Förstå. För att bättre kunna slå

Det börjar alltid med en kravall. Just i det ögonblicket då vänstern skulle dödförklaras dök den upp igen, som fågel Fenix ur askan. I den italienska hamnstaden Genua samlades sommaren 1960 unga arbetare på torgen i ilska mot att fascistpartiet MSI skulle hålla partikongress i staden. Många hade randiga tröjor, den stora modétrenden bland ungdomar. ”De randiga tröjornas kravall”, som händelsen därför kom att kallas i media, spred sig till alla industristäder på bara några dagar. Vilka var dessa ungdomar i randiga tröjor? Den unga generationen arbetare hade stämplats som opolitisk, individualistisk och likgiltig – till skillnad från deras föräldrageneration som kämpat mot fascismen och organiserat sig i arbetarrörelsens organisationer och partier.

Ilskan stannade inte vid antifascistiska kravaller. Den smittade av sig, in i fabrikerna, där den stora majoriteten unga jobbade skift vid de löpande banden. En våg vilda strejker bröt ut de kommande åren. En ung protest som inte tog hänsyn till partibok eller fackföreningsmedlemskap, okontrollerbar och orepresenterad. Kravallerna som utbröt i fabriksstaden Turin under avtalsrörelsen då de strejkande arbetarna tågade ut ur fabriken nådde en intensitet som Italien inte skådat sen partisanstriderna mot fascismen.

Det var en märklig situation. En nyvaknad arbetarkamp växte fram samtidigt som vänstern och fackföreningsrörelsen befann sig i en djup kris. Fabriksstaden Turin hade historiskt varit vänsterns starkaste fäste. Den röda fabriksstaden. Det var här det italienska fabriksrådsupproret bröt ut 1919-1920, ”de två röda åren” innan fascismens ankomst. Och det var i den här staden som arbetarna inledde sin generalstrejk 1943. Då stoppade 100 000 arbetare produktionen, vilket blev början på fascismens fall. Men under hela 50-talet blödde fackföreningarna, de tappade stora delar av sina medlemmar. Sovjetunionens brutala krossande av rådsupproren i Ungern och Polen 1956, i kombination med att omfattningen av stalinismens fruktansvärda förbrytelser blev kända, hade lett till en flykt från kommunistpartierna i Europa – som allt mer började distansiera sig från Sovjet. Många vänsterintellektuella sökte nya vägar. Flera samlades kring det italienska socialistpartiet.

Det fanns en tillfällig öppning inom vänstern. Man behövde förstå den nya situationen, få kontakt med de unga arbetarna och hitta en väg ut ur vänsterns kris. Vissa började läsa Marx på nytt. Fast utan marxism-leninismens dogmatiska filter och förenklade scheman. Andra funderade på om sociologin kunde ge redskap för att förstå varför fackföreningarna tappade medlemmar. Tidskriften Quaderni Rossi (Röda häften) föddes ur mötet mellan dessa båda strömningar i sextiotalets början. Målsättningen var att kombinera industrisociologins metoder och plocka ner den marxistiska teorin från sitt elfenbenstorn för att gå ut i fabrikerna och göra enkäter om de ”nya krafterna” inom arbetarklassen. Marx egna franska arbetarenkäter, ”enquëte ovrière”, dammades av och togs som modell. Socialistpartiet ställde sina arbetsplatskontakter till tidningens förfogande.

Socialistisk sociologi

Den amerikanska industrisociologin utvecklades nära knuten till näringslivets och arbetsköparnas behov. De sociologiska undersökningarna gjordes för att identifiera problem i arbetsprocessen för att öka produktiviteten och effektivisera produktionen – en kunskap som arbetarna i fabrikerna fick vänd mot sig som ökad rationalisering, högre arbetstempo och hårdare arbetstakt. Kunde man istället använda sociologins redskap för arbetarrörelsens syften? Den frågeställningen delade snabbt redaktionen kring Quaderni Rossi. Gällde det bara att utveckla en ”kritisk sociologi”, som identifierade problemen och försökte förstå arbetarklassens situation, för att fackföreningsrörelsen och partierna återigen skulle kunna fånga upp deras intresse och knyta dem till sig? Eller kunde undersökningarna på fabriken vara till stöd för arbetarklassens självorganisering, intervenera i dem och hjälpa dem att hitta nya effektiva organisationsformer som de själva kontrollerade?

Frågan ställdes på sin spets med de unga fabriksarbetarnas vilda strejker och kravaller under avtalsrörelsen. Hur skulle man ställa sig till dessa kampformer? Quaderni Rossis undersökningar fick ett snabbt och snöpligt slut. Socialistpartiet drog in sitt stöd och anklagade tidningen till att ha uppviglat arbetarungdomarna snarare än att knyta dem till partiet. Partipiskan ven och Quaderni Rossi rättade sig i ledet. Istället bildade den interventionistiska falangen tidskriften Classe Operaia (Arbetarklassen) av Mario Tronti, Romano Alquati, Antonio Negri och Sergio Bologna. Syftet var att fortsätta arbetarplatsundersökningarna och ställa dem till den autonoma arbetarkampens förfogande. Strömningen kom att kallas ”operaismo” (arbetarism).

Klassammansättning

Det banbrytande med tidningen Quaderni Rossi var deras analys av hur arbetarkamp och kapitalets organisering av produktionen dialektiskt påverkade varandra. För att effektivisera produktionen behövde kapitalisterna bryta upp arbetarklassens organisering och styrka. Vapnet var att planera produktionen, genom en ökad rationalisering, ökad arbetsdelning (socialisering) och automatisering, för att höja produktiviteten. Arbetarklassen mötte därför kapitalistens angrepp i form av kapitalets plan – en omfattande förändring av produktionen som inte gick att backa tillbaka från. Varje tidigare klassformation har behövt förstöras för att frigöra ”råmaterial”, de proletärer som kan bli nya arbetare med nya arbetsuppgifter. Omorganiseringen av produktionen försökte neutralisera antagonismen och splittra klassen. Quaderni Rossi menade att organiseringen av produktionen, rationaliseringarna och automatiseringen aldrig var en ”neutral” process. Utan ett moment i klasskampen.

Men omorganisering i produktionen kunde inte radera arbetarkampen. Den förändrade bara kampens form. Omorganiseringen ändrade hur arbetarna relaterade till varandra, vilken kunskap de satt på, vilka uppgifter de utförde och vilka positioner de hade. Kort sagt förändrade den arbetarna som subjekt och hur proletariatet sammansattes som klass. Detta skedde inte vid en given tidpunkt i historien, utan var en pågående process.

Quaderni Rossi menade att det var här vi skulle förstå arbetarrörelsens sammanbrott på 50-talet. Omorganiseringar genom införandet av löpande bandet skapade en ny arbetartyp: unga oskolade och ickekvalificerade arbetare, ofta med migrantbakgrund från Syditalien. Deras kampformer och sätt att organisera sig skiljde sig från den gamla klassammansättningen av yrkesskolade och specialiserade fabriksarbetare, som i högre grad var fackligt organiserade. Tidningen plockade här upp Marx analys om sambandet mellan materiella villkor och subjektivitet, varande och medvetande, och Lenins diskussion om hur objektiva krafter skulle förvandlas till subjektiva krafter. Operaisternas undersökningar gick ut på att förstå dessa ”nya krafter” inom produktionen – den unga arbetarklass vars behov och beteenden skiljde sig från de äldres. Unga arbetare som oftast utmålades som oorganiserade, spontana, odisciplinerade, ”lösa hundar” eller ”terrone” (”bonnläppar”, rasistisk betäckning på syditalienare). Ungdomarna i de randiga tröjorna.

Militanta undersökningar

Syftet med undersökningarna var att studera vilka nya kamper och klassubjekt som uppkommit i produktionen. Men Quaderni Rossi och Classe Operaia tog dem ett steg längre. Målet var att bryta ner uppdelningen mellan undersökning och de som undersöktes. Att göra undersökningen till en deltagande undersökning (”conricerca”), en självundersökning. Dessa undersökningar kallades ”militanta undersökningar”, militanta i bemärkelsen aktivistiska eller aktiverande. Det är genom kampernas utveckling som undersökningarna får sin praktiska verifiering, som hypoteserna visar sin giltighet. Undersökningen blir ett delmoment av aktionen, som görs gemensamt mellan militanter utifrån och arbetarmilitanter inifrån.

Förgrundsgestalten i att utveckla metodologin med de militanta undersökningarna var Romano Alquati (1935-2010), en av de drivande operaisterna. För Quaderni Rossi och Classe Operaia genomförde han deltagande undersökningar på två av Italiens största företag, FIAT och Olivetti, båda belägna i Turin. De båda fabrikerna hade gått från att vara vänsterns starkaste fästen till att bli förlorat land. Medan operaister som Mario Tronti och Antonio Negri formulerade teorierna, ramade in arbetarkamperna i en stor berättelse, studerade Romano Alquati snarare direkt på arbetsplatsgolvet kampernas alla möjligheter och komplikationer. Vad deras styrkor och svagheter var, utan att vare sig förenkla eller romantisera. Alquatis militanta undersökningar byggde på flera steg, och rörde sig från enkäter och diskussioner över till interventioner och politisk organisering.

Det första steget i Alquatis undersökningar var att ställa företagens myter mot arbetarnas egna erfarenheter. FIAT hade på 60-talet ett rykte om sig att vara ett socialt medvetet företag, där arbetarna hade högre löner, bättre skyddsnät och större karriärsmöjligheter. Alquatis intervjuer klädde av dessa myter om de priviligierade FIAT-arbetarna och visade på de låga lönerna, det hårda arbetet, missnöjet mot bristen på karriärstillfällen. Olika arbetstitlar användes för att skapa hierarkier och löneskillnader i arbetsstyrkan, trots att samma arbetsuppgifter utfördes. Mot företagsideologin ställdes arbetarperspektivet. Varje omorganisering, rationalisering eller hierarkisk indelning betraktades med arbetarnas synvinkel som utgångspunkt.

Mikrokonflikter

Istället för att stirra sig blind på de stora synliga strejkerna och manifestationerna utgick Alquatis undersökning från de vardagliga ”osynliga” mikrokonflikterna på arbetsplatsen. I dessa spontana kamper såg Alquati en embryoform till politisk organisering. Det var de osynliga nätverken i vardagskonflikterna som sedan låg till grund för de öppna och synliga protesterna. Mot den bakgrunden blev den vilda strejkvågen förstålig. Det var mikrokonfliktualiteten som var den kampterräng där klassmedvetenheten började ta form och de första stegen togs för att ”förvandla de objektiva krafterna till subjektiva krafter”.

Mikrokonflikterna tog sig ofta formen av en vägran. En form av ickesamarbete eller ovilja att genomdriva den plan kapitalisten hade för produktionen. Denna olydnad var inte rent negativ, utan byggde på en informell kunskap hos arbetarna att vända arbetsorganisationens medel mot dess planerade mål, till sin egen fördel.

De vardagliga individuella problemen behövde synliggöras som kollektiva problem, som bara gick att lösas kollektivt. Redan i det personliga missnöjet med sin situation på arbetet fanns en kärna som kunde vändas till ett samverkat ickesamarbete. En frustration som kunde få kollektivt utlopp. Varje form av personliga behov som krockar med företagets myter och löften, mikrokonflikter och olydnad som ställer sig mot kapitalistens plan är små pusselbitar som om de läggs samman – med den militanta undersökningens och militanta interventioners hjälp – bildar en ”motplan” (contropiano), med Alquatis terminologi.

Motplanen var den strategiska sammanställningen av den viktiga kunskap arbetarna individuellt satt på över produktionen som kunde kortsluta kapitalets plan. Ingen produktion är möjlig utan arbetarnas egna initiativ för att lösa alla de luckor och buggar som finns i den kapitalistiska planen. Som att fixa ihop de saker som inte klaffar i chefens order. Den kunskapen över produktionen kunde också bli en subversiv kunskap. Planen kunde förses med element som kapitalismen inte kunde svälja.

Från undersökning till motstånd

Den proletära osynliga organisationen var alltså inte bara en spegling av den kapitalistiska arbetsdelningen, utan snarare en reaktion på dess irrationalism och splittring. De militanta undersökningarna hjälpte till att gemensamt pussla ihop och cirkulera dessa erfarenheter, till exempel genom flygblad, fabrikstidningar, stormöten utanför fabriken eller samtal vid fabriksgrindarna. Här fyllde de externa militanterna, operaisternas aktivister, rollen som kampens budbärare. Målet var att utveckla kommunikationens former så att dessa motståndspraktiker kunde sprida sig igenom de enorma fabrikernas alla olika avdelningar och mellan de olika fabrikerna i samhället. På så sätt skulle kamperna generaliseras i samhället. Det var en central uppgift i byggandet av en revolutionär organisation utifrån arbetsplatserna. Eftersom företagens arbetsorganisering bygger på att hålla arbetarna uppsplittrade behövdes strukturerna byggas upp – med ena benet i de redan existerande osynliga nätverken, men också genom skapandet av yttre strukturer baserade på dessa. Militanta undersökningen fyllde en funktion att förbinda dessa nivåer.

Denna ”antagonistiska samverkan” kom inte ur ett vakuum, utan bar med sig politiska spår av arbetarklassens tidigare subjektiva struktur och utgjorde en förutsättning för de följande kamperna. Varje tidigare kampcykel hade lämnat en utkristaliserad politisk rest som bakades in i de nya kamperna.

Alquati betonade att om inte kamperna förbands eller generaliserades riskerades de att infångas inom systemet, ebba ut eller bara medieras av företags- eller fackföreningsbyråkratin. Att bara ha personliga erfarenheter av förtryck leder inte nödvändigtvis till en heltäckande analys eller kollektiv praktik. De osynliga kamperna i sig blev inte nödvändigtvis radikala eller per automatik antagonistiska mot kapitalet. Det gällde att organiskt vidarutveckla dem till politisk organisering. De som befanns sig i mikrokonflikterna kunde inte nödvändigtvis själva se helheten. De kunde inte greppa omfattningen av kapitalets plan – utan bara se sin del i arbetsprocessen, utan att förstå den värdeskapande process arbetet ingick i.

De individuella kampformerna av störningar, vägran och sabotage var inte tillräckliga. De behövde få en medveten och organiserad form – vilket de institutionaliserade fackföreningarna inte kunde ge. Det behövdes revolutionära organisationer, förankrade i fabrikerna, men som löpte utanför. Teorin och undersökningarna skapade i sig inte själva detta perspektiv, utan kunde bara understödja det och hjälpa till att artikulera det, som kampredskap som förvandlade teorin till en politisk organisation förmögen att socialisera sig själv. Utan att undersökningarna återkopplades i politiskt arbete riskerade de att bara bli reformistiska. Syftet var att ”förstå, för att bättre kunna slå” (”Capire. Per meglio colpire”), som Classe Operaia sammanfattade det.

Det var denna process som var klassens politiska sammansättning, ett gemensamt artikulerande av alla former av antagonistiskt ickesamarbete och arbetsvägran inom produktionen i en gemensam politisk process.

Från fabriken till samhället

Alquatis militanta undersökningar stannade inte vid fabriksgrindarna. I rapporterna i Classe Operaia betraktade han också var arbetarklassen möttes utanför fabrikerna, vilka former av arbetarkultur som existerade som kunskapsöverföring, hur de stora protestmanifestationerna på torgen uppstod och förbands i det tidiga 60-talets upploppsvågor. Kapitalets plan löpte ut ur fabriken över hela samhället, och så gjorde även motståndet. Relationen staden-fabriken blev en central del i analysen, för att se hur även kamperna sammansattes och generaliserades utanför fabriken. Även om Alquati i första hand undersökte en invandrad, ung och manlig arbetarklass så lämnades här en öppning i de militanta undersökningarna, som kom att explodera i mängder av projekt under 60- och 70-talet. Undersökningarna av lönearbetet överfördes på kvarteren, bröt sig in i kärnfamiljen och undersökte det oavlönade hemarbetet och arbetskraftens reproduktion (med andra vågens feminism), undersökte arbetslösheten, universiteten och prekariseringen (redan på 70-talet!). Undersökningarna som verktyg överfördes på hela samhällsterrängen. Som ett värdefullt redskap för politisk organisering underifrån. Arbetsplatsbladen och tidningarna fick sällskap med piratradiostationer och sociala center öppnades upp i arbetarkvarteren för att öka mötesplatserna. Kvinnohus, studiegrupper, tidningsprojekt multiplicerades och breddade rörelsen till samhällets alla områden.

Alquatis modell för militanta undersökningar är lika användbar för oss idag. Även en undersökning idag behöver gå igenom dessa steg. Vi behöver även idag skingra alla de myter och ideologiska propaganda som läggs som en våt filt över våra erfarenheter. Det kan vi göra genom att vi lyfter berättelser, sätter ord på våra erfarenheter och synliggör en materiell verklighet. Att vi utgår från mikrokonflikterna och de osynliga nätverk och gemenskaper där våra erfarenheter redan idag möter andras och blir gemensamma intressen och delade situationer. Att vi utifrån dessa mikrokamper ser hur vi kan forma organisationer, öppna kamper, cirkulera och generalisera dessa erfarenheter till ett helhetsperspektiv – en motplan med krav och målsättningar – och en kollektiv politisk process – ett politiskt sammansättande. Så går vägen från undersöka och synliggöra våra egna erfarenheter till att bli ett gemensamt politiskt projekt. Så blir det personliga politiskt.

/ Mathias Wåg

Läs mera:
Steve Wright: Stormining Heaven
Wildcat: The Renaissance of workerism
riff-raff nr 3-4: Tema militanta undersökningar
Evan Calder Williams: Invisible organization – Reading Romano Alquati

Kämpa som fack, organisera som klass

– Det kommer inte hända här, suckar Brooklyn-aktivisterna.
De grekiska anarkisterna har just avslutat sitt föredrag om revoltvågen i krisens Grekland. De har berättat om kravallerna, ockupationerna, massdemonstrationerna och avgiftsstrejkerna. Där är kampen på den högsta nivån i hela Europa. Men grekerna vet hur man ska peppa sina lyssnare.
– Kamp kan ske där man minst anar det. Vår inspiration till avgiftsstrejk i tunnelbanan kommer från ett sånt oväntat håll. Från Sverige, tänka sig, säger de grekiska anarkisterna.

Jag har lyckats leta mig fram till gruppen Cooperative Action Projects sociala center i Brooklyn. Det var inte lätt, det här är inte de trendigaste kvarteren, ett ruffigt område. Men som så ofta i New York ligger slum och gentrifiering vägg i vägg. Ingen jag frågar på gatan känner till var den halvt ockuperade lokalen ligger. I en undanskymd byggnad hittar jag ett hipsterkafe och ett konstgalleri. De har ingen aning var sociala centret ligger, men till slut får jag napp. En kafébesökare sitter och läser Det stundande upproret och ska på samma föredrag. Sociala centret visar sig ligga i samma hus.

Kamp kan ske där man minst anar det. Kan amerikanska aktivister, mitt i individualismens Mecka, lära oss i Sverige något om kollektiv aktion?

I boken ”I skuggan av en storhetstid” försöker Olle Sahlström, med bakgrund som ombudsman i LO, teckna en bild av framtiden för fackföreningsrörelsen. Han varnar för den dominerande modellen i Sverige, facket som en serviceorganisation: att facket bara ska vara en institution som enbart erbjuder medlemmen förmåner i form av bra försäkringsavtal eller förhandlare, utan någon form av medlemsdeltagande eller gemensam kamp. Istället genomför han en resa runt i USA och Europa för att se vilka försök som görs för att övervinna fackföreningens kris. Han lyfter fram två former – med rötter i fackföreningsrörelsens barndom – som kan vitalisera fackföreningsrörelsen igen. Sahlström kallar dem för ”facklig organisering” (union organizing) och ”facket som social rörelse” (social movement unionism). I Sverige kan vi se den fackliga reorganiseringen och sektionsbyggandet i SAC eller folkrörelselinjen som exempel på det förstnämnda. Men facket som social rörelse – vad innebär det?

Det är inte för att lyssna på kravallporr eller revolutionsromantik som Cooperative Action Project (CAP) bjudit in grekerna att prata på sitt center. Utan för att det finns tydliga likheter i det scenario USA nu står inför, med underskottet i statskassan, stora åtstramningspaket, en skenande arbetslöshet och krisprotester i sin linda. Och så kraschen på bostadsmarknaden, det som utlöste hela krisen, som är extremt märkbar i tätbefolkade New York. När spekulationsbubblan sprack gick mängder av privata hyresvärdar i konkurs, så många att New Yorks stad slutade gå in och köpa upp konkursbon – vilket har gjort att många boende inte ens vet längre vem som är deras hyresvärd. För att spä på kaoset ytterligare löpte hyresregleringsavtalen ut under sommaren, utan att förnyas. Bostadsfrågan är explosiv och det är den som CAP verkar inom. De har inriktat sig på att bedriva kampanjer mot slumvärdar. Tillsammans med vräkta hyresgäster söker de upp slumvärdarna i deras bostäder, outar dem för grannarna, har picketlines vid deras kontor. De är en del av en ny växande rörelse med rötter i både anarkistisk aktivism och syndikalistisk facklig kamp som växt fram de senaste åren: solidaritetsnätverken.

Under anarkistiska bokmässan någon vecka efter mötet i Brooklyn håller solidaritetsnätverken ett gemensamt möte för kunskapsutbyte. CAP drar med mig dit för att träffa de andra grupperna. Det är ingen slump att den organisation som startade allt är från Seattle. Det var där globaliseringsrörelsen gjorde sin stora debut när de stoppade Världshandelsorganisationens möte 1999. Där fanns en livaktig anarkistmiljö, som startade Indymedia, öppnade sociala center och vitaliserade det gamla syndikalistfacket Industrial Workers of the World (IWW). Och som likt aktiviströrelsen på vår sida Atlanten läste ”Ge upp aktivismen”, kritiserade aktivistrollen och började satsa på vardagskampen. Men man upptäckte också en begränsning i den fackliga organiseringen, särskilt med ett minoritetsfack som IWW, som hade så få medlemmar på varje arbetsplats. Hur skulle man kunna lägga grunden för en verkligt kollektiv kamp? Med erfarenheten från dessa politiska och fackliga projekt i ryggen startade 2007 några IWW-medlemmar Seattle Solidarity Network (SeaSol).

SeaSol beskriver sig som ett nätverk för ”inbördes hjälp”, där de olika deltagarna backar upp varandra i öppna konflikter. Det kan handla om personer som sparkats från jobbet, inte fått ut sin lön. Men även i bostadsfrågor, om kamp mot slumvärdar, vräkningar eller hyresgäster som inte fått tillbaka sin deposition. Solidaritetsnätverken arbetar genom öppna och kollektiva aktioner, främst affischeringar, flygbladsutdelningar, gemensamt överlämnande av kravbrev och ”pickets” utanför chefernas eller hyresvärdarnas kontor och bostäder.

– Vi försöker ta sådana kamper som vi har en realistisk chans att vinna. Aktiviteterna ska vara lätta att delta i och lätta att reproducera. Vi kallar den här organisationsformen för ”solidarity unionism”, säger Jack från SeaSol på bokmässan.
– Vi kallar det för ”mob justice”, fliker en från Cooperative Action Projekt in.

I SeaSols organisationsguide beskrivs hur de använder sig av IWWs klassiska organisationsmodell: ”Agitera, Utbilda, Organisera”. Agitera handlar inte om att hålla tal eller pracka på någon åsikter, utan snarare om att knyta kontakter, lyssna, ställa frågor och undersöka. SeaSol affischerar mycket om vilka problemområden de arbetar med, vilka kamper de tar och hur man kommer i kontakt med dem. Genom att lyssna på människors historier sköter dessa ”agiterandet” själva, genom att berätta om de orättvisor och problem de råkat ut för i sitt vardagsliv. Nästa steg, utbilda, innebär att beskriva hur man kan förbättra sin situation genom kollektivt agerande. Detta görs inte genom abstrakta teorier, utan genom att berätta om konkreta exempel och beskriva hur SeaSols kampanjer ser ut. Organisera är att tillsammans planera en kampanj för att komma tillrätta med problemet. Och då gäller det att verkligen konkretisera vad man vill uppnå, ha konkreta uppnåbara krav: betala ut den här lönen, laga den där droppande vattenledningen, gör något åt den arbetsmaskinen – snarare än vaga eller odefinierade krav (förbättra arbetsmiljön, gör ”något” åt möglet i fastigheten) som blir svåra att nå och se resultatet av. Frågan ska också bedömas som värd att kämpa för av de andra i nätverket, att de vill delta i kampanjen.

Det vaknar en liten Frances i mitt huvud och varnar när jag hör SeaSol berätta om sin organisationsmodell.
– Finns det inte en risk att organisationen blir ett substitut för sina arbetskamrater, ett sätt att ta hjälp av ”proffsaktivister” utifrån snarare än att skapa ett kämpande arbetarkollektiv eller börja samarbeta med sina grannar, frågar jag dem på mötet.
– Faran finns, men vi är noga med att poängtera att vi inte är några jurister eller social rådgivning, utan att all verksamhet bygger på frivillig organisering och att man ställer upp för varandra, svarar Jack.

När en person ber solidaritetsnätverken att hjälpa honom eller henne, så förbinder sig personen i sin tur att själv delta aktivt och öppet i kampanjen på sin arbetsplats eller bostadsområde. Och att dessutom delta i minst tre av de följande kampanjerna, för att hjälpa andra i liknande situationer.

– Bara då är vi som nätverk beredda att gå in i en kamp. Vi solidariserar oss – men det bygger på att de personerna vi solidariserar oss med måste också vara med på att solidarisera sig med andra, säger Jack.

Det är intressant att dra en parallell till våra diskussioner kring prekarisering i Europa, som ofta innehåller två parallella synsätt. Ett är att se prekariseringen som en fragmentisering, uppsplittring och individualisering av arbetskraften. Genom visstidsjobb, vikariat och osäkra anställningar skapas en flytande arbetskraft som aldrig lyckas uppnå samma kollektiva intresse som de gamla fabriksarbetarna eller fast anställda, en klass utan klasskänsla. Ett annat synsätt är att se hur arbetet spritts utanför fabriksväggarna, produktionen sammankopplats på ett högre samhälleligt plan och att varje form av klasskamp direkt blir social, att den delar gemensamma egenskaper och befinner sig i en gemensam antagonism som löper igenom hela samhället.

– Det som skiljer oss från IWW är att vi inte organiserar oss utifrån branscher eller yrken. Det är en organisering som inte utgår från separata identiteter, som hyresgäst, kafépersonal, arbetslös eller lagerarbetare, utan baseras på klassolidaritet, säger Jack från SeaSol.

Kampanjerna utformas gemensamt i nätverket, mellan de som berörs och de som solidariserar sig. Det första steget är att framföra det krav man formulerat. Det gör man alltid gemensamt, man går som kollektiv upp till arbetsgivaren eller hyresvärden och lämnar lugnt men bestämt över kraven, samt ger en deadline inom vilket det ska vara uppfyllt. Om de inte uppfyllts på utsatt datum genomför nätverket olika öppna och kollektiva aktioner för att öka pressen på motparten. Oftast rör det sig om enkla saker som affischeringar, presskonferenser, pickets, ger information till kunder och brukare, manifestationer utanför motpartens kontor eller bostad, eller riktar protesterna mot andra led i beslutskedjan, som till exempel mot huvudkontor.

– Inför varje kampanj frågar vi oss: Kommer det här skada vår motpart? Kommer det kosta dem pengar, skada deras rykte eller karriär? Eller kommer det skada oss? Finns det en risk att vi blir arresterade, åtalade eller utbrända? Har vi kapacitet att mobilisera, tycker våra medlemmar att frågan är relevant och har de möjlighet att delta? Alla dessa frågor är avgörande för om vi ska gå in i en konflikt, säger Jack.
Jag försöker med en invändning till.
– Men blir det inte bara en viss sorts kamper som ni kan ta? De öppna konflikter där man inte har något att förlora, då en person sparkats, inte fått sin lön eller vräkts? Kan man verkligen skapa en mer kontinuerlig organisering utifrån denna form, frågar jag.
Jack instämmer, SeaSol är medvetna om begränsningarna med formen.
– Solidaritetsnätverken har ju främst fungerat som en organisering ”utifrån”, som samlat folk på och utanför arbetsplatser, hyresgäster från olika bostadsområden. Nu har vi nått den styrka att vi kan börja prova på en organisering ”inifrån” på arbetsplatser, där vi kan jobba med lågintensiva konflikter, som ligger under radarn. Detta kräver en helt annan strategi, så detta gör vi tillsammans med IWW, förklarar Jack.

Och där glider strategin med facket som social rörelse över till den fackliga organiseringen. Klassorganiseringen vandrar framåt på sina två ben.

Seattle Solidarity Federation

Cooperative Action Project

Publicerad i Direkt Aktion.

Trasprinsens återkomst?

I arbetarrörelsens historia står alltid två modeller, två organisationsformer som arketyper bredvid varandra: Kommunen och Sovjeten. Två strategier arbetarrevolterna alltid pendlat emellan.

Sovjeten, arbetarrådet, fabriksrådet. Organiseringen utifrån position i produktionen, utifrån lönearbetet, sin yrkesbransch. Direkt inom ”produktionens hemliga verkstad”, där mervärdet skapas och exploateringen äger rum. Arbetarklassen som subjekt har här en central position, arbetarmakten riktas mot kapitalet i dess hjärta, i själva värdeförmeringsprocessen. Maktmedlen är väl kända, hotet finns att blockera arbetsprocessen (och därigenom värdeförmeringsprocessen), oavsett om det gäller den etablerade arbetarrörelsen (med sin säljande av arbetsfred och hot om stridsåtgärder, som strejken) eller den ”andra” arbetarrörelsen (förbättringar genom stärkande av arbetarautonomi, genom direkta aktioner, sabotage, ”facklig gerillataktik” osv).

Kommunen. Organiseringen inom territoriet, proletariatet som sluter sig samman i sitt område och tar strid för det. Territoriella kampen går bortom produktionen, sker ofta snarare i cirkulationen (kring priser, fördelning) och i reproduktionen. Den etablerade arbetarrörelsens satsning på kooperationen, byggandet av mötesplatser som Folkets hus, hyresgästföreningar. Den ”andra” stadsrörelsens kamper om pris (moralisk ekonomi), reapproprieringar, ockupationer. Men också upploppen, tumultet, ockupationen av stadsrummet, plundring och sabotage. Stadskamperna, upprättandet av kommunen, har historiskt samlat en bredare samling subjekt än enbart den strikt lönearbetande klassen, som hemmafruar, ungdomar, arbetslösa, ”trasproletariatet”.

Medan sovjeten, kampen på arbetsplatsen, kommit att riktas direkt mot kapitalet, har kommunen, de territoriella kamperna, oftast hamnat i direkt konflikt med staten, och i sin radikala form fått en insurrektionell karaktär. De flesta stora konflikter har traditionellt fungerat på dessa båda plan, arbetsplatskamperna har spillt över och kommit att engagera hela lokalsamhället. Men kan man verkligen jämställa aktörerna på dessa två arenor? Vilka former av subjektivitet uppstår i dem, vilken styrkeposition kan de uppnå och vilka maktmedel står till deras förfogande?

Frågeställningen blir än mer intressant när det fordistiska arbetet allt mer förlorat sin centralitet, bredvid de fasta anställningarna på massarbetsplatser växer snabbt andra kontraktsformer med visstidsanställningar, svartarbete, egenföretagande och andra kontraktuellt mer osäkra anställningsformer inom en ”postfordistisk” produktion – mer utspridd i rummet, och mer flexibel i tiden, områden där arbetarrörelsen, vare sig den etablerade eller ”andra”, funnit sina organisationsformer och maktmedel. Med skiktningen av arbetsmarknaden i subjekt med rättigheter och rättslösa ”papperslösa”, med delar av arbetskraften exkluderad från arbetsmarknaden och betraktad som oanställbar, med en ökande arbetslöshet som följd av den ekonomiska recessionen – verkar vi se en ökning av de territoriella kamperna, medan kamperna inom den direkta produktionsprocessen försvagas. Eller kommer kommunen och sovjeten som modeller allt mer flyta samman? Jag ska försöka se närmare på exempel från de senaste årens kampcykler i Frankrike, Italien, Tyskland och Argentina och se hur diskussionerna gått där, för att leta ledtrådar. Bloggen får fungera som en loggbok i det sökandet.

Tumult och rebeller

Niccolò Machiavellis Republiken har äntligen kommit översatt till svenska, efter nästan 500 års väntan. Skriften, som han sammanställde samtidigt som Fursten, är inte någon hyllning till demokratin som statsskick, vilket den ibland skildrats som, men den innehåller ett intressant erkännande av den folkliga makten (Machiavelli använder ofta begreppet multituden, vilket inte finns med i den svenska översättningen). Om Machiavellis målsättning med Fursten är att lämna rekommendationer för den härskare som ska kunna ena hela Italien, är hans syfte med Republiken att diskutera det mest hållbara styrelseskicket. Han skiljer på tre styrelseformer, men ser att alla tre bär på nackdelar och alla har en degenererad sida. Furstendömet/monarkin riskerar med tiden att övergå i tyranni, aristokratdömet i ett fåvälde och demokratin i anarki/pöbelvälde, där de olika styrelseskicken cykliskt också sinsemellan avlöser varandra: tyrannin ersätts av aristokratdömet, fåväldet av demokratin, pöbelväldet av monarkin. Modellen för en hållbar stat hittar Machiavelli i Titus Livius beskrivning av republiken Rom, som genom sin blandkonstitution lyckas balansera ut de olika klassintressena mot varandra och därigenom bli hållbart i tid.

Den nödvändiga motvikt mot aristokratin i romerska republiken, som hindrade dem att bli ett självberikande fåvälde, var de folkliga upploppen. Machiavelli menade att upploppen hade en vitaliserande effekt på republiken, och tvingade fram ett erkännande av folktribunerna, ett folkmaktorgan som satte press på och balanserade aristokratin.

”Ty de goda exemplen är en följd av god utbildning, god utbildning en följd av goda lagar och goda lagar en följd av de tumult som många tanklöst fördömer. De som noggrant studerar följderna av dessa tumult kommer inte att finna att de ledde till någon förvisning eller något våld som var till nackdel för det allmänna bästa, utan lagar och institutioner som tjänade den allmänna friheten”.

Upploppens funktion var därför i Rom inte statshotande, enligt Machiavelli, utan blev statsbevarande, klassmotsättningen överdeterminerades och gjordes istället till en grundpelare för att upprätthålla republiken.

”Någon säger kanske att medlen var extraordinära, nästan barbariska, då man såg hur folket samlades för att skrika mot senaten, hur man i senaten skrek mot folket, hur män sprang besinningslöst genom gatorna, bodar stängdes och alla plebejer gav sig av från Rom – allt händelser som minst sagt skrämmer alla som läser om dem. Till detta säger jag att varje stad bör försäkra sig om att folk kan få utlopp för sin ambition och särskilt städer som i viktiga frågor vill stödja sig på folket.”

Om multitudens upploppen kunde ha en positiv funktion för staten hos Machiavelli, var multituden hos Hobbes allas krig mot alla. Hobbes vände sig mot Aristotoles syn på en naturlig ordning, att människan är ett socialt ”politiskt djur” som har behov av varandra. I Hobbes De Cive, där han lägger fram sin teori om den absoluta makten, utgår han från att människorna är naturliga fiender med varandra eftersom de vill samma sak och konkurrerar med varandra, konflikten är redan given. Som självbevarelse behövs ett lagsystem, ett samhällskontrakt, där det överförs på en att representera alla andras behov av självbevarelse. En (suverän) som kan besluta över livet och över döden. Den representativa personen (lat: mascera) representerar allas behov att hålla sig vid liv. Någon ges en ”omotsättbar rätt”, vilken ger alla andra rätt och samtidigt får sin auktorisering av alla andra.

Suveränen har alltid ett territorium, inom det utdelas och fördelas rättigheter/straff. Suveränen har som sin speciella uppgift att neutralisera konflikter (allas krig mot alla), påföra en respekt för lagen genom hot om straff. Legitimiteten ges genom representationen av allas behov av överlevnad, inte genom sin styrka i sig, utan genom ett auktoriserande av ett ”oss”.
Rebellen är de som hotar denna ordning, som hotar suveränens legitimitet genom ifrågasätta detta gemensamma ”oss”, det gemensamma folket samlat under en suverän. Rebellen är den som återinför bellum (re bellum), kriget, återöppnar ett allas krig mot alla, inbördeskriget, klasskonflikterna. Den sociala freden för alla, suveränens uppgift, hotas av rebellen.

Hos Machiavelli och Hobbes möter vi två motsatta perspektiv, två motsatta effekter: som insurrektionell form som hotar statsmakten och suveräniteten, genom att rasera den sociala freden, eller som ett ”collective bargaining by riot”, en form som kan införlivas för en ökad stabilitet. Kanske kan dessa båda perspektiv vara viktiga att ta med sig när vi betraktar den upprorsvåg som sveper genom Europa i finanskrisens spår.

Trasproletariatets och småbourgeoisins ideologi

När den ryska vänsterbolsjeviken Nikolai Bukharin 1922 släppte sin stridsskrift ”Anarkism och vetenskaplig kommunism” i Ryssland, väckte den direkt översatta pamfletten stor förundran och vrede i den italienska anarkiströrelsen. De två röda åren med fabriksockupationer hade just passerat, där Gramscis rådsinfluerade kommunister gjort gemensam sak med anarkisterna i klasskampsvågen i fabrikerna. Att i det läget från Moskva bemötas med draper om anarkister som tjuvar och banditer, vars enda intresse i klassrörelsen var att genomföra ”individuella exproprieringar”, för att stoppa rikedomar i egen ficka, tedde sig som en märklig anklagelse gentemot den faktiska rörelsen i fabrikerna.

”Anarkismen är inte proletariatets ideologi, utan ideologin för grupper som förlorat klasstillhörighet, inaktiva grupper som saknar koppling till allt produktivt arbete: det är trasproletariatets ideologi, en kategori folk som hämtar sina rekryter från proletärer, ruinerade borgare, dekadenta intellektuella, bönder som slängts ut ur sina familjer och fattiga; en hopklumpning av folk som inte klarar av att skapa något nytt, något av värde, bara att ”konfiskera” det som de lagt händerna på.”

Italienska anarkisten Luigi Fabbri bemötte direkt Bukharin med en rasande pamflett, där han deklarerade att anarkisterna var i lika stor del av arbetarrörelsen och förankrad i arbetarklassen, som bolsjevikerna var, både i Ryssland och Italien. Frågan är om inte Fabbri missade var Bukharins kritik riktade sig, och därför var så oförstående för anklagelserna. Givetvis hade bolsjevikerna ett intresse av att dra en tydlig gräns mot den konkurrerande anarkokommunismen, framför allt i italienska fabriksrådsrörelsen – där Malatestas och Gramscis inflytande var likvärdigt.

Men måltavlan för Bukharins stridsskrift var i lika hög grad riktad in emot det egna partiet. Bolsjevikpartiets kader hade deltagit i omfattande plundringar under ryska revolutionen – vilket inte skett i den italienska fabriksrådsrörelsen – och syftet var att hindra denna spontana exproprieringsrörelse. De samhälleliga rikedomarna skulle likt produktivkrafterna ställas till det gemensamma samhällets förfogande, inte hamna i individuella fickor. Bukharins kritik drabbade därför framför allt Stalins flygel inom partiet, vars uppgift varit att just dryga ut partikassan med bankrån. Kritiken mot det ”anarkistiska beteendet” var inte riktat mot anarkisterna, utan var ett försök att kräva rättelse i de egna leden – fast utan att rikta öppen kritik mot det kommunistiska partiet. Att tillskriva en yttre aktör de egenskaper man själv ville ha bort i den egna organisationen, och på så sätt få igenom samtycke och stärka den inre hegemonin och kontrollen.

Nikolai Bukharins öde blev det samma som alla andra revolutionsveteraner, vid Stalins tillträde anklagades han för ”antisovjetisk verksamhet” och avrättades 1938. Men Bukharins tes om anarkismen som en udda klassallians, ”trasproletariatets och småbourgeoisins ideologi” blev en standardfras bland marxist-leninister, som alltid plockades fram varenda gång anarkismen behövde bemötas genom historien.

Trasproletariatet

Under arbetarrörelsens födelse på 1800-talet behövde arbetarrörelsen inte bara uppfinna politiska kampformer och organisationsformer för att formera sig som klass, utan man behövde även skapa en ny politisk begreppsapparat, nya koncept att beskriva rörelsen, kampen och motsättningarna, begrepp som gick bortom de ditintills existerande politiska och ekonomiska kategorierna. När Marx och Engels skrev Kommunistiska manifestet 1848 var begreppet ”kommunism” bara åtta år gammalt, och de lånade begreppet från ett av de hemliga sällskapen under julimonarkin i Frankrike, för att fylla det med sitt eget innehåll. Begreppet proletärer (proletarius) användes om antika Roms lägsta klass och användes på tidiga 1800-talet mest som nedsättande begrepp med betydelsen samhällets avskräde, knekt och bottenskikt. På 1830-40-talet började det användas inom arbetarrörelsen med en positiv betydelse, för ”fria lönearbetare”. När Marx och Engels i Tyska ideologin (1845) beskriver de antika plebejerna i Rom, skiktet som finns mellan slavar och fria, använder de för första gången begreppet trasproletariat. Med det överför de det gamla negativa innehållet hos proletariatet på denna nya kategori, och frigör därigenom användandet av begreppet ”proletariat” politiskt.

Prefixet lumpen som Marx använde var tyska ordet för trasa, men lump var även en tysk benämning på knekt. Marx ställde aldrig upp en begreppsdefinition av trasproletariatet, likt han gjorde med lönearbetare (de som inte har något annat och sälja än sin arbetskraft), utan använder alltid beteckningen med en empirisk uppräkning av olika kategorier.

I Marx historiska skrifter om de franska revolutionsförsöken och reaktionsåren 1848-1852, i Louis Bonapartes 18:e Brumuaire (1852) och Klasskampen i Frankrike, använder han begreppet 27 gånger. Trasproletariatet beskrivs där som ett ”avskräde från alla klasser”, en suddig upplöst grupp utan kollektiva bestämningar, en ”ickeklass”. Trasproletariatet skildras som det klassegment som var basen för Louis Bonaparte’s statskupp i Frankrike 1848, det stöd som fick honom att ställa sig över proletariatet och bourgeoisin.

Inom den marxistiska traditionen används beteckningen oftast för att beskriva ”deklasserade” eller klasslösa kategorier, och man betonade deras böjelse åt att delta i reaktionära mobiliseringar och allmänna politiska oberäknelighet. Leon Trotsky betonade trasproletariatet som fascismens fotfolk och dess särskilda mottaglighet för reaktionära teorier. Bland marxistleninister, där Partiet och proletariatet oftast hopblandades som kategorier, användes trasproletariatet som polemisk beteckning på de segment av arbetarklassen som valde att stå utanför partiet.

På sextiotalet kom begreppet att få en renässans, och viss revansch. En växande sektor oavlönade, marginaliserade, exkluderade, subkulturella grupper verkade inte representeras av det lönearbetscentrerade proletariatet. Trasproletariatet framstår därför som en lockande kategori för de som vill bedriva en skillnadens politik. Delar av radikala vänstern (Fanon, Black Panther Party, situationisterna, Provos osv) såg trasproletariatet som ett revolutionärts subjekt och deras utanförskap i produktionen som en form av arbetsvägran. (En liknande dagsaktuell vurm för trasproletariatet kan vi se i den svenska anarkisttidningen Yelah).

Huey P Newton och Black Panther Party beskrev semikvalificerade och ”underemployed” arbetare som avantgardet för USAs revolutionära klasser. När fler och fler proletärer blir oanställbara, blir trasproletärer, blir de en revolutionär klass. Black Panther Party försökte organisera dessa kategorier i en territoriell organisering. Frantz Fanon beskrev trasproletariatet i Jordens fördömda (1962) som ”en av de mest spontana och mest radikala revolutionära krafterna hos ett koloniserat folk”, som kunde antingen bli revolutionärt eller kontrarevolutionärt.

Trasproletariatet som identitärt projekt

Nicholas Thouburn gör en intressant deleuziansk och operaistisk nyläsning av trasproletariatet i sin bok ”Deleuze, Marx and Politics” från 2003. Han menar att Marx inte beskrev trasproletariatet som en samling sociala grupper, utan olika former av politisk sammansättning. Han går igenom trasproletariatet (och kontrasterar mot proletariatet) hos Marx utifrån tre perspektiv: trasproletatiatets relation till historien, politiken och produktionen.

Thouburn vänder sig emot den nutida tradition inom den radikala vänstern som sett trasproletariatet som en radikal kraft, en bärare av en mångfald och skillnad. Trasproletariatet är en form av politisk sammansättning som tenderar åt ett upprätthållande av identiteter – det är i proletariatet som en skillnad, ett gränsöverskridande bortom kapitalismens kategorier uppstår, som en form av komplicering och nyskapande inom det kapitalistiska samhällets sociala relationer. Trasproletariatet måste snarare förstås som en uppsättning praktiker inriktade på att stödja en identitet, en identitär rörelse frikopplad från de sociala relationerna.

I Louis Bonapartes 18:e Brumuaire diskuterar Marx den kontrarevolutionära reaktionen i Franrike i slutet av 1840-talet och början av 50-talet, om hur Louis Bonaparte kunde genomföra sin statskupp, utan att stödja sig på vare sig proletariatets eller bourgeoisin:

”Under förevändning att stifta en välgörenhetsförening hade man organiserat lumpproletariatet i Paris i hemliga sektioner, varje sektion leddes av bonapartistiska agenter och i spetsen för det hela stod en bonapartistisk general. Utom av ruinerade lebemän med tvetydiga existensmedel och tvetydig härkomst, utom av förman, äventyrliga element från bourgeoisin, bestod denna förening av vagabonder, avskedade soldater, frigivna fribrytare, förrymda tukthusfångar, skojare, bedragare, lazzaroner, ficktjuvar, taskspelare, sutenörer, bordellvärdar, bärare, litteratörer, positivhalare, lumpsamlare, skärslipare, kittelflickare, tiggare, kort sagt: hela denna obestämda, brokiga, krigstrykande massa som fransmännen kallar la Boheme. Av dessa med honom besläktade element bildade Bonaparte kärnan i 10 decemberföreningen. En ‘välgörenhetsförening’ – så tillvida som alla dess medlemmar liksom Bonaparte kände ett behov att öva välgörenhet mot sig själva på den arbetande nationens bekostnad. Denna Bonaparte, vilken konstituerar sig som chef för lumpproletariatet, vilken här bara i massomfattning återfinner samma intressen, som han själv personligen fullföljer, vilken i detta utskott, avfall, avskum från alla klasser ser den enda klass, på vilken han obetingat kan stödja sig, det är den verkliga Bonaparte, Bonaparte sans phrase (oförfalskad).”

Bonaparte verkar kortsluta både dialektiken och klasskampen, genom att genomföra en reaktionär revolution tvärt emot både borgarklassen och arbetarklassens klassintressen.

Trots en utvecklad kapitalism under Louis-Philippe och den andra republiken skedde en ”bakåtskridandets revolution”, en historisk anomali genom en reaktionens återkomst.

Loius Bonapart skapade en politisk rörelse med lånade namn, slagord och kostymer – historiska identiteter som lanserades på nytt i en parodisk och farsartad form. Reaktionen försökte återknyta till tidigare historiska händelser, ”frammana historiens andar” för att hjälpa dem. Målet var inte att upplösa eller överskrida dagens identiteter, utan att stärka och upprätthålla dem genom det farsartade återupprepandet. Framtiden, historiens potentiella ”blivande”, skulle blockeras. En identitär rörelse producerar inte ”verklig” historia, den skapar inte historia, utan ”spelar” historia, ikläder sig historiska roller och identiteter. Folk agerar farsartat sina simultanroller som substitut, ”köpta på sprit och korvar”, istället för att överskrida dem.

Här är intressant att dra en parallell till hur historieforskare som Roger Griffin beskriver fascismens ideologiska kärna som en ”palingenetisk ultranationalism”, en rörelse som strävar efter en nationell återfödsel, ett återvändande till en mytisk urhistorisk identitet.

Thouburn kontrasterar trasproletariatets identitära politik genom att lyfta fram Deleuze begrepp ”minor politics” (en ”mindre politik”, eller hur man översätter det). En ”mindre politik” agerar utifrån ”trängda utrymmen”, utan en självsäker tydligt uppritad identitet, en politik inte längre en självrefererande process av självartikulation. Den mindre politiken agerar inom de sociala relationerna, relationer som genomsyrar minoriteterna och bestämmer deras rörelser och får dess politik att bli en politik mot identiteter. Proletariatet saknar en fast bestämning hos Marx, det är inte en specifik grupp, utan syftar enligt Thouburn just på en uppsättning praktiker som utgår från sådana trängda utrymmen inom de sociala relationerna, för att överskrida identitetens bestämningar. Proletariatets rörelse är en antiidentitär rörelse, ett blivande och överskridande, inte ett ”rollspelande”.

Trasproletariatets politiska praktik

Trasproletariatet, är enligt Engels, inte alltid kontrarevolutionär. Det kännetecknas snarare av sin spontanitet och beredskap att gå till handling, och erbjuder sina tjänster åt den högstbjudande.

Marx har en liknande syn, när han skriver om de hemliga sammanslutningarna av professionella konspiratörer. Deras osäkra levebröd, irreguljära liv där mycket hänger på slumpen, prekära och hotade liv, gjorde att denna grupp inom la Boheme hade en böjning åt insurrektionen.

”Det är de som reser och tar befäl över den första barrikaden, som organiserar motståndet, leder plundringarna av vapenaffärerna… Kort sagt, de är insurrektionens officerer”. (Marx & Engels)

Det Marx är kritisk mot konspiratörerna för är deras utomsamhälleliga spontanitet, att spontaniteten sker frikopplad från samhället och de sociala relationerna. De blandar samman att förutsättningarna är rätt för deras konspiration, en lokal revolt, med revolutionen – utan att förutsättningarna för en social revolution föreligger.

Här, i diskussionen om vad som är det revolutionära subjektet, finns en av de stora skiljelinjerna mellan Marx och Bakunin, en kanske mer grundläggande och viktigare skiljelinje än deras skilda syn på staten.

Marx och Bakunin (som av Engels gavs epitetet ”trasprinsen”) var överens om att trasproletariatet stod utanför de sociala relationerna. För Marx hade trasproletariatet en tendens mot att upprätthålla sin identitet, att inte kunna gå bortom den rådande ordningen – de som kunde gå bortom kapitalismen var proletariatet, som var revolutionärt genom att vara ett subjekt immanent i de kapitalistiska sociala relationerna. Hos Bakunin förkroppsligar trasproletariatet däremot i sin nuvarande identitet en sorts faktiskt existerande anarkism, genom sin externalitet till kapitalismens sociala relationer. Bakunin såg arbetarnas integrering i kapitalet som hämmande, att det omöjliggjorde proletariatet som primär revolutionär kraft. Revolutionärerna återfanns istället i bondemiljön, där det fanns en traditionen av bondeuppror, samt bland arbetslösa unga, fattiga, tjuvar – de personer i samhällets marginaler, som flytt, utestängts från och ännu inte inordnats i det framväxande industriarbetet. Det vill säga, just de grupper Marx räknade till kategorin trasproletariatet. Dessa externa revoltörer, ”osynliga lotsar”, kunde generalisera och ena partikulära bonderevolter till en hela folkets revolt.

”Marx talar föraktfullt, och orättfärdigt om detta trasproletariat. För i dem, och bara i dem, inte i det borgerliga skiktet av arbetare, finns hela intelligensen och makten i den kommande sociala revolutionen koncentrerad. En folklig insurrektion är i sin natur instinktiv, kaotisk och destruktiv, och består alltid av en massa personliga uppoffringar och en enorm förlust av offentlig och privat egendom.”

Dessa ”underjordiska” revoltörer ur trasproletariatet hade en inre revolutionär drift immanent i deras identitet, inte i deras klassposition och sammansättning i kapitalismen, som gav dem den rollen.

Position i produktionen

De grupper Marx räknade in i trasproletariatet stod utanför lönearbetssystemet, men var samtidigt beroende av den formella ekonomin. Trasproletariatet har enligt Marx inget riktigt motiv att delta i revolutionen, de kunde till och med ha intresse att behålla sin klasstruktur eftersom trasproletariatets medlemmar ofta var beroende av bourgeoisin och aristokratin för sin dagliga överlevnad. Därigenom kunde de bli en kontrarevolutionär kraft.

Medan trasproletariatet som identitet framträder hos Marx genom ett uppräknande av olika attribut och historiska exempel, saknar däremot proletariatet en tydlig definition eller positiv beskrivning. I Kapitalet är proletariatet märkbart frånvarande.

Enligt Thouburn måste proletariatet hos Marx förstås som en ickeidentitet, någon ”onämnbart” och namnlöst. Det är just genom att vara icke namngivet, odefinierat, som det är så radikalt jämfört med 1800-talets andra identiteter och kategorier.

Proletariatet befinner sig inom den kapitalistiska sociala relationen, inom ett fientligt trängt utrymme, och kan inte hitta en självständig form i förhållande till dessa sociala relationer, utan tvingast ständigt ge sig i kast med dessa. Det är just genom denna ständiga aktivitet som proletariatet sammansätter sig, formerar sig, i försöket att omforma dessa relationer, överskrida dem eller undfly ur dem. Proletariatet formas ur en vägran inom produktionen, mitt i värdeförmeringsprocessen, ur arbetet – men inte som en affirmation av arbetet självt.

Det är i produktionen som exploateringen sker, och det är där arbetskraften sätts att samverka och bli en socialiserad produktionsfaktor – denna mångsidiga samhälleliga förbindelse med varandra skiljer proletariatet från exempelvis produktiva småbönder, som inte är satta i en relation till varandra, och därför inte blir något gemensamt, och som bara är ett kollektiv på det sätt ”en massa ihopsäckade potatisar är en potatissäck”.

Kritiken av arbetet kommer därför inte externt från kapitalistiska relationerna, utan finns immanent i dem. Gilles Deleuze menar i linje med detta att ”Proletariatet är inte arbetarklassen, den är snarare kritiken av arbetets klass”. Proletariatets essens som ett självupphävande överkommande av den ”existerande världsordningen” gör det därigenom omöjligt för Marx att presentera det som en positiv identitet. Marx lämnar därigenom proletariatet som något som kontinuerligt måste försöka finna sin egen form och uppfinna sina egna tekniker och kampformer ur arbetets speciella konfiguration och sammansättning.

Från Konfliktportalen.se: MJE skriver Baghdad: City of walls., autonomak skriver All makt åt partiet!, jesper skriver Antirasistiskt forum 19 April, Job skriver Sex hypoteser, många frågor, och ett konkret tips, Krastavac skriver A Spoonful of sugar helps the marx go down, tusenpekpinnar skriver Jag fattar inte Marx

Marta Malo de Molina: Arbetarundersökningen, deltagande undersökning och medvetandehöjande

Utdrag ur förordet till den spanska boken Gemensamma föreställningar (Nociones Comunes. Experiencias y Ensayos entre Investiagacion y Militancia, 2004, Madrid, Traficantes de Suenos).

Del 1: Arbetarundersökningen, deltagande undersökning och medvetandehöjande

Genom nutidshistorian är det möjligt att spåra en ihärdig misstro från de samhällsförändrande rörelserna riktad mot vissa former av kunskapsproduktion och distribution. Å ena sidan är det en misstro mot den vetenskap som hjälper till att utveckla en bättre organisering av makten och exploateringen, så väl som ett misstroende mot de fångstapparater som är riktade mot en mindre kunskap (en underjordisk, jäsandes av obehag och olydnad, som göds av det autonoma sociala samarbetets processer eller rebelliskhet [1]) från de instanser som är ansvariga för att garantera regementaliteten. Å andra sidan är det ett misstroende riktat mot möjliga intellektuella och idealistiska förvandlingar av den kunskap som har sitt ursprung i hjärtat av själva rörelsen. Misstroendet har i vissa fall lett till en impotens. I de processer av kamp och självorganisering som har varit mest livaktig och dynamisk, har det däremot funnits en uppmuntran att producera en egen kunskap, eget språk och egna bilder. Detta har skett genom artikulationsprocedurer mellan teori och praktik, som utgåendes från en konkret verklighet, passerar från det enkla till det komplexa, från det konkreta till det abstrakta. Målet är att skapa en träffande aktiv teoretisk horisont, som ligger nära det ”levdas” sfär, där enkelheten och det konkreta beståndsdelarna ur vilka den har framträtt, får betydelse och potential.

Idag, i begynnelsen på det nya millenniet där våra mödrars och farföräldrars verklighet verkar ha sprängts i bitar före oss (med besegrandet av de systemkritiska rörelserna efter 68-perioden, det Yalta kallade världens slut, försvinnandet av subjektet ”arbetarrörelsen”, slutet på det industriella paradigmet, informationens och teknologins ekonomi, automatiseringen, deterritorialiseringen och omorganiseringen av produktionen, finansekonomin och ekonomins globalisering, affirmerandet av en statsform baserat på krig som en vektor av normativ produktion) [2] och då det enda som är konstant är förändringen själv – denna svindlande förändring – får vissa handlingar en känsla av angelägenhet och nödvändighet. Nödvändigheten att göra sig av med fetischer och ideologiska bakgrunder, som är alldeles för inriktade på Varande och essens, och nödvändigheten att bygga fungerande aktiva kartor, kartografier under utveckling, som framträder ur självorganiseringens dynamik, för att kunna intervenera i det verkliga och kanske förvandla det. Dessa kartor behövs för att orientera oss och kunna röra oss inom ett landskap av relationer och härskartekniker som genomgår en rasande förändring. Men de är också kartor som kan hjälpa oss att se var vi befinner oss i detta hyperfragmenterade landskap, att identifiera en utgångspunkt och en koppling där produktionen av kunskap och subjektivitet sammanstrålar i konstruktionen av det gemensamma och skakar om det reella.

Denna nödvändighet förstärks, i ännu högre grad om så är möjligt, genom den centralitet som ”kunskap” och en hel uppsättning av allmänna mänskliga förmågor (språk, affekter, kommunikationsförmåga, sociala förmågor, lekfullhet och samarbete) har uppnått i att bestämma de ekonomiska värdena i hela företagsvärlden. Med andra ord har de fått en central position i att konkurrera i den globala ekonomins övre echelonger [echelons], de har blivit strategiska resurser – ur den kapitalistiska synvinkeln – för att göra profit och förbindelselänken för en flexibel, utspridd och nätverkad ekonomi. Kopplad till alla dessa förvandlingar (åtminstone vad gäller arbetet) är virtuosen (virtuouso) som modell, just den arbetare som fram till nu setts som oproduktiv, som inte lämnar efter sig en materiell produkt utan har en arbetsuppgift baserad på utförande eller uppträdande (performance) – som underlättar och hanterar flöden av information, nätverkar och harmoniserar relationer, producerar innovativa idéer och så vidare. Virtuosen som figur utmanar genom sina egna handlingar den traditionella uppdelningen mellan Arbete, Handling och Intellekt (Hannah Arendt): intellektet som satts i arbetets tjänst blir offentligt, världslig och dess karaktär som något allmännytta stiger fram i förgrunden. Samtidigt blir arbetet som är inneslutet i intellektet aktivitet-utan-slutprodukt, en ren virtuositet som utövas i relation med andra, de andra som sammansätter produktionens nätverk. I sammansmältandet av intellektet och arbetet, eftersom båda av dem övertagit egenskaper som hitintills varit specifika för handlingen, blir handlingen själv helt överskuggad, efter att dess specificitet utraderats [3].

Något som hänger samman med denna utveckling (inte som en övergripande eller direkt konsekvens, utan snarare som en komplex och paradoxal relation), är det egendomliga mångfaldigandet av experimenterande (och sökande) med tankarnas, handlingens och artikulerandets sfär som hittas inom de sociala nätverk som försöker att förändra sakernas nuvarande tillstånd (och inom en social formation som redan i sig är virtuos, eftersom den tvingas vara det för att överleva). Det handlar om initiativ som utforskar:
1) hur man bryter med ideologiska filter och nedärvda ramar;
2) hur man producerar kunskap som kommer direkt ur den konkreta analysen av livets och samarbetets områden, och direkt ur erfarenheter av obehag och revolt;
3) hur man får denna kunskap att verka för en social förändring;
4) hur man aktiverar den kunskap som redan cirkulerar i rörelsernas nätverk;
5) hur man reapproprierar de mentala förmågorna från arbetets dynamik, produktionen av profit eller av regementalitet och hur man istället förbinder dem med kollektiva (subversiva, förvandlande) handlingar och får dem att ge upphov till kreativa interventioner.

Dessa frågor är helt klart inga nya, även om kontexten som de ställs inom kan vara det. Många av de nuvarande erfarenheterna och experimenten som ställer dessa frågor, har sett bakåt och sökt historiska referenser. De söker efter dessa exempel där kunskapsproduktionen på ett omedelbart och fruktbart sätt varit sammanbunden med självorganiseringen och kampens processer. I denna bemärkelse är det fyra inspirationskällor och tendenser som är möjliga att identifiera de senaste åren: arbetarundersökningar och deltagande undersökningar, feministisk epistomologi och kvinnors medvetandehöjande grupper, institutionell analys och deltagande aktionsforskning. Alla dessa exempel förtjänar (på grund av rikedomen i deras ackumulerade erfarenheter) åtminstone en kort genomgång, i form av en historisk exkurs som tillåter oss att placera dagens diskussioner och strömningar av militanta undersökningar och/eller aktionsforskning. Vi kommer ägna en stor del av detta förord åt denna historiska tillbakablick.

Några inspirationskällor

Arbetarundersökningarna och deltagande undersökningar

Arbetarundersökningen, där arbetarna själva använde tekniker från den akademiska industriella sociologin (en sociologi som utvecklades och användes för att kunna bättre styra över fabriken och grannskapet), började åtminstone med Karl Marx själv. 1881 frågade tidningen Revue Socialiste om Marx kunde utarbeta en undersökning om förhållandena i det franska proletariatet. Marx antog direkt detta uppdrag, eftersom han tyckte det var betydelsefullt för den franska arbetarrörelsen och dess sekter, som hade fastnat i ett tomt språk och ett lättvindigt utopiskt tänkande, för att placera deras kamp i en mer realistisk terräng. Så Marx skrev ihop ett märkligt frågeformulär med över hundra frågor, som distribuerades i tusentals i fabriker över hela landet. Varför var det märkligt? Därför att denna undersökning vägrade anta ett neutralt angreppssätt till arbetets värld, vilket gick emot perspektivet att enbart använda enkäter för ett inhämtande av användbar information eller för att verifiera vissa fakta. Denna undersökning placerade sig själv helt öppet på en sida (den sida som är arbetarnas verklighet) genom frågor som skulle bedömas som partiska av en empirisk sociolog. Det handlade inte om att plocka fram fakta ur en direkt erfarenhet, utan snarare var den i första hand inriktad på att få arbetarna att se kritiskt på sin egen verklighet. [4]

Idén med ”deltagande undersökande”, vilket innebär en undersökningsform som river ner uppdelningen mellan subjektet-forskaren och objektet-den-undersökte dyker inte upp förrän på 50-talet i USA. Dess framträdelse är å ena sidan kopplad till den framträdandet av en industriell sociologi och ett fokus på mänskliga grupperingar som ett specifikt område för sociologiska undersökningar (till exempel Elton Mayos ”human relation”-sociologi [5]); och å andra sidan, i arbetarhistorier [6]). Dessa insikter gjordes däremot enbart ur en akademisk synvinkel. Italienaren Alessandro Pizzorno hjälpte efter att ha importerat denna sociologi till Europa till att utveckla de politiserade dimensionerna i den. Pizzorno började tillsammans med en grupp italienska intellektuella aktivister (däribland Romano Alquati och Danilo Montaldi [7]) att förvandla och radikalisera dessa metoder mellan 1966 och 1967 för att sedan tillämpa dem praktiskt på kamperna i provinsen Cremona.

Under sextio och sjuttiotalet spreds användandet av arbetarundersökningen och den deltagande undersökningen i olika former: den användes av tidningar som Quaderni Rossi och Quaderni del territorio i Italien eller grupper som Socialisme ou Barbarie i Frankrike som ett redskap för att analysera former av exploatering i fabriken och bostadsområdena, såväl som ett instrument för att spåra former av olydnad. Men i många fall användes dessa tekniker av arbetarkretsarna själva, i mer eller mindre flexibla former, utan teoretikernas eller experternas yttre interventioner i processen av självorganiserande. Dessa tekniker användes som metoder för att konstruera plattformar för kamper [8]. I den spanska staten utvecklade tidskrifterna Teoria y Pràctica och Lucha y Teoria sina egna former av arbetarundersökningar, grundade för att skriva klasskampens historia ”berättad av dess egna aktörer” (som underrubriken på Teoria y Pràctica beskrev det).

Ur vår synvinkel är det värt att ägna en särskild uppmärksamhet åt de arbetarenkäter som genomfördes av italienska operaismo (”arbetarism”, en strömning inom arbetarrörelsen) [9]. De unga operaisterna samlades till en början kring tidskriften Quaderni Rossi [10], som försökte förklara arbetarrörelsens kris under 50- och tidiga 60-talet. För operaisterna var det inte möjligt att förstå denna kris enbart som ett resultat av antingen en felaktig teori eller genom ledarskapets och vänsterpartiernas förräderi (ett argument som ortodoxa kommunistiska strömningar och den anarkosyndikalistiska strömningen inom arbetarrörelsen brukar gång på gång framföra). Istället menade operaisterna att krisen hade ägt rum på grund av en omfattande förvandling av produktionsprocessen och i arbetskraftens sammansättning genom införandet av scientific management i arbetet. Därför var syftet med undersökningen att visa de ”nya arbetsförhållandena”. Att se förhållandena för dessa nya subjekt, hur de kunde öppna nya konfliktrum och återuppliva arbetarnas krav blev ett centralt tema för operaisternas praktik och diskurs.

Skiljaktigheter runt tillvägagångssättet och undersökningens fokus framträdde redan direkt från begynnelsen. Som Damiano Palano berättar: ”en ganska grundläggande splittring uppstod kring undersökningens form och mål, därigenom bildades den första Quaderni Rossi-gruppen. På ena sidan fanns en fraktion ’sociologer’ (ledda av Vittorio Rieser) [11] och dessa var den största gruppen. Denna fraktion såg undersökningen som ett kognitivt redskap för att kunna förstå en förändrad arbetartillvaro och var inriktad på att ta fram redskap för att producera en teoretisk och politisk renovering av arbetarrörelsens officiella institutioner. På andra sidan hittar vi Alquati och några andra (Soave och Gaparotto) som utifrån fabrikserfarenheterna i USA och Frankrike betraktade undersökningen som grunden för en politisk intervention inriktad på att organisera arbetarnas antagonism. Detta var en stor skillnad i synen på vad som var undersökningens konkreta mål. Avståndet var däremot ännu större vad gällde metodfrågan: medan den första fraktionen uppdaterade marxistisk teori med teman och metoder från den nordamerikanska industriella sociologin föreslog Alquati istället en sorts strategisk undersökning i fabriksstudien”. [12]

Vad handlade denna strategiska undersökning om som Alquati föreslog, Alquati som utvecklade en metod av deltagande undersökningar tillsammans med Danilo Montaldi och som blev ihågkommen för att han använde sin cykel för att ta sig till Fiat och Olivettifabrikerna? Vad var grunden för denna epistomologiska och metodologiska vändning som fanns i de intressanta användningarna av arbetarenkäter inom den italienska operaismen? För att ta det kort, grunden var en teori om klassammansättning, som senare skulle kompletteras med en teori om arbetarnas självbemäktigande (self-empowerment), även kallat autovalorisering. Dessa koncept sammansmälte med den Lukac-inspirerade ”arbetarteorin” och med en ”koperniansk revolution” påbörjad av Mario Tronti, en annan operaist. Tronti utgick från arbetarautonomin, vilket är en potentiell autonomi hos arbetarklassen i förhållande till kapitalet. Men låt oss ta det i rätt ordning.

Begreppet klassammansättning syftar på den subjektiva strukturen av behov, beteenden och antagonistiska praktiker som finns sedimenterade genom en lång historia av olika kamper. Det första utvecklandet av detta begrepp finns i Alquatis tidiga skrifter publicerade i Quaderni Rossi. Det första (”organiska”) formulerandet kom först senare in i operaisternas språkbruk. Detta hände när tidskriften Classe Operaia [13] under sitt andra år beslöt att införa en särskild avdelning i tidningen med rubriken klassammansättning och med Alquati i egen hög person som redaktör.

Men vad var de grundläggande beståndsdelarna i teorin om klassammansättningen? Det rör sig i grunden om tre delar:
1) en idé om existensen av en underjordisk och osynlig konflikt som pågår i vardagen av arbetarna mot den kapitalistiska arbetsorganiseringen;
2) uppfattningen att den hierarkiska organiseringen i företagen är i själva verket bara ett svar på arbetarnas kamper;
3) en intuition om att alla kampcykler lämnar politiska sediment som utkristalliserar sig i arbetskraftens subjektiva struktur (som behov, beteenden och antagonistiska praktiker) och att det visar på ett visst mått av rigiditet och irreversibilitet.

Snart skulle klassammansättnings-teorin bli mer komplex och göra en åtskillnad mellan ”teknisk sammansättning” och ”politisk sammansättning”. Det första begreppet åsyftar på situationen med arbetskraften i en intern relation med kapitalet under ett konkret historiskt ögonblick, och den andra på den uppsättning (antagonistiska) beteenden som i det ögonblicket definierade klassen. Några delar av operaisterna [14] tog dock död på den teoretiska rikheten i denna distinktion och till och med på själva begreppet klassammansättning. De reducerade den tekniska sammansättningen till att bara vara en ekonomisk faktor och identifierade den politiska sammansättningen med partiet (och med arbetarrörelsens ideologier och organisationer). Däremot hjälpte teorin om självbemäktigande som en process av klassammansättande (som utvecklades av Antonio Negri på sjuttiotalet) till att bilda en mer komplex tolkning, med definitionen av klassammansättningen som en produkt av beteenden, kamptraditioner och konkreta praktiker av arbetsvägran (alla dessa helt materiella) som utvecklades av en mångfald subjekt i en given historisk stund och i en specifik ekonomisk och social kontext.

Teorierna om klassammansättning och självbemäktigande har en avgörande konsekvens för arbetarundersökningen. Den gruppen ”unga socialistiska sociologer” som skrev i Quaderni Rossi tog inte med dem i räkningen. För dem var undersökningen begränsad till att betrakta ”effekterna” som uppstod efter produktionsförändringarna hos arbetarna, över deras fysiska, psykologiska och finansiella situation och kring andra särskilda aspekter i deras liv. Den andra strömningen som arbetade med operaistiska undersökningar byggde vidare på idén med klassammansättningen som en produkt av historiska sediment av föregående kamper, och som samtidigt konstant förnyades av processen av självbemäktigande baserat på de rebelliska praktikernas materialitet hos en mångfald subjekt i produktionen. Undersökningen sågs då som utgåendes från de konsoliderade nivåerna av social antagonism för att kunna spåra den underjordiska och ofta osynliga strömningen av obehag och olydnad i vardagen. [15]

Denna version av arbetarundersökningen antydde ytterligare ett steg vidare från det enkla frågeformuläret på väg mot en process av deltagande undersökning: en som å ena sidan införde den intellektuelle-aktivisten som ägnade sig åt undersökningar av objektet-territoriet (nästan som fabriken och ibland bostadsområdet) och förvandlade dem till ytterligare subjekt-aktörer för det territoriet. Å andra sidan aktivt göra subjekten som bebor detta territorium (i huvudsak arbetare och ibland studenter och hemmafruar) delaktiga i undersökningsprocessen som samtidigt förvandlar dem till subjekt-undersökare (inte bara objekt). När denna dubbla rörelse fungerar bra, ger kunskapsproduktionen som framträder i undersökningsprocessen ömsesidigt näring åt en process av självbemäktigande och produktionen av en rebellisk subjektivitet i fabriken och grannskapet. [16]

Medvetandehöjande kvinnogrupper och feministisk epistomologi

Även om föregångarna skulle kunna spåras tillbaka flera århundraden – till kvinnors informella möten och erfarenheter som Blackclubwomen’s Movement efter USAs utbrytningskrig (1865) [17] – så föddes de medvetandehöjande grupperna i en strikt bemärkelse ur den radikala feministrörelsen i USA i slutet av sextiotalet. Kathie Sarachild namngav praktiken med kollektiv analys av förtryck, en analys som uppstod ur delandet av kvinnors känslor och erfarenheter i en grupp, till medvetandehöjande (cousciousness-raising). Detta var 1967 inom New York Radical Womens ramar.

Sedan starten har medvetandehöjande kvinnogrupper haft som mål att fokusera på det självmedvetande som kvinnor har om sitt eget förtryck, för att kunna lansera en politisk omtolkning av deras egna liv och upprätta fundament för dess förvandling. Enligt en radikalfeministisk terminologi hade de som mål att ”väcka det latenta medvetandet”. Genom praktiken av medvetandehöjande hoppades de att kvinnor skulle bli experter på sitt egna förtryck, bygga en teori utifrån den personliga och intima erfarenheten och inte från de tidigare ideologiernas filter. Förutom detta sökte denna praktik efter ett erkännande av rösterna och erfarenheterna från ett kollektiv, som systematiskt har marginaliserats och förnedrats genom historien.

Slagordet ”det personliga är politiskt” föddes ur samma praktik. Det var genom denna slogan och andra liknande som de medvetandehöjande praktikerna, baserade på historiska kamper och revolutioner, krävde att erkännas som en ”vetenskaplig metod”. Kathie Sarachild beskrev det som: ”Beslutet att betona våra egna känslor och erfarenheter som kvinnor och att prova alla generaliseringar och läsande vi gjorde på våra egna erfarenheter var faktiskt en vetenskaplig undersökningsmetod. Vi upprepade därigenom i själva verket 1600-talets vetenskapliga utmaning av skolastiken: ”studera naturen, inte böcker”, och testade alla teorier i levande praktik och handling. Det var också en metod av radikal organisering utprövad i andra revolutioner. Vi vände oss till kvinnor och till oss själva som organisatörer av kvinnors befrielse med en praktik som ett antal av oss hade lärt oss som organisatörer i medborgarrättsrörelsen i södern under det tidiga 60-talet.” [18]

Förespråkarna för medvetandehöjande grupper var säkra på att det enda sättet att bygga en radikal rörelse var att utgå från sig själv. Detta var ytterligare ett slagord som feministrörelsen populariserade: ”Det verkade tydligt att veta hur våra liv hänger samman med kvinnors allmänna villkor gjorde oss till bättre kämpar å alla kvinnors vägnar. Vi kände att alla kvinnor måste se kvinnokampen som deras egen, inte som något för att hjälpa ’andra kvinnor’, att de måste se denna sanning om deras egna liv innan de kunde bedriva en radikal kamp för någon annan.” [19]

Medvetandehöjande grupper var därigenom en mekanism att samtidigt producera sanning och organisera, teori och radikal aktion mot en förtryckande genusverklighet. Det var inte en föregående analytisk fas avgränsad i tiden och inte heller ett mål i sig själv: ”Medvetandehöjande sågs både som en metod för att komma fram till en sanning och ett medel för handling och organisering. Det var ett medel för organisatörerna själva att göra en analys av situationen och också ett medel som användes av folk som de organiserade och som i sin tur organiserade ännu fler personer. Samtidigt sågs det inte bara som ett steg i den feministiska utvecklingen som kunde leda till en annan fas, en handlingsfas, utan som en essentiell del av en övergripande feministisk strategi.” [20]

I början orsakade upprättandet av medvetandehöjande grupper stora skandaler, både inom kvinnorörelsen och utifrån. De stämplades nedsättande som ”fikamöten”, ”skvallerstunder” eller ”häxträffar” (beroende på personlig smak, tradition av kvinnohat eller fördomar). Dessa rum blev måltavla för alla möjliga anklagelser och särskilt för att inte vara politiska, utan snarare terapeutiska och att stanna kvar på en individuell nivå. Själva slagordet ”det personliga är politiskt” myntades som svar på dessa kritiska ”torpeder” som kom från alla håll. Detta svar hade en affirmativ och trotsig anda som ifrågasatte hela grunden för vad som ditintills räknats som ”politiskt”.

Trots de inledande konflikterna spred sig praktiken med medvetandehöjande som en löpeld: kvinnogrupper och organisationer över hela världen, inräknat även dem som i början rasade över den opolitiska karaktären hos dessa ”häxträffar” (som National Organisation for Women), började använda praktiken med medvetandehöjande och anpassade den till sina behov. Detta skedde så långt att en tendens mot ett institutionaliserande och formaliserande av medvetandehöjandet framträdde runt 1970. Denna process ändrade praktiken med medvetandehöjande till en uppsättning abstrakta metodologiska regler som var frikopplade från de målsättningar och konkreta kontext för rörelsen i vilken de hade uppstått. I denna bemärkelse insisterade Sarachild bestämt att medvetandehöjande inte utgjorde en ”metod”, utan ett kritiskt vapen, anpassningsbart till varje kamps mål:

Tillbehören av regler och metodologi – den nya dogmen ”C-R” som hade växt upp runt medvetandehöjandet när metoden spreds – hade effekten att skapa egenintressen för metodologexperter, både professionella (som exempelvis psykiatriker) och amatörer. Det har funnits ett antal formaliserade ”regler” eller ”riktlinjer” för medvetandehöjande som har publicerats och distribuerats till kvinnogrupper med ett visst auktoritärt skimmer som om de representerade det ursprungliga programmet för medvetandehöjande. Men ny kunskap är källan till medvetandehöjandets styrka och makt. Metoder ska bara tjäna detta syfte och förändras om de inte fungerar. [21]

Medvetandehöjandets grund var sammanfattningsvis bara en, som var lika enkel som svår att sätta i verket: ”Att analysera våra erfarenheter i våra personliga liv och i rörelsen, läsa om erfarenheter från andra människors kamp och sammankoppla dessa genom medvetandehöjande kommer att hålla oss på banan och röra sig så fort som möjligt mot kvinnornas befrielse” [22]

Däremot den överdrivna betoningen på en nivå av ”rent medvetande” och idén om ett ”latent medvetande” som existerar inom alla kvinnor om hur de förtrycks som kvinnor, färdigt att synliggöras, fick vissa grupper att tro på ett ”sant medvetande”. Det betraktades som ett för-existerande objekt istället för någonting som utvecklas. En del grupper som hade detta perspektiv fokuserade mer på tolkningen av förtrycket snarare än att fiska ur de underjordiska praktiker av vägran och rebelliskhet, som kanske är mindre uttryckt och mindre ”sant” i denna tid. Med allt detta i åtanke, var dock praktiken av medvetandehöjande direkt kopplat till tusentals kvinnors erfarenheter: från de spektakulära brännande av bh:ar som New York Radical Women blev kända för till de underjordiska nätverk av familjeplanering och självvårdande av hälsan som uppstod i många europeiska länder och USA. Och dessutom gav många av de intuitioner som fanns i formulerandet och praktiken i dessa ”fikamöten” upphov till en hel feministisk epistomologi som utvecklades av intellektuella kvinnor från olika institutioner från sjuttiotalet fram till idag.

Att spåra de olika strömningarna från olika tendenser av feministisk epistomologi ryms inte inom denna artikels ramar. Sandra Harding däremot försökte spåra en sådan strömning 1986, med alla förenklingar och reduktioner som en sådan klassifikatorisk uppgift förde med sig. Hon skilde mellan teori från en feministisk synvinkel, postmodern feminism och empirisk feminism. [23] Å andra sidan är det en historia i huvudsak utvecklad inom den akademiska världen, även om det fått viktiga effekter inom många ämnesområden. Allt detta medräknat, så tror vi att det är värt att nämna, även om det är kortfattat, några av de gemensamma föreställningarna inom dessa feministiska strömningar. Speciellt de outtryckta intuitionerna i praktiken med medvetandehöjande som faktiskt fyller funktionen som inspiration för nuvarande initiativ inom kritisk samhällsforskning, militanta undersökningar eller aktionsforskning kopplad till rörelsens dynamik av självstyre.

I första hand är det viktigt att nämna den genomgående kritik som utvecklats av feministisk epistomologi mot den nuvarande positivistiska vetenskapens blick ”som kan se allting” och som är placerad ”ingenstans”: en bild som i verkligheten bara är en mask för ett kunskapssubjekt som till största delen är vit, heterosexuell och från en bekväm klassposition, och som sådan innehar en dominerande position och har konkreta intressen i att kontrollera och styra (över kroppar, befolkningar, naturliga, sociala och mekaniska verkligheter). Den antagna neutraliteten från en blick av denna sort leds av ett dualistiskt paradigm som konsoliderar kropp/sinne-dikotomin helt och hållet, där sinnet dominerar de kroppsliga ”avvikelserna” och dess affekter, som alltid kopplas till det feminina. I ett försök att spränga sönder detta stympade okroppsliga kunskapssubjektet, utan att hamna i relativistiska narrativ, föreslår feministisk epistomologi en idé om ett kunskapssubjekt som är inbegripen och rotad i en konkret social struktur. Det är därför ett subjekt som är sexualiserad, radikaliserat osv och som producerar situerade – men inte mindre objektiva – kunskaper. Donna Haraway skriver ”bara det partiska perspektivet utlovar en objektiv syn”. Detta partiska perspektiv kräver en lokaliseringens politik och engagemang med ett visst konkret territorium från vilket vi talar, agerar och undersöker. [24] Direkt sammankopplad med denna kritik mot den dominerande vetenskapliga blicken lägger feministisk epistomologi en speciell betoning på de verksamma maktrelationerna i varje undersökning och i det konsekventa behovet av en social organisation för undersökningen baserad på paradigmet reflexivitet och kriterier som transparens och demokrati. Slutligen, genom att rekuperera en underjordisk praktik från underordnade grupper, att praktiker, inbördes förhållanden och narrativ värdesätts som en del av en process av kunskapsproduktion och förvandling.

/ Marta Malo de Molina

Denna text är ett utdrag ur förordet till boken Nociones Comunes. Experiencias y Ensayos entre Investiagacion y Militancia (Gemensamma föreställningar. Erfarenheter och Essäer i mötet mellan Undersökningar och Aktivism). 2004, Madrid, Traficantes de Suenos, sid 13-27. Översatt från engelska.

Noter:
1. Angående perspektivet mindre kunskap (minor knowledge), se Gilles Deleuze och Felix Guattaris arbeten, speciellt A Thousand Plateaux: Capitalism and Schizophrenia).
2. Se Sanchez, Perez, Malo och Fernandez-Savater ”Ingredientes de una onda global”, opublicerat manuskript skrivet inom ramen för undersökningsprojektet Desacuerdos: www.desacuerdos.org
3. Paolo Virno, ”Virtuosity and Revolution”. www.16beavergroup.org/mtarchive.archives/00941.php
4. Se Karl Marx ”A Workers Inquiry”, www.marxist.org/archive/marx/works/1880/20.htm
De första tre avdelningarna i enkäten är frågor inriktade på att analysera själva exploateringens karaktär, medan den sista avdelningen är inriktad på att uppmuntra arbetarna att tänka på oppositionsformer mot deras egna exploatering.
5. Se tex Elton Mayo, Problemas humanos de una civilacion industrial, Buenos Aires, Nueva Vision, 1972
6. De är historier berättade i första person om vardagserfarenheter i fabriken. Ett vackert exempel är en artikel av Paul Romano och Ria Stone, The American worker, Bewick Editions, Detroit 1972, om arbetarnas förhållandet och relationen klass-fabrik-samhälle. Publicerades ursprungligen som en pamflett av Johnson-Forest-tendensen, av C L R James och Raya Dunayevskaya 1947 och översattes till italienska av Danilo Montaldi. För mer om denna artikel och dess betydelse, se Harry Cleaver, Att läsa Kapitalet politiskt, Roh-nin förlag, 2006.
7. Snarare än att vara som Gramscis organiske intellektuell har dessa intellektuella-aktivister en lång historia av politisk aktivitet, inberäknat grundandet av en grupp kallad Gruppo di Unita Proletaria (Cremona 1957-1962), aktivt deltagande (speciellt från Alquatis sida) i tidskrifter som Quaderni Rossi, ursprunget till den italienska operaismen, och utvecklandet av starka internationella kontakter (speciellt genom Montaldi), med grupper som franska Socialisme ou Barbarie. Alquati som var yngre än Montaldi, lärde av honom och hans internationella referenser (som exempelvis författare som Daniel Mothe, Paul Romano och Martin Glaberman) att tillskriva en speciell betydelse till den vardagliga underjordiska antagonismen som kommer ur nätverken av materiell kommunikation skapade av arbetarna mot den ökade fabrikskontrollen och ”mot arbetet” (en grund för mer visuella och explosiva konflikter).
8. Se ”Entra las calles, las aulas y otros lugares. Una conversacion acerca del saber y de la investigacion en/para la accion entre Madrid y Barcelona” i denna bok, sid 133-167.
9. Se Steve Wright, Storming Heaven: Class Composition and Struggle in Italian Autonomist Marxism, Pluto Press, 2002 och Harry Cleaver, Att läsa Kapitalet politiskt, Roh-nin Förlag, 2006.
10. Grundad och utgiven av den avvikande socialistiska dissidenten Raniero Panzieri mellan 1961-1965.
11. Alquati kallade dem ”unga socialistiska sociologer”. Förutom Vittorio Rieser var andra intellektuella som deltog i denna strömning Dino de Palma, Edda Salvatori, Dario Lanzarno och Liliana Lanzardo.
12. Daminano Palano, ”Il bandolo della matassa. Forzo lavoro, composizione di classe e capitale sociale: note sul metodo dell’inchesta”. www.intermax.com/temi/bandolo.html
13. Gavs ut mellan 1964-1967. Redaktionen utgjordes av flera från Quaderni Rossi-gruppen (Mario Tronti, Romano Alquati, Alberto Asor Rosa och Antonio Negri). De lämnade QR efter konflikter med fraktionen runt Raniero Panzieri.
14. Till exempel, en som leddes av Massimo Cavviari som senare blev en del av Italienska Kommunistpartiet, PCI.
15. Se Damiano Palano: ”Il bandolo della matassa”.
16. För mer information om användningen av undersökningar och andra aspekter av den italienska operaismen, ur en synvinkel inifrån denna erfarenhet, se bland annat: Guido Borio, Francesca Pozzi och Gigi Roggero, Futuro anteriore, Dai ”Quaderni Rossi ai movimenti global: richezze e limiti dell’ operaismo italiano, DeriveApprodi, Rom 2002. Nanni Balestrini och Primo Morini L’Orda d’oro. 1968-1977: La grande ondata rivoluzionaria e creativa, politica ed esistenziale, Feltrinelli, Milano 1988.
17. Blackclubwomens Movement bildades som en förening för ömsesidig hjälp med enbart kvinnor. De bidrog med emotionell och logistiskt stöd för nyligen befriade slavkvinnor.
18. Kathi Sarachild, ”Consciousness-Raising: A Radical Weapon”, i Feminist Revolution, Random House, New York, 1978, pp 144-150. Finns digitalt på http://scriptorium.lib.duke.edu/wlm/fem/sarachild/html
19. Ibid.
20. Ibid.
21. Ibid.
22. Ibid.
23. Sandra Harding, The science question in feminism, Cornell University Press, Ithaca, 1986. Författare som Nancy Harsock, Hilary Rose, Patricia Hill Collins och Dorothy Smith skulle representera teori från en feministisk synvinkel. Donna Haraway och Maria Lugones bidrog till postmodern feminism och Helen Longino och Elizabeth Andersson till en kritisk empiristisk feminism. Genom tidens lopp har gränserna mellan dessa tre trender suddats ut, precis som Sandra Harding själv förutspådde. För en kort (nästan encyclopedisk) samling om frågan om den feministiska epistomologin, se början på ”Feminist Epistemology and Philosophy of Science” i Stanford Encyclopedia of Philosophy. Se också Sandra Harding, Is Science Multicultural?: Postcolonialisms, Feminisms and Epistemologies, Indiana University Press, Bloomington, 1998.
24. Donna Haraway, “Conocimientos situados: la cuestion cientifica en el feminismo y el privilegio de la perspectiva parcial” i Ciencia, cyborgs y mujeres. La reinvencion de la naturaleza, Ediciones Catedra, Madrid, 1995, sid 326.