinolfi, organisatören och den praktiska fixaren Roberto Fiore samt gatuledaren Peppe Demitri. Organisationens program baserades på fyra punkter: traditionen, nationella självständighet, antiimperialism och militans. Organisationsmodellen för Terza Posizione kopierades rakt av från Järngardet, aktivisterna kallades legionärer och indelades i nästen. En av ledarna för Tp, Roberto Nistri, beskriver i boken Fascisteria den typiska tredje positionen-aktivisten:

”Tp föddes, levde och upplöstes som en nyfascistisk rörelse. Den vanliga aktivisten klädde sig som en vänsteraktivist och hängde på diskotek, men hade en runa runt halsen och älskade Frazettis affischer med nordiska motiv. Han lyssnade vanligen på rockmusik men även gamla nationalistiska sånger. Han stödde folken i tredje världens kamp för frihet men såg den politiska plikten som något extremt elitistiskt, endast reserverat för en ”andlig kast”, som i slutändan var en utvald ras. Hade ofta bra kontakt med folk, försökte ofta lösa konkreta problem, men fortsatte att känna sig som ett barnbarn till SS”.

Terza Posizione genomförde militanta gatuaktioner, sökte provokativt upp vänsteraktiviteter och bedrev aktivt ett synligt propagandaarbete på gator och torg. De utgjorde rörelsedelen av den nya utomparlamentariska fascismen, som flöt samman med den andra strömningen, den så kallade ”beväpnade spontanismen” kring den underjordiska väpnade gruppen Nuclei Armati Rivoluzionari, NAR.

Den 28 augusti 1980 exploderade en bomb på tågstationen i Bologna, som dödade 85 personer och skadade hundratals i det ditintills värsta fascistiska terrordådet. Bombdådet inledde en våg av repression och hetsjakt på hela det nyfascistiska spektrat. Utredaren arbetade utifrån ett brett grepp: att dådet planerats inom de konservativa fraktionerna av säkerhetstjänsterna, organiserats av ledarna i Terza Posizione och utförts av militanterna i NAR, en modell som dock nog hade lite med verkligheten att göra. I september 1980 genomfördes tillslag över hela landet mot Terza Posizione, ledarna Gabriele Adinolfi och Roberto Fiore gick i landsflykt, och resten av organisationen upphörde över en natt, men sin kader antingen fängslad eller driven underjorden, in i NARs famn. NAR anklagade Adinolfi och Fiore för att ha flytt med rörelsens kassa, och avrättade en person från Tps ledarskikt Francesco Mangiameli, i det allmänt paranoida klimat som rådde. Repressionen efter Bologna krossade helt den nyfascistiska rörelsen, alla attentat och våldsamma aktioner upphörde i praktiken helt. Adinolfi och Fiore dömdes i sin frånvaro för ledande av ”beväpnad grupp”.

Skinheads till aktion

Efter den hårda repressionen fanns inget utrymme för utomparlamentarisk nyfascism under 80-talet. Det skedde ett återflöde in i MSI igen, där många från de tidigare utomparlamentariska grupperna samlades återigen i strömningen Destra Sociale, den sociala högern, ledd av Gianni Alemanno och Franscesco Storace. Peppe Demitri från Tps underjordiska gren blev Alemannos rådgivare efter att avtjänat sitt fängelsestraff och återvänt till MSI. Det enda utrymmet utanför MSI var de som arbetade med kultur, det som inom extremhögern benämndes som ”metapolitik”, försöket att bedriva en kulturkamp om värderingar och åsikter, genom litteratur, tidningar och musik. När vitmakt-musiken kring Skrewdriver och Rock Against Communism började sprida sig i Europa i mitten av 80-talet, fick den fotfäste i dessa nyfascistiska kulturkretsar. 1986 bildades den första politiska skinheadsorganisationen, Veneto Fronte Skinhead, som en italiensk förgrening till RAC. Till skillnad från 70-talets nyfascism fick rasismen en mycket större roll under 80-talets rörelse: våldet riktades inte längre mot vänstern utan mot invandrare. Medan vit makt-rörelsen växte fram åren 1987-1992 ökade också antalet åtal för rasistiska brott och larmrapporterna om rasistiskt våld. 1991 organiserade Veneto Fronte Skinhead en stor vitmakt-festival, Ritorno a Camelot (Tillbaka till Camelot) i orten Bassano del Grappa, med representanter från alla naziskinsgrupperingar i Italien, som Azione Skinhead från Milano och Movimento Politico från Rom. Under festivalen bildades den landsomfattande organisationen Base Autonoma, ”för faderlandet, socialisering och antagonism”, som kom att bli den första samlande nyfascistiska organisationen sedan 70-talet, med 2000-3000 medlemmar. Organisationen kom dock inte att bli långvarig. I december 1992 genomdrevs Mancino-lagen, enligt vilken hets mot folkgrupp blev en brottslig handling. Under ”Operation Runa” 1993 gjorde polisen tillslag, upplöste och kriminaliserade Base Autonoma, Movimento Politico och Azione Skinhead. Den enda organisationen som klarade sig var Veneto Fronte Skinhead, genom att närma sig den officiella partipolitiken. VFS ingår sedan 1999 i partiet Movimento Sociale Fiamma Tricolore.

Den nya kraften

Roberto Fiore spenderade sin tid i exil väl. I London startade han tillsammans med Massimo Morsello, från NAR, företagskedjan Meeting point, som fick stor kommersiell framgång. I företagskoncernen kan Fiore räkna in en restaurangkedja, italienska matbutiker, språkskolor och 1300 lägenheter. Fiore och Morsello höll den politiska lågan vid liv genom att driva organisationen International Third Position, och bygga upp ett kontaktnät i Europa. När så brottet för subversiv förening och väpnad grupp preskriberades 1997 återvände Fiore och Morsello till Italien. Där var landet redo för en ny organisation. Sångare Francesco Pallottino i bandet Intolleranza hade förberett marken och knutit till sig många av medlemmarna från de kriminaliserade organisationerna Movimento Politico och Base Autonoma, samt lyckades locka över hela lokalavdelningar av Fiamma Tricolore, att gå in i deras nya projekt: Forza Nuova, bildat i september 1997. Forza Nuova var Fiores försök att återskapa Terza Posizione, utifrån Järngardets organisationsmodell. Organisationen förespråkar en ”nationellt återskapande”, ett återvändande till en mytiskt förborgerligt-, förindustriellt- och förkapitalistiskt samhälle. De bärande kampanjerna inriktas mot invandring, abort och kriminalitet. Fiore har försökt lära sig av Haiders valframgångar i Österrike, och lyfta globaliseringsfrågan som en central politisk fråga, oftast tolkad i konspirativa termer. Partiet försöker föra samman fascismens två strömningar: den katolska-traditionalistiska och sociala-antagonistiska. Uppvaktandet av konservativa kretsar kring katolska kyrkan har därför varit en viktig strategi för Forza Nuova. Internationellt samarbetar de tätt med spanska Falange och tyska NPD. Under slutet av 90-talet höll de även tät kontakt med Svenska motståndsrörelsen – en organisation som likt dem är uppbyggd utifrån inspiration från rumänska Järngardet.

Genom Fiores ekonomiska resurser har Forza Nuova kunnat erbjuda alla nya avdelningar startbidrag för att hjälpa dem att öppna lokala kontor, vilket bidragit till att sprida organisationen över hela Italien. Forza Nuova har idag lokalavdelningar i alla italienska regioner. Deras starkaste fäste finns i Veneto-regionen i nordöstra Italien.

Största valframgångar hade partiet när de kunde ingå i Alessandra Mussolinis valallians Alternativo Sociale mellan åren 2003-2006, innan Berlusconi införlivade sociala högern i Popolo della liberta. Men valet har alltid bara varit en arena för Forza Nuova att föra fram sin organisation och försöka få upp sina frågor på dagordningen. Likt Järngardet och Terza Posizione är deras bas i de utomparlamentariska aktiviteterna och provokationer. Deras mest kontroversiella aktion genomfördes 2000 mot Europride-marschen i Rom, då Forza Nuova genomförde motaktioner och motdemonstrationer i ett försök att väcka katolska världens stöd för sin sak under det kristna jubelåret. I december samma år genomförde en person nära stående Forza Nuova ett bombattentat mot den kommunistiska dagstidningen Il Manifesto, vilket fick Fiores stöd. 2003 genomfördes ännu en uppseendeväckande aktion när 24 medlemmar från Forza Nuova stormade en tv-studio och misshandlade ordföranden i Föreningen för italienska muslimer när han pratade i studion.

Tiderna må ha förändrats, men metoderna är de samma, som för Järngardet, som för Terza Posizione: marschera, provocera och konfrontera, för att få fram sin politik. I dagens Italien, med sin säkerhetsparanoia och ökande främlingsfientlighet, har de funnit sin legitimitet och rätt samhällsklimat att agera i. Så kan Roms borgmäster Alemanno förklara ”vänstervridningen på Universitetet” som hotet mot demokratin, i en konflikt Forza Nuova medvetet kunnat provocera fram.

Continue reading

Vem knegar i Lega Nords fabriker?

Postfascism, nyfascism och den sociala högern i Italien. Del III.

Ett märkligt replikskifte ägde rum veckorna efter det italienska valet i april. Den parlamentariska vänstern hade just utraderats helt, och den italienska arbetsgivarföreningen Confindustria var snabba att gripa tillfället och göra ett utspel om att det låga röstmässiga stödet för vänstern visade att fackföreningsrörelsen inte längre uttryckte arbetarnas intresse, utan bara var ett självbevarande politiskt ”kast”. Om arbetarklassen inte ens valde vänstern att representera dem i de parlamentariska församlingarna, menade de, kunde fackföreningarna inte heller längre ses som någon kollektiv representant för arbetarklassen eller motpart i avtalsförhandlingar. Confindustria förklarade därför att de kollektiva avtalsförhandlingarnas tid var förbi, och såg nu möjligheten att istället driva igenom individuella avtals- och löneförhandlingar utan facket som medierande instans. Mothugget kom från ett oväntat håll. Det parti som bemötte Confindustrias utspel och försvarade den fortsatta betydelsen av fackföreningar var det separatistiska högerpartiet Lega Nord. Lega Nord hade gjort ett rekordval och vidgat sin traditionella klassbas från småföretagare i Norditalien till att locka över arbetarröster. Insikten att en betydande del av fackföreningsrörelsens medlemmar nu röstade Lega, fick partiet att oroas över att direkt få dessa bortskrämda igen av arbetsgivarföreningen.

Gula fack

Lega är inte enda högerkraften som skördar framgång bland arbetarklassen. Även det gula facket Ugl, nära stående Allianza nazionale och startat av dess föregångare, fascistpartiet MSI, växer och är idag Italiens fjärde största fackförening. De har nu passerat det största basfacket, RdB-Cub.

På Pirelli i Milano, som alltid varit Cgil:s starkaste fäste, förlorade den lokala Cgil-klubben de fackliga valen till Ugl. Pirelli har länge setts som en av de ”rödaste” industrierna, med en lång historia av radikal arbetarkamp – den första fackliga baskommittén, Comitati unitari di base , Cub, bildades på Pirelli i slutet av 60-talet. Den nystartade Ugl-avdelningen på Pirelli startades av unga utbrytare ur Cgil, som var missnöjda med Cgil:s försämrade fackliga lokala självbestämmande i och med stödet till Prodiregeringens välfärdsavtal, som förhandlades fram med Confindustria och därigenom innehöll flera försämringar för facken. Det gula facket Ugl lovade centralt fackklubben större lokal autonomi, trots att även Ugl gett reformen sitt stöd. För bara två-tre år sedan hade sådana fackliga avhopp från Cgil för en ökad autonomi skett till basfacken.

– Vi måste inse att det inte längre finns en relation mellan arbetarklassen och att rösta vänster. Arbetaren isolerade är inte längre en klass, han är något annat – det är en individ som ersätter den horisontella solidariteten med en vertikal solidaritet, den med sina företagsledare, säger Dino Greco från Cgils riksledning till Il Manifesto i en kommentar om Lega Nords arbetarstöd.

Delar av den italienska arbetararistokratin på de stora industrierna i nord har övergivit en vänster som inte skyddar eller representerar dem, utan som bara tänker på ”bögar och negrer”. Lega Nord har istället lyckats nå dem genom ett långvarigt lokalarbete i territoriet. Lega Nords inbrytning i den norditalienska arbetarklassen gav partiet för första gången ett valgenombrott i regionen Emilia Romagna, det ”Röda Emilia” runt Bologna. Lega förklarade triumferande att nu hade den ”andra Berlinmuren” fallit.

– Vänstern är helt lösryckt från sin sociala sammansättning. Det räcker inte att säga att man representerar arbetet, man måste göra det i förhållandet till de sociala förhållandena och förutsättningarna, annars är det bara ett tomt antagande. Under dessa år är det bara la Lega som har gjort det. De har byggt upp en identitet kring plats och territorium istället för klass, en identitet som är exkluderande istället för vara inkluderande, säger Dino Greco från Cgil.

Regionernas sheriffer

Lega Nords starka regioner är Veneto och Lombardiet. I de städer där partiet fått kommunal majoritet och kunnat vinna borgmästarposten, har de utvecklat en stark betoning på lokalt självstyre, med kommunledare som starka ”despoter” som enväldigt styr sina städer och territorier, ”herrar i sitt eget hus” – något som fått motståndare att ironiskt kommit att benämna dem som ”sheriffer”.

Som parti är inte Lega Nord lätt att få grepp om, de innehåller många motstridiga tendenser och har flera gånger bytt politisk linje. De bildades 1989 som en sammanslagning av flera lokala rörelser med målsättningen att de norditalienska regionerna, som Lega kallar ”Padanien”, ska bryta sig loss från Italien. Syftet är att istället skapa en federal stat där de olika regionerna har autonomi och enbart betalar skatt till regionen – så att de rika regionerna i nord slipper betala för de fattigare regionerna i syd. Flera av de ledande politikerna har en vänsterbakgrund, partiledaren Umberto Bossi kommer från kommunistpartiet och Roberto Maroni från radikala vänstergruppen Democrazia Proletaria, medan andra drivande personer som Mario Borghezio kommer från extremhögern.

Lega Nord har från starten varit ett populistiskt parti, beskrivit sig som ”folkets röst”, att de är de enda som tagit tag i ”stigmatiserade frågor” och haft en tydlig anti-etablissemangslinje – att nord sugs ut och tvingas försörja etablissemanget i Rom, som inte ser till befolkningen i nords intresse. Den regionala kampen byggs kring en upphaussad ”identitet”, som tar både dramatiserande och mobiliserande former, där Lega Nord utmålas som nords befrielserörelse. I ett medialt utspel gick de 1996 ut med en symbolisk självständighetsdeklaration för Padanien, en symbolisk aktion som övergick i gatukonfrontationer mellan polisen och ”grönskjortorna” (le Camicie Verdi), Lega Nords funktionärskår (namnet är en medveten anspelning på fascisterna ”svartskjortorna”).

Från frihandel till protektionism

Till en början var Lega Nord ett strikt frihandelsinriktat parti. Partiet hade sin bas i nätverken av småföretagare i Veneto- och Lombardiet-regionen, den ”diffusa fabrik” som kommit att kallas ”Tredje Italien”, och som under 90-talets början lyftes fram som en mönstermodell i Europa för hur postfordistisk produktion skulle kunna se ut. Små specialiserade, lågteknologiska och ofta familjeägda fabriker, egenföretagare och entreprenörer kopplades samman genom flexibla nätverk och just-in-time-produktion till de större produktionsgrenarna. Just detta klasskikt såg under 90-talet frihandeln, nedmonterandet av handelstullar och en fri cirkulation som möjligheten och lösningen för sin ekonomiska situation. De vände sig emot skattenivåerna i nord och resursutjämningen, organiserade sig mot italienska statens subventioner av jordbruk och industrier i syd.

Dessa småföretagare drabbades hårt av den ekonomiska krisen. EUs östutvidgning, Turkiets ansökan om att få ansluta sig till den europeiska inre marknaden och Kinas öppnande av sin marknad och produktion innebar ett stort hot mot den norditalienska småskaliga produktionen. Lega Nord svängde därför under 2000-talet från frihandelsliberalism till protektionism, och började efterfråga just de åtgärder de kritiserat hos den italienska staten: subventioner och handelstullar. Likt många av de europeiska högerextrema populistpartierna skedde en svängning från nyliberal ekonomisk politik till en form av välfärdschauvinism, både av populistiska skäl och för att skydda sin egen ekonomiska situation. Så bisarrt nog blev en av de forna ”understödsmotståndarna” i Lega Nords stora politiska valfrågor att staten måste subventionera och betala underskottet för Milanos konkurshotade innerstadsflygplats Malpensa.

Vem knegar i Lega Nords fabriker?

Det är i detta ljus man måste se Lega Nords rasistiska utspel, det är hos få andra extremhögerpartier som rasismen skett så tydligt utifrån ekonomiska intressen som hos Lega. Medan hos övriga extremhögern antiinvandringskampanjerna främst riktats mot romer och islam, har Lega Nord kombinerat det med kampanjer mot Turkiet och Kina, de länder vars billiga produktion är det stora hotet mot Norditaliens småindustrier. Kampanjen mot Turkiets inträde i EU draperades i islamofobi och argument om det kulturella hotet mot Europa. De sociokulturella rasistiska argumenten, om invandring som hot mot kulturella särdrag och identitet, frågan om trygghet och säkerhet riktad mot ”invandrarbrott”, kombineras starkt med en välfärdschauvinistisk och socioekonomisk betoning, om invandringen som kostnad för samhället och ett hot mot sysselsättningen. Lega Nords mest spridda valaffisch inför vårens val bestod av bilden på en indianhövding och texten ”Indianerna stoppade inte invandringen – idag lever de i reservat”, samma som Sverigedemokraterna använde på 80-talet.

Lega Nord är nu tillsammans med Allianza nazionale pådrivande i att skapa en restriktivare flyktingpolitik, att försöka kriminalisera papperslösa migranter, bygga fler flyktingförvar och utvisa fler – även EU-medborgare från Östeuropa. Nya finansministern Tremonti förespråkar en ökad protektionism för att skydda den italienska produktionen. Italiens gränser ska stängas och skyddas. Men kommer den rasistiska och konservativa högern kunna rädda den italienska produktionen undan den nyliberala ekonomiska politiken och en globaliserad marknad på det sättet? Var ska de norditalienska småföretagens varor exporteras? Och framför allt, vem ska jobba i deras fabriker när de bedriver sin inskärpning av migrationspolitiken?

I Lega Nord kan samma person som sätter upp sin affisch om indianreservat på väggen, exploatera papperslösa i sin fabrik. Om ”säkerhetspolitiken” nu leder till att papperslösa migranter och östeuropeiska gästarbetare sparkas ut ur fabriker och byggsektorn, kommer det till slut leda till svåra problem för företagarna. Bara i Milano efterfrågas 70 000 byggnadsarbetare de närmaste två åren. Byggbranschen består av små byggföretag, småföretagen kan konkurrera genom att de betalar lägre löner och pga de anställer svart. Runt en miljon i Italien arbetar i en sektor med ”hushållsnära tjänster” i hemmet, men bara 300 000 är anställda. I Padua är 10% av arbetsstyrkan invandrare, och de jobbar just i småföretagen. För här har vi den andra sidan av ”tredje Italien”, det är en postfordistisk produktion baserad på en lågutbildad arbetsstyrka, ofta migrantarbete, som gör småföretagande och småentreprenaden möjliga. Nationalismen eller regionalismen kan inte låtsas bort att världen är gränslös vad gäller ekonomiska och mänskliga flöden. En försvagad klasstruktur försvarar sig själv, men förvärrar samtidigt sina problem.

Tillbaka till familjen?

Högerns svårigheter att lösa de ekonomiska problemen återspeglar sig även i deras sociokulturella politik. Lega Nord, Allianza Nazionale och kristdemokrater fick ett stort utrymme i valdebatten, i att försvara ett återvändande till ”traditionella värderingar”, skyddande av ”livet” och ett ”uppvärderande” av familjen. Men kan man prata om det som en nymoralism, när samtidigt den kristdemokratiska partiledaren Casini är skild, Berlusconi är skild och öppen med sina ”affärer” även vad gäller privatlivet och ledaren för abortmotståndslistan Ferrara avslöjade att det gjorts abort tre gånger i hans egna relationer. Återgången till ”traditionella katolska värderingar” fyller snarare funktionen att dölja och lappa igen några av den nyliberala politikens skador och problem än att vara moralisk. Fler och fler kvinnor blir hemmafruar igen, och med färre kvinnor på arbetsmarknaden minskar arbetslösheten. Men männens löner ökar inte i motsvarande grad, så familjerna får klara sig på mindre resurser. ”Ungdomar” bor hemma längre och längre i åldrarna, på grund av svårigheten att hitta stabil inkomst på en prekär arbetsmarknad – och kan därigenom inte skaffa egen bostad. Den inskränkta aborträtten leder till svagare position för kvinnor och en vikt att stärka släktbanden och familjen som ekonomisk institution. I bristen på en utbyggd välfärdsmodell blir familjen den institution för högern som tillfälligt kan lindra och dölja de svåra ekonomiska problemen.

Lega Nord skapade Berlusconis valseger genom att locka över arbetarröster från vänstern. De adresserade en oro som finns bland italienska arbetare, genom att lyfta fram familjen, territoriet och säkerheten som lösningar. Men frågan är vad som kommer ske när dessa arbetare ser att lösningarna i längden riskerar att förvärra deras situation snarare än att lösa den. Hela vänstern är nu utomparlamentarisk, står på gatorna och försöker återuppta en förankring i klassen, utan några medierande politiker i parlamenten. Det kommer att bli en explosiv händelseutveckling de närmaste åren i Italien.

Continue reading

Det minimala steget från medborgargarde till lynchmobb

Postfascism, nyfascism och den sociala högern i Italien. Del II

Brinnande romerläger, koordinerade polisrazzior mot invandrare, patrullerande medborgargarden och nynazistiskt gatuvåld. Och det har bara gått en månad sedan högern vann valet i Italien. Är detta ”säkerheten” de utlovat?

Natten till första maj sparkades den 19 år gamla Nicola Tommasoli till döds av en grupp unga fotbollshuliganer och nynazister i Verona. Veronas borgmästare Flavio Tossi, från Lega Nord, var snabbt ute och tonade ned händelsen, och uppmanade vänstern att inte ”politisera” frågan, att det enbart var en enskild händelse? Men hur kan man blunda för det sammanhang misshandeln skedde i, hur kan man undvika att se sambanden?

Verona är en av de städer som drabbats hårdast av fascistiskt våld, med ett dussintal grova nyfascistiska attacker de senaste åren. På fotbollsläktarna har fascister fått agera fritt bland laget Veronas supporters Hellas och kunnat använda fascistiska symboler utan reaktioner. Istället för att motverka dessa rörelser har Tossi sett till att hålla en bra kontakt med dem, och istället försökt tona ner Veronas antifascistiska historia. Som kommunens representant till kommittén för det historiska partisanmotståndet som befriade Verona utsåg Tossi Andrea Miglioranzi från Fiamma Tricolore, som spelar i vitmaktbandet Gesta Bellica och har en bakgrund i den våldsamma nyfascistiska organisationen Veneto Front Skinhead. Den 25 april, på befrielsedagen, motverkade Tossi kommitténs traditionella antifascistisak minnesstund och hindrade en demonstration med 5 000 migranter som protesterade mot den politiska hetsen mot dem att ta sig in till stadens stora torg Piazza Bra. Just Piazza Bra har blivit en symbol för Tossis politik mot migranterna i staden. Borgmästaren har lyckats införa speciallagar där för att få bort gatuförsäljarna, som oftast har invandrarbakgrund, från torget där stadens stora sevärdhet, den antika romerska arenan ligger.

Medborgargarden

Flavio Tossi var en av de politiker som drivit frågan om ”säkerhet” hårdast. För att göra staden ”säkrare” har Tossi uppmanat frivilligorganisationer att hjälpa till att patrullera stan, att bilda av medborgargarden, så kallade ”ronde”.

”Man måste erkänna att det existerar en speciell kulturell, social och politisk modell i Verona. Det är ett samhällsklimat som inte kommit från ingenstans, utan som är en frukt av de högerkrafter som styr staden och regionen Veneto generellt. Det innebär att underblåsa vissa budskap genom medborgargarden och patrulleringarna, säkerheten som den enda politiska frågan och synen på att vara självsmäktiga herrar över området. Men det är even en kultur mot allt som avviker, ett sökande efter syndabockar, en hierarki som pekar ut någon som underlägsen i varje bemärkelse”.

Det säger Paolo Ferrero, före detta minister för ”samhällssolidaritet” i Prodiregeringen till Il Manifesto. Ferraro, som är utpekad som möjlig ny ledare för Partito Rifondazione Communista, påpekar Lega Nord-ideologin om att se sina kommuner som ”fort” som ska skyddas mot inkräktare, underblåser en oro som till slut skapar sina barbarer på insidan av fortet. Den oro över framtiden och osäkra arbetsmarknaden i Italien har i den rätt välbärgade venetoregionen gett Lega Nord en kraftig medvind, eftersom de kunnat peka på några syndabockar, några att peka ut som ansvariga för problemet och marginalisera. I diskursen om säkerhet skapas alltid ett svar om vilka det är som hotar säkerheten, vilka som bryter mot normaliteten och måste stötas ut för att skapa trygghet.

Det är inte bara i Verona som Lega Nord satsar på medborgargarden och mobiliseringar inom civilsamhället. Allianza nazional och Lega håller på att införa garden i flera städer i Venetoregionen. I Padua driver de båda partierna parallellt med kvällspatruleringen ”mot kriminalitet” i centrum en namninsamling för att motverka öppnandet av en moské, som de menar skulle ”dra till sig kriminalitet”. Den hätska stämningen och populistiska utspelen mot muslimer och moskeplanerna har väckt stor oro bland muslimerna i Padua.

Mordbränder

Förutom muslimer så är den grupp som nu drabbas hårdast romer. Natten mellan 14-15 maj angrep en stor folksamling romlägret i Ponticello, Neapel. Pogromen var kulmen på en veckas angrepp, där ungdomar nattetid kört förbi och attackerat vagnarna med järnrör och brandbomber. Angreppen ska ha orsakats av ett rykte om att en 16 årig tjej från romlägret skulle ha försökt kidnappa ett barn. Enligt flera tidningar låg den lokala maffian, camorran, bakom attackerna. Poliser och brandmän tvingades natten till 15 maj evakuera 450 personer med 40 barn, för att förflytta dem till hemlig plats som skydd mot fortsatta övergrepp.

Hetsen mot romer tog fart under hösten och utvecklades till en moralpanik i Italien med ramaskrik på hårdare tag och tvångsåtgärder, efter att en rom våldtagit och mördat en kvinna i Rom. Prodi genomdrev snabbt en undantagslag som gjorde det möjligt att utvisa migranter från andra EU-länder, minska de rättsliga möjligheterna att överklaga utvisningarna och göra det möjligt att placera EU-medborgare i flyktingförvar. Med Silvio Berlusconis valseger den 13 april och Gianni Alemanno, ledaren av destra sociale inom Allianza nazionale, som ny borgmästare i Rom, har hetsen mot romer trappats upp ytterligare ett snäpp. I Milano har tillsatts en specialkommissarie för att handskas med ”romfrågan”, och i Rom har Alemanno gått ut med att han ska börja flytta på de 85 ”otillåtna” lägren med romer och rensa upp även i de 28 godkända lägren. Högern i Rom diskuterar även att dra in resurserna till frivilligorganisationer och kyrkor för skolverksamhet i lägren för de 2 000 barn som bor där. Diskussioner om romers ”brottslighet” har fått en enormt upphausad roll i media det senaste halvåret, och mängder av fördomar och felaktigheter cirkulerar. Romer benämns konstant som rumäner i nyheterna. Det lever kvar en förlegad bild av att alla romer är nomader som vill och väljer att bo i lägren. Men många av de nomadiska romerna har befunnit sig i generationer i Italien och är italienska medborgare. De som klumpas samman under beteckningen ”rumäner” är istället de romer som flydde från inbördeskriget i Jugoslavien under 90-talet och där lägren var tänkta som permanenta övergående lösningar. Flera av lägren består också av rumäner, albaner och personer från Kosovo, som säsongsarbetar i Italien och därför bara har permanenta boenden, för att sedan återvända till sina hemländer.
De senaste dagarna har många varnande röster höjts från skiljda håll som svensken Thomas Hammarberg, kommisarie för mänskliga rättigheter för Europarådet, spanska vice premiärministern Maria Teresa Fernandez de la Vega, och internationella antirasistiska NGO:n United, som varnat för att italienska politiker spär på och uttrycker rasistiska fördomar mot romer.
Statliga tillslag

Berlusconiregeringens första åtgärder sedan den tillträdde efter valsegern 13 april har varit inriktade på att skärpa flyktingpolitiken ytterligare. En åtgärde högern försöker genomdriva är att göra den papperslösa och tillståndslösa invandringen brottslig i sig, vilket skulle strida mot FNs konvention för mänskliga rättigheter. De flesta pappers- och tillståndslösa invandrare i Italien är folk som förlorat sina uppehållstillstånd på grund av Bossi-Finilagarna, som innebär att migranter automatiskt förlorar sitt uppehållstillstånd om de blir arbetslösa. Tiden som papperslösa migranter kan placeras i flyktingförvar har nu utökats till 18 månader. Berlusconi har också diskuterat att undandra Italien från Schengenavtalet, för att kunna begränsa flyktingpolitiken även mot andra EU-medborgare och begränsa rörelsefriheten från unionen till Italien, en åtgärd framför allt riktad mot de nya medlemsländerna från fd Östeuropa.

På morgonen torsdagen den 15 maj, osmakligt nog morgonen efter pogromen mot rom-lägret i Neapel, genomfördes ett stort koordinerat tillslag över hela Italien riktad mot ”illegala” migranter och brottslighet kopplad till migranter. I 15 regioner genomförde polisen drev på offentliga platser, tågstationer och läger, kollade papper och genomsökte personer som befann sig där. 383 personer greps, varav 177 misstänkta för stöld, 111 för ”illegal invandring”, 92 för drogförsäljning och 3 för prostitution. 53 invandrare utvisades direkt och 65 skickades till flyktingförvar. Tidningarna rubricerade polisaktionen som en ”upprensningsaktion” och aktionen motiverades och försvarades av Allianza nazionales ledare Bossi: ”Folk begär säkerhet från oss och vi måste ge det till dem”.

Samhällsklimatet har hårdnat enormt på kort tid i Italien. Säkerheten som ideologi har snabbt visat sin mest auktoritära sida: i begreppet säkerhet ligger implicit att det finns ett hot någonstans ifrån, några personer (läs migranter) är skyldiga för otryggheten och att det hotet går att avvärja med uteslutningar, marginaliseringar, patrulleringar och upprensningar. Polistrakasserierna, politikernas utspel och lagskärpningar, nazistiska gatuvåldet, de anti-romska lynchmobbarna eller medborgargardena delar här samma ideologiska grund. Så börjas en fascistisering av samhället, mitt framför våra ögon, där de universella rättigheterna sätts på undantag och vilkoras.

Continue reading