Helautomatisk lyxkommunism

Vad händer när vänstern förlorar tron på framtiden? När det inte längre finns en vision om en bättre framtid, en riktning vi ska röra oss mot eller mål som hägrar i horisonten. Historiskt har det varit en av arbetarrörelsens starkaste kort: att kunna presentera den stora berättelsen om arbetarklassens roll inom kapitalismen som bäraren av framtiden genom sitt motstånd och sina kamper. Oavsett om denna berättelse handlat om skapandet av det klasslösa samhället – kommunismen – eller den socialistiska strävan efter en stegvis omfördelning av resurser för att bygga en ökad jämlikhet. Framtiden brukade vara vår.

Realsocialismens förbrytelser och Östblockets kollaps skingrade den bilden i slutet av 80-talet och tidiga 90-talet. I väst styckades under samma tidsperiod folkhemmet och välfärdsstaten effektivt upp och såldes ut på den nyliberala marknaden, medan socialdemokraterna tampades med högern om att få vara den som höll i köttkniven. Ekonomiska kriser avlöstes av ekologiska kriser. Resursjakt och välfärdsslakt.

I boken Att vinna framtiden åter (Bokförlaget Atlas, 2008) skildrar den marxistiska feministen Wendy Brown hur vänsterns projekt under nyliberalismens kom att ersättas av antingen identitetspolitiska krav på erkännande eller en nostalgisk längtan tillbaka till folkhemmets välsignade dagar. Wendy Brown ser den gemensamma nämnaren hos båda formerna i det Friedrich Nietzsche kallade ressentiment, att drivkraften var upplevelsen av att ha utsatts för en oförrätt och att kräva upprättelse, kompensation och erkännande. Både identitetsprojektet och den defensiva vänstern byggdes på att lyfta sin historia, sina skador och förluster. Historien blev viktigare än framtiden.

De postmoderna teoribildningarna gjorde upp med vänstertraditionens tro på en framtid bygd på en dialektisk historiematerialism och ett linjärt progressivt framåtskridande, en fastslagen väg framåt där slutstationen var på förhand given och determinerad. Framtiden var inte längre oundviklig, historien hade inte en riktning framåt. Vänsterressentimentet byggde på en känsla att ha bestulits på framtiden, att vara nostalgisk över den tid då framtiden fortfarande existerade. Det gjorde vänstern vilsen, defensiv och grälsjuk, som trängda hundar i en bur som började ge sig på varandra. Vem var förrädaren? Ilskan riktades inåt i vanmakt. Arbetarklassen försvann ur sikte, varje kränkning eller kritik av privilegium bedömdes utifrån medelklassen som norm. Istället för att utgå från våra skador och det vi förlorat, menade Wendy Brown, måste ett vänsterprojekt som skulle kunna utmana nyliberalismen återuppfinna framtiden. En framtid som var öppen, möjlig att nå genom gemensam kamp och där utgången inte var självklar, inbyggd i historien. Det gällde att förskjuta diskussionen från ”jag är – jag har utsatts för och det här är min historia” till ”jag vill det här för oss”, en strävan efter en gemensam framtid.

Framtiden måste uppfinnas. I kölvattnet av den globala ekonomiska krisen 2008 och de följande åren av krisprotester, med arabiska våren och Occupy Wall Street, vågen av ockuperade torg, massdemonstrationer och universitetsockupationer – när protesterna redan passerat sin peak, sin flod och började ebba ut igen hörsammades Wendy Browns rop inom delar av den brittiska vänstern. Nick Srnicek, Alex Williams, Mark Fisher, Lynne Segal, Paul Mason, Peter Frase och Aaron Bastani tog sig an uppgiften att föreställa sig en ny framtid för vänstern. Vad innebär det att tänka sig någonting bortom kapitalismen idag. Att föreställa sig en postkapitalistisk värld och hur vi kommer dit.

Srnicek och Williams öppnade debatten med Det accelerationistiska manifestet (Paletten nr 295, 2014) och Inventing the future. Postcapitalism and a world without work (Verso 2015), där de plockade upp en obskyr brittisk akademisk teoriströmning, en explosiv blandning av marxism och fransk poststrukturalism som lite nedsättande kommit att kallas för ”accelerationism”.

Accelerationismen lyfte fram den Marx vi möter i Kommunistiska manifestet och Kapitalet, som ser en revolutionär ådra i kapitalismens sprängande av alla gränser, omstörtande av gamla ordningar och permanenta omvandling av produktivkrafterna. Allt fast förflyktigas. Med de franska filosoferna Gilles Deleuze och Felix Guattaris analys var kapitalismens utveckling av produktivkrafterna en deterritorialiserande kraft, med det menat att den bröt ny mark, ritade om kartan, sprängde sina bojor och överträdde sina begränsningar. Marx menade att denna kraft skulle till slut bli kapitalismens egna undergång, när den revolutionerat produktivkrafterna till den grad att den undergrävt sina egna förutsättningar och skulle spränga sina egna produktionsförhållanden. Även om man inte såg detta som en oundviklig utgång, menade Srnicek och Williams, var det en verklig tendens i kapitalismen. Istället för att bara defensivt förhålla sig till kapitalismens utveckling, skydda sig mot marknadens negativa följder och barrikadera sig i resterna av välfärdsstaten, måste vi hitta de tendenser i kapitalismen som leder bortom kapitalismen, till en postkapitalism. Kapitalismen hade nu blivit en reterritorialiserande kraft, menade Mark Fisher. Den verkade nu hämmande på produktivkrafternas fria utveckling, påförde begränsningar och skapade artificiell brist. Kapitalismen hade blivit parasitär, den berövade oss en potentiell framtid som redan nu fanns i produktivkrafterna och väntade på att realiseras, menade Paul Mason i sitt bidrag till diskussionen med boken Postcapitalism (på svenska Postkapitalism. Vår gemensamma framtid, Ordfront 2017). Det var upp till oss att förverkliga denna postkapitalistiska framtid. Det handlade inte bara om att befria produktivkrafternas utveckling, om en potential i dagens teknik, utan även att skapa gemensamma postkapitalistiska begär, där det fanns en rik tradition inom feminismen och de senaste femtio årens radikala motkulturer att bygga på, hävdade Mark Fisher och Lynne Segal. Den postkapitalistiska tendensen innebar en möjlighet att befria oss från lönearbetet och istället utveckla radikalt transformerande begär och glädje. Ta den ökande automatiseringen av produktionen och jordbruket som ett exempel. Den kan skapa massarbetslöshet och migration. Men den kan också befria oss från arbete och producera ett överflöd. Vilken riktning automatiseringen kommer att ta är inte given, utan beror på styrkeförhållanden, politik, visioner och våra begär. Det som framstår som ett hot bär också på möjligheter. Hur ser vi till att utvecklingen kommer att gynna oss – och inte vändas mot oss? Hur ser vi till att tendenserna leder till en bättre framtid och inte berövar oss vår framtid? Vi måste tackla dessa frågor.

Här kommer Aaron Bastanis bok Helautomatisk lyxkommunism in som en brandfackla. Den lyfter möjligheterna. Slagordet Fully Automated Luxury Communism – FALC – är en mem. Som mem är den gjord för att spridas i stor skala, som ett virus att viralt spridas i flöden. Den liknar därigenom syndikalisten (sedmera protofascisten och bolsjeviken) George Sorels syn på myten. Sorel förklarade att generalstrejkens stora styrka var som myt, det vill säga som en samlad bild som förklarade arbetarrörelsens teori mer pedagogiskt och enkelt än alla teoretiska böcker. I myten om generalstrejken fanns allt blixtbelyst: var exploateringen ägde rum, vem som kontrollerade arbetets frukter och gjorde vinst på arbetet, var arbetarnas makt i produktionen fanns och hur arbetarna höll redskapen för samhällsomvandling i sina händer. Ett helt program i en mem. FALC är vår tids radikala myt, redo att explodera i en döende nyliberalism. FALC kopplar samman automatiseringen inom kapitalismen med kommunismen. Istället för att se automatiseringen som ett hot ser Bastani det som en möjlighet att lyfta arbetskritiken igen, att nu finns möjligheten till vår befrielse från arbetet. Prefixet lyx lyfter fram det överflöd och överskott som kapitalismens redan idag producerar, i hur marginalkostnaden i vissa former av produktion redan störtar mot noll och utvecklingen av processorkraft, lagringskapacitet och förnyelsebara energikällor från sol, vind och vatten accelererar. Överflödet blir allt svårare för kapitalismen att undanhålla folkflertalet. Med lönearbetets och privategendomens kris blir kommunismen, det klasslösa samhället möjligt. FALC är inte framtidens slutpunkt, utan början på en ny resa. Allt åt alla är inte längre en utopi, utan reellt inom räckhåll.

Bastani lyfter i Helautomatisk lyxkommunism de teknologiska tendenser och den utvecklingen av produktivkrafterna som är bärande i riktning mot en postkapitalism. Men utgången är inte given. Bastanis framtid är en av flera möjliga ur samma tendenser som vi ser idag. Amerikanska vänstertidskriften Jacobins redaktör Peter Frase diskuterar i Fyra framtider. Visioner om en postkapitalistisk värld (Daidalos, 2017) olika vägar samhället kan utvecklas beroende på om automatiseringen och ny teknologi lyckas skapa överflöd eller om resursbristen och klimatkrisen kommer att påföra en ny knapphet och behov av ransonering. Utgången kommer också påverkas av de demokratiska styrkeförhållandena, läs klasskampen. Frase skissar utifrån de två axlarna (knapphet-överflöd, demokrati-hierarki) upp en schematisk fyrfältare, fyra idealtyper av möjliga framtider. Aaron Bastanis helautomatiska lyxkommunism är scenariot där överflödet råder och klimatkrisen och resursbristens knapphet övervunnits, där klasskampen lyckats demokratisera överflödet och ställt det till allas förfogande. Om Bastanis förhoppningar om ökat tillgång till resurser ska kunna lösas genom tekniska innovationer och gruvdrift i rymden inte kan förverkligas så är det troligare scenariot ett av socialistisk ransonering och strikt planerad fördelning, utifrån resurs- och klimathänsyn. Båda dessa scenarios bygger dock på en stark vänster, med en framtidsvision. En svag vänster bäddar däremot för två andra framtider: ett teknikoptimistiskt där överflödet förverkligas, men automatiseringen ändå skapar utslagning och resursöverflödet påförs en artificiell knapphet genom licenser, monopol, hyror och avgifter – ett scenario som bygger vidare på den nyliberala senkapitalism vi lever i idag. Och en andra än mörkare framtid, med knapphet och strikt hierarki, där den rika minoriteten förskansar sig i gated communities och stängda gränser, där den stora majoriteten får bära kostnaderna och leva med de katastrofala konsekvenserna av kollapsen eller rent av massutrotas. Frase kallar dessa två framtider som ställs mot kommunism och socialism för rentierism och extermism.

Helautomatisk lyxkommunism visar en väg, öppnar för en framtid. Det är en framtid som måste kämpas för, men också en framtid som vilar på att accelerera en viss teknologisk tendens inom kapitalismen. Den ger oss en framtidsvision att mobilisera kring. Även om vi inte skulle nå ända fram till lyxkommunismen, kanske den räcker för att ge oss en knapphetens socialism, en Green new deal som vinst. Genom att kräva revolution kanske vi får en klimatreform. Och även om Bastanis vision inte skulle hålla, öppnar den upp en viktig diskussion och leder vidare till ett större teoretiskt fält som hans bok populariserar. För även om man inte köper Bastanis teknikoptimistiska premisser kan vi nog vara överens om att den vänster som inte lyckas återuppfinna en gemensam framtid har redan förlorat på förhand. Då vet vi vilka andra framtider som kommer att realisera.

Förord till Aaron Bastanis Helautomatisk lyxkommunism (Verbal) skrivet 2019. Något kortat i boken. Köp boken hos förlaget Verbal.

Cykler av kamp, vågor av motstånd

Kamper är organiska. Eller åtminstone föreställer vi oss dem ofta så. De har sin egna livscykel: de uppstår ur en konflikt eller motsättning i samhället, växer, slår igenom eller fortsätter envetet i skuggan, för att slutligen förtvina och dö. Kampcykel är det begrepp som används inom den autonoma teorin.

Utifrån ett sådant cykliskt perspektiv på kamper så befinner vi oss just nu i slutet av en kampcykel. Kanske kan vi rent av säga att nystarten av Brand sammanföll med denna kampcykels uppkomst. Efter bank- och finanskrisen 2008 föddes en ny våg av protester mot krisåtgärderna och åtstramningspolitiken världen över. Occupy Wall Street, torgockupationer, arabiska våren, universitetsockupationer. Stormningen av Ungdomshuset i Köpenhamn 2007 och vågen av husockupationer som de följande åren bredde ut sig i Sverige. Förorts- och stadsdelsorganiseringen som växte fram, med grupper som Pantrarna, Megafonen, nätverken Linje17 och Linje19. Det var dessa kamper som blev innehållet av Brand, de kamper vi var dubbelorganiserade i och reflekterade över i tidningen. Det var åren då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 och de antirasistiska protesterna blev en massrörelse med motstånd mot inre gränskontroller och rasprofilering (REVA), antifascistiska samlingar mot nazistiskt våld (Kärrtorp och Kämpa Malmö) och solidariteten med migranter som bröt sig igenom Fort Europas gränser (No Border-lägren, Refugees Welcome-manifestationerna och mottagningsarbetet, kampanjerna mot utvisningar som Ung i Sverige och #vistårinteut). Och så den ”fjärde våg” av feministiska kamper mot sexualiserat våld, med massmanifestationer, kvinnostrejker och #metoo-upprop. En kampcykel som började med klimatprotester (Cop15-mötet) och slutade med klimatprotester (Greta Thunbergs Fridays for future).

Ingen av organisationerna skulle nog erkänna släktskapet, men både Feministiskt initiativ och förbundet Allt åt alla, kan ses som en produkt av denna kampcykel. När de sociala protesterna försvagades på gatan och reaktionen i form av en öka högerpopulism började breda ut sig globalt, kanaliserades en del av rörelsernas energi in i vänsterpopulismen: i ett försök att utmana både centrismens nyliberalism, bemöta socialdemokratins kollaps och gå i närkamp med högerpopulismen. Podemos, Syriza, Corbyn, Sanders. Och som en hybrid mellan rörelse och parti, municipalismen. Alla dessa initiativ har nu tappat sitt momentum. En cykel är på väg att avslutas.

Men var kommer detta cykliska perspektiv ifrån? På många sätt var det en reaktion på en hegelianskt influerade dogmatisk marxism, som såg en linjär utveckling, där historien avancerade genom motsättningar mot ständigt högre stadier. Istället för denna teleologisk syn, lyfte de så kallade operaisterna, eller autonoma marxisterna i Italien, en annan sida inom marxismen: dess analys av kapitalismens långa vågor och cykliskt återkommande kriser. Dessa ekonomiska analyser översattes till kamp. Precis som kapitalet hade sin organiska sammansättning, hade arbetarklassen en teknisk och politisk sammansättning. Precis som kapitalet genomgick sina cykler genomgick klasskampen ett motsvarande cykliskt förlopp. Operaisterna gav det en till push: att kapitalismens cykliska kriser drevs på av arbetarklassens kamp. Kapitalet svarade genom att omorganisera produktionen och förändra arbetarklassens sammansättning, kriser fick motivera ett uppbrytande av arbetarklassens starkaste positioner och nykombinerande av klassen inom produktionen (genom exempelvis outsourcning, ändrade anställningsformer eller införandet av ny teknik). Den tekniska klassammansättningen förändrades, vilket förändrade kampformerna och kristaliserades i en ny politisk klassammansättning: en arbetarklass som hittade nya sätt att kämpa, skapade nya organisationsformer eller stöpte om de gamla för att passa sitt syfte bättre. En sådan cykel kallade operaisterna för kampcykel, processer som ofta skedde över ett trettioårigt organisationsspann. Amerikanska operaisten Harry Cleaver som lyfte begreppet ”circle of struggle” menade att begreppet inte skulle ses som någon lag eller naturbundet, utan utgången var alltid öppen.

Men hur länge sträckte sig en kampcykel? Operaisternas beskrivningar skildrar cykler på trettio år. En liknande cykellängd finns hos Chantal Mouffe och Ernesto Laclau i deras beskrivning av hegemoniskiften, de ”populistiska ögonblick” då det är möjligt att utmana en sammanfallande hegemoni. Andra marxister och sociologer (Charles Tilly, Francis Fox Piven, Richard Cloward) som analyserade kapitalismens långa övergripande vågor, såg att olika perioder inom kapitalismens historia gav upphov till olika ”handlingsrepetoarer”. På 1500-talet var det bonde- och skatteuppror, på 1700-talet och tidiga 1800-talet brödupplopp, på sena 1800-talet och 1900-tallet massorganisering med strejker, bojkotter, demonstrationer och klasspartier. Joshua Clover menar i sin bok Upplopp. Strejk. Upplopp att vi sedan 70-talet passerat från en period då strejken var den dominerade kampformen till att upploppet nu är den paradigmatiska kampformen.

När 68-vänstervågen ebbade ut på 80-talet började delar av den radikala vänstern frikoppla kampcykelbegreppet från kapitalets cykler. Var verkligen en kampvåg bara en reaktion och spegling av förändringar inom kapitalet? Hade den sin egna dynamik och följde ett annat förlopp än kapitalet? Franska vänsterkommunisten Roland Simon försökte problematisera kampcykelbegreppet. Hur förhöll sig olika kampcykler till varandra? Kunde de övergå i varandra? Vad lämnades kvar i ”arv” från tidigare cykler och hur användes de gamla rörelsernas strukturer (till exempel lokaler, fackföreningar, partier eller personer). Cykelbegreppet ger lätt en antydan om ett början och slut, men hur täcker man då in kontinuiteten? Eller de händelser som faller utanför cykelspannet. Italienska begreppet ciclo har dessutom mer en innebörd av ”period” eller ”serie”, snarare än en Oswald Spenglersk cykel av uppgång och fall.

Den brittiska aktivisten Keir Milburn från organisationen Plan C kom förra året med boken Generation Left där han förde samman perspektivet om kampcykler med en periodisering baserad på sociala generationer. En generation, menade Milburn, formas av en händelse som gav den en gemensam erfarenhet som skiljde sig från den före dem. Efterkrigstidens babyboomers formades av 1968, Generation X av att växa upp innan murens och realsocialismens fall, Generation Y eller Millenials växte upp under 90-talskrisen och nyliberalismen. Och dagens Generation Z, Greta Thunbergs generation, som växt upp efter finanskrisen 2008 i nyliberalismens kris. Milburn menade att dessa generationer alla formades i olika motsättningar och politiskt sammansattes av olika former av politisk kamp. Men de ärvde också erfarenheter från de tidigare generationerna, som de både byggde vidare på och bröt med. Det är Generation Y som burit upp den kampcykel som nu avmattats, men där Generation Z tagit form. I Generation Left är Milburn noga med att lyfta det materialistiska i en generationsanalys, att se till förändringarna i arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och utbildning som formade varje generation. Generation är en form som vår klasserfarenhet levs igenom, menar han.

Periodiseringar riskerar alltid att överbetona en brytning, vad som är nytt och specifikt med ett skifte, och riskera att tona ner kontinuiteten och den långsiktiga progressiva ackumulationen som sociala kamper ger upphov till. Samtidigt finns det en fara i att underskatta vad situationen bär på för specifika möjligheter och låsa nya kamper i anakronistiska former av organisering och analyser. Tänk bara på alla de marxist-leninistisk organisationer som närmar sig varje ny kamp med en karta från 1917, där de försöker pressa in dem i hundra år gamla strategier och organisationsformer. Eller de anarkistiska analyser som saknar varje temporalitet, där tiden alltid är rätt för att kräva generalstrejk eller genomföra uppror, utan att se till vad som är möjlig kamp att kunna vinna eller realistiskt krav att ställa för stunden. I sin bästa form innebär en analys av kampcykler att försöka förstå vilka konflikter och motsättningar som är specifik för en situation, vad det är som sätts i rörelse och vilket momentum det har.

Men periodiseringar behöver inte vara cykliska. Ett annat vanligt perspektiv är att utgå från rörelsevågor, perioder av vänsteruppsving och perioder av reaktion, flod och ebb. Rosa Luxemburg och Antonio Gramsci menade att dessa två olika faser av en våg krävde olika strategier. De plockade upp de militära beteckningarna ”manöverkrig” och ”ställningskrig”. I ett uppsving eller vänstervåg, fanns en möjlighet att snabbt utmana makten, att storma Vinterpalatset och direkt utmana en hegemoni – detta är den politiska revolutionens tid eller det populistiska ögonblicket. Det var i denna tid en manöverstrategi, att snabbt förflytta sig och gå på en offensiv var möjlig. Men Gramsci menade att det gick även att fortsätta den radikala kampen och pressa framåt under en period av ebb, när uppsvinget försvagats, avtagit eller rent av bemöttes av en reaktion. Då var det tid att gräva skyttegravar, befästa sina vunna segrar, försvara sina institutioner och använda dem för ett ställningskrig, att både återbygga sin basorganisering, stärka sin förankring i civilsamhället, och i vardagskamper bygga styrkepositioner. Detta var ställningskrigets period.

Gramsci hämtade en liknelse från Machiavellis Fursten – men där han med vår tids moderne furste menade den radikala organisationen eller partiet. Machiavelli menade att det fanns en motsättning mellan öde (Fortuna) och kraft (Virtù). En furste kunde inte bestämma över ödet, men kunde skaffa sig kraft att lära sig vända ödet till sin fördel. Varje år svämmar Nilen över. En furste vet inte när det sker eller hur mycket det kommer att ske. Men jordbruket är beroende av Nilens flodperioder för sin bevattning. Fursten kunde därför bygga dammar och vara redo att fylla dem när floden kom, för att kunna använda vattnet i perioderna av ebb och torka. På så sätt kunde Fursten få jordbruket att fortgå inte bara under flodperioder utan även under ebb. Ställningskriget var för Gramsci en beskrivning hur den radikala rörelsen kunde verka under perioder av ebb, vilka dammar den kunde bygga för att fånga upp den revolutionära floden som kunde lyfta den vidare även när ebb inträdde.

Och det är en sådan period vi inträder nu. Det är inte ett ”slut” på en cykel, utan bara en övergång till en annan form av kamp, där möjligheterna och styrkepositionerna ser annorlunda ut. I det läget gäller det att stärka våra vunna organisationer och våra lokaler som vunnits under åren av mer offensiv kamp, fortsätta utge våra tidningar och bygga medieprojekt, hamstra resurser och skola aktivister. Det är våra dammar.

Kanske är det som en sådan damm, en sådan institution för radikal kamp vi ska se på Brand som tidning. Att under sin 122-åriga historia har den genomlevt många kampcykler, från de anarkistiska ungsocialisternas centrala roll i tidiga 1900-talets klasskamp, bevarat de frihetliga idéerna genom 40- och 50-talets svacka, hållit kvar vid den frihetliga ådran från 1968 under 70-talet, lyft punkens D.I.Y-anda som fanzine som husockupationsorgan på 80-talet, som ett direktaktions-forum under 90- och 00-talet över till en reflekterande plats för 10-talets kampcykel i sin nuvarande form. En tidskrift som ackumulerar kamperfarenheter från varje våg och lägger grund för nästa flod. Ett organ för kampcykler – att vara ständigt i kampen,det är väl inte att vara ute och cykla?

Publicerad i Brand nummer 2, 2020


En kättersk sort

Politikens möjligheter och kampen på arbetsplatserna. Mellan de två polerna formade den italienska marxisten Mario Tronti sitt tänkande. I höst (2019) utkommer hans klassiska verk Arbetare och kapital på engelska för första gången. Vad kan det lära en skadeskjuten vänster i dag? Vänstern och arbetarrörelsen mår inte bra. Kanske skulle man rent av kunna säga att den är döende. Backar i val, tappar medlemmar, förlorar inflytande, har en åldrande väljarskara. Arbetarklassen verkar desertera från arbetarrörelsen. I det läget kan det vara en liten tröst att veta att det här är inte första gången. Vänstern har dött många gånger förut. Och kunnat resa sig ur sin kris, kunnat hitta en ny återkoppling till en förändrad arbetarklass och bygga en ny klassmakt.

Den italienska filosofen och marxisten Mario Trontis klassiska verk Operai e Capitale (Arbetare och kapital) från 1966 kommer till hösten för första gången på engelska, över 50 år efter italienska orginalutgåvan. Operai e capitale kom tidigt att översättas till tyska, franska och spanska. I Sverige användes Operai e capitale som ett av referensverken i Mats Dahlqvists (nu Lindberg) Att studera Kapitalet (1978), via den tyska utgåvan. Men enbart brottstycken och enskilda texter gavs ut på engelska, tills nu då den släpps i sin helhet på Verso.

Trontis bok är kommen ur just ur en sådan kris för arbetarrörelsen, där en vänster backat och tappat klassförankringen, och den beskriver hur den hittat en väg tillbaka. Därför är den intressant att läsa i dag och inspireras av.

I slutet av 1950-talet och början på 1960-talet samlades en grupp sociologer och filosofer från italienska socialistpartiet PSI och kommunistpartiet PCI för att genom undersökningar på arbetsplatser försöka förstå varför de två arbetarpartierna och fackföreningsrörelsen tappade medlemmar i de stora industrifabrikerna. Italien genomlevde en stor migration från syd till de industriella zonerna i nord, och en ny form av arbetarklass – massarbetare vid de fordistiska fabrikernas löpande band – kom att ersätta de yrkesprofessionella industriarbetarna, som utgjort kärnan i arbetarpartierna. De nya migrerade massarbetarna anslöt sig varken till fack eller parti, och uppvisade beteenden som skilde sig från den skötsamma och yrkesstolta äldre industriarbetaren. Det är denna ”rude razza pagana”, grova kätterska sort – som Tronti kallade dem – av arbetare som sociologerna vände sig till och började göra deltagande undersökningar med.

Raniere Panzieri, Romano Alquatti, Mario Tronti, Sergio Bologna, Antonio Negri och Massimo Cacciari började i tidskrifterna Quaderni Rossi (Röda anteckningsböcker) och den mer fabriksinterventionistiska Classe Operaia (Arbetarklassen) att undersöka massarbetarens kamper och informella organisationsformer. Ur dessa undersökningar och interventioner uppstod två politiska projekt för att skapa en ny form av klassorganisering. Den ena betonade arbetarautonomin och arbetarnas självständiga organisering, den andra det politiskas autonomi och vikten att åter förankra arbetarrörelsens partier och organisationer i fabrikens nya klassammansättning. Mario Trontis artiklar i Quaderni Rossi och Classe Operaia blev betydande för att utveckla båda dessa strömningar, både arbetarautonomin och det politiskas autonomi. Trontis artiklar samlade i Operai e Capitale 1966 kom att bli en bibel för studentrörelsen 1968, och få den att gå ut och ansluta sig till massarbetarnas kamp under den heta avtalsrörelsen hösten 1969, i en massintervention vid Fiats fabriksgrindar i Mirafiori, Turin. Då hade Mario Tronti redan tappat tron på arbetarkampens möjliga radikalisering och kom att bli en av strategerna i Italienska kommunistpartiet bakom den historiska kompromissen med Kristdemokraterna. I hans postskript till andra versionen avOperai e capitale vidareutvecklar han sin teori om det politiskas autonomi – i skarp polemik mot Antonio Negri och rörelsen för arbetarautonomi (Autonomia Operaia).

Det Tronti gör i första delen av Operai e Capitale är att återvända till Marx och åter vända på Marx, mot sin tids marxism (i dess olika leninistiska, trotskistiska, gramscianska, althusserianska eller maoistiska varianter). Det är dessa kopernikanska revolutioner och omkastningar som får Operai e Capitale att sticka ut och bli en marxistisk klassiker läsvärd även i dag.

Tronti följde George Lukács förslag och läste Marx Kapitalet ur proletariatets ståndpunkt. I stället för att följa sin tids marxistiska vurm för ideologikritik menade Tronti att det är först ur proletariatets position som ideologin blir synlig. Utgår vi från marknadens perspektiv kan kapitalismen inte annat än framstå som rättvis, baserad på byten av ekvivalenter (lön mot arbete). Det är först med steget in i produktionens dolda boning som exploateringen och värdeskapandet blir synligt. I stället för att sätta analysen av kapitalet främst, måste vi sätta analysen av arbetarklassen i första rummet – för att även kunna förstå kapitalet.

Tronti utgick från Marx kapitel ”Samverkan” (kapitel 11), ”Arbetsdelning och manufaktur” (kapitel 12) och ”Maskineri och storindustri” (kapitel 13) för att lyfta hur den enskilde arbetarens arbetskraft kombinerades till en kollektiv arbetare i fabriksproduktionen. Detta krävde social och teknisk organisering och planering från kapitalistens sida. Det krävde med andra ord upprättandet av ett kommando, ett övervinnande av arbetskraftens vägran och en disciplinering av arbetskraften. Marx beskrev detta som att arbetsprocessen kom att reellt underordnas den värdeskapande processen. Tronti såg i denna arbetsvägran och ovilja att underordna sig fabriksdisciplinen den antagonistiska grund som varje kommunistiskt projekt att förnya arbetarrörelsen måste baseras på och utgå ifrån. Det är där en tendens till arbetarautonomi finns, att befinna sig inom och kämpa mot kapitalet, genom att negera sin funktion som arbetskraft inom produktionsprocessen.

Detta var en radikal nyläsning av Marx som hamnade i direkt kollisionskurs med många former av marxism. Tronti vände sig mot den marxist-leninistiska syn, stark inom den italienska eurokommunismen, som betonade socialismen som en rationell planering ställd mot kapitalets irrationalitet och anarki. Kapitalismen förutsatte organisering och planering, menade Tronti, både inom produktionen och av samhället. Detta blev synligt när perspektivet att betrakta fabriken ur arbetarnas synvinkel vidgades till att betrakta samhället ur fabrikens synvinkel och staten ur samhällets synvinkel.

Här tog Trontis läsning av Kapitalet ytterligare ett steg genom att betrakta skillnaden mellan indviduella kapital och det kollektiva kapitalet. Här följde Tronti Marx från Kapitalets första band till det andra. Kapitalet som totalitet analyserades på två sätt: Dels som samhälleligt kapital – det vill säga hur den reella underordningen av arbetsprocessen under den värdeskapande processen kom att överföras på hela samhället och statsmakten. De storskaliga industristäderna krävde statlig planering, forskning, universitet, infrastruktur, bostäder, en hel social ingenjörskonst för att fungera. Välfärdsstaten och fordismen växte fram tillsammans. Dels kunde denna totalitet ses som en motsättning mellan det kollektiva kapitalet, totalkapitalet, och det enskilda kapitalet. De enskilda kapitalen hade ett intresse av att exploatera arbetskraften (män, kvinnor och barn) till maximum, hålla skatter så låga som möjligt, undandra sig samhällssatsningar som reproducerade arbetskraften och råvaror. Totalkapitalets intresse var att se till kapitalismens intresse som helhet, mot de enskilda kapitalen, för att garantera det ekonomiska systemets reproduktion.

Tronti påpekar i Operai e Capitale att de arbetarkamper Marx skildrar i Kapitalet band I, framför allt i kapitlet ”Arbetsdagen” (kapitel 8), handlade om en allians mellan arbetarklassens behov och totalkapitalets behov, ställd mot de enskilda kapitalisterna. Totalkapitalet, genom den brittiska staten, tvingades reglera arbetsdagens längd, arbetets intensitet, införde regler för nattarbete och barnarbete, efter påtryckningar från arbetarnas intresseorganisationer, för att de enskilda kapitalisterna inte helt skulle köra slut på arbetskraften. Här öppnades för Tronti möjligheten till det politiskas autonomi, att staten kunde ha en viss relativ autonomi och fungera som arena för arbetarklassens politiska krav, utifrån dess funktion som kollektiv kapitalist. Vägen mot den historiska kompromissen – Italiens försenade Saltsjöbadsavtal – öppnades.

Så arbetarautonomi å ena sidan, det politiskas autonomi och möjligheten till en reformistisk politik å andra sidan. Trontis projekt stretade åt två håll. För att förbinda dem gjorde Tronti samma kopernikanska vändning av Lenin som av Marx. Han kastade om polariteten i Lenins uppdelning mellan taktik och strategi, arbetsplatskamp och parti. Att utgå från antagonismen i produktionen och arbetarklassens spontana strävan efter autonomi, som kapitalet hela tiden behövde övervinna genom sin plan och sitt kommando, innebar att ge klasskampen en strategisk roll, en negerande kraft som fullt realiserad var revolutionär. Partiets roll var inte att leda dessa kamper eller fungera som generalstab och ledning, utan snarare att följa och underlätta kamperna genom att vinna taktiska segrar och taktiska försvar som stärkte den kommunistiska strategiska tendensen. I stället för att ta Marx till Sankt Petersburg, och föra kampen där arbetarklassen var som svagast – i imperialismens svagaste länk – behövde vi ta Lenin till England, till där arbetarklassens starkaste position i produktionen fanns.

Partiets förankring i fabriken handlade därigenom inte bara om att ge partiet en arbetarledning, utan framför allt att genom partiet stödja de ekonomiska kamperna som slog mot kapitalismens hjärta (och som därigenom var politiska), för att hjälpa till att generalisera och sprida dem. Partiet skulle tjäna klasskampen, inte styra den. ”Partiet är i denna bemärkelse inte bara den vetenskapliga bäraren av strategin, utan det praktiska organet för dess taktiska tillämpning. Arbetarklassen innehar en spontan strategi i sina rörelser och i sin utveckling, och partiet behöver bara upptäcka den, uttrycka den och organisera den”, skriver Tronti. Partiet var arbetarklassens erövrande av taktikens värld.

Tronti utgick från arbetarkampen som primat och såg den som kapitalismens motor. Klasskampen var aktiv och tog genom sitt undandragande och negerande av fabrikskommandot initiativet och tvingade kapitalismen i en reaktiv position, där kapitalisten fick kämpa för att behålla kontrollen och konstant tvingas genomföra omorganiseringar av produktionen för att bryta upp arbetarklassens styrka. När Tronti förde samman denna arbetarautonomi med det politiskas autonomi – handlingsutrymmet i motsättningen mellan staten som kollektiv kapitalist och de enskilda kapitalen – så kunde han konstatera att det fanns två former av reformismer. Kapitalets reformism och arbetarklassens reformism, där båda genomfördes av arbetarrörelsens partier. Arbetarautonomin behövde tvinga partierna att genomföra taktiska reformer som stärkte arbetarklassens styrkeposition, men också att blockera arbetarrörelsens ledning från att genomföra kapitalets reformer. Successivt kom Trontis analys att flyttas från arbetarautonomin till det politiskas autonomi, från inom och mot produktionen till inom och mot partiet, sedan vidare till inom och mot staten.

Under sena sextiotalet och tidiga sjuttiotalet kom Antonio Negri att ta upp Trontis fallna mantel och utveckla hans teorier om arbetarautonomi – mot 70-talets Tronti och det politiskas autonomi. Antonio Negri och Michael Hardts nu på svenska utgivna Samling (Tankekraft förlag, 2019), del fyra i serien som inleddes med Imperiet (2003), fortsätter denna polemiska diskussion, genom att åter lansera Trontis vändning av taktik och strategi, att ta ”Lenin till England”, och kritisera vår tids anhängare av det politiskas autonomi (som Chantal Mouffe och Ernesto Laclaus vänsterpopulism).

Vad pekar Operai e capitale ut för vägar framåt ur arbetarrörelsens dödsryckningar i dag, för att få den likt fågeln Fenix att åter resa sig ur askan? Framför allt betonar den vikten av undersökningar, att se till hur arbetarklassens faktiska sammansättning ser ut idag – globalt i långa produktionskedjor och lokalt i sina regionala kluster. Den betonar vikten av att se arbetarklassen som den faktiskt är, som den råa kätterska arbetarsort det är, med både progressiva och reaktionära tendenser, snarare än arbetarklassen som man önskar den skulle vara. Och framför allt, se till vad klassens antagonistiska beteenden inom produktionen är, inte vad dess representanter säger eller hur den röstar. Detta är utgångspunkten för att kunna vända arbetarklassens uppdelning och tekniska sammansättning till en politisk organisering. Men Tronti visar också hur kapitalet som ett samhälleligt totalkapital kommer att underordna hela den samhälleliga terrängen, vilket öppnar för allianser bortom en strikt branschorganisering utifrån yrken. Det visar på öppningar hur sociala rörelser, fackföreningar och arbetarkollektiv kan bygga solidariska band och stöd – likt den rörelse som slöt upp bakom Hamnarbetarna eller utmanar LO-ledningen om strejkrätten. Operai e capitale kan också kasta ljus på den motsättning som finns inom socialdemokratin, mellan å ena sidan dess centristiska regeringspolitik med det nyliberala 73-punktsreformpaketet, å andra sidan de utmanande västersocialdemokraternas nystartade förening Reformisterna kring fackliga tankesmedjan Katalys, med sitt förslag på en grön social deal och ett nytt socialistiskt reformprogram. Kanske är detta just det taktiska stöd inom parti och fack just nu som en ny form av arbetarautonomi, mellan arbetarkollektiv och sociala rörelser, behöver driva på för att kunna få den strategiska antikapitalistiska tendensen att utvecklas igen inom arbetarklassen.

Publicerad i Clarte nr 3, 2019.

För mer läsning:

Mario Tronti: Workers and Capital, Verso 2019.

Mario Tronti: ”Lenin i England”, i Brand 1/2017, tema Sociala strejken. Översättning: Josef Yusuf.

Antonio Negri och Michael Hardt: Samling, Tankekraft 2019. Översättning: Mathias Wåg och Oskar Söderlind.

Mathias Wåg: ”Lenin på Twitter”, i Fronesis nr 60-61, 2018, tema Revolution.

Mathias Wåg: Recension av Till vänsterpopulismens försvar, i Ord o Bild, nr 2 2019, tema: Europa.

Gripa det populistiska ögonblicket

Igår var det för tidigt. Imorgon är det försent. Det är idag som är rätt tid att agera. Det är nu som är rätt tillfälle, rätt ögonblick. Chantal Mouffes senaste bok, Till vänsterpopulismens försvar, är en dagsaktuell intervention, tydligt placerad i den situation vi befinner oss i just nu. Det är ett manifest att använda, våren 2019. Med ett efter och ett före. Efter Brexitomröstningen och Trumps valseger, inför EU-valet i maj. Mouffe menar att vi för stunden befinner oss i ett populistiskt ögonblick. Den italienska kommunisten Antonio Gramsci kallade det ett interregnum, ett skifte mellan två hegemoniska block. Där det gamla är döende men det nya ännu inte fötts. Det är just i dessa övergångsperioder som politiken blir möjlig igen, som framtiden är öppen och historien kan slå in på en annan väg.

För Chantal Mouffe är detta hennes andra chans. Eller rättare sagt, vänsterns andra chans att välja en mer socialistisk och radikaldemokratisk väg bortom nyliberalismen. I stridsskriften Till vänsterpopulismens försvar har Mouffe kokat ner och slipat upp de argument och teorier som hon utvecklade mer djupgående med Ernesto Laclau i klassiska Hegemonin och den socialistiska strategin (på engelska 1985, svenska 2001). Även den boken gavs ut i ett populistiskt ögonblick för över trettio år sedan, mitt under inrättandet av nyliberalismen som hegemonisk formation. 1985 rasade gruvarbetarstrejken i Storbritannien, en desperat kamp för att värja sig mot Margaret Thatchers nyliberala experimentlaboratorium och systemskifte. Den socialdemokratiska keynesianska välfärdsstaten, som varit den hegemoniska formationen under efterkrigstiden, höll på att brytas upp. Laclau och Mouffe menade att socialdemokratin och vänstern behövde formulera ett nytt hegemoniskt projekt när det gamla höll på att brytas upp, för att kunna kontra utmanaren nyliberalismen. Den socialdemokratiska hegemonins kris, menade Laclau och Mouffe, berodde inte bara på de ekonomiska förändringar som västvärlden genomgick under 1970- och 80-talet, utan än mer på dess oförmåga att förhålla sig till de nya sociala rörelser och krav som denna transformation gav upphov till. En ny mothegemoni behövde både rymma den historiska arbetarrörelsen såväl som 68-vänstern och mångfalden av nya sociala rörelser; kvinnorörelsen, miljörörelsen och alternativrörelsen. Vänstern behövde öppna sig för dessa rörelsers krav, som inte rymdes i välfärdsstatens institutioner, och därigenom vidga sin sociala bas. Men det misslyckades den med. Socialdemokratin valde istället att anpassa sig till nyliberalismen, att ansluta sig till dess historiska block och ta dess grundpremisser för givna. Det nyliberala hegemoniskiftet lyckades assimilera motståndet mot det. När New Labour tog tillbaka makten i Storbritannien innebar det ingen kursändring. Mouffe konstaterar lakoniskt att när Margaret Thatcher fick frågan om vad hon såg som sin största framgång svarade hon ”Tony Blair och New Labour”. Den socialdemokratiska moderniseringen, den så kallade tredje vägens socialdemokrati, blev skapandet av en centervänster, en centristisk mittenposition. Den socialdemokratiska varianten av nyliberalismen blev ett reducerande av politiken till administration, en ”neutral förvaltning av sakfrågor”, tekniskt beslutade i en samverkan och samförstånd över de gamla blockgränserna.

Varför misslyckades då vänstern med att samla en ny hegemonisk formation mot nyliberalismen? Mouffe pekar i Till vänsterpopulismens försvar ut vänsterns essentialistiska syn på klasser och subjekt som ett bidragande problem. Det är en syn som reducerar arbetarklassen till en homogen klass där det fordistiska industriarbetet och den fast anställde lönearbetaren ses som det centrala subjektet. Det är detta arbetarsubjekt vars intresse ska tillvaratas och vars institutioner ses som normerande, utan att kunna utöka det politiska klassprojektet att täcka andra (nya) kategorier på arbetsmarknaden, i osäkra anställningar, inom informella sektorn eller rent av utanför lönearbetet. Denna syn begränsade vänsterns analys och gjorde den inkapabel att kunna möta nya krav och rörelser. Istället för en klassessentialism kräver skapandet av en mothegemoni och att kunna knyta samman krav en ickeessentialistisk grundsyn. Det handlar inte om att ena färdiga subjekt, utan subjektet är det som uppstår i processen av enande. Subjektet är, enligt Mouffe, en diskursiv konstruktion som sker utifrån, där krav och missnöje får en politisk artikulation. Det är här den populistiska politiken kommer in. Populismens ”folk” måste skapas, genom förbindande av kamper och krav. De måste artikuleras till ett gemensamt projekt, ges en ny formation. Det är denna majoritetsformation Mouffe kallar folk. För att kunna göra denna artikulation av ett ”vi” krävs antagonism, upprättandet av en frontlinje och en gränsdragning mot en annan hegemonisk formation, som ett ”de”. Det är här hon lyfter in Carl Schmitts definition av det politiska som en antagonistisk gränsdragning mellan vän och fiende. Med Schmitt tar Mouffe ett kontroversiellt steg och betonar att för att vänsterpopulismen ska bli framgångsrik måste den bedriva en affektiv politik, som vädjar till känslor snarare än bara förnuft. Det är affektioner och passioner som mobiliseras i populismen, istället för att vända sig till färdiga subjekt, essens eller identitet. Det gäller att producera idéer som har en förmåga att skapa affekter, känslor och väcka engagemang, vilket gör kulturen till en viktig kamparena.

Folket uppstår när en samling krav bildar en ekvivalenskedja, det vill säga förbinds med varandra och artikuleras gemensamt. Men denna artikulationsprocess kan ta olika former och behöver inte gå åt vänster. Just nu är det snarare högerpopulismen som är framgångsrik i att fånga upp otillfredsställda krav och kamper som uppstått under nyliberalismen. Vänstern måste ge sig in i striden om formerandet av folket och artikulerandet av missnöjet. Den centristiska socialdemokratins problem i dagens populistiska ögonblick, menar Mouffe, är att den inte kan föra denna kamp på grund av att den varken klarar av att göra en antagonistisk gränsdragning, det vill säga peka ut en fiende, eller nå ut till och förbinda ett missnöje som inte passar in i vänsterns klassessentialistiska mallar till ett folk. ”Orsaken är deras grundsyn att demokratin bör eftersträva samförstånd och att politik kan bedrivas utan en motståndare”, skriver hon. Däremot är Corbyns Labour och Momentum i Storbritannien, Podemos i Spanien och Melenchons France insoumise i Frankrike indragna i en sådan hegemonikamp och populistiska projekt. Mouffe är i högsta grad involverad i de vänsterdiskussioner som pågår i dessa olika partipolitiska projekt. I Till vänsterpopulismens försvar, lägger Mouffe kort och koncist ut teorin för hur ett populistiskt formerande kan ske. Men projektet konkretiseras tydligare i intervjuboken Construir el pueblo (2015, på engelska som Podemos – In the name of the people 2016), där Chantal Mouffe diskuterar populismen som strategi i Europa och Sydamerika med en av Podemos ideologer och Latinamerikakännare, Iñigo Errejón.

Till vänsterpopulismens försvar ges ut av Tankekraft i samarbete med den fackliga arbetarrörelsens tankesmedja Katalys. För Katalys har en central tes i flera rapporter varit att lyfta klass som den förbindande ekvivalenten i att upprätta ett populistiskt folk. Boken landar därför mitt i en debatt om vilken väg socialdemokratin i Sverige ska välja framåt, för att undvika det sammanbrott som flera av deras europeiska systerpartier genomgått med det nyliberala blockets kris. Parallellt med utgivningen av Till vänsterpopulismens försvar ger Tankekraft förlag även ut manifestet Feminism för de 99 procenten av Cinzia Arruzza, Nancy Fraser och Tithi Bhattacharya. I deras manifest föreslås istället en feminism som kan fungera som populistisk sammanbindande länk för att förbinda sociala krav. Skillnaden på den populistiska feminismen mot Katalys klasspopulism är att ekvivalenskedjan sker inom och utgår från den sociala reproduktionen snarare än produktionen. Vilket finns en poäng med. Det är otvetydigt att hegemonikampen mot både den nyliberala och reaktionära högern globalt lika mycket rör sig inom produktionen som reproduktionen (uttryckt som antifeminism, abortmotstånd, homofobi, återupprättandet av kärnfamiljen, hushållsnära tjänster).

I Till vänsterpopulismens försvar har Chantal Mouffe sparat på polemiken mot andra konkurrerande vänsterprojekt, vilka hon ägnade stort utrymme i boken Agonistik (2013, på svenska 2014). I Agonistik riktade hon kritik mot de strategier av (parlamentariskt) undandragande och självkonstituerande som utomparlamentarisk politisk kraft som kommer till uttryck i exempelvis Antonio Negris och Michael Hardts teorier. Mouffes reducerande av klasspolitik till essentialism har i sin tur mött hård kritik tillbaka. Risken med ett sådant perspektiv, som Slavoj Zizek påpekar i sin kritik Against populist temptation (2006) mot hennes och Ernesto Laclaus teorier, är att arbetarklassen försvinner helt i detta perspektiv. En klassanalys behöver inte vara essentialistisk, Marx och många efterföljande marxister har snarare betonat både arbetarklassens objektiva och subjektiva sida, där den subjektiva (eller snarare subjektiverande) är en process av politisk formering – en övergång från klass-i-sig till klass-för-sig. En materialistisk klassanalys kan utgå från de objektiva motsättningar och antagonismer som finns i produktionen, till exempel i hur en förändring i produktionen förändrar arbetarklassens sammansättning och därefter undersöka hur dessa antagonismer kan ta sig ett politiskt klassutryck. Marxismen behöver inte avpolleteras för att analysera processer av subjektivering och formerande, tvärtom.

Frågan som Mouffe lämnar hängande i luften är vilka det är som kommer att formulera mothegemonin som projekt. Sammanbindandet av krav sker på ett diskursivt plan, utifrån och transcendent, men av vem? Hon polemiserar mot Negris och Hardts syn på detta som en immanent process inifrån rörelserna själva, där rörelser genom kamp och alliansbyggen kommer att subjektiveras och formera en enhet ur mångfalden. Men vilka är det då som artikulerar dessa processer utifrån? Är det vänsterpopulistiska projektet en uppgift för de intellektuella, ett förnyat parti eller enskilda karismatiska personer? Hur ges detta projekt en organisatorisk struktur och bas, som kan kontinuerligt överleva över tid? Går det ens att tala om populistiska folkrörelser?

Mouffes manifest rycker upp Gramsci ur det långsamma ställningskrigets skyttegrav i civilsamhället och återställer hegemonikampen till ett manöverkrig för att erövra parlamenten och institutionerna. Det handlar om att snabbt mobilisera makt, medan ögonblicket finns där och är öppet för politisk nyformation. Mouffe betonar att hon ser populismen enbart som en strategi, inte som en ideologi eller innehåll att genomdriva. Det är, med Podemos ord, ett försök att bygga en krigsmaskin för att vinna val. Det vill säga, en strategi för att samla en ny majoritet och utmana ett hegemoniskt maktblock genom att samla en mothegemoni som fångar upp de krav och grupperingar som faller utanför när det gamla maktblocket upplöses. Frågan blir då, vad ska vänsterpopulismen fyllas med för innehåll? Vad gör det vänsterpopulistiska projektet när den vunnit makten, när det populistiska ögonblicket passerat? Vilken ekonomisk politik blir möjlig, vilka reformer går att genomdriva, vilken förändring av samhällsinstitutionerna går att göra? Det ger Mouffes bok inga svar på. Det enda hon konstaterar är att ett radikaliserande av, och återuppbyggande av, demokratin är en central fråga för det vänsterpopulistiska projektet, som svar på nyliberalismens postpolitik och centrismens teknokratiska reducerande av politiken till ett administrativt tillstånd. Antagonismen, eller snarare agonismen, måste återigen ta plats i politiken och ge utrymme för intressekonflikter, meningsmotsättningar och en mer djupgående samhällsdebatt. Vänsterpopulismen måste gå i närkamp med de demokratiska institutionerna, för att vitalisera och radikalisera dem, inte överge dem eller vända dem ryggen.

Vilka riktar sig då Till vänsterpopulismens försvar till? Här i Sverige är det lätt att se. När vänstersossar håller på att organisera sig i Reformisterna, som på bara några månader blivit socialdemokraternas största partiförening, och har framtagit ett ambitiöst nykeynesianskt reformprogram med understöd av tankesmedjan Katalys, saknar de fortfarande en uttalad strategi för hur de ska vinna politisk makt, både inom sitt eget parti och i Sverige. Hur kan socialdemokratin vridas ur centrismens grepp, återknytas till den arbetarklassbas som partiet blöder till högerpopulismen och förbinda med klimatrörelsens krav på en Green new deal? Chantal Mouffe har förslagen på strategi. Till vänsterpopulismens försvar ger dem viktiga redskap att använda, för att formera en mothegemoni medan det populistiska ögonblicket är här. För imorgon kommer det vara försent.

Recension publicerad i Ord & Bild nr 2, 2019, tema: Europa.

Lenin på Twitter

Introduktion till debatten mellan Dean och Hardt och Negri om revolutionens subjekt. Från Fronesis nr 60-61, tema Revolution.

Parti eller rörelse? Få frågor har stötts längre i arbetarrörelsen utan att en lösning har nåtts. Efter den ekonomiska krisen 2008 och den arabiska våren återaktualiserades diskussionen om organisationsfrågan inom vänstern. Hur för man revolten vidare när torgockupationen och gatuprotesterna börjat mattas av? Hur når man reella segrar om man inte går i närkamp med de statliga institutionerna? Krisprotesterna aktualiserade inte bara organisationsfrågan. För första gången på länge blev det också möjligt att realistiskt diskutera revolutionen igen. Var tiden rent av åter mogen för k-ordet – kommunismen?

På en serie konferenser på temat kommunismens idé, initierade av Slavoj Žižek och Costas Douzinas på uppmaning av Alain Badiou,utkristalliserades återigen två läger av vänsterintellektuella: de som ansåg att vänstern återigen måste ta sig an frågan om det politiska, om partiet och statsmakten, och de som i stället betonade vikten av att utveckla de sociala rörelsernas autonomi, bortom politiken och utanför staten, och ta lärdom av realsocialismens historiska misslyckanden.1

Filosofen Jodi Dean hamnade (tillsammans med Žižek) på den ena sidan i denna diskussion, litteraturvetaren Michael Hardt och marxisten Antonio Negri på den andra. Diskussionen dem emellan, på konferenserna och i deras böcker, är intressant. Dean har varit redaktör för antologin Empire’s New Clothes, som samlar läsningar av Hardts och Negris Imperiet, och är ofta i sina skrifter kritisk till deras teorier.2 Det som gör replikskiftet intressant är att Hardt, Negri och Dean delar synen på det skifte som skett inom kapitalismen mot en informationsdriven postfordistisk produktion, en ”kognitiv kapitalism” (Hardt och Negri) eller en ”kommunikativ kapitalism” (Dean). Den kognitiva eller kommunikativa kapitalismen kännetecknas av att information blivit centralt för den kapitalistiska produktionen, vilket innebär dels att det blir möjligt att flytta produktionen utanför de enskilda fabrikerna till långa produktionskedjor, dels att den immateriella sidan av den materiella produktionen ökar i betydelse. Varorna kommer att rymma alltmer kommunikation, service och kunskap och ta i anspråk arbetskraftens kognitiva förmågor. Av denna gemensamma syn på kapitalismens förändring drar de emellertid helt olika politiska slutsatser.

Hardt och Negri bemöter inte Dean direkt, men deras senaste bok Assembly ägnas en kritik av dem som för fram synen på politikens – eller snarare det politiskas – autonomi inom kapitalismen, ett synsätt som Dean förfäktar.3 Enligt uppfattningen om det politiskas autonomi är statsmakten och parlamentarismen relativt autonoma i förhållande till kapitalismen och produktionen. I förlängningen innebär detta att det politiska som begrepp är skilt från det ekonomiska och bildar en sfär där arbetarklassen kan ta kontroll över kapitalismen och fatta suveräna beslut. Negris polemik mot föreställningen om det politiskas autonomi är inte ny, utan diskussionen i Assembly knyter an till en gammal diskussion inom den italienska så kallade operaistiska marxistiska traditionen mellan honom och den marxistiske filosofen Mario Tronti. Det är genom kritiken av Trontis ståndpunkt, och i Assembly av de teoretiker som fortsätter att hävda detta perspektiv i dag, som vi indirekt kan utläsa Hardts och Negris svar till Dean.

Från arbetarautonomi till det politiskas autonomi

”Lenin i England” var den första ledartexten i Classe Operaia 1964, Mario Trontis och Antonio Negris tidskrift inriktad på interventioner i fabrikerna.4 Texten var det närmaste man kommer en programförklaring för operaismen, den italienska marxism som teoretiserade den självständiga arbetarkampen, – den så kallade arbetarautonomin, i Italien. I artikeln gjorde Tronti en omdanande nyläsning som vände upp och ner på både Marx s och Lenins teorier. Inspirerad av marxisten Georg Lukács utgick Tronti från arbetarklassens ståndpunkt, inte kapitalets.5 Han lyfte fram hur arbetarklassen sätts att samverka i produktionen och hur de vänder denna samverkan till ett motstånd mot kapitalets ledning och planering. För att omvandla arbetarnas potential till levande arbete, till arbetskraft i produktionen, måste kapitalet få bukt med deras olydnad och arbetsvägran. Det är mot bakgrund av denna vägran vi måste förstå arbetsdelningen och maskinsystemet, som syftade till att ge kapitalisten kontroll över arbetskraften. Så kunde arbetsprocessen reellt underordnas den värdeskapande processen. Detta utlöste en spiral av arbetarkamp underifrån mot fabriksdisciplinen, som bemöttes genom en teknisk omorganisering ovanifrån för att splittra den samverkade arbetskraften och återupprätta kapitalistens kontroll. Tronti framhävde fram de praktiker och klassbeteenden som arbetarrörelsen historiskt sett ofta distanserat sig från; olydnaden, vägran och sabotagen. Han riktade särskild uppmärksamhet mot de nya massarbetarna vid det löpande bandet i de stora bilfabrikerna, ofta migranter från Syditalien, en rude razza pagana, ”rå hednisk typ” av arbetare. Det var i dessa praktiker Tronti såg en negation av kapitalet, en kommunistisk tendens som upphäver sakernas nuvarande tillstånd.

Denna omkastning av Marx perspektiv följdes av samma typ av omläsning av Lenins teorier. Tronti betonade att fabrikskampen är central och att fokus måste ligga på den typ där kapitalismen är som starkast, inte på dess svagaste länk. Han talade om att ta ”Lenin till England”, till den kapitalistiska produktionens centrum, i stället för att ta ”Marx till Ryssland”, kapitalismens periferi. Om de spontana arbetarkamperna negerar kapitalismen utgör de den strategiska rörelsen i riktning mot kommunismen. Följden blir då att den politiska organisationen, partiet, bara har en stödjande funktion att taktiskt underlätta dessa kamper. Leninismens syn på strategi och taktik kastades alltså om. Organisationen skapar inte

revolutionen, men kan hjälpa till att sprida erfarenheter internt inom klassen. Det gäller att placera partiet i fabriken, inte i parlamentet, för att öka arbetarklassens autonomi inom och mot kapitalet.

Tronti hann bli desillusionerad av arbetarkampen och återvände till det italienska kommunistpartiet PCI redan före 1968. Men hans texter, samlade i den operaistiska ”Bibeln”” Operai e Capitale (arbetare och kapital) blev en viktig inspirationskälla för 68-upproret och den heta hösten av fabrikskamper 1969 i Fiats bilfabrik i Mirafiori utanför Turin.6 Det var utifrån Trontis teorier som Negri och operaisterna byggde organisationen Potere Operaio och nätverket Autonomia Operaia. Men de bekämpades av PCI och Tronti själv. Trontis sjuttiotalsskrifter betonade snarare hur motsättningen mellan totalkapitalets behov (planering av infrastruktur, arbetskraftens reproduktion, logistik) och de enskilda kapitalen gav staten och kommunistpartiet ett handlingsutrymme. Denna spänning gav det politiska en autonomi, enligt Tronti. Negri teoretiserade däremot i den tidige Trontis efterföljd den sociala autonomin, arbetarautonomin, som han ställde mot det politiskas autonomi. Arbetarklassens sociala autonomi innebar enligt Negri att den genom sin position, sin kapacitet som levande arbete, sin olydnad och sitt sabotage, men även sitt undandragande, sin direkta produktion av bruksvärden och sin självorganisering, fungerade som en autonom kraft och skapade en autonom sfär inom och mot kapitalet. Den sociala autonomin var därigenom både en utgångspunkt och ett mål, en immanent autonomi som skapade en brytning med det politiska som transcendent autonomi. Negris sjuttiotalstexter intervenerade alla mot Tronti och PCI:s betoning av politikens och statens autonomi. Negri lyfte i stället fram hur samhället kom att reellt underordnas kapitalets värdeskapande, ett underordnande av den samhälleliga arbetsprocessen på det kollektiva kapitalets nivå.7 Detta uteslöt all statlig eller parlamentarisk autonomi.8

Samverkan och sammansättning

Det är denna polemik som Negri och Michael Hardt återvänder till i Assembly. Tetralogin som började med Imperiet har samma struktur som alla Negris texter: först en analys av den samhälleliga produktionen och totalkapitalets – inräknat statsmaktens – förändring (Imperiet), vidare till vilka former av antagonism och nya subjekt som skapas (Multituden)9, hur samverkan inom produktionen kan vändas till ett övertagande av produktionen (Commonw Wealth) 10 och hur den organisationsform som kan fungera som struktur i detta projekt och subjekt kan se ut (Assembly). 11,I Assembly bemöter Hardt och Negri dagens banerförare för det politiskas autonomi – framlidne Ernesto Laclau, partierna Syriza och Podemos, Corbyn- och Sanderskampanjerna – samtidigt som de försöker lösa de svårigheter som den sociala autonomin stött på under de senaste decenniernas kampcykler och revolter.

En skillnad mellan Hardt och Negri och Dean är synen på subjektet, eller rättare sagt vilken subjektivering som sker inom den kommunikativa eller kognitiva kapitalismen, det vill säga vilka processer och strukturer som formar subjektet. För Hardt och Negri, som här rör sig i den tidige Trontis fotspår från Lenin i England, är utgångspunkten alltid hur arbetskraften sätts att samverka inom produktionen och vilken form av kapitalistisk styrning den kollektiva arbetaren ställs inför, det vill säga hur arbetsprocessen underordnas den värdeskapande processen. Det nya med den kognitiva kapitalismens samhälleligt sammansatta form av samverkan, den tendens i dagens kapitalism som intresserar Hardt och Negri, är att den inte sker i fabriken och att den inte planeras av den enskilde kapitalisten. Marx ägnar flera kapitel i Kapitalet åt att beskriva hur den enskilde arbetaren, när han säljer sin individuella arbetskraft, av kapitalisten sätts att samverka i en organisering av arbetsprocessen och därigenom för kapitalisten blir en kollektiv arbetare, en samverkad produktivkraft. För arbetarna framstår denna samverkan som något som kommer utifrån, från kapitalisten, fastän det är de själva som förbinds med varandra i ett samarbete inom arbetet.12

När samverkan sker på ett samhälleligt plan, genom nätverk, medverkar arbetarna själva aktivt i den, menar Hardt och Negri. Motsättningen inom kapitalismen i dag står därmed mellan den samhälleliga arbetsprocessen och kapitalets tillägnelse och utvinning av värde ur produktionen. Till skillnad från Tronti ser Hardt och Negri inte den subjektivering som pågår inom den klassammansättning som de benämner multituden som rent negativ. Den vilar inte bara på vägran och motstånd mot kapitalet, utan också på bejakandet av multitudens egen produktiva potential som levande arbete. Arbetarklassens politiska sammansättning utgör därmed inte längre en mekanisk återspegling av dess tekniska sammansättning. Om fackföreningsrörelsen (branschorganiseringen) och avantgardepartiet (det medvetna proletariatets organisatoriska dominans över andra klasskikt) hämtade sin organisationsform från samverkansformerna i produktionen och samhället – vi kan påminna oss Marx och Engels beskrivning i Kommunistiska manifestet av hur fabrikerna gjorde proletariatet till en samverkad fabriksarmé vänd mot bourgeoisien – bygger samverkan nu i högre grad på arbetarnas självaktivitet, förmåga att nätverka, kommunicera och finna det gemensamma, det vill säga en betydligt högre grad av autonomi än tidigare. Klassens organisering är därmed inte given genom kapitalistens organisering av produktionen.13

Okommunicerbar kommunikation

Jodi Dean liknar Hardts och Negris framställning av kapitalismen vid filosofen Ludwig Wittgensteins bild av en anka som också är hare, två sätt att se på samma fenomen.14 Multituden och Imperiet är inte två skilda storheter inom kapitalismen, utan två gestaltningar av ett och detsamma. Antingen ställs produktionen i kapitalismens tjänst eller också i det gemensammas tjänst; antingen planeras den av kapitalet eller också självorganiseras den av producenterna, antingen utvinns värdet av kapitalet eller också av multituden. Dean intar en mer kritisk hållning till den kommunikativa kapitalismen, som enligt hennes mening inte stärker sammanhållningen och klassgemenskapen genom samverkan, utan snarare omöjliggör kommunikation inom klassen. Det som den kommunikativa kapitalismen gör är att omvandla kommunikationen till bytesvärde snarare än att framställa bruksvärden. Det viktiga för kapitalismen är att det kommuniceras, att information kan köpas, säljas, förmedlas och cirkulera, snarare än vad informationen innehåller. Ju mer spridbar desto bättre. Allt fler kan göra sina röster hörda, men det finns inga mottagare. Frågorna om vilka som är upphovspersoner, avsändare och mottagare blir ointressanta, det viktiga är att informationen är cirkulerbar för att kunna valoriseras. Kommunikationen omvandlas därigenom till sin motsats, den negerar sig själv. Det viktiga är inte vad du gör, utan att du gör något på Facebook.15

I Crowds and Party går Dean djupare in på hur denna isolering och uppsplittring av arbetarklassen och formerandet av varje kollektivt ”vi” bryts ner genom individualisering. Den kommunikativa kapitalismen verkar avsubjektiverande för alla kollektiva gemenskaper. Hon menar att det som Hardt och Negri utmålar som klassens styrka i själva verket är en svaghet. Multitudens mångfald ersätter inte klassen, utan måste ses som ett klasskännetecken att övervinna. Under den kommunikativa kapitalismen är kollektiviteten inte given, utan måste skapas.16

Skillnaden i synen på subjektivering får konsekvenser för analysen av både organisationsfrågan (”partiet”) och revolutionen. För Dean är partiet och den antagonistiska organiseringen något som sker externt, utanför produktionen. Det kommunistiska partiets uppgift är att stärka den kollektiva dimensionen i varje protest eller rörelse, att verka kollektivt subjektiverande gentemot den kommunikativa kapitalismens avsubjektivering och blockering av kollektivblivandet. Med krisprotesternas torgockupationer och Occupy Wall Street färskt i minnet skriver Dean om hur partiets uppgift är att övervinna massprotesternas begränsning, att lyfta dem vidare den dag torgdemonstranterna går hem. Massprotestens inneboende begränsning gör partiet nödvändigt, den kräver partiet. ”Partiet är den kropp som kan bära en egalitär urladdning vidare efter det att folksamlingen skingrats och kanalisera dess löfte om rättvisa vidare i en organiserad politisk kamp.” Men det handlar inte om att ta den strategiska ledningen över kamperna eller representera dem, utan att fylla en ”psykodynamisk funktion” genom att fortsätta lyfta fram ett ”kollektivt begär efter kollektivitet”.17

Hardt och Negri ägnar hela fjärde delen av sin Imperiet-tetralogi, Assembly, åt organisationsfrågan. De ser två diken som proteströrelser kan hamna i. I det ena görs organisationslösheten och horisontaliteten till en fetisch där man fastna i en ren negation eller upprorsvurm utan att bestående och hållbara strukturer skapas. I det andra framhävs det politiskas autonomi genom överbetoning av ett externt parti, parlamentsval eller ett vänsterpopulistiskt enande tomt betecknande i form av en ledargestalt eller en missnöjesparoll. Dessa diken ser de som potentiellt förödande för en samhällsomvandlande rörelse.18

Vad innebär det då att ta Lenin till England i dag, att bygga en organisationsform som är adekvat med tanke på den centrala utvecklingstendensen inom dagens kapitalistiska produktion? Hardt och Negri menar att organiseringen måste bygga på det levande arbetets samverkan i hela dess mångfald för att multitudens institutioner, som försvarar den gemensamma produktionen och allmänningarna, ska kunna hålla dem demokratiskt öppna mot kapitalets försök till tillägnelse och värdeutvinning. Detta kräver en mångfald av strukturer utifrån Trontis tes om att organisationer enbart fyller funktionen att stärka, underlätta, sprida ut och mångfaldiga undandragandets strategiska rörelse. Detta kräver ledarskap, men inte ledare. Hardt och Negri tar Lenin till England genom att vända upp och ner på begreppet entreprenörskap i en praktik som varje dag undandrar produktion och värde från kapitalismen för att kunna reproducera oss själva utan och utanför kapitalet.19

Under konferensen ”Communism 2017” i Rom betonade Negri denna syn på revolutionen som en lång ackumulation av kamp snarare än en avgränsad händelse. Dagens sovjeter, menade Negri, kan bara uppstå genom egna institutioner som tar tillbaka självbestämmandet från den suveräna makten.20 Revolution för Hardt och Negri är vardagens återtillägnelse av produktiv förmåga och självbestämmande, inte övertagande av statsmakten, upprättande av politisk hegemoni eller stormande av vinterpalats. Kan rörelser däremot genom påtryckning underifrån förmå kommunala, statliga eller övernationella institutioner att legitimera, legalisera eller avyttra egendom till en process där allmänningar öppnas upp, måste den möjligheten också tas för att vinna taktiska segrar. Det handlar inte om att gå i närkamp med de statliga institutionerna, som Chantal Mouffe, Dean eller den sene Tronti förespråkar, men inte heller om ett anarkistiskt förkastande, konfrontativt negerande av dem.

Dean kallar detta undandragande för en ”revolution utan revolution”. Hon kritiserar Negri och Hardt och Negri för att inte gå bortom kapitalismens organisering av produktionen utan ta denna sammansättning för given i sitt projekt. Den kommunikativa kapitalismen hanterar identitetsöverskridande, mångfald och självaktivitet, införlivar dessa former inom sig och gör dem ofarliga. Det Hardt och Negri ser som motstånd är i själva verket den subjektivitet som kapitalet efterfrågar, enligt Dean. Om man ska hitta en politisk organisationsform som motsvarar dagens tekniska sammansättning i kapitalismen, så borde Hardt och Negri lyfta fram avantgardepartiet i stället för att förkasta det. ”Självorganisering i komplexa nätverk garanterar inte horisontalitet. Faktum är att det skapar hierarkier”, skriver hon.21 Hon tar sociala medieplattformar som Twitter som exempel. Bara för att plattformen är ett nätverk där alla har samma möjligheter att delta, är deltagarna inte jämlika. I stället framträder den potenslag som skapar några supernoder med stor popularitet och en lång svans av lågaktiva följare. Denna 80–20-regel, den så kallade Paretoprincipen, innebär att 20 procent står för orsakerna och 80 procent för verkan. Vi behöver ett avantgardeparti för att kunna verka effektivt i ett utspritt komplext nätverk, för att kunna ta Lenin till Twitter, den kommunikativa kapitalismens England.22

Organisationsfrågan är tätt förbunden med en syn på revolutionens tidslighet, hur framtiden är förbunden med nuet. Dean, Hardt och Negri delar intentionen att bryta med en deterministisk och mekanisk historiematerialism, som varit rådande inom marxism-leninismen. Dean lyfter fram Lukács Leninläsning, som betonar revolutionens aktualitet, och sammanför den med Jean-Pierre Dupuys begrepp om ”projicerad tid”. Genom att ta revolutionens aktualitet för given och uppfatta den revolutionära brytningen som nödvändig slår man fast det riktmärke som all revolutionär politik måste orientera sig mot. Den revolutionära förväntan bär på en kraft som skapar ”den framtida revolutionens förmåga att samordna de handlingar som den själv frambringar”, skriver hon i sin text i detta nummer. Revolutionen blir både sin egen förutsättning och sitt resultat.

”Det faktum att det revolutionen kommer att inträffa, att den proletära revolutionen står på dagordningen, påverkar de val, handlingar och grupper som skapar den”, skriver Dean vidare. Tilltron till en revolution slår fastetablerar partiets roll och funktion, vad det bör göra för att ta oss dit. Det är detta revolutionära medvetande i partiet, framtiden sedd ur nuets perspektiv, som kan föra proletariatets handlingar i revolutionär riktning. Det konkretiserar teorin i en praktik. Organisering, institutioner och staten blir alla redskap som bedöms utifrån partiets möjlighet att använda dem för att främja en rörelse ditåt. Utifrån denna syn på revolutionen kritiserar hon Hardts och Negris uppfattning om kommunismen för att sakna riktning och strategi.

Här bortser dock Dean från hur Hardt och Negri metodiskt analyserar de tendenser som rymmer fröet till en kommande kommunism. Negri bygger sin analys på Marx metoddiskussion i Grundrisse och utvecklar den i en föreläsningsserie som finns samlad i boken Marx Beyond Marx.23 När Marx beskriver proletariatets framväxt i England skildrar han inte den kvantitativt dominerande produktionen i Storbritannien eller Europa, men väl den kvalitativa tendens som är stadd i dynamisk framväxt och som inte kommer att fullt ut realiseras förrän i mitten av 1900-talet. Marx ger exemplet att det inte är apans anatomi som förklarar människans, utan människans anatomi som ger ledtrådar om apans.24 Historiestudier hjälper oss inte att förstå nutiden, utan nutiden kan förklara vilka historiska tendenser som realiserats. Därmed måste vi undersöka de kvalitativa tendenserna i nutiden, föreställa oss deras realiserande och därifrån projicera tillbaka på nutiden. Det är genom att spåra den kommande kommunismens tendenser i nuet, att se vilken utveckling som bär på en brytning, vi kan förstå hur vi bör handla. Där förbinds Negris analys av tendensen med Trontis diskussion om klassantagonismen och arbetarautonomin som strategi.

Organiseringens taktiska funktion blir därmed att försöka se tendenserna, den faktiska kommunism som redan finns här, för att bejaka och realisera den. Det är inte nödvändigtvis så att utvecklingen kommer att gå åt det hållet. Det handlar om att föreställa sig tendenser i nuet utifrån en punkt i framtiden där de är realiserade, har nått ett kvantitativt genomslag och är förverkligade, för att ge perspektiv på de kvalitativa förändringarna i nuet: vad som är statt i utveckling och expansion och vad som är på nedåtgående och i avtagande. Vad händer om vi förutsätter antagonismen realiserad och fullt utblommad, hur markerar detta var vi behöver sätta in vår organisatoriska kapacitet i dag?

Skillnaden mellan Dean och Hardt och Negri är att Dean i denna projicerade framtid ser en uppgift för partiet: att samla och samordna klassen för att färden ska kunna genomföras åt rätt håll, där det politiskas autonomi ses som en förutsättning. Hardt och Negri ser i stället organisationens uppgift som taktisk, tillfällig och föränderlig: att bidra till att realisera den faktiska kommunistiska rörelse vilken bara existerar som en inneboende tendens till social autonomi inom och mot och slutligen bortom kapitalet. Kommunismen är redan potentiellt här, den måste bara realiseras.

Från Fronesis 60-61, tema Revolution.

Fotnoter:

1Alain Badiou publicerade 2007 L’hypothèse communiste, som inspirerade till konferenserna ”The Idea of Communism” i London 2009, New York 2011 och Seoul 2013. En fristående konferens, ”La Conferenza di Roma sul Comunismo” (C17) hölls i Rom 2017 utifrån liknande premisser. Första konferensen finns utgiven på svenska som Kommunismens idé (2011).

2Paul A. Passavant och Jodi Dean (red.), Empire’s New Clothes. Reading Hardt and Negri (2004).

3Michael Hardt och Antonio Negri, Assembly (2017), utkommer på svenska 2018 under titeln Samling. Distinktionen mellan ”det politiska” och ”politiken” görs av Carl Schmitt i Det politiska som begrepp (2009 [1932]). Schmitt menar att det politiska föregår politiken genom det suveräna beslutet att utpeka en fiende. Utmärkande för det politiska är just denna indelning i fiende och vän, vilken Schmitt ställer mot liberalismens syn på politiken som konkurrens mellan åsikter och förslag.

4Mario Tronti, ”Lenin i England” [1964], i Brand nr 2 2017.

5Georg Lukàcs, Historia och klassmedvetande (1971 [1919–1923]), kapitlet ”Proletariatets ståndpunkt”.

6Mario Tronti, Operai e Capitale (1966).

7 Karl Marx utvecklar teorin om den reella underordningen främst i ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat” [1864], i Marx och Engels, Skrifter i urval. Ekonomiska skrifter (1975). Tronti utvecklar i texten ”La Fabbrica e la società”, i Operai e capitale (1966), en diskussion om hur fabriken kommer att reellt underordnas samhället och bli en social fabrik. Negri utvecklar sin tes om den samhälleliga underordningen i Marx beyond Marx. Lessons on the Grundrisse (1984), s. 92, 113, 123 och 203. Se även kapitlet om formell och reell subsumtion, fordism samt produktivt och improduktivt arbete i Michael Heinrich, Introduktion till de tre volymerna av Marx Kapitalet (2013).

8 För en diskussion om skillnaderna i Trontis och Negris teorier, se Alberto Toscano, ”Chronicles of Insurrection. Tronti, Negri and the Subject of Antagonism”, i Toscano Chiesa (red.), The Italian Diffence. Between Nihilism and Biopolitics (2009).

9& An K]).

10& A

11 Hardt och Negri, Imperiet (2003 [2000]); Multituden. Krig och demokrati i imperiets tidsålder (2007 [2004]); Commonwealth (2009); Assembly (2017).

12Karl Marx, Kapitalet. Kritik av den politiska ekonomin, första boken, Kapitalets produktionsprocess (2013 [1867]), s. 280ff.

13För en diskussion om hur Negris teori om subjektet utvecklats, se Willer Montefusco och Mimmo Sersante, Dall’operaio sociale alla moltitudine. La prostettiva ontologica di Antonio Negri (1980–2015) (2016).

14 Ludwig Wittgenstein, Filosofiska undersökningar (2012 [1953]), del 2, paragraf XI.

15Dean, ”The Networked Empire. Communicative Capitalism and the Hope for Politics”, i Paul A. Passavant och Jodi Dean (red.), Empire’s New Clothes. Reading Hardt and Negri (2004).

16Dean, Crowds and Party (2016).

17 Ibid, s. 16, 5.

18Hardt och Negri, Assembly (2017), s. 42ff.

19Ibid., s. 18, 77ff., 139ff.

20Föredraget från den 22 januari 2017 finns på www.youtube.com/watch?v=gGOI4KNQDDw.

21Ibid, s. 16.

22Dean, Crowds and Party (2016), s. 16.

23 Negri, Marx beyond Marx. Lessons on the Grundrisse (1991), s. 41; Hardt och Negri, Multituden (2007), s. 172 ff.; Timothy S. Murphy och Antonio Negri, Modernity and the Multitude (2012), s. 74ff.

24 Marx, Grundrisse. Ett urval (2010 [1857–1858]), s. 63.

AFA i sitt andra interregnum

I september 2018 fyllde Antifascistisk aktion 25 år som landsomfattande nätverk. Det firades stort med en heldagsfest, föredrag och mingel på det sociala centret Cyklopen i Stockholm. Festen hölls helgen innan valet, det val Sverigedemokraterna samlade nästan en femtedel av rösterna och den yttersta extremhögern – den gaturörelse AFA tagit sig an att bemöta – enbart samlade 0,33% av rösterna. Framgång? Förlust? Det kräver i alla fall en diskussion om hur den antifascistiska kampen ska se ut framöver. För att se AFA:s framtid måste vi se till dess 25 åriga historia. Eller närmare bestämt till dess födelse.

Vi lever i ett systemskifte, en period då nyliberalismen globalt håller på att förlora mark. De politiska krafter (nyliberala och socialdemokratiska) som samlat sig i mitten – så kallade centrister – får betala dyrt i valresultat för de nedskärningar och försämringar som de varit med att genomdriva. Istället växer populismen, en mindre strömning till vänster och en större till höger. Vi lever i en brytningstid, det den italienska kommunisten Antonio Gramsci kallade interregnum – då det fortfarande är öppet vilket framtida maktblock som kommer att få hegemoni. Gramscis antifascism uppkom i ett interregnum. Men även Antifascistisk aktion föddes just i ett sådant systemskifte. AFA:s historia sammanfaller med nyliberalismens genombrott och socialdemokratins förlorade hegemoni. Det finns en poäng att jämföra det interregnum AFA bildades i och det vi befinner oss i nu.

Antifascism under nyliberal hegemoni

Efter realsocialismens fall 1989 öppnades dörrarna för en nyliberal chockpolitik i forna östblocket. I forna väst öppnade den ekonomiska krisen för socialdemokraternas kapitulation inför nyliberalismen. Åren 1989-1993 sågs nationalismen åter växa i Östeuropa: inbördeskriget bröt ut i Jugoslavien med etniska rensningar i dess fotspår, Tysklands enande följdes av rasistiska pogromer i före detta Östtyskland, militanta nynazistiska nätverk började formera sig, högerpopulismen började växa fram i Skåne och fick sitt genombrott på riksplanet med Ny demokrati. Detta skedde parallellt med nyliberalismens triumftåg. Vänstern stod med ryggen mot väggen, kraftigt blödande.

Den antirasistiska rörelsen i Sverige hade under 80-talet samlats i Riksförbundet Stoppa Rasismen, men även tagit formen av en militant anti-apartheidrörelse (med rötterna i husockupantscenen). Ur dessa miljöer växte Antifascistisk aktion fram, via de militanta blockaderna mot nynazisternas 30 novemberfirande i Lund och Stockholm 1991 och 1992 (i Stockholm användes namnet AFA första gången 30 november 1991, efter att Stoppa Rasismen inte velat stå som organisatör för motdemonstrationen). På ett landsmöte på Bona folkhögskola i september 1993 samlades de antifa-grupper som hade börjat bildas i flera svenska städer och enades om att börja arbeta som nätverk under namnet Antifascistisk aktion. Den militanta antifascismen hade fått sin organisationsform. AFA var inte ensamma på gatorna. Trotskisterna och Ung vänster var via olika frontorganisationer också aktiva i att arrangera protestmöten, blockader och motdemonstrationer. Högern beskyllde vänstern för att ha retirerat in i antirasismen – inte helt utan poäng. Den radikala vänstern lade nog mer energi på att bemöta högerns monstruösa gatuformer under hegemoniskiftet – nynazism, abortmotstånd, kristen fundamentalism, högerpopulism, antifeminism –  än att samla kraft för att faktiskt försvara sig mot nyliberalismens attacker. Men nyliberalismen bar också på en andra natur, en mer progressiv sådan, i att vara tolerant mot minoriteters krav på rättigheter och erkännande – så länge det inte krävde en ekonomisk omfördelning. Vänsterns kom att färgas av nyliberalismen och identitetspolitiken kom att ersätta fördelningspolitiken eftersom det var den kamp som krasst kunde vinna segrar och inte befann sig i konflikt med den nyliberala ideologin.


Antifascistiska kampmetoder

Å ena sidan en aggressiv högerpolitik, å andra sidan identitetspolitiska framgångar. Det var den politiska hegemoni den militanta antifascismen växte fram inom. Grovt indelat kan vi säga att den antifascistiska strategin främst bestod av användandet av två metoder: deplattformering (no platform) och uthängningar. De antifascistiska militanta aktionerna samlades tidigt kring devisen ”Ingen plattform åt fascismen” och ”Inga gator åt fascisterna”. Ställda inför en våldsutövande nynazistisk rörelse handlade det i första hand om att utveckla en form av antifascistiskt skydd (”antifascism är självförsvar”) och som offensivt steg stänga ner de nynazistiska aktiviteterna, stänga ner deras lokaler, blockera deras manifestationer och bryta ner deras infrastruktur (”antifascism är angrepp”). Vi visste den hårda vägen: fick fascismen en plattform att växa använde de den för att angripa våra strukturer och begränsa minoriteters utrymmen. Det gick inte att tänka sig en liberal samexistens eller tolerans, våra rörelser var antagonistiska. Samtidigt var nynazismen under dessa år ett marginellt fenomen i samhället. Den militanta antifascismen kunde gynnas av att identitetspolitiska rättighetsrörelser hade medvind: även bredare och vänsterliberala rörelser kunde acceptera militant antifascism för att de såg extremhögern som ett hot mot minoriteters rättigheter. Det fanns en tyst acceptans för en antifascism som hade ett våldsövertag över gatunazismen.

Men det gällde inte bara att ha våldsövertag, utan även informationsövertag. Kartläggningar och granskningar av extremhögern var en väsentlig del av antifascismen. Tidningen Arbetaren hade en lång tradition av att vara en av de främsta granskarna av extremhögern i Sverige. Stieg Larsson skrev granskningar i Stoppa Rasismens tidning på 80-talet, med täta kontakter till Searchlight magazine i Storbritannien (bildade 1975). I Tyskland bildades Antifa Infoblatt 1987 och i Sverige hade AFA en egen researchgrupp (som sedan blev fröet till Researchgruppen), medan Stieg Larsson grundande Expo 1995. Granskningarna av extremhögern byggde på att det fanns ett brett fördömande av nynazistisk verksamhet och att ytterhögern därför utvecklade strategier att ge sin ideologi en ny förpackning eller arbeta i det dolda. Antifascistiska granskningar drog ut den verksamheten i ljuset.


Mot en nationalpopulistisk hegemoni?

Den ekonomiska krisen 2008 och de åtföljande åren av krishanteringar fick nyliberalismen (både i dess höger- och centristiska variant) att försvagas som politisk regim. Listan på länder där nationalpopulistiska partier nu tagit makten kan göras lång. USA, Brasilien, Polen, Ungern, Ryssland och Italien för att ta några. Ett nationalpopulistiskt konservativt block har i allt fler länder kommit att stå mot ett centristiskt teknokratiskt block som samlat socialdemokrater och liberaler, med en marginaliserad försvagad vänsteropposition. Antifascismen agerar därför i en förändrad samhällskontext. Den nationalpopulistiska rörelsen mobiliserar inte främst mot nyliberalismens ekonomiska konsekvenser utan mot nyliberalismens ”progressiva” sidor: skydd av minoriteter och erkännande av dessas rättigheter. Ett centralt fokus för nationalpopulismen har varit dess motstånd mot det de beskrivit som kulturmarxism, politisk korrekthet eller social justice warriors. De har lyft fram andra liberala värden, som yttrandefriheten, och utmålat vänstern som det stora hotet mot denna frihet. Därigenom har de försökt vända deplattforming-taktikerna och granskningarna mot sig till sin fördel genom att utmåla dessa metoder som vår tids allvarliga hot mot demokratin. Ett synsätt som de lyckats få konsensus med långt in i borgerligheten och den politiska mitten. Försök från antifascister att stänga ner möten och manifestationer bemöttes visserligen även från borgerligt håll på 90-talet som hot mot yttrandefriheten, men kunde alltid kontras med att mötena var ett hot mot utsatta grupper och inskränkte andra friheter. Med allt starkare högerpopulistiska partier i parlamenten har det senare perspektivet pressats tillbaka, medan det förra blivit hegemoniskt. Ett viktigt steg till denna förändring var att antifascisterna faktiskt vann slaget om gatorna på 90- och 00-talet, vilket tvingade extremhögern till andra arenor att föra sin kamp: alternativmedia och informationskrigande. Genom att själva ta kontrollen över narrativet, skapa direktkanaler till en egen läsarskara och bedriva ett kulturkrig på begreppen och värderingarnas plan – en slags högergramscianism – har höger på tio år lyckats förändra samhällsdebatten till sin fördel. Det har fått stora effekter för granskningarna och uthängningarna som en antifascistisk metod. Varje granskning har bemöts som propaganda vars syfte har varit att ge negativ publicitet och brunmåla högerpopulismen. Begrepp som nazism, fascism och rasism utmålats som stämplar för att tysta kritiska röster, antidemokratiska angrepp på yttrandefriheten och upprättande av en åsiktskorridor. De lagar som kommit till för att skydda minoriteter, som lagen om Hets mot folkgrupp (som utökats till att gälla sexualitet) har nu mött kritik även från borgerligt håll som en inskränkning av yttrandefriheten.

Spelplanen är därigenom förändrad. I det förra interregnumet var högerextremismen marginaliserade och sågs som ett demokratihot. Nu är den militanta antifascismen marginaliserad, medan högerextremismen har normaliserats och har ett beskydd både av nationalpopulistiska partier vid makten och ett större samtycke från bredare grupper i väljarkåren. Bilden kompliceras ytterligare när de nyliberala och socialdemokratiska krafterna, den förra periodens hegemoniska kraft, nu samlats som en centristisk politisk kraft i mitten och använder sig av rättighetsliberalismen för att upprätthålla väljarstöd från utsatta grupper. Nyliberala reformpaket kan nu utföras med vänsterstöd, med motiveringen att det håller högerpopulismen borta från politiskt inflytande. Vi vet att där högerpopulismen nu fått makten skrotas de vinster rättighetsrörelsen en gång vann, och de repressiva åtgärder som en gång använder mot ytterhögern vänds nu mot minoriteter och vänstern själva.

Det är här vi står idag. Nya tider kräver nya vapen. Granskningar och deplattformande kommer fortfarande spela en roll, men är idag långt mindre effektiva än de varit – och har i flera fall blivit rent kontraproduktiva. Ytterhögern försöker ofta provocera fram just dessa reaktioner från oss, för att de har utarbetat en propagandaapparat som kan vända våra svar till deras fördel. Utgången är fortfarande inte given, situationen är fortfarande öppen och högerpopulismens framgångar inte huggna i sten. Men för att besegra dem – utan att hamna i centrismens knä – behöver vi omvärdera de antifascistiska kampmetoder som utarbetades under nyliberalismen.  


Publicerat i Brand nr 1, mars 2019.

Ressentimentsvänstern

Varför är vänstern så grälsjuk just nu? Vi dränks i återkommande kulturdebatter och interna polariseringar. Organisationer och forum klyvs internt. Inre fiender ska pekas ut. Frågan som gnager bakom frustrationen är: varför sitter vänstern i en så bedrövlig situation, tappar mark hos arbetarklassen och förlorar sin bas till en framvällande våg av högerpopulism? Och svaret blir att allt är postmodernismens, queerteorins, 68:a-vänsterns, kulturrelativisternas, feministernas eller de postkoloniala akademikernas fel. Om vi bara blickar bakåt, till arbetarrörelsens storhetstid – eller åtminstone feminismens och nyvänsterns 70-tal – så kan vi återknyta till hur man gjorde då och skära bort den interna sjukan.

Vi bör aldrig vara rädda för debatter. Och vi måste alltid slipa våra argument, lära oss ta diskussioner och pedagogiskt – men även retoriskt – kunna förklara varför vi har rätt. Men vi märker samtidigt hur vissa debatter blir som ett gift. De skapar en moralism med krav på förbud och utrensningar, uthängningar (callouts) och symbolpolitik. Debatterna kidnappas av de frågor som är enklast att trigga, fastnar i de snabba flödena och stora känslorna. Vi tappar kontrollen över dem, kastar oss in i varje debatt utan en plan eller en egen agenda. Kulturdebatterna och flödesdiskussionen blir det monster som äter oss. Får oss att tappa tron. Fyllas av giftig bitterhet. Vilja ge upp hela skiten.

Det enda som känns glädjande är att nästan alla andra politiska läger verkar lika splittrade och grälsjuka internt. Och märkligt nog verkar fiendebilden överensstämma. Samma strömningar pekas ut som ansvariga för förfallet. Även om de av yttersta högerkanten dessutom tillskrivs ett visst etniskt drag.

Då är det bra att backa några steg. Och betrakta de morbida debatterna och monstergrälen politiskt, utifrån att det pågår ett hegemoniskifte. Vad gör ett sådant skifte med oss och de mål vi kämpar för?

Ett första steg är att erkänna att arbetarrörelsens (eller vänsterns, eller feminismens) historia är en historia full av misslyckanden. Vänstern har dött många gånger. Och tvingats resa sig igen, anpassa sig till en förändrad situation och basera sina kamper på de nya formerna av antagonism. Vi har haft en övermäktig motståndare i kapitalismen, som kunnat slå oss i spillror gång på gång och brutit upp de subjekt vår kamp utgår ifrån. De vinster vi gjort har med tiden vänts emot oss, de styrkepositioner vi byggt upp har undergrävts dag för dag. Tills vi stått inför en förändrad kapitalism som gjort att det vi baserade vår tidigare makt på nu blivit verkningslöst och försvagat.

Grovt och förenklat sett har vi i efterkrigstiden rört oss mellan två hegemonier. Den socialdemokratiska och den nyliberala, där de sociala, politiska och statliga krafterna kombinerats och förenats i vissa block, som knutit krav till vissa löften och institutionaliserade kanaler. Dessa hegemoniska perioder har rått i ungefär 30 år var.

Under en hegemoni naturaliseras en viss politisk samhällslösning och styrningsform. Det blir den pol allas politiska kompass ställer sig efter och relaterar till, även de i opposition. Den socialdemokratiska hegemonin – med motsvarande former av sociala kontrakt i länder där socialdemokratin var svag – upprättade en form av historiskt block där näringslivet och arbetarrörelsens intressen knöts till varandra, en samförståndspolitik där konflikten arbete-kapital fick en institutionaliserad medling (i Sverige i form av den svenska modellen och Saltsjöbadsavtalet) och uppbyggandet av en välfärdsstruktur, dit även medelklassens intressen knöts. Även högern tvingades förhålla sig till folkhemmet och den svenska modellen, ta den som given arena för politik och opposition. I det nyliberala skiftet (i Storbritannien och USA inlett i slutet på 70-talet, här i Sverige slutgiltigt genomdrivet i 90-talets början) upplöstes de historiska block den tidigare hegemonin baserats på upp. Efter en periods politisering och polarisering upprättades ett nytt nyliberalt block, dit även grupperingar och skikt som tidigare stött socialdemokratin knöts. Det blev den nya polen att ställa kompassen efter. Marknaden släpptes in i välfärdssektorn, freden på arbetsmarknaden bröts ensidigt, fackföreningsrörelsen försvagades efter en mängd riktade angrepp, de stridbara arbetarkollektiven förlorade sin styrkeposition när industriproduktion outsourcades och utlokaliserades globalt (med nya kamper som blossade upp med dem). Vi gick från lön till lån som bärande för att höja levnadsstandarden. Vi skulle alla bli homo economicus, ekonomiskt rationella individer verksamma på en global marknad. Kapitalismen åternaturaliserades, sågs som en opolitisk realitet varje politisk kraft och projekt behövde ta som given och oifrågasatt utgångspunkt. Mark Fisher beskriver det som en kapitalistisk realism: ”Kapitalistisk realism handlar inte om att folk identifierar sig positivt med nyliberalismen, utan handlar om naturaliseringen och därigenom avpolitiseringen av den nyliberala världsåskådningen”.

Den kapitalistiska realismen formade även de krafter som motsatte sig nyliberalismen, de sociala rörelser som uppstod i den och ställde krav på rättigheter. Nyliberalismen bestod politiskt inte bara av en reaktionär sida, som David Harvey lyft fram, med Thatcher, Reagan och Bushs konservativa familjepolitik och antifeminism som svar på välfärdsstatens nedmontering, eller aggressiva försök att krossa fackföreningsrörelsen. Den hade även en progressiv sida, som Nancy Fraser lyft fram. Den progressiva nyliberalismen öppnade en arena för rättighetskrav och stöd för erkännande av minoriteter. Så länge de ekonomiska drivkrafterna inom nyliberalismen inte ifrågasattes, så fanns ett utrymme att kunna ifrågasätta diskriminering, brist på representation och hinder mot social rörlighet.

Wendy Brown lyfter fram detta som en paradoxal spänning inom nyliberalismen, som kom att forma även motståndet mot det. Medelklassen blev den norm som privilegier och förtryck mättes utifrån, naturaliserad i politiken som den enda klassen, medan arbetarklassen försvann ut ur politiken som referenspunkt.

Just motsättningen inom (ny)liberalismens löften om å ena sidan individuell frihet och individualism, å andra sidan löftet om social likställdhet och politisk universalism, menar Brown gav upphov till en internaliserad motsättning. Hon använder Friedrich Nietzsches begrepp ressentiment för att beskriva denna internalisering. Ressentiment är känslan som uppkommer ur att vara utsatt för en oförrätt eller kränkning, när den införlivas och görs till en del av personens självuppfattning. Du ansvarar själv för ditt självförverkligande, men misslyckas konstant i mötet med sociala strukturer – och ansvaret faller tillbaka på dig. Vi sitter fast i de strukturer oförrätterna uppkom i, de som matar oss med krav på egenmakt och föder vanmakt. Istället för kollektiv kamp leder det till en bitterhet och ett hämndbegär, hämnden ger en bedövning som övertrumfar skadan. Brown tar detta resonemang ett steg till. Hon menar att det leder till krav på erkännande av ens oförrätt och krav på representation i egenskap av just utsatt – vilket låser dessa kamper i de strukturer där oförrätterna uppkom. Problemet är att det blir en reaktiv och bevarande hållning, snarare än aktiv och överskridande. Det förtryckta subjektet blir ens identitet, att framhålla sin utsatthet den enda källan till erkännande och någon form av makt och rätt. Kampens innehåll kommer att bestämmas av det förgångna (förtryckets historia), menar Brown, snarare än möjligheten till en annan framtid. Snarare än att hota strukturerna reproduceras vanmakten.

Wendy Brown är mest känd som kritiker av identitetspolitiken, en kritik framlyft inifrån och med en vilja att utveckla kamperna, men hennes diskussion om liberalismens ressentiment är mycket mer omfattande och kritiken riktas lika mycket mot vänstern. Det är nyliberalismens ressentiment vi nu ser brisera över hela det politiska spektrumet, från den reaktionära högerpopulismen till den nostalgiska vänstern. Det blir extra tydligt i en period där nyliberalismens hegemoni har börjat falla, efter den ekonomiska krisen 2008. Vågen av krisrevolter misslyckades och socialdemokraterna gick upp i ett teknokratiskt mittenblock för åtstramningspolitik. Det nyliberala blocket har nu börjat bryta samman, misslyckas att artikulera krav och dess löften har visat sig omöjliga att infria. Nyliberalismens kris visar sig även som identitetspolitikens och den teknokratiska socialdemokratins kris. Kompassen snurrar, utan några poler att ställa in sig efter.

För Brown är ressentimenten och vanmakten symptom på förluster. För vänsterns del kopplar hon dessa ressentiment till dess långa borttynande som ett politiskt alternativ, som accelererade från 1956 till 1991.

Vänsterns historia är tätt förbunden med modernitetens genombrott, med en tro på progressiva framsteg mot ett historiskt mål (telos), förnuftets emanciperande och befriande natur, samt människan som historiens skapare. Arbetarrörelsens, realsocialismens och välfärdsstatens förlust mot kapitalismen har följts av liberalismens sammanbrott. Moderniteten har tömts, dess löfte svikits, menar Brown.

För vänstern och arbetarrörelsen betyder det att framtiden grusats. Det finns inte längre något klart telos, ett mål och riktning. Men trots att det godas telos försvinner, finns längtan efter det goda kvar, vilket kan leda till en vägran att acceptera förlusten av teleologin, idén om historiens progressiva utveckling. Och till en vänster som försöker bita sig fast vid de rester av en historisk berättelse som håller kvar föreställningarna om historiens progressiva framskridande, såsom en universell politisk identitet (den homogena och enhetliga ”klassen”, ”könet”, ”folket”). Det är förståeligt att när det går dåligt vilja vända sig tillbaka till när det gick bra, men den impulsen leder fel. Frihetsbegäret, för att tala med Nietzsche, vänds till vanmakt, en vilja till makt mot sig själv. Sorgen efter modernitetens och liberalismens svikna löfte ”blir melankolisk även av den anledningen att vi upplever att löftet inte bara har dött utan även att det har förråtts”.

I det läget blir vänstern defensiv, ängslig och känslig, menar Brown. Den ägnar sig åt symbolhandlingar och moralism och kännetecknas av en mentalitet av att vara under belägring. Identitetspolitikens kritiker blir lika identitetsfixerade och fokuserade på historiska oförrätter som de strömningar de kritiserar. De inom vänstern som problematiserar och dekonstruerar problemställningarna ses som besvärliga och beskylls för att vara orsaken till att modernitetens värden förlorats. Ilskan riktas inåt, i vanmakt.

Det är här de ständiga kulturdebatterna och interna positionsstriderna blir problematiska, menar Brown. De lyckas inte skapa en ny framtid åt oss, ge hos nya (icketeleologiska) målsättningar och projekt. Vi kommer aldrig fram till att diskutera hur vi skapar kollektiv makt, utifrån den mångfald och heterogena sammansättning vi har inom dagens kapitalism. Grälen avleder vår uppmärksamhet, dränerar vår motivation och tränger undan våra försök att bygga makt. Istället för att försöka finna det gemensamma i vad vi vill tillsammans, trots våra skillnader, blir vi låsta i vår historia. Browns lösning är att förespråka en förskjutning från ”jag är””jag har utsatts för, det här är min historia” – till ”jag vill det här för oss”. Att hitta fram till en diskussion om hur vi skapar en gemensam framtid.

Det är här möjligheten i en hegemonikris ligger. När block luckras upp blir politiken för en stund åter möjlig, det går att formera nya vi, förbinda krav och kamper i gemensamma projekt – inte utifrån vår gemensamma historia utan utifrån vår gemensamma framtid, en gemensam färdväg trots våra olikheter och skilda erfarenheter. Vi har möjlighet att sätta ut en egen kompassriktning, rita ut vår egna Portolankarta för en gemensam färd.

(Publicerad i Brand 2, 2018, ”Tid för monster”)

Den globaliserade klassen

I Marx politiska texter sågs arbetarklassens styrka komma ur hur den sattes att samverka inom produktionen. I fabrikerna blev arbetarna en kollektiv homogen massa som gavs en kollektiv antagonistisk organisationsform. Fabriken skapade sin fabriksarmé. Fabriksorganisationen gav proletariatet den organisering och det vapen – strejken – som gjorde att de kunde formera sig som ett subjekt: som arbetarklass.

Klassen massifierades, homogeniserades, organiserades. Så såg det ut då, ända fram till sjuttiotalet. Så ser det inte ut nu. Kapitalets offensiv mot den organiserade arbetarklassen från sjuttiotalet och framåt har brutit upp arbetarklassens massammansättning och spritt ut den, både över hela samhällsfältet och transnationellt. Klassen är nu fragmenterad, heterogen, skiktad och global. Globalt har proletariatet aldrig någonsin i historien varit så stor som idag. Men dess spridning är inte jämt fördelad över jorden. Kapitalet bryter upp och nysammansätter, avproletariserar och återproletariserar befolkningarna globalt.

Massproletarisering och massmigration
Så hur ser arbetarklassens sammansättning ut idag? Uppbrytandet av industriproduktion i de tidigare centrumländerna har kombinerat med en kraftig återproletarisering av den globala periferin. En ny industriell arbetarklass växer kraftigt. Proletarisering innebär att driva bort befolkning från andra försörjningsmöjligheter, såsom jordbruk och tillgång till allmänningar. Det har främst skett genom att slå ut allmänningar, monokulturell export och landgrabbing. Industrijordbruket har tagit över de bördigaste jordarna. Mellan 1980 och 2010 minskade andelen av befolkningen som arbetade inom jordbruk från 56% till 35%, och andelen fortsätter sjunka. Jordbruket bedrivs vid sidan av säsongs eller extraarbete. Proletariseringen leder till att hundratals miljoner arbetare migrerar (enbart i Kina antas det röra sig om 150-200 miljoner), flyr massfattigdom på landsbygden och söker sig till metropolregioner. 2010 bodde för första gången hälften av jordens befolkning i städer. Det är här den globala överbefolkningen koncentreras. Många livnär sig i en skuggekonomi, den informella sektor som växer kring storstäderna, med extrema exploateringsformer. Summan av de pengar migranterna skickar hem till sina familjer är tre gånger större än det globala biståndet.

Skiktningar
Globala proletariatet domineras inte längre av heltidslönearbetaren, utan har många varianter. De andra formerna av arbete går inte att reducera till enbart reservarmé. Av de tre miljarder som utgör det globala proletariatet får hälften sin huvudförsörjning genom sidosysslor och självhushållning (”subsistence activities”). Det rör sig om den delen av proletariatet som rör sig mellan massarbetslöshet, säsongsarbetande småbönder i självhushållsjordbruk, självanställda egenföretagare (rättare sagt, ”självexploaterande former av proletarisering”: entreprenörer, frilans, gatuförsäljare, små butiksägare, plattformsekonomin) och ofria arbetarrelationer (slaveri, skuldsatta, fångar, militärt arbete, åtgärdsplacerade, workfare).

Nyindustriella arbetarklassen
Industriproletariatet är fortfarande en bärande del av proletariatet, men det har skett en arbetsdelning och förflyttning från centrum till periferi. Det nyindustriella proletariatet har varit rätt stabilt i antal i decennier, trots att jordens befolkning fördubblats och produktionen tredubblat sin varuproduktion (1970-2011). Produktionsprocessen fördelas alltså hierarkiskt globalt. Medan kapitalismens högre företagsfunktioner koncentreras till dess centrum i väst, där lönenivåerna fortfarande ligger på en globalt relativt hög nivå och lyckats försvara en viss nivå av arbetsrätt, har logistiken och kommersiell distribution flyttats ut till semiperiferi med prekära ung arbetskraft. Manufaktur, montering och avfallshanteringen förlagts till periferin, där lönearbetet flyter samman med den informella ekonomin.

Men även i väst märks skiktningen tydligt, med arbetets multiplicering och expansion av av serviceyrken i cirkulationen, finans och reproduktionen. Reallönerna sjunker, en fjärdedel räknas som ”working poor” (arbetar, men ändå i relativ fattigdom) – även om kreditboomen 2001-2006 sköt upp och lyckades tillfälligt dölja fattigdomen genom att göra det lättare att skuldsätta sig. Prekära anställningar ökar och gör alla anställningar osäkrare. Samtidigt ökar managementjobben, enligt en ILO-rapport utgör de 15% av arbetskraften. Det rör sig om arbetsledare, koordinatörer och konsulter, ett nytt mellanskikt som pressar lönerna neråt. De stora industricentren har brutits upp och spritts ut, men nya masskoncentrationer av arbetskraft sker i megasjukhus, matfabriker, call centers, distributionslager, megauniversitetet och megafängelser.

Avproletarisering
Den kapitalistiska produktionen både proletariserar (slår ut andra försörjningsformer) och avproletariserar (effektiviserar bort arbeten). Historiskt har denna motsättning lösts genom kapitalets och produktionens expansion, friställda arbetare har gått till nya expanderande sektorer.

Det enskilda kapitalet strävar alltid att minska sitt beroende av arbetet för att pressa sina kostnader och maximera sin vinst. Det har skett genom att slå sönder arbetarklassens organisatoriska styrka, automatisera, omorganisera eller relokalisera produktionen. Automatiseringen är ingen enkel process, den flyttar bara på var arbetet utförs. De nya maskinerna tillverkas någonstans, och kräver arbete för att tas fram. Maskinparken måste underhållas, utvecklas, uppdateras och bytas ut, i allt snabbare hastighet. Kostnaderna tenderar att skena iväg.

Den ökade proletariseringen – en växande arbetskraftsreserv och potentiell arbetarklass – har historiskt ätits upp av en växande produktion, som sysselsatt allt fler. Men så ser det inte ut längre. Efter den exceptionella boomen i produktion och kapitalackumulation i efterkrigstiden, har ackumulationen dalat sedan sjuttiotalet. Produktionens expansion matchar inte proletariatets expansion. Istället har vi ett växande överskottsproletariat, som rör sig mellan arbetslöshet, sidojordbruk, informella sektorn och tillfälliga arbetsuppgifter.

Processad produktion
Dessa två dynamiker pågår parallellt inom kapitalismen. Dels (a) den ökade samverkan inom produktionen, den kollektiva produktivkraft som skapas när arbetarna kombineras att arbeta ihop. Historiskt skedde det först i manufakturer, därefter fabriker och nu har löpande bandet spridits ut i samhället. Produktionen har blivit en lång produktionskedja och global försörjningslinje av varor som processas vidare. Vi processar delprodukter snarare än producerar färdiga produkter på våra arbetsplatser, som länkar i längre produktionskedjor. Samverkan i produktionen sker nu på ett samhälleligt plan och konflikterna inom produktionen sprids ut i hela samhället. Och dels (b) hur den ökade produktiviteten gör arbetskraft överflödig, skapar större ojämlikhet, skiktningar och fattigdom. Tendenser och mottendenser. Det ökar proletariatet, ökar den arbetslösa reservarmén och ökar massan oanställbara överskottsproletärer.

Logistiken underordnas produktionen
Denna utspridda produktion är möjlig genom 80- och 90-talets logistikrevolution. Kapitalismens största omorganisering av produktionen har skett genom att underordna cirkulationen under sig. Postfordism, toyotism, just in time-leveranser, lean-produktion, inventeringshantering bygger på denna omorganisering av cirkulationen. Streckkoder, skeppscontainrar, motorvägar, fiberkablar och satelliter är den logistiska förutsättningen för att globalisera produktionen. Kapitalet strukturerade på så sätt om produktionens tid och rum, som den alltid gjort under sin utveckling. Omorganiserandet av cirkulationen ger kapitalet snabbare omslag, värdet i produktionen realiseras snabbare och kan fortare återinvesteras i ny produktion. Genom styrningen av försörjningskedjor integreras råvaruleveranser, fabrikerna och konsumtionen i varandra. Problemet för kapitalet är att det utspridda löpande bandet är sårbart, påverkas en länk påverkas hela produktionskedjan. Det ger därmed arbetare inom cirkulationen en privilegierad position, med möjlighet att orsaka stora störningar. Logistikrevolution kräver därför en cybernetisk styrning över flödena och processerna för att undvika flaskhalsar. Omorganiseringen i cirkulationen handlar så sätt om att garantera kapitalets reproduktion, hur snabbt värdet i produktionen kan realiseras och återinvesteras.

Den sociala reproduktionen och allmänningarna
Alla former av produktion och social reproduktion är nära relaterade, en förändring i den ena påverkar den andra. Historiskt i kapitalismen har kvinnor skött det reproduktiva arbetet i hemmet. Det har historiskt varit främst arbetarkvinnorna som tagit kampen om arbetskraftens reproduktionskostnad, som sett hur vinster i fabrikerna genom högre lön togs igen genom högre priser utanför och åts upp av ökade levnadskostnader. Kampen mot dyrare levnadskostnader har därigenom i praktiken varit en kamp för att lönen ska räcka till mer – och lika viktig som arbetarkamperna för höjda löner. Det är kvinnor som världen över stått längst fram att försvara allmänningarna, den mark och resurser som kunnat garantera överlevnaden, som inte täckts av lönen. För att kunna proletarisera befolkningsskikt behövde kapitalet inhägna allmänningarna och undanröja dem som alternativ försörjningskälla.

Den sociala reproduktionen har alltid rört sig i skiftet mellan offentligt och privat, och varit ett område för styrning, befolkningspolitik, social ingenjörskonst, offentliga utgifter, manipulation och moraliska regleringar. Under den fordistiska välfärdsstaten kunde delar av det obetalda reproduktiva hemarbetet – efter kamp – föras över till välfärden och betalas gemensamt genom skatt snarare än ofta indirekt via mannens lön. Den andra sidan av detta var att det under gav det staten en större kontroll över arbetskraftens reproduktion. Allmänningarna blev sociala allmänningar, införlivades i den offentliga sektorn.

Offentlig sektor vs allmänningar
En del av nyliberalismens offensiv blev att öppna upp det offentliga för marknaden, att sätta avgifter på allmänningar (vatten, sjukvård, utbildning). Kvinnors oavlönade reproduktiva arbete har använts som en chockabsorberare under nyliberalismen, som den ekonomiska krisen kunnat rullas tillbaka på när välfärdsstaten plundrats och krympts. Statens roll minskade för den sociala reproduktionen. Nyliberalismen befria kapitalet från ansvaret att reproducera arbetskraften. Istället ökade under nyliberalismen serviceindustrin och de hushållsnära tjänsterna, som tog över många av välfärdsstatens funktioner för den sociala reproduktionen, men nu som varor och tjänster att köpa. Inom hemarbetet skedde inget teknologiskt språng, som inom produktionen och cirkulationen, utan arbetet sker i hög grad fortfarande igenom lågkvalificerade tjänster och en expanderande låglönesektor för hushållsnära tjänster, ofta utförda av migrantkvinnor.

Reproduktivt arbete
Kamperna inom reproduktiva sektorn rör sig därför mellan oavlönat och avlönat arbete, kring prisnivåer, avgifter och tillgången till allmänningar, kring marknadsutsättning i en formell och informell sektor. Kapitalets omstruktureringar genom avproletarisering och återproletarisering drabbar kvinnor först. Det är kvinnorna som drivs in eller ut ur serviceindustrin och offentliga sektorn, som drivs bort från självhushållsjordbruk och in i hushållsnära tjänster. Hemmet har aldrig varit enda platsen för den sociala reproduktionen – och hemmet har ofta även varit en plats för produktion. Globalt sett ökar de ofria arbetsformerna för kvinnor, det informella arbetet ökar och arbetsdelningen mellan kvinnor ökar. Den ökade kvinnoproletariseringen och inträdet på arbetsmarknaden går parallellt med en ”feminisering av arbetet”, med osäkra anställningar, ökade löneklyftor.

Återprivatiseringen av den sociala reproduktionen åtföljs dessutom av en allt aggressivare hållning mot kvinnor, en kamp över kontrollen över sexualiteten och den biologiska reproduktionen. I flera länder börjar aborträtten inskränkas och har återigen fört upp kampen om rätten till sin kropp som central fråga för feminismen igen.

Den globala sociala strejken
Tanken är att i en serie blogginlägg följa den diskussion som förts inom den radikala kommunistiska och autonoma rörelsen de senaste åren om arbetarklassens globala sammansättning och relationen mellan dess kamper inom produktionen, cirkulationen och reproduktionen för att politiskt nysammansätta sig. I texterna kommer jag försöka summera de texter vi läst i Centrum för marxistiska samhällsstudiers studiecirkel om sociala strejken – och som bland annat låg till grund för tidningen Brands temanummer (2/2016). Den ovanstående texten skrevs till det Brandnumret, men lyftes ut.

Jagad av grodor

Det pågar ett drev mot mig. Det är inte första gången och jag tar det med ro. Det är däremot första gången drevet är internationellt och spänner från nazister till moderater.

Det hävdas att jag beordrat antifascistiska aktivister att misshandla journalister under toppmötesprotesterna i Hamburg. Det finns ingen substans i påståendena.

Protesterna i Hamburg var på sätt och vis ett jubileum för mig. Det var tionde gången jag deltog i en toppmötesprotest. Det pågår alltid en mångfald aktiviteter, forum, demonstrationer och aktioner – såväl ickevåldsliga som militanta – riktade mot varje sådant möte. Vill man ta pulsen på läget inom den europeiska vänstern, är det ett utmärkt tillfälle att få en översikt. För första gången hade jag inga uppgifter, arrangerade inga mötespunkter, aktiviteter eller arbetade i de alternativa mediecentren. Jag minglade bland de 100 000 rörelseaktivisterna och besökte alternativmöten, samlade på mig material, träffade folk, deltog i demonstrationer och gjorde intervjuer. Jag passade på att träffa de kollegor som skriver och gräver om extremhögern runt om i europa, personer jag samarbetar med genom Researchgruppen.

Det gick tidigt ut ett larm i antifascistiska researchkretsar att personer från yttersta högerkanten rörde sig i aktiviteterna och filmade dessa inifrån. Sammansättningen på gruppen är intressant och säger väldigt mycket om hur den alternativhöger som vuxit fram de senaste åren fungerar som ett paraply för en rad olika strömningar: etnonationalister, identitära nyfascister, radikaliserade libertarianer och människor ur den konspirationsteoretiska ”sanningsrörelsen”.

Grupperingen som pekades ut bestod av:
* Lauren Southern – kanadenisk före detta libertarian som under våren lämnat The Rebel Media och gått över till Alt-right-scenen.
* Luke Rudkowski – konspirationsteoretiker som driver ”We are change”, av amerikanska antirasistiska watchdogorganisationen Southern Poverty Law Center betecknad som ”conspiracy-obsessed, antigovernment ’Patriot’ movement”. Rudkowski tillhör den rörelse konspiracister som följer efter Bilderberggruppens möten, och där intervjuats av bland annat svenska Partiet De Fria och tyska konspiracisten Max Bachmann – som också ingick i gruppen kring Southern och Rudkowski.
* Max Bachmann gör videorapporter för antisemitiska konspirationskanalen Eingeschenkt TV och har goda kontakter med den identitära rörelsen i Berlin.
* Rudkowski började båda sin bana med att livestreama Occupy Wall Street, utan aktivisternas medgivande, precis som den siste i gruppen, Tim Pool – känd i Sverige för sin resa för att besöka ”no-go-zonerna” Rinkeby och Rosengård i februari.
* Senare anslöt också Marcus DiPaola, som filmade för den obskyra kanalen Heavy, ökänd för att ha sänt Islamiska statens avrättningsvideos ocensurerade.

Lauren Southerns stopp under G20-protesterna var bara en anhalt påväg mot Medelhavet, där hon liverapporterar från den franska nyfascistiska organisationen Generation Identitaires båt, som just påbörjat patrullering utanför Libyens kust för att hindra migranter att ta sig till Europa – ett identitärt medborgargarde till sjöss.

Foto: Soeren Kohlhuber

Foto: Soeren Kohlhuber

Rudkowski, Southern, Bachmann och Pool fångades på bild av en grävande journalist på onsdagen i en manifestation, och bilderna spreds i G20-protesternas livetickers. Ingen av personerna hade presslegitimation eller kunde identifiera sig som journalister. Southern blev igenkänd eftersom hon gick öppet med en blå tröja med identitärt motiv i manifestationerna. Deras närvaro var därför välkänd och varje steg de tog i den antikapitalistiska demonstration Welcome to Hell rapporterades om på Twitter. På grund av uppmärksamheten försökte Pool, Southern och Rudkowski dra sig undan på en krog vid manifestationens samlingsplats, berättar de i sina videos. Lauren Southern och Tim Pool avvek, och istället kom Marcus DiPaola. Marcus DiPaola, Max Bachmann och Luke Rudkowski fortsatte in i demonstrationen, men blev igenkända igen. Rudkowski kom bort från de andra två och blev påhoppad. Därefter blev även DiPaolo påhoppad.

Det är där jag kommer in i bilden. Jag går vid sidan av demonstrationen och hör hur folk börjar skrika ”nazister”. När jag kommer fram står DiPaola på knä på marken med händerna i vädret. Eftersom han inte förekommer på bilden från onsdagen var han obekant för mig, men jag kände igen tysken Bachmann, som ställt sig vid sidan av och filmade. Jag fotade honom, frågade folk som stod där vem han var och gick fram till Bachmann och visade bilden på honom och Southern. Han nekade att känna henne, påstod sig inte veta vem det var men i videos inspelade efter händelsen berättar hon att de möts på möten flera gånger. Jag sade till honom att han borde gå därifrån. Mer än så var det inte. Det handlade om några minuter, och jag såg inga slag utdelas under den tiden. Allt gick lugnt till och DiPaola och Bachmann lämnade platsen.

Bachmann blev återigen igenkänd senare på dagen av antifascistiska aktivister och blev slagen. Det hade jag inte heller något att göra med. Hans bild hade då legat ute i över ett dygn och var spridd i alla protestflöden.

De fem personerna är alla frilansade videoreportrar, med olika koppling till alt-rightrörelsen, och lever på donationer för sin streaming vid demonstrationer på youtube. De lade efter dagen upp sina filmer på sina konton, med en stor internationell spridning. I Sverige uppmärksammade Fria Tider och Partiet De Fria (nära stående Rudkowski) händelsen och startade sitt drev om att jag skulle varit hjärnan bakom attackerna. DiPaolo kontaktades av Carl Norberg från De Fria och hörde i sin tur av sig till mig med en rant där han pekade ut mig som uppviglare, trots att hans egna film visade att jag kom till platsen först efter han hamnat på marken.

Hans spekulationer och gissningar togs av hans följare som en sanning. Hans twitterrant plockades upp och fördes vidare av bland annat Hanif Bali, Lars Bäckman, Johan Lundberg och terrorexperten Magnus Ranstorp. Rebecca Uvell hoppade på tåget, efter tips från Avpixlats Jan Sjunnesson. En stor del av trollen som försökt bombardera mig med påhopp och hot går att koppla till svenska alt-righttrollscenen och – förvånande nog – det nya partiet Medborgerlig samling. En blåbrun smet. Hundratals trollnamn och interessanta kopplingar att gräva vidare på, att spara till regniga sommardagar.

Drevmodellen är enkel att genomskåda. Den bygger på Saul Alinskys klassiker Rules for radicals – en vänsterklassiker från tidigt sjuttiotal om hur rörelser utan resurser (tex ett svart bostadsområde) kan göra motstånd mot en resursstark motpart (tex en slumvärd eller stort företag). Handboken ger några enkla knep: utse EN individ att hålla ansvarig för det som skett, tillskriv honom negativa saker, försök isolera honom från alla andra (kontakta affärspartners, finansiärer, kunder), gör attacker som ”ditt folk” uppskattar och njuter av, gör det jobbigt för motparten, trappa upp, använd din utsatthet som redskap och använd attacker mot dig för att stärka bilden av dig som underdog och skapa sympatier. På så sätt kan den resursstarkes resurser bli hans svaga punkt, och den resurslöses resurslöshet hennes styrka.

Det är bara ett krux att använda den metoden: den funkar inte att använda på andra resurslösa. Den biter inte på mig.

Så jag chillar på med min semester.

Over and out.

Alternativmedia – från vänster till höger

Tror du memer är ett nytt fenomen? Något som uppkom med internet? Sorry. De tillhör historiens vanligaste propagandaform, den första formen av massmedia.

Backa femhundra år. Det europeiska feodalsamhället låg i ruiner, reformationen slet sönder den katolska kyrkan, nationalstaterna började formeras och stora bonderevolter svepte över kontinenten. Johannes Gutenberg hade seklet innan – omedveten om att kineserna redan hade använt en liknande teknik under lång tid – utvecklat en metod för mekanisk boktryckning med utbytbara lösa typer. Massfabriceringen av böcker hade påbörjats, men enbart för ett högre läskunnigt samhällsskikt. Under 1500-talets bonderevolter och reformationsrörelse började man propagandistiskt använda tryckpressen för mobilisering. Restpappret vid boktryck gick ju att använda till att trycka enkla nidbilder på och dela ut till ej läskunniga småbönder. Nu uppstår flugblätter – flygblad, som masspropaganda. Bilder av påven som dekadent djävul. Under första halvan av 1600-talet trycktes 10 000 sådana enkla pamfletter. Det blev ett avgörande propagandavapen.

Alternativmedias historia ser ut just så. Ny teknik för masskommunikation möter rörelser för social förändring. Propagandakanaler utvecklade av stater i krigföring löper parallellt med subversiva rörelsers nydanande användning av både ny och gammal teknik på sätt som det inte riktigt var tänkt. Å ena sidan det avantgarde som varit ”early adopters”, de som tidigt har varit med och utvecklat en ny kommunikationsteknologi eller hittat sätt att använda dem på, innan de blivit reglerade, kontrollerade och kommersialiserade. Å andra sidan de som börjat använda en redan etablerad struktur, som nu blivit så billig och lättillgänglig att rörelser med knappa resurser kunnat börja använda dem. Kanske till och med plocka upp redan förbisprungna, begagnade och övergivna kommunikationskanaler, för att använda på ett nytt sätt. Ta gamla radiosändare till heders för att sända piratradio, använda pappersrester till flygblad, skapa Facebookevents för snabba massmobiliseringar. Bryta ny mark och plundra soptippen.

Tekniska innovationer skapar i sig själva ingen rörelse, men rörelse underlättas alltid av tillgång till enkla och billiga masskommunikationskanaler.

De senaste hundra åren har korsbefruktningen mellan konstnärsavantgarde, aktiviströrelser, tekniknördar och politiska journalister ofta fungerat banbrytande. Det går att se flera vågor som öppnat upp för utvecklandet av nya masskanaler och medieformer som bygger på deltagande underifrån. Den elektriska tryckpressens införande i mitten av 1800-talet möjliggjorde stora billiga upplagor, ”penny press”, för media som riktade sig till massan, inte bara eliten. Den borgerliga offentligheten började därmed utmanas av olika former av motoffentlighet underifrån. Arbetarrörelsen kunde starta egna tidningar i massupplaga, vilket inte bara gjorde politisk organisering och propaganda enklare. Det underlättade även utvecklingen av en egen arbetarkultur.

Vid förra sekelskiftet växte den så kallade gula journalismen fram i USA, främst kring New York Times – en sensations- och tabloidjournalism med braskande rubriker, där mediedrev och makthavargranskningar mer och mer utgjorde viktiga beståndsdelar. På 1960-talet förenklades tryckprocessen genom offsettryck och fotokopiatorer, billiga tekniker som inte krävde någon förkunskap att använda. Undergroundkulturen, do it yourself-tidskrifter, nyhetsbulletiner och fanzines växte därför fram. Nu blev inte bara masspridning möjlig, utan även massanvändning. Det var nu ”alternativmedia” som beteckning började användas för denna nya oberoende rörelsemedia underifrån. Alternativmedia gav upphov till en ny form av journalistik, som skilde sig från den gula journalistiken. Istället för att använda myndigheter som bärande källor, lät oberoende media andra röster höras. Källor utanför institutionerna lyftes fram. Alternativmedia var oftast vänster och ideologisk. Den kritiserade mainstreammediernas påstådda neutralitet och objektivitet genom motinformation och egna motundersökningar.

I mitten av 1990-talet formulerade radikala aktiviströrelser en annan medial interventionsform, ofta i polemik mot alternativmedia. Geert Lovink och David Garcia kallade metoden taktisk media. ”Taktisk media är en media för kris, kritik och opposition. Detta är både dess källa till makt (”Ilska är en energi”, John Lydon) och samtidigt deras begränsning. Deras hjältar (och hjältinnor!) är aktivisten, nomadiska mediekrigare, prankstern, hackern, gaturapparen, kamikazevideofilmaren, de är glada negationer, alltid i jakt på en fiende”, skrev Garcia och Lovink. Alternativmedia hade byggt på att skapa egna gräsrotsmediestrukturer utanför mainstreammedia. Men taktisk media såg snarare hur man kunde ockupera det offentliga rummet, ta sig in i den borgerliga offentligheten för att nå masspridning och skapa mediala interventioner. Taktisk media använde sig av metoder som detournering (att använda populärkultur för andra syften, till exempel byta ut texterna i serietidningar eller undertexterna i filmer till egna budskap), culture jamming och adbusting (manipulera budskapet i media och reklam), kommunikationsgerilla (fejkade nyheter, skapa spektakel, moralpanik, blåsningar genom interventioner), hacking och läckor. Fax, e-post, internet och mobiltelefoner skapade nya möjligheter att agera kommunikativt. Grupperingar som autonome a.f.r.i.k.a. gruppe, Ubermorgen, Critical Art Ensemble, ®™ark och The Yes Men skapade inga egna medieplattformar, utan tog sig in i andra etablerade kanaler för att där skapa kortslutningar.

Det gemensamma för alternativ och taktisk media var betoningen på att bryta ner gränsen mellan konsumenter och producenter. Alla kunde delta i att skapa media. Diskussionen försköts från att handla om medias innehåll till att se innehållet som mediet. Att inte bara vara emot mainstreammedia, utan att skapa egna kanaler och medieaktioner. Jello Biafra, Dead Kennedys gamla sångare, formulerade det under globaliseringsrörelsens uppsving i slutet av 90-talet som ”Don’t criticize media, become media”. Denna slogan kom att bli ledstjärna för en ny generation medieaktivister.

Medieaktivismen som växte fram under 00-talet byggde mer på interaktion och deltagande. Alla kunde bidra med sina pusselbitar till beskrivningen av en händelse, genom att själva vara med och rapportera, fotografera och filma. Independent Media Centers (IMC, även kallat Indymedia) som växte fram som ett globalt nätverk byggde på dessa principer. I medieaktivisternas retorik stod nya media mot gammelmedia, alternativmedia mot mainstreammedia, motoffentlighet mot (borgerlig) offentlighet. Med en mobiltelefon i handen hade du alla redskap du behövde.

Även den svenska alternativmediescenen följde samma utveckling. Men vid 2000-talets mitt började alternativmedia här tappa mark. Eller rättare sagt, det skedde ett skifte från vänster till höger. I dag har ”alternativmedia” snarast kommit att bli ett högerbegrepp, för att användas om brunhögern och de konspirationsteoretiska foliehattarnas mediekanaler. Vad hände egentligen?

Det enklaste svaret är att de autonoma medieprojekten (till exempel Dagens konflikt, Yelah, Motkraft, Indymedia Sverige och Socialism.nu) tappade mark och försvann när den utomparlamentariska aktiviströrelsen försvagades. Men det går även att spåra minskningen till förändringarna i kommunikationsplattformar under mitten av 00-talet. Vänsterns alternativmedier, som allt mer berodde av internet, klarade inte av att nätet samtidigt blev socialt inhägnat och massbrukarbaserat. Stora nätplattformar av centraliserade inhägnade forum, som Facebook, Google, Twitter, Youtube, Snapchat och Instagram, hade successivt tagit utrymmet från alla andra nätforum. De monopoliserade nätkommunikationsformerna till sina plattformar och flöden.

Istället för att sälja tjänster och varor till konsumenter på nätet, byggde sociala medier på att sälja användare till företag. De slutna forumens möjlighet till social interaktion och masspridning blev det de kunde locka brukare med. Detta ledde till att de sociala nätverken privatiserades. Nätaktivisten Rasmus Fleischer gick så långt att han beskrev sociala medier som en kontrarevolution och backlash mot den amatörutveckling av egna alternativstrukturer som skedde på nätet från mitten av 1990-talet fram till mitten av 00-talet. De senaste årens massprotester har varit beroende av att använda dessa centraliserade plattformar för att nå ut, kanaler som stått helt utanför deras egen kontroll och lätt kunnat användas emot dem (censureras, stängas ner, övervakas).

Men även massanvändningen av dessa nätplattformar skapade problem för vänstern. Sociala media visade sig vara en tacksam arena för oerhört snabb masspridning, utan att passera genom några verifierande medieprojekt. Nu kunde vem som helst göra ett event, kalla till en demonstration eller motaktion, utan att ha en organisation i ryggen, någon demonstrationsvana eller ambition till uppföljning. Snabbheten kunde snabbt skapa virala fenomen, moralpanik och drev – utan någon redaktion som kunde stoppa eller verifiera informationen. Politisk initiativförmåga fördes över till individnivå.

Metoden med användande av taktisk media gjorde inte saken bättre. Taktisk media skapade inga egna permanenta alternativa strukturer utan var beroende av att verka inom andra forum, som tolkade och rapporterade kring aktionerna och därmed spred budskapet. De gerillametoder som användes för att skapa förvirring i och misstro mot mainstreammedia kan i backspegeln ses som en föregångare till den sorts desinformationsstrategi som nu satts i systematisk användning i stormakters informationskrig och hybridkrigföring kring geopolitiska konflikter. Metoden med desinformation som taktiskt vapen känns inte så lockande i en tid av extremhögerns massiva användning av klicklockande omvinklade nyheter från mainstreammedia eller fejkade nyheter.

Journalisten Evgeny Morozov påpekar att dessa två fenomen, den snabba desinformationsspridningen och de privatiserade sociala medieplattformarna, hör ihop: ”Problemet med fejknyheter är hastigheten och hur lätta de är att sprida, och de existerar främst på grund av att dagens digitala kapitalism gör det extremt lönsamt – se på Google och Facebook – att producera och cirkulera falska men klickvärda narrativ”, skriver Morozov i The Guardian.

Dessa två processer, inhägnandet av internet genom så kallade sociala medier som åt upp alternativforumen, samt möjligheten till snabb masspridning genom dessa gigantiska plattformar, slog sönder både alternativ och taktisk media som metod. Men det fick en annan effekt för extremhögern. Deras medieprojekt växte. Varför? Extremhögern blockerades tidigt från kommentarsfält och sociala medier, vilket tvingade dem att bygga en alternativ kommunikationsstruktur. De kunde sedan utifrån denna motoffentlighet ta sig in och påverka den etablerade offentligheten och tränga ända in både i sociala medier och etablerad media. Därigenom gavs de enkla kanaler för sitt metapolitiska desinformationskrigande och sina hetsdrev.

Det är alltså ytterhögern som gynnats av den digitala kapitalismens utveckling. Men detta är inte givet. Vänsterns alternativmedia, som rörelsemedia, är fortfarande stark i andra delar av världen. Det finns inget som säger att vi inte kan starta nya projekt, och hämta lärdom från varje tidigare våg av medieaktivism underifrån – både dess förtjänster och dess misslyckanden.

Framför allt handlar det om att en större tyngd behövs läggas på att kurera snarare än att producera. Det vill säga, vi måste arbeta mer med att samla in all den radikala information som finns utspridd i de inhägnade plattformarna, spåra källor och verifiera information. Det räcker inte att bara betona att det ska kunna vara lätt att delta och rapportera, utan informationen måste också vara pålitlig och korrekt. Annars tas öppna plattformar lätt över av troll, moralpanik och drev.

Nya medieprojekt måste kunna verka på flera plan och kunna förhålla sig till de mediestrukturer och kommunikationsplattformar som används i dag. Nya satsningar måste bygga på egna självkontrollerade strukturer. Samtidigt måste de kunna användas för att göra inbrytningar i de inhägnade sociala medieforumen och få masspridning i deras flöden. De måste kunna verka i det vardagliga, men också förhålla sig till hur man bedriver medieaktivism utifrån stordata (nätverksanalyser, visualisering av stora datamängder, riktad mikromarknadsföring, att hämta och korsköra information från massor av håll och att analysera informationsmängder).

Vi måste kunna använda båda gamla och nya medieformer – från flygblad och dörrknackningar till den senaste mobilappen, helst på sätt som monopolbolagen inte redan tänkt på. Vi måste vara först och sist på ny teknik; kunna varva memer, klickjakt och tunga analyser. Så kan vi få en rörelsemedia som för samman information och aktion – till informaktion. För nog finns det en rad påvar som skulle behöva störtas även i dag. Och kan en mem göra jobbet, så varför inte?

Vidare läsning:
autonome a.f.r.i.k.a. Gruppe, Handbuch der Kommunikationsguerilla, 1996
David Garcia & Geert Lovink, The ABC of Tactical Media, 1997
Coyer, Kate; Dowmunt, Tony & Fountain, Alan, The Alternative Media Handbook, 2007
Bailey, Olga Guedes; Cammaerts, Bart & Carpentier, Nico, Understanding Alternative Media, 2008

(Publicerad i Brand nr 1, 2017)

Skånedemokraterna

Sverigedemokraterna har levt två liv och burit på två traditioner – en som grundade partiet och en annan som fick det att lyfta. Först har vi det postfascistiska Sverigedemokraterna, med rötterna i efterkrigstidens kvarlevor av gammelnazismen och med bas i storstadsregionerna kring Stockholm och Göteborg. Därefter det högerpopulistiska Sverigedemokraterna, med rötter i de skånska missnöjespartierna. För femton år sedan havererade det postfascistiska Sverigedemokraterna, den så kallade bunkerfalangen. Partiet sprack och en stor del av de postfascistiska etnonationalisterna bröt sig ut och bildade istället Nationaldemokraterna. Ungdomsförbunden hade redan lämnat och bildat nynazistiska vitmaktnätverk. Bunkern förlorade därefter partiet steg för steg, region för region. Men de bet sig kvar på ett hörn i partiet ända fram till partikongressen i höstas, då bunkermedlemmarna förlorade sin sista maktkamp.

Framgångssagan Sverigedemokraterna handlar alltså inte om det postfascistiska Sverigedemokraterna. Det är inte där den har sin förklaring. Den sagan har sin början någon annanstans. Det spåret, djupt rotat i den skånska myllan, är det vi måste följa om vi ska förstå Sverigedemokraternas väg till makten.

De postfascistiska högerextrema partierna hade under efterkrigstiden svårt att få genomslag i Europa. Den form av högerradikalism som växte fram på sjuttiotalet i Europa var istället ett uppsving för en missnöjespopulism riktad mot skatter och överstatlighet. Så skedde även i Norden, med Fremskrittspartiet i Norge, Fremskridtspartiet i Danmark och Landsbygdspartiet i Finland. Men inte i Sverige. Här var högern fortfarande ett oprövat kort ända fram till den borgerliga valsegern 1976. Det var Centerpartiet som lyckades kanalisera det missnöje som de nya populistpartierna fångade upp i våra grannländer.

De första svenska skattepopulistiska partierna fick sitt genombrott i Skåne i mitten av 80-talet. Vid sidan av frågor som ökat skånskt självstyre, lägre skatter och att Sverige skulle ansluta sig till EU och Nato, började invandringsmotståndet bli en politisk linje för högerpopulister att lyfta. Gränskommunerna Ystad och Trelleborg fick en första större flyktingvåg sommaren 1984. Skånepartiet var det enda partiet som drev flyktingmotståndet och fick sina första lokala valframgångar i valet 1985. I Malmö fick de sitt stora genombrott med 7,2 procent. Skånepartiets närradiosändningar var en viktig faktor för partiet att nå ut brett. Några år senare, 1988, lyckades den lokala avdelningen av Centerpartiet kring kommunalrådet Sven-Olle Olsson i Sjöbo driva igenom Sveriges första folkomröstning om flyktingmottagande. Invandringsmotståndarna vann folkomröstningen stort, varpå Sven-Olle Olsson uteslöts ur Centerpartiet och istället bildade Sjöbopartiet.

Folkomröstningen i Sjöbo blev en viktig inspirationskälla för bildandet av Sverigedemokraterna och Ny demokrati. Valframgångarna för Sverigedemokraterna uteblev, men Ny demokrati lyckades fånga upp de nya väljarstämningarna, vilket gav dem 6,7 procent i valet 1991. Det inkörda fempartisystemet i riksdagen hade brutits upp 1988 med miljöpartiets inträde i riksdagen. Socialdemokraterna hade under de åren, 1988–1991, gjort en nyliberal svängning genom att luckra upp arbetsrätten och öppna upp välfärden för marknadskrafter. Samtidigt försatte realsocialismens fall i Östeuropa den europeiska vänstern i kris. Bland väljarna ökade rörligheten mellan blocken och partilojaliteten minskade. Klassröstningen började luckras upp och politikermissnöjet ökade. Inbördeskriget i Jugoslavien gav upphov till nya flyktingströmmar i Europa och invandringspolitiken kom nu att bli central för högerpopulistpartierna, som dessutom började svänga från en EU-positiv till en mer EU-kritisk hållning. Ny demokrati som politiskt projekt var en nyliberal populism, nära knuten till den borgerliga tankesmedjan Den nya välfärden. De lyckades kapitalisera på denna nya glidande väljarsammansättning, vilket gav dem en vågmästarroll i riksdagen.

Men Ny demokrati bröt snabbt samman i ledarstrider och utraderades som parti på bara några år. I valet 1994 åkte de ut ur riksdagen. Sverigedemokraterna misslyckades att fylla tomrummet. Det lyckades däremot lokalt de skånska missnöjespartierna, som med Skånepartiet och Sjöbopartiet i spetsen fick en skjuts framåt av Ny demokratis sammanbrott. 1997 upprättade de valalliansen Skånes väl, mellan 16 skånska regionala partier såsom Sjöbopartiet, Skånepartiet, Framstegspartiet, Burlövs väl (en tidigare avdelning av Ny demokrati), Kommunens väl i Kävlinge och Centrumdemokraterna. Valalliansen drev frågor om sänkta skatter, ett mer självständigt Skåne och ett minskat flyktingmottagande. I valet 1998 lyckades de skaffa sig sex mandat i regionfullmäktige och därmed en vågmästarroll. Ännu bättre gick det på skånsk kommunnivå, där de tog 47 mandat. Samtidigt profilerade sig Sveriges pensionärers intresseparti (SPI) i flyktingfrågan och tog 62 kommunala mandat, främst i Skåne, Blekinge och Halland. Sverigedemokraterna lyckades däremot bara ta 8 kommunala mandat, varav två i Skåne.

Sverigedemokraternas lokala mandat i Sölvesborg i Blekinge togs av en ny ung partiförmåga, Jimmie Åkesson. Hans första stora bedrift i partiet blev att få det att närma sig de skånska missnöjespartierna. Uppvaktningarna bidrog till att spräcka Skånes väl. En minoritetsfalang i valalliansen, med Centrumdemokraterna kring ICA-handlaren Harry Franzén i Svalöv och Skånepartiet kring Carl P Herslow, ville inte ha med Sverigedemokraterna att göra. Det ville däremot majoritetsfalangen, med Framstegspartiet och Sjöbopartiet i spetsen.

Sverigedemokraterna blev den stora vinnaren på splittringarna i Skånes väl. Samtidigt genomgick SPI en liknande internkonflikt och tappade stöd. Den interna händelseutvecklingen i Sverigedemokraterna spelade dessutom i händerna på Jimmie Åkessons skånska förnyarfalang, som hämtade inspiration från det då nybildade Dansk folkeparti. Åkessons gäng tog över Sverigedemokraternas tidningar, byggde upp Sverigedemokraternas första nätsatsningar och Åkesson själv blev ordförande i ungdomsförbundet. Skåningarna i partiet lyckades dessutom förnya partiprogrammet 1999. Två år senare sprack Sverigedemokraterna, när en stor del av skåningarnas konkurrenter, falangen i Stockholm och Västsverige, bröt sig ur och bildade Nationaldemokraterna. Allt detta gjorde att Skånedistriktets makt inom partiet ökade.

Åkessons strategi var dubbel. Dels att bit för bit ta över partiet. Men också att steg för steg ta över de skånska populistpartierna. Tunga namn från Framstegspartiet och Kommunens väl lockades över till Sverigedemokraterna. Skånefalangen lyckades dessutom värva den moderata riksdagspolitikern Sten Andersson, som blev det största rikspolitiskt tunga namnet för partiet och gjorde att de kunde vinna mandat i Malmö stad med honom som kandidat. Inför valet 2002 blev Jimmie Åkesson och Björn Söder, som började sin politiska bana i Framstegspartiet, ansvariga för att förhandla med Skånes väl om ett valsamarbete. Förhandlingen lyckades och blev en framgång för Åkesson och Söder. Skånes väl hade nämligen ekonomiska resurser till en valkampanj, vilket Sverigedemokraterna saknade.

Det var först nu framgångssagan Sverigedemokraterna tog sin början. I valet 2002 tog Sverigedemokraterna 49 kommunala mandat i 29 kommuner och blev största partiet utanför riksdagen. De fick mandat i Malmö och Helsingborg, och lyckades med den smärre skrällen att få 8 procent av rösterna i Landskrona. Skånes väl däremot åkte ut ur regionfullmäktige. Nu hade Sverigedemokraterna ätit upp de skånska populistpartierna. Med en sådan maktbas i ryggen valdes Jimmie Åkesson till ny partiledare i Sverigedemokraterna 2005. Partiets maktcentrum hade nu helt förskjutits till Skåne och Blekinge.

I valet 2006 åkte Skånepartiet ut ur kommunalfullmäktige i Malmö, Burlövs väl gick med i Sverigedemokraterna och alliansen Skånes väl hade lagt ner. Den skånska populismen var nu entydig med Sverigedemokraterna. De fick 280 kommunala mandat i 149 kommuner. De nio bästa valresultaten uppnåddes i skånska kommuner. Tendensen fortsatte vid valet 2010. Vid partiets riksdagsgenombrott var det fortfarande främst ett skånskt fenomen. De 14 bästa kommunala resultaten och flest riksdagsröster fick de i Skåne. Förankringen var starkast i de skånska småorterna.

Varför fick just populismen ett sådant fäste i Skåne? I en artikel i Fria tidningen lyfter Mats Wingborg flera förklaringsmodeller:

”[I Skåne] finns en utbredd misstro mot centrum – och framför allt mot makten i Stockholm – [vilket] underlättar en mobilisering av en antietablissemangspolitik. Ytterligare en förklaring är Skånes geografiska läge, dels som gränsområde mot Europa, vilket möjligen kan göra det lättare att exploatera människors oro med att rikta den politiska udden mot invandrare som ’tar jobben’, dels genom närheten till Danmark och framgångarna för Dansk Folkeparti. Historiker och etnologer har också gett andra förklaringar till de specifika politiska stämningarna i Skåne. En teori är att Skåne historiskt präglats av välmående självägande bönder som för sin överlevnad har varit mindre beroende än andra av handel med omvärlden. Sådana levnadsbetingelser skulle i sin tur främja en misstro mot främlingar.”

Sverigedemokraternas framgång hänger därigenom tätt samman med Åkessons strategi att ta över de skånska populistpartierna och göra de skånska landsbygdskommunerna till sin maktbas. Först när dessa hade vunnits satsade partiet på att bli en maktfaktor på riksplan. Även idag är partiet underrepresenterade i storstadsregionerna och norra Sverige. Vägen till att erövra Sverige började med att ta Höör.

Publicerad i Brand 2/2016, tema det lokala.

Solidaritet är det värsta vi vet

Kom in på en grannfika! Walla scen är nu ockuperat.

Skylten utanför lockar in förbipasserande. Det lilla självstyrda kulturhuset var den första byggnaden vid Valla torg som skulle tömmas. Stockholmshem hade plötsligt insett potentialen i det fattiga hög- och låghusområdet i trendiga närförorten Årsta. Området var en så kallad urban front, ett område där mark- och bostadspriser lätt skulle kunna trissas i höjden. Det behövdes bara något som legitimerade det. Ett sådant något hade Stockholmshem lägligt fått i sitt knä, genom Grow smarter – ett ”smart” ekologiskt stadsprojekt. Nu kunde de blåsa ut lägenheterna helt och renovera upp dem – för att sedan ta ut samma hyror som i nyproduktion. Trehundra lägenheter i Valla ska evakueras, de boende kommer att få bo i baracker i över ett år. Och frågan är om de kommer att ha råd att flytta tillbaka – renoveringarna riskerar att bli renovräkningar.

I organisationen Allt åt alla hade vi länge haft ögonen på Valla torg. Det är ett arbetarområde som röstar rött, men samtidigt ett område med ovanligt mycket SD-röster, framför allt från pensionärer. Bortåt hälften av de boende i området är fattigpensionärer. Vi hade funderat länge på vilka sociala kamper som skulle gå att bedriva och stödja där det fanns ”bruna fläckar i de röda förorterna”. Dessutom hade vi en koppling till Valla, folk som bodde och jobbade där. Klart att vi skulle delta i kampen mot renovräkningarna. Att ockupera kulturhuset tillsammans med de drivande bakom Walla scen var ett första steg. Det var ett tillfälle att fästa uppmärksamheten på de renovräkningar som Grow smarter förde med sig och skapa politiskt tryck mot dem. Under hösten fyllde vi lokalen med kultur, utställningar, boendemöten, barnteater, trubadurspelningar och föredrag. Vi bjöd dit några av Sveriges tyngsta forskare på gentrifiering, miljonprogrammet och renovräkningar för att prata. Vi grävde och bildade oss. Delade ut flygblad och diskuterade med folk i området. Hundrafemtio boende slöt upp på manifestationen på torget mot renovräkningarna.

Det finns mängder av positiva erfarenheter att lyfta fram i höstens kamp på Valla. Solidaritet, värme, kamp och stöd. Men det kan finnas en poäng i att lyfta några av de negativa, några av de problem vi stötte på. För vi mötte även en negativ solidaritet, missnöje, gnäll och kritik. Och vi tror att nyckeln till att konfrontera högerns inbrytningar i arbetarklassen ligger i att förstå varför vi även mötte såna reaktioner, även om de kom från en minoritet.

Protesternas jantelag

Kanske var det en naiv tanke. Att bara vi hittar en gemensam materiell konflikt och en gemensam fiende, så skulle även sverigedemokratiska arbetare och pensionärer inse var deras klassintresse låg. Till en början fick vi mycket ryggdunkar från personer i kvarteret vi visste röstade på Sverigedemokraterna. De var förbannade på Stockholmshem och kom in på ockupationen för att snacka. Politikerföraktet, ilskan, misstron mot representanter och media – det fanns många beröringspunkter. Men snart började vi få höra skitsnacket, ofta på stamkrogen vägg i vägg. Inte bara om oss, utan om alla som engagerade sig i frågan. Samrådsgruppen, Hyresgästföreningen, Walla scen. Det skulle bara bli värre om man protesterade. Att de som protesterade bara hade ett dolt egenintresse. Det var nästan som om det var värre att göra motstånd mot vräkningar än att vräka folk. Makthavarna var skit, visst var det så. Men försämringarna var en naturlag, något man kunde klaga lite över – som med vädret. Men inte göra något åt. Vi hade gått över en oskriven gräns. Vi stötte på protesterandets jantelag.

Tro inte att ni är några. Tro inte att ni kan uppnå något med era protester. Tro inte att det blir bättre av att organisera sig. Tror ni inte att vi vet vilka ni egentligen är.

Stör inte vårt status quo. Det blir bara bråk om ni kommer hit. Det gäller bara att härda ut, inte provocera Stockholmshem eller politikerna. Då blir det bara värre.

Gnället kom inte från många. En minoritet försökte aktivt undergräva boendeprotesterna. Vi kunde peka ut vilka det rörde sig om. Kritiken fördes inte fram direkt till oss. Istället hörde vi hur ryktena och skitsnacket började dyka upp hos Stockholmshem, mailas till politikerna och kommenteras av vänsterpartiets borgarråd. Uppgifter som var helt falska: att störningsjour och polis hade problem med oss, att ingen ville ha oss där, att vi bara utnyttjade den stackars kulturföreningen som skulle få ta smällen, att kontrakten missköttes, att de boendes låga hyror var sponsrade av alla andra hyresgästers.

Negativ solidaritet

Hur ska man förstå såna reaktioner, folk som blir mer upprörda över protester än över försämringarna – trots att de själva drabbas av hyreshöjningar och evakuering? Ett sätt att betrakta reaktionen är att se den som ett uttryck för negativ solidaritet. Negativ solidaritet är den ressentimentsfyllda känsla av att ha utsatts för en oförrätt eller orättvisa, där missnöjet riktas mot andra i liknande situation snarare än uppåt. Det handlar om föreställningen att ”om jag får det sämre så måste alla andra också få det”. När allmännyttan används för bortträngning av mindre bemedlade, hyrorna stiger, de sociala skyddsnäten luckras upp och pensionerna inte går att leva på riktas ilskan inte mot försämringarna, utan mot dem som ställer krav, de som kräver lönehöjningar och låga hyror. Varje kamp eller krav ses som oansvarigt, till och med en orsak till att andra får det sämre och en mindre del av kakan. Du protesterar, jag får betala.

”Negativ solidaritet har blivit den dominerande ideologiska och känslomässiga svaret på den nuvarande ekonomiska krisen”, skriver Jason Read på bloggen Unemployed negativity. Det är den förvridna form som solidaritet vänds till under nyliberalismen – speciellt under nyliberalismens sammanbrott, när dess löften om ökad valfrihet, personlig karriär, skatteavdrag och fördelaktiga lån inte längre fungerar. Det är negativ solidaritet högern menar när de pratar om solidaritet. Sitt ner i båten, ta ansvar. Nu ska kalaset betalas. Resultatet blir en aggressiv ilska mot arbetarrörelsen och fackföreningarnas verksamhet. En maktlöshet som bekräftar sig själv. På så sätt kan den ta sig ett uttryck av ilska mot tiggaren utanför ICA, snarare än sympati.

Social deprivering

Ekonomhistorikern Lovisa Broström kopplar i Sverigedemokraternas svarta bok (Verbal förlag, 2014) Sverigedemokraternas ökade stöd bland arbetarklassväljare just till en allt mer utbredd social deprivering, det vill säga den statusförlust, frustration och besvikelse som följer ur en social exkludering till följd av osäkra anställningar, arbetslöshet, bostadsbrist, segregering och bortträngning av låginkomsttagare i staden. Den negativa solidariteten baseras på en rädsla av att själv falla. ”Även om man själv inte får det sämre blir det tydligt hur andra man har runt om sig får det sämre ekonomiskt, socialt och statusmässigt och det skapas en rädsla för ett försämrat liv ur dessa hänseenden, något som ibland kallas för fear of falling, rädsla att falla”, skriver hon. Försvarsreaktionen blir att stödja det parti som säger sig vilja återvända till den gamla goda tid då ens egna grupposition var ekonomiskt och statusmässigt bättre och säkrare. På så sätt lyckas de högerextrema partierna mobilisera kring rädslan att falla i kristider.

Det inkluderande välfärdssystemet byggde inte bara på en solidarisk föreställning – det gav också upphov till solidariska värderingar. Den negativa solidariteten hänger tätt samman med det nyliberala projektet att bryta upp de sociala skyddsnäten. Lovisa Broström skriver att Alliansens genomdrivande av arbetslinjen, ”det ska löna sig att arbeta”, under sina åtta år vid makten, hade en annan sida: det ska straffa sig att inte arbeta. Alliansens politik byggde på att omfördela resurser från de som befann sig utanför arbetsmarknaden till de som fanns i den. Tidigare hade samhället ett solidariskt ansvar för de socialt exkluderade, nu omvandlades de till att själva ha en individuell moralisk skuld för sin position. Arbetslinjen byggde på uppdelningen mellan närande och tärande, de som upprätthöll systemet och de som belastade det. Morötter skulle locka in folk, medan piskan skulle vina över de bidragsknarkare, parasiter och välfärdskramare som ”levde på oss andra hederliga arbetare”. De utsatta på utsidan var därigenom att betrakta som osolidariska, mot oss på insidan. Vem kan känna solidaritet med någon som agerar moraliskt förkastligt?

Negativ solidaritet som identitetspolitik

Den norska journalisten Magnus Marsdals studie av Fremskrittspartiet, på svenska utgiven som Högerextremismen dissekerad (Celander förlag, 2009), diskuterar den identitetspolitik som extremhögern använder för att bryta upp den klassburna identitet som arbetarrörelsen byggt upp. Den solidariska arbetaren har vänts till den negativa solidaritetens arbetare: en isolerad arbetaridentitet för ”den som gör rätt för sig” – ställd mot smitare, parasiter och bidragsfuskare. När Fremskrittspartiet talar om vanliga arbetare menas de värdiga, skilda från byråkrater och pampar däruppe men också från de icke-värdiga därnere – där både de därnere och däruppe lever på andra. Framför allt vänder sig de högerextrema partierna till folks identitet som konsumenter snarare än arbetare. Detta får stora effekter för solidariteten menar Marsdal och tar exemplet på hur en person reagerar på en strejk där hen är tredje part. Som konsument ställer sig personen lättare på arbetsköparens sida och ser strejken som ett störningsmoment, men om hen identifierar sig som arbetare har hen lättare att se varför de strejkandes kamp (för till exempel fasta anställningar) behöver solidariskt stöd, och att det nästa gång kan vara personens egna arbetsplats som drabbas och behöver motsvarande solidariska uppbackning. Krydda sedan dessa två identitetspolitiska föreställningar med identiteten som kränkt vit man och underdog, som anser sig ha degraderats från privilegierad till andra klassens medborgare i sitt egna land, så har du ett perfekt subjekt att basera ett högerpopulistiskt projekt på.

Nyliberalismens ideologiska föreställning om ekonomiskt rationella individer med konkurrerande egenintresse öppnar för högerpopulismens identitetspolitiska idéer om parasiterna som hotar de värdigas position. Dessa föreställningar minskar möjligheten till kollektivt handlande. Klassbegreppet är nämligen inte bara deskriptivt. Det beskriver inte bara våra materiella omständigheter, vår arbetsrelation och vårt sociala förhållande. Det är också politiskt. Klass är något vi skapar, genom vår organisering, hur vi relaterar till varandra, hur vi agerar solidariskt med varandra. Den gemenskapen måste vi arbeta för. Och den gemenskapen kan politiskt brytas ner, om vi agerar bara som individer eller sätter en vertikal eller negativ solidaritet före en horisontell. Här har vi roten till det hot som högerextremismens negativa solidaritet utgör mot arbetarrörelsen. Det är den nöt våra solidariska praktiker måste knäcka, för att kunna få isolerade arbetare att agera politiskt som klass.

Publicerad i Brand #1, 2016

Tronti mot Tronti – Politikens autonomi

”Revolutionen är inte en handling där man tar makten, utan processen där man styr makten. Först som reformister, revolutionärer blir man först därefter” (Tronti).

Det är femtio år sedan Mario Trontis klassiker Operai e capitale, Arbetare och kapital, släpptes i Italien. Boken var den första som försökte systematisera och ge en samlad kodifierad beskrivning av den så kallade operaismens nyläsning av Marx. Trontis styrka är att presentera en samlad berättelse, ge ett mobiliserande narrativ, för en ny våg av arbetarkamp i och utanför fabrikerna. De operistiska fabriksundersökningarna av klassammansättningarna gavs av Tronti en övergripande teori. Där den nya vänstern vände sig till kritisk teori och ideologikritik, sökte putsa av dogmatisk marxism-leninism eller lyfte fram en maoistiskt betraktad antikolonial antiimperialism bildade operaismen en kättersk och frihetlig marxisttradition, som återvände till produktionens dolda verkstad för att analysera samhället utifrån klassens position i produktionen. Boken kom därför att bilda skola för en helt ny generation militanter, som gjorde sin politiska debut under studentprotesterna 1968 – och som sedan stod framför fabriksgrindarna under den heta hösten av arbetarkamp 1969.

Men medan operaismen och Operai e capitale fick sitt stora genomslag hade Tronti redan återvänt in i italienska kommunistpartiet, desillusionerad över den autonoma arbetarkampens potential. Mot teorierna i Operai e capitale om arbetarautonomi utarbetade han i sextiotalets slut och sjuttiotalets början teorin om politikens autonomi. I nyutgåvan av Operai e capitale utvecklade han detta koncept i sitt nyskrivna postskript, genom en undersökning av socialdemokratin och USA:s new deal på 30-talet.

Operaismen delades därigenom i en vänstergren (Antonio Negri, Sergio Bologna, Romano Alquatti) som fortsatte verka autonomt från partivänstern och en högergren, där flera ledande teoretiker (Massimo Cacciari, Alberto Asor-Rosa) följde Tronti in i PCI. Både vänster- och högeroperaismen har sina ideologiska rötter i Operai e capitale. Det kan därför vara intressant att följa vilka inslag i teorin som utvecklades åt vilket håll, vilka interna motsättningar Operai e capitale bar på.

II.

Trontis texter i Quaderni Rossi skrevs mitt i stundens hetta, i den nya vågen av arbetarprotester med en kulmen 1962. Hans ledartexter från Classe Operaia 1964, började redan spegla de vilda arbetarkampernas förlust och återflöde in i partivänstern. Problematiken i texterna nu handlar mer om hur arbetarklassen ska kunna återta partiet (”partiet i fabriken”) och blockera dess utveckling mot socialdemokrati – med särskild strategisk vikt given åt PCI:s tredje fabrikskonferens hållen 1965. Tredje avdelningen i Operai e capitale, ”Le prime tesi” (de första teserna), skrevs som en utvärderande reflektion, efter en kampvåg. Parallellt gav Tronti och Cacciari ut tidningen Contropiano (Motplan) där de började göra en revision av sina operaistiska teser. Tidskriften inriktades på att förstå kapitalets politiska sammansättning; formerna för staten, den borgerliga makten, överbyggnaden och olika formerna för mediering. Trontis tes redan innan 1968-69 var att arbetarklassen hade besegrats i fabrikerna. Det var på den politiska nivån som klassen fortfarande hade en chans att påföra de enskilda kapitalen en politisk kompromiss.

Från att ha sett staten som totalkapitalets planering började kretsen kring Contropiano se hur den politiska sammansättningen innehade en relativ autonomi, en politikens autonomi. PCI blev därigenom intressant igen. Motsättningen flyttades från ”inom och mot kapitalet” till ett inom politiken/staten mot kapitalet.
Politikens autonomi lyftes av Tronti som ”klasskampens fortsättning med andra medel”. Det handlade om en ”politisk beväpning” av arbetarklassen genom att ta fiendens poster.

Tronti och Contropianokretsen försökte se paralleller mellan 30-talet och 70-talet, som perioder av politikens uppkomst efter en kris- och kampperiod. Med den stora krisen 1929 (och ryska revolutionen färskt i minnet) öppnades dörren för en ny politisk omstrukturering genom statens ordningsskapande. Roosevelt och Keynes lyckades politiskt intervenera i krisen för att återskapa ordningen, politiken blev en utväg ur krisen. Arbetarkamperna infogades genom New deal (och här, genom Saltsjöbadenavtalet) i en ny samhällskompromiss där arbetarkamperna förbands till kapitalets utveckling och lönekamperna knöts till produktionsökningen. Det krävdes en ny stat, välfärdsstaten, för att inkludera massarbetarna – ”man kan inte införa nya massor i en gammal stat”. Detta skapade en oerhört hållbar och varaktig kapitalistisk stat.

Tronti såg fordismens kris genom 60-talets arbetarkamper åter öppnade upp möjligheten för politikens återkomst. Kapitalismen hade upphört att vara en progressiv kraft och tappat sin förmåga att integrera arbetarklassen genom löneökning och konsumtionsökning, den fordistiska kompromissen. Istället försökte den strategiskt använda staten för att omstrukturera arbetarklassen – en föraning om Thatcher och Reagans politik. Det Tronti frågade sig var hur arbetarklassen kunde använda denna ökade politikens autonomi för att intervenera mot kapitalet på statens nivå och vrida staten till sina intressen. Matteo Mandarini menar att Trontis politikens autonomi inte ska ses som en marxistisk teori om staten, utan som en teori om en möjlig politisk praktik för arbetarrörelsen.

III.

Operaisten Raffaele Sbardella riktar i texten ”La NEP di Classe Operaia” (engelsk översättning i Viewpoint magazine) en kritik mot Trontis nya inriktning och spårade dem till brister i Operai e capitale.

Han menade att Tronti gjorde sig skyldig till en ”idealisering av proletär subjektivitet”, ett överbetonande av de subjektiva möjligheterna för arbetarklassen att agera i kapitalismen, speciellt i nedgångsperioder. Trontis klassyn blev därigenom en idealism, som bar mer likheter med Gentile än Marx, menade Sbardella.

I perioder av ökad klasskamp stödde Tronti arbetarklassens självaktivitet mot kapitalet och såg en revolutionär potential i en vägrandets strategi, de spontana och vilda vardagskampformer klasskampen tog. Men det blev problematiskt, menade Sbardella, när arbetarklassens spontana beteenden i nedgångsperioder och kampernas ebb lästes på samma sätt, som en offensiv spontan strategi framåt. Tronti betonade handlingen som som subjekt, oavsett om handlingen kom ur ett kollektiva medvetandet eller var ett passivt resultat av en atomiserad objektivism. Istället för att se arbetarnas återvändande till PCI efter strejkvågen 1962 som ett tecken på en svaghet och problematisk, försökte operaisterna kring Tronti se det som en ny smart strategi att återta partiet för att blockera socialdemokratifieringen inifrån partierna. Sbardella menade att det var en idealisering av den proletära subjektiviteten som alltid revolutionär – och detta fick Tronti att hylla arbetarnas delegering av makt till partiet. När arbetarkollektiviteten i strejkvågen splittrades skulle de ges en ny yttre enhet genom parti och representation.

Därigenom började Tronti betrakta inte bara klassen, utan även dess politiska representation, som autonom: där föddes tankarna om politikens autonomi. Trontis texter i Classe Operaia svängde från att förespråka ett ”parti av en ny typ” till att ”blockera PCI:s sossifiering” och en uppmaning att föra klasskampen inom PCI. Därigenom misslyckades operaisterna ta fram en fungerande analys av nedgångsperioder och hur dessa ofta resulterade i en dålig politik på grund av den rent objektiva situationen. Arbetarkamperna i fabrikerna blev en styrka och frånvaron av arbetarkamper i fabrikerna blev – även de – en styrka. Detta okritiska förhållningssätt till de omedelbara spontana aktiviteterna ledde till ett okritiskt accepterande av den politiska medieringen som ett uttryck för proletär subjektivitet. Här fick den leninistiska partisynen ett övertag: partiet gavs prioritet som den plats där klassens subjektivitet fanns förkroppsligad – inte som en separering och alienering av klassmakten, menade Sbardella. Trontis perspektiv i Lenin i England på behovet av ”det taktiska partiet” av ny typ bar redan på fröet till politikens autonomi, menade Sbardella. Operaismen bar därigenom på en paradox; att arbetarna kunde själva föra sin kamp autonomt men samtidigt i behov av ett taktiskt parti. Trontis idealistiska syn på arbetaranvändningen av fackföreningarna och PCI förskjöts så från ett massavantgardets parti till avantgardets återinträde i partiet, för att expropriera partiet. Därigenom hade det återigen skett ett separerande av parti och klass.

IV.

Cristina Corradi ser en liknande utveckling i Trontis tänkande mot idealism som den Sbardella kritiserar. Snarare än en nymarxism rör sig Trontis och Cacciaris högeroperistiska teorier mot en arbetarklassfilosofi i gränslandet mellan Nietzsche och Heidegger. Dessa kommer till uttryck i deras negativa dialektik, vars syfte var att slå sönder medieringar och synteser och uppvärdera antidialektiska och irrationell strömningar, menar Corradi. Marxismen övergår från ekonomikritik till bara en fråga om vilja och organiserad kraft. Teorierna om politikens autonomi hos Tronti och Cacciari i PCI har därigenom lämnat marxismen och förebådar den neorationalistiska, antimetafysiska och nihilistiska ”svaga filosofi” som sedan får fäste i Italien på 80-talet.

Politikens autonomi som vilja till makt, menar Corradi, är rotad i operaismens grundströmningar, att arbetarkampen driver historien framåt, inte kapitalismens utveckling. Det är den politiska handlingens och mytens primat. Från Weber och Carl Schmitt hämtar Tronti synen på den politiska kampen som en konfrontation mellan värden/identiteter, snarare än en marxistisk föreställning om klasskamp baserad på sociala motsättningar, menar Corradi.

Matteo Mandarini delar in Trontis skrivande i tre perioder: i hans operaistiska texter, i texterna om politikens autonomi (och klasskampens nedgång) och i en tredje teologisk fas inriktad på politikens nedgång. Tronti kom efter 70-talet att revidera även sina teser om politikens autonomi. Han kom 1989 att beskriva hur politikens autonomi snarare kom att fungera som redskap för en finansiell nysammansättning under en konservativ modernisering, snarare än som ett redskap för arbetarklassen. Tronti fann vid makten att politikens autonomi motsvarande inte arbetarklassens behov. I sitt brev till Operei e capitaleseminariet den 11 juni i Paris i år beskriver Tronti hur arbetarklassen och överklassen, som befunnit sig i en dialektisk relation till varandra, båda försattes i kris av denna nysammansättning. Egenföretagaren bär på båda dessa identiteter i samma person, menar Tronti. Vi har gått från massarbetarnas hegemoni till att massborgarna blivit en dominerande borgerlig mentalitet. Relationen mellan klasserna ser nu helt annorlunda ut och antagonismen försvagats – den går inte på samma sätt idag att se som en motsättning mellan variabelt kapital och arbetskraft. Vi har rört oss bortom Marx. Politiken har blivit att välja mellan olika borgerliga alternativ.

Tronti tar det ett steg längre och ser att lärdomen från operaismen är dess modernitetskritik. Det moderna projektet har misslyckats och brutit samman. Socialismen är inräknad i moderniteten och partiformen tätt förbunden med moderniteten som projekt. Det mänskliga framåtskridandet mot det bättre har som ideologi gått in i väggen – vi befinner oss nu i dess öken. Vår uppgift idag, menar Tronti, för att fortsätta det operaistiska projektet, innebär att lägga all kraft på att accelerera modernitetens kris. Alla de projekt som inte påskyndar denna kris bör vi omedelbart överge.

”Är dessa teser sanna? Är de inte sanna? Det intresserar mig inte. Jag söker inte en sann objektiv god historia för de ickeorganiskt intellektuella. Jag söker en politisk idékraft som jag kan använda för att skapa en konfliktfront som når rötterna av den faktiska samhälleliga skiktningen.” (Tronti 2016, om Operai e Capitale)

Tronti III: Anarkins organisation mot kapitalets planering

Tänk dig att du ska bygga en mur. Du anlitar fem murare att hjälpa dig. Varje person går och hämtar tegelstenar som de sedan bär bort och murar fast. De måste ofta stanna och gå igenom med de andra murarna var de tänker lägga sina stenar, diskutera igenom gemensamt. För att effektivisera arbetet sätter du en murare att enbart mura och fyra hantlangare att i en kedja skicka fram tegelstenarna. Du har nu organiserat om arbetssättet, muren växer fram mycket snabbare. Men du betalar ut samma lön till arbetarna som innan. Kanske kan du till och med dra in lite på lön, de arbetare som i kedja langar fram stenarna till muraren behöver ju faktiskt inte hans arbetskunskap. Det räcker med några utbytbara hantlangare, som du kan plocka in vid behov. En arbetsdelning har införts, arbetskraften har blivit samverkad. Som produktivkraft är den nu kombinationen av arbetarna – både okvalificerade och kvalificerade: vi kan kalla det den kollektiva arbetaren, en samlad totalarbetare. Arbetsprocessen har omvandlats för att höja effektiviteten och värdeförmeringen. Men nu kräver den att arbetet leds, någon måste ha en plan hur det ska utföras och ge order. Arbetarna har också fått olika intressen: muraren är svårare att byta ut än hantlangarna. De avlönas olika. Har olika mycket att säga till om. Hantlangarna lägger inte ner sin själ i jobbet. De försöker till och med dra ner på tempot. Arbetsstyrkan har skiktats. Den har fått en ny sammansättning. Men för arbetsgivaren är den samverkade arbetskraften, totalarbetaren, mer produktiv än enskilda arbetare som jobbar parallellt. Arbetaren säljer sin arbetskraft individuellt. Men arbetsköparen köper en kollektiv arbetskraft, men betalar fortfarande ut individuella löner.

Denna lilla scen innehåller de centrala beståndsdelarna för att förstå operaismen. Hur den individuella arbetaren blir den kollektiva arbetaren i produktionen, dess olydnad måste övervinnas genom kapitalistens plan och arbetsorganisering (kommando), genom att organisera den kollektiva arbetskraften i den effektivaste socialt sammansatta formen. Där fackföreningsrörelsen traditionellt sett riktat sig till den skolade muraren snarare än hantlangarna, gör operaisterna tvärtom. De satte fokus på de ickekvalificerade arbetarna i langningskedjan/löpande bandet.

Från denna scen i fabriken panorerade sedan operaisterna ut och såg hur motsvarande organisering skedde på en samhällelig nivå, när den kollektiva kapitalisten behövde organisera / planera hela samhället utifrån fabriksproduktionens nivå. Nu händer något. Den samhälleliga fabriken träder fram.

Fabriken och samhället (Quaderni Rossi nr 2, 1962) är tillsammans med texten Kapitalets plan/Det samhälleliga kapitalet (Quaderni Rossi nr 3, 1962) de två texter där Mario Tronti gör en närläsning av Marx och tillsammans med Raniero Panzieris två texter om kapitalets plan och kapitalets användning av maskineri de texter som utgör den viktigaste marxistiska grunden för operaismen. Det är därför värt att lägga lite tid på att närläsa dessa två texter, trots att de kräver en viss förförståelse och Marxläsning för att traggla sig igenom.

Fabriken och samhället baseras främst på 3-5:e avdelningen i Kapitalets första band. I dem går Marx in i ”produktionens dolda verkstad” för att analysera arbetet och värdeskapandet i produktionsprocessen. I den här texten blir det tydligare varför Tronti betonar skillnaden på arbetarperspektiv och borgerlig ideologi.

Produktionsprocessen
Precis som med varuformens dubbelnatur visar Marx att den kapitalistiska produktionsprocessen har två sidor. Den ena är arbetsprocessen, den andra den värdeskapande processen (på italienska: valorizzazione). I arbetsprocessen förs arbetarna samman (blir en socialt organiserad = kollektiv/sammansatt arbetare) i arbetsorganisering och kring maskineriet, under kapitalistens ledning (kommando). Kapitalet ser bara arbetsprocessen som en värdeskapande process, där arbetskraften och den samhälleliga arbetsprocessen ska integreras inom kapitalet (som variabelt kapital / levande arbete) – och underordnas kapitalets värdeskapande process.

I borgerlig ideologi mystifieras detta genom att se det som två nödvändiga och parallella processer, den kapitalistiska produktionsprocessen försöker ena de två. Arbetarperspektivet innebär att se de två ställda mot varandra och motsättningen emellan dem, hur den värdeskapande processen underordnar sig arbetsprocessen och omformar den helt. Denna relation i produktionen påförs sedan alla områden i samhället och alla samhällsrelationer.

Den samhälleliga organiseringen av arbetarna – deras samverkande i produktionsprocessen – framstår för dem som inte en sammansättning dem emellan, utan att arbetets samhälleliga produktivkrafter är något som ligger utanför dem, en kvalitet eller egenskap som tillhör kapitalet. Medan värdeskapandet för kapitalet framstår som någon egenskap kapitalet får från arbetarna efter att i ett ekvivalent köp ersatt arbetskraftens värde (dess reproduktionskostnad), en gratis naturkraft.

Arbetets värde
Den kapitalistiska produktionen består både av mervärdet och arbetskraftens värde och döljer den specifika relationen mellan dem: det levande arbetet som variabelt kapital – som producerar mer värde än arbetskraften är värd – och separerandet av arbetaren från produktionen. Det framstår (mystifiering) som att arbetaren och kapitalet delar på produktionen (en del ersätter arbetaren, en annan del går till kapitalet). Det är dock bara arbetskraften som ersätts (reproduktionskostnaden), genom lönen – ersättningen täcker inte arbetets värde. Arbetets (arbetskraftens) pris är inte arbetets (värdeskapandets) värde. Därigenom döljs exploateringen (kapitalets appropriering av merarbetet). I lönen framgår inte uppdelningen av arbetsdagen i nödvändigt arbete och merarbete, allt arbete framstår som avlönat – vilket är det som skiljer lönearbete från annat arbete. Fenomenformen gör alltså de reella förhållandena osynliga. Det arbetaren gör i produktionen är konkret arbete (x antal producerade specifika varor på y arbetstid), men det abstrakta arbetet (värdeskapandet) framgår inte.

Övergången absolut mervärde till relativt mervärde
Kapitalets byte av strategi från utvinnande av absolut mervärde (förlängning av arbetsdagen) till relativt mervärde (modifiera produktionsprocessen, genom effektivisering, specialisering och automatisering) diskuteras ur flera vinklar av Tronti. Han lyfter fram att i Kapitalets kapitel om denna övergång kommer klasskampen, politiken och kapitalets planering av samhället in i bilden (Tronti använder märkligt nog inte beteckningen formell/reell underordning, antagligen på grund av att han ännu inte hade läst det opublicerade sjätte kapitlet?)

Denna omställningsprocess sker inte automatiskt av sig själv, utan begränsningarna för den absoluta mervärdesstrategin påförs de enskilda kapitalen och tvingar dem ändras. Förutom att det rör sig om en övergång från en enklare form till en specifikt kapitalistisk, är Trontis ambition inte att diskutera en periodisering utan att utgå från den fullt utvecklade kapitalismen. Tronti vill – likt Marx – analysera kapitalismen utifrån att den inte är bara ett partikulärt produktionssystem vid sidan av andra, utan är hegemonisk och determinerar hela samhället. Marx teori utifrån kapitalistisk produktion som ett särskilt produktionssystem måste alltså verifieras i den modernt utvecklade kapitalismen, inte bara utifrån den tid då den var en framväxande tendens. Det är först nu vi kan verifiera Marx teorier, menar Tronti.

Inom kapitalismen utgör cykeln produktion-distribution-byte-konsumtion en organisk enhet, men kedjan kommer med kapitalismens utveckling allt mer att bestämmas av produktionen. Det är i produktionen som värdet uppstår och cykeln överskrider sig självt. Läggs däremot fokuset på mervärdets realisering (genom försäljning och sedan konsumtion) döljs de specifika villkoren för värdets produktion och realiseringen framstår som mervärdets skapande. Det framstår som motsättningen inte är mellan arbete-kapital, utan mellan a) olika konkurrerande kapital och b) köpare och säljare. Det framstår som att alla delar av kapitalet bidrar till värdeskapandet. Arbetets subjektiva produktivkrafter (arbetarna) framställs som kapitalets objektiva produktivkrafter, enbart som en vara bland andra. Värdet framstår därigenom som mer autonomt och produktionsförhållandenas relationer som anonyma i förhållande till varandra. Arbetarna kombineras i den storskaliga produktionen, men deras sociala förbindande framstår som något som tillhör kapitalet. Arbetaren möter helheten i produktionsprocessen bara genom kapitalets mediering.

Övergången som en politisk planering av samhället
Men denna utveckling av kapitalets produktionsprocess utvecklar även kapitalets exploatering och klasskampen. En tidig konfliktform beskriven av Marx i Kapitalet blir striderna om arbetsdagens längd; mellan köpare och säljare av arbetskraft, där kapitalet vill ha mer merarbete, arbetaren mindre. Den kollektiva kapitalisten ställs för första gången mot den kollektiva arbetaren. Arbetarna lyckades svara som klass, genom att driva igenom en lag som en ”samhällelig barriär” mot arbetsdagens förlängning och utvidgning.

Motståndet inom fabriken krävde en politisk mediering, upprättandet av ett frivilligt kontrakt med kapitalet. Trycket till denna politik kom inifrån produktionen, inte genom den externa borgerliga politiska sfären. Denna påförda barriär och politiska tryck tvingade kapitalet att modifiera formen för sin dominans, ändra sin interna sammansättning. De började förändra det materiella produktionssättet och ändra producenternas samhälleliga relation. Det krävdes en ökad social kontroll, gemensam reglering av arbetsdagen och ett enhetligt regelverk. Detta var den första medvetna kapitalistiska planeringen av samhället. Den kollektiva kapitalisten behövde infoga den enskilda kapitalist i ett gemensamt regelverk för utveckla manufakturerna till storindustri, utifrån den samhälleliga produktionens generella behov. Generaliseringen av den kapitalistiska produktionen blev därigenom möjlig. Klasskampen på politisk terräng och den politisk medieringen av klasskampen måste ses både som resultat av en utvecklingsgrad inom kapitalismen och förutsättningen för en kapitalistisk utveckling: den rekupererar in i sig den politiska medieringen och politiska terrängen.

Fabrikslegaliseringen generaliserade och påskyndande även förvandlingen av arbetsprocessen: från småskalig till storskalig och en ökad kapitalkoncentration: fabriksregimens dominans bredde nu ut sig och slog ut äldre former av enskild kapitalistisk produktion. Därigenom revolutionerades produktionsprocessen, arbetsprocessen blev allt mer underordnad den värdeskapande processen. Denna underordning spreds sedan från produktionssfären till andra sfärer. Kapitalets utveckling är på så sätt organiskt förbunden med produktionen av relativt mervärde.

Samhällets reella underordning
Tronti överför därigenom Marx observation från fabriken på hela samhället. När de bestämmande produktionsförhållandena börjar generaliseras över hela samhället och omforma alla samhällsrelationer händer det märkliga att produktionsförhållandena verkar försvinna ur sikte. Samhället framstår som totaliteten och produktionen bara en partikulär aspekt. Förhållandet mellan den kapitalistiska produktion och det borgerliga samhället blir samtidigt mer organiskt och mystifierat.

Kapitalet upplöser och återsammansätter arbetsprocessen enligt den värdeskapande processens ökade behov. Med den reella underordningen i fabriken sker en reell underordning av samhället, det vill säga hela kedjan produktion-distribution-byte-konsumtion omformas. I det högsta kapitalistiska utvecklingsstadiet blir samhällsförhållandena ett moment i produktionsförhållandet, hela samhället blir en artikulation för produktionen och fabrikens dominans utövas över hela samhället. Relationen fabrik/samhälle omformar även relationen samhälle/stat. Den politiska staten identifierar sig med den kollektiva kapitalisten och fyller en kapitalistisk funktion.

När fabriken verkar i hela samhället och hela samhällets produktion blir industriproduktion tappar produktionen sina kännetecken. Fabriken som sådan verkar försvinna. Den högsta utvecklingsnivån av kapitalet blir därigenom den djupaste mystifieringen. Den reella proletariseringsprocessen framstår som en formell process av ”tertiärisering” (handel, banker, tjänstesektorn och så vidare). Den kapitalistiska statsplaneringen framstår som en spontan objektiv kraft av samhället, som självorganiseras och utvecklas. Den tätare kopplingen mellan politik och ekonomi framstår som politikens autonomi från ekonomiska förhållanden.

Kapitalets reproduktion
Om Marx i Kapitalets första band beskriver kapitalets direkta produktionsprocess (arbetsprocess/värdeförökande process) går han i band II och III över till att beskriva kapitalets mer komplexa reproduktion på ett samhälleligt plan, bortom de enskilda kapitalen. På den samhälleliga totala nivån strävar kapitalet efter att både reproducera varuformen, reproducera klasserna och reproducera produktionsprocessens kapitalistiska karaktär. Framställningen ska inte ses som historisk, det handlar inte om en utveckling från enskilt kapital till samhälleligt kapital, utan det samhälleliga kapitalet är historiskt samtidigt både det individuella kapitalets förutsättning och resultat. Kapitalets samhälligblivande, socialisering, är en grundförutsättning för kapitalismens utveckling.

Den kollektiva kapitalisten
När den kapitalistiska produktionen blivit generaliserad i hela samhället och hela samhällsproduktionen blivit produktionen av kapital, då kan vi tala om ett kapitalistiskt samhälle. Det är en lång historisk process dit. Kapitalets socialisering når en punkt där totalkapitalet för att utvecklas måste skapa sig en samhällelig organisation. Kapitalets självmedvetande om sig själv är inget som finns från början, utan uppträder sent i dess utveckling. Den kollektiva kapitalisten/totalkapitalisten framträder som en funktionär av det sammansatta samhälleliga kapitalet. Det samhälleliga kapitalet är inte bara en addering och summa av de enskilda kapitalisterna, utan den totalitet som i en viss utvecklingsnivå av kapitalet finner sig som en samhällelig kraft (potenza sociale). Men även den enskilda kapitalisten är en personifiering av den samhälleliga relationen, inte bara en funktion och personifiering av sitt enskilda kapital. Den kollektiva kapitalisten är en 1) mediering av kapitalisternas enskilda intressen och samtidigt 2) kapitalets allmänna samhälleliga intresse. Det är den form som det samhälleliga kapitalets makt får, det kapitalistiska samhällets makt i sig, kapitalets styre över sig själv. Den ultimata formen av dess existens. Den kollektiva kapitalisten som intresse är däremot inte synonymt med staten. Den kollektiva kapitalisten står över de enskilda företagen och deras interna konkurrens, och bryter upp de enskilda kapitalens sammansättning för att sammansätta dem på ett högre plan för att kunna höja den totala exploateringen på en samhällelig nivå. Produktionens och marknadens anarki upphävs inte, men blir samhälleligt organiserad. Arbetets samhälleliga produktivitet manifesterar sig på två sätt (modi): 1) Ökning i absolut storhet i ackumulerat produktivt kapital – och 2) relativ minskning av det levande arbetet som behövs för att skapa denna massa bruksvärden.

Den samhälleliga planeringen
Utan kapitalistisk planering sker ingen kapitalistisk utveckling, det utvecklas ingen kapitalistisk plan utan det samhälleliga kapitalet. En nivå av kapitalistisk socialiseringsprocess tvingar nödvändigt fram en nationell organisationsnivå av samhället. Det kapitalistiska systemet är ett system med motsättningar, dess inre utveckling är en utveckling av dess motsättningar. Det kollektiva kapitalets styrning, dess samhälleliga plan, syftar till att bemöta, inordna och reglera arbetets underordning under kapitalet, inordna arbetarkampen som ett dynamiskt element inom kapitalets plan. Det behövs legala institutioner på en samhällelig nivå som kan erkänna arbetarorganisationerna, integrera dem. Upprättandet av en formaliserad samhällelig relation mellan klasserna, till exempel genom avtalsrörelsen, ger ordning åt systemet. Fackföreningarna kommer därigenom att fungera som ett demokratiskt moment i den kapitalistiska planeringen.

Arbetarperspektivet på fabrik-samhälle-stat
Arbetarperspektivet, menar Tronti, kan inte utgå från ett universellt ”reductio ad unum”, där alla delar av den kapitalistiska produktionscykeln ses som enhetliga även om de organiskt hänger samman. Perspektivet måste snarare utgå från att se distributionen, utbytet och konsumtionen utifrån produktionens synvinkel. Precis som det gått att se hur den kollektiva kapitalistens intresse framträder, gäller det att se hur arbetaren kombineras samhälleligt (den kollektiva arbetaren). För den kapitalistiska produktionen ses samhället som medel och produktionen som mål. Det kapitalistiska samhället är alltid baserat på produktionen för produktionens skull. Produktionens samhällelighet är ett medel för privat appropriering. Produktionsförhållandena och samhällsförhållandena är aldrig separerade. I och med fabrikens sociala relation är spridd i hela samhället får den ett allt mer direkt politiskt innehåll. Den underordnar varje politisk relation under samhällsförhållandena, varje samhällsförhållande under produktionsförhållandena, varje produktionsförhållande under fabriksförhållandena.

Kapitalisternas relativa mervärdesstrategi är en kamp för bryta upp och återsammansätta den antagonistiska kollektiva arbetaren, disintegrera den kollektiva arbetaren för att skapa integrerade isolerade arbetare, isolerade från produktionsredskapen, arbetsvillkoren och varandra. Efter som fabriksregimens dominans utövas över hela samhället, blir det inte bara möjligt utan även nödvändigt för arbetarklassen med en generell kamp mot dominansen – som ett steg i sammansättandet av den sociala kollektiva arbetaren. Möjligheten uppstår att försätta hela det borgerliga samhället i kris inifrån produktionen. Arbetarklassen måste göra det samma som kapitalismen gjort under sin utveckling: a) se staten ur samhällets synvinkel, b) samhället ur fabrikens synvinkel och c) fabriken ur arbetarens synvinkel, för att kunna nå målet att nysammansätta den kollektiva arbetaren mot kapitalet.

Den maximalistiska vänsterns fel är att de alltid sett denna motsättning utifrån, betrakta arbetarklassen som ståendes utanför kapitalet. Arbetarperspektivet är att utgå från att arbetarna har en privilegierad position inom kapitalet som en del av kapitalet.

Arbetarantagonism och nysammansättning
När kapitalet har erövrat alla externa territorier påbörjar den sin interna kolonisering. Detta är den kapitalistiska utvecklingens början. Den försöker genomföra en objektiv kapitalisering av arbetets subjektiva krafter, materiellt upplösa kollektiva arbetaren och integrerar arbetarklassen inom ”systemet”. Arbetarklassens vägran, som hindrat systemet att fungera, måste med nödvändighet integreras.

Det kollektiva arbetarens vardagliga olydnad och kamp står inte bara emot maskineriet som konstant kapital, utan även mot arbetskraften som variabelt kapital – det vill säga att vara motståndare mot totalkapitalet blir att vara motståndare även mot sig själv. Kapitalets omformning av arbetsprocessen innebär att objektifiera arbetets subjektiva kraft. Försöket att integrera arbetarklassen i systemet är det som tvingar det att bryta upp sig sin sammansättning. Detta driver upp klasskampen till en maximal nivå. Och det gör, som Marx påpekar, den revolutionära klassen till den största produktivkraften – eller omformulerat: kapitalets produktionsprocess är redan revolutionär genom sitt ständiga nya utvecklande av produktivkrafterna (inklusive arbetarklassen). Detta är den grundläggande motsättningen: att genom att tvingas utveckla produktivkrafterna utvecklar kapitalet arbetarklassen som revolutionär klass. Revolutionen är inte något som föregår eller kommer efter kapitalets utveckling, utan sker samtidigt, som en intern beståndsdel och motsättning i utvecklingen. Arbetskraften försätter kapitalistiska samhället i kris.

Utifrån arbetarperspektivet så mäts därigenom inte produktivkrafternas nivå utifrån teknologiska framsteg, utan utifrån klassens revolutionära medvetande, dess förmåga att bryta de samhälleliga förhållandena.

Det enskilda kapitalet försöker bryta upp denna socialitet, medan den kollektiva arbetaren nysammansätter sig (antagonistiskt) genom integrera en ekonomisk och politisk arbetarantagonism. Kapitalets politiska partier identifierar däremot ofta denna revolutionära process före arbetarrörelsens partier. Det finns även en motsättning inom arbetarrörelsen, mellan att vara en organisation som ”försvar av samhället” mot att vara en organisation som ”antagonistisk klass”, för självstyre och dubbelmakt. Tronti betonar att partiet måste finnas inom processen av nysammansättande, det vill säga baseras i fabriken – inte vara en extern organisation. ”Det handlar om att basera nedbrytandet av staten inom samhället, upplösandet av samhället inom produktionsprocessen, förstörandet av produktionsförhållandena inom fabrikens sociala förhållande”. Vägen som måste gås är fabrik -> samhälle -> stat.

Totalarbetaren
Kapitalismen vill upprätta samma förhållande mellan arbete-kapital som mellan totalkapital och individuellt kapital. På den samhälleliga nivån räcker det inte att reproducera de enskilda arbetarna, de måste även reproduceras samhälleligt som kollektiv arbetare. Det är på denna nivå arbetarklassbegreppet blir fullt utvecklat: arbetarna som kollektiva arbetaren/totalarbetaren. Arbetarklassen betraktar sig själv som samhällelig motsättning.

Med det samhälleliga kapitalet sker reella generaliseringar av arbetarvillkoren, vilket för samman industriarbetarklassen med andra lönearbetare (lavoratore) och offentliganställda. Detta skapar nya potentiellt allierade och bryter den socialistiska sekterismen. Arbetarmakten tar inte vägen via folksuveränitet: när arbetarklassen politiskt vägrar bli folk öppnas den rakaste vägen för sociala revolutionen. Arbetarklassens intresse är partikulärt och får inte blandas samman med allmänintresset – mot kapitalistiska samhällsintresset står arbetarklassens särintresse.

Exploaterad, aldrig undergiven
Det är hos Marx en skillnad mellan att vara exploaterad och att vara underordnad (unterwerfung). Arbetarna är alltid exploaterade, men aldrig undergivna (sottomessi). Arbetarklassen måste ”gilla läget” i kapitalismen, se hur den kan befinna sig i kapitalismens utveckling och materiellt förutse den, genom utvecklandet av antagonismen igenom organisering. Det samhälleliga kapitalet måste bemötas på en samhällelig nivå av arbetarklassen. Det handlar inte om att ställa ett mer sant samhälle mot kapitalismens falska, utan verka som en revolutionär antisocial kraft. Mot arbetarklassen står, utan mediering, hela det kapitalistiska samhället.

Göra ett vapen av alienationen
Det är bara när arbetet är helt objektifierat inom kapitalismen som arbetarklassen ställs mot hela det kapitalistiska systemet. För Tronti finns det därför något radikalt i alienationen, arbetets totala förfrämligande och objektifieringen inom produktionsprocessen. Inte bara arbetsprodukten/arbetsredskapen, utan hela arbetets villkor måste bli objektivt i kapitalets person och beröva arbetaren subjektiviteten som enskild arbetare, för att den ska kunna rekupereras som den kollektiva arbetarens fiende. Den enskilde arbetaren måste bli skild från och likgiltig inför sitt arbete, för att arbetarklassen måste komma fram till att hata arbetet. Inom klassen är det bara den ”alienerade” arbetaren som verkligen är revolutionär. Det är därigenom kapitalisten som försvarar och hyllar ”arbetaren” som kategori. (s 80f)

Attackpunkter
Kapitalets utveckling är inte en fredlig och friktionsfri process av övergångar, utan kräver hela tiden språng där alla motsättningar ställs på spel. Varje sånt språng är ett tillfälle och en möjlighet för arbetarklassen att attackera den cykliska processen produktion-reproduktion av kapitalförhållandet. Dessa möjliga tillfällen handlar inte om systemets kristillfällen, utan kan snarare hänga samman med utvecklingsfaser. Kapitalismens borgerliga revolutioner därigenom ”på ett visst sätt, mer fördelaktiga för proletariatet än borgerligheten” (Lenin). De borgerliga revolutionerna måste ses som en permanent revolution, i ständig utveckling utifrån produktivkrafternas expansion och tekniska utveckling, där systemet expanderar i hela samhället och där det pågår en politisk kamp mellan kapitalismens allmänna och partikulära intressen. Den borgerlig revolutionen måste hela tiden hejda sig, bli avbrutna och återhållna revolutioner, för att inte rasera för mycket traditionella relationer (Lenin). På ett visst plan sker de borgerliga revolutionerna alltid i samarbete med arbetarklassen. Arbetarklassens kamp öppnar i dessa den revolutionära processen, bortom systemet. Den använder kapitalismen som avstamp och en historisk språngbräda för revolutionen – men bara om arbetarklassen är mer politiskt organiserad än borgerligheten. Det går inte att vänta på att kapitalet gör slut på sig självt, utan måste fånga tillfället med språnget.

Anarki mot planering
”Planering inom fabriker och programmering av kapitalets utveckling… kan användas på ett antagonistiskt sätt mot systemet…” (s 83), som redskap för revolutionära mål. Det gäller att få tillstånd en revolutionär användning av kapitalets utveckling. Arbetarklassen måste veta hur man använder kapitalets plan materiellt mot den, mot den utvecklingens ekonomiska program ställa ett arbetarsvar på en politisk nivå.

Arbetarklassorganiseringen måste fungera som ett irrationellt element mot kapitalets rationalitet, utgöra en gräns. Vara den enda ”anarki” som kapitalets samhälleliga styre inte lyckas att organisera. Arbetarrörelsens uppgift blir enligt Tronti att vetenskapligt organisera och politiskt styra denna arbetaranarki inom produktionen, bli anarkins organisation, inte längre inom utan utom kapitalet, utanför dess utveckling. Ej skapa kaos, utan ”organisera produktionens systematiska avorganisering”, en ”neoanarkosyndikalism”. (s 83) Inte sätta en arbetarstyrning mot kapitalets styrning av produktionen, utan en autonom arbetarmakt: försätta systemets mekanism i kris, blockera dess funktion.

Inte möjligt formulera en total revolutionär strategi, den objektiva anarkin i klassen behöver uttrycka sin maximala medvetandegrad. Ej lämnas åt spontaniteten, behövs fortfarande en vetenskaplig syn på revolutionen och rigorös organisation. Att organisera för revolutionen är inte fråga om partiprogram, det handlar inte ta enskilda positioner idag för att utmana makten imorgon – att först kräva makten för att sedan knyta samman kampområden.

Trontis texter i ett sammanhang
Även de andra texterna i samma nummer av Quaderni Rossi diskuterar på ett teoretiskt plan (Panzieri och Tronti) och ett konkret plan (utifrån konkreta undersökningar) hur kapitalet fungerar samhälleligt, det vill säga att kapitalismen blivit den dominerande samhällsformationen som omfattar hela samhället och hur kapitalets planering i produktionen nu utövas över hela samhället. Teorin om hur kapitalet fungerar (och omformar) på en samhällelig nivå, som samhälleligt kapital, vidarutvecklades sedan vidare av Antonio Negri i hans sjuttiotalstexter.

Operaisterna går i de här numren av Quaderni Rossi i polemik mot eurokommunismens syn att kapitalet är irrationellt, utan planering, mot socialismens rationalitet och planering, genom att visa att planeringen och rationaliteten finns inbygd i kapitalismen. Teorin kommer därigenom att bryta med hela socialismen som projekt. Arbetarklassen möter kapitalismen på en samhällelig nivå som kapitalismens helt rationella plan och kommando.

Tronti diskuterar kapitalets kommando inte bara i den direkta produktionen, utan dess kollektiva kommando över hela samhället för att säkra sin reproduktion (reproduktion av kapitalrelationen, egendomsförhållandet, arbetskraft). Det innebär därigenom inte bara värdeskapandets underordnande av arbetsprocessen, utan kapitalets reella underordning av samhället – som kollektivt kapital / totalkapital ställt mot de enskilda kapitalens och företagens intresse. Det handlar därigenom om en styrning över hela samhället i det totala kapitalets intresse som går bortom den kapitalistiska interna konkurrensen, totalkapitalets plan mot marknadens anarki.

I texterna i Quaderni Rossi blir skillnaden mellan Panzieris och Trontis syn tydlig. Panzieri utgår från två fristående ”autonoma” klasser som står antagonistiskt mot varandra, medan Tronti snarare placerar arbetarklassen delvis inom kapitalet, i begreppet arbetskraft – som variabelt kapital (inom) och klass (emot). Arbetarklassens kamp blir därigenom en kamp mot sin egen existens och bestämning. Denna motsättning inom arbetarklassen blir tydlig på det samhälleliga kapitalets nivå. Reformismen, socialismen och keynsianismen placeras inom det samhälleliga kapitalet, som ett led i säkerställandet av arbetskraftens samhälleliga reproduktion som klass.

Lärdomar
Det är intressant hur Tronti beskriver den reella underordning utifrån kapitalets kommando och relativa mervärdesstrategi, vilket inifrån produktionsprocessen tvingar fram en politisk nivå, mediering och integrering av arbetarrörelsen. Det är också bland annat dessa texter som ligger till grund för tesen om ”den sociala fabriken” – och hur mycket vulgärversionen av den teorin (”vi jobbar överallt jämt, arbetsplatsen har därför tappat betydelse”) inte har sitt stöd i texterna. Snarare tvärtom varnar Tronti för hur arbetsprocessen verkar försvinna när fabriksregimen börjar utöva sitt kommando över hela samhället – och hur detta är en mystifiering av var produktionen sker och vad som determinerar hela kapitalistiska produktionscykeln i samhället. Arbetarkampen ska inte stanna vid fabriksgrindarna, men Tronti tvekar inte en sekund i att påpeka att den måste utgå från fabriken och baseras INOM fabrikens antagonism för att kunna försätta det borgerliga samhället i kris.

Det är intressant att anlägga samma arbetarperspektiv idag på stadens och stadsomstruktureringarna, där vi utgår från arbetsprocessen, spårar antagonismen och motsättningarna inom kapitalet, och sedan därefter analyserar de samhälleliga konflikterna på marknaden. Hur mycket vi än pratar om den sociala strejken, så kommer inte en sån strejk bli effektiv om den inte utgår från arbetsprocessen och arbetsnedläggelse – de samhälleliga blockaderna kan först då bli ett större moment som förlamar kapitalismen. Men blockaderna kan inte stå på egna ben och tro att de kan forcera fram en konflikt i arbetsprocessen om arbetarantagonismen där börjat artikuleras. Bara för att det finns många nivåer och arenor att verka på innebär det inte att alla är lika bestämmande på de andra.

Trontis syn att den revolutionära arbetarkampen alltid är ett partikulärt perspektiv, den uttrycker ett klassintresse – inte ett allmänintresse – är lika berikande för oss idag. Hur ofta tappar inte vänsterpartier detta fokus och strävar istället att vara ett folkparti och säga sig företräda allmänintresset, vilket gör att de olika arbetarkamperna ses som särintressen som måste kväsas i det allmännas intresse.

Lika radikalt är Trontis syn på alienationen som en revolutionär kraft: att det är när arbetarna helt förfrämligas från produktionen som de också spontant kämpar/flyr/försöker sabotera sin klassexistens, förkastar sin klasstillvaro som helhet. En organiserad revolutionär kamp måste därför baseras på alienationens effekter, den subjektivering den medför.

I nästa blogginlägg tar jag upp kritiken av Trontis perspektiv från de andra operaisterna.

(Nu har jag väl enda tappat min sista bloggläsare, eller hur Alex?)

Tronti II: Att verkligen veta är att verkligen hata

”Jag vill heller inte att det ska anses förmätet att en man av låg och ringa härkomst vågar avhandla och sätta upp regler för hur furstar bör reagera. Ty likt de landskapstecknare, som måste stå nere på slätten för att kunna betrakta bergen och andra högt belägna orter och som går upp i bergen för att bättre kunna iaktta slätterna, bör man vara furste för att rätt lära känna folkets natur och vara av folket för att rätt kunna förstå furstarnas karaktär”. (Niccolò Machiavelli, Fursten, 1513)

Vad menar Mario Tronti själv är de viktigaste lärdomarna från hans bok Operai e capitale? På ett seminarium på Sapienzauniversitetet i Rom för tio år sedan, då boken fyllde 40 år, räknade Tronti upp fyra punkter. Den första och viktigaste var vikten av ett arbetarperspektiv, en utgångspunkt att betrakta kapitalet ifrån. Likt Machiavellis skildring av fursten måste kapitalet betraktas från arbetarnas synvinkel. Ingenstans i Trontis skrifter är Georg Lukács ”Historia och klassmedvetande” (1923) så närvarande – även om Trontis politiska slutsatser tar en annan vändning än Lukacs ideologikritik. Likt Lukács betonar Tronti proletariatets ståndpunkt, ställning och perspektiv (som det omväxlande heter i svenska översättningen av HoK, Tronti använder beteckningen ”il punto di vista”) som central för att förstå kapitalismen. Det är bara ur en viss synvinkel eller partiellt perspektiv man kan se helheten. Totalitetens eller det universellas bild av sig själv däremot är alltid falsk, alltid ideologisk. Arbetarklassens partiella perspektiv inifrån produktionsprocessen är däremot nyckeln för att avmystifiera – och angripa – totaliteten.

Marx ideologikritik

Likt Althusser menade Tronti i texten Marx igår och idag (Mondo Nuovo, 1962) att Marx skrifter kan delas in i två kategorier, de tidiga som inriktas på en kritik av den borgerliga ideologin (till exempel kritiken av hegelianismen i de Ekonomisk-filosofiska manuskripten, 1844) och de senare som utvecklar en vetenskaplig analys av kapitalismen. Tronti kritiserade den samtida nya vänsterns ovana att stanna vid de tidigare skrifterna och enbart betona Marx teori om alienation av den mänskliga essensen, istället för att läsa Kapitalet och analysera den moderna kapitalismen. En kritik av den borgerliga ideologin måste baseras på analysen av kapitalet, det går inte att gå den motsatta vägen. Den yngre Marx måste läsas genom den äldre.

Marx väg var att gå från determinerande abstraktioner (arbetsdelning, värde, pengar) till det ”levda gemensamma” (insieme vivente) (folk, nation, stat, världsmarknad). Tronti menade att analysmässigt röra sig samma väg nu (det vill säga, tidigt sextiotal) innebar att gå från de determinerande abstraktionerna (alienerat arbete, förändringar i kapitalets organiska sammansättning, värde i oligopoliska kapitalet) till den konkreta nutiden (folk, demokrati, nykapitalistisk politisk stat, internationell klasskamp). Ideologin får inte ses som ett medvetet val för att dölja exploatering, utan är en objektiv reell process av exploatering.

Det är först efter kapitalanalysen man kan ta till ideologikritiken, det vill säga göra upp med ideologin som en mystifierad reflektion av klasskampen (och därigenom borgerlig). Den borgerliga sociologin och reformismen försökte analysmässigt gå motsatt väg. Marxismens uppgift är förstöra varje ideologi, det borgerliga perspektivet på det borgerliga samhället.

Den borgerliga ideologins ambition att uttrycka ett universellt helhetsperspektiv – som människa, samhälle, stat – leder i själva verket till en partiell analys och missar helheten. Trontis inledning till Operai e capitale (Arbetare och kapital), La linea di condotta (typ: tillvägagångssättet, riktlinjen) skriven 1966 beskriver det perspektivskifte han gör i sin kapitalismkritik och Marxläsning i boken. Mot den borgerliga mystifierande ideologin ställer Tronti det proletära perspektivet, det han kallar arbetarvetenskapen. Arbetarvetenskapen är teori, aldrig ideologi. Arbetarteorin innebär att utveckla teori underifrån och betrakta allt teoretiskt ur ett arbetarperspektiv. Arbetarvetenskapen kan inte ses som ett självständigt moment, utan kunskapen är alltid knuten till kamp. Det är i klasskampen teori kan produceras, tätt förbunden med det antagonistiska motståndet mot kapitalet. ”Att verkligen veta är att verkligen hata”, konstaterar Tronti.

Arbetarklassen har inget behov av ideologi på grund av dess existens som klass, det vill säga en antagonistisk realitet inom kapitalistiska systemet. Arbetarperspektivet handlar inte om att ha andra erfarenheter än kapitalet, en ”sanning” för arbetarna och en annan för kapitalet, utan snarare att den borgerliga ideologin mystifierar arbetarklassens funktion i produktionen, döljer exploateringen och maktutövningen. Ideologin är inte falsk, den är en faktisk funktion av världen, så som den kommer att framstå på det sätt kapitalismen fungerar. Den ger en mystifierad beskrivning av vad som sker. Den kritiska granskning som görs av den borgerliga ideologin, framträdelseformen, görs genom ett avmystifierade – genom att betrakta processerna och abstraktionerna ur arbetarperspektivet, se vad de innebär för arbetarklassen. Då kommer exploateringen, antagonismen, motsättningarna och kampmöjligheterna tydligare att framträda i de strukturer som annars ses som objektiva, universella, ahistoriska, naturliga eller neutrala. (Cleavers Att läsa Kapitalet politiskt bygger helt på denna teori från Tronti om arbetarperspektivet, att läsa Kapitalet ur en proletär synvinkel.)

Arbetarklassens taktik är inte fastslagen för evigt, utan snarare något som måste uppfinnas dagligen. Arbetarteorin måste därför konstant vara i rörelse, finnas i kamperna. Den måste bryta med historiska föreställningar. Den kan inte heller utgå från en modell om ett framtida samhälle eller utopi, en vanlig ovana i den borgerliga ideologin, utan måste utgå från reella kamper och motsättningar.

Det gäller att hålla ett öppet sinne utan att fastna i dogmatism eller de marxistiska klassikerna – när marxismen blir ideologi blir det en borgerlig mystifiering. ”Ansatsen att försöka hitta en annan väg till Indien och därigenom upptäcka en ny kontinent, ligger mycket närmare det faktiska sätt som vi måste fortsätta på”. Undersökningen måste vara öppen och kapabel att känna igen en ny kraft när den visar sig. ”Man kan finna gatstenar som är mer värda än gruvornas guldklimpar” – dagens kamper kan ge mer att studera än att läsa Marx och Lenin.

Förutse och följa

Arbetarvetenskapen följer två linjer: förutse (anticipare) och följa (seguire). Anticipare innebär att se det som är i utveckling, kunna se flera saker i ett, se arbetarperspektivet i en fråga. Seguire innebär att agera, röra sig på den reella nivån av sociala relationer, kamper och materiella krafter och kunna ta tillfället när det ges. Att förutse och kunna följa tendenserna av en objektiv rörelse inom kapitalismen, det vill säga Marx (analysen av tendensen) och Lenin (interventionen). ”Det handlar alltid om dessa två saker, förutseende och följande, prognos och kontroll, idéer och vilja till handling, visdom och skicklighet, framsynthet och det konkreta/pragmatism, har alltid setts som åtskilda, separerade till olika personer”.

Arbetarvetenskapens studier av tendenserna inom kapitalismen har ett offensivt syfte för kampen: ”Att förutse kapitalets utveckling innebär inte att underkasta sig dess järnlagar: det betyder att ta en viss färdväg, vänta vid en viss punkt med de kraftfullaste vapnen, och där angripa [kapitalet] för att krossa det”. Poängen är att använda kapitalets interna motsättningar, inte att lösa dem. Genom att förutse kapitalets objektiva utveckling kan kamperna blockera detta steg/denna utveckling och försätta kapitalismen i kris. Det gäller att kunna ta tillfället när det uppkommer: ”Den 6 november är för tidigt, den 8 november för sent” (Lenin).

De vapen och metoder arbetarna kan ta till ”i ett fientligt samhälle” går inte att välja fritt, utan hämtas från det som ligger till hands. ”De proletära revolternas vapen har alltid hämtats från bossarnas arsenal”. Arbetarklassen är ju inom kapitalet det ”enda levande aktiva produktiva elementet”, som potentiellt redan har produktionsmedlen (vapnen) i våra händer.

Reformismen – när arbetarteorin blir ideologi

Reformismen måste ses som en ”ideologisering” av arbetarklassens teori, det vill säga mystifierande och borgerlig. Även marxismen, som borgerlig ideologi, behöver därigenom avmystifieras och avideologiseras. Men detta bemötande av vulgärmarxismen går inte att göra genom en ren marxexeges, en strävan efter en ”korrekt” marxläsning. En marxsk avmystifiering måste ske genom att teorin under rätt omständigheter blir en materiell kraft – men en revolutionär teori är inte möjlig utan en revolutionär rörelse. Teorin måste återupptäcka de subversiva krafterna inom kapitalismen, medvetandegöra dem och ge en ”materiellt organiserad form” åt de objektiva revolutionära uttrycken. Det är den arbetarmakten underifrån som kan bli en avmystifiering av marxismen. Det viktiga motståndet mot vulgärmarxismen/vulgärekonomin menar Tronti blir därför snarare att bemöta arbetarrörelsens vulgärpolitik (reformismen) än ideologikritik och teoretisk polemik. Den interna kritiken måste uttryckas genom en extern kamp mot klassfienden snarare än intern debatt. Och följaktligen, den interna kritiken av marxismen (reformismen, arbetarideologi) måste uttryckas som en extern kritik mot den borgerliga ideologin. Ideologikritiken är sekundär och baseras på kampen mot klassfienden.

Att bryta sig ur arbetarrörelsens kris krävde därför att även göra upp med marxismens förborgerligade former, att marxismen hade blivit ideologi eller enbart rörde sig på ideologikritiken och kulturkampens nivå. Tronti citerar Michand, ”Vår nutid har återvänt till en ideologisk situation som i viss grad är förmarxistisk”. Att lämna en förmarxistisk position krävde inte bara ett läsande av Marx mot vår tid, utan även ett läsande av Lenin mot vår tid, ett språng från ideologi till politisk praktik. Bara genom språnget till den politiska praktiken kunde teorin avideologiseras. Analyserandet av den nutida kapitalismen måste leda till teori för proletariatet: ett konkret minimiprogram för arbetarrörelsen, menade Tronti.

En förmarxistisk tid

Det är kanske här vi kan börja läsa Tronti igen, 50 år efter Operai e capitale. Befinner vi oss inte återigen i en förmarxistisk tid – om vi ser till de dominerande analyserna inom vänstern, arbetarrörelsen och bland de sociala rörelserna?

Sedan globaliseringsrörelsen (1999-2005) och krisrevolterna (2011- ) har vi sett en våg revolter, politikerförakt, bank/penninga/arbetskritik, nyvaknad antisemitism, nyantiimperalism/USA-hat under geopolitikens täckmantel, protester mot nykolonialism, kulturell appropriering och välfärdsutplundring – som alla bär på antikapitalistiska fröer, men som ur ett marxistiskt perspektiv är ofullständiga, förvridna och tydligt förmarxistiska i sin form (ideologikritik eller enbart kritik av vissa av kapitalismens framträdelseformer, vissa former av kapital, utan helhetskritik, konspirativ personifiering av kapitalet och så vidare). Dessa kamper rymmer både en potential, genom att vara uttryck för faktisk antagonism inom systemet, och ett problem, genom sin mystifierande syn på var motsättningen står. En ny marxsk avmystifiering krävs, men det är inte ett teoretiskt, intellektuellt rent ideologikritisk projekt eller en kulturkamp, utan att befinna sig i kamperna och stärka en avmystifierande antagonism riktad mot kapitalet, baserad på vår position i produktionen. Den vänster idag som snöat in på vulgärgramscianism, kulturkamp och ideologikritik behöver återvända till en ”vetenskaplig” analys av kapitalismen, och först på den grunden börja analysera den borgerliga ideologin.

I nästa blogginlägg ser vi närmare på Trontis Kapitaletläsning. Förhoppningsvis kommer det förtydliga hur Trontis arbetarperspektiv berikade hans kapitalanalys.

Tronti I: Klassen är strategin, partiet taktiken

”Arbetarna i Europa borde deklarera att hädanefter är de en mänsklig omöjlighet som klass, och inte bara det vanliga talet om dem som en rå och meningslös inrättning. De skulle inleda en era med enorma svärmar från Europas bikupor, vars like aldrig tidigare skådats, och med denna storstilade flykthandling protestera mot maskinen, mot kapitalet, och mot valet som de nu hotas med, att av nödvändighet antingen bli statens slavar eller ett revolutionärt partis slavar. /…/ Vad som började degenerera hemma till farliga missnöjda och kriminella tendenser kommer, väl utanför, få en vild och vacker naturlighet och kallas heroism.” (Nietzsche, Morgonrodnas 1881.)

Vad är egentligen en revolutionär? Måste en ha en uppsättning åsikter, kalla sig själv revolutionär, dela en politisk målsättning eller tillhöra en viss organisation?

Eller är det precis tvärtom – revolutionen är inte en åsikt eller ett ställningstagande, utan handlingar. Handlingar som blockerar, negerar och överskrider kapitalismen.

Kapitalismen står dagligen inför en rad hinder som måste övervinnas för att dess utvinnande av mervärde ska fungera. Det ekonomiska systemet har inte bara upprättats automagiskt i en mytisk urtid och rullar på av sig själv. Dess förutsättningar måste dagligen reproduceras, arbetskraften måste återskapas och lönearbetet påföras oss. Det måste finnas mekanismer som driver oss till jobbet, tvingar oss att arbeta, påtvingar lydnad, lockar oss till en viss form av konsumtion och skrämmer oss till att respektera privategendomen. Detta sker inte friktionsfritt. Ingen arbetar för de vill, alla arbetar för de måste. Hela tiden försöker människor hitta kryphål, flyktvägar, dra sig undan, bita tillbaka, sätta sig på tvären, nonchalera en order, tumma på en arbetsuppgift. Alla dessa friktioner måste övervinnas av kapitalet. Gång på gång. Dag för dag. I handling för handling.

Varje sådan handling är ett hot mot systemets reproduktion, en spricka som måste överslätas för att inte expandera, en blockering som innebär begränsningar och måste kringgås.

Zapatisternas talesperson Subcomandante Marcos summerade det som ”Revolutionärer är vanliga människor som gör ovanliga saker.” Italienska kommunistiska teoretikern Mario Tronti skulle nog ta det ett steg till: det är i de vanliga handlingarna som vanliga människor blir revolutionärer. ”Revolutionen som begrepp och arbetarklassens realitet är det samma”, med Trontis ord.

Tronti i tunnelbanan

Det handlar om en reell kraft. En osynlig sådan, men högst kännbar.

Små handlingar av arbetsvägran, maskning, sjukskrivningar och tomt arbete minskar arbetsköparens mervärdesutvinnande av den köpta arbetskraften. Och friktionerna sker inte bara på arbetstid, sprickorna löper igenom hela samhällskroppen. De flyktingar som tar sig igenom Fort Europas gränser har fått hela unionens gränsregim att vackla. De människor som plankar i tunnelbanan i Stockholm skulle varje dag kunna fylla ett helt Globen. Delningen av film, spel och annan kultur fortsätter att gäcka nöjesindustrin trots hetsjakten på fildelningssajter. Mikroangrepp på arbetslinjen och varuformen, bärandes på en enorm potential som pekar bortom kapitalismen.

Antagonismen finns där. Hur organiserar man den? Måste man organisera den?

Det osynliga arbetsplatsmotståndet, den dagliga friktionen, sker helt utanför de fackliga organisationerna. Men facken garanterar en arbetsrätt och arbetsskydd för att sådana praktiker till viss grad skyddas och inte leder till omedelbart avskedande av arbetskraften. Plankandet organiseras inte av Planka.nu. Men Planka.nu:s bötesfond lindrar effekterna av jakten på plankare. Deras opinionsbildande verksamhet, kampanjer för nolltaxa, juridiska tips och plankningsvideos utökar möjligheten att planka, genom tillföra en politisk nivå och bidrar till att legitimera vardagshandlingarna. De självorganiserade Facebooksidorna och Twitterkontona som tipsar om kontroller och sprider e-biljetter underlättar plankandet på ett konkret sätt. Piratbyråns tutorials, medan de fanns, och uppstartande av The Pirate Bay, skapade stöd, juridiska råd och kanaler för fildelningen att nå ut till bredare skikt utan nördteknisk nätkompetens.

Dessa autonoma handlingar är potentiellt revolutionära. Strategiskt hotar de kapitalismens överlevnad. De bär på en möjlighet till en eskalerande antagonism, pekar på ett bortom. Samtidigt – organisationerna är reformistiska. Taktiskt kan de stödja den materiella strategi som hotar kapitalismen och bidra till en eskalation. Detta kan vara ett sätt att se på relationen mellan antagonism och organisering. Det är perspektivet som lyfts fram i Mario Trontis marxistiska klassiker Operai e capitale (Arbetare och kapitalet), utkommen på italienska för 50 år sen i år. Ett ovanligt perspektiv i vänstern. Låt oss återvända till den boken i några blogginlägg.

Fabriksinterventioner

Under slutet av 50-talet och tidiga 60-talet öppnades en lucka för nytänkande inom den europeiska kommunistiska rörelsen. Avstaliniseringen efter Stalins död och de europeiska kommunistpartiernas försiktiga distansering till Sovjetunionen skapade högre i tak för den inomkommunistiska diskussionen och gamla marxist-leninistiska dogmer gick att ifrågasätta. De fabriksbaserade fackföreningsrörelserna tappade samtidigt mark och det fanns en efterfrågan på ett fackligt nytänk för hur facken skulle närma sig de nya oskolade och ickekvalificerade massarbetarna i löpandebandproduktionen. Tidningen Quaderni Rossi, som rörde sig i gränslandet mellan industrisociologi och uppviglande marxism, grundades med uppgiften att undersöka massarbetarnas kampformer och arbetarklassens nya sammansättning. Kretsen undersökande sociologer och statsvetare i Italiens nordvästra (Raniero Panzieri, Romano Alquatti) och nordöstra (Antonio Negri, Massimo Cacciari) industricentra, knutna till socialistpartiet PSI, lierade sig med en grupp filosofer kring Mario Tronti från kommunistpartiet PCI i Rom.

Vägen för att göra upp med marxism-leninismen gick inte bara via att läsa Marx på nytt, utan passerade först genom att läsa Lenin för att kunna följa spåret tillbaka och återvända till Marx. Det här blogginlägget baseras på Trontis artiklar Lenin i England (1964), Gammal taktik för en ny strategi (1964), 1905 i Italien (1964) samt Klass och parti (1964). Texterna är Trontis ledartexter från tidningen Classe Operaia. Tidningen var ett mer interventionistiskt projekt än Quaderni Rossi, undersökningarna kopplades direkt till ett politiskt projekt. Därför kom organisationsfrågan att hamna i förgrunden i Trontis ledartexter i Classe Operaia. Om Tronti utvecklade sin marxläsning i Quaderni Rossi-texterna så utvecklade han i Classe Operaia sin leninläsning.

Lenin ställd på huvudet

Vad finns det i kapitalismen som leder mot kommunismen? Olika marxister skulle ge olika svar: Några skulle hänvisa till klasskampen, att grundmotsättningen arbete/arbetarklass och kapital/kapitalistklass alltid finns i kapitalismen och den kampen negerar kapitalismen och störtar klassamhället. Andra skulle betona motsättningen mellan produktivkrafternas utveckling och produktionsförhållandena (det borgerliga samhället, statsapparaten, den härskande ideologin), vilket kommer till slut leda till att produktivkrafterna begränsas av och spränger produktionsförhållandena. En tredje gruppering betonar analysen av kapitalismen som en process av värdeförmering, och att motsättningen uppstår i exempelvis profitkvotens fall ställd mot behovet att expandera systemet och de kriser detta ger upphov till. Det går att göra idealistiska, politiska och ekonomiska tolkningar av alla de tre beskrivningarna: kan en organiserad klass/parti skynda på historien och klasskampen, kan produktionsförhållandena innehålla en autonomi (politisk/statlig autonomi) som kan användas för att utveckla produktivkrafterna eller intervenera i/sätta in kontracykliska/kontrakrisåtgärder genom planering av ekonomin.

Trontis marxläsning förenar dessa tre olika kapitalismanalyser genom att se arbetarklassen (i sig) som arbetskraft, och därigenom en produktivkraft bland andra produktivkrafter – men en produktivkraft som sätter gränser för kapitalismen (genom kamp kring reproduktionskostnaden, lönen, arbetstiden, arbetsintensiteten, produktiviteten – ofta i omedveten form som en generaliserad arbetsvägran/undandragande undan fabriksdisciplinen). Arbetskraften är både drivmedlet och gruset i maskineriet för produktionen, vilket innebär att värdeförmeringen måste reellt underordna arbetsprocessen under sig genom kommando och planering, som aktivt bryter upp och omorganiserar kapitalets organiska sammansättning (och därigenom bryter arbetarklassens sammansättning genom att ändra på arbetskraftens samverkan). Arbetskraften/arbetarklassen är därför en aktiv beståndsdel som kapitalismen hela tiden måste övervinna/disciplinera för att utvinna mer mervärde. Denna reella underordning av arbetsprocessen under den värdeskapande processen sker inte bara i produktionen, utan tar en allt mer samhällelig form – produktionsförhållandena måste konstant förändras för att få kontroll över produktivkrafterna på en samhällelig nivå och säkerställa dess reproduktion. Motsättningen mellan klasserna är även motsättningen mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena, som även är motsättningen inom värdeförmeringen: att underordna arbetsprocessen under kapitalets plan för att säkra värdeförmeringen.

”[J]u mer det kapitalistiska systemet utvecklas, desto mer kan arbetarklassen göra sig autonom i kapitalismen; ju mer systemet når sin perfektion, desto mer måste arbetarklassen bli den maximala motsättningen inom systemet, tills det att den omöjliggör systemets överlevnad och därigenom möjliggör en revolutionär brytning som tar död på och överskrider systemet”.

Klasskampens primat

I dessa fyra texter presenterar Tronti sin ”kopernikanska revolution”: han förklarar att det har varit ett misstag att först betrakta kapitalismens utveckling och sedan se arbetarkamperna som resultat därur. Ett strategiskt perspektiv måste utgå från arbetarklassens kamp som det primära, det är utgångspunkten att betrakta kapitalismen utifrån. Det gäller att se de hinder, blockeringar, sabotage som arbetarklassen utgör i kapitalismen som det dynamiska element kapitalismen konstant måste övervinna och därigenom utvecklas. Genom att betona arbetarperspektivet, den proletära ståndpunkten, gör Tronti en politisk läsning av kapitalismens utveckling – av dess process av underordnande, planering och kommando – för att övervinna dess interna friktion och motsättning, det vill säga arbetarklassen som begränsning för kapitalet. Det här perspektivet öppnar direkt för politiska förslag, det leder från Marx till Lenin.

Det är i arbetskraftens negering av sig själv, det Tronti kallar dess ”arbetsvägran” (rifiuto del lavoro), som den blir subjekt. Det är genom negeringen av sig som passiv arbetskraft (objekt) inom kapitalet som den affirmerar sig som arbetarklass (subjekt), utanför kapitalet. Trontis utgångspunkt är alltså hur arbetarklassen genom sin arbetsvägran (negerande av sin funktion som arbetskraft på en samhällelig nivå) fungerar som en begränsning och blockering. Det är här politiken måste ta sin utgångspunkt. Det gäller att utgå från klassens ”spontana” ickesamarbete, passivitet och vägran i produktionen. Här gör Tronti nästa kopernikanska vändning, han ställer Lenin på huvudet. Han vänder på leninismens strategi och taktik. Tronti ser denna spontana vardagsvägran som det strategiska momentet. Den är strategin i bemärkelsen att det är dessa spontana praktiker som undergräver kapitalismen inifrån produktionen och fungerar som dess inre kroniska kris. Det taktiska momentet, politiken, blir då att understödja denna materiella rörelse och antagonism. Att ge praktiska svar på praktiska problem. Marx står så att säga för strategin och den teoretiska analysen, Lenin för taktiken och problemlösningen/politiken.

Problemet med den dogmatiska leninismen, socialismen och socialdemokratin, menar Tronti, är att de placerar taktiken och strategin i konflikt mot varandra. Partiet och facket motverkar antagonismen i klassen, snarare än understödja den. De försöker inte hitta rätt sammansättning mellan taktik och strategi. Arbetarklassen i sin tur har överlåtit politiken åt de traditionella organisationerna och behåller sin (strategiska/revolutionära) autonomi. Hos socialisterna och i den dogmatiska marxism-leninismen ses snarare den ”tradeunionistiska” arbetsplatskampen enbart som taktisk, medan partiet är bärare av strategin.

Spontanitet och organisation

Mario Tronti och operaisterna kring Quaderni Rossi och Classe Operaia valde därför att lägga sitt fokus på de spontana och osynliga arbetarkamperna, utanför fackföreningarna. De valde att undersöka klasspraktiker som arbetarrörelsen och dess partier förkastade som spontan, apolitisk, asocial och destruktiv – vilda strejker, maskning, absentism, arbetsvägran, arbetarkravaller. Snarare än den skötsamma arbetaren i fackföreningsrörelsen riktade Tronti blicken mot de oorganiserade migrantarbetarna från syditalien som kommit till fabrikerna i nord. En ny arbetartyp, beskriven av Tronti som ”rude razza pagana” (en rå hednisk sort).

Operaisterna kom därigenom att uppvärdera spontanismen i arbetarkampen, se den som det revolutionärt antagonistiska moment som den politiska organiseringen skulle stödja och samverka. Arbetarkamperna driver kapitalismen framför sig i riktning mot revolutionen, menade Tronti – återigen vändandes på vänsterns traditionella syn på progressivism. Organisationens och politikens roll är att fungera som en kollektiv organisatör åt denna materiella kraft och reella processer, att avtäcka den politiska organiseringen inom samhällsmassan. ”Den politiska kampens handling kan inte simpelt testas och mätas med empiriska medel. Det enda sättet att bevisa denna enhet är att börja organisera den. Då kommer vi att upptäcka att klassenhetens nya form är helt igenom implicit i arbetarklassens nya kampformer, och att terrängen för denna kamp är det internationella socialiserade kapitalet.” Det gäller att låta kapitalets enande på den internationella nivån utgöra den materiella grunden för en nysammansättning av klassen. Det behövs upprättas en ny sorts relation mellan spontanitet och organisation, det räcker inte att bara känna kapitalismen för förstå klassen. Man måste knyta organiseringen till arbetarnas materiella behov och på så sätt upprätta en korrekt relation mellan klass och parti.

Två reformismer

Utifrån denna syn på strategi/taktik menar Tronti att det finns två former av reformism, kapitalets och arbetarklassens reformism. En revolutionär kamp måste få dessa två reformismer att skiljas åt, så att arbetarrörelsen inte gör kapitalismens reformism till sin, utan använder reformismen för att stärka en revolutionär process. När arbetarrörelsen fungerar som arbetskraftens kollektiva försäljare och organiserare – säljare av arbetsfred, löneförhandlingar inom produktivitetsökningens ramar – är det en reformistisk praktik inom kapitalismens reformbehov, som verkar stabiliserande. ”Medan det är sant att arbetarklassen objektivt tvingar kapitalet in i tydliga, precisa val, så är det också sant att kapitalet sedan använder dessa val gentemot arbetarklassen. Kapitalet är vid detta ögonblick bättre organiserat än arbetarklassen: valen som arbetarklassen påtvingar på kapitalet löper risken att stärka kapitalet. Detta ger arbetarklassen ett omedelbart intresse att motverka dessa val.” Arbetarklassen tvingar kapitalismen till förändring, kapitalismen genomför dessa förändringar mot arbetarna. Det gäller att istället utnyttja de motsättningar som skapar kris för kapitalets reformism. Det gäller för klassen att blockera den dynamik som kapitalismen har behov av. Det är inte arbetarnas uppgift att lösa kapitalismens problem. ”[Arbetarklassen] har upptäckt (eller återupptäckt) den riktiga hemlighet som kommer att bli dödsdomen över deras klassfiende: den politiska förmågan att tvinga kapitalet in i reformism, och att sedan ohyfsat använda denna reformism för arbetarklassens revolution.” (s 91)

En klassanvändning av reformer hamnar därigenom ofta på kollisionskurs mot officiella partivänsterns reformism. Tronti betonar att det inte går ut på att använda kommunistpartiet PCI i ett revolutionärt syfte. Snarare: ”Dagens uppgift är helt negativ”, den handlar om att blockera den socialdemokratiska processen inom PCI – eftersom den reformismen stabiliserar kapitalet. En blockering av denna reformism innebär att blockera kapitalismens stabilisering och motverka kapitalets reformism i arbetarrörelsen. Det här är den första uppgiften som en politisk organisation har att uppnå med sin praktik, menar Tronti.

Ta Lenin till England

Den leninistiska strategin gick ut på att ta ”Marx till St Petersburg”, använda marxistisk analys för ett semiperifiert lands (Rysslands) outvecklade industriproduktion. Tronti föreslog istället att ta ”Lenin till England”, att föra in den politiska organiseringen till arbetarklassens högsta utvecklingsnivå, där kamperna, antagonismen och styrkan är som störst och mest utvecklad. Varje länk i kapitalismens konjunktur öppnar visserligen kampmöjligheter, men ”den svagaste länken är inte där kapitalismen är svagast, utan där arbetarklassen är starkast” (sid 120) Klassen innehåller alltid olika utvecklingsgrader. Relationen mellan de mest avancerade och de mest eftersläntrande delarna av klassen är alltid en fråga om hegemoni. Inte en hegemoni mot andra klasser (mellanskikt eller subalterna), utan en arbetarhegemoni inom klassen. Arbetarklassen måste i sin tur utöva en hegemoni över folket, få folket att inordnas i klassens dynamik. Klasshegemonin måste vara ett politiskt block av sociala krafter – inte parlamentariska partier – och samla alla arbetarklassens olika skikt i en allians. Här går Tronti i polemik med Gramscis och Togliattis syn på historiska block och partiets roll som ett ”folkparti”, som ett klassöverskridande projekt. Klasshegemoni för Tronti är ett projekt av arbetarklassens politiska klassammansättande.

Ett nytt koncept för politisk kamp behöver införas, som bryter den leninistiska distinktionen ekonomisk kamp/politisk kamp, arbetarkampens två sidor. Utan förenandet av Marx och Lenin delar sig dessa två sidor igen. Konsekvensen blir ett fack utan politiskt mål och ett socialistiskt ”folkparti” utan koppling till den konkreta klasskampen. Denna gamla uppdelning ekonomisk och politisk kamp, som är central för såväl den moderna reformismen som postleninismen, behöver överskridas. Kapitalismen har redan lämnat denna uppdelning bakom sig på det samhälleliga kapitalets nivå genom integration av stat och samhälle, politisk borgerlighet och kapitalistisk klass, maktinstitution och mekanismer för utvinna profit i produktionen. De arbetarkamper som låter sig begränsas till denna uppdelning hamnar i kapitalets reformism. Trontis kopernikanskt vända leninism betonar att den ekonomiska kampen i produktionen kan bli politisk, den fackliga/ekonomiska arenan måste ses som potentiellt politisk. Framför allt kan kampen om lönen under avtalsrörelsen politiseras, genom att få den att överskrida produktivitetsökningarna och därigenom slå direkt mot kapitalets profit. Men också utjämna arbetarhierarkierna och lyfta dem längst bak, som ett sätt att ena arbetarkamperna. På så sätt attackerar lönekampen den kapitalistiska maktens grund genom att höja arbetskraftens pris – därigenom är den direkt politiskt.

Men för att få facket att ställa radikalare krav måste det finnas ett tryck från en arbetarmakt underifrån. Det gäller därigenom att få till en arbetaranvändning av fackföreningarna, snarare än kapitalistisk användning av dem. ”Ju mer den politiska nivån hos arbetarklassen ökar och den kapitalistiska ekonomin enas, desto mer börjar fackets intresse integreras helt, som institutionell mediering, i kapitalismens intresse” (sid 99). Hatet mot fackpampar hos arbetarna överskrider ibland nästan hatet mot staten eller arbetsköparen, på grund av fackföreningarnas organisatoriska funktion inom den ”samhälleliga chefen”. Lönekampen, blockaderna och strejkerna kommer inte störta kapitalismen, men skapar kamperfarenheter och ger arbetarklassen en starkare position. Det är alltid bättre ”besegras” genom kamp än utan, menar Tronti. Kampen måste bli öppen, för att växa politiskt/organisatoriskt. Det gäller att välja attackpunkter på ”den högsta nivån, vid avgörande ögonblick, i frontala konfrontationer, som kommer att återta de mest elementära formerna av kamp och organisering: masstrejken, gatukonfrontationer och permanenta arbetarförsamlingar”. (sid 101) Där kan man uppnå en ”enhet i konfrontationen”.

Klass och parti

Utmaningen för Tronti är inte hur man löser relationen klass-arbetarrörelse-traditionell organisation eller spontanitet-organisation, utan hur man skapar en organisation av ny typ. Partifrågan är inte ett teoretiskt problem, utan ett praktiskt problem av att organisera kamperna och föra dem framåt, politiskt ena klassens olika kampnivåer. Partiet är det samma som en praktisk kapacitet att förutse och leda klassrörelsen i bestämda historiska situationer, utifrån taktikens lagar. ”Partiet är i denna bemärkelse inte bara den vetenskapliga bäraren av strategin, utan det praktiska organet för dess taktiska tillämpning. Arbetarklassen innehar en spontan strategi i sina rörelser och i sin utveckling, och partiet behöver bara upptäcka den, uttrycka den och organisera den. Men klassen innehar inte på något plan, vare sig det spontana eller organisatoriska, taktikens sanna och rätta moment.” (sid 113) Trontis leninism är därigenom arbetarklassens erövrande av taktikens värld, utvecklandet av en gemensam förmåga att taktiskt röra sig bland materiella fakta och förändra dem med sin kraft. Den ”revolutionära ledningen” är därigenom en levande motsättning utan någon lösning, menar Tronti.

Relationen parti-fabrikskamp måste uppstå i fabriken, för att sedan föras in i hela samhället och staten. Parollen måste vara ”partiet i fabriken” (och också se fabriken i partiet). Det gäller att rasera uppdelningen parti-fack, se facket som ett parti. Facket försvarar den samhälleliga arbetskraften materiellt, medan partiet är ett offensivt vapen, ett instrument för attacker i arbetarnas intressen. Men bara om partiet fyller sin offensiva funktion kan facket fylla sin defensiva. Istället för ett folkparti och klassfack behövs ett klassparti och ett folkfack, menar Tronti. Partiets uppgift är att ge den revolutionära processen baser (le basi), förbättra de objektiva villkoren för klassens kampmöjligheter och organisera de subjektiva krafterna.

I följande blogginlägg kommer vi se närmare på Trontis marxläsning, för att ytterligare se hur Trontis kopernikanska revolutionerande av leninismen får sitt stöd i läsningen av strategin i Marx texter.

Till kamrat vem som helst

Vad gör man dagen efter upproret? När barrikaderna redan rests, gatstenarna kastats, torgockupationen tröttnat, massmanifestationerna avlöst varandra, stormötena går på tomgång, tågstationen redan blockerats och en uppsättning korrupta politiker bara bytts ut mot en annan. När varje revolthandling gjorts, men inget förändrats. Vad händer då?

2007 kom Osynliga kommittén med sin bok Det stundande upproret. Det var en peppande bok man kunde ge till vem som helst, en medryckande föraning om den stormvind som skulle komma i den globala finanskrisen och krispolitikens spår. Och framför allt, vad vi – vem som helst – kunde göra när stormen kom. Sju år senare har Osynliga kommittén kommit med uppföljningen, Till våra vänner, som nu kommit på svenska (TankeKraft förlag 2015). Om Det stundande upproret var ett manifest, ett brett upprop för en kommande strid och en kommande kampgemenskap, är Till våra vänner den kranka eftertanken vad som gick snett, var revolterna körde fast och hur de kan komma loss ur den stagnation de drabbats av. Om Det stundande upproret vände sig till vem som helst, vänder sig Till mina vänner till Osynliga kommitténs vänner från kravallerna, torgockupationerna och blockaderna. Den är ett samtal kamrater emellan, sammansvurna i samma projekt. Ofta med udden polemiskt riktad mot andra deltagare i upprorsvågen; de ”vänsterister” som beskylls för ligga bakom revoltens misslyckande.

Trots att Till våra vänner närmar sig samma frågeställningar som revolutionärer i alla tider tvingats ta upp – frågan om aktörskap, relationen mellan revoltens olika subjekt, mellan strategi och taktik, voluntarism och organisation, revolt och revolution, organisationens (partiets) roll – lyfter Osynliga kommittén fram deras diskussion som annorlunda. Deras manifest är ett ickemanifest, partiet ett ickeparti, organisationsformen en ickeorganisation, subjektet ett identitetslöst ickesubjekt. Må så vara. Projekt mår ofta bra av att dra en polemisk demarkationslinje mot sina föregångare och utmåla sig själva som något helt annat. Som sådana fungerar Osynliga kommitténs skrifter bra även för dem som inte delar deras slutsatser, som poetiska provokationer, korrigeringar och ifrågasättande, som tvingar alla att betrakta sina egna projekts risker och tillkortakommanden. De är lika uppfriskande att läsa när man håller med som när man inte håller med.

Tristast blir skrifterna däremot när de liknar skuggboxning mot parodiska skildringar av andra kommunistiska teoribildningar som deltagit i samma revolter. Osynliga kommittén snor och inspireras friskt från sina teoretiska ”konkurrenter”, för att sedan spotta ut de oönskade resterna och tillskriva andra närstående strömningar. De som borde vara närmast utmålas som längst bort och det stora hotet mot varje uppror – till och med fiender på insidan, förskansade i våra huvuden.

Så varför inte göra en tillbaka-kaka och göra samma läsning i retur av Osynliga kommitténs skrifter, se vad vi kan använda, sno tillbaka och vad vi kan dumpa. Låta de autonomistiska teorier de försöker digestera explodera i deras mage, som en trojansk häst, och fritt få blomma upp och återbefrukta Osynliga kommitténs projekt i en annan riktning än vad de själva tänkt sig. Vad händer om man läser Till våra vänner med Negris, Trontis och operaisternas glasögon? (Tack till kamrat Krigsmaskinen för uppslaget!)

Upprorets tid

Ett sympatiskt drag i Osynliga kommitténs insurrektionalism är deras uppmaning till handling nu. Direkt, omedelbart och omedierat. Det finns inget gyllene tillfälle att vänta på, ingen ultimat situation som ska uppstå, inget strategiskt kairos att vänta in. Det är bara att börja, där du är och med dem du har runtomkring dig. För Osynliga kommittén är den historiska tiden upphävd, det gäller bara att avtäcka kollektiviteten som redan finns där, färdig i de delade motståndshandlingarna. Det finns inget löfte om framtida extaser eller en mytisk urtid, det är bara i nuet som möjligheten att förändra världen existerar.

Men sen ett aber. Upproren har kommit, men inte revolutionen, konstaterar Osynliga kommittén krasst. Revolten visade sig inte övergå i revolutionen. Den lyckades inte förbinda kortsiktiga och långsiktiga handlingar, taktik och strategi, ackumulera segrar som kunde leda till en systematisk förändring.

Vad fick upproren att stanna av? Osynliga kommittén har två svar. Det ena är att se hur kampcyklerna upplöses när de lyckas bli generaliserade och blivit allmängods. ”Sedan 2005 är det som om antiglobaliseringsrörelsen har upplösts av verkligheten. Den har försvunnit, just därför att den har förverkligats”. Under krisprotesterna tog alla folkliga protester, även de fascistiska på Maidantorget, globaliseringsrörelsens erfarenheter som sin självklara grund. Nätverksorganiseringen, aktionsdagarna, rådsförsamlingarna, den breda militansen, alternativmedian, blockaderna, kritiken mot finanskapitalismen – de har alla blivit allmängods. Globaliseringsrörelsens partikularitet försvann därmed genom generalisering. Antagonismen hade konstituerats på en högre nivå, som Negri hade uttryckt det. Protesterna kan därigenom aldrig vända bakåt, utan utgår alltid i sin stundande kampcykel från en ny nivå. Kommitténs andra svar, och där placerar de sig i en lång fransk ultravänstertradition, är att se vänstern som problemet. Det är vänsterismen som håller tillbaka revoltörerna och bestulit dem på revolutionen. Det krävs bara en sista brytning. ”Revolutionärernas passionerade rivalitet med vänstern håller kvar den på samma terräng, snarare än att frigöra dem. Låt oss kasta loss”. Därför är Till våra vänner en paradoxal skrift, eftersom kommittén där – till skillnad från Det stundande upprorets insurrektionalism och skapande av kommuner – återvänder till en vänsterbegreppsapparat: revolutionen, produktionen, partiet osv.

I sin recension av Till våra vänner ställer Jason E Smith frågan: kom verkligen upproren? Var verkligen torgrörelsen upprorisk? Den lyckades inte utmana några djupare maktstruktur – ens i Egypten – utan lämnade dem intakta. Protesterna inriktade sig mot åtstramningspaket snarare än i mot relationerna i produktionen eller i ett reellt utmanande av statliga våldsmonopolet. Istället för att se proteströrelsen som något kapat av en vänster, måste man kanske betrakta dess brister inifrån: att den redan från sin start var begränsad, motsägelsefull, bar på reformistiska illusioner och förhoppningar. Men också att protesterna agerade inom geopolitiska intressen och med konkurrerande reaktionära krafter som också försökte fånga momentumet, vilket kastade in de sociala protesterna i inbördeskrig (som i Syrien och Libyen).

Vem som helst

Upproret kan bedrivas var som helst och följaktligen av vem som helst. Saknas det därigenom subjekt och antagonistisk subjektivering för Osynliga kommittén? ”Det finns inget nytt revolutionärt subjekt vars framträdande skulle undgått upptäckt fram tills nu. Om man då hävdar att det är ’folket’ som är ute på gatorna, då är det inte ett folk som existerade i förväg, utan som saknades i förväg”.

Här förlitar de sig tungt på den italienska filosofen Giorgio Agamben och hans teori om vemsomhelst-singulariteter och deras relation till den kommande gemenskapen (hos kommittén, i form av kommunen). Agambens vemsomhelst-singularitet är ingen ny subjektivitet, utan ett angrepp på identitet, suveränitet och teleologi. Agamben försöker tänka i koncept som överskrider identiteter och inte är förbundna med kollektivitet. Vemsomhelst är en singularitet som varken är universell eller partikulär, något som spelar roll oavsett vad det är och inte kan reduceras till sina egenskaper. Detta märkliga subjekt som ett ickesubjekt, en (icke)aktör som inte kan koopteras av staten och som flyr undan suveränitetens logik. Grunden är en vägran, undandragande, Bartlebys ”I prefer not to”, snarare än formerandet av ett nytt subjekt. Denna vemsomhelst-singularitet tar sig på en kollektiv nivå uttryck i en kommande gemenskap / kommun, utifrån vemsomhelst-singulariteternas antagonism mot suveräniteten. Denna gemenskap går för Agamben inte att se som någon gemensam essen.

Hos Osynliga kommittén kommer det här tydligt till uttryck på synen på upproret och blockadens (icke)subjekt: om strejkens subjekt under 1800- och 1900-talet var arbetaren, är blockaden/upprorets (icke)subjekt ”vem som helst”. Men denna syn motsägs i kommitténs egna skrift genom att samtidigt betona den unika position och kunskap som arbetarna sitter på i produktionen, som av kommittén reduceras till en kunskap om produktionsprocessen som kommunerna måste stjäla för att kunna blockera den. Att utgå från sin materiella position och situation – som borde vara kommitténs utgångspunkt – dribblas bort och kantrar över i en idealistisk voluntarism. Här måste perspektivet vändas rätt igen.

Marx perspektiv står i kontrast till Agambens; hur motsättningarna och antagonismen i produktionen, de olika relationerna till produktionsmedlen och deras olika former av inkomst hos Marx tar sig uttryck i en subjektivering som blir klasserna som aktörer. Men det finns också hos Agamben en tydlig skillnad mot Negri, Deleuze, Guattari och Foucault, som delar kritiken mot teleologi och suveränitet – och som likt Agamben betonar singulariteter snarare än homogena sammansättningar. Negri, Deleuze, Guattari och Foucault ser däremot det gemensamma som något som måste produceras, ett heterogent sammansättande av olika singulariteter i ett gemensamt projekt. Det blir mycket mer fruktbart att läsa Osynliga kommitténs kommande kommuner genom de senares glasögon, än Agambens, som något som måste skapas, ett politiskt projekt som måste sammansättas och singulariteter som måste förbindas i en ömsesidig pakt. Kommitténs beskrivning av den medeltida innebörden av kommunen, ”Den gemensamt svurna eden bland invånare i en stad eller på landsbygden att hålla ihop”, befinner sig redan i denna fåra. Pakten hos Osynliga kommittén motsvarar Negris syn på multitudens sammansättande, från ontologisk till politiskt formerande, genom en gemensam pakt för att backa varandra, räknandet av sin egna kraft som källan till frihet. Detta sammansättande är inte ett identitetsprojekt, utan snarare något som genom sina kombinationer överskrider subjekten. Kommunen är varken kooperativen, facken, kollektiven eller de sociala centren – utan det som uppstår när dessa samverkar, sammansvärjs och kombineras. ”Det var samarbetet mellan allt detta, livet som utvecklades mellan allt detta, och som inte kan tilldelas någon av dessa aktiviteter, någon av deras entiteter”. ”Kommunen är då det som får alla ekonomiska gemenskaper att kommunicera sinsemellan, det som genomborrar den och överskrider den, den är sambandet som motarbetar deras benägenhet till självupptagenhet”. Osynliga kommittén rör sig här redan bortom Agamben, som ser gemenskapen som reellt redan existerande och bara kräver ett perspektivskifte, ett annat sätt att förhålla sig till världen.

Blockaden – mål eller medel

Om fabriksarbetarna som subjekt hade strejken som sin kampmetod i produktionen är vem som helst-singulariteternas kampmetod idag blockaden. Makten har flyttat ut ur institutionerna, menar Osynliga kommittén, och in i infrastrukturen. Makten är biopolitisk och verkar direkt in i våra levda världar, men den verkar – vilket är det viktiga – genom sin cybernetiska styrning över en utspridd infrastruktur och dess kommunikation. ”Regerandet finns inte hos regeringarna”, istället för att se på statsmakten måste man se ”dess politiska konstitution är dess materiella konstitution”.

Produktionen sker i flöden och fabriken ersatts av produktionsanläggningar, som flödets noder. Snarare än producera färdiga varor ägnar sig dessa anläggningar åt en omvandling av det som passerar in och ut, för att sedan skickas vidare till nästa nod för fortsatt bearbetning eller montering. Arbetaren har reducerats till en maskinövervakare, vars uppgift snarare är att träda in för att åtgärda stopp i arbetet – medan maskinerna utför produktionen. Den cybernetiska kapitalismen har helt införlivat reproduktionen i sig, det finns inte längre någon separat eller semiautonom reproduktions- eller distributionssfär.

Den cybernetiska kapitalismen är sårbar överallt, genom att dess flöden löper igenom hela samhället och potentiellt går att blockera. Vem som helst kan blockera produktionen, inte enbart arbetaren. Och attackerar man produktionens flöden attackeras kapitalismen i hela sin totalitet.

Jason E Smith ser här en av de svagaste bitarna i Osynliga kommitténs resonemang. Den missar den roll blockaderna av logistiken spelat historiskt de senaste 40 åren. Oftast har blockaderna varit det sista redskapet att ta till under en social protest eller facklig konflikt. Blockaderna har ofta snarare haft rollen som generaliserade strejker, där fackföreningarna initierat protesterna och kunnat styra dem. Så även i det exemplet Osynliga kommittén tar upp, med rörelsen 2010 mot pensionsreformen i Frankrike där facket CGT stängde ner oljeraffinaderierna med sina strejker och vem som helst kunde generalisera strejkerna genom blockaderna av bensintransporter och trafik. Men dessa blockader kontrollerades till syvende och sist av CGT, som kunde utöva sin hegemoni över dem.

Arbetarnas särställning i produktionen försvinner i kommitténs jämställande av produktion, distribution och cirkulation. Osynliga kommittén reducerar denna strategiska position enbart till en fråga om knowhow. Fabriksarbetarnas möjlighet till strejk kom ur en koncentration av arbetare i fabriken, en kunskap om arbetsprocessen som gav viss kontroll över arbetet, råvaror och lager. ”Den som vet hur ett system fungerar kan också sabotera det på ett effektivt sätt”. Med den cybernetiska kapitalismen måste motståndet stjäla denna kunskap och göra den tillgänglig för vem som helst. ”Att konstruera en revolutionär kraft idag är just detta, att artikulera alla de nödvändiga revolutionära världarna och teknikerna, sätta samman den tekniska intelligensian till en historisk kraft och inte ett system för regerande”.

Frågan är vilken funktion blockaderna fyller. Hos Osynliga kommittén verkar de mest ha ett strategiskt antikapitalistiskt värde, genom att de negerar produktionsprocessen. Men stärker blockaderna verkligen vår makt? Alberto Toscano riktar i texten ”Logistik och opposition” en operaistiskt influerad kritik av kommitténs fokusering på logistiken. Toscano saknar en diskussion om hur produktionen kan användas och omställas till nya mål. ”Interstitial enclaves or temporary liberated zones, ornamented by discourses of withdrawal and difference, have widely replaced the reference of an advancing, unifying and largely homogeneous planetary movement of liberation”, skriver han. Detta resulterar i en fetischering av brytningen, som inte skapar några förutsättningar för en ickekapitalistisk livsform.

Toscano beskriver det som en ”katastrofisk optimism” hos Osynliga kommittén, att blockerandet av kapitalismens flöden i sig skulle resultera i en antikapitalistisk kollektivitet – men att resultatet likaväl kan bli en massiv irritation och öppna för reaktionen. Istället frågar Toscano efter ”hur kan vi vända strukturer/flöden som separerar oss från kollektivt handlande till ny användning/mål snarare än bara stoppa dem”. Hur kan kapitalistiska strukturer göras användbara snarare än oanvändbara för oss, vilka tendenser i dem kan omvandlas i riktning mot ett kommunistiskt samhälle?

Den snabbt växande urbanismen vilar på allt längre och omfattande försörjningskedjor, vilket försätter en intensifierad exploatering och expansion. Så logistiken har en central funktion, ur ett maktperspektiv. ”The metropolis is in fact a processing centre”. Dessa försörjningskedjor bygger på standariseringar, i allt från gemensamma förvaringsformer (moduler, containers) till streckkoder, kommunikationssystem, infrastruktur och regleringar. Istället för att se blockaden som mål, blir det ett mer strategiskt perspektiv att betona den som medel – att se vilka maktredskap det ger arbetarna att skaffa sig bättre förhandlings- och styrkeposition genom sin möjlighet att kunna avbryta produktionen. Toscano lyfter fram Sergio Bolognas undersökning av hamnarbetares kamp över försörjningskedjehanteringen som exempel. Eller varför inte Angry Workers of the Worlds undersökningar av migrantarbetares kamp i den brittiska logistiksektorn. Blockaden skiljer sig på så sätt inte från strejken, vare sig som kampmedel eller i fråga om subjekt (inom och emot produktionen).

Här blir blockadstrategin mer intressant att sätta in i dagens autonoma diskussioner internationellt om den sociala strejken. Hur kan blockaderna användas för att generalisera konflikter i produktionen, skapa nya sammansättningar inom och utanför produktionen på ett samhälleligt plan. Blockaden kan på så sätt användas som maktmedel för att vinna segrar och bygga makt, som avancerar klassens positioner inom och emot kapitalets utvecklingstendens.

En konstituerande motmakt

Ett användbart redskap i Det stundande upproret och Till våra vänner är kommitténs (heideggerianskt färgade) beskrivning av kommunernas varande territoriet och beboende av rummet. Här finns fantastiska verktyg att använda sig av. Bildandet av kommuner, av sammanslutningar av konspirationer, handlar om att bebo områden. Kommittén pekar på ordet geografis etymologi, som geo-grafi – att skriva in sig i ett område. Kommunen skapar ett politiskt territorium som inte nödvändigtvis följer rummet, utan bryter mot det, förgrenar sig och expanderar. De skriver ständigt in andra i sin geo-grafi. ”Genom sin blotta existens river den isär rummets uttänkta indelning och dömer varje viljesats till en ’rumslig samhällsplanering’ att misslyckas”.

Jason E Smith lyfter fem användbara steg av subjektivering, där han bänder på Osynliga kommitténs teser, för att ta stegen från vem som helst via kommunen till det historiska partiet:
1) Betonandet av arbetarna som förkroppsligande av tekniska kunskap inom produktionsflödena. Hur arbetarna måste skaffa sig en ”strategic intelligence of the present”.
2) Hur strejken kan ses som en territoriell aktion (blockaden som social strejk). Strejkens genomslag och påverkan på ett territorium avgörs hur mycket den lyckas involvera de utanför, skapa lojaliteter i kvarteren. Det gäller lika mycket idag som under arbetarrörelsens uppkomst.
3) Hur gemenskaperna och kommunerna baseras på inbördes hjälp och solidaritet
4) Hur kommunerna inte bara blockerar eller saboterar produktionen, utan övertar och transfomerar den.
5) Se partiet som hur kommunernas territoriella fästen bildar en allt tätare etisk väv, en konspiration och inbördes pakt.

Den stora skillnaden mellan Osynliga kommitten/Agamben och de autonoma/Negri är synen på konstituerande makt. Agamben och kommitténs beskrivning av den cybernetiska makten och biopolitiken genomsyras av dess syn på den statliga suveräniteten, dess övervakning och upprorsbekämpning. Detta perspektiv på den suveräna statsmaktens regerande läggs sedan som ett raster på förståelsen av kapitalismen. Ekonomiska kriser reduceras till subjektiv politik för att genomdriva omstruktureringar, ”destabilisera för att stabilisera”. ”Krisen inte är ett ekonomiskt faktum utan en politisk metod för att regera. Vi genomlever inte en kris för kapitalismen, utan en triumf för kriskapitalismen” – här ligger kommittén inte så långt från Negris 70-talsskrifter. Kapitalismen verkar genom bryter upp och omstrukturera samhället, genom en cybernetiskt verksam biopolitik.

Motståndshandlingen blir enbart att angripa (”alla svin har en adress”) eller desertera undan den suveräna maktens kontroll. Makten måste destitueras och fråntas sin legitimitet. ”Att destituera makten är att beröva den dess fundament”. Varje diskussion om konstituerande makt kan för kommittén därigenom bara ses som att återge den suveräna makten legitimitet. ”Att inrätta eller konstituera makt är att ge den en bas, en grund, en legitimitet”. Syftet med den ”konstituerande maktens fiktion” är att regera revolutionen.

Här blir kommitténs skuggboxning som tydligast, där de inte kan ta av sig Agambenglasögonen när de läser Negri. Negris användning av begreppet konstituerande makt (hämtat från Machiavelli och Spinoza) handlar inte om att ge den suveräna statskonstitutionen ett nytt fundament och legitimitet, utan Negri diskuterar snarare hur den maktbas som suveräna makten åberopar kan undandras. Genom Spinoza försöker Negri se hur den konstituerande makten kan bli en öppen process, där en sammansättning och rättigheter ges immanent, genom singulariteternas ömsesidiga förbindande, konspirerande och uppbackande av varandra, snarare än garanteras genom negativ maktöverlåtelse till en rättighetsgaranterande suverän. Den konstituerande makten Negri söker är den som destituerar den konstituerade makten. Begreppet blir ännu mer potent när det kombineras med operaisternas läsning av Marx begrepp levande arbete.

Ironiskt nog beskriver det Foucaultcitat kommittén lyfter fram exakt den logik Negri betonar med multitudens politiska sammansättande: ”Den dialektiska logiken är en logik som låter motsägelsefulla termer sammanstråla, inom det homogenas domän. Och jag föreslår att man ersätter denna dialektikens logik med strategins logik. Strategins logik framhåller inte motsägelsefulla termer i det homogenas domän, vilket utlovar deras upplösning i en enhet. Strategins logik har till funktion att undersöka vilka samband som är möjliga att etablera mellan olikartade termer, vilka förblir olikartade. Strategins logik, det är logiken i det heterogena samband, inte logiken i det motsägelsefullas homogenisering”.

Det här är partiet. För såväl Negri som Osynliga kommittén. En sammansättning eller konspiration som skapas. Agamben skulle däremot aldrig skriva under på det, det är långt ifrån hans vemsomhelst-singulariteters kommande gemenskap.

Eventifieringen

Vid varje protestvåg de senaste åren har det startat en diskussion om sociala medias roll. Är de nya protesterna möjliga på grund av sociala media (facebookrevolutioner, infokaskader, twitterstormar och bloggbävningar), eller missar teknikfixeringen helt de bakomliggande orsaker och den vardagliga långsiktiga organisering som föregått de öppna protestutbrotten – de fysiska mötena ansikte till ansikte mellan människor? De teknikoptimistiska perspektiven, om de nya organisatoriska möjligheterna till mobilisering och kampanjer genom sociala media, ställs mot teknikpessimistiska om ökad övervakning, klickjakt, postpolitisk tomt åsiktsposerande och ökat näthat. Ur ett aktivistiskt perspektiv är det däremot inte svårt att se att sociala media förändrat förutsättningarna för sociala rörelser att verka och mobilisera: det påverkar rörelsernas subjektivitet, temporalitet och spatialitet – de måste förhålla sig till aktörskap, tid och rum på ett annat sätt. Det blir extra tydligt när man ser på de större manifestationer de senaste åren – vilka som organiserat dem, vilka som kommer dit, vilken spridning de fått: hur Facebook kommit att bli den överlägset viktigaste mobiliseringsplattformen. Det har skett en eventifiering av sociala protester.

Hastigheten
Innan sociala media krävde manifestationer en lång planering. Demonstrationshyper behövde tid för att byggas upp. Internationella aktionsdagar beslutades ofta ett halvår i förväg, som enda sättet att få internationell samtidighet i frågor som skulle lyftas på ett europeiskt eller globalt plan. Mobiliseringarna behövde spridas genom flygbladsutdelningar, affischer och klistermärken för att folk skulle komma. Reclaim the city-gatufesterna i början av 00-talet tog detta ett steg längre, med användandet av gatukonst och graffiti i mobiliserande syfte. Det gav ett synligt inslag i gaturummet, på elskåp, ansikte-mot-ansikte-möten – budskapen fanns ofta kvar även efter manifestationen. Blixtinkallade spontana manifestationer var ovanligare och genomfördes genom telefonkedjor. De riktigt stora manifestationerna krävde massmedial uppbackning, att tidningar och teve lyfte upp dem i förhand och gav dem en hype. Interaktionen med media tar en helt annan form idag, mobiliseringarna inom sociala media lever i en intim symbios med etablerade media. Många manifestationer sker i direkt svar på en upprörande nyhet, i en emotionell respons som liknar moralpanikens. Ett beslut om en manifestation kan bli viral på några timmar och snabbt spridas över hela landet (och utanför). En massdemonstration som svar på en händelse inom 24 timmar är inte längre ovanligt. En lyckad demonstration skapar dessutom lätt en epidemi över resten av landet.

Initiativet
Det är inte bara de sociala medieplattformarna, utan även hastigheten, som förändrar vilka sociala aktörer som kan kalla till en demonstration. Vem som helst kan starta ett facebookevent. Tidigare var det otänkbart att en enskild individ skulle kalla till en manifestation – med eventifieringen har det blivit vanligt. Det innebär också att individer ofta tar initiativet snabbare än nätverk, nätverk med självständiga lokala grupper snabbare än organisationer och partier. Det problematiska är att frågan ofta kommer att tillhöra den som är snabbast att ta initiativet, de får rama in problematiken och ge den ett narrativ. Vilket sker mer eller (ofta) mindre genomtänkt, pga hastigheten i utförandet. Vem som skaffar sig hegemoni i frågan förskjuts från vilka som arbetar kontinuerligt med frågan till vem som är snabbast på att exploatera den och ta initiativet vid särskilda händelser. De kommer att representera en hel social protest, vara dess ansikte och röst. Detta har förflyttat makten bort från traditionella organisationer över till nätverk och individer, speciellt de personer som har satt i system att direkt utlysa protester. Den person eller organisation som gör ”eventet” kan själv välja vilka andra organisationer eller aktörer som ska släppas in och få delta. Ofta ser vi därför flera olika kallelser; en första som får masspridning av en individ eller grupp, och fler efterföljande först någon vecka senare, kallade till av organisationer som behövt ta upp det internt i sin beslutsstruktur – och som ofta försöker efterhärma det första framgångsrika enskilda initiativet men få in den i deras problemformulering. Så kunde en privatperson kalla till den första spontana kaotiska manifestationen efter Sverigedemokraternas riksdagsinträde 2010 (”vem vare som fuckin’ rösta?”), medan uppföljningsdemonstrationerna togs över av trotskistiska Rättvisepartiet socialisterna och åter paketerades in i en traditionell mötesstruktur, med organisationstalare och långa appeller.

Kunskapen
Manifestationerna samlar betydligt fler och är frekventare än tidigare – utan att vanan att arrangera demonstrationer har ökat. Det är lätt att starta ett facebookevent, svårare att sätta ihop en scen, koppla ihop en ljudanläggning, sammanställa ihop ett peppande mötesprogram, ha en uttänkt demorutt, ha en kapacitet att genomföra en olydnadsaktion eller skydda manifestationen mot polisangrepp. Demonstrationsarrangörerna är mer utelämnade till polisens ”upprätthållande” mötesordningen, än att själva kunna styra demonstrationens syfte och mål.

Verifieringen
Tidigare så var inte bara demonstrationens budskap viktig, utan även vem som var avsändaren. Vilka som arrangerade en demonstration påverkade vilka som slöt upp. Med eventifieringen handlar det nu allt mer bara om budskapet, vem som arrangerar det har kommit att bli mindre viktigt för dess spridning. Arrangörerna kan vara okända privatpersoner, adhoc-aktionsgrupper som ingen hört talas om eller okända nätverk. Det har kommit att allt mer handla om vad demonstrationen agerar i för sammanhang, vilken nyhet eller händelse den är ett svar på. Eftersom eventsen visar hur många som ”attendar” så hänger mycket på hur viral manifestationen lyckas bli – om den lyckas uppnå en snöbollseffekt så ansluter sig ännu fler, och arrangör bakom blir mindre viktig. Det blir därigenom också oklarare vilken sorts demonstration man beger sig till, vilka som egentligen står bakom och vad det verkliga syftet är.

Uppföljningen
För många av facebookmanifestationerna är manifestationen i sig målet. Den som startat eventet vill ha ihop folk till demonstrationen och släpper sedan frågan, utan att fundera på var folk tar vägen sen. Istället för att se demonstrationen som en del av en kampanj, eller som en startpunkt på ett engagemang som måste följas upp med organisering och aktiviteter, är eventet slutpunkten. Organisationer och nätverk har ett intresse i att engagera deltagarna i fortsatt arbete, men massmöten sammankallade av privatpersoner är isolerade händelser i sig, utan att arrangören har en fortsatt tanke om hur man går vidare för att genomdriva de krav och frågor manifestationen väckt. Facebookeventen blir därigenom ofta snarare slutet än början på en organisering, de fångar upp en indignation, kanaliserar den till ett enskilt avgränsat tillfälle, en symbolisk åsiktsmarkering.

Tolkningen
Eftersom facebookeventen oftast inte väger in fortsättningen, vad som sker efter folk samlats, så tar de heller sällan i övervägande hur manifestationen kommer att presenteras och tolkas. Varje manifestation är ett iscensättande av en konflikt, men det är fortfarande öppet hur de skildras, vilket narrativ de sätts in i. Facebookeventsen kan därför lätt tas upp av etablerade politiska aktörer, opionsbildare eller ledarskribenter för att lägga fram deras egna teser. När manifestationen saknar ett eget medialt efterarbete öppnar det upp för att andra gör det, utifrån sina egna målsättningar.

Kapningar
Just oklarheten vem som står bakom manifestationerna och vem som har sammankallat eventsen öppnar lätt för kapningar. När ett event nått massdeltagande är lockelsen stor att använda plattformen för att föra ut andra frågor, även efter att initiativtagaren lämnat aktiviteten. Vi kan ta Utopikarnevalen 2010 som exempel, där arrangörerna lämnade den sammankallade kampanjen ”Ta tillbaka välfärden” vind för våg efter sin gatufest och facebookgruppen togs över av ökända vänstertroll, som använde den övertagna plattformen för att trolla sönder andra vänsterorganisationers arrangemang och events. Svenska Occupyrörelsens facebookforum och events blev snabbt en samlingsplats för konspirationsteoretiker och högerextrema att kunna lägga upp sina länkar. Eller Anonymous demonstration mot SL:s prishöjningar våren 2015, där det lämnade eventet gavs ny datum, namn och plats för det antisemitiska Partiet de fria.

Kontrollen
Beroendet av Facebook för att genomföra stora manifestationer har gjort demonstrationsarrangörer utelämnade till ett privat företags nycker och polisen har lätt kunnat be Facebook stänga ner evenemang, som till exempel antifascistiska motdemonstrationer, med hänvisning till att de kan utvecklas till ordningsstörningar. Facebookeventet gör det också lätt att kartlägga, uppskatta och planera det polisiära bemötandet av demonstrationer. Facebook har också, efter den arabiska våren och de senaste årens krisprotester, gjort mycket för att försvåra att eventsen ges masspridning, gjort det svårare att bjuda in stora mängder deltagare. Det enda sättet för eventen att växa i styrka har varit att det skett viralt och snabbt, medan mer långsiktiga mobiliseringar varit sårbarare för nedstängning. Evenemangen har också blivit ett sätt för Facebook att kunna göra pengar på sitt community, genom att allt mer ta betalt för spridning genom sponsrade marknadsföringskampanjer. Sociala protester har därigenom kommit att bli allt mer utelämnade åt ett kommersiellt företag för att kunna nå ut och genomföras.

Identitärerna – från vitmaktmusik till metapolitik

De senaste åren har de högerextrema grupperna ökat sin närvaro på Internet. Portalen Nordisk.nu, för att ta ett exempel, har i skrivande stund över 15 000 registrerade användare. Framför allt bland ungdomar är det idag mer regel än undantag att de exponeras för högerextrem propaganda. Med tanke på att det för drygt tio år sedan väckte våldsamma reaktioner när en betydligt mindre andel ungdomar förklarade sig ha kommit i kontakt med vitmakt-musik, är det märkligt att utvecklingen väckt så lite uppseende. En förklaring kan naturligtvis vara att den högerextrema propaganda som finns på Internet uppfattas som relativt rumsren. Det kan till och med uppfattas som ett framsteg när de högerextrema grupperna går från våldets till ordets – och musikens – propaganda. Men blir de därigenom mindre farliga?

Den här artikeln kommer att undersöka om den högerextremism som idag dominerar på Internet på något avgörande sätt skiljer sig från de former som dominerade i slutet av det för den högerextrema scenens vidkommande våldsamma 1990-talet. Samtidigt som jag tecknar en bakgrund till de organisatoriska och ekonomiska strukturer som gjorde offensiven på nätet möjlig, kommer jag också att undersöka om den tekniska omvandlingen följs av en ideologisk. Jag kommer att försöka besvara följande frågor: vilken roll spelar musiken i utvecklingen av de nazistiska organisationerna, hur ser dessa grupper på politik, vilka interna och externa svårigheter möter det nazistiska moderniseringsprojekt som tar form runt musiken och så småningom även Internet, och i vilken mån har detta projekt inspirerats av internationella förebilder? Genom att besvara dessa frågor vill jag belysa den idémässiga och politiska kontinuiteten i utvecklingen från Nordland till Nordiska förbundet – trots att organisationernas respektive verksamheter är relativt olikartade.
Det finns olika sätt att genomföra en studie av det här slaget. Allra bäst kanske det är att knyta kontakter inom den studerade rörelsen och studera den genom långvariga fältstudier. Detta har inte varit möjligt för mig, jag har inte haft tillgång till de resurser som en sådan studie skulle fordra. Den här artikeln har skrivits utan offentligt stöd, och på min fritid. Den är baserad på texter; i en del fall tryckta, i andra fall virtuella. I en del fall har dessa texter varit allmänt tillgängliga (om än ibland svåra att få tag på), i andra fall har de kommit i mina händer tack vare personer vars identitet jag måste skydda.

Jag har följt diskussioner om politisk strategi, både interna och offentliga, bland de personer som arbetade med tidskriften Nordland och som fortsatte vidare via Folktribunen till att starta Nordiska förlaget. Den offentliga diskussionen har förts via artiklar i tidningarna och på organisationernas officiella webbsidor, den interna i foruminlägg och i redaktionella epostbrev som jag har fått tillgång till och har i sin ägo. Jag har också försökt följa diskussioner av och kring Peter Melander, Lennart Berg, Daniel Friberg, Lars Linden – alla med från Nordland till Nordiska förbundet – samt Filip Jelder (”Peter Andersson”) på Nordland och Joakim Andersen (”Oskorei”), ansvarig för bloggportalen Motpol.nu som är knuten till Nordiska förbundet. Artikeln bygger huvudsakligen på texter som dessa personer skrivit och som behandlat taktik och strategi, samt målsättningen med de politiska projekten. En del av de uppgifter jag redovisar har jag emellertid alltså fått från personer som omfattas av källskydd (jag bidrar till den här antologin som journalist, inte som akademisk forskare). I de flesta fallen gör jag ingen anmärkning angående detta, men jag har i ett mindre antal fall ändå markerat att så är fallet.

Artikeln är uppdelad i sex delar, samt ett summerande och avslutande avsnitt. I den första tecknar jag den tidiga historien, där framförallt musiktidningen Nordland spelar en viktig roll. Runt musiken skapades både en strategi och en infrastruktur, som framgångsrikt motstod kritiken från de båda andra lägren – de som valde att bilda främlingsfientliga partier och de som föredrog att arbeta i våldsamma aktionsgrupper. I andra avdelningen tittar jag närmare på Nordlandgruppens ideologi, som övertog element från den franska nya högern. Under några år i början av 2000-talet samarbetade gruppen runt Nordland, nu ombildad till Nordiska förlaget, till en början framgångsrikt, med det främlingsfientliga partiet Nationaldemokraterna. I den tredje delen visar jag hur de sedan utvecklade en egen teoretisk bas, vilket för fram till den utvecklade ideologi, metapolitiken, som jag behandlar i den fjärde avdelningen. I den femte avdelningen behandlar jag utvecklingen av en mångfacetterad närvaro på Internet. Där har den egna ideologiutvecklingen ytterligare skjutit fart, vilket bland annat har lett till stora konflikter i frågan om vilka organisationsprinciper som är lämpligast. Dessa konflikter beskriver jag i artikelns sjätte avsnitt. Det idémässiga innehållet i den senare ideologiska nyorienteringen beskriver jag i avsnitt sju, som handlar om de så kallade identitärerna. I den åttonde och sista delen summerar jag artikeln och för en diskussion om hur den tekniska och strategiska utvecklingen hänger ihop, och hur denna parallella utveckling gjort det möjligt för en grupp aktivister som härrör ur den nazistiska musikrörelsen på 1990-talet att etablera en egen ideologisk position och identitet, om än huvudsakligen med virtuell existens. Samtidigt är de konflikter som artikeln tecknar viktiga att förstå, eftersom de i hög grad är samma motsättningar som i juni 2009 stoppade den årliga gemensamma nationaldagsdemonstrationen. En antirasism som inte förstår mekanismerna bakom den nazistiska rörelsens framgångar och motgångar, står snart handfallen.

Musiken som vapen – och andra vapen
Vi börjar vår beskrivning av den nationella kulturkampen under 90- och 00-talen med ”slaget om Brottby”, som musiktidningen kom Nordland i efterhand att kalla händelsen. Det amerikanska bandet Max Resist hade just gått av scenen och det återförenade kultbandet Vit aggression spelade sina första låtar inför de trehundrafemtio unga skinnhuvudena i publiken. Då bestämde sig polisen för att ta sig in i lokalen i syfte att stoppa tillställningen. Polisen möttes av flaskkastning och grep därför alla konsertbesökarna, inklusive det amerikanska bandet.

Händelsen den 3 januari 1998 markerade en skärpt hållning gentemot de nynazistiska vitmaktkonserterna. En liknande konsert några veckor senare stoppades helt sedan polisen skickat tillbaka ett engelskt band direkt vid ankomsten till flygplatsen och dessutom avbokat konsertlokalerna. Samtidigt pågick rättsprocesser för hets mot folkgrupp mot de ledande skivbolagen för vit makt-musik och deras ekonomiska redovisning började allt mer att synas i sömmarna.
Under några korta år i mitten av 90-talet var Sverige ett världscentrum för produktionen av vitmakt-musik. Tidningen Nordland, med en upplaga på 15 000 ex, betraktades internationellt som den främsta i sin genre; deras postorderverksamhet hade det största utbudet av musik och de band de signat till sitt skivbolag var eftertraktade liveakter på konserter i Europa och USA. På hemmaplan drog Nordlands konserter 600-1000 besökare, siffror som vida överträffade deltagarantalet på de demonstrationer extremhögern arrangerade under 90-talet.

När tidningen Nordland vintern 1994-95 gav ut sitt första nummer, hade tidningens grundare Peter Melander redan lång erfarenhet av alternativ medieproduktion. Melander startade 1986 Sveriges första vitmakt-musikfanzine Streetfight, som han senare följde upp med de än mer radikala tidningarna Vit Rebell och Storm. Genom tidningarna knöt Melander också tidigt kontakt med det brittiska bandet Skrewdriver. Han organiserade flera konserter med dem i Sverige, och med deras stöd startade han musiktidningen Blod och Ära som en del av Skrewdrivers internationella musikrörelse, Blood & Honour. Efter Skrewdriver-sångaren Ian Stuarts död hösten 1993 utbröt en ledarstrid i brittiska Blood & Honour. Melander bröt med den ledande fraktionen och döpte om sin tidning till Nordland.
Grundtanken i Nordlands politiska projekt var att musiken fungerade som ett effektivt kampvapen genom att medvetandegöra ungdomar och direkt förmedla dem nationella känslor. Musikern Matti Sundqvist sammanfattade Nordlands strategi på följande sätt:

Jag är helt övertygad om att musiken är det bästa sättet att väcka de unga och få dem att förstå att de faktiskt är värda något, till skillnad mot vad samhället och massmedia påstår. Vi måste verka som en motpol till MTV och dylikt, som hjärntvättar den vita ungdomen med det självhatande budskapet. Vi måste lära dem att känna stolthet istället för skuld, styrka istället för självförakt och folkgemenskap istället för egoism.

Musiken hade också större genomslagskraft än andra former av propaganda och nådde betydligt fler än extremhögerns flygbladsutdelningar, tidningsförsäljningar och opinionsarbete. Men det fanns de inom den nationella rörelsen som var skeptiska inför den stora tilltron till musiken och dess betydelse, och som förordade andra metoder och själva antingen anslutit sig till den nya Blood & Honour-ledningens ultramilitanta linje (inspirerad av brittiska Combat 18) eller försökte bygga politiska kamporganisationer (som Nationalsocialistisk front, här: NSF). En tredje grupp valde den populistiska strategin (som Sverigedemokraterna). Nordland argumenterade för att det fanns en väg mellan partibyggandets kompromisser och den ultramilitanta linjens kompromisslöshet:

Våra fiender försöker desperat beskriva oss som en marginell företeelse medan skeptikerna menar att det är meningen att vi bör förbli en ”modetrend”. Det är dock ett obestridligt faktum att var tionde svensk tonåring någon gång har lyssnat på musik som öppet manar till kamp för vårt folks överlevnad och stolthet över vårt eget unika ursprung.

Kopplingen mellan vitmakt-musiken och den politiska aktivismen var stark, men det var långt från självklart vilken form den skulle ta sig. Till en början var kopplingen direkt, musikerna var också aktivister. Med tidningen Storm som nav organiserades det löst sammansatta rasrevolutionära nätverket Vitt ariskt motstånd 1991. Bandmedlemmarna i vitmakt-grupperna, som Vit aggression, Division S och Dirlewanger, var samtidigt ledande i de lokala VAM-grupperna. När VAM-medlemmarna började fängslas för bankrån och vapenstölder riktades myndigheternas uppmärksamhet även mot tidningen Storm, och Peter Melander fälldes för uppvigling. När Nordland startades försökte Melander därför hålla ett större avstånd till de politiska organisationerna. Försöket att 1996 bygga upp och stödja en ny rasradikal organisation, Nationella alliansen, med de då frigivna gamla VAM-aktivisterna blev kortvarigt och slutade i en brytning mellan Nordland och de aktivistorienterade unga nationalsocialistgrupperna kring den militanta nyhetsbulletinen Info-14.

Efter detta betonade Nordland vikten av att musikrörelsen skulle vara självständig och agera fristående från den politiska rasrevolutionära rörelsen. Musiken var ett propagandavapen, men måste stå fri i förhållande till den politiska grenen och istället användas i arbetet för en ”värderingarnas revolution hos ungdomen”. Nordland såg som sin uppgift att bereda väg för kommande politiska organisationer, inte att vara den organisationen:

Det är exakt det som är vår uppgift: Att plöja marken åt de organisationer som har målet att genomföra sina program från en framtida maktposition.

Genom denna form av kulturkamp var Nordlands målsättning att utvecklas från en ”underjordisk ungdomsprotest” till en ”nynordisk motkultur” , ett slags alternativ kulturell infrastruktur som ”ska bli så stark att den är kapabel att konfrontera det sönderfallande samhällets.”

Ett försök att bredda Nordlands verksamhet och även stimulera framväxten av en alternativ rasradikal mediastruktur inleddes 1997. Nordland hade vid den här tiden expanderat och hade såväl redaktioner som lagerlokaler i Stockholm, Linköping och Göteborg. Tidningarna Framtid i Göteborg, Folktribunen i Stockholm och Gripen i Östergötland startades med Nordlands bistånd. Nordland var vidare tidiga med att utnyttja Internet som medium. Tillsammans med Daniel Fribergs Göteborgsprojekt Alternativ media startade Nordland det elektroniska veckonyhetsbrevet Frihetsbrevet. Tanken att bygga en alternativ infrastruktur som ett samhälle i samhället fanns dock inte bara inom Nordland. Även Alternativ media och stockholmsorganisationen Nationell ungdom drev liknande projekt, med målsättningen att starta en egen struktur av nationella företag.
När massgripandet i Brottby inträffade och produktionen av vitmakt-media börjat försvåras, var Nordland redan på väg att överge praktiken som ren musikrörelse. Musikrörelsens tillbakagång kom att ske parallellt med ett ökat behov av reorganisering inom den högerextrema miljön och frågan debatterades i alternativmediernas tidningar. Nordland publicerade texter inspirerade av Derek Hollands bok Den politiske soldaten, som handlar om den nationella kämpens uppgift och ansvar. De gav 1999 ut boken Sturm 33 om SA-mannen Hans Maikowskis gatukamp i trettiotalets Tyskland. Av de böcker Nordland gav ut var det dock Corneliu Codreanus Till mina legionärer (på svenska 2001) som kom att få störst inflytande på de nya nationella organisationerna. Codreanu grundade och ledde den rumänska 30-talsorganisationen Ärkeängeln Mikaels Legion, kallad Järngardet – en organisation som lyftes fram ur historiens dimmor och hyllades som förebild av den italienska inflytelserika nyfascistiska organisationen Tredje positionen på 70-talet. Boken översattes av Nordlands Dan Berner och blev en stor inspirationskälla vid uppbyggandet av organisationen Svenska motståndsrörelsen, som organiserades efter legionärernas modell.
Den nya organisationen Svenska motståndsrörelsen (SMR) lanserades 1998 av tidningen Folktribunen och Nationell ungdom i Stockholm. Senare samma år gick Alternativ media i Göteborg upp i denna organisation. Nordlands Göteborgsbutik valde också att öppna en försäljningsverksamhet, Midgård, i egen regi. Nordland fick det därmed allt svårare att klara sig ekonomiskt, trots att de öppnat en butik i Linköping. Nordlands butik kallades allmänt ”bunkern” och sköttes av Anders Lagerström. Hösten 1999 kom sista numret av Nordland. Tidningen lades ner och även Nordland gick upp i SMR. Peter Melander och Lennart Berg från Nordland samt Daniel Friberg från Alternativ media började arbeta med Folktribunen. Med de erfarna redaktionsarbetarna från Nordland i den nya tidningen höjdes kvalitetsnivån väsentligt. Tidningen blev mer professionell samtidigt som de mest vulgärrasistiska formuleringarna tonades ner. Folktribunen blev under åren 1999-2001 den viktigaste tidningen inom extremhögern med en läsekrets som bestod av såväl de rasrevolutionära aktivisterna som Sverigedemokraternas sympatisörer. SMR etablerade ett livligt utbyte med Tredje positionens italienska arvtagare, Forza Nuova, och tyska Nationaldemokratische Partei Deutschlands, NPD. Dessa organisationers national- och socialrevolutionära inriktning hade starkt inflytande på SMR. Organisationen var militant och radikal, men utan betungande koppling till 30-talets nazism och fascism.

Folktribunen försökte behålla det rasradikala innehållet från tidigare nationell kamp förpackad i en mer acceptabel form, utan att använda frasradikala slagord och klyschor. Således lades stor vikt vid formuleringarna i tidningen. Lennart Berg sammanställde en särskild mall till alla skribenter för hur tidningsnotiserna skulle utformas:

Målsättningen är att läsaren ska få intrycket att vi med våra notiser helt enkelt förmedlar den oförfalskade sanningen om vad som händer i världen, utan att alls lägga in några egna värderingar. Det betyder inte att vi inte ska vinkla nyheterna överhuvudtaget, utan bara att vinklingen ska vara så sofistikerad att den inte märks för ett otränat öga. Vinklingen gör sig framförallt gällande i form av det urval av nyheter vi förmedlar, vilket ger sig mer eller mindre automatiskt, eftersom vi skriver om det som intresserar oss och som vi anser vara viktigt, och som kan få läsaren att stödja vår sak. Den gör sig också gällande i det ordval vi använder, vilket i korthet innebär att vi alltid ska använda ord med en positiv klang när vi skriver om oss själva, eller om våra fienders fiender, och ord med negativ klang för att beteckna våra fiender. Detta innebär inte att beteckningarna inte skall vara med sanningen överensstämmande. Våra fiender kan exempelvis betecknas med ord som ”svenskfientlig”, ”regimtrogen”, ”politiskt korrekt”, eller i särskilt allvarliga fall, ”folkförrädare” eller ”kollaboratör”; medan våra egna kan betecknas med exempelvis ”patriot”, ”regimkritiker”, ”politiskt inkorrekt”, ”oliktänkande” eller ”oppositionell”. På samma sätt är vår kamp inte i första hand en kamp för att ”kasta ut invandrare”, utan en nationell befrielsekamp; en kamp mot främmande exploatering, och för svenska folkets rätt till sitt eget land.

I Ytterby grundade Daniel Friberg våren 2000 tryckeriet Rennemo Tryck AB tillsammans med två medlemmar från Nationell Ungdom, SMR:s ungdomsförbund. Under det följande året trycktes där en stor del av extremhögerns material. Rennemo tryck fick flera tryckfrihetsmål mot sig, bland annat för att ha tryckt upp NSF:s skrifter utan att ange vare sig tryckeri eller tryckort. Ett eget tryckeri förenklade för SMR att ge ut egen propaganda, såväl en tabloidtidning och flygblad samt böcker som Till mina legionärer. Den mest omfattande kampanj Nationell ungdom kom att driva var Alternativ medias ”Operation nordisk kvinnofrid”, med flygbladsutdelningar i hela landet riktade mot invandrares överrepresentation i gruppvåldtäkter. Flera lokalgrupper byggdes upp av organisatörerna Daniel Friberg och Lars Lindén i Göteborgs förorter.

Sommaren 2001 utbröt en konflikt mellan SMR:s mer nationalsocialistiskt influerade ledare Klas Lund och den nationalrevolutionära inriktningen kring Folktribunens redaktion. Redaktionen riktade kritik mot att Klas Lund misskötte sina uppgifter som ledare för organisationen. Lund uteslöt då Daniel Friberg varpå redaktionsmedlemmarna Peter Melander, Lars Lindén, Anders Lagerström och Lennart Berg direkt följde Friberg och lämnade organisationen. Svenska motståndsrörelsen utvecklades därefter snabbt i en mer klassiskt nationalsocialistisk riktning. För att stärka kontrollen flyttade Svenska motståndsrörelsen Rennemo tryck till Uppsala. Motståndsrörelsens aktivister tömde senare med våld butiken Bunkern i Linköping på alla Nordlands produkter. Historien om Nordland och dess inflytande över den svenska vitmakt-musikrörelsen hade därmed nått sitt slut.

Den nordiska rasen
Två av Nordlands skribenter och översättare, Dan Berner och Omar Filmersson, bildade 1999 tillsammans med Robert Almgren ett ideologiskt sidoprojekt: Föreningen för Folkens Framtid (FFF). Föreningens syfte var att lyfta fram den amerikanska debattören Richard McCullochs nya rasteorier. Till en början arbetade de med att översätta McCullochs skrifter och artiklar, som lades upp på hemsidan. De gav ut McCullochs böcker, Det rasliga fördraget (i original 1994) och Änglarnas levnadsöden (i original 1982). Under polisrazzian mot Rennemo tryck 20 oktober 2000 hittades makulatur från Det rasliga fördraget i containern utanför tryckeriet, vilket ledde till att Föreningen för Folkets Framtid uppmärksammades i media.

Richard McCulloch förespråkar en raslära där mångfalden ges ett egenvärde. Istället för att rangordna och socialdarwinistiskt se raser som i konflikt och konkurrerande – McCulloch försökte distansera sig från de nynazistiska rörelserna – förespråkade han att FN skulle erkänna den rasliga mångfalden och tillskriva de olika raserna rättigheter; rätten till skillnad. I de rasliga rättigheterna skulle rätten till eget territorium ingå. Globalisering, migrationsflöden och masskonsumtion innebar en nivellering av alla rasliga skillnader, att mångfalden utplånades. Risken med detta upplösande av raserna i en enhetlig massa, beskrev McCulloch som ett gigantiskt folkmord. Den ras som befann sig i farozonen att först utrotas, var den McCulloch kallade den ”nordiska rasen”. Genom sin starka emfas på rasernas divergens och mångfald, hamnade McCullochs ståndpunkter nära den franska nya högerns så kallade etnopluralism.

Föreningen för folkens frihet publicerade sina böcker vid en tidpunkt när de hade som störst möjlighet att få genomslag. Det var inte bara i Svenska motståndsrörelsen som en stor grupp aktivister uteslöts sommaren 2001. Ännu mer betydande var den splittring som skedde inom Sverigedemokraterna, där partiorganisatören Tor Paulsson och en krets av aktivister från avdelningen i Haninge uteslöts efter att ha konspirerat mot partiledningen om makten i partiet. Med Tor Paulsson lämnade en stor del av gräsrotsorganisatörerna Sverigedemokraterna och skapade under sommaren 2001 en ny partistruktur: Nationaldemokraterna. Paulsson fångade upp de personer som uteslutits ur Svenska motståndsrörelsen och involvera dem i det nya partiprojektet. Stora delar av Nationell ungdom Göteborg och Linköping gick över till Nationaldemokraterna. Partiets första offentliga kampanj, mot gruppvåldtäkter, var också en direkt kopia av Nationell ungdoms ”Operation nordisk kvinnofrid”.
Föreningen för folkens frihet fick stor betydelse för utformandet av Nationaldemokraternas ideologi. Omar Filmersson skrev partiprogrammet tillsammans med partiideologen Vávra Suk, och baserade det helt på McCullochs teorier – även om ordet ras byttes ut mot etnicitet. Etnopluralismen tog sig hos Nationaldemokraterna uttryck i bland annat stöddemonstrationer för Tibets frihet. På grund av att Nationaldemokraterna bildats, och Dan Berner något senare dömdes till fängelse för dråp, lades FFF ner. Omar Filmersson och Robert Almgren gick med i Nationaldemokraterna och fick där nyckelpositioner – även om Filmersson på grund av sin etniska bakgrund – hans far kommer från Bangladesh och hans mor är värmländska – aldrig fick några utåtriktade partiuppgifter. Filmersson fortsatte på eget bevåg översättningarna av McCullochs skrifter och startade förlaget Preservationist Books som en fortsättning på FFF.

Parallellt med arbetet inom Nationaldemokraterna startade Anders Lagerström hösten 2001 ett nytt förlag ur resterna av Nordland i linköpinglokalen Bunkern. Förlaget fick det McCulloch-inspirerade namnet Nordiska förlaget. De första boksläppen på det nya förlaget bestod också av McCullochs skrifter.

Med ena foten i Nationaldemokraterna och den andra utanför hos Nordiska förlaget började den gamla Nordlandkretsen samla sig igen och åter bygga upp sitt nationella medieimperium. Gruppen försökte knyta till sig intressanta skribenter, framför allt var det Jonas De Geers radikalkonservativa magasin Salt som lockade. När De Geer offentliggjorde att han planerade att lägga ner Salt inleddes förhandlingar för att starta ett nytt tidningsprojekt tillsammans med medlemmar ur Nationaldemokraterna och redaktionen från Folktribunen. Den syndikalistiska tidningen Arbetaren avslöjade planerna på den nya tidningen, och Jonas De Geer drog sig ur projektet. Istället startades Nationaldemokraterna i april 2002 en egen tidning, Nationell idag.

Nordiska förlaget släppte emellertid inte planerna på en bredare nationell tabloid. Tidningen Folkets nyheter startades 2003 av Lennart Berg från Folktribunen/Nordland och förre kristdemokraten Björn Herstad, från det konservativa nätverket Engelbrekt. Målsättningen var att tabloiden skulle bli den första nationella veckotidningen. I tidningen skrev kretsen från Nordiska förlaget, samt Henrik Johansson från McCulloch-inspirerade Internetprojektet Nationens änglar, och Jonas De Geer. Efter tre nummer tog Nordiska förlaget officiellt över tidningen.
Nordiska förlaget planerade ytterligare en tidning, Nordisk frihet. Målgruppen var besökarna på Salem-manifestationerna, minnesmarscher för ett ungt skinnhuvud som mördades i en utdragen misshandel i stockholmsförorten Rönninge i december 2000. Salem-manifestationerna innebar en möjlighet för den nynazistiska rörelsen att bryta sig ur den isolering den befunnit sig i sedan slutet av 90-talet och gjorde det möjligt för dem att börja organisera offentliga tillställningar igen. Nordlands förra redaktör Peter Melander hjälpte arrangörerna i Salemfonden med designen och utformandet av propagandan till manifestationerna. Inför Salem-manifestationen 2003 släppte Nordiska förlaget ett provnummer av Nordisk frihet, som delades ut gratis till de cirka 2000 marschdeltagarna. Tidningen var till utseendet identisk med Nordland, bara logotypen var ändrad. Kring tidningen samlade Melander en redaktion med deltagare från andra nationella projekt, som Robert Almgren från Nationaldemokraterna och Timmy Grohs från Info-14. Även innehållet påminde om Nordland, fast med den viktiga skillnaden att musiken nu hade en mindre framträdande roll.
Sommaren 2004 inträffade en händelse som blev katastrofal för Nationaldemokraterna. På midsommarafton misshandlade partiorganisatören Tor Paulsson sin flickvän inför ögonen på de andra partikamraterna. Paulsson uteslöts, och med honom lämnade partiledaren Anders Steen och hela Haninge-gruppen Nationaldemokraterna. De följande månaderna skakades Nationaldemokraterna av interna strider om makten, och en majoritet av lokalgrupperna och partimedlemmarna hoppade av organisationen. Kvar blev den radikalare kretsen kring ungdomsförbundet. Med Nationaldemokraternas sammanbrott lämnade även Nordiska förlaget-kretsen partiet och satsade istället på att bygga upp sin egen struktur igen.

Folkbildarna
När Nationaldemokraterna rasade ihop var Nordiska förlaget tillbaka på samma punkt där de stått fem år tidigare, med en liknande struktur som på Nordlandtiden; en förlags- och postorderverksamhet som sköttes från Linköping, en stark lokalstruktur i Göteborg och tidningsredaktioner med bas i Stockholm och Karlstad. Tryckeriet låg fortfarande i Estland. De hade med sig ett omfattande adressregister, baserat på Sverigedemokraternas och Nationaldemokraternas medlemsregister, sammanslaget med tidningarna Nordlands och Salts prenumerantregister. Direkt efter Nationaldemokraternas sammanbrott började Nordiska förlaget, Folkets nyheter och Nordisk frihet planera ett nytt organisationsprojekt: Nordiska förbundet. Målet var att skapa en organisation runt tidningarna och förlaget för att sprida deras verksamhet, genom föredragsserier, försäljning och studieverksamhet:

Det har varit ett önskemål från flera håll att utvidga Nordiska förlagets verksamhet med en medlemsorganisation med inriktning mot just folkbildning, så att fler kan vara delaktiga i det viktiga arbetet med att sprida kunskap om den politiskt inkorrekta aspekten på vår historia, samtid och framtid. Den närmaste kretsen kring Nordiska förlaget har därför sonderat terrängen och förberett en lansering av en sådan organisation under en längre tid.

Genom telefonförsäljning till de olika adressregister som Nordiska förlaget satt på skulle de kunna sälja in förlagets produkter och värva medlemmar till förbundet. De skulle anställa telefonförsäljare på kommission. Starten av förbundet förbereddes under hösten 2004, med en föredragsserie i Göteborg, där Nordiska förlaget fortfarande hade kvar den gamla Nationell ungdom-strukturen. Peter Melander förklarade syftet i den interna korrespondensen:

Nordiska förbundet kommer således [snarare] att verka som en skola, en skola som arbetar med en folkbildningsprocess, den process som initierats genom Nordiska förlagets verksamhetssfär, än [som] ett politiskt parti eller gruppering.

Nordiska förbundet skulle verka för att skapa en ”nordisk nationalstat”, som sammanfaller med den ”nordiska rasen”. Vägen dit skulle gå genom ”folkbildning”, ”kulturkamp” och skapandet av ett ”alternativsamhälle”. Arbetarrörelsens gamla begrepp ”folkbildning” gavs en helt ny betydelse. I dokumentet Kampen för ett nordiskt förbund beskriver de förbundets historiska mission: ”[s]å första uppgiften är att utbilda ett ledarskap som kan förmedla den nordiska tanken till folket; så fröna som kan skördas av senare generationer”; vidare läser vi att inspirationen kring begreppet ”kulturkamp” har hämtas från franska nya högerns nyläsning av den italienske marxisten Antonio Gramsci:

Kulturkampen är viktig i det första steget. Medvetenheten om en egen kultur är en förutsättning för att kunna bekämpa vår kulturs fiender. Istället för att vara en anti-rörelse, måste vi bygga upp en pro-rörelse. Ett nytt samhälle ska byggas upp efter att det nuvarande rasat.

Under beteckningen Folkgemenskap skriver de i presentationstexten ”Framtiden tillhör de som erövrar den”:

Nordiska förbundet kommer att odla en orubblig gemenskap genom gruppsamverkan och inåtriktad solidaritet; vi kommer att bygga ett samhälle i samhället, förstärka våra positioner inom alla samhällsområden av betydelse och bygga upp en ekonomisk styrka; vi kommer att odla fram en elit som helt och hållet, och uthålligt, underordnar sina egna intressen under gruppens; vi kommer att underlätta för medlemmarna att bilda barnrika familjer och föra över Nordiska förbundets värderingar till den uppväxande generationen.

Som en uppföljning på lanserandet av Richard McCullochs teorier, blev Nordiska förbundets första verksamhet att introducera en annan amerikansk rasteoretiker i Sverige. Hösten 2004 släppte Nordiska förlaget David Dukes Den judiska rasismen (urspr. 2003) i översättning av Jonas De Geer och med efterord av Lennart Berg. Boksläppet väckte uppmärksamhet och Östgöta-Correspondenten ägnade en utförlig recension åt att påvisa de antisemitiska konspirationsteorierna i Linköpingsförlagets bok:

Om du ser ”Nordiska förlaget” på en bok eller skiva – då är det hög tid att dra öronen åt sig. Det är det vi vill visa i dag.

David Duke var en dem som ”moderniserade” Ku Klux Klan på 1970-talet, och han lyckades efter en personvalskampanj bli invald till en distriktsplats i New Orleans. På senare år driver han den rasideologiska organisationen European-American Unity and Rights Organization (EURO), som organiserar årliga internationella konferenser. Nordisk frihet rapporterade 2004 om dessa konferenser, och våren efter begav sig en svensk delegation bestående av Lennart Berg från Nordiska förbundet och Vávra Suk från Nationaldemokraterna dit. Den täta kontakten med David Duke fick Nordiska förbundet att ta över honom till Sverige för en föredragsturné i februari 2005, med föredrag i Stockholm, Göteborg och Helsingborg.
David Duke blev också huvudtalaren på Nordiska festivalen, ett årligt kulturevenemang som Nordiska förbundet höll för första gången hösten 2005. Nordiska festivalen är en helgfestival där Nordiska förbundet har försäljningsbord och presenterar internationella författare och teoretiker för en svensk publik. Festivalerna innehåller också spelningar med internationella vitmakt-artister och kan betraktas som arvtagare till Nordlands konserter; de hålls på hemlig plats på landsbygden dit de föranmälda deltagarna fraktas i bussar. Förutom David Duke fick de 300 besökarna höra tal av Klaus Menzel från NPD, Tyskland, Tord Morsund från tidskriften Nation & Kultur, Norge, och Henrik Johansson från Nordiska förlaget.

Metapolitik
Med bildandet av Nordiska förbundet centraliserades de olika tidnings- och opinionsprojekten: Nordiska förlaget, Folkets nyheter och Nordisk frihet samlades under samma tak och formell ägare blev det nya aktiebolaget NFSE AB. Nordiska förbundet blev ingen framgång vad gäller tillströmningen av nya medlemmar och organisationens folkbildande verksamhet, i form av föredragsserier och möten, höll sig på en begränsad nivå. Det område Nordiska förbundet istället skulle expandera på var internet, med för den nationella rörelsen banbrytande projekt. Nordiska förbundet lyckades knyta flera professionella programmerare till sina projekt. Flera av de skribenter som talade på Nordiska festivalen (Henrik Johansson, Tord Morsund) eller skrev i Folkets nyheter drev egna bloggar på nätet. Sommaren 2006 började planer växa fram på att samla dessa bloggar i ett gemensamt projekt. Initiativtagarna var de inflytelserika bloggarna Oskorei (Joakim Andersen), Anark (Pär Sandin) och Autonom (Tord Morsund). Flera av skribenterna hade fått kontakt via internationella webbaserade diskussionsforum, som Skadi.net, där en fri diskussion kring ett bredare fascistiskt idéhistoriskt arv fördes. Här skapades ett intresse för konservativ revolution, Julius Evolas traditionalism, italienska tredje positionen och den franska nya högern – strömningar som dittills inte hade haft något fäste i den svenska nationella debatten. I juli startades bloggportalen Motpol, som ett samarbete mellan bloggarna och Nordiska förbundet. I Folkets nyheter presenterades bloggportalen:

Skribenterna representerar ett brett politiskt och ideologiskt spektrum, men är alla förenade i en gemensam värdegrund baserad på värnandet om nordisk kultur och tradition.

På Motpols internforum började Nordiska förbundet för första gången lyfta fram den franska Nouvelle droïte, nya högerns, teorier. Den del av teorin som först fick inflytande var den kulturkamp som utvecklades av Antonio Gramsci. I nya högerns händer blev Gramscis teorier om kamp om hegemoni en flexibel teori om ”metapolitik”; ett slags högergramscianism. Fokus flyttades bort från politiken, både den parlamentariska och utomparlamentariska, och inriktades istället på dess förstadium: var etableras värderingar och attityder och var skapas idéer? Varför verkar den radikala högern alltid på förhand diskvalificerad från varje offentligt politiskt samtal? Den nya högern försökte med den gramscianska metapolitiken förstå hur samhällelig konsensus, kulturella värderingar och samtycke producerades i samhället. Vann man denna ”kulturkamp” skulle politiken följa, eftersom politiska partier sällan gick emot den offentliga opinionen och det allmänna förnuftet.

I den internt mycket diskuterade artikeln ”Europas metapolitiska återfödelse” skrev den tyska nya högern-teoretikern Pierre Krebs från Thule-Seminar:

Man kan nämligen inte störta någon politisk apparat utan att dessförinnan ha försäkrat sig om den kulturella makten som den politiska makten ytterst vilar på. Först måste man vinna folkets samtycke: man måste först inverka på idéerna, sedvanorna, tankesätten, värdesystemet, konsten, utbildningen. Inte förrän människorna känner behovet av skifte som en självklar nödvändighet vacklar därefter den från det allmänna konsensus lösgjorda politiska makten – och faller. Metapolitiken är något av ett revolutionärt krig på världsåskådningens, tankekonstens och kulturens nivå.

Om det var liberalismens hegemoni över tänkandet som var huvudmotståndaren för den franska nya högern, var det i Motpols tappning snarare 68-vänstern. Den nya vänstern hade lärt sig sin Gramsci, och även om de förlorade kampen om de ekonomiska och politiska institutionerna hade de tagit och erövrat den kulturella makten genom att ta över universiteten och media. På Motpols internforum rekommenderade administratörerna från Nordiska förbundet en artikel ur vänstertidskriften Clarté om Gramscis teorier som obligatorisk läsning för alla som skulle delta i Motpol-projektet.

Det här är den strategi som kommunisterna använde i sitt angrepp på Sverige. Deras mål var att förbereda en politisk revolution. Och i ett långsamt positionskrig lyckades man delvis bearbeta det folkliga medvetandet genom att infiltrera och ta kontroll över samhällets meningsförmedlande institutioner (skolan, kyrkan, massmedia). Den så kallade ”marschen genom institutionerna”.

Även om vänsterns teorier om ekonomisk demokrati, övertagandet av produktionen, urvattnades, hade de uppnått hegemoni med sina idéer och åsikter om antirasism och feminism, genom sin kontroll över ”tänkandets laboratorier”. Därigenom blev jämlikhetsidéer och positiv särbehandling, massinvandring och mångkultur, kärnfamiljens upplösande och acceptansen av homosexualitet politiskt genomförbara och försvarbara, oavsett vilket parti som satt vid makten. Våren 2006 publicerade Nordiska förlaget boken Kritikerkulturen (i original 1998) av amerikanen Kevin MacDonald där detta kulturella maktövertagande skärskådades. I Folkets nyheter sammanfattade Lennart Berg huvuddragen i McDonalds bok i en artikel om just Frankfurtskolan och 68-rörelsens ideologiska rötter.

I Europas metapolitiska återfödelse skissade Krebs på en metapolitisk strategi för att bemöta vänsterns inflytande:

Det är just den metapolitiska nivån som är vår utgångspunkt. Vi vill också ta över tänkandets laboratorier. Vår uppgift är därmed att mot den egalitära moralen, den egalitära socioekonomin ställa en världsåskådning baserad på differentiering: det innebär en kultur, en etik, en socioekonomi som respekterar rätten att vara olika. Vi vill skapa de värde- och världsåskådningssystem som är nödvändiga för att säkra den kulturella makten.

Amerikanen Michael O’Meara lyfte fram tre målsättningar för den nya högerns metapolitiska projekt. Den metapolitiska kampen måste ta sig an de dagsaktuella frågorna, ta de aktuella idéer som är populära, och försöka vända dessa, rekuperera dem, till sin fördel. Allt från postmodernism till filmatiseringar av Tolkiens böcker går att läsa selektivt och användas för att kommunicera den nya högerns värderingar. Bloggaren Oskorei nämner Alternativ Medias kampanj mot gruppvåldtäkter, Operation nordisk kvinnofrid, som ett framgångsrikt exempel på hur den nationella rörelsen lyckades vända den statliga kampanjen Operation kvinnofrid till sin fördel och få den att riktas mot det mångkulturella samhället.

Det andra målet är att hela tiden försöka underminera de liberala humanistiska idéerna, genom att exempelvis lyfta fram forskning som visar på det mångkulturella samhällets problem, sociobiologiska rön som kan användas för att undergräva begrepp som jämlikhet, eller genom att påvisa hur den liberala staten säger sig vara baserad på frihet men fängslar ”oliktänkande”. Det tredje och mest storslagna målet är att vinna kulturell hegemoni inom samhällseliten, genom infiltration och övertagande av samhällsinstitutionerna.

Motpol följdes under det närmaste året av fler projekt. I oktober 2006 lanserade Nordiska förbundet Motpols systerprojekt, det nätbaserade deltagaruppbyggda wikiuppslagsverket Metapedia.org. Den alternativa encyklopedin Metapedia ”har ett metapolitiskt syfte, att informera om tabubelagda eller medvetet bortglömda ämnen och företeelser för att påverka samhällsdebatten, kulturen och historiesynen”. Metapedias uppbyggnad följer samma struktur, har samma utseende och arbetsform som uppslagsverket Wikipedia. Den svenska varianten följdes under de följande åren av versioner på danska, tyska, engelska, franska, portugisiska, tjeckiska, ryska, slovakiska, spanska, ungerska och rumänska, uppbyggda enligt samma mall. På Metapedia samsas artiklar om nationell historia, politisk teori och svensk kultur, med namnlistor på makthavare, antirasister och journalister. Den senare aspekten uppmärksammades av Sveriges Radios journalist Christoph Andersson i en artikel i Dagens Nyheters kulturdel i februari 2007: ”Bakom portalen döljer sig ett register, som i huvudsak delar upp människor i två kategorier: judar och svenskar. Detsamma gäller för företag: judiskägda och svenskägda.” Justitiekanslern inledde en granskning av Metapedia, men valde att inte väcka åtal eftersom NFSE Media AB hade skaffat utgivningsbevis för sidan hos radio- och tv-verket och omfattades av pressfriheten. Nordiska förbundet bemötte mediedrevet som följde DN-artikeln med att starta en insamling som samlade 100 000 kronor till en egen rättsfond för att försöka stämma Christoph Andersson och Dagens Nyheter för förtal.

Efter Motpol och Metapedia inledde Nordiska förbundet arbetet på sina nästa Internetsatsningar. Programmerarna började utveckla ett Internetspel, Imperium, med den stora skaran av spelare på World of Warcraft och liknande onlinespel som målgrupp. På Motpols forum berömde bloggaren Nordsol spelidén som

en genial idé, att skapa ett politiskt inkorrekt dataspel. Man lägger upp hinder och så vidare som kräver nationellt tänkande för att komma vidare? Spelaren upplever att han måste tänka mycket fritt och självständigt för att ta sig fram vilket han kanske också gör, men tänkande är ändå helt styrt från början för att förmedla en viss världsåskådning!

I mars 2007 lanserade Nordiska förbundet Altermedia, en nationell version av vänstermedia-nätverket Indymedia. Den globalt samlande domänen tillhörde David Duke:

Altermedia sedan 2002 har fungerat som en alternativ nyhetsbyrå som förmedlar politisk inkorrekta nyheter och information. Nätverket har idag 22 upplagor i 18 länder. Altermedia är även enligt uppgift den mest välbesökta nationalistiska nyhetssidan på nätet – med 30 000 unika besökare per dag.

Altermedias franska grundare, Emmanuel Brun d’Aubignosc, bjöds även över till Nordiska festivalen hösten 2007, för att tala och presentera tankarna bakom projektet.

Nordisk.nu
Det nätprojekt som fick störst genomslag är internetcommunityt Nordisk.nu, som Nordiska förbundet öppnade i april 2007. Under det första året som nätforumet existerade fick det 10 000 medlemmar. Forumet försöker vara en nationell variant av andra populära ungdomscommunities på nätet, såsom Lunarstorm, som håller en strikt linje mot hets mot folkgrupp på sitt forum. I en presentationstext beskrivs Nordisk.nu på följande vis:

Har du också fått nog av att när någon väl protesterar mot detta blir han kallad ”rasist”, ”fascist”, ”nazist” och så vidare och därefter utkastad ur communityt av dess politiska kommissarier?

”Trött på Lunarstorm? Välj det svenska alternativet. Vi ses på Nordisk.nu” ”Fuck Lunarstojm! Nu finns svenskarnas mötesplats… Nordisk.nu”, heter det vidare på två av klistermärkena för Nordisk.nu. Designen på hemsidan är befriad från nationella eller vitmakt-relaterade symboler och bryter mot den annars rådande ”kampinriktade”, pompösa eller militanta estetik som andra nationella sidor har. Istället används en populärkulturell design, ofta med dataillustrationer. Av bilderna och estetiken går det inte att avgöra sidans politiska innehåll. Startsidan har formen av en nyhetsportal. De nyhetsforum som presenteras är Nordiska Förbundets egna Motpol.nu och Metapedia.se, samt Motstand.nu.

I likhet med andra webbcommunitys består Nordisk.nu inte bara av diskussionsforum. Varje medlem erbjuds en egen medlemssida med gästbok och blogg, samt möjligheter att skicka privatmeddelanden och lägga upp bilder i ett gemensamt fotogalleri. Medlemmen väljer själv vilken grad av anonymitet eller öppenhet hon/han vill ha. Communityt har många interaktiva funktioner, för att göra sidan mer attraktiv att återkomma till: där finns tävlingar, omröstningar, ”Nordiska mp3-radion” (med ”800 låtar i flera olika genrer”, varav många är släppta av band signade på Nordiska förlaget eller dess föregångare Nordland) och en spelavdelning med klassiska dataspel. I communityts egna webbomröstningar ges även en enkel statistik över besökarna. Av 190 svarande anger ca 43 % att de är i åldrarna mellan 16 och 20, ca 27 % i åldrarna 21-25 och 17 % mellan 26-30 år, som är de tre stora ålderskategorierna. Av 1 129 tillfrågade uppger hälften att de hittat till Nordisk.nu genom en kompis, och 32 % via länkar från annan webbplats.

Det politiska syftet med communityt är inte lätt att se vid första ögonkastet, eftersom det är utformat som ett deltagande forum. Det är istället genom att se vilka diskussionstrådar som läggs upp, lyfts överst (”klistras”) och vilken rangordning som forumen kan ge, som konturerna på ett sådant projekt börjar skymta. Den näst högst placerade forumdelen handlar om ”Aktivism och manifestationer”. Där har tre separata avdelningar skapats för aktiviteterna Nationaldagen, Nordiska festivalen och Salem-manifestationen. Den första och sista tillställningen organiseras av de oberoende nationalisterna i Info14, medan festivalen arrangeras av Nordiska förbundet. I de allmänna diskussionerna har trådarna om aktivism klistrats överst. Därutöver förekommer trådar om de senaste aktiviteterna, där deltagarna diskuterar och lämnar personliga rapporter (NSF:s torgmöten, 30:e novemberfirande, och så vidare).
Formen uppmanar till spridandet av en aktionskultur och bildandet av egna separata aktivistgrupper, enligt den modell som tillämpas av de oberoende nationalisterna. Två grupper bildade av Nordisk.nus administratörer från Nordiska förbundet ges också extra uppmärksamhet: Helsingborgskampanjen i Helsingborg och Aktivism Öresund, som samlar oberoende nationella i Malmö, Lund och Köpenhamn. Forumet verkar därigenom aktiverande, för nationell aktivism i allmänhet och för Nordiska förbundets aktivistgrupper i synnerhet. Forumets återkommande omröstningar tillämpas på samma aktiverande sätt. Frågeställningarna är ofta: vilka kommer på den aktiviteten, vad tyckte ni om Nordiska festivalen?

Forumet innehåller internt ett helt system med belöningar, titlar, utmärkelser och bestraffningar. Deltagare i Nordiska förbundets eller de fria nationalisternas aktiviteter förses med medaljer på sina personliga sidor, som: ”Artist Nordiska festivalen 2007”, ”Fanbärare Nordiska festivalen 2007”, ”Talare Nordiska festivalen 2007” eller vinnare av tävlingen ”Sveriges hårdaste patrioter” på arrangemang anordnade av kampanjen Svensk ungdom – Sveriges framtid. Donatorer som ger ekonomiska bidrag till Nordisk.nu förses också med egna medaljer. Varje medlem ges en position, där utgångspunkten är titeln ”odalbonde”; sedan kan man avancera till ”väpnare”, ”bärsärk”, ”riddare”, ”marskalk”, eller – om man fått straffpoäng – reduceras till ”träl” eller ”landsförvisad”. Straffpoängen utdelas av administratörerna. Bland de grövsta förseelserna finns ”etnomasochism”, ”angrepp på Nordisk.nu” och ”uppenbar provokatör”. Dessutom uppmanas alla medlemmar att delta i att betygssätta varandra genom att ge positiva eller negativa ryktespoäng för olika diskussionsinlägg.

Första delen av forumet är en elitdel, som enbart utvalda medlemmar kan använda, men som är öppen för alla att läsa:

Idavallen kan ses som vår spjutspets, en sylvass sektion som bidrar till att höja nivån på hela nordisk.nu. Dels genom att redan befintliga medlemmar inspireras av innehållet samt pressas att själva prestera bättre för att få tillträde till Idavallen och dels genom att vi med Idavallen kan lyfta fram särskilt intressanta områden som ännu bättre kan attrahera nya medlemmar.

Trots att formen är helt annorlunda än 30-talets nationalsocialistiska partier, försöker Nordiska förbundet liksom dem skapa en strikt intern hierarki mellan medlemmarna, med samma målsättning att tillämpa ”ledar- och ansvarsprincipen”.

Belönings- och bestraffningssystemen används också av Nordiska förbundets medlemmar i syftet att göra sig av med konkurrenter från andra nationella organisationer. Särskilt hård har konflikten varit mellan Nordiska förbundets aktivistgrupp Helsingborgskampanjen och Svenska motståndsrörelsen, vilken framför allt kom till uttryck när medlemmar i SMR i mars 2007 trängde in i bostaden hos en medlem i kampanjen, pistolhotade honom och krävde att han skulle stänga ner Nordisk.nu. Efter det har Nordisk.nu systematiskt missgynnat medlemmar från SMR i communityt och hindrat dem från att sprida sin information eller länka till sina webbsidor. Regel 12, ”Det är inte tillåtet att länka till sidor som motarbetar och/eller har en fientlig inställning till nordisk.nu”, används specifikt mot SMR:s webbsida www.patriot.nu, och gör det möjligt att stänga av SMR-användare från forumet.

Nordisk.nu presenteras med devisen: ”[d]enna sida har just vårt arv och vår nordiska framtid som tema”. Första regeln för communityt är: ”Nordisk.nu är en portal för nordisk identitet, kultur och tradition. Angrepp på de nordiska folken och vår kultur kommer därför inte att accepteras”.

”Ledarprincipen” och fria aktivister
Om Nordiska förbundet vid starten hade svårigheter att skapa en aktiv medlemsstruktur, fick de i Nordisk.nu ett redskap för att utveckla aktivism på basplanet. Den ort som tidigast började med en egen verksamhet var Helsingborg. Under Nationaldemokraternas kris 2005 gick den unga organisatören Kristoffer Dahlström över till Nordiska förbundet och började organisera föredrags- och kulturkvällar. David Dukes föredrag, under turnén våren 2005, visade att Helsingborgsgruppen var kapabel att nå ut till hela den nationella rörelsen i Skåneregionen och få folk att delta oavsett vilken högergruppering de tillhörde. Helsingborgsgruppen skaffade sig tidigt kontakter inom den tyska rörelsen av Freie Kameradschaften, ”fria nationalister”, vilken blev en viktig politisk influens. I juli 2006 hölls en gemensam ”tysk-svensk kulturfestival” i skånska Hyllinge med målsättningen att utveckla samarbetet mellan den tyska och den svenska rörelsen.
Nordiska förbundet var inte ensamt om att hämta influenser från de tyska fria nationalisterna. Även Stockholmskretsen kring nyhetssajten Info-14, organisatörerna av den årliga Salem-manifestationen, arbetade aktivt med att skapa en struktur av fria nationalister i Sverige. Nordiska förbundets och Info-14s verksamheter överlappade varandra: Info-14s nyheter, kampanjer och manifestationer hade en framskjuten plats på Nordisk.nu, och Nordiska förbundets medlemmar, särskilt den livaktiga gruppen i Skåne, arbetade aktivt med att sprida Salemfondens propaganda. Peter Melander utformade propagandan för Salemmarschen och Timmy Grohs från Info-14 ingick i redaktionen för Melanders tidning Nordisk frihet, som riktade sig just till Salembesökarna. Den andra Nordiska festivalen, som hölls i Stockholms skärgård 2006, organiserades i samarbete mellan Melander och Info-14, eftersom Nordiska förbundet saknade en aktiv medlemsgrupp i Stockholm.

Ansatserna till lösare sammansatta, oberoende, aktivistnätverk av fria nationalister sågs dock inte med blida ögon av den ”organiserade” flygeln av den nationella rörelsen; NSF och SMR. Info-14s försök att lansera Salem-marschen som en bred enhetsmanifestation innebar också att de ”oberoende” höll tillbaka NSF:s och SMR:s allt radikalare och öppet nationalsocialistiska tal. Både NSF och SMR ställde in sina tal vid marschen 2006, i protest mot Info-14s linje. De ”organiserade” betraktade de ”oberoende” allt mer som ett konkurrerande projekt. Kritiken mot de oberoende kom ofta att ges en ideologisk klädnad, som gick ut på att de fria aktivistnätverken hämtade för mycket inspiration från de ”kätterska” högerradikala strömningarna utanför den rena nationalsocialismen . Detta framkommer i följande citat från SMR:s hemsida:

En av vår kamps värsta fiender är den inre fienden (inom den s.k. nationella rörelsen). Denna inre fiende har många ansikten och förklär sig i olika ideologiska och politiska skepnader. Vi har valt att benämna hela detta spektrum av mot oss fientliga strömningar med ett generiskt samlande namn: Strasserism.

I SMR:s tidning riktade organisationens ledare, Klas Lund, ett generalangrepp mot den nya organisationsformen:

En annan, mycket viktig, beståndsdel i den generiska strasserismen är förkastandet av vad vi kallar för ”ledarprincipen”, och förkastandet av begrepp som ”organisation” till förmån för ”oberoende” och ”nätverk”.

Den nationella rörelsen måste renas från den nya skadliga tendensen, menade Klas Lund, precis som anhängarna till bröderna Strasser rensades ut ur NSDAP och SA under de långa knivarnas natt i 30-talets Tyskland. Konflikten nådde, som redan nämnts, sitt klimax i mars 2007 när Helsingborgsgruppen i Nordiska förbundet valde att formalisera sitt lokala samarbete och bilda Helsingborgskampanjen. En knapp vecka efter offentliggörandet av den nya organisationen bröt sig tre medlemmar från Svenska motståndsrörelsen in hos Kristoffer Dahlström och tvingade under pistolhot till sig organisationens propagandamaterial.

Nordiska förbundet fördömde kraftigt den ”oacceptabla” attacken mot Dahlström. På Altermedia skrev Lars Linden:

Detta är oerhört skadligt, och vi har inte råd att ägna kraft åt dessa barnsligheter. Hemfridsbrottet och hotet mot 21-åringen i Helsingborg måste fördömas, först och främst av SMR:s ledning. Om inte så sker måste SMR isoleras från den nationella rörelsen och brännmärkas som en inre fiende till allt vad svensk, nordisk och europeisk nationalism heter.

Snarare än att isolera Nordiska förbundet skapade Motståndsrörelsens attack bara mer sympati för dem. Sommaren 2007 hölls Nordiska festivalen för tredje gången, och blev med över 500 deltagare den dittills största tillställningen. Men just när Nordiska förbundets aktivism började hitta sin form, knakade det i fogarna inom organisationen igen. Under hösten började flera av kärnmedlemmarna frysas ut och lämna förbundet; först Peter Melander, sedan Kristoffer Dahlström och Lars Lindén. Alla tre anslöt sig istället till gruppen bakom Info-14. Saken komplicerades för Nordiska förbundet av att både Melander och Lindén var delägare i aktiebolaget NFSE Media och krävde att bli utköpta. NFSE Media låg redan efter med sin bokföring och hade svårt att hantera de avhoppade delägarnas krav.

Samtidigt uppstod politisk konkurrens mellan Info-14 och Nordiska förbundet. Konflikten handlade främst om försöken att bygga oberoende nätverk, något som dittills gjorts gemensamt. Info-14 planerade sommaren 2007 att formalisera nätverket Fria nationalister, bland annat genom att utveckla en gemensam internetportal för de fria grupperna. Projektet sköts dock på framtiden till förmån för den nya skolkampanjen och multimediasatsningen ”Svensk ungdom”, som de utarbetade tillsammans med Peter Melander. Nordiska förbundet hade också planer på en aktivistportal, som de fortsatte att arbeta med. Genom att kreativt använda communityt Nordisk.nu lyckades de skapa flera nya aktivistgrupper kring förbundet, såsom Aktivism Öresund i Skåne, Identitet Väst i Göteborg, Dan Berners Svenska Uppsala i Uppland och något senare även Anders Lagerströms Reaktion Östergötland. Den 29 januari lanserade Nordiska förbundet aktivistportalen Motstand.nu, och fyra dagar senare svarade Info-14 med att offentligt lansera sitt nätverk Fria nationalister. I presentationstexten kritiserade Info-14 Nordiska förbundet för att inte vara oberoende:

Skillnaden mellan Nordiska förbundets projekt och Fria nationalister är bland annat att det sistnämnda är både ideologi- och organisationsobundet.

Nordiska förbundet svarade med ett eget uttalande där de anklagade Info-14 för att bedriva en förtalskampanj och bröt därefter allt samarbete med portalen:

NF är för övrigt varken en traditionell medlemsorganisation eller ett politiskt parti. NF är ett nätverk och en arbetsgemenskap vars syfte är att främja de nordiska folkens intressen och inspirera till etnisk medvetenhet över hela Norden. En del av nätverkets arbete består i att erbjuda tjänster till den nationella rörelsen, som communityt Nordisk.nu och nu även aktivistportalen Motstand.nu. Info-14-ledningens ogrundade påståenden om Motstand.nu skapar en konflikt där det inte borde finnas någon.

Alla länkar till Info-14 plockades bort på Nordisk.nu och alla deras medlemmar uteslöts från communityt. Situationen förvärrades av att den avhoppade delägaren Lars Linden satt på Nordiska förlagets kundregister, vilket han valde att undanhålla förlaget som påtryckning för att få dem att köpa ut honom. När han till slut hotade med att sälja kundregistret om han inte fick sina pengar, blev Nordiska förbundet desperata. Natten till den 8 februari 2008 bröt sig – enligt Uddevalla tingsrätts förundersökning – Daniel Friberg, Anders Lagerström och andra ledande personer från Nordiska förbundet in hos Lars Lindén, och lade under pistolhot beslag på hans dataserver.

Nordiska förbundet bemötte kritiken från Info-14 med att de hade bevis för att Lindén börjat arbeta där, och planerat ta över förlaget, samt använda förbundets webbplattformar till Info-14:s nya Internetprojekt. Med ekonomiska problem och de ledande personerna häktade fick Nordiska förbundet svårt att klara av all sin övriga verksamhet. Efter Melanders avhopp lades Nordisk Frihet ner och efter Lindéns avhopp avslutades svenska Altermedia. Nästa projekt som hamnade i kris var tabloiden Folkets nyheter. Hösten 2007 gjorde Nordiska förbundet en nysatsning på att få igång tabloiden, fortfarande med målsättningen att bli veckotidning. Förbundet erbjöd Dan Berner heltidsanställning som redaktionschef, men kunde inte finansiera projektet. Delägaravhoppen och Lars Lindén-affären påverkade ekonomin och förbundet kunde inte betala ut Berners lön. Medan de ledande personerna i Nordiska förbundet satt häktade kontaktades Dan Berner av Nationaldemokraternas konkurrerande tidning, Nationell idag, och erbjöds anställning där – vilket Berner accepterade. Berner hoppade därefter av Nordiska förbundet, och tog med sig aktivistgruppen Svenska Uppsala till Info-14s: Fria nationalister. I september 2008 meddelade Nordiska förbundet att de lade ner Folkets nyheter, för att istället satsa på ett nytt tidningsmagasin.

Identitära manifestet
Konflikterna först med SMR, sedan med Info-14, Fria nationalister och Nationaldemokraterna fick Nordiska förbundet att allt mer distansera sig från resten av den nationella rörelsen. Den 6 juni 2008 avstod de helt från att delta i manifestationen Folkets marsch, och höll en egen sluten tillställning i Linköping. Skandalerna kring Folkets marsch, där SMR greps för upplopp och hets mot folkgrupp efter att ha skanderat ”Adolf Hitler”, fick förbundet att ytterligare markera avstånd från dessa grupper. Att ens kalla sig för nationalist bedömdes som svårt, beteckningen hade blivit för stigmatiserad och utdefinierad för att ett nationellt projekt skulle kunna få framgång. Metapolitiskt var det viktigt att använda sig av en begreppsapparat som inte var historiskt nedtyngd, som kunde öppna snarare än att stänga dörrar. Istället satsade Nordiska förbundet på att lansera nya högerns begrepp ”identitär” som politisk beteckning: ett positivt laddat begrepp för dem som värnade sin etniska identitet.

Även om begreppet identitär hånades av de andra grupperingarna inom den nationella rörelsen, inleddes en omfattande diskussion på Motpol-bloggarna. Flera av den nya högerns idéer togs över och ventilerades. Diskussionen utmynnade i en skrift från Nordiska förbundet, Identitet och Metapolitik. Strategier och visioner för Nordens folk i 2000-talet, där de presenterade ett identitärt manifest och en metapolitisk strategi. Grunden i det identitära manifestet var en etnopluralistisk åskådning, utifrån varje etnicitets och folks rätt till sin egen kultur. Tre faktorer definierar individens och folkgemenskapens identitet: etniciteten (både det biologiska och det sociala arvet i kombination), kulturen och geografin/naturen (territoriet). Den etniska identiteten var därigenom både en produkt av biologin och den historiskt framväxta kulturen och hade en omedelbar koppling till det territorium, den region, där den växt fram. För Skandinaviens del var problemet att nordborna genom långvarig invandring och kulturell påverkan hade ”i det närmaste en obefintlig identitet”.

Det identitära programmet syftade till en ”återfödelse av den organiska folkstammen.” I dagens ”senmoderna samhälle” är identiteter flyktiga och i ständig förändring, påverkade av det politiska klimatet, globaliseringen, migrationen och kapitalismens masskonsumtion. Dessa förändringar skapade en homogeniserad och utslätad kultur, där skillnader och mångfald försvann. Istället för denna tillfälliga identitet behövde man återknyta till en förmodern nordisk identitet, som skulle ge nordborna tillbaka både en historia och ett framtida öde – att föra vidare, återknyta till och återupprätta den naturliga kulturen där individen var och en är en del av en större organisk helhet.

[En] identitär strategi börjar med individer som sedan bildar den enskilda gemenskapen, stammen som sedan organiskt utvecklas till en folkgemenskap. Gemenskapen byggs upp genom att inhämta och sprida kunskap, skapa och utveckla kulturuttryck, bilda nätverk som fungerar som mindre samhällen och slutligen genom att arbeta politiskt.

Den etniska identiteten existerade på flera plan, som en regional, nordisk och europeisk folkgemenskap. Däremot lades ingen större vikt vid nationen eller staten som arena. Staten var enbart en ”administrativ kvarlevnad” tömd på sitt innehåll, en ”symbol för förtryck av europeiska folkgemenskaper och kulturer.” Istället förespråkades en europeisk federation av regioner, med egna kulturella särdrag.
Frågan om ett direkt erövrande av statsmakten – via parlamentariska val eller utomparlamentariska revolutionära grupper – blev därför mindre intressant. Istället gavs den metapolitiska kulturkampen en central roll. Identitärerna behövde delta i dagsaktuella debatter, kunna kommunicera med populärkulturella strömningar, skapa opinion och bilda egna åsiktslaboratorier. ”För den identitära är alla medel legitima som leder fram till att säkra det identitära samhällets framtid och identitärer drar sig inte för att använda sina motståndares taktik för att gynna den egna långsiktiga strategin”; med en högerläsning av Gramsci skulle 68-vänsterns framgångar kunna återupprepas, och målsättningen är ”att underlätta skapandet av ett brett kontaktnät etniskt medvetna emellan och därmed främja ett etniskt medvetet avancemang inom såväl näringsliv och utbildningsvässende [sic] som inom offentlig förvaltning, forskning och andra samhällsområden”.
En alternativ samhällsstruktur skulle konstrueras parallellt med dagens samhälle, där identitärerna ”bygger våra egna, oberoende institutioner, en autonom folkgemenskap bortom massmedialt och statligt integrationstryck”. Metapolitikens uppgift är att förändra de villkor enligt vilka politiken i sig utspelas. Först när viljan till förändring skapats blir den politiska kampen möjlig. Den politiska kampens uppgift blir då att ”säkra ett territorium och ett kulturellt livsrum för den identitära gemenskapen”. Detta ”livsrum” skapas inte i första hand genom statens institutioner, utan underifrån genom ”aktivism, nätverksbyggande, folkbildning och kulturkamp”.
När Nordiska förbundet höll den fjärde Nordiska festivalen i augusti 2008, gjordes ytterligare försök att lansera den identitära ideologin i Sverige. Förbundet hade bjudit in den nya högern-teoretikern Tomislav Sunić, från tidningen Élemente, och EU-parlamentarikern Roberto Fiore, ledare för italienska ”tredje positionen”-organisationen Forza Nuova, som talare. Brottet med den nationella rörelsen märktes genom ett minskat antal deltagare: enbart 150 personer deltog. Den enda utomstående gruppering som dök upp var NSF, vars bokförlag Logik hade ett försäljningsbord. Resten av den nationella rörelsen lyste med sin frånvaro.

Avslutning
Vi har sett hur den nazistiska musikrörelsen utgjorde utgångspunkten för ett nytt organisationsprojekt, som placerade sig mitt emellan de partibyggande och aktivistiska – ibland snarare terroristiska – delarna av naziströrelsen från 1990-talet och framåt. De aktivister som byggde upp musikrörelsen började även tidigt förstå sig själva som aktiva på en egen politisk arena – den kulturella. Med referens till bland annat till den italienske kommunisten Antonio Gramsci konstaterade de att den som inte har makt över tankarna inte heller kommer att ha politisk makt. Detta kombinerade strategi- och ideologiprojekt inspirerades starkt av den franska nya högern, både direkt och via framför allt amerikanska epigoner som David Duke och Robert McCullogh. Strategin handlade till största delen om att värva ungdomar till de nazistiska idéerna, som omformats till etnopluralism. Men det faktum att denna lilla aktivistgrupp lyckats etablera sig sågs inte enbart med blida ögon av konkurrenterna på det nazistiska politikfältet. Motsättningarna ledde i flera fall till våldsamma urladdningar, och i skrivande stund är läget allmänt sett spänt mellan de olika delarna av den nazistiska rörelsen.
När den franska tankesmedjan Grece bildades 1968, med Alain de Benoïst som en av de främsta företrädarna, var det för att bryta sig ur ett dödläge för den franska extremhögern. Genom seminarier, bokproduktion och debattartiklar försökte Grece ge ”intellektuell ammunition” för den yttersta högern, som skulle hjälpa den att bryta sin isolering och ta sig in i den officiella debatten igen. De fick sitt genombrott i Frankrike 1978-79, efter en artikelserie om dem i Le Monde, där de döpts till ”nouvelle droïte”, den nya högern, som ett svar på den nya vänstern. Ett internationellt genombrott följde i slutet på 80-talet när den amerikanska anrika vänstertidskriften Telos ägnade ett helt dubbelnummer åt att presentera den nya högern och de Benoïsts teorier, framför allt hans modernitets- och globaliseringskritik.

Det är inte svårt att se var lockelsen låg för Nordiska förbundet i den nya högerns teorier. Nya högerns metapolitik och högergramscianism satte ord på det Nordiska förbundet och Nordland före dem redan intuitivt agerat utifrån; vikten av en kulturkamp friställd från extremhögerns politiska organisationer. Samtidigt visade metapolitiken på ett sätt att bryta med den nationella rörelsens isolerade och utdefinierade position utan att förkasta den ideologiska kärna de burit med sig under sina olika transformationer.

Den här artikeln har påvisat kontinuiteten från Nordland fram till Nordiska förbundet. Redan under nordlandtiden betonades musikrörelsens självständighet i förhållande till politiska rörelser; att musikens uppgift var att ”plöja marken” för politiken genom att förmedla värderingar och stolthet (white pride) som lade grunden för en folkgemenskap. Musiken var del av en kulturkamp, och av en motkultur, och användes för att väcka den ”slumrande ungdomen” som var ”hjärntvättad av MTV-kulturen”. Målet för den motkulturella rörelsen var inte bara att förändra värderingar, att verka ”folkbildande”, utan även att konstruera ett alternativsamhälle, ett samhälle i samhället – ett sätt att här och nu återupprätta den förlorade folkgemenskapen.

Nordlands redaktion hörde inte och Nordiska förbundet hör inte till de större nationella organisationerna i Sverige. Nordiska förbundet tas sällan med i artiklar och skildringar av extremhögern, exempelvis listas de inte på Säkerhetspolisens hemsida bland de andra ledande organisationerna i den så kallade ”vit makt-miljön”. Men deras kulturella betydelse är långt större deras medlemsantal. Från Nordland till Nordisk.nu har den lilla gruppen personer kring Peter Melander, Daniel Friberg, Anders Lagerström och Lennart Berg lyckas föra ut sitt budskap långt utanför den isolerade extremhögern. I CEIFO och BRÅ:s enkät bland skolungdomar 1997 lyssnade 12 procent av de svarande på vitmakt-musik. Nordiska förlagets wikiuppslagsverk Metapedia spreds på bara något år till 12 olika språk, medan nyhetstjänsten Altermedia, som de öppnade en gren av, finns i 18 länder. Webbforumet Nordisk.nu hade i juni 2009 ca 17 000 användare. Den metapolitiska strategins framgång kan därför inte bedömas utifrån organisationsmedlemmar, röster i val eller demonstrationsdeltagare, som ofta är måttstocken för övriga extremhögern. Den är svårare att mäta, och kanske just därför mer sällan omtalad. Frågan huruvida den är lika farlig som den våldsammare delen av rörelsen återstår därför att besvara.

Tidigare publicerad i boken Det vita fältet: samtida forskning om högerextremism (Swedish Science Press, 2010)

Bruna rötter, blågul stam, bruna grenar

Sverigedemokraterna som plantskola för svensk extremhöger

Vi vet var Sverigedemokraterna kommer ifrån. Vi har alla hört om den bruna myllan de har sina rötter i. Åtskilliga artiklar har skrivits om deras politiska bakgrund, hur kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt grundades av medlemmar ur Nordiska rikspartiet, NSAP-Svensk Socialistisk Samling (den så kallade Lindholmsrörelsen) och Nysvenska rörelsen.

Men det var då. Nu har partiet förändrats, skärpt till sig, städat ut liken ur sin garderob. Sverigedemokraterna har lämnat en etniskt orienterad nationalism (”etnonationalism”) bakom sig, brutit med de europeiska postfascistiska partierna och infört en nolltolerans mot rasism. Vart har alla de personer tagit vägen som skolats i Sverigedemokraterna och sedan lämnat eller uteslutits ur partiet?

Denna artikel ska undersöka hur Sverigedemokraterna fungerat som en plantskola för den svenska extremhögern. Om vi ser den svenska extremhögerns stamträd har Sverigedemokraterna inte bara bruna rötter, utan är även den blågula stam som de nya skotten och bruna grenarna skjutit ut ifrån.

Sverigedemokraterna bygger partiet på gatorna

När Sverigedemokraterna bildades som parti inför valet 1988, ur resterna av kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt och Sverigepartiet, saknade de både ekonomiska resurser, en stabil organisationsstruktur och partimedlemmar. Enda vägen att nå ut var att skapa uppmärksamhet genom kontroversiella politiska manifestationer för att dra till sig gatuaktivister som kunde sprida partiets propaganda. Partiet behövde etablera en plattform på gatorna genom att försöka varje helg hålla flygbladsutdelningar, torgmöten och demonstrationer. Men för att genomföra dessa möten krävdes konfliktvana aktivister på gatorna. Partiet behövde ungdomar.

Medlet blev vikingarocken, som fick ett nationellt genomslag under det tidiga 90-talet genom Ultima Thule, och dess radikalare rasideologiska sidogren vitmaktmusiken, som följde i dess kölvatten. Sverigedemokraternas föregångare BSS hade hjälpt till att lägga grunden för denna musikscen genom att sponsra Ultima Thules första skiva och använda dem som husband på Sverigepartiets tillställningar.

Vikingarocken och vitmaktmusiken blev den första effektiva kanalen för att sprida ett nationellt budskap till ungdomar. 1997 beräknade Brottsförebyggande rådet att 12 procent av alla skolungdomar lyssnade på vitmaktmusik. Nya nationella band och skivbolag bildades i snabb takt – och Sverigedemokraternas medlemmar höll sig i framkant. Skivbolag som Last Resort Records (nära Sverigedemokraternas lokalavdelning i Haninge), Bifrost Musik (knuten till lokalavdelningen i Trollhättan) och Svea Musik (bildat ur Södertäljeavdelningen) drevs av partimedlemmar. Redaktören och flera av redaktionsmedlemmarna för vitmaktmusikscenens flaggskepp, tidningen Nordland, kom ur Sverigedemokraterna. Ofta hölls konserter i anslutning till partiets demonstrationer och möten – konsertplatserna hölls hemliga och utannonserades först på demonstrationen för deltagarna.

Med vikingarocken i ryggen blev demonstrationerna möjliga och Sverigedemokraterna kunde genomföra årliga marscher på Engelbrektsdagen i april, nationaldagsfiranden i juni och Karl XII-manifestationer i november och bli synliga som parti. Mellan 1991 till 1994 höll partiet en manifestation i någon svensk stad nästan varje månad. Sverigedemokraternas Engelbrektsmarsch 1994, till minne av det medeltida Engelbrektsupproret mot Kalmarunionen, samlade 700 deltagare. En så stor manifestation har partiet inte hållit sedan dess. Genom dessa manifestationer fick Sverigedemokraterna sina gatuaktivister. En hel generation aktivister fick sin grundskolning inom Sverigedemokraterna och dess ungdomsförbund under dessa år – erfarenheter som de sedan tog med sig vidare.

Gatorna, musiken och konserterna blev forumen för den nya extremhögern, den aggressivt rasideologiska vitmaktrörelsen. Och med dem kom kopplingarna till gatuvåldet, attacker på vänsterlokaler, bränder mot flyktingförläggningar och mord på homosexuella.

Ungdomsförbundet som inkörsport till nazismen

Med tillströmningen av ungdomar till Sverigedemokraterna beslöt man att bilda ett självständigt ungdomsförbund 1993, Sverigedemokratisk ungdom (SDU). Ungdomsförbundet skötte mobiliseringarna till partiets manifestationer och delade ut partiets propaganda. Men manifestationerna drog också till sig motdemonstrationer, antirasistiska protestmöten följde Sverigedemokraterna i fotspåren – och ofta blev det konfrontationer mellan ungdomsförbundet och antifascister.

Massmedia fokuserade på bråken i samband med partiets aktiviteter. Dessutom radikaliserades ungdomsförbundet snabbt och byggde upp en parallellstruktur. De olika SDU-avdelningarna använde sig samtidigt av namnen Unga Nationalsocialister och fick ta över utgivningen för den nynazistiska militanta tidningen Storm. Snart startade de ett eget nationalsocialistiskt nyhetsbrev, Info-14, som rapporterade om militanta aktioner mot antirasister och flyktingförläggningar.

Ungdomsförbundet började bli ett allt större problem för partiet, men så länge Anders Klarström satt kvar som partiledare var ungdomarna skyddade. När han lämnade partiet 1995 upplöste Sverigedemokraterna hela ungdomsförbundet, i ett försök att under nya partiordföranden Mikael Jansson börja städa upp och kapa kopplingarna till den nynazistiska aktiviströrelsen. Med uteslutningen av SDU upphörde också partiet med sin utåtriktade gatuverksamhet, som gett partiet så mycket negativ publicitet. Sverigedemokraterna upphörde med Karl XII-manifestationer och Engelbrektsmarscher.

Från SDU till terrorism

Tidskriften Info-14 kom att bli den viktiga samlingspunkten för den militanta rasideologiska miljön i Sverige och började driva allt närmare terrorism. Kulmen kom 1999, när nätverkets medlemmar var inblandade i bilbomben mot ett journalistpar i Nacka, polismorden i Malexander och mordet på den fackliga aktivisten Björn Söderberg – händelser som Info-14 detaljerat redovisade och försvarade i sin specialbilaga ”Kampnytt”.

De grova våldsdåden gav upphov till en massiv samhällsreaktion på alla plan, med antifascistiska massmöten, ökad medial granskning av extremhögern och hårdare polisinsatser mot vitmaktscenen. I detta läge gjorde tidningen Info-14, som vid det laget blivit en nätsajt, en omvändning och bytte strategi, från en offensiv retorik om raskrig till en defensiv där nationalister utmålades som offer för en omvänd rasism, en ”svenskfientlighet”. Med mordet på en ung skinnskalle i Salem år 2000 fick sidan en välbehövlig martyr som de kunde samla den fragmenterade vitmaktscenen kring till en ny rörelse, Salemrörelsen mot svenskfientlighet. Under hela 00-talet kom Salemmarscherna att utgöra en av Nordeuropas viktigaste nynazistiska manifestationer, med uppemot 1 500 deltagare.

De unga aktivisterna var skolade i att arrangera Sverigedemokraternas Engelbrektsmarscher och kunde nu själva som ”fria nationalister” (som de kallade sig) organisera mycket större manifestationer som samlade nynazister från hela Norden och Tyskland. Detta samtidigt som Sverigedemokraterna som parti stod och stampade på samma punkt, utan att kunna få sitt genombrott.

Nya försök till ungdomsförbund, samma resultat

Efter misslyckandet med första versionen av Sverigedemokratiska ungdomsförbundet undvek partiet att skapa ett nytt officiellt ungdomsförbund. Istället bildades ett inofficiellt förbund av yngre SDU:are, med Sverigedemokraternas informella ekonomiska stöd och politiska uppbackning.

Organisationen Oberoende Nationalistisk Ungdom bildades 1995. Snart förkortades namnet till Nationell ungdom och organisationen började likt sina föregångare SDU att radikaliseras. Nationell ungdom lyfte fram en mer nationalrevolutionär retorik än Sverigedemokraterna och började alltmer betona vikten att förbereda sig inför ett nära förestående raskrig.

Nationell ungdom bröt efter något år med Sverigedemokraterna och byggde upp en ny moderorganisation: Svenska motståndsrörelsen. Organisationen inspirerades av terrororganisationen Järngardet från Rumänien, en fanatisk katolsk-fascistisk sekt som genomförde koscherslakt på rumänska judar på 30-talet. Likt Järngardet organiserades Svenska motståndsrörelsen i en cellstruktur av så kallade ”nästen”.

Det nationalistiska budskapet byttes steg för steg ut till en klassisk nationalsocialistisk ideologi. Svenska motståndsrörelsen kom att bli den våldsammaste nynazistiska gruppen i Sverige.

Partisplittringen

Ett tredje försök att starta upp Sverigedemokraternas ungdomsförbund gjordes inte förrän 1998, efter att ungdomarna fått hålla sig inom partiet och under strikt översyn under flera år. Men även denna gång bröt sig stora delar av ungdomsförbundet ut och radikaliserades.

År 2001 genomgick Sverigedemokraterna sin största partisplittring i en konflikt mellan partiets ledning och partiorganisatörens gatuorganisationsstruktur. När partiorganisatören uteslöts tog han med sig partistrukturen i Stockholms län och större delen av ungdomsförbundet.

Utbrytarna bildade partiet Nationaldemokraterna. Istället för Sverigedemokraternas kulturnationalistiska ideologi betonade Nationaldemokraterna en mer biologiskt orienterad etnonationalism, så kallad ”etnopluralism” (varje etnicitet har rätt till sin egen nation, alla etniciteter har rätt till sina särdrag och är lika mycket värda, inga etniciteter får blandas). Nationaldemokraterna tog över Sverigedemokraternas internationella kontaktnät till bland annat franska Front National, österrikiska Freiheitliche Partei Österreichs (FPÖ) och engelska Brittish National Party (BNP).

Nationaldemokraterna återvände till Sverigedemokraternas tidigare strategi som ett mobiliserande parti på gatorna. De tog upp traditionen med torgmöten, flygbladsutdelningar, 30 november-demonstrationer och nationaldagsfirande.

Verksamheten lockade över den mer aktionsorienterade ungdomen från Sverigedemokraterna. Nationaldemokraternas flygbladsutdelningar inspirerades av gerillarörelsers propagandaaktioner i tredje världen, med så kallade ”G-grupper” (där G står för gerilla) som genomförde snabba hemliga samlingar, genomförde flygbladsutdelningar och sedan flyttade sig vidare till en ny plats innan några antirasister hunnit reagera. Nationaldemokraternas verksamhet var mer konfrontativ och provokativ än Sverigedemokraternas. Exempelvis rönte Nationaldemokraternas våldsamma attack mot Prideparaden i Stockholm 2003 stor medial uppmärksamhet.

Denna konfrontativa linje blev möjlig genom ett nära samarbete med gatukämparna i Info-14:s nätverk av Fria nationalister – en modell för arbetsdelning som Nationaldemokraterna hämtade inspiration från i Tyskland, där samma uppdelning genomförts mellan Nationaldemokratiska Partiet Tyskland (NPD) och den nynazistiska rörelsen av ”freie nationalisten”. Denna informella organisatoriska allians lade grunden för Salemmarscherna.

Nationaldemokraterna som parti genomgick åtskilliga splittringar och lades slutligen ner 2014. Partiets organisationsmodell lyftes över till nynazistiska Nationalsocialistisk front i samband med namnbytet till Svenskarnas parti. Flera ledande nationaldemokrater gick också över till det nya partiet.

Ungdomsförbundet tar över partiet

Hela Sverigedemokratiska ungdomsförbundet gick inte över till Nationaldemokraterna. År 2000 tog Jimmie Åkesson och hans Skånekrets över förbundet. Under Åkesson blev SDU en samlingsplats för de skånska förnyare som ville städa upp Sverigedemokraterna och använda Dansk Folkeparti som förebild.

År 2005 hade de byggt en så stark maktbas i partiet, att de kunde utmanövrera den gamla så kallade Bunkerfalangen – de etnonationalistiska sverigedemokrater som följt partiet sedan starten. Bunkerfalangen behöll dock en maktbas i Västsvenska distriktet.

Partiet professionaliserades och blev strikt toppstyrt. Sverigedemokraterna drabbades av växtvärk, de ökade i opinionsundersökningarna och gick under 00-talet fram i valen – men organisationen kunde inte växa och utvecklas i samma takt. Steg för steg började den politiska inriktningen slås om, bort från en allmän invandringskritik till att allt mer riktas mot muslimer. Den nationalistiska retoriken tonades ner.

År 2011 stormade det återigen kring ungdomsförbundet, då Bunkerfalangens unga rekryter lyckades ta över förbundet med nya ordföranden Gustav Kasselstrand. Kasselstrand har sedan dess försökt få ut Sverigedemokraterna på gatorna igen genom manifestationer och genom att återuppta det förlorade internationella kontaktnätet som Nationaldemokraterna hade tagit med sig (bland andra Front National, FPÖ, Vlaams Belang med flera).

Detta sågs inte med blida ögon av moderpartiet, eftersom det är just dessa postfascistiska partier som Sverigedemokraterna har försökt bryta med för att kunna släppas in i Dansk folkepartis internationella kontaktnät. SDU bildade april 2014 tillsammans med de andra postfascistiska ungdomsförbunden det europeiska ungdomsförbundet Young European Alliance for Hope. Samarbetet, som grundats av ungdomsförbunden till belgiska Vlams Belang, Österrikiska Frihetspartiet (FPÖ), Front national och Sverigedemokraterna är tänkt att föra moderpartierna närmare varandra och bygga en europeisk ungdomsrörelse baserad på både en europeisk och nationell identitet. ”Ett genuint kamratskap kombinerat med föreställningen om ett nationernas Europa kommer att leda oss idag och in i framtiden”, skriver de i sitt gemensamma manifest.

Muslimhat på gatan och i bloggnätverk

Den rasideologiska nynazismen ligger ideologiskt nära etnonationalismen och en radikalisering av Sverigedemokraternas medlemmar har oftast lett till en glidning mellan de två. Men Sverigedemokraternas vändning till en kulturnationalism och socialkonservatism med Jimmie Åkessons Skånekrets innebar inte att Sverigedemokraterna slutade vara plantskola för extremhögern, eller att en radikalisering av partimedlemmarna blev omöjlig.

Den kulturrasistiska radikaliseringen skedde inom den antimuslimska miljön, den så kallade kontrajihadiströrelsen, som Sverigedemokraterna spelade en avgörande roll i uppbyggandet av i Sverige. I kölvattnet av terrordådet den 11 september 2001 och USA:s så kallade ”kriget mot terrorismen” växte en amerikansk högerströmning fram. I konspirativa ordalag utmålade den islam som det stora hotet mot väst och menade att det pågick ett krig med både terrordåd och tyst kolonisering (genom invandring), där muslimernas mål är att krossa Europa och USA inifrån.

Efter terrordåden i Madrid 2004 och London 2005 fick denna amerikanska antimuslimska strömning även fäste i Europa. Teorierna populariserades och fick en masskanal efter genombrottet för de sociala medierna – bloggar blev den centrala kommunikationsformen för den antimuslimska extremhögern. 2007 samlades de ledande antimuslimska bloggarna till det de själva kallade ett ”kontrajihadmöte” i Köpenhamn, för att diskutera hur de skulle kunna nätverka i kampen mot den muslimska invasionen och maktövertagandet av västvärlden.

Den svenska länken i detta internationella kontrajihadistnätverk blev Sverigedemokraternas Ted Ekeroth och Kent Ekeroth. Bröderna Ekeroth startade Antiislamiseringsfonden och organiserade själva en rad antiislamistiska konferenser i Sverigedemokraternas regi, där de ledande kontrajihadistteoretikerna från nätverket bjöds över att föreläsa. På Sverigedemokraternas första egna dag i Almedalen 2010, inför riksdagsgenombrottet, höll de ett av kontrajihadistseminarierna.

Den antimusliska aktiviteten kring kontrajihadismen tog olika former: opinionsbildande, partiverksamhet, gatuaktivism – och terrorism. Opinionsbildningen tog formen av en kulturkamp mot vad kontrajihadisterna menade var den inre fienden, skyldig till att godkänna ”massinvandringen” av muslimer: ”kulturmarxismen” och den ”politiska korrektheten”. Partiverksamheten innebar att följa holländska Geert Wilders modell och bilda ”frihetspartier” i flera europeiska länder. Gatuaktivismen växte med det brittiska politiserade huligannätverket English Defence League som förebild och med Anders Behring Breivik övergick kontrajihadismen till terrorism.

Huliganer mot islam

På Sverigedemokraternas antiislamiseringskonferenser höll en av English Defence Leagues ideologer föredrag om hur den våldsamma brittiska gaturörelsen hade startat. Det sista seminariet i serien planerades hållas i riksdagens lokaler efter att partiet valts in, men fick ställas in. Några av de sverigedemokratiska gräsrötter som anmält intresse till seminariet träffades istället och bildade Swedish Defence League. Organisationens talesman, som var suppleant för Sverigedemokraterna i Katrineholms kommunfullmäktige, fick lämna partiet.

Swedish Defence Leagues Facebookgrupp växte snabbt, men organisationen lockade få till sina gatumanifestationer och kom istället mest att fungera som en propagandakanal. Vid sidan av Swedish Defence League bildade även kontrajihadistmiljön kring Sverigedemokraterna en svensk avdelning av danska antimuslimska Tryckfrihetssällskapet och startade tidningen Dispatch International. Tidningens chefredaktörer är den svenska journalisten Ingrid Carlqvist och danska författaren Lars Hedegaard, som båda också driver Tryckfrihetssällskapet i respektive land. Dispatch International har blivit den viktigaste samlingsplatsen för antimuslimska skribenter i Skandinavien. Flera sverigedemokrater – däribland Jimmie Åkesson – har deltagit på Tryckfrihetssällskapets möten eller skrivit för Dispatch International. Första pappersutgåvan skickades också ut av Sverigedemokraterna till partiets alla medlemmar. Sverigedemokraterna har anställt Dispatch Internationals skribent Jan Sjunnesson som chefredaktör för sin kommande dagstidning på nätet, Samtiden.

Terrordådet på Utöya sommaren 2011 fick Sverigedemokraterna att bli mer aktsamma i sina kontakter med kontrajihadistmiljön. Anders Behring Breivik hade själv skrivit på flera av miljöns forum, hans terrormanifest var till största delen hämtat från en av kontrajihadistnätverkets centrala bloggare och han var ett tag även medlem i Norweigan Defence League.

Breiviks terrordåd och English Defence Leagues gatuvåld visade att Sverigedemokraternas politiska omställning till en socialkonservativ och kulturnationalistisk ideologi inte hade avlägsnat dem från våldsbenägna rörelser eller motverkat en intern radikalisering av deras medlemmar – trots partiets distansering från de etnonationalistiska och rasideologiska extremistgrupperna. Även på de antimuslimska bloggarna förekom krigsretoriken, beskrivningen av en närstående civilisationskollaps och ett inbördeskrig på grund av ”islamiseringen” av Europa, vilket öppnade för ett mer radikaliserat militant muslimhat.

Sverigevännerna – ett nationellt Folkets hus på nätet

Vikingarocken och vitmaktmusiken gav Sverigedemokraterna en första masskanal för att nå ut, förbi den etablerade medieapparaten. Med Internet, nätforumen och bloggarna fick Sverigedemokraterna en ännu viktigare arena för att forma en egen motoffentlighet. Sverigedemokraternas egen papperstidning SD-Kuriren lyckades aldrig nå en större läsekrets. De bloggar som växte fram runt Sverigedemokraterna fick däremot en masspridning. Bloggarna kom inte till på något centralt initiativ från partiet, utan var en vildvuxen motoffentlighet som uppkom självorganiserat underifrån.

I takt med att de stora dagstidningarna och debattforumen började moderera sina kommentarsfält hårdare och rensa ut rasistiska kommentarer växte det fram ett behov av självkontrollerade forum. Flashbacks underforum Integration och invandring blev en viktig samlingsplats där sympatisörer till Sverigedemokraterna ocensurerat kunde diskutera.

2007 kom vågen av interaktiva sociala medier och det öppnade upp för en mängd nya internetplattformar. Den rasistiska nätmiljön var tidigt ute med att starta personliga bloggar, för att i nästa steg koppla samman dem i bloggringar och kollektiva bloggprojekt. Just ett sådant kluster av anonyma bloggare och sverigedemokratiska sympatisörer bildade 2008 ”Nätverket mot politisk korrekthet”.

Den främsta bloggen i nätverket, som senare kom att assimilera de andra skribenterna och bli ett kollektivt projekt, var sajten Politiskt Inkorrekt. Sidan drog snart på sig flera JK-anmälningar, men då ansvarig utgivare saknades väcktes aldrig något åtal. Politiskt Inkorrekt blev snabbt den viktigaste sidan inom den rasistiska nätmiljön och var bara något år efter lanseringen Sveriges mest välbesökta politiska blogg.

När Politiskt Inkorrekts redaktör och ansvarige dog i mars 2011 förlorade sajten tillgång till såväl den egna servern som sina postgirokonton. Istället ställde den sverigedemokratiske riksdagsmannen Kent Ekeroth Antiislamiseringsfondens konto, som han administrerade, till förfogande. På hösten samma år ombildades Politiskt Inkorrekt till sidan Avpixlat.

Avpixlat följdes snart av de liknande sajterna Exponerat och Fria Tider. Om Avpixlat och Exponerat räknar sig som ”Sverigedemokratvänliga sidor” står Fria Tider närmare Sverigedemokratiska ungdomsförbundet. Tillsammans kallar sig nätsidorna för den ”Sverigevänliga rörelsen”. Avpixlats krönikör Stefan Torsell skrev i oktober 2012 en krönika med titeln ”Min syn på Avpixlat” där han redogör för rörelsens relation till Sverigedemokraterna:

Den enda vägen för Sverigedemokraterna att få ett genombrott och betraktas som statsbärande är att stödja sig på den Sverigevänliga folkrörelsen. Avpixlat utgör en viktig del i den nya Sverigevänliga folkrörelsen. […] Avpixlat är såväl Folket Hus som bygdegårdarna och sockenstugorna. Här förs debatten och det är i kommentarerna som samtalen, övervägandena men också fränheten och engagemanget finns.

Sverigedemokraternas fotsoldater och nätkrigare

När deltagarna via kommentarstjänster som Disqus dagligen kan vara inne och delta i de dagsaktuella diskussionerna får sidorna även karaktären av forum, eller communityn om man så vill. Över 50 000 personer har deltagit i dessa diskussionsforum, även om majoriteten enbart har skrivit ett fåtal inlägg. Runt 1 500 personer deltar dagligen i nätdiskussionerna på dessa sajter. Eftersom artiklarna i huvudsak är omskrivningar av nyheter som publicerats i etablerade medier (då utan de aspekter Avpixlat med flera lyfter fram) riktas inte sällan skribenternas ilska mot ursprungsnyheterna. De stora tidningarna anklagas konsekvent för att ”inte berätta hela sanningen” eller ”ljuga för sina läsare”.

I Avpixlats artiklar förekommer aldrig hot, men kommentarsfälten fylls snabbt av både hat och hot. Kommentarsskribenterna kompletterar och bidrar till artiklarna genom att gräva rätt på personuppgifter, hemadresser eller på andra sätt delta i att hänga ut de personer som figurerar i artiklarna.

På så vis bereder Avpixlat plats för nätmobbar och drev och riktar skaror av anonyma tyckare mot utpekade måltavlor. Det kan röra sig om mångkulturförespråkare, representanter för ”medieeliten” eller personer som kritiserat Sverigedemokraterna offentligt. Om hatet tar form och ges riktning i kommentarsfälten på Avpixlat, så sker hoten oftast utanför – i mejl eller telefonsamtal till dem som hängs ut.

Infiltrera eller värva?

Med Sverigedemokraternas riksdagsinträde 2010 växte även partiets medlemsskara. 2003, kort efter partisplittringen med Nationaldemokraterna, hade Sverigedemokraterna bara 1 126 medlemmar. Vid riksdagsinträdet 2010 hade medlemsskaran stigit till över 5 000, för att i slutet av 2013 nå över 12 000 personer. De nya partimedlemmarna har snabbt kommit in i partiet, skolade på de ”Sverigevänliga” nätsajterna.

Med partiets inträde i maktens korridorer har även intresset från extremhögern utanför Sverigedemokraterna ökat – innan sågs de som en konkurrent, nu vill fler nationella grupperingar få en del av kakan. Strategin från dessa grupper går från infiltration till ”lobbyism” – att vrida Sverigedemokraterna i rätt riktning eller uppvakta lokala partiföreträdare för att värva dem till andra organisationer. Sverigedemokraternas rikskansli har därför behövt skärpa kontrollen över partiorganisationen, för att se till att värja sig mot dessa konkurrerande nationella strömningar. Det är denna funktion partiets ”nolltolerans mot rasism” fyller. Det handlar om att ge partiledningen ett maktredskap att kunna rensa ut konkurrerande fraktioner och återställa kontrollen över partiorganisationen. Sedan valet 2010 har över 50 partiföreträdare uteslutits, varav flera av partiets toppnamn i Göteborg.

Den nyfascistiska franska strömning som kallas ”nya högern” (nouvelle droite) är ett teoretiskt försök att uppdatera den fascistiska ideologin, ge den en ansiktslyftning och drapera den i positivt laddade värdebegrepp (mångfald, pluralism, särart). I Sverige är den nya högern främst representerad av tankesmedjan Motpol, förlaget Arktos och organisationen Nordisk Ungdom.

Denna krets har lyckats locka till sig en stor del av de uteslutna Sverigedemokraterna, framför allt kring Patrik Ehn som var SD:s starke man i Göteborg. Ehn och den nya högerkretsen har tagit över Nationaldemokraternas tidning Nationell idag, men har även skribenter i Nya Tider och Fria tider.

Veckotidningen Nationell idag (som uppbär presstöd från staten) titulerar sig nu som ”oberoende sverigedemokratisk” och försöker påverka Sverigedemokraterna att återgå till en etnonationalistisk riktning och implantera den nya högerns kulturfascistiska agenda.

Kring nämnda tidningar har flera av de uteslutna Sverigedemokraterna samlats. Vintern 2013 tvingades Sverigedemokraternas partiorgan SD-Kuriren gå ut och varna sina medlemmar för att läsa eller skriva i nyfascistiska Fria Tider och undvika Motpolkretsen. Sverigedemokraterna har också fått bryta med Dispatch international, efter att den antimuslimska tidningen har öppnat sina sidor för nyfascistiska grupperingar som Bloc Identitaire och Motpol.

Om Motpolkretsen försöker skapa kontakter in i Sverigedemokraterna och påverka partiet i en viss riktning använder det nynazistiska Svenskarnas parti en annan strategi. En stor del av partiets propaganda är riktad till sverigedemokratiska väljare, för att locka över dem till sin etnonationalism. ”Alla som äter ris är inte kineser” är rubriken på Svenskarnas partis flygblad riktat specifikt till sverigedemokrater och där de förklarar skillnaden mellan partiernas syn på nationalism. Bara för att en invandrare assimileras till en svensk kultur blir personen inte etniskt svensk, menar Svenskarnas parti med udden riktad mot Sverigedemokraternas öppna assimilerande kulturnationalism. Svenskarnas parti har idag mandat i fyra kommuner genom kommunalpolitiker som har värvats från Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna. Partiet har även växt genom att ersätta och äta upp en stor del av 2000-talets nationalistiska grupperingar. Info-14 och deras nätverk av Fria nationalister gick efter valet 2010 upp i Svenskarnas parti och den årliga manifestationen mot ”svenskfientlighet” (före detta Salemmarschen) organiseras nu av partiet.

Skakar hunden svansen – eller svansen hunden?

Sverigedemokraterna har därigenom idag stora problem att få kontroll över sina partimedlemmar. De stora ”Sverigedemokratvänliga” nätsidorna Avpixlat, Fria Tider och Exponerat står utanför partiledningens kontroll. Ungdomsförbundet går sin egen väg och har byggt upp ett internationellt kontaktnät med de postfascistiska partiorganisationer som Sverigedemokraterna försökt bryta med. Kontrajihadrörelsen kring Tryckfrihetssällskapet, Dispatch International och Swedish Defence League utvecklades i en för radikal riktning för att kunna fortsätta få partiets stöd.

Diasporan av uteslutna partimedlemmar börjar nu bli så stor att nyfascistiska medieprojekt som Nationell Idag och Nya tider kan värva kända före detta partiföreträdare att skriva för dem. De sverigedemokrater som befunnit sig nära de ”Sverigevänliga” nätsajterna, som riksdagspolitikern Thoralf Alfsson, har inför valet 2014 ersatts och strykts från valsedlarna. Även om Sverigedemokraterna är en starkt centraliserad och toppstyrd partiorganisation har dess diaspora nu blivit så stor och det har uppkommit så många maktcentra utanför partiets kontroll att partiet har svårt att kunna driva sin partipolitik lokalt.

Miljön runt omkring och utanför Sverigedemokraterna har blivit en egen maktfaktor som partiet måste ta hänsyn till – och varken kan släppa för nära eller avlägsna sig för långt ifrån. Sverigedemokraterna går inte längre att se som ett parti som enbart står på egna ben, utan existerar i ett bredare block med högerextrema krafter.

Nationella rörelsen som ett block med en arbetsdelning

Det är ett misstag att betrakta Sverigedemokraterna isolerat. Partiet måste placeras in i sitt sammanhang, i det block de bildar med andra liknande krafter, och bör förstås efter hur arbetsdelningen mellan dem ser ut. Vi ser hur extremhögern i Sverige idag har kommit att bilda två konkurrerande block: ett kulturnationalistiskt antimuslimskt, som utmålar en civilisationskonflikt mellan västvärlden och islam, samt ett etnonationalistiskt, vilket ofta är antisemitiskt, nationalsocialistiskt eller nyfascistiskt. Men vi får inte missa de gemensamma drag som förenar de två blocken.

Ett annat misstag är att se extremhögern som ett spektrum, där det finns en rumsren sida med Sverigedemokraterna, och en extrem och våldsam sida med Svenska motståndsrörelsen och Svenskarnas parti – å ena sidan slipsar, å andra sidan batonger. Det misstaget gjorde Säkerhetspolisen som lade all uppmärksamhet på Svenska motståndsrörelsen – den gruppering som ligger närmast att utvecklas i en terroristisk riktning – men totalt missade lasermannen Peter Mangs och Anders Behring Breivik, trots att båda har varit aktiva på högerextrema webbforum nära Sverigedemokraterna och inte har dolt sina radikala åsikter. Mangs och Breiviks världsbild ligger närmare Sverigedemokraternas än Svenska motståndsrörelsens gammaldags nationalsocialism. Krigsretoriken i antimuslimska kontrajihadrörelsen når ända in i Sverigedemokraternas riksdagsgrupp: det utmålas med stora gester en civilisationernas konflikt mellan västvärlden och islam, ett pågående krig som förs med barnvagnar snarare än pansarvagnar.

Skillnaden i perspektiv mellan reformistiska och radikala högerextrema grupper är en fråga om temporalitet, hur långt det har gått – om det finns tid att stoppa mångkulturalismen och invandringen genom riksdagsarbete för att stänga gränserna och repatriera landet, eller om konflikten gått så långt och makten korrumperats till den grad att bara gatorna eller vapnen återstår. Det är ingen artskillnad utan en gradskillnad, och den utgår från samma argumentation och en gemensam världsbild.

Att betrakta extremhögern som ett block innebär att kunna se arbetsdelningen mellan olika högerprojekt: hur den parlamentariska flygeln samexisterar och samverkar med de grupperingar som försöker bedriva en kulturkamp via bloggar och bokförlag, de nätverk som försöker mobilisera på gatorna och verka i civilsamhället och de personer som tar till terroristiska metoder.

De existerar i ett sammanhang, deltar i en diskussion, delar en världsbild. På så sätt kan vi se den roll Sverigedemokraterna fyller som plantskola för dagens extremhöger, den organisation där dagens kader fått sin skolning och radikaliserats från. Sverigedemokraterna har inte bara bruna rötter – även dess grenar bildar trädkronan i det svenska högerextrema släktträdet.

Publicerad i Sverigedemokraternas svarta bok, Verbal förlag 2014.