7 april 1979

Kvällen den 7 april 2009 är en upprättelsens kväll. Toni Negri och flera gamla autonoma aktivister håller ett offentligt anförande i stadshusets lokaler i Padua, för att presentera boken ”Padua trettio år senare – 7 aprilprocessen – röster från den värdiga staden”. Radio Sherwood har kört en heldag kring den stora rättsprocessen som inleddes 1979 med syfte att krossa Autonomiarörelsen. I olika radiointervjuer, teaterpjäser, musik från 1979, nyhetsinslag och diskussioner återskapas stämningen från 1979, bakgrunden och effekterna av rättsprocessen presenteras – som slutade med att 1500 autonoma aktivister satt fängslade under 80-talet i Italien. Rättsprocessen inriktades främst mot att utmåla Toni Negri som den onda hjärnan bakom all vänsterradikalitet, som en ”cattivo maestro” som styrde både Autonomia och Röda Brigaderna. Under många år har professor Negri inte fått prata i kommunens eller universitetets lokaler i Padua, han har betraktats som en ”icke önskvärd person”. Men på 30 årsdagen har rörelsen intagit de kommunala lokalerna. Kamraterna som deltar berättar om en stämningsfull och gripande kväll, med massor med gamla autonoma aktivister från 60- och 70-talet, från hela Italien och flera som återvänt från Paris för denna kväll.

Den 7 april 1979 grep polisen Toni Negri i Milano. Samtidigt greps ett 20-tal personer i Padua och Rom, däribland Negris assistenter Luciano Ferrari Bravo, Guido Bianchini, Sandro Serafini och Alisa del Re vid den statsvetenskapliga institutionen i Padua. Dessutom greps författaren Nanni Balestrini, journalisten Giuseppe “Pino” Nicotri, redaktören för tidningen Rosso Emilio Vesce och Oreste Scalzone. Franco Piperno anhölls i sin frånvaro, och greps senare i Paris under spektakulära former.

Den offentlig åklagare Pietro Calogero, som ledde utredningen, förklarade för media att Brigate Rosses strategiska ledning gripits. Dagen efter lade även den offentliga åklagaren Gallucio från Rom till åtalspuntker mot Toni Negri, att han skulle varit bakom kidnappningen och mordet på fd statsministern Aldo Moro.

De flesta gripna anklagades för att ha bildat en ”subversiv förening” (§27) och ”deltagande i väpnad grupp” (§306). Negri anklagades även för att ha planerat ”beväpnat uppror mot statsmakten” (§284), en fascistlag som aldrig tidigare använts i republiken. Negri utredes för att som ensam åtalad vara strategisk ledare för Röda brigaderna, inte tillsammans med de historiska grundarna Curcio, Franceschini och Ognibene, som sedan årtal suttit fängslade. Bland annat utredes om Negri och Nicotri varit de som ringt in telefonsamtal under gisslandramat till Moros familj med krav.

7 aprilprocessen blev startskottet på en våg gripanden av autonoma kommunister i hela Italien. Kort efter de första tjugo greps redaktionen för tidningen Metropoli, Libero Maesano, Lucio Castellano och Paolo Virno i Rom, och anklagades även de för planera beväpnat uppror mot statsmakten.

Den andra vågen arresteringar skedde 21 december 1979. Mot åtalslättnader pekade tjallaren Carlo Fioroni ut en rad personer som varit aktiva i början av 70-talet i Potere Operaio. Det tvivelaktiga användandet av Fioronis vittnesmål ledde till nya åtalspunkter mot Negri för attentat, mord och kidnappningar i Milano.

Rättsprocessen byggdes upp kring ”Calogeros teorem”, ett antagande att Röda Brigaderna och Autonomia Operaia Organizzata var en del av samma struktur, ett terroristparaply som leddes av den ”onda hjärnan” Negri. Båda organisationsstrukturerna ansåg Calogero egentligen var en fortsättning på organisationen Potere Operaio, som bara skenbart skulle upplösts 1973. Autonomiarörelsen skulle vara massgrenen, den massillegalitet som det underjordiska avantgardet Brigate Rosse värvades ur, allt underställt Negris strategiska ledning. Grundbulten i teoremet var den mord- och kidnappningsåtalade Fioronis vittnesuppgifter, som gavs igengäld på strafflättnader.

Men Calogeros teorem var en fantasiprodukt och målade upp en struktur och samband som inte existerade. En efter en lades åtalspunkterna ner mot Toni Negri. Tyngsta stöten mot teoremet gavs i april 1980 när en tjallare i Brigate Rosse hävdade att Negri inte hade någon koppling till Röda brigaderna. Röstundersökningar visade dessutom att det inte var Negris röst på samtalen till Moros familj. Åtalen mot Negri för att ligga bakom mordet på Moro lades ner. Även åtalet för deltagande i väpnad grupp lades ner, men åtalspunkten om uppror mot statsmakten låg kvar.

Calogero förklarade att främsta vittnesmålet mot Negri ”var Negri själv”. Åtalet för uppror mot statsmakten byggdes enbart på utdrag ur de böcker Negri gett ut under 70-talet, pamfletter som ”Dominans och sabotage” och ”Arbetarpartiet mot arbetet”.

Amnesty international började 1981 arbeta med rättsfallet och riktade hård kritik över hela rättsförfarandet mot autonomia pga vagheten i åtalspunkterna som var omöjliga att bemöta och den svaga bevisföringen. Amnesty kritiserade användandet av preventiva häktningar och speciallagar, vilket bröt mot internationella konventioner. Italienska lagen gav åklagaren rätt att häkta personer i två år inför rättegång, och i specialfall i fyra år. Genom att hela tiden ändra åtalspunkterna, hålla rättsutredningen öppen och lägga till nya åtalspunkter så kunde häktningarna förlängas in absurdum. Internationella upprop från kända franska intellektuella, som Michel Foucault, Felix Guattari, Jean-Paul Sartre och italienska som Massimo Cacciari, Mario Tronti och Umberto Eco krävde att processen mot Negri och de andra åtalade skulle läggas ned. I slutet av 1982 satt 143 åtalade i 7 aprilprocessen mot Autonomia. Totalt beräknades 1500 personer sitta gripna 1980 i olika rättsprocesser mot politiska vänstergrupper.

Sommaren 1983 frigavs Toni Negri tillfälligt, efter en kampanj från Radikala partiet, som fick Negri invald i parlamentet vilket gav honom åtalsimmunitet. Hösten 1983 flydde Negri till Frankrike när hans imunitet drogs in.

I juni 1984 hölls slutligen rättsprocessen mot Autonomia. Då hade många suttit häktade i fem år. I rättegången dömdes 55 personer dömdes för väpnad grupp eller subversiv sammanslutning, till sammanlagt 500 års fängelse. Rättsprocesserna fortsatte till högre instans ända fram till mars 1987. Flera friades då för väpnat uppror och flera åtal för deltagande i väpnade grupper lades också ner i brist på bevis. De personer som släpptes kom ut till en autonom rörelse som helt slagits i spillror.

Totalt beräknas 60 000 personer gripits från 1968 och framåt, varav 6 400 fick fängelsestraff. När Negri återvände till Italien från sin franska exil 1997 för att kräva amnesti för alla fångar och avtjäna resten av sitt fängelsestraff satt fortfarande 200 autonoma fängslade.

Många av de personer som suttit fängslade för Autonomia deltog på det öppna mötet i kommunhuset i Padua kvällen den 7 april 2009, 30 år efter Calogero inlett sitt korståg mot Autonomia. Själv missade jag allt, utan fick nöja mig med att följa de streamade sändningarna på Radio Sherwood. Men samma kväll startade vi en studiecirkel i Stockholm med 15 deltagare på just de texter som Negri fängslades för, de upprorspamfletter som finns samlade i Books for burning.

När vi organiserade 77-festivalen i Stockholm fångade vi träffande varför Autonomiarörelsen och händelserna 1977 (som krossades med rättsprocessen 1979) talar så starkt till oss fortfarande:

1977 var inget nytt 1968. 1977 var både våldsamt och kreativt – en revolt som var okontrollerbar och som inte begränsade sig till vare sig fabriker eller universitet. Sammansättningen liknade inte något tidigare. Partier, fackföreningar, folkrörelser, ortodoxa vänstersekter – de fann sig alla förbisprungna. Istället baserades revolten på smågrupper som multiplicerade sig, på do-it-yourself och vildvuxna nätverk. Fanzines, aktionsgrupper, självlärda band med tre ackord, piratradiostationer, husockupationer, självorganiserade konserter, militanta demonstrationer.

Om 1968 var studenternas och massarbetarna vid de löpande banden i de fordistiska fabrikernas revolt var 1977 föraningen av något annat, en helt annan klassammansättning, där arbetslösa, visstidsarbetare, skolavhopparna, vårdarbetare, de småkriminella och bostadslösa möttes i sina direkta återtagande av den samhälleliga rikedomen. En autonom rörelse reste sig, som inte bara konfronterade stat och kapital, utan även kolliderade med den institutionaliserade arbetarrörelsen.

1977 blev repressionens år. Där en kvävande normalitet återupprättades efter ett decenium av vänsterkamp. Den tyska hösten slog hårt mot alla vänsteraktiva och blev en föraning av “kriget mot terrorismen” som ursäkt för att kväva även de nya sociala rörelserna.

30 år har passerat. Men ändå talar 1977 direkt till oss, så mycket starkare än 1968 någonsin gjort. Energin, revolten, kreativiteten, ilskan är lika aktuell idag. Erfarenheterna från 1977 är direkt överförbara till oss. Partiernas kris, massrörelsernas sammanbrott, representationens tappade legitimitet – alla de tecken som visade sig 1977 är idag fullt utblommade. Det gamla systemet har inga lösningar, inga kompromisser att erbjuda längre.

Bränderna i Rosengård. Ilskan efter Ungdomshusets stormning i Köpenhamn. Osynliga partiets yviga protester mot påförandet av osäkra anställningar. Nätverken som blommar upp, snabbt sprider sig och sedan försvinner, för att sedan återuppstå med förnyad kraft. 1977 visade på revoltens framtid.

Continue reading

År noll

Det är år noll. En ny början. Kallelsen till mötet på det sociala centret Rivolta i Mestre, Veneto, utmålade samlingen som ett första försök att skapa ett nytt rum, sedan den italienska partivänstern dött och lämnat fältet fritt för de antagonistiska sociala rörelserna. Den 10-12 oktober 2008 samlades ett tusental deltagare att påbörja denna gemensamma vandring. Ett hundratal talare från olika initiativ, sociala center, grupper och kämpande lokalsamhällen presenterade sina kamper och projekt. Gemensamma större assemblies hölls för studentnätverken och de sociala centren, för att koordinera samman sig.

Med en aggressiv höger vunnit regeringsmakten, där Berlusconis stöd i opinionsmätningarna bara ökar, ser situationen mörk ut. Mötet på Rivolta försökte dock hitta öppningarna. Det är inte bara vänstern och de sociala rörelserna som krisar: globaliseringens kris (sammanbrotten i förhandlingsrundorna av frihandelsavtal, svårigheten att nå legitimitet, folkomröstningarna mot EU-konstitutionen, de globala krigen som aldrig når stabilitet) sammanfaller med nyliberalismens kris (finanskrisen, bankkonkurserna, matupploppen) – kriser som både drabbar oss, men som också skapar blockeringar för kapitalismen och öppnar nya motståndsmöjligheter.

De hundratalet presentationerna av olika kamper skissade fram konturerna på en ny politisk rörelse, gemensamma drag och beröringspunkter, i en process av konstituerande absolut demokrati. Denna rörelse saknar fortfarande en ”logo”, ingen gemensam organisation eller profil kommer forceras fram, utan det är något som kommer att växa fram de kommande månaderna mellan projekten i en process av olika kamper. Betoningen ligger på vad man gör, inte vilka man är. Men även om ingen ny kollektiv identitet är formad, så antydde ändå flera av mötestalare de centrala begrepp som många av rörelsens praktiker och slogans skulle komma att formas runt i globaliseringen och nyliberalismens kris: frihet, oberoende, territorium och rörelseautonomi.

Trots försöket till en positiv stämning på Rivoltamötet, är det en rörelse ur civilsamhällen under attack, som formerar sig. Högerns attack mot civila samhället och sociala rörelser sker på många plan samtidigt: dels genom nedskärningspolitiken som slår hårt mot framför allt den offentliga utbildningen och universiteten, genom ”säkerhetspolitiken” med patrullerande militärer på gatorna, trakasserier och rasistiska angrepp på migranter, dels regeringens försök att köra över lokala proteströrelser i miljö och fredsfrågor (No Tav, No Dal Molina, motståndet mot sopdumpning i Neapel osv), Berlusconiregeringens upprivande av de små sociala reformer kring osäkra anställningar som vänstern han genomföra, och slutligen de ökande angreppen på sociala center från högern i hela Italien.

”Vi tänker inte betala er kris”

Knappt en vecka efter mötet exploderade en första våg av sociala protester, gemensamt organiserad av studentrörelsen och basfacken CUB och Cobas. Det som utlöser protesten är regeringens så kallade Gelmini-reform, lag 133 som innebär en privatisering av de italienska universiteten, nedskärningar för forskning och mindre offentliga fonder för utbildning. Studentrörelsens kopplar direkt samman privatiseringen med den globala finanskrisen: ”universiteten ska inte betala er kris.”

Fredagen den 17 oktober hade basfacken utlyst en generalstrejk i Milano och Rom i utbildning, transport och offentlig sektor. Generalstrejken övergick i en generaliserad strejk, i hela det sociala rummet. I Rom började studentrörelsen protesterna redan dagen innan. 10 000 studenter deltog i ett stormöte på universitetet mot lagförslaget. Studenterna höll därefter en demonstration som blockerade stadens gator. Under två timmar blockade de finansministeriet, och sedan ytterligare en timmes blockader av tågstationen Termini. Demonstrationen återvände därefter till universitetet La Sapienza i San Lorenzo och ockuperade litteraturfakulteten. Dagarna efter ockuperades även fysik-, kemi- och statsvetenskapliga fakulteten av studenter.

I Milano hölls en demonstration med 50 000 fackföreningsmedlemmar och studenter under anti-Gelminidagen. När 2000 studenter efteråt försökte blockerade norra järnvägsstationen vid Piazzale Cadorna anfölls de av karbinjärpolis, som besköt dem med tårgas och slog dem med batonger. Ett tiotal studenter skadades. Under dagen dök även de prekäras skyddshelgon San Precario upp i igen i Milano. På vår tids katedral, börshusets port, spikade han upp 95 teser om osäkra anställningar, precis som Martin Luthers teser 1517 på kyrkoporten i Wittenberg.

I Florens hölls ytterligare en massdemonstration med 40 000 deltagare. 600 studenter blockerade tågstationen och olika universitetsinstitutioner. Andra demonstrationer hölls under dagen i Genua, Cagliari, Aquila, Parma, Pavia, Perugia, Palermo, Turin och Napoli. Även i Napoli ockuperades en universitetsinstitution av studenterna. Media har redan börjat prata om protesterna som en ny italiensk CPE-revolt ala Frankrike 2006.

Berlusconi höll en presskonferens onsdagen 22 oktober, förklarade att han inte tänker backa om lagförslaget med nedskärningar i offentliga studier, och hotade att polisen skulle börja storma de ockuperade universitetsinstitutionerna.

Studentrörelsen har utropat fredagen 7 november som en ny aktionsdag mot lagförslaget, och ytterligare en generalstrejk är varslad till fredagen den 14 november.

Inbördes hjälp

Under möteshelgen på Rivolta hölls även en assembly för de italienska sociala centren, för att diskutera hur de skulle försvara de nya angreppen på frizoner från högerregeringen. Bara några dagar senare, den tisdagen 21 oktober, stormades på militärt maner två sociala center och vräktes, det återockuperade centret Laboratori Paz i Rimini och sociala centret Horus i Rom. Stormningarna utlöste direkt en rad aktiviteter på gatorna i båda städerna.

Efter att postfascisten Alemanno valts till borgmästare i Rom har hoten mot de 23 sociala centren där ökat. Som motvikt mot försöket att dela upp de sociala centren i ”goda” och ”onda”, de som sysslar med ”kultur” och de som ockuperar för boende, har för första gången alla Roms sociala center gått ihop och slutit ett gemensamt avtal om ”inbördes hjälp” och att gemensamt stödja varandra vid vräkningshot. Uttalandet underteckades av sociala centren Acrobax, Angelo Mai, Auro e Marco, Brancaleone, Corto Circuito, Decolliamo, Esc, Forte Prenestino, Horus occupato, Intifada, Kollatino, Lucha y Siesta, Onda Rossa 32, Rialto, Sans Papiers, Spartaco, Spazio occupato Il comitato primavalle, Strada, Strike, la Torre, Villaggio Globale, Vittorio occupato och Zona a rischio.

Territoriet i revolt

Precis som med protesterna mot privatiseringarna inom utbildningsväsendet och den hårda linjen mot ockupationer, har Berlusconi valt att köra en hård linje även mot alla lokala proteströrelser. En av de stora valfrågorna Berlusconi lovade genomföra, var att snabbt komma till rätta med sophanteringen i Neapel. En av hans ”lösningar” var att sätta in militären och storma den dalgång som lokalbefolkningen i Marano, Chiaiano och Mugnano ockuperat i nästan ett år för att hindra upprättandet av en enorm sopdumpningsplats i ett av Neapels sista grönområden, en sopstation som klassats som en ”miljökatastrof”. Militären rev ner alla barrikader, drev bort det permanenta presidiet som vaktat området och upprättade en egen bevakad zon med militärpatruller och taggtråd. Lördagen 28 september hölls en protestmanifestation mot den militära belägringen med 10 000 lokalbor. Bara en halvtimme efter att manifestationen påbörjats blockerades och stormades den av karbinjärpoliser. Karbinjärerna hade tidigare på dagen omringat och gripit personer vid det sociala centret Insurgencia för att hindra dem att ta med sig skumgummi och plast, material som skulle kunna användas för att pressa sig igenom polisavspärrningar och vara skydd mot polisbatonger. Motståndet i Chiaiano fortsätter, men har tvingats söka nya former för att undkomma den allt hårdnande repressionen mot dem.

I motståndet mot konstruktionen av den nya Natobasen Dal Molina i Vicenza har det gått bättre. Den lokala proteströrelsen och de sociala centren genomförde en gemensam vallista i kommunvalet, vilket gav vänstern seger. Därigenom kunde man besluta om att genomföra en folkomröstning lokalt om den amerikanska militärbasen. Den 5 oktober deltog närmare en tredjedel av lokalbefolkningen i staden i folkomröstningen, och en överväldigande majoritet, 95,66% ställde sig mot en Natobas. Planerna är fortfarande inte stoppade, regeringen hotar att köra över kommunen, och det råder därigenom en öppen konflikt mellan Vicenza och Berlusconiregeringen.

En dödlig cancer

En cancer äter långsamt upp Italien, rasismens cancer. Den nya högerregeringens tal om ”säkerhet” visade sig inte omfatta landets invandrare, som utsatts för allt mer trakasserier och angrepp. ”Säkerhetspaketet” riktat mot ”invandrarbrottslighet” har lett till en explosionsartad ökning av grovt våld mot migranter. Två händelser den senaste månaden har fått extra stor uppmärksamhet. Den 14 september slogs den 19 åriga migranten Abdoul till döds av butiksägare i Milano, anklagad för att ha snattat ett paket kakor. De sociala centrens antirasistiska minnesmarsch som hölls några dagar senare, 20 september, angreps av polisen. Den 19 september skedde en blodig massaker i Castelvolturno, Neapel, där camorran sköt ihjäl sex migranter från Liberia, Ghana och Togo, som mejades ner av fyra personer med pistoler och kalashnikovs som sköt 130 skott mot dem. Media var snabba att utmåla händelsen som en ”intern uppgörelse” mellan kriminella, vilket väckte enorm vrede i det svarta communityt, eftersom flera av de döda var vanliga arbetare utan någon brottslig koppling alls. Dagen efter blockerade upprörda migranter hela stadsdelen och kravaller utbröt. 4 oktober höll de lokala migrantorganisationerna tillsammans med sociala centret Ex Canapificio en stor demonstration med 15 000 deltagare mot det rasistiska våldet, mot camorran och mot den rättslösa situation som regeringens säkerhetspaket skapat.

Continue reading

Wildcat: Storma himlen – Intervju med Steve Wright

En översättning av tyska klasskampstidningen Wildcat’s intervju med Steve Wright i samband med att boken Storming Heaven släpptes i Tyskland 2004, med anledning av studiecirkeln på samma bok som pågår just nu.

Wildcat: Vad sysslade du med innan boken kom ut?

Jag blev intresserad av anarkism och rådskommunism som tonåring, och upptäckte senare operaismen i slutet av sjuttiotalet när jag var universitetsstudent i Melbourne, Australien – där jag bor. Jag blev senare aktiv i antikärnkraftsrörelsen, och sedan som fackföreningsdelegat. I slutet av 90-talet gick jag med i den lokala avdelningen av IWW, som rasade samman för några år sedan. Så jag återgick till att vara en ”hemlös hund”. Efter att ha haft ett antal korttidsjobb och tillfälliga universitetsanställningar under 90-talet och de första åren på 00-talet, har jag från i år en fast anställning som föreläsare i informationsmanagement (till exempel klassifikationsteori, informationssökning) på Monash universitet.

Wildcat: Vad var ditt huvudsakliga politiska syfte med din bok ”Storming Heaven”?

Det viktigaste målet var dubbelt: a) att ge någon sorts historisk kontext för de kamrater som ville ta reda på mer om den italienska operaismo-traditionen, som idag ju främst är känd (om den ens är det) som den bakgrund som Imperiets författare kom ifrån; b) att dokumentera utvecklandet av begreppet klassammansättning som operaismens särskilda bidrag till vår förståelse av klassdynamiken.

Boken är en uppdaterad version av min doktorsavhandling, som jag blev färdig med i slutet på 80-talet. På den tiden verkade det inte finnas något stort intresse i de engelskspråkiga kretsarna att ta reda på mer om operaismen, trots alla försöken från kretsar som engelska Red Notes eller kamraterna som arbetat med amerikanska tidningen Zerowork. Det är bara det senaste decenniet som ett växande intresse för den italienska rörelsen vuxit fram, parallellt med den ökande uppmärksamheten kring Negri (delvis tack vare hans kopplingar till en viss ådra av fransk teori?).

Wildcat: Vilken sorts feedback fick du och från vem?

Försäljningen har gått sådär – jag har tyvärr inte kunnat sluta lönearbeta. Å andra sidan, åtminstone en person har scannat boken och lagt ut den på nätet, vilket är smickrande – jag önskar bara de hade gjort en bättre scanning än de gjorde.

En tysk utgåva kommer senare i år, vilket jag är mycket nöjd med. Det har också kommit informella förfrågningar från kamrater som varit intresserade att översätta boken till turkiska och franska. Jag skulle gärna se att det kom en italiensk utgåva, men än så länge har ingen börjat jobba med det. [Den italienska utgåvan kom sommaren 2008 – Guldfiskes anm]. Jag har haft lite samtal med vänner, och vänners vänner, som läste boken och de verkar tycka den är användbar. De recensioner som betytt mest för mig är de som skrivits av personer som Sergio Bologna, Damiano Palano och Patrick Cuninghame: folk som är väldigt bekanta med operaismens konturer, och därför i position att bedöma om ”Storming Heaven” faktiskt är en användbar introduktion till den traditionen.

Wildcat: Sergio Bologna och Damiano Palano hyllade dig båda två för att ha förstått operaismens ”komplexitet” och därigenom din förmåga ”att bryta med den dominerande tendensen att antingen nedvärdera eller idealisera operaismen” (Sergio Bologna). Hur undviker du att ”idealisera” eller ”nedvärdera” en tendens vars förespråkare befann sig å ena sidan i en position där de alltid har varit de radikalaste mot institutioner som staten och fackföreningarna, medan de å andra sidan alltid befunnit sig inom dessa institutioner, om som var kända för sin insikt att ”strategin finns inom arbetarklassen” och sedan på bara några år vände den till ”strategin finns i partiet”?

Jag tror att en del i svaret finns just det: att försöka förstå varför många av operaisterna hade verkligen radikala intuitioner, men sedan backade undan från att följa dem till sin konsekvens, hur de istället vände sig till genvägar. Det är ett av min boks teman: att så många av dem som till en början sökte ett systematiskt sätt att undersöka klassammansättningen var oförmögna att fullfölja det de påbörjade. Jag hade inte tillgång till det dussin intervjuer med operaister som låg till grund för boken ”Futuro Anteriore”, som också publicerades i början på 2002. Jag tror att man kan hitta fler ledtrådar i utskrifterna från de intervjuerna.

Wildcat: I din bok försöker du skilja på olika tendenser inom operaismen, varav en du kallar den ”rationella” delen…

För mig var de ”rationella” (Primo Moronis begrepp?) de som på sjuttiotalet fortsatte försöka att ”leta efter det politiska innehållet och strategin inom själva klassammansättningen” – till skillnad från sådana som Negri som ”tog sina drömmar för verklighet”. Mina sympatier ligger helt klart hos personer som Bologna, den självformade ”klassammansättningsskolan”, och de yngre kretsarna som ”Collegamenti” som var influerade av dessa (och alla som har koll på Collegamenti kan direkt säga hur inflytelserika deras arbete i sin tur har varit för mina tolkningar). Jag respekterar de ”rationella” eftersom de försökte ställa de svåra frågorna, att säga ”ja, men…”, snarare än att uppslukas av den triumferande retoriken som kan finnas i tidningen Rosso [Negris tidning på sjuttiotalet – Guldfiskes anm]. I den bemärkelsen verkade de ”rationella” fortsätta vara en mer lekfull, ironisk och självkritisk röst inom operaismen.

Wildcat: Det skulle också kunna gå att göra en åtskillnad mellan operisterna utifrån deras syn på värdelagen – Negri, Marazzi, Montano och så vidare har helt klart övergivit begreppet ”värde”, även om Negri fortsätter att hävda att de olika nya sammansättningar han funnit ändå producerar mervärde! De ”irrationella” är de som i hög grad har övergett ”värde” som ett centralt begrepp i kapitalrelationen.

Jag är inte så säker på att den åtskillnaden är så tydlig när det gäller dessa två grupper, speciellt på sjuttiotalet. Jag kan helt klart se hur en kritik av den politiska ekonomin kan överleva övergivandet av värdeläran. Om kapitalet inte längre begränsas till värdelagen, måste kapitalet rent definitionsmässigt ha förvandlats till en helt annan form av social dominans. Faktumet att kapitalet fortsätter att hitta sätt att avvärja några av värdelagens effekter för (allt större) tidsperioder har lett vissa till den felaktiga slutsatsen att kapitalet på något sätt brutit sig loss från sina förtöjningar.

Wildcat: Idag känns det som en déjà-vu: precis som på sjuttiotalet har de ”irrationellas” röst blivit mycket mer högljudd. Många talar om operaism utan att ens lägga märke till att operaism hade ”något” att göra med arbetare… Hur kan vi intervenera i detta? Vad kan vi sätta mot boken Imperiet?

Trots all min kritik mot Imperiet tror jag den har varit användbar att sätta en ”katt bland duvorna”, i bemärkelsen att ifrågasätta alla dem som tror att ett nytryck av Lenins pamfletter är allt vi behöver som nutidsanalys. Jag är inte säker på hur mycket ”vi” – till exempel de av oss som vill fortsätta arbetet som sjuttiotalets ”klassammansättningsskola” gjorde – faktiskt i nuläget har något som kan ”sättas mot Imperiet”. Jag kan inte läsa tyska, men vad jag förstått har nyligen några från Wildcat börjat lyfta fram, precis som jag också gjort, de teoretiska bidragen från världssystemteoretiker som Arrighi och Silver. I denna bemärkelse kanske en kritisk läsning av deras verk ha något att erbjuda som vi inte kunnat utveckla själva.

Jag tror att Beverly Silvers Forces of Labor är en väldigt viktig bok av flera skäl: dess globala perspektiv; betonandet på kampcykler som förändras över tid och rum, den försiktiga optimism som följer ur dess centrala argumentation. Det är en kort bok, men det finns mycket att diskutera kring, både vad gäller det som Silver tar upp och det som hon förbiser. Men som en uppsättning hypoteser som kan ligga till grund för en inledande diskussion om vad en ny sammansättning på en global nivå kan innebära, tror jag att den har mycket att erbjuda. Den har också förtjänsten att vara tydligt skriven, lättillgänglig även för dem som är nya på världsmarknadssystemteorin, som trots allt är en ofta väldigt komplex uppsättning perspektiv. I denna bemärkelse påminner den om Sergio Bolognas citat, som brukar irritera mina vänner: ”tydlighet är viktigare än vare sig optimism eller pessimism”.

Wildcat: Låt oss vända oss till ett centralt argument i din bok. Genom att betona begreppet klassammansättning som något centralt för vad operisterna uppnådde så använder du dess historia mot Negris krumsprång. Vad är kärnan i ”arbetarundersökningarna”? Är det förhållandet mellan ”kapitalets tekniska sammansättning / klassens politiska sammansättning”? Eller är det observationen som så många gjort före, att det inte finns något som ”spontanitet” (eftersom om du ser på förhistorian eller ”förberedelsen” till en spontan kamp kommer du alltid hitta ett tålmodigt arbete av gräsrotsaktivister)? Min tanke är att dessa båda löpte samman på 60-talet (”Quaderni Rossi”) men skiljde sig åt igen på 70-talet. Senare kamrater talar om att ”undersökningarna” delades in i två fraktioner – en blev besatt i att hitta den ”centrala klassammansättningen”, den andra blev ”muntlig historia”, och tappade sin ”revolutionära böjning”.

Erfarenheten med Quaderni Rossi var fascinerande eftersom det för en kort tid verkade finnas en öppning i den officiella arbetarrörelsens utkant för argument som pekade mot Socialisme ou Barbarie eller Correspondences perspektiv. Jag tror inte vi kan nog betona vikten av det mötet för en generation kamrater som då fanns på insidan av PSI och PCI. I den bemärkelsen var omständigheterna väldigt speciella, och går inte direkt att återskapa någon annanstans. När Bologna och de andra på 70-talet insåg att klassammansättningen verkligen var en ”kulturell” fråga, så tror jag att det var just detta som de förstod: att klass-självorganiseringens former har sin egen historia, där gräsrotsaktivisterna spelade en viktig roll. Detta fascinerade även Alquati på 60-talet. Jag ser inte ”svängningen” till muntlig historia i och runt tidningen Primo Maggio som något så negativt: som bäst var det ett kraftfullt medel för att förstå processer både om uppsplittring och nysammansättning på en detaljnivå som en läsning av den tekniska sammansättningen inte kan ge.

Wildcat: Vad gäller Primo Maggio har du i stort sett rätt, men det sista numret publicerades 1988, och därefter har det väldigt schematiskt bildats två ”läger”: Negri och de som fortsatte med sin besatthet kring en ”central sektor”, hittar en ”nysammansättning” med varje ny bok, och andra som verkligen undersökte, men som hade tappat bort strävan efter ”revolution” eller var uppknutna till institutioner (till exempel Rifondazione Comunista). Den politiska kärnan i deltagande undersökningarna enligt den modell som Quaderni Rossi föreslog har förlorats. Är deltagande undersökande möjligt utan perspektivet om en centralitet? Kan du tala om klassammansättning utan föreställningen om en ”central sektor” för kapitalet? Här är din bok enligt min mening lite otydlig.

På den punkten gillar jag Dario Lanzardos hävdande att deltagande undersökande förkroppsligar ”en metod av politiskt arbete implicit i den allmänna formuleringen i kritiken av den politiska ekonomin”, nämligen arbetarklassens självbefrielse. Det innebär dock inte att säga att många användbara insikter inte kan komma från några konventionella sociologiska undersökningar; eller motsatt, att vilken ”självundersökning” som helst skulle göra ”överlägsna” upptäckter. Vi skulle behöva en kritisk historik över de deltagande undersökningar som gjorts under dessa år i Italien och på andra platser.

Det problem jag har med perspektivet om en centralitet är att inom operaismen har detta betraktats som vissa skikt av arbetares dominans över andra. Till exempel på det sena sextiotalet var ett vanligt argument att massarbetarna var tvungna att ”leda” klassen som helhet. Det råder ingen tvekan att de italienska massarbetarnas beteenden vann en viss hegemoni vid den tiden – delvis på grund av deras framgångar, och delvis på grund av de tayloristiska och fordistiska principernas utökning till sektorer som inte var inbegripna i massproduktion av konsumtionsvaror vilket innebar att massarbetarnas egna taktiker ofta hade en viss praktisk relevans för andra arbetare. Men det måste inte innebära att andra skikt inom den bredare klassammansättningen måste underordna sig detta skikt, vilket många i Potere Operaio hävdade.

Wildcat: Jag tycker nog att det är missvisande att säga att ett visst skikt arbetare måste leda. I förväg kan bara frågan om centralitet ställas som ett problem. Quaderni Rossi hade även de fel när de hävdade att de ”nya krafterna” (teknikeryrket) på Fiat skulle bli avantgardet. Bara när kamperna utvecklas kan vi se vilket specifikt ”skikt” som är ”centralt”. Men detta leder till en annan fråga: kan redskapet ”klassammansättning” bara användas efteråt? På vissa ställen i din bok verkar du antyda det.

Jag tänker att klassammansättnings-analyser kan ibland spela en förutseende roll. Kanske inte i den mer storslagna bemärkelsen att kunna förutse hela nya klassammansättningar som kan framträda – även om det även där i varje givet ögonblick kan skissas fram en hel uppsättning tänkbara framtida scenarios. Utan i en snävare bemärkelse, som Alquati gjorde med de ”nya krafterna” i början på sextiotalet, när han argumenterade för att masskamper var troliga att snart bryta ut på Fiat – ett påstående som många inom vänstern tyckte var hutlöst på den tiden.

Vad jag tycker är mest irriterande är rationaliserandet om skiftena i klassammansättning som gjorts i efterskott, till exempel Negris hävdande, som återupprepats många gånger de senaste tjugo åren eller nått, att han redan i begynnelsen av sjuttiotalet kunde se att massarbetaren var på tillbakagång. I boken försöker jag visa att attityden bland Potere Operaio-medlemmar var mer komplex, och mer motsägelsefull än det. Och jag misstänker att mycket av det tvivlet som uppstod i dessa kretsar på 70-talet framåt handlade mindre om ett förutseende utan snarare om en frustration över att många av dessa aktörer började göra saker som de inte var tänkt att de skulle göra.

Wildcat: På sid 208 nämner du Lapo Bertis kritik av Sergio Bolognas artikel ”The Tribe of Moles”: ”Enligt hans åsikt… var krisen i de stora fabrikerna en prövosten för klasspolitiken som ifrågasatte den fortsatta relevansen av kopplingen mellan teknisk och politisk sammansättning som traditionellt gjorts i operaismen.” Är detta en fundamental kritik eller är det mer en begreppsmässig eftersläpning bakom en föränderlig verklighet? I din avslutning säger du på sid 225 ”En annan av de mer uppenbara svagheterna för den italienska operaismen… skulle vara ett för snävt fokus på vad Marx benämnde som den omedelbara produktionsprocessen…” Men det stämmer ju inte. Det var bara i begynnelsen som operiasterna försökte göra detta, men med PotOp och framåt var de flesta upptagna med att ”bygga partiet”, de talade till vänstern och inte längre till arbetarna. Det fanns några undantag (runt Primo Maggio, några av Volscis kollektiv mfl) med kamrater som fortsatte ”undersöka” på 70-talet – men för dem stämmer inte din kritik (”för snävt fokus på den omedelbara produktionsprocessen”) Och som alla andra operaistiska strömningar (Negri, paduafolket) inte ens brydde sig om.

Du har rätt, Lapo Berti och många andra kastade ut barnet med badvattnet genom att helt överge klassammansättningsanalysen. Vad gäller din kritik: jag tror att jag tydliggjorde i samma passage som du citerar att operaisternas ”för snäva” fokus på den direkta produktionsprocessen bara stämde på sextiotalet.

Wildcat: Fast redan i de första texterna av Alquati ägnar han en del åt att ta upp arbetarnas reproduktion (familj, skolor för barnen, till och med vilken bil de körde eller vilken tidning de läste).

Ja, Alquati tar upp dessa frågor, även om hans fokus fortsätter ligga på vad detta innebär för arbetarnas subjektivitet inom arbetsplatsen. Hans Olivettitext slutar just vid denna punkt, där den reser (men inte följer upp) frågan om arbetarnas bredare ”sociala struktur”. Men jag har inte fått uppfattningen att de flesta av Alquatis samarbetspartners i Quaderni Rossi eller Classe Operaia skulle varit lika intresserade i dessa frågor som han var.

Wildcat: På vilket sätt kan Storming Heaven ge, som du skriver, ”en möjlighet att reflektera vidare över de hinder som klassens nysammansättning stöter på, och hur dessa kan hanteras på ett sätt som både är effektivt och passa med den sociala självorganiseringen”?

Boken dokumenterar några framgångsrika försök kring problemen, även om dessa är inskränkta i tid och rum, och därigenom inte kan fungera som några lätt övertagbara modeller att använda idag. Den pekar också ut vissa saker vad man inte ska göra. Förutom vissa möjliga undantag som Volsci i Rom, så är Autonomia Organizzatas resultatlista som ”klassammansättningens underlättare” knappast någon man kan överta – och även de mer framgångsrika tidigare försöken med ”interventioner”, som på Fiat 1969, behöver också utsättas för en kritisk granskning.

Från Wildcat nr 70, sommaren 2004.

Konflikt: Kim Müllers sida intervjuar två personer från arbetsplatstidningen Motarbetaren en tjej som jobbar som tidningsutdelare om hennes arbetssituation, Petter diskuterar Johan Norbergs flippade analys av finanskrisen och den skenande spekulationskapitalismen, Mllstrm läser Jacques Rancieres bok Hatet mot demokratin och tar fram belysande exempel från Almedalen och FRA-lagen för att visa på Ranicieres teser, Autonoma kärnan hyllar skånskt snuthat, Vardagspussel diskuterar sin generationsklyfta med sin egen generation och på Dagens Konflikt diskuterar Herman Gilles Dauves text Revolutionär antifascism en självmotsägelse.

Röda fästen – kvarteret som upprorsbas för det beväpnade partiet

Stadsdelskamp och territoriet. Del II.

En autonom historieskrivning börjar givetvis med en kravall. Så även när man ska beskriva territoriet och kvarterets betydelse för den italienska autonoma rörelsen. I juli 1969 strejkade arbetarna på FIAT-fabriken Mirafiori i Turin, en föraning på den kommande heta hösten av vilda strejker och arbetarprotester på fabriken. Utanför Mirafioris grindar samlades dagligen studentrörelsen med flygblad, som informerade om vilka protester som pågick på de olika isolerade avdelningar i den enorma bilfabriken. Efter studentprotesterna 1968 hade rörelsen inte gått till maoismen som i exempelvis Sverige, utan studentledarna hade istället återupptäckt den operaistiska teorin, som placerade massarbetarna vid fabrikernas löpande band som centralt subjekt. Operaisternas tidningar Quaderni Rossi och Classe Operaio var redan nedlagda när studentprotesten 1968 och den heta hösten på fabrikerna 1969 exploderade. Flera ledande teoretiker, som Mario Tronti och Alberto Asor Rosa, hade redan återvänt in i kommunistpartiet och satsat entristiskt på partipolitiken. Men studenterna fick kontakt med kretsen kring Toni Negri och deras arbetsplatsnätverk Potere Operaio Veneto-Emilia, och beslöt att inleda ett samarbete inför avtalsrörelsen och koncentrera sig på Mirafiore.

Corso Traiano

I juli 1969 skulle en demonstration hållas utanför FIAT-fabriken och gå in till Turin. Temat var för första gången bredare än bara strikta arbetsplatskrav (lön, arbetsrytm, anställningsform), utan tog nu upp boendesituationen för arbetarna: de höga hyrorna, de usla boendevillkoren i kåkstäder för migrantarbetarna från södra Italien. Men statsmakten ville hindra arbetsplatskonflikten att spridas utanför arbetsplatsen och förbindas med samhället. När demonstrationen ställt upp och just börjat gå på Corso Traiano angreps den direkt av polisen som gjorde allt för att skingra den och driva tillbaka arbetarna mot fabriken. Effekten blev dock det motsatta. En omfattande kravall bröt ut som inte bara involverade bilfabriksarbetarna, utan hela arbetarkvarteren deltog, de proletära ungdomarna och studenterna byggde barrikader på gatorna, hemmafruar kastade blomkrukor från fönstren. Under en dag rådde ett regelrätt uppror i Turins arbetarkvarter och polisen mötte en nivå av motstånd de inte mött sedan 20-talet eller partisantiden.

Den heta hösten blev den skola som födde två nya utomparlamentariska organisationer, med rötterna i operaisternas arbetsplatsnätverk och studentrörelsen: Lotta Continua (Kampen fortsätter) och Potero Operaio (Arbetarmakt).

Corso Traiano-kravallerna blev första händelsen där operaisterna började omvärdera sitt fokus att enbart inrikta sig på fabrikerna som revoltfästen för stärkandet av arbetarautonomin. De följande åren kom kvarterskamperna att få en allt mer betydelsefull roll bredvid fabriks- och universitetskamperna. Ställda inför ökande levnadskostnader, vad är då en högre tillkämpad lön då värd? Lönekampen blev nödvändig att kombinera med en kamp mot prishöjningarna, en kamp där ett nytt subjekt framträdde och nya effektiva kampmetoder utvecklades inom området för arbetskraftens reproduktion.

Hyrestrejker och kvarterskommittéer

I Milanoförorten Quarto Oggiaro inledde redan 1968 cirka 700 familjer en hyresstrejk för att själva bromsa de skenande hyreshöjningarna. Quarto Oggiaro bestod till 80% av migranter från södra Italien som kommit till Milano för att arbeta i de stora fabrikerna, på knappt tio år växte förorten från 3 000 till 30 000 invånare. Stadsdelen kom att de första åren på sjuttiotalet utveckla en mängd innovativa kamper med boendesituation som utgångspunkt. För att försvåra vräkningar började lokalbefolkningen upprätta antivräkningskommittéer, som samlades varje gång hyresvärden med polisens hjälp försökte tömma en bostad. Varje vräkning krävde en större polisinsats än den tidigare, vilket bromsade hyresvärdarnas vilja att ta till den utvägen. Genom antivräkningskommittéernas arbete behövdes det 1970 500 poliser för att vräka en familj. Första maj 1970 organiserade lokalbefolkningen och kvarterskommittéerna sin egna förstamaj-demonstration i området, med 2 000 deltagare. Om hyresstrejkerna och antivräkningskommittéerna var ett första steg, så inleddes 1971 nästa, med en massiv våg av bostadsockupationer i förorten. När kommunen skulle vräka ockupationerna på Via Tibaldi i juni 1971 krävdes en insats med 2 000 poliser. Hela lokalsamhället svarade, och arbetarna från området lämnade fabrikerna för att delta i försvaret av ockupationerna. I sex dagar rasade konfrontationer, hela området barrikaderades och polisen drevs bort vid två tillfällen. Arkitekturfakulteten ockuperades tillsammans med studenterna för att ha ett utrymme för stormöten. Ockupanterna vräktes efter sex dagar, men kommunen gav med sig och gav nya bostäder både åt dem och 140 andra familjer.

Samma händelseutveckling skedde i förorten San Basilio i Rom. Ett hundratal familjer inledde en hyresstrejk i juni 1971. De ockuperade en lokal för att upprätta en egen ”folkklinik”, eftersom en vårdcentral saknades i området. När kristdemokraterna provokativt förlade sin valkampanj till San Basilio under kraftigt polisbeskydd och förolämpade de boende i området som ”ohyra”, bröt konfrontationer ut i hela kvarteret. Hyresstrejken följdes av en våg av bostadsockupationer där bortåt hundra familjer ockuperade. Antivräkningskommittéerna försvarade ockupationerna mot polisen, varje vräkningsförsök ledde till omfattande kravaller.

Liknande utveckling skedde 1971 i syditalienska städer som Tarento, Palermo och Neapel.

Självreduktioner

Ofta tog hyresstrejkerna inte formen av en total vägran att betala hyran, utan man betalade det pris man ansåg vara rimligt för en arbetarfamilj att klara av. I förorten Magliana i Rom deltog till exempel 2 000 familjer i en kampanj 1973 där de självreducerade sin hyra och endast betalade halva hyran varje månad. Denna form av självreduktion av priset spred sig sedan till andra områden. I augusti 1974 inledde arbetarna i Pinerolo, en förort till Turin, en självreduktionskampanj mot busspriserna, efter att dessa höjts med 30%. En självreduktionskommitté sålde egna biljetter till gamla priset och krävde att dessa skulle gälla på busslinjen. Bussbolaget vägrade ta emot dessa biljetter och ställde in trafiken de följande dagarna som svar, vilket ledde till att inga arbetare kom till jobbet och även företagen drabbades. Detta tvingade kommunen att sänka busspriset till den gamla nivån på den linjen, vilket resulterade i att fler och fler förorter började självreducera priserna. Efter en månad sänktes så priset till den gamla nivån för hela Turin.

Nästa stora självreduktionskampanj riktade sig mot elpriserna, en stor utgiftspost för arbetarhushåll. I och med att elverket var statligt ägt och priserna var de samma för hela Italien fanns det i kampanjen en stor möjlighet att generalisera kampen till hela landet. Initiativet startades i Milano och Turin, och fick stöd både av lokala fackklubbar och basfacken. Självreduktionskommittéer bildades, ofta av fackliga representanter, som samlade in räkningar från arbetarfamiljerna, som igenom kommittéerna betalade räkningen till 50 procent. Modellen spreds över hela Italien. Kvarterskommittéer i förorter till större och mindre städer satte upp självreduktionskommittéer. De fackliga organisationerna på det statliga elverket Enel vägrade slå av strömmen till de hushåll som självreducerat sina räkningar. I Turin, där kampanjen blev som mest omfattande, var det 140 000 hushåll som betalade sina räkningar på det sättet.

Hemmafrun

Om den manliga arbetaren var det centrala subjektet i massarbetarnas kamp i fabriken, så var den centrala aktören i kvarterskommittéerna, antivräkningskommittéerna och självreduktionskommittéerna hemmafrun. Det var kvinnorna som stod i frontlinjen, som först bemötte poliser och vräkningshot, som kunde dra ihop grannarna, organisera självstyrda folkkliniker och folkkök. Det var också hemmafruarna som skötte arbetet med att reproducera arbetskraften, höll i hushållets ekonomi och direkt drabbades av hyres- eller prishöjningar, och först hade behov att agera i frågorna. Hemmafruarna var därigenom det centrala subjektet i organiserandet av kvarterskamperna, som såg till att det fanns kontaktansvariga i varje trappuppgång, hus, kvarter och bostadsområde, och som utvecklade nya kollektiva organisationsformer, som kvartersstormöten, kommittéer, folkkök och hälsocenter.

“Det är uppenbart att kapitalets attack på den produktiva konsumtionens plan kommer ut dess svårigheter att bromsa löneökningen som arbetarna lyckats vinna i fabrikerna. Även om denna attack riktas mot arbetarklassen som helhet, försöker den exploatera den arbetsdelning (fabriksarbete kontra obetalt hemarbete) som kapitalet vilar på, genom att slå mot en svagare del av klassen – till exempel genom att tvinga fram mer obetalt arbete från hemmafruarna. Att se den centrala rollen som hemmafruar har i denna våg av självreduktionskamper som bara ett uppvisande av solidaritet gentemot fabrikskampen vore att fördunkla en väldigt viktig klassprocess med tom vänsterretorik”. (Bruno Ramirez, The Working-Class Struggle Against the Crisis: Self-Reduction Of Prices in Italy)

Facket och motattacken

Det som fick självreduktionskampanjerna att få en så stor spridning var kopplingen mellan kvarteren och fabrikerna. När fackföreningarna anslöt sig till kampanjerna så blev de möjliga till en mycket större omfattning, i hela förorter och inte bara enskilda hushåll. Med fackligt stöd försvårades möjligheterna för staten att slå av strömmen, ställa in transporter eller vräka boende. Fackföreningarnas stöd skedde dock inte på ledningens eller kommunistpartiets direktiv, utan oftast var det lokala fackklubbar som anslöt sig på grund av att deras medlemmar till så hög grad deltog i kampanjerna redan samt att de utomparlamentariska vänstergrupperna skaffat sig ledande positioner på lokal nivå. Fackföreningarna oroades över att förlora dessa medlemmar till basfacken och fabriksråden, om de inte deltog i kampanjerna. Kraven på deltagande från medlemmarna möttes av fackledningarna med löften om utredningar på alternativa lösningar, vilket gav dessa mer tid att få kontroll över situationen. När kristdemokraterna hamnade i en regeringskris i oktober 1974, öppnade de dörren för italienska kommunistpartiet, PCI, för att vinna fackets stöd mot löften om reformer. Den historiska kompromissen började utformas, en social samförståndspolitik mellan kristdemokrater, PCI och fackföreningsrörelsen, för att skapa en ny stabilitet och social fred mot löfte om nya sociala reformer. Efter oktober 1974 intog därigenom fackföreningsrörelsen en mer fientlig inställning till självreduktionskampanjerna och beordrade sina medlemmar att lägga ner dessa. Självreduktionskampanjerna kom dock att fortsätta under flera år, med en fortsatt stark ställning, men nu utanför fackets kontroll.

Lotta Continua och Potere Operaio

Den utomparlamentariska vänsterorganisation som mest satsade på att delta i förortsprotesterna var Lotta Continua, bland annat genom sin kampanj ”Riprendiamoci la citta” (Vi tar tillbaka staden, jmf Reclaim the city.) För Lotta Continua var förortskampen ett sätt för fabriksarbetarna att utöva hegemoni även utanför fabriken, i territoriet. Potero Operaio var med sin operaistiska analys mer inriktade på massarbetarna i fabrikerna, i att hjälpa till att bygga upp autonoma arbetarråd på fabrikerna. Men uppsvinget av kamp i bostadsområdena fick även Potero Operaio att börja engagera sig där, i gemensam diskussion med Lotta Continua, och det var i Potero Operaio som en sammanhållen gemensam strategi som inbegrep både fabriken och territoriet formulerades.

Potere Operaio var ingen enhetlig organisation, utan innehöll under hela sin korta existens som riksorganisation (1969-1973) en spänning mellan de fabriksorienterade operaisterna (Negri, Bologna, Bianchi, Sbrogi mfl) och en insurrektionell falang med rötterna i Roms studentrörelse (Scalzone, Piperno, Virno, Morucci mfl). Just motsättningarna mellan betoningen på arbetarautonomi i fabrikerna eller organiserandet av attacken mot staten igenom en militarisering av rörelsen fick till slut organisationen att upplösa sig själv. Potere Operaios slogan, som sammanfattade deras program, var ”för partiet för insurrektionen för kommunismen”. I Potero Operaios program förbands de olika delarna, arbetarautonomin och insurrektionen mot staten. Ett viktigt sammanbindande koncept var begreppet ”röda fästen” (basi rosse).

Röda fästen

Med röda fästen syftar Potere Operaio på olika maktbaser där arbetarklassen uppnått en styrkeposition att gå till angrepp utifrån och försvara sig. De röda fästena var tre sorter: fabrikerna, universiteten och bostadsområdena. Begreppet röda fästen lånades från maoismen, en politisk strömning Potere Operaio i övrigt ställde sig väldigt kritisk till.

1927 började Mao utveckla en ny strategi som bröt med den arbetarbaserade linjen i det kinesiska kommunistpartiet. Under våren 1927 upptäckte Mao styrkan i bonderörelsen i Hunan, en rörelse som han använde för att skapa en gerillazon på berget Jinggan. I bergen började Mao utveckla sin strategi: att med bönderna konstruera beväpnat uppror mot kinesiska statsmakten, igenom att skapa röda fästen (på italienska ”basi rosse”), befriade bondeområden där land exproprierades och fördelades bland bönderna. Dessa väpnade röda fästen var grunden för skapandet av en motmakt eller dubbelmakt, de fyllde funktionen att mobilisera och utbilda bönder. Strategin med röda fästen blev så framgångsrik, en sådan stark realitet att kommunistiska partiet och Internationalen var tvungna att ta hänsyn till den – till skillnad från arbetarbaserade linjen kring Li Lisan och de trogna Stalin, som motsatte sig Mao.

Men om begreppet hämtades från maoismen, så kom inspirationen snarare från de så kallade ”no-go”-områdena på Nordirland, Free Derry och de befriade och självstyrda kvarteren i Belfast, dit Potero Operaios insurrektionalister gjorde en studieresa. ”Vi betonar att denna [irländska] ’modell’ är ett mycket mer berikande exempel för oss än Latinamerika”, skriver de i organisationens tidning.

Garanterad inkomst

I dubbelnumret 47-48 och nummer 49, i maj-juni 1972, utvecklar Potero Operaio konceptet med röda fästen, som en helhet där organisationens syn på generaliserbara krav, militans, organisering och partiet sammanlänkas.

Potere Operaio bildades ur studenternas och operaisternas försök att intervenera i avtalsrörelsen 1969. Redan från början var lönekampen en central fråga, dels för att inkomsthöjningar var en av de frågor arbetarna värderade högt att men också för att det fanns en möjlighet att där driva en egalitär fråga som enade alla fabriksarbetare: kampen för lika lön, för mer lön och mindre arbete. Potero Operaio utvecklade inkomstkampen genom att driva kravet på en garanterad inkomst för alla arbetare, för att generalisera inkomstfrågan även utanför fabriken. Kravet på garanterad inkomst ska inte ses som ett reformistiskt krav, bara en vädjan åt en suverän att skänka utökade rättigheter åt klassen, utan användes medvetet av Potero Operaio som ett konstituerande krav, ett imperativ: klassens rätt att återta den del av den sociala rikedomen som arbetarklassen producerat men inte fått betalt för av kapitalet. Förorten, gettot, är inte längre en separerad eller uppslittrande plats för klassammansättningen menade Potero Operaio, utan en delad plats och därigenom en grund för en politisk klassammansättning.

”Det har alltid funnits proletära getton. Lönen och ickelönens nivå har alltid bestämt samhällsstrukturen och utformningen på arbetskraftens reproduktion. Men idag har saker förändrats, just därför gettot är inte längre en plats av exkludering av arbetarklassen eller en separerande, uppdelande plats. […] De stora historiska uppdelningarna av arbetarklassen, nämligen den mellan norra och södra Italien, den mellan stad och landsbygd, har försvunnit. Arbetarklassen är inte längre nedbrytbar rumsligt, horisontellt, splittringen måste idag passera via horisontella linjer, över hela klassen. Brytningen och obalansen förs in i integration. Gettot är nu arbetargettot.” (PO. Nr 49. juni 72)

Från krav till reappropriering

Potero Operaio betonade att det inte fanns någon motsättning mellan fabriks- och kvarterskamperna.

”Fabriken är inte en motsats till gettot utan ett komplement till den: platsen för produktion av välstånd och platsen för arbetskraftens reproduktion binds samman i den sociala fabriken, inom det kapitalistiska styret av den sociala fabriken på ett oupplösligt sätt.” (PO. Nr 49. juni 72)

Förbindandet av fabriks- och bostadskampen går genom en kamp om inkomsten, som i Potero Operaios version i förorterna innebär en direkt reappropriering av välståndet i samhället.

”Enandet i kampen, i fabriken och i gettot, är ett projekt som organisationen kan och måste lösa. Och stegen som behövs tas är uppenbara. I gettot, i denna avdelning i den sociala fabriken, kan enandet inte ske annat än genom att betona det omedelbara behovet av en lön, av en garanterad inkomst. Det kan inte ske annat än igenom en motattack, i ett konfronterande av de sociala kostnaderna, var än dessa framträder. Den form det måste ske igenom är igenom reappropriering: i en första fas är det inte en fråga om någon skala av approprieringen, – om det till exempel vore bäst med en självreducering av eller bara ett våldsamt tillägnande av bostäder. De specifika formerna förenas till en taktik, till den nödvändighet som visar sig för stunden, till en komplex grad av klassmedvetande och till en grad av massbeväpning och skapandet av partiet.” (PO. Nr 49. juni 72)

På så sätt tar kravet på garanterad inkomst direkt ett språng, som ett legitimerande krav omvandlas det till en kamp för reapproriation i kvarteren och territoriet, ett skapande av nya allmänningar igenom ockupationer, självreduktioner och hyresstrejker. Detta förutsätter att en territoriell organisering skapas, de röda fästena kräver en territoriell kontroll.

”Samma bild gäller även för kvarteren, som direkt visar på det röda fästet, i en relation mellan cellerna i territoriet och de territoriella kommittéerna: ett organisationsnätverk för det proletära praktiserandet av reapproprieringar, för konfrontationer med de grupper som går i bossarnas ledband.” (PO. Nr 47-48, maj-juni 72)

Beväpnade fästen

Reappropriationskampanjer blir ett direkt angrepp på egendomsrätten och därigenom även dess garant, staten, och förutsätter därför att den territoriella organisationen kan skapa en militant struktur för både försvar och angrepp.

”I det ögonblick vi bekräftar den oersättbara funktionen som den territoriella avdelningen av Potere Operaio har, anser vi därför att dess aktioner måste utvecklas med syftet att rekuperera eller att skapa territoriella massorgan, kapabla att hantera proletariatets komplexa intresse inom territoriet.[…] Vi kallar dessa organ för Röda fästen. Det Röda fästet är inte ett försök att förutse lösningar på arbetarnas och proletärernas allmänna problem kring självstyre, det är inte heller bara kraften att intensifiera specifika och sektoriella motsättningar. Det Röda fästet är:

a) den plats där massavantgardet, arbetare och proletärer, förenar sig organisatoriskt, vilket skapar en sammankoppling mellan arbetsvägran i fabriken och samhällsappropriering, från arbetsvägran – garanterad inkomst – till en offensiv i en social attack mot arbetet:

b) projektet med en organisatorisk styrning genom den politiska lönen inom den komplexa terrängen, ett partiprojekt.[…]

c) ett beväpnat organ, kapabel att trovärdigt hantera attacken med rätt tekniska instrument för att kunna genomföra denna funktion.” (PO. Nr 47-48, maj-juni 72)

Våldet är redan en realitet för livet i gettot. Vräkningar av de som inte kan betala hyran, stormningarna av bostadsockupationer, fascistiska provokationer krävde att de proletära fästena kunde försvara sig. Genom generaliserandet av kamperna igenom de röda fästena stod konfrontationen dessutom inte längre mot enskilda företagsledare eller en enskild polisinsats, utan de partikulära kamperna förenas i en direkt konfrontation med statens struktur, med den offentliga ordningen. Klasskampen hade blivit insurrektionell.

”Det röda fästet är enheten av alla de moment av arbetarolydnad och vägran att underordnas som förenas i ett beväpnat partiprojekt”. (PO. N49. juni 72)

Denna uppfattning av det ”beväpnade partiet” som öppna röda fästen (basi rosse) utvecklades i kontrast till den andra diskussionen inom fabrikskampen om klasskampens övergång till väpnad kamp, nämligen den om underjordiska röda brigader (brigate rosse), som fördes vid samma tid.

Partiet

Reappropriationskampanjerna, självförsvaret och attackerna, krävde organisering. De röda fästena (fabriksråd-kvarter-skola) var ett överskridande av uppdelning mellan massorganisation och politisk grupp, en ny kvalitet av parti: partiet som kommunisters politiska initiativ, det vill säga möjligheten att koordinera och driva denna generaliserade kamp för att genomdriva kraven. Partiet i Potero Operaios bemärkelse sågs som nätverk av ett kommunistiskt massavantgarde, den militanta struktur som kunde ta ledningen för den spontana rörelsen genom politiska projekt. Dessa politiska projekt var möjligheten till att generalisera de partikulära kamperna, att förbinda dem och ur dem skapa en politisk sammansättning. Därigenom blev kravet på och genomdrivandet av en garanterad inkomst, dvs förbindandet av lönekampen, arbetsvägran och reapproprieringarna i en helhet, den praktik som partiet formerades igenom.

”Det Röda fästet är partiets förmåga att få principen med reappropriering att fungera och på nytt ena proletariatet igenom den garanterade inkomsten, betraktad som en politisk projektion, som ett moment av generalisering för alla. Det Röda fästet är början på inbördeskriget mot arbetet, den bas som de militanta revolutionärerna utgår ifrån (och som de försvarar sig i).” (PO. Nr 49. juni 72)

Kampen för generalisering är i denna bemärkelse

“det centrala för att i det röda fästet ges ett erfarande av partiet, det är det fundamentala ögonblicket där partiets perspektiv skapas, om man med parti menar – som vi betraktar det – som en förening av den garanterade inkomsten med en massmilitarisering.” (PO. Nr 49. juni 72)

”Rörelsens centralisering, ett frigörande av de centrala momenten av arbetarledning från massorganen utgör de uppgifterna som vi idag måste genomföra. Parollerna är: ”från baskommittéer till röda fästen”, ”från grupper till arbetarledning”. Det röda fästet måste idag bli det organisatoriska sammansmältandet till en centraliserad ledning av alla det insurrektionella projektets olika beståndsdelar inom sin massdimension: från krav till organisationen av reapproprieringsaktioner och agitation, från propaganda till militarisering. Det röda fästet måste kunna uttryckas som ett insurrektionellt projekt inom territoriet och igenom arbetarledningen nysammansätta ett massuttryck för projektet, den måste styra det. Det röda fästet är inte ett försvarsmoment, men en ny möjlighet att verifiera massarbetarens rörelse i termer av kamp för politisk inkomst, det vill säga kamp om makt.” (PO. N49. juni 72)

Röda fästet hade därigenom en viktig funktion i Potero Operaios partiteori, som möjligheten att centralisera (i bemärkelsen generalisera, sammanföra, koordinera, cirkulera och kommunicera) de partikulära kamperna och utveckla den form av massmilitans som krävdes för att garantera dessa praktiker. Det löpte därigenom en röd tråd från arbetsvägran och lönekampen i produktionen, reapproprieringarna inom reproduktionen, generaliserade till kravet på garanterad inkomst, formerandet av partiet genom den organisationsprocess som möjliggjorde rörelsens militarisering (dvs möjlighet att försvara reappropriationerna), koordinera kamperna och genomdriva den garanterade inkomsten, till att därigenom bli direkt insurrektionell för kommunismen, det vill säga människans befriande från arbetet.

Continue reading

Den öppna staden – Från kvarterskommitté till stadsdelsrevolt

Stadsdelskamp och territoriet. Del I.

”Nu jävlar ska vi höras”, säger den gamla damen som bor granne med mig. Kommunfullmäktigemöten verkar alltid hållas kvällstid här. På kvällen den 7 juli bänkar jag mig på åhörarplats med ett trettiotal tanter och gubbar, kvinnor och män från mitt kvarter, Sacra famiglia. Paduas kommunfullmäktige ska besluta om uppsättandet av en 3G-antenn i vårt kvarter, en ny kraftig sändare för 3G-TV till de nyaste mobiltelefonerna. Grannarna i kvarteret ogillar att få den starka sändaren planterad på sitt hus. Men de har inte haft någon möjlighet att säga till om det förrän nu. När fullmäktigemötet inleddes rullade en kvinna ut en stor banderoll, flygblad delades ut och tanterna och gubbarna började ropa ”No antenna, no antenna”. Väktare började slita i min grannfru och efter mycket tummult lyckades de baxa ut oss alla på gården utanför. ”Nu vet de att de har hela kvarteret emot förslaget och måste”, sade grannfrun.

Telefonbolagen har lyckats knöka sig runt de byrokratiska beslutssystemen, och helt enkelt bestämt sig att bygga på sina gamla master utan att fråga om lov. I december kom de för att sätta upp antennerna. Men det gick inte så smidigt som de tänkt sig. Grannarna i kvarteren lade märke till antennmontörernas bil, ringde varandra, och direkt samlades alla och hindrade montörerna från att kunna frakta upp den nya jättemasten. Sedan dess har grannarna haft utkik och gjort en telefonkedja. Nu turas de om varje dag att sitta på kvarterskaféet Bar al Posto Giusto för att hålla utkik. Och så har de gjort i ett halvår.

Det är svårt att flytta in obemärkt i mitt kvarter. Grannkvinnan presenterade sig direkt, när hon såg ett nytt ansikte på gården. Och sedan blev jag de närmaste dagarna bekannt med alla i småbutikerna, cykelreparatören, tjejen i brödaffären, systrarna som har kaféet. Efter någon månad ringde även prästen från kvarterskyrkan på dörren och undrade om han fick komma in och välsigna lägenheten, nu när de bodde en ny person där. Han klev vant in i mitt vardagsrum innan jag ens hann bjuda in honom, och jag fick mumlande förklara att jag aldrig sagt ett amen i mitt liv och inte tänkte göra det nu heller.

Men det var inte förrän jag bestämde mig för att intervjua några autonoma aktivister i mitt kvarter, som jag verkligen blev introducerad för kvarteret. Luchino var alltid upptagen, och jag ville prata med honom om hans jobb på basfackföreningen Associazione Difesa Lavoratore, men eftersom han varje morgon vid sju satt vakt på lokalkaféet och tog sin morgonkafé innan jobbet började jag göra det samma. På så sätt fick man en lugn pratstund varje morgon, jag kunde fråga ut honom. Och varje dag blev jag presenterad för en mängd nya grannar som han kände, och som alla var där för att hålla sig uppdaterade.

Så hade en så banal fråga som en ny mobilmast börjat ena ett helt kvarter. Överallt i kvarteret, i butikerna, på väggarna, dök det med jämna mellanrum upp hemmamålade banderoller, kallelser till möten, flygblad mot ”elektrosmoggen”. Och frågan knoppade av sig. Nu har kvarterskommittén börjat diskutera hur de ska agera mot den lilla militära och privata flygplatsen som bostadsområdet ligger granne med, för att få stopp på helikoptrarna som flyger över området. Kvarterskommittén har steg för steg börjat få en permanent karaktär, och aktivisterna från de sociala centren är där och deltar.

Dragkampen med Lega

Några stora banderoller hängde vid bilrondellen där Sacra Famiglia börjar, med texten ”Padova Citta Aperta”, Öppna Padua, för att visa att det här var ett öppet och inkluderande kvarter, där alla skulle känna sig välkommna, där man kämpade för alla oavsett bakgrund. Sacra Famiglias kvarterskommitté är en av de nyare och mindre, i många av stadsdelarna finns motsvarande kommittéer. Vissa har bildats kring lokala miljöfrågor, samlats kring en gemensam lokal eller projekt, eller bildats för att göra något åt kriminaliteten i området. Eller åt moskén som ska byggas. Det är inte givet något radikalt eller progressivt över kvarterskommittéerna. Snarare pågår det en dragkamp mellan Lega nord och de sociala centren kring dem, eftersom båda dessa sfärer är starkt aktiva i olika lokalkommittéer. Några kommittéer deltar i kvällspatrulleringar med Lega nord i sitt område, andra organiserar sina öppna möten med aktiviteter för barnen på det sociala centret.

I området kring gamla flodhamnen, Portello, har de sociala centren satsat mycket verksamhet. Området ligger bredvid det media kallar ”gettot”, miljonprogramhusen Via Anelli, där politikerna stuvat in alla migranter i ett Paduas svar på Malmvägen. Bostadshusen, som har haft hög arbetslöshet och mycket sociala problem, drog också till sig kriminell aktivitet från hela Padua. På gatorna runtomkring dealades det och såldes stöldgods och droger som ett mellanled i italienska droghandeln. Paduas vänsterregerings svar på de sociala problemen var att bygga en stor mur runt bostadsområdet, införa videoövervakning och upprätta checkpoints med väktare 24 timmar om dygnet, en modell närmast hämtad från Israels appartheidåtgärder mot Palestina. De enda som protesterade var sociala centren och migrantorganisationerna.

Istället flyttade brottsligheten, drogförsäljningen och prostitutionen ett stenkast bort, till universitetskvarteren och bostadsområdena i Portello. Problemet var akut, många boende i området kände obehag att röra sig ute på kvällarna. Och dessutom stod Lega nord och knackade på dörren, med sina medborgargarden. Så sociala centren satsade stort på kvarterskommittéen, många aktivister bodde i området. Men sociala centrens lösning var inte medborgargarden på gatorna, utan att istället öka närvaron på gatorna genom att fylla dem med aktiviteter. Man flyttade ut mycket av sin verksamhet på gatan. Ställde ut bord på gator och genomförde middagar. Organiserade kabarettföreställningar och en utomhusbio. Sociala centrens fotbollsklubb, Polisportivo San Precario, och deras motionsgrupp lade sina vanliga joggingturer i området på kvällarna. De två lokaler sociala centren satt på i området öppnade de upp. Den ena lokalen lånades ut till kvarterskommittén, och gjordes om från internet-kafé till en lokal träffpunkt för boende, med ett stort lekrum för barnen. Föräldrarna i kvarteret kommer dit med sina barn, och medan ungarna leker tar de en kaffé, pratar och läser den fotokopierade lokaltidningen som görs därifrån. Sociala centrens andra lokal, Officina Sociale San Precario, den lokal där de autonoma har sina rådgivningskontor för papperslösa migranter, öppnades upp för migrantföreningarna att använda. En stor sal ockuperades i huset, där man inrättade en kombination av församlingslokal och gym. I de olika kontorsrummen finns solidaritetsorganisationen Ya Basta, antirasistföreningen associazione Razzismo Stop, migrantrådgivningsgruppen Melting Pot samt ett klassrum för ”italienska för invandrare”-lektioner. Det koordineras också olika boendeockupationer i förorten därifrån, där bostadslösa hjälps att få bostad. Basfackföreningen ADL har även där ett rådgivningskontor, för att organisera migrantarbetare, oavsett om de har arbetstillstånd eller inte, arbetar vitt eller svart.

Förutom att skapa tryggare kvarter mot den organiserade brottsligheten på gatan, har kvarterskommittén tagit upp kampen mot ett garagebygge i området. Vänsterstyret i kommunen har beslutat att riva en park på en innergård för att bygga ut en stor underjordisk parkering, ett högriskbygge eftersom det genomförs precis vid floden. Kommittén har på olika sätt försökt blockera arbetet, låst sina grindar för provborrningar, och varje steg i byggprojekteringen måste genomföras med en stor polisinsats för att få bort lokalbefolkningen och aktivisterna i området.

Även i den andra stora förorten där aktivister bor, området Sacrosanta Trinita , deltar aktivisterna i kvarterslivet för att organisera kommittéer. I det området ligger sociala centret Pedro som traktens, och stadens, alla ungdomar besöker. På ängen utanför brukar centret organisera kvartersaktiviteter, barndagar och andra sociala aktiviteter. Den lokala fotbollsplanen har laget Polisportivo San Precario som sin hemmaplan, och korpmatcherna där har blivit en social nav för flera att träffas kring.

Resursmobilisering

De sociala centrens strategi bygger alltså på att ta de boende i stadsdelarnas behov, begär och oro på allvar, och att själva aktivt engagera sig i de områden som aktivisterna själva bor. Det är också genom att vara där, att bedriva verksamhet i territoriet som de verkligen utgör ett hot mot Lega nord. Kvarterskommittéerna i Padua har bildats ganska spontant och riktningen de skulle ta har inte varit självklar. Det sociala centren gjort har varit att ställa hela sin koordinerade apparat, alla sina resurser till förfogande åt kommittéerna. Pengar och partipolitisk makt har ju inte varit sociala centrens starka sida, den planhalva Lega nord besitter, men däremot har centren kunnat ställa upp med aktivister, lokaler och kommunikationskanaler. Den autonoma radiostationen Sherwood låter kvarterskommittéer sända, intervjuar dem, har lokala studios i kvarterslokaler, och hjälper dem på olika sätt att föra ut sitt budskap i hela regionen. Aktivister från hela sociala center-strukturen hjälper till vid blockader, affischeringar, demonstrationer eller större aktioner. Och centrens lokaler öppnas upp för möten, både i bemärkelsen att kommittéerna och migrantorganisationer kan förlägga sina möten dit, och att centren organsierar egna utåtriktade aktiviteter för kvarteret, som fester, middagar, filmvisningar, föredrag, teater, sportkvällar och så vidare.

Den utspridda metropolen

När man reser på vägen mellan Padua och Venedig är det som den ena staden aldrig tar slut och den andra börjar, de flyter in i varandra. Hela Venetoregionen är ett tätt nätverk av samhällen och städer, med tät kontakt. Även produktionen sker regionalt snarare än i vissa städer, med rätta pratar de om ”den difusa utspridda fabriken”. Så ser det även ut bland sociala centren. Paduas struktur är navet för hela nordöst-regionen och samlar sociala center och projekt från Treviso, Vicenza, Mestre, Venedig, Verona, Trento och Rovigo. ADL, Ya Basta och Melting pot har kontor i de olika städerna, och Radio Sherwood lokalredaktioner.

Utanför Vicenza driver till exempel det sociala centret där tillsammans med lokalsamhället en kampanj mot utbyggandet av en Natobas i Dal Molin. Kampanjen No Dal Molin har ett permanent läger och tältkontor, ”presidio”, i området där basen ska utökas. Därifrån sänds dagligen program på Radio Sherwood till hela regionen om de senaste nyheterna från Natobas-motståndet. Fredsrörelsen No Dal Molin har lyckats bli en stark politisk kraft i den stad som är ett av Lega Nords (och nyfascistiska grupper som Veneto Fronte Skinheads) starkaste fäste. No Dal Molina ställde upp med en egen vallista i kommunalvalen, fick in flera mandat och fick långt mycket mer röster än vänsterpartiernas valallians i trakten, tack vare sin djupa lokala förankring.

Den 30 juni reste jag upp till Dal Molin tillsammans med de sociala centren för att delta i en manifestation mot Natobasen i samband med att frågan skulle diskuteras av det nya parlamentet. I huvudet hade jag föreställt mig ett motståndsläger som de engelska vägmotståndarnas subkulturella tältläger på 90-talet. Men allt såg helt annorlunda ut. Det var kvinnor och män i alla åldrar som arbetade med kampanjen, som satt i solstolarna på ängen utanför lägerkontoret. I tälten hade en stor mötessal byggts upp, samt en fungerande restaurang och fullt med informationsbord. No Dal Molin-kampanjens stormöte hade dagarna innan stormats av insurrektionella anarkister som i klassisk svartablock-mundering stormat in maskerade och deklarerat att de skulle hålla ett eget block i demonstrationen. Grupperingen har de senaste månaderna gjort sig kända för att försöka utnyttja andras manifestationer för att själva ställa till med kaos, och sedan söka skydd bland de breda demonstrationerna när polisen attackerat och därigenom sett till att alla drabbats av repressionen. Polariseringen hade gått så långt att anarkoinsurrektionalisterna attackerat sociala centret Crash i Bologna. No Dal Molin-kampanjen vände sig därför till strukturen av sociala center och bad oss om hjälp att vakta demonstrationen för att hålla provokatörerna borta.

Lokalsamhällen i revolt

Samarbetet mellan revolterande lokalsamhällen och sociala center sker inte bara i Nordöst, utan på olika platser i hela Italien. Det intressanta är att det sker helt och hållet utanför och oberoende av partivänstern – i många fall uppkom protesterna som ett direkt motstånd mot opopulära beslut som centervänstern fattade vid sina två år i regeringsposition. Rörelserna och lokalsamhällena håller sig därför väldigt måna om att värna sin autonomi.

Genom No Dal Molin har en tät kontakt byggts upp med andra revolterande lokalsamhällen i Italien. Det främsta exemplet är motståndet mot höghastighetstågen (TAV) i val di Susa vid Turino. Under tio års tid har det sociala centret Askatasuna genomfört torgmöten, dörrknackningar, gjort turnéer och organiserat i Val di Susa. När bygget väl skulle starta i december 2005 bröt ett upprorsliknande tillstånd ut i bergsbyarna, och utvecklades till en massiv olydnadskampanj från lokalsamhällena, med allt från fredliga blockader till kravaller och sabotage mot järnvägsbygget.

En liknande händelseutveckling sker nu i Neapel, i spåren av sopprotesterna. Berlusconi lovad stort att snabbt lösa sopproblemet i Neapel när han kom till makten. Hans medel har varit att ge en kommitté specialbefogenheter, samtidigt som alla protester i italiens tredje största stad ska bemötas med en järnhand.

Ett av de första åtgärderna för att få bort sopbergen, som nu växer på Neapels gator, har varit att påbörja nya megasoptippar. I norra Neapel har den nya borgmästaren Iervolino utsett det sista stora grönområdet, parkdalen Parco delle Colline Metropolitane, till ny lämplig dumpningsplats för 700 000 ton sopor. De boende i kvarteren Chiaiano och Marano gick direkt ut på gatorna i protest, både för vilka hälsoeffekter en enorm dumpningsplats skulle få för dem, den sista ekologiska och ekonomiskt bärande agrikulturen i staden och för att försvara sin omtyckta park. Den 29 april hölls en demonstration med 10 000 personer från de båda stadsdelarna mot nya sopstationen. Lokalkommittéer bildades för att stoppa planerna, med civil olydnad från hela lokalsamhället, om så krävdes. Den 3 maj inleddes en permanent mobilisation för att försvara skogsdalen. Runt omkring i Chiaiano och Marano byggdes barrikader för att hindra sopbilar att ta sig till området. Barrikadmaterial saknades inte, med alla sophögar liggandes runt om i förorterna. Ett tiotal blockader upprättades i området runt dalgången och två permanenta vaktkontor, så kallade presidier, öppnades, där det varje dag hölls öppna stormöten. I dalgången använde man en grävskopa för att gräva vallgravar och reste murar av jord, för att försvåra fordon att ta sig in i området.

Den 6 maj genomfördes den första attacken mot blockaderna från ordningsmaktens sida, då ett flertal personer från bostadsområdena och det sociala centret Insurgencia greps. Men istället för att knäcka motståndsandan stärktes den. Protesterna fick verkligen en social karaktär och kom att involvera stora delar av lokalsamhället: butiksägarna genomförde en strejk, lokalbefolkningen demonstrerade, byggde nya barrikader och hängde ut protestbanderoller från sina balkonger. Den 11 maj blockerade 3 000 personer stadscentrum i Neapel vid kommunfullmäktiges möte. När Berlusconi höll sitt första ministerråd i Neapel den 21 maj sammanstrålade nio olika demonstrationer med miljöaktivister, lokala kommittéer, sociala center, medborgargrupper och vänsterorganisationer i en massiv protest utanför. Som en spontan revolt fortsatte gatublockaderna på fler och fler platser, sopbergen blev barrikader och sattes i brand. Gamla gummor och gubbar gick ut med röda sjalar för ansiktena, folk i alla åldrar deltog.

Den 23 maj gjorde polisen en ny stormning och attackerade de 3 000 personer som samltas vid vaktpresidiumet i Chiaiano. Familjer som satt fredligt på marken misshandlades av karbinjärerna. Hundratals tog sig till polishäktet och fortsatte gatublockader där. 24 maj genomfördes nya polisattacker, i en upprensningsaktion mot för att försöka få bort gatubarrikaderna. En 12 årig kille misshandlades svårt och fick föras akut till sjukhus. För att försöka hindra protesterna att spridare ytterligare utfördes en arresteringsorder och husransakningar tidigt på morgonen mot 25 personer från proteströrelsen den 27 maj. Men som svar kallade presidiumet för lokalkommittéerna till en landsomfattande protestdemonstration och skickade ut en appell till alla kämpande kollektiv, rörelser och lokalsamhällen – som No Tav utanför Turino, No Dal Molin i Vicenza, No Mose i Venedig i norra Italien. Över 10 000 personer hörsammade kallelsen och demonstrerade lördagen den 1 juni igenom Chiaiano. Längst gatorna och på balkongerna stod applåderande folksamlingar och manifestationen växte för varje steg den tog i kvarteren, för att avslutas med ett stormöte vid presidiumets blockader.

Uppdatering fredag 11 juli: Det händer saker hela tiden. I Vicenza har nu No Dal Molin-kampanjen lyckats driva igenom att det ska hållas en lokal folkomröstning, och håller därmed på att öppna en öppen konflikt med regeringen i frågan. I napolitanska förorten Chiaiano stormade militären den ockuperade skogsdalen på torsdagmorgonen den 10 juli, och har satt ut militära posteringar i hela dalgången. Flera hundra personer från lokalbefolkningen samlades genast och inrättade nya blockader och ”mobila blockader” i form av ”slow walking” på gatorna kring militärfordonen. La Repubblica skriver att flera infarter i stadsdelen blockeras av ”ungdomar i rånarluvor på vespor”.

Continue reading

Utomparlamentariskt syre efter vänsterns död

Utomparlamentariskt syre. Parollen stod stort på banderollen och affischen för Rifondazione comunistas veckolånga festival i Padua. Sedan ”väljartsunamin” som sköljt ut alla vänsterpartier ur det italienska parlamentet, har det pågått några månader av febril diskussion hur partierna ska kunna återskapa vänstern. Samma slutsats kommer upp gång på gång. Partierna behöver andas de sociala rörelsernas syre för att kunna överleva. Men de unga sociala rörelserna lös med sin frånvaro när de tre partierna från valalliansen Sinistra arcobalena (Regnsbågsvänstern) skulle debattera ”Vilken framtid för vänstern?”

En publik på 60 personer, med en medelålder på över femtio år, och bara några få under 30 år, kom för att lyssna. Värden Ramon Mantovani, från Partito Rifondazione Comunista inledde med att dödförklara vänstern, den vänster som tror att den kan representera och styra. Med valalliansen Sinistra arcobalena hade de skapat ett monster. Istället ville han återvända till den roll Rifondazione hade under Genua-protesterna, att kämpa tillsammans med de sociala rörelserna, att utgå från samhället och fylla en samhällelig funktion, att ”fare società”.

Även Lalla Trupia, från socialdemokratiska Sinistra Democratica, hyllade en återgång till de sociala rörelserna. I hennes kommun Vicenza misslyckade SA totalt, medan de sociala centren med sin lista, No Dal Molina, mot Natomilitärbasen hade valframgångar. Hon pekade på sociala centren som förebild, att ”de fick rösterna för att de var folkliga, i de sociala protesterna, de fanns nära folks vardag, nära arbetsplatserna”. Hon förklarade Lega Nords framgång på samma sätt, dessa ”rädslans entreprenörer” lyckades inte på grund av de frågor de drev, utan på grund av VAR de drev frågorna – att de fanns ute i lokalsamhället, mitt ibland folk dagligen, och kunde ge dem sina svar. ”Vad spelar det för roll om vi har ett korrekt eller effektivt svar, om vi inte finns bland dem som efterfrågar det”, frågade hon retoriskt.

Jacopo Venier från mer ortodoxa kommunistpartiet Partito di Comunisti Italiani betonade även han vikten av att närvara i dagskamperna, men betonade till skillnad från PRC vikten att göra det utifrån en tydlig kommunistisk identitet. Att kalla sig kommunister, att bära hammaren och skäran, att återvända till frågan om ägandet över produktionen. För att bekämpa högerreaktionen ville han återgå till den traditionella folkfrontstrategin igen, och försöka samla alla demokratiska krafter mot dem.

Alla tre debattörerna var överens om att vänsterns kris var total, att högern verkligen lyckats på djupet att förankra sina värderingar och genomföra ett skifte i hela samhället. En kris så djupgående att det möjligen inte fanns någon förhoppning att kortsiktigt ens återskapa en partivänster. I det nya bipolära politiska läget mellan Berlusconis Popolo della liberta och Veltronis Partito democratico kommer alltid en partivänster dra det kortaste strået: väljer vänsterpartierna en radikalare hållning framstår en röst på dem som bortkastad och väljer de en mer reformistisk röstar väljarna hellre på orginalet. Både alternativet att stå utanför en centervänster-regering, eller att ta regeringsansvar i en centervänsterregering, är förödande för dem. Så enda vägen framåt är utomparlamentarisk? Alla tre partierna upprepade gång på gång, att den enda väg framåt var ett återvändande till territoriet, till den lokala förankringen.

Marxister – men inte vänster

Stämningen var helt annorlunda på Radio Sherwoods övervåning. På första representantmötet för alla Venetos politiska kollektiv efter valet dök 200 personer upp, varav hälften var gamla 50-åriga ”veteraner” från 77-autonomia-rörelsen, medan andra hälften var aktiva ungdomar från de sociala centren. Skadeglädjen var stor. Kommunistpartiet har alltid betraktats i bästa fall som en konkurrent, i värsta fall en bitter fiende till den antagonistiska rörelsen. Talare efter talare betonade vilka möjligheter som öppnades upp nu när partivänstern var borta.

Några helger senare hölls ett större möte, med 700 personer från hela Italien, på det sociala centret Rivolta i Venedig-Mestre. De olika sociala centren från ex-disobbedienti-miljön och de starka lokala proteströrelserna i regionerna hade skickat sina representanter. I inledningstalet betonade Beppe Cacia och Luca Casarini att ”Vi är inte vänstern, vi kan nu säga Goodby mr Socialism, farväl socialismen. Vi är marxister, men inte vänster”. Representationens kris skapade möjligheterna att stärka rörelsernas autonomi och självbestämmande, fri från partivänstern. Partivänsterns försvagade partier var inte välkommen tillbaka till de sociala rörelserna.

Franscesco Raparelli från sociala centret ESC i Rom, nära knutet till studentkollektiven på universitetet Sapienza, återvände även han till vikten av att starkare satsa på territoriet i sitt inledningstal. Men han varnade för en allt för stark naturalistisk eller geografisk syn på territoriet, för att bara överta Lega Nords syn. Territorium är inte bara ett geografiskt område, utan alltid en konstruktion, något uppfunnet. Det handlar snarare om olika former av gemenskaper, av sociala utrymmen, som är föränderliga och inte alltid lokala. Det går vare sig att se territoriet i strikt ideologiska termer, som bara något projekt ska överföras på – men inte heller att tänka sig territoriet bra som geografi, utan något projekt. Det är snarare ett projekt att skapa gemenskaper, utifrån vissa materiella förutsättningar som inte är enhetliga överallt.

Brandkårspolitik?

Med högerförändringar i ett rasande tempo är det lätt att bara låsa sig i en försvarsställning, att bara reagera på varje attack och genomföra motmobiliseringar eller protester. Och till viss del har sociala rörelserna inget val. På bara de månader högern har suttit vid makten genomför de en målmedveten förändring i ett rasande tempo. Säkerhets-diskursen har dragits upp ytterligare ett varv, och nu motiverar högern öppet alla sina åtgärder utifrån att det råder en ”nödsituation” som kräver tillfälliga specialåtgärder: så motiveras de 3 000 insatta soldaterna som ska patrullera gatorna i de större städerna, så motiveras upprensningarna i nomad- och romalägren, så motiveras Italiens beslut att gå emot EUs regler och kriminalisera alla migranter som saknar papper, så motiverar Berlusconi sina stopplagar mot de rättsliga utredningarna mot honom (att utreda honom är att försvaga staten i en nödsituation, eftersom han som person representerar hela regeringen, förklarade han för media). De senaste veckorna har två sociala center vräkts, all’Eire i Milano och Paz i Rimini. Och inrikesministern har uttalat att i Milano måste militärpatrulleringen användas för att knäcka de fästen där en ”illegalitetens kultur” råder – de fästen han åsyftar är Milans moské och det sociala centret Leoncavallo, Italiens största och äldsta av sitt slag.

Högerextrema organisationer gör vad de kan för att trissa upp situationen ytterligare, genom att inrikta en kampanj mot universiteten, ”ett av de sista röda fästena”. Genom att ansöka om möten på universitetet för att rentvå de fascistiska soldater som dödades under andra världskriget försöker de provocera fram reaktioner från studentrörelsen för att därigenom kunna väcka högerkrav om vikten att kontra universitetens ”vänstervridning”. Konfrontationerna på Sapienza i Rom har följts av fascistprovokationer mot universiteten i Bologna, Turino och Padua.

Steget för de sociala centren och sociala rörelserna är inte självklart att ta, om man ska bemöta dessa angrepp eller fortsätta sitt arbete med att stärka sin position territoriellt. Eller går det att kombinera? Reaktionen på mordet på Nicola i Verona natten till 1 maj av fotbollshuliganer nära stående Forza nuova, visade på problematiken. Rifondazione comunista och vänsterpartierna såg sin möjlighet att göra en första styrkemanifestation efter valet genom en uttalad antifascistisk manifestation mot det nyfascistiska våldet. De genomförde en landsomfattande manifestation den 25 maj i Verona tillsammans med många av de antifascistiskt orienterade sociala centren, som utgjorde hälften av den 5 000 starka demonstrationen och med ett stort antifascistiskt svart block.

Men de sociala centren från Veneto och Reggio Emelia som länge bedrivit ett lokalt basfackligt arbete i Verona bland migrantarbetare, och som bara veckorna innan genomfört en starkt förankrad och självorgansiserad migrantdemonstration, avstod från att demonstrera med vänsterpartierna och antifascisterna. Istället deltog dessa sociala center i en migrantledd antirasistisk manifestation som pågick samtidigt i Verona, med 3 000 personer, riktad mot det klimat Lega Nords borgmästare skapat i staden och kopplade därigenom mordet till en bredare rasistisk diskurs och kommunens agenda för ”säkerhet”, snarare än gatufascistiskt våld. De två demonstrationerna visar förutom en skillnad i synen på politisk kamp mellan de olika sociala centren, även en skild analys om hotet från högerreaktionen: medan aktivisterna i Veneto (med sina lierade i Milano, Bologna och Rom) ser Lega Nords territoriella förankring som det stora hotet, har några andra sociala center i Milano, Turin, Bologna och Rom snarare byggt upp en identitet kring antifascism och reagerar mest på de nyfascistiska grupperingarnas öppna gatuvåld.

Autonoma antifa-grupper från Milano kritiserade migrantdemonstrationen i Verona för att de saknade paroller och tydliga ställningstaganden mot fascismen. Jag frågade under en intervju med antirasistprojektet Melting Pot hur de ställde sig till kritiken. Nicola från Melting pot ryckte på axlarna och svarade:

”Att antifascism som begrepp inte användes i Verona vid migranternas demo, har att göra med att det är ett begrepp de inte använder, som inte har någon historia hos dem. De ser det fascistiska gatuvåldet och ser att det existerar inom en mer övergripande intolerant klimat i staden, som organiseras av fascister, fast ”fascister” i partier vid makten, som Lega Nord. Och svaret måste komma med deras språkbruk, deras sätt att uttrycka sig. För vänsterns slogans och symboler har jag aldrig varit någon stor anhängare.”

Nicola varnar för att antifascismen får inte bli en identitet, ideologi eller estetik, som han tycker flera av de nordeuropeiskt influerade sociala centren fallit för.

Jag vet att antifascism är en väldig viktig fråga i Nordeuropa. Och grupperna i Milano ser nog för mycket till Nordeuropa och Tyskland, men för lite till vad som sker i Milano och Verona. Jag anser ärligt, utan att vara polemisk mot någon, att det knappast finns något utrymme idag i samhället för den radikala ”antifa-estetiken”, även om den förr kanske hade en poäng. Så klart är vi antifascister. Men jag har aldrig ansett att det finns en antifascism som ideologi. Antifascismen som ”anti” blir en fetisch, bara antifa-fanor som symboler på t-shirts och antifascistiska pressmeddelanden. Vi har ju till och med en konstitution här som är antifascistisk, som är mot fascismen. Och inte ens det räcker, inte ens den italienska konstitutionen.

När Forza nuova ansökte om att hålla ett möte på universitetet i Padua, såg aktivisterna kring Pedro, Melting pot och Radio Sherwood de antifascistiska aktiviteterna för att stoppa mötet snarare som en möjlighet: en möjlighet att skapa studentnätverk utifrån den motmobilisering som skapades och därur bygga en politisk rörelse genom att sedan introducera studentfrågor snarare än fortsatt antifascism när den akuta elden släckts.

Herrar i sitt eget hus

Men trots ambitionen att ersätta antifascismen med en egen offensiv politik, tvingas även de sociala centren i nordöst att svara på högerreaktionen. Lega nords valframgångar i Italien och Veneto har inte fått partiet att trappa ner sin utomparlamentariska verksamhet, snarare tvärtom. Partiet genomför just nu en satsning med massmöten i flera av städerna, deras medborgargarden patrullerar gatorna och partiet genomför även mer provokativa och mediala aktioner. I Venedig-Mestre tog legisterna i två dagar, 3-4 juni, och kedjade fast sig vid den nya campingplats som skulle öppnas för stadens nomader, sinti och romer. Konstruktionen av lägerplatsen har pågått under flera år, och det har funnits en bred politisk konsensus bakom byggbeslutet. Men först veckorna innan campingen ska öppna, veckor efter pogromerna och polisrazzior mot romläger på olika platser i Italien, väljer Lega Nord att inleda en kampanj i Venedig och direkt blockera campingplatsen slutförande. Men aktivister från Venedig-Mestres sociala center Rivolta och Morion valde att svara Lega Nord med samma mynt. Den 4 juni, medan Lega Nord stod fastkedjade vid lägergrindarna, tog aktivisterna och vräkte Lega Nords kontor. De satte upp en stor banderoll utanför lokalen, körde ut personalen och bar ut alla möbler i kontoret på gatan. Till Lega nords ytterligare irritation hade många av sociala center-aktivisterna flaggor i händerna med stadssymbolen för Venedig. Aktivisterna gjorde ett helt försök att omdefiniera och utmana vem som representerade det ”yttre” hotet mot staden och vilka som representerade territoriet. ”Om det är några som inte hör hemma i vår öppna stad, så är det Legas rasism”, förklarade de sociala centren i en kommuniké.

Några dagar senare var det Paduas tur. Den 7 juni hade Lega Nord utannonserat en antimoskédag, med stöd av Allianza nazionale och Forza Italia. På en mängd platser i staden skulle torgmöten mot moskébygget, som de menade var en ”säkerhetsrisk” och skulle medföra kriminalitet, med de tre partiernas riksdagsledamöter som talare. Sociala centret Pedro svarade med att de skulle hålla en critical mass-cykeldemonstration mot torgmötena, ”Ingen tolerans mot de intoleranta” och höll öppna planeringsmöten i flera kvarter i Padua för att involvera civilsamhället. Polismyndigheten i Padua utfärdade cykelförbud i hela innerstaden samma morgon, den 7 juni, och satte in en stor styrka för att skydda varje stor infartsväg till centrum runt staden. Men hur stoppar man 150 cyklister som dagligen brukar cykla igenom just innerstaden och kan varenda gränd, genväg och bakgata. Cykeldemonstrationen delades in i olika färger, som efter en halvtimme längs den legala demonstrationsvägen, på en given signal avvek och snabbt svepte förbi varenda polisspärr och polisbilar, in bland lördagshandeln och folkvimlet, för att ta sig via slingriga bakvägar rakt på Lega Nordtorgmötet och överösa det med slagord och ägg. Polisen fick givetvis panik när äggen träffade riksdagspolitikerna, attackerade Critical mass-cyklisterna, men avbröt även Lega Nords torgmöten. Alla Legas övriga torgmöten ställdes därefter in för hela dagen. ”De kallar sig herrar i sitt eget hus, men måste sedan be Roms poliser skydda dem. Det visar bara på hyckleriet i deras projekt”, ropade en av sociala centeraktivisterna i megafon, medan alla cyklade triumferande därifrån.

Continue reading

En fascistisk husockupantrörelse på framväxt

Postfascism, nyfascism och den sociala högern i Italien. Del V.

Det framstår som en så enkel formel för att starta ett politiskt projekt. En vältalig person som kan vara ansikte utåt, gärna organisatoriskt lagd. En grafiker som kan utforma en slagkraftig propaganda. En teoretiker som kan lägga upp planer och riktning för ett projekt, med förmåga att läsa av vilka behov, osäkerhet och begär som finns i samhället. I alla fall om man ser på hur en liten kompiskrets av högerextremister i Rom, steg för steg på några år lyckats bygga upp en social kraft med spridning över hela Italien. Och inte genom att följa någon klassisk högerextrem organisationsmodell, utan snarare genom att till punkt och pricka kopiera den utomparlamentariska vänsterns metoder och istället fylla med ett socialfascistiskt innehåll.

Steg 1. Metapolitiska huliganer och grafisk skvadrism

Puben Cutty Sark i centrala Rom hade länge tillhört olika fascister. När en äldre militant från NAR överlät krogen på Gianluca Iannone, blev det den självklara samlingsplatsen för hans vänkrets. Likt Iannone hade vännerna en bakgrund i organisationer som Fronte della gioventu (MSIs ungdomsgrupp) och kriminaliserade Movimento politico, men var för stunden politiskt hemlösa och passade inte riktigt in någon existerande högerorganisation. De kallade sig själva för den ”nonkonforma högern”. Förutom att hänga på krogen delade vänkretsen två intressen, thaiboxning och politisk kultur. Precis som i en av deras favoritböcker, Chuck Palahniuks Fight Club, växte ur den gemensamma thaiboxningen fram ett intresse att också göra aktioner tillsammans. Gianluca Iannones ”metapolitiska huliganer” tog som gemensamt namn Farenheit 451, efter titeln på Ray Bradburys bok, ”för att försvara de böcker som samhället idag vill bränna”.

Simone Di Stefano utvecklade en futuristiskt inspirerade estetik för gruppen, en ”urban grafisk skvadrism” som han själv kallade det (efter fascisternas gatuskvadroner). Grafiken var enkel och ren, bara i svart och vitt, enkla raka paroller i stora vita versaler på svart bakgrund. Detta kombinerat med solariserade bilder, som negativ med sina inverterade färger, gav ett rakt visuellt chockintryck. Serier detournerades situationistiskt och försågs med ironiska egna bildtexter. Guy Montag, huvudpersonen i Bradburys bok, användes som en kollektiv pseudonym de undertecknade texterna med.

1997 dök det upp 15 000 klistermärken på lyktstolpar och väggar över hela Rom, med en logotyp på: ett sammanflätat Z, en nolla och ett alpha-tecken. Kort därpå spreds mängder av flyers, med bilder på ett ansikte med en streckkod i pannan, tomma vita ögon och ett stort fastklistrat leende. Inga namn, ingen webbadress, ingen förklaring. Detta första projekt för Farenheit451 var att skapa en myt kring Iannones nybildade band, Zetazeroalfa. Första singeln släpptes i symboliska 451 ex, och följdes av CDn ”La dittatura del sorriso” (Leendets diktatur). Kring sina konserter växte kretsen kring Farenheit451 till ett hundratal trogna fans som följde det ”identitära rockbandet” överallt på deras turnéer. Gruppen såg till nästla till sig spelningar på ställen de visste skulle bli provocerande, som på indepententbolagens möte i november 2000, vilket fick den radikala vänstern att inledda en bojkottskampanj som ökade bandets rykte ytterligare.

Steg 2. Nonkonformistiska ockupationer

Redan 1999 började Farenheit451 planera att ockupera ett hus, för att kunna öppna en egen lokal, men försöken misslyckades. I juli 2002 lyckades de tillsammans med två andra fascistgrupper att göra sin första lyckade ockupation, en före detta skola långt ute i en förort utanför Rom. Ockupationen fick namnet Casa Montag. Till skillnad från vänsterns ockuperade sociala center (centri sociali occupati, CSO), kallade den nonkonformistiska högern sitt center för nonkonformistiska ockupationer (Occupazione non conformista, ONC). Ockupationen var inte den första som genomförts från extremhögern i Rom, men det var den första som kunnat bli mer långvarig och inte vräkas efter några månader. Anledningen var den nära kontakt som Farenheit451 byggt upp med destra sociale, den sociala högern i Allianza nazionale. Just då leddes Lazioregionen av Storace från destra sociale, som därigenom kunde ge de nonkonformistiska ockupationerna sitt skydd. Sommaren 2002 fyllde de huset med konserter och seminarier, och gav ut tidningen Montag. Men efter sommaren lämnade Farenheit451 Casa Montag, som fortfarande är ockuperat, för att bedriva aktiviteter i centrum. Året efter skedde nästa ockupation, kretsen kring streetpunk-bandet Insedia (Innato senso di allergia), öppnade ONC Foro 753 i centrum nära Colosseum.

I december 2003 dök det upp flygblad i trappuppgångarna nära Foro753, som efterlyste en bortsprungen svart katt i kvartet, vid namn Pound. Men katten fanns inte, utan flygbladen var bara en liten hint om vad skulle kort därpå ske i kvarteret. Den 26 december ockuperades en sexvånings-fastighet nära centralstationen Termini, den nonkonformistiska ockupation som fick namnet Casa Pound. Ockupationen fick namn efter poeten Ezra Pound, som anslöt sig som frivillig till Salòrepubliken. På fasaden hängdes en banderoll ut med texter från ett av hans poem: ”Mot all form av ränta/ocker” och ”Hyra är ocker”. I ett flygblad som delades ut till grannarna förklarade de:

”Vi har ockuperat en byggnad som stått tom i åratal, som vi nu gett rum åt tjugo familjer i. Vi är italienare. Vi är inte några socialt utslagna. Vi är arbetare, studenter, mödrar och fädrer. Alla prekära precis som ni, utan att ha valt det själva”.

Förutom bostäder innehåller Casa Pound en möteslokal, där det organiserades seminarier, filmklubbar, teaterkvällar och utställningar med futuristisk konst. På kort tid kom Casa Pound att bli hjärtat och navet för den utomparlamentariska fascistscenen i Rom.

Namnet Pound och hans slagordsmässiga diktstrofer på fasaden var ingen slump. Farenheit451 valde att knyta sig an till den sociala ådran inom fascismen, från Salò till tredje positionen. De fick kontakt med Tredje positionens ideolog, Gabriele Adinolfi, som återvänt från landsflykten 2000, efter att domen mot honom för startande av beväpnad organisation preskriberats. Adinolfi kan närmast beskrivas som den grå eminensen bakom Casa Pound. Han driver den till Casa Pound anknutna nyhetsportalen No reporter, Italiens motsvarighet till svenska Info-14. Flera seminarier på Casa Pound har ägnats åt att försöka rentvå Gabriele Adinolfi från anklagelserna om inblandning i bombmassakern på Bologna central 1980.

Steg 3. Boendeockupationer

Casa Pound utropade spekulationen på fastigheter som huvudfiende och bostadsbristen som den viktigaste sociala frågan. Problemen med korruptionen inom politiken och bostadsspekulationen har bidragit till att skjuta bostadspriser i höjden, samtidigt som ofärdiga byggkomplex lämnas stående. I Rom, med sina närmare 3 miljoner invånare, är bostadslösheten bland ungdomar hög. Kommunala hyresrätter finns det få av, 70% av italienarna har bostadsrätter och har köpt sina lägenheter. Detta leder till att få flyttar hemifrån. Ur en fascistisk synvinkel blir därför bostadsbristen ett direkt hot mot kärnfamiljen, eftersom inga par inte kan flytta samman och bilda familj. Men kampen mot räntan, och där inräknar de i Ezra Pounds fotspår hyra som en form av ocker, ges också en konspirativ laddning, om de ”mörka krafter” bakom finansspekulation.

I Casa Pound bor tjugo familjer. Utifrån huset började de en rådgivningsverksamhet och knyta fler hemlösa till sig. Bredvid konceptet ONC utvecklades konceptet OSA, ”occupazione di scopo abitativo” (ockupationer i boendesyfte). Med parlamentariskt skydd av destra sociale, som då stod på sin höjdpunkt som ”parti inom partiet”, inleddes sommaren 2004 det som italienska Indymedia kallade ”Roms svarta sommar”, en våg av boendeockupationer, OSAs, utifrån de kontakter som byggts upp igenom Casa Pound. De nya ockupationerna och koordinationen av OSA:s gavs namnet Casa d’Italia. Under någon månad öppnades Casa Italia Parioli (med 23 familjer), Casa italia Boccea (7 familjer) och Casa Italia Torrino (18 familjer).

Steg 4: Politisk kampanj

Nästa steg för Casa Pound var utformandet av en politisk bostadskampanj, ett sätt att både ge sina ockupationer legitimitet och använda dem samtidigt som språngbräda för politiska krav. Kampanjen och det politiska förslaget kallades Mutuo Sociale, en slags socialt stöd för ”rätten att äga en bostad”. Casa Pound tog fram ett förslag om inrättandet av en kommunal eller statlig institution med målsättningen att ge räntefria lån åt alla medborgare vid deras första bostadsköp, utan att gå vägen via banker och ränta. Institutionen skulle ha i uppgift att anlita små byggentreprenörer att konstruera bostadslägenheter, som sedan skulle säljas till byggpriset. Förslaget var ingen egen idé, utan en direkt hänvisning till Repubblica Sociale Italiana’s, Salòrepublikens konstitution, det så kallade Carta di Verona, paragraf 10 och 15. Ett direkt återknytande till den fascistiska bostadspolitiken, som gav upphov till många av de ”miljonprogram” i Roms förorter. Kampanjkommittéer för Mutuo Sociale upprättades och en central koordinering startades av Casa Pound. I kommittéerna försökte Casa Pound nå en så stor enhet som möjligt mellan de olika sociala tendenserna inom post- och nyfascismen.

Simone di Stefano, som Casa Pounds talesperson för Mutuo Sociale, beskriver samarbetet i boken ”Centri Sociali della destra”:

”De rör sig om olika miljöer, men som är öppna för våra argument eftersom vi har samma sociala rötter och ett intresse i ”bostadsfrågan”, som kommer från den republikanska fascismen, som i Carta di Verona, konstitutionen för Repubblica Sociale Italiana, för första gången sanktionerade den okränkbara rätten till äga en bostad, eller snarare gav social juridisk legitimering för genomförandet av rätten till bostad. Arvtagare till detta finns just i en stor del av AN, i deras så kallade ”sociala höger” (destra sociale), hos Fiamma Tricolore, Forza Nuova, facket Ugl och många kulturföreningar och aktivistkretsar i hela den nationella miljön. Förenandet av dessa olika miljöer i ett gemensamt projekt har lyckats tack vare Koordinationens transversalitet och oberoende från partier. Projektet, och då tänker jag speciellt på i AN, har blivit en verklig fana att vifta framför ansiktet på dem från partierna och rörelserna som har spårat ut till ultraliberala eller konservativa åsikter. Ofta är de som är mest entusiastiska till detta projekt Azione Giovani [ANs ungdomsförbund], eftersom de även ser detta initiativ som ett sätt att återknyta de starka sociala rötterna i ett parti som genomlever en stark identitetskris, mycket på grund av deras lednings politiska val. Något som inte sker så ofta fram till idag, är att på konferenserna ser man politiker från AN sitta sida vid sida med ungdomar från Azione Giovani, Forza Nuova och Fiamma Tricolore utan att någon hånar de andra, utan man träffas i en anda av fullt samarbete.”

Casa Pound testade olika vägar att få igenom sitt lagförslag, bland annat genom att försöka få in 50 000 namnunderskrifter, för att då måste frågan tas upp till röstning i regionen. De började även uppvakta högerpartierna, erbjuda om sin rörelses röstmässiga stöd mot att partiet skulle driva deras politiska fråga. Inför regionalvalet i Lazio våren 2005 ställde Casa Pound och Mutuo Sociale upp med en egen kandidat, Germano ”Gerri” Buccolini, på regionspresidenten Storaces lista. Buccolini fick i personvalet 1750 röster.

Inför riksdagsvalet 2006 förhandlade Casa Pound med Alessandra Mussolinis valallians Alternativo Sociale, men förhandlingarna bröt samman och de inledde istället ett valsamarbete med Fiamma Tricolore.

Inom Fiamma Tricolore fick Casa Pound en plattform att börja agera på ett nationellt plan, över hela Italien. De fick till uppgift att skapa en studentorganisation åt Fiamma Tricolore, och byggde sommaren 2006 upp Blocco Studentesco, som på två år blev en landsomfattande organisation. I högstadieskolornas skolval våren 2008 lyckades Blocco Studentesco få 23% av elevernas röster.

Steg 5. Metapolitik bortom partipolitiken

Som ett led i kampanjarbetet fortsatte parallellt Casa Pound med sin ”mediaskvadrism”, att göra spektakulära mediala aktioner för att få upp frågan på dagordningen i den offentliga diskussionen. En natt i januari 2006 hängde de upp 400 skyltdockor i snaror i lyktstolpar i Roms innerstad med plakat om bostadsbristen som folkmordspolitik och kravet på en lag för Mutuo sociale. De genomförde också en spektakulär stormning av italienska dokusåpan Big Brother, som ett tag sändes från en stor glaskupol inne i staden. Casa Pounds aktivister kastade ägg på den genomskinliga glaskupolen, hängde ut banderoller och tände bengaliska eldar framför livekamerorna.

Casa Pound arbetade samtidigt aktivt med att utveckla nya mediaprojekt för att nå ut med sitt budskap. 2004 fick Iannone ta över tidningen Occidentale, startad 1970, vars redaktion flyttades till Casa Pound och utökades med Gabriele Adinolfi, hans son Carlomanno Adinolfi och grafikern Simone Di Stefano. I september 2007 startade Casa Pound sin nätradio, Radio Bandiera Nera (Radio Svarta Fanan), som sänder 24 timmar om dygnet hela veckan. Kring nätradion byggdes ett medianätverk upp med 20 lokalredaktioner, och internationella korrespondenter. Den 1 juni 2008 följdes radion av en streamad webbtv-kanal, Tortuga TV, som även den sänder dygnet runt.

Till Casa Pound finns nu även knutet musikstudion Bunker Noise, ett ockuperat gym, krogen Cutty Sark, bokhandeln Testa di Ferro och en tatueringsstudio.

Webbcommunityt Viva Mafarka har blivit en viktig samlingsplats för den nyfascistiska rörelsen, för spridandet av ONC och OSA. Men vänsterns valframgångar mellan 2006-2007 bromsade tillfälligt framväxten av nonkonformistiska ockupationer. Med Berlusconis införlivande av den sociala högern i Casa del Popolo och högerns valseger, har den spärren nu försvunnit och vägen är öppen för en ny våg av fascistiska ockupationer. När lite över en vecka hade gått efter valet, ockuperades en gammal tågstation i Rom av Casa Pound och Blocco Studentesco och den största nonkonformistiska ockupationen, Area 19, öppnade sina portar.

Blocco Studentesco och den växande rörelsen av nonkonformistiska ockupationer stärkte talespersonen Gianluca Iannones position inom Fiamma Tricolore, och de gav honom en plats i riksledningen inför valet i april 2008. Iannone ställde också upp som de nonkonformistiska ockupationernas och Mutuo Sociales kandidat på Fiamma Tricolores vallista. Men uppbyggandet av så stark egen struktur inom partiet, möttes med oro av de andra ledarna i Fiamma. Efter valet bröt ett gräl ut mellan Gianluca Iannone och en av Fiamma-ledarna, Maurizio Boccacci, före detta ledaren för kriminaliserade Movimento Politico och ett av de stora namnen inom italiensk nyfascism. I mitten av maj lät därför Luca Romagnoli utesluta Iannone ur partiet. De senaste veckorna har därför lokalavdelning efter lokalavdelning hoppat av Fiamma Tricolore och följer istället Iannone. Fiammas lokalkontor har ockuperats på flera orter av Iannones sympatisörer. Hela Blocco Studentesco har brutit med Fiamma och förklarat sig lojala med Casa Pound. Som ny organisation har Iannone i maj bildat föreningen Casapound Italia, med lokalavdelningar över hela landet. Projektet presenteras på hemsidan som:

“Casapound Italia är inte ett politiskt parti, utan en förening som tagit sig an att på ett organiskt sätt utveckla ett projekt och en ny politisk struktur, som projicerar på framtiden det mänskliga och idéarv som den italienska fascismen har skapat med enorma uppoffringar.”

Social höger med lånade fjädrar

En nyskapande fascistisk höger? Det skulle man kanske få uppfattning av, om man ser den utveckling Casa Pound gått igenom separat. Men ingenting är unikt i det Casa Pound genomfört, utan snarare är det slående hur mycket inspiration de hämtar från den radikala antagonistiska vänstern. De tar formen, men fyller med ett klassiskt fascistiskt innehåll. Gianluca Iannone brukar i intervju efter intervju tala om den inspiration han hämtar från vänsterlitteratur. Boken Casa Pounds försvarsadvokat Domenico di Tullio skrivit om rörelsen av nonkonformistiska ockupationer heter följaktligen också ”Centri sociali di destra” (Högerns sociala center) och är utgiven på ett förlag med vänsterprägel.

I Rom finns cirka 25 ockuperade sociala center (CSO), center som ockuperats under olika vågor (1977, 1987, 1991 och 2001). Dessa CSO driver rådgivningar för bostadsockupationer, och två stora koordineringar av boendeockupationer. En av dessa koordinationer, Action, grundades ur kampanjerna Disobbedienti och Tute Bianche, kampanjer som genom mediala aktioner – vad de kallade kommunikationsgerilla-taktik – försökte sätta sociala rättigheter på dagordningen. En av taktikerna bestod av att använda sig av kollektiva pseudonymer, som namnet Luther Blissett. Action har haft sina talespersoner som kandidater på Rifondazione Comunista och Sinistra Arcobalenas vallistor – och var de enda som gjorde ett lyckat val för sina kandidater, trots vänsterns valfiasko i april. De områden där sociala centren är förankrade i kvarteren, är också de områden där vänstern fortfarande har lokala mandat och lokalt styre. Action och de sociala centren driver parallellt politiska kampanjer utifrån sina konfliktpraktiker: kampanjer för rätten till bostad, och för medborgarlön, eller ”garanterad inkomst”. Formerna Casa Pound använder sig av är alltså väldigt liknande den utomparlamentariska vänsterns i staden, och precis som Action använder de sig av kraven på rättigheter inte bara som en simpel reformism utan snarare som konstituerande krav, dvs sätt att legitimera (och i vissa fall legalisera) redan pågående reella tillägnelser och reapproprieringar av välstånd. Men kollar man på synen på dessa ”rättigheter” ser man hur det skiljer sig åt. Casa Pounds kampanj handlar om det (privata) ägandet av bostad, medan Actions om rätten till bostad, om bostäderna som allmännytta. Casa Pounds rättigheter är villkorade, det handlar som de säger om en ”ansvarfylld rätt” till ägande, vilket hänger samman med italienska fascismens medborgarsyn: medborgaren är endast en beståndsdel i den organiska staten, och statens intressen är överordnade. Det vill säga, att medborgerliga rättigheter är kraftigt villkorade för att ges, man måste uppfylla vissa kriterier för att erhålla dem som ett privilegium, till skillnad från den utgångspunkt Action har om rättigheter som generella och ovillkorade, rätten till bostad och en inkomst som en okränkbar grundnivå och socialt skydd. Det rör sig alltså om en exkluderande praktik mot en inkluderande. Vilka som ska ges dessa villkorade rättigheter av högern kan vi lätt få en fingervisning av i de italienska städer som styrs av Lega Nord. I Verona har Lega Nord lagt en motion om att tilldela dagisplatser efter ett poängsystem: gifta par får högst poäng, skiljda par lägre, ensamstående föräldrar lägst. Par med fasta anställningar får bonuspoäng, föräldrar med visstidskontrakt får lägre, arbetslösa föräldrar lägst. De villkorade rättigheterna används både normativt för att biopolitiskt styra hur man lever, och fungerar enligt en princip av exkludering/inkludering och upprättande av en rättighets/privilegieskala.

Continue reading

Järngardets arvtagare på marsch igen

Postfascism, nyfascism och den sociala högern i Italien. Del IV.
De vet hur man medvetet ska agera genom provokationer och aggressioner för att få maximal uppmärksamhet. Med den välställda EU-parlamentarikern Roberto Fiore som ledare och en organisation av unga gatukämpar, ständigt i nya konfrontationer, dyker det nyfascistiska partiet Forza Nuova varje vecka upp i någon nyhetsnotis. Förra veckan var det universitetet Sapienza i Rom, i den röda innerstadsdelen San Lorenzo, som var målet för provokationen. Under täcknamnet ”Lotta universitaria” utannonserade Forza Nuova ett föredrag i Institutionen för Litteratur om ”Foibe, den enda sanningen” med Roberto Fiore som talare. Foibe, de massakrer som skedde på italienska fascistiska soldater av jugoslaviska partisaner under andra världskriget, har använts som ett slagträ av extremhögern för att relativisera fascismens brott, enligt modell från de tyska nynazisternas årliga minnesmanifestationer över offren för de allierades bombningar av Dresden. Föredraget, som skulle hållas torsdagen den 29 maj, ställdes in av institutionen efter studentkollektiven protesterade och ockuperade Litteraturinstitutionens kontor på Sapienza under måndagen. På måndagnatten tog sig en grupp på 30 Forza Nuova-aktivister, med hjälmar och påkar, in på universitetsområdet och täckte området med affischer och slagord i protest mot deras inställda möte. När studentkollektiven på tisdagmorgonen gick runt och tog bort affischerna, anlände tre bilar med Forza Nuova-aktivister. Två blockerade trafiken, medan beväpnade fascister hoppade ut ur den tredje. Studenterna försvarade sig och ena bilen slogs sönder innan polisen hann komma på plats och gripa två från Forza Nuova och sex studenter.

Roms borgmästare, Gianni Alemanno, från Alleanza Nazionale och ledare för strömningen Destra sociale, sociala högern, gick fort ut och förklarade att det rörde sig om extremistbråk, och att problemet låg hos universitetet. ”Det är den starka vänsterextremismen som skapar problem för alla som vill tala på universitetet”. Men att händelsen inte gick att reducera till något ”extremistbråk” visade de stora möten och demonstrationer som hölls på universitetet. Hundratals studenter dök upp på studentkollektivens universitetsmöte, och många professorer och doktorander deltog som talare och fördömde den högerextrema attacken mot Sapienza.

Forza Nuova tillhör nog det kontroversiellaste inslaget ibland de italienska partierna. Men trots att partiet har en historia grovt gatuvåld och ledare med rötter i sjuttiotalets svarta terrorism, så kan de fortfarande vara med i tv-sända valdebatter och betraktas som en politisk aktör. Den enda gränsdragning som gjordes från högern var att Berlusconi räknade Fiore som ”opresenterbar” när han öppnade dörren till sin valallians för Alessandra Mussolinis parti Azione Sociale. Men i och med att Alessandra Mussolini gick in i Berlusconis valallians, fick hon lämna sin plats i EU-parlamentet som hon hade för vallistan Alternativo Sociale, där även Forza Nuova ingick. Platsen i EU-parlamentet gick därför vidare till Roberto Fiore. Forza Nuova deltog med egen lista i valet i april utan några större valframgångar, det är inte som parti de är ett hot. Utan det är i den rad våldsattacker de kunnat genomföra under skydd av att vara ett parlamentariskt parti. Gatuvåldet har alltid kompletterats med rättsliga angrepp från Forza Nuovas sida. Med Fiores position och ekonomiska resurser har partiet specialiserat sig på att anmäla all media som skriver om deras våldskopplingar för förtal.

På så sätt lyckades Forza Nuova stoppa journalisten Claudio Lazzaros film ”Nazirock”, att visas på biografer genom att hota med rättsliga åtgärder och åtal. Filmen baseras på intervjuer Lazzaro gjorde på ett av Forza Nuovas sommarläger och avslöjar den nynazistiska våldskultur som frodas inom partiet. När filmen under hela våren istället visades på universitet och sociala center, har Forza Nuova genomfört en lång rad attacker mot de lokaler som hade offentliga visningar.

Järngardets arvtagare

Vill man förstå hur Forza Nuova fungerar måste man se närmare på de två historiska organisationer som de hämtar all sin inspiration ifrån, och som de försöker vara en modern version av. Och det är inte den historiska italienska fascismen som är Forza Nuovas främsta inspirationskälla, utan den rumänska organisationen Ärkeängeln Sankt Mikaels Legion och dess väpnade gren Järngardet. Forza Nuova bildades officiellt just på ärkeängeln Sankt Mikaels dag, den 29 september 1997. Hela sin organisationsmodell, med lokalavdelningar som kallas ”nästen”, är hämtat från Järngardet, den organisationen som låg bakom några av de blodigaste pogromerna Europa skådat.
Ärkeängeln Sankt Mikaels Legion grundades av Corneliu Zelea Codreanu 1927 i Rumänien. Snarare än att fungera som parti var organisationen utformad som en blandning av religiös orden och paramilitär styrka, dess aktivister eller ”krigarmunkar” kallades legionärer. Strukturen baserades på ett nätverk av celler, som på rumänska kallades ”cuib” (nästen). Mötena var utformade som religiösa ritualer, med böner, romerska hälsningar och cermoniella marscher med organisationens gröna färger på skjortorna. Organisationen odlade en fanatism och strikt ledarkult, förutom Järngardet skapade de en ”dödsskvadron” med personer beredda att dö för ”kapten” Codreanu. Som störst samlade nästena 37 000 medlemmar.

Blandningen av katolsk mysticism och extremnationalism inom legionen var inriktad på att få en förankring i det kristna bondesamhället, dit 80% av befolkningen tillhörde, och där bondesamhällets traditionella ritualer blandades med katolsk folktro. Utifrån dessa traditionella bondevärderingar utvecklade Järngardet en ideologisk antiindustrialism och antikapitalism. De vände sig emot demokratin, eftersom kristendomens ”sanningar” inte var en fråga som gick att rösta om.

Järngardet inledde en storskalig terrorism i Rumänien mot judar, kommunister och borgerligheten. 1933 beslöt den rumänska staten att kriminalisera organisationen, på vilket de svarade med att avrätta statsministern Ion Duca. Codreanu började tidigt förespråka en allians med Hitler. Under olika täcknamn ställde Järngardet upp i valen. 1937 blev de det tredje största partiet, med 16% av rösterna. Detta fick den rumänska konungen, som tagit makten, att återigen ingripa och fängsla Codreanu, som avrättades i fängelset under oklara omständigheter. 1941 gjorde Järngardet uppror, och under den korta tiden detta varade genomförde de en av de blodigaste pogromerna i historien. Judar hängdes upp i fötterna, försågs med plakat med texten ”judiskt kött” och slaktades levande med avskuren hals, som en koscherslakt på djur. 630 döda judar dödades under pogromen och 400 försvann.

Det svarta 1977

I Italien i slutet av 60-talet vacklade den demokratiska republiken. Högern fruktade en vänstervridning av landet. Inom kristdemokraterna fanns krav på reformer och samarbete med italienska socialistpartiet, samtidigt som italienska kommunistpartiet växte sig starkare. Reaktionen från högern blev våldsam. En våg av nyfascistisk terror svepte över Italien, samtidigt som delar av fascistiska MSI, konservativa kretsar i kristdemokraterna tillsammans med underrättelsetjänsterna försökte organisera statskupper och inledde den så kallade ”spänningens strategi”, att med blodiga terrorbombningar skapa osäkerhet och undergräva republiken, för att skapa ett gynnsammare klimat för en högervridning. Kuppförsöken misslyckades, och många av de nyfascistiska organisationerna kriminaliserades eller tvingades under jorden 1974. Nästa våg utomparlamentarisk nyfascism var en reaktion mot denna period av ”statskupper och bomber”, de hämtade snarare sin inspiration från just rumänska Järngardet, sociala högern, Salorepubliken, nationella befrielserrörelser och sneglade på den militanta vänstern. Högerstudentorganisationen Lotta Studentesco, med några tusen medlemmar i högstadie- och gymnasieskolor, bildade organisationen Terza posizione (Tredje positionen) i slutet av sjuttiotalet. Organisationens ledartrojka bestod av ideologen Gabriele Adinolfi, organisatören och den praktiska fixaren Roberto Fiore samt gatuledaren Peppe Demitri. Organisationens program baserades på fyra punkter: traditionen, nationella självständighet, antiimperialism och militans. Organisationsmodellen för Terza Posizione kopierades rakt av från Järngardet, aktivisterna kallades legionärer och indelades i nästen. En av ledarna för Tp, Roberto Nistri, beskriver i boken Fascisteria den typiska tredje positionen-aktivisten:

”Tp föddes, levde och upplöstes som en nyfascistisk rörelse. Den vanliga aktivisten klädde sig som en vänsteraktivist och hängde på diskotek, men hade en runa runt halsen och älskade Frazettis affischer med nordiska motiv. Han lyssnade vanligen på rockmusik men även gamla nationalistiska sånger. Han stödde folken i tredje världens kamp för frihet men såg den politiska plikten som något extremt elitistiskt, endast reserverat för en ”andlig kast”, som i slutändan var en utvald ras. Hade ofta bra kontakt med folk, försökte ofta lösa konkreta problem, men fortsatte att känna sig som ett barnbarn till SS”.

Terza Posizione genomförde militanta gatuaktioner, sökte provokativt upp vänsteraktiviteter och bedrev aktivt ett synligt propagandaarbete på gator och torg. De utgjorde rörelsedelen av den nya utomparlamentariska fascismen, som flöt samman med den andra strömningen, den så kallade ”beväpnade spontanismen” kring den underjordiska väpnade gruppen Nuclei Armati Rivoluzionari, NAR.

Den 28 augusti 1980 exploderade en bomb på tågstationen i Bologna, som dödade 85 personer och skadade hundratals i det ditintills värsta fascistiska terrordådet. Bombdådet inledde en våg av repression och hetsjakt på hela det nyfascistiska spektrat. Utredaren arbetade utifrån ett brett grepp: att dådet planerats inom de konservativa fraktionerna av säkerhetstjänsterna, organiserats av ledarna i Terza Posizione och utförts av militanterna i NAR, en modell som dock nog hade lite med verkligheten att göra. I september 1980 genomfördes tillslag över hela landet mot Terza Posizione, ledarna Gabriele Adinolfi och Roberto Fiore gick i landsflykt, och resten av organisationen upphörde över en natt, men sin kader antingen fängslad eller driven underjorden, in i NARs famn. NAR anklagade Adinolfi och Fiore för att ha flytt med rörelsens kassa, och avrättade en person från Tps ledarskikt Francesco Mangiameli, i det allmänt paranoida klimat som rådde. Repressionen efter Bologna krossade helt den nyfascistiska rörelsen, alla attentat och våldsamma aktioner upphörde i praktiken helt. Adinolfi och Fiore dömdes i sin frånvaro för ledande av ”beväpnad grupp”.

Skinheads till aktion

Efter den hårda repressionen fanns inget utrymme för utomparlamentarisk nyfascism under 80-talet. Det skedde ett återflöde in i MSI igen, där många från de tidigare utomparlamentariska grupperna samlades återigen i strömningen Destra Sociale, den sociala högern, ledd av Gianni Alemanno och Franscesco Storace. Peppe Demitri från Tps underjordiska gren blev Alemannos rådgivare efter att avtjänat sitt fängelsestraff och återvänt till MSI. Det enda utrymmet utanför MSI var de som arbetade med kultur, det som inom extremhögern benämndes som ”metapolitik”, försöket att bedriva en kulturkamp om värderingar och åsikter, genom litteratur, tidningar och musik. När vitmakt-musiken kring Skrewdriver och Rock Against Communism började sprida sig i Europa i mitten av 80-talet, fick den fotfäste i dessa nyfascistiska kulturkretsar. 1986 bildades den första politiska skinheadsorganisationen, Veneto Fronte Skinhead, som en italiensk förgrening till RAC. Till skillnad från 70-talets nyfascism fick rasismen en mycket större roll under 80-talets rörelse: våldet riktades inte längre mot vänstern utan mot invandrare. Medan vit makt-rörelsen växte fram åren 1987-1992 ökade också antalet åtal för rasistiska brott och larmrapporterna om rasistiskt våld. 1991 organiserade Veneto Fronte Skinhead en stor vitmakt-festival, Ritorno a Camelot (Tillbaka till Camelot) i orten Bassano del Grappa, med representanter från alla naziskinsgrupperingar i Italien, som Azione Skinhead från Milano och Movimento Politico från Rom. Under festivalen bildades den landsomfattande organisationen Base Autonoma, ”för faderlandet, socialisering och antagonism”, som kom att bli den första samlande nyfascistiska organisationen sedan 70-talet, med 2000-3000 medlemmar. Organisationen kom dock inte att bli långvarig. I december 1992 genomdrevs Mancino-lagen, enligt vilken hets mot folkgrupp blev en brottslig handling. Under ”Operation Runa” 1993 gjorde polisen tillslag, upplöste och kriminaliserade Base Autonoma, Movimento Politico och Azione Skinhead. Den enda organisationen som klarade sig var Veneto Fronte Skinhead, genom att närma sig den officiella partipolitiken. VFS ingår sedan 1999 i partiet Movimento Sociale Fiamma Tricolore.

Den nya kraften

Roberto Fiore spenderade sin tid i exil väl. I London startade han tillsammans med Massimo Morsello, från NAR, företagskedjan Meeting point, som fick stor kommersiell framgång. I företagskoncernen kan Fiore räkna in en restaurangkedja, italienska matbutiker, språkskolor och 1300 lägenheter. Fiore och Morsello höll den politiska lågan vid liv genom att driva organisationen International Third Position, och bygga upp ett kontaktnät i Europa. När så brottet för subversiv förening och väpnad grupp preskriberades 1997 återvände Fiore och Morsello till Italien. Där var landet redo för en ny organisation. Sångare Francesco Pallottino i bandet Intolleranza hade förberett marken och knutit till sig många av medlemmarna från de kriminaliserade organisationerna Movimento Politico och Base Autonoma, samt lyckades locka över hela lokalavdelningar av Fiamma Tricolore, att gå in i deras nya projekt: Forza Nuova, bildat i september 1997. Forza Nuova var Fiores försök att återskapa Terza Posizione, utifrån Järngardets organisationsmodell. Organisationen förespråkar en ”nationellt återskapande”, ett återvändande till en mytiskt förborgerligt-, förindustriellt- och förkapitalistiskt samhälle. De bärande kampanjerna inriktas mot invandring, abort och kriminalitet. Fiore har försökt lära sig av Haiders valframgångar i Österrike, och lyfta globaliseringsfrågan som en central politisk fråga, oftast tolkad i konspirativa termer. Partiet försöker föra samman fascismens två strömningar: den katolska-traditionalistiska och sociala-antagonistiska. Uppvaktandet av konservativa kretsar kring katolska kyrkan har därför varit en viktig strategi för Forza Nuova. Internationellt samarbetar de tätt med spanska Falange och tyska NPD. Under slutet av 90-talet höll de även tät kontakt med Svenska motståndsrörelsen – en organisation som likt dem är uppbyggd utifrån inspiration från rumänska Järngardet.

Genom Fiores ekonomiska resurser har Forza Nuova kunnat erbjuda alla nya avdelningar startbidrag för att hjälpa dem att öppna lokala kontor, vilket bidragit till att sprida organisationen över hela Italien. Forza Nuova har idag lokalavdelningar i alla italienska regioner. Deras starkaste fäste finns i Veneto-regionen i nordöstra Italien.

Största valframgångar hade partiet när de kunde ingå i Alessandra Mussolinis valallians Alternativo Sociale mellan åren 2003-2006, innan Berlusconi införlivade sociala högern i Popolo della liberta. Men valet har alltid bara varit en arena för Forza Nuova att föra fram sin organisation och försöka få upp sina frågor på dagordningen. Likt Järngardet och Terza Posizione är deras bas i de utomparlamentariska aktiviteterna och provokationer. Deras mest kontroversiella aktion genomfördes 2000 mot Europride-marschen i Rom, då Forza Nuova genomförde motaktioner och motdemonstrationer i ett försök att väcka katolska världens stöd för sin sak under det kristna jubelåret. I december samma år genomförde en person nära stående Forza Nuova ett bombattentat mot den kommunistiska dagstidningen Il Manifesto, vilket fick Fiores stöd. 2003 genomfördes ännu en uppseendeväckande aktion när 24 medlemmar från Forza Nuova stormade en tv-studio och misshandlade ordföranden i Föreningen för italienska muslimer när han pratade i studion.

Tiderna må ha förändrats, men metoderna är de samma, som för Järngardet, som för Terza Posizione: marschera, provocera och konfrontera, för att få fram sin politik. I dagens Italien, med sin säkerhetsparanoia och ökande främlingsfientlighet, har de funnit sin legitimitet och rätt samhällsklimat att agera i. Så kan Roms borgmäster Alemanno förklara ”vänstervridningen på Universitetet” som hotet mot demokratin, i en konflikt Forza Nuova medvetet kunnat provocera fram.

Continue reading

Vem knegar i Lega Nords fabriker?

Postfascism, nyfascism och den sociala högern i Italien. Del III.

Ett märkligt replikskifte ägde rum veckorna efter det italienska valet i april. Den parlamentariska vänstern hade just utraderats helt, och den italienska arbetsgivarföreningen Confindustria var snabba att gripa tillfället och göra ett utspel om att det låga röstmässiga stödet för vänstern visade att fackföreningsrörelsen inte längre uttryckte arbetarnas intresse, utan bara var ett självbevarande politiskt ”kast”. Om arbetarklassen inte ens valde vänstern att representera dem i de parlamentariska församlingarna, menade de, kunde fackföreningarna inte heller längre ses som någon kollektiv representant för arbetarklassen eller motpart i avtalsförhandlingar. Confindustria förklarade därför att de kollektiva avtalsförhandlingarnas tid var förbi, och såg nu möjligheten att istället driva igenom individuella avtals- och löneförhandlingar utan facket som medierande instans. Mothugget kom från ett oväntat håll. Det parti som bemötte Confindustrias utspel och försvarade den fortsatta betydelsen av fackföreningar var det separatistiska högerpartiet Lega Nord. Lega Nord hade gjort ett rekordval och vidgat sin traditionella klassbas från småföretagare i Norditalien till att locka över arbetarröster. Insikten att en betydande del av fackföreningsrörelsens medlemmar nu röstade Lega, fick partiet att oroas över att direkt få dessa bortskrämda igen av arbetsgivarföreningen.

Gula fack

Lega är inte enda högerkraften som skördar framgång bland arbetarklassen. Även det gula facket Ugl, nära stående Allianza nazionale och startat av dess föregångare, fascistpartiet MSI, växer och är idag Italiens fjärde största fackförening. De har nu passerat det största basfacket, RdB-Cub.

På Pirelli i Milano, som alltid varit Cgil:s starkaste fäste, förlorade den lokala Cgil-klubben de fackliga valen till Ugl. Pirelli har länge setts som en av de ”rödaste” industrierna, med en lång historia av radikal arbetarkamp – den första fackliga baskommittén, Comitati unitari di base , Cub, bildades på Pirelli i slutet av 60-talet. Den nystartade Ugl-avdelningen på Pirelli startades av unga utbrytare ur Cgil, som var missnöjda med Cgil:s försämrade fackliga lokala självbestämmande i och med stödet till Prodiregeringens välfärdsavtal, som förhandlades fram med Confindustria och därigenom innehöll flera försämringar för facken. Det gula facket Ugl lovade centralt fackklubben större lokal autonomi, trots att även Ugl gett reformen sitt stöd. För bara två-tre år sedan hade sådana fackliga avhopp från Cgil för en ökad autonomi skett till basfacken.

– Vi måste inse att det inte längre finns en relation mellan arbetarklassen och att rösta vänster. Arbetaren isolerade är inte längre en klass, han är något annat – det är en individ som ersätter den horisontella solidariteten med en vertikal solidaritet, den med sina företagsledare, säger Dino Greco från Cgils riksledning till Il Manifesto i en kommentar om Lega Nords arbetarstöd.

Delar av den italienska arbetararistokratin på de stora industrierna i nord har övergivit en vänster som inte skyddar eller representerar dem, utan som bara tänker på ”bögar och negrer”. Lega Nord har istället lyckats nå dem genom ett långvarigt lokalarbete i territoriet. Lega Nords inbrytning i den norditalienska arbetarklassen gav partiet för första gången ett valgenombrott i regionen Emilia Romagna, det ”Röda Emilia” runt Bologna. Lega förklarade triumferande att nu hade den ”andra Berlinmuren” fallit.

– Vänstern är helt lösryckt från sin sociala sammansättning. Det räcker inte att säga att man representerar arbetet, man måste göra det i förhållandet till de sociala förhållandena och förutsättningarna, annars är det bara ett tomt antagande. Under dessa år är det bara la Lega som har gjort det. De har byggt upp en identitet kring plats och territorium istället för klass, en identitet som är exkluderande istället för vara inkluderande, säger Dino Greco från Cgil.

Regionernas sheriffer

Lega Nords starka regioner är Veneto och Lombardiet. I de städer där partiet fått kommunal majoritet och kunnat vinna borgmästarposten, har de utvecklat en stark betoning på lokalt självstyre, med kommunledare som starka ”despoter” som enväldigt styr sina städer och territorier, ”herrar i sitt eget hus” – något som fått motståndare att ironiskt kommit att benämna dem som ”sheriffer”.

Som parti är inte Lega Nord lätt att få grepp om, de innehåller många motstridiga tendenser och har flera gånger bytt politisk linje. De bildades 1989 som en sammanslagning av flera lokala rörelser med målsättningen att de norditalienska regionerna, som Lega kallar ”Padanien”, ska bryta sig loss från Italien. Syftet är att istället skapa en federal stat där de olika regionerna har autonomi och enbart betalar skatt till regionen – så att de rika regionerna i nord slipper betala för de fattigare regionerna i syd. Flera av de ledande politikerna har en vänsterbakgrund, partiledaren Umberto Bossi kommer från kommunistpartiet och Roberto Maroni från radikala vänstergruppen Democrazia Proletaria, medan andra drivande personer som Mario Borghezio kommer från extremhögern.

Lega Nord har från starten varit ett populistiskt parti, beskrivit sig som ”folkets röst”, att de är de enda som tagit tag i ”stigmatiserade frågor” och haft en tydlig anti-etablissemangslinje – att nord sugs ut och tvingas försörja etablissemanget i Rom, som inte ser till befolkningen i nords intresse. Den regionala kampen byggs kring en upphaussad ”identitet”, som tar både dramatiserande och mobiliserande former, där Lega Nord utmålas som nords befrielserörelse. I ett medialt utspel gick de 1996 ut med en symbolisk självständighetsdeklaration för Padanien, en symbolisk aktion som övergick i gatukonfrontationer mellan polisen och ”grönskjortorna” (le Camicie Verdi), Lega Nords funktionärskår (namnet är en medveten anspelning på fascisterna ”svartskjortorna”).

Från frihandel till protektionism

Till en början var Lega Nord ett strikt frihandelsinriktat parti. Partiet hade sin bas i nätverken av småföretagare i Veneto- och Lombardiet-regionen, den ”diffusa fabrik” som kommit att kallas ”Tredje Italien”, och som under 90-talets början lyftes fram som en mönstermodell i Europa för hur postfordistisk produktion skulle kunna se ut. Små specialiserade, lågteknologiska och ofta familjeägda fabriker, egenföretagare och entreprenörer kopplades samman genom flexibla nätverk och just-in-time-produktion till de större produktionsgrenarna. Just detta klasskikt såg under 90-talet frihandeln, nedmonterandet av handelstullar och en fri cirkulation som möjligheten och lösningen för sin ekonomiska situation. De vände sig emot skattenivåerna i nord och resursutjämningen, organiserade sig mot italienska statens subventioner av jordbruk och industrier i syd.

Dessa småföretagare drabbades hårt av den ekonomiska krisen. EUs östutvidgning, Turkiets ansökan om att få ansluta sig till den europeiska inre marknaden och Kinas öppnande av sin marknad och produktion innebar ett stort hot mot den norditalienska småskaliga produktionen. Lega Nord svängde därför under 2000-talet från frihandelsliberalism till protektionism, och började efterfråga just de åtgärder de kritiserat hos den italienska staten: subventioner och handelstullar. Likt många av de europeiska högerextrema populistpartierna skedde en svängning från nyliberal ekonomisk politik till en form av välfärdschauvinism, både av populistiska skäl och för att skydda sin egen ekonomiska situation. Så bisarrt nog blev en av de forna ”understödsmotståndarna” i Lega Nords stora politiska valfrågor att staten måste subventionera och betala underskottet för Milanos konkurshotade innerstadsflygplats Malpensa.

Vem knegar i Lega Nords fabriker?

Det är i detta ljus man måste se Lega Nords rasistiska utspel, det är hos få andra extremhögerpartier som rasismen skett så tydligt utifrån ekonomiska intressen som hos Lega. Medan hos övriga extremhögern antiinvandringskampanjerna främst riktats mot romer och islam, har Lega Nord kombinerat det med kampanjer mot Turkiet och Kina, de länder vars billiga produktion är det stora hotet mot Norditaliens småindustrier. Kampanjen mot Turkiets inträde i EU draperades i islamofobi och argument om det kulturella hotet mot Europa. De sociokulturella rasistiska argumenten, om invandring som hot mot kulturella särdrag och identitet, frågan om trygghet och säkerhet riktad mot ”invandrarbrott”, kombineras starkt med en välfärdschauvinistisk och socioekonomisk betoning, om invandringen som kostnad för samhället och ett hot mot sysselsättningen. Lega Nords mest spridda valaffisch inför vårens val bestod av bilden på en indianhövding och texten ”Indianerna stoppade inte invandringen – idag lever de i reservat”, samma som Sverigedemokraterna använde på 80-talet.

Lega Nord är nu tillsammans med Allianza nazionale pådrivande i att skapa en restriktivare flyktingpolitik, att försöka kriminalisera papperslösa migranter, bygga fler flyktingförvar och utvisa fler – även EU-medborgare från Östeuropa. Nya finansministern Tremonti förespråkar en ökad protektionism för att skydda den italienska produktionen. Italiens gränser ska stängas och skyddas. Men kommer den rasistiska och konservativa högern kunna rädda den italienska produktionen undan den nyliberala ekonomiska politiken och en globaliserad marknad på det sättet? Var ska de norditalienska småföretagens varor exporteras? Och framför allt, vem ska jobba i deras fabriker när de bedriver sin inskärpning av migrationspolitiken?

I Lega Nord kan samma person som sätter upp sin affisch om indianreservat på väggen, exploatera papperslösa i sin fabrik. Om ”säkerhetspolitiken” nu leder till att papperslösa migranter och östeuropeiska gästarbetare sparkas ut ur fabriker och byggsektorn, kommer det till slut leda till svåra problem för företagarna. Bara i Milano efterfrågas 70 000 byggnadsarbetare de närmaste två åren. Byggbranschen består av små byggföretag, småföretagen kan konkurrera genom att de betalar lägre löner och pga de anställer svart. Runt en miljon i Italien arbetar i en sektor med ”hushållsnära tjänster” i hemmet, men bara 300 000 är anställda. I Padua är 10% av arbetsstyrkan invandrare, och de jobbar just i småföretagen. För här har vi den andra sidan av ”tredje Italien”, det är en postfordistisk produktion baserad på en lågutbildad arbetsstyrka, ofta migrantarbete, som gör småföretagande och småentreprenaden möjliga. Nationalismen eller regionalismen kan inte låtsas bort att världen är gränslös vad gäller ekonomiska och mänskliga flöden. En försvagad klasstruktur försvarar sig själv, men förvärrar samtidigt sina problem.

Tillbaka till familjen?

Högerns svårigheter att lösa de ekonomiska problemen återspeglar sig även i deras sociokulturella politik. Lega Nord, Allianza Nazionale och kristdemokrater fick ett stort utrymme i valdebatten, i att försvara ett återvändande till ”traditionella värderingar”, skyddande av ”livet” och ett ”uppvärderande” av familjen. Men kan man prata om det som en nymoralism, när samtidigt den kristdemokratiska partiledaren Casini är skild, Berlusconi är skild och öppen med sina ”affärer” även vad gäller privatlivet och ledaren för abortmotståndslistan Ferrara avslöjade att det gjorts abort tre gånger i hans egna relationer. Återgången till ”traditionella katolska värderingar” fyller snarare funktionen att dölja och lappa igen några av den nyliberala politikens skador och problem än att vara moralisk. Fler och fler kvinnor blir hemmafruar igen, och med färre kvinnor på arbetsmarknaden minskar arbetslösheten. Men männens löner ökar inte i motsvarande grad, så familjerna får klara sig på mindre resurser. ”Ungdomar” bor hemma längre och längre i åldrarna, på grund av svårigheten att hitta stabil inkomst på en prekär arbetsmarknad – och kan därigenom inte skaffa egen bostad. Den inskränkta aborträtten leder till svagare position för kvinnor och en vikt att stärka släktbanden och familjen som ekonomisk institution. I bristen på en utbyggd välfärdsmodell blir familjen den institution för högern som tillfälligt kan lindra och dölja de svåra ekonomiska problemen.

Lega Nord skapade Berlusconis valseger genom att locka över arbetarröster från vänstern. De adresserade en oro som finns bland italienska arbetare, genom att lyfta fram familjen, territoriet och säkerheten som lösningar. Men frågan är vad som kommer ske när dessa arbetare ser att lösningarna i längden riskerar att förvärra deras situation snarare än att lösa den. Hela vänstern är nu utomparlamentarisk, står på gatorna och försöker återuppta en förankring i klassen, utan några medierande politiker i parlamenten. Det kommer att bli en explosiv händelseutveckling de närmaste åren i Italien.

Continue reading

Det minimala steget från medborgargarde till lynchmobb

Postfascism, nyfascism och den sociala högern i Italien. Del II

Brinnande romerläger, koordinerade polisrazzior mot invandrare, patrullerande medborgargarden och nynazistiskt gatuvåld. Och det har bara gått en månad sedan högern vann valet i Italien. Är detta ”säkerheten” de utlovat?

Natten till första maj sparkades den 19 år gamla Nicola Tommasoli till döds av en grupp unga fotbollshuliganer och nynazister i Verona. Veronas borgmästare Flavio Tossi, från Lega Nord, var snabbt ute och tonade ned händelsen, och uppmanade vänstern att inte ”politisera” frågan, att det enbart var en enskild händelse? Men hur kan man blunda för det sammanhang misshandeln skedde i, hur kan man undvika att se sambanden?

Verona är en av de städer som drabbats hårdast av fascistiskt våld, med ett dussintal grova nyfascistiska attacker de senaste åren. På fotbollsläktarna har fascister fått agera fritt bland laget Veronas supporters Hellas och kunnat använda fascistiska symboler utan reaktioner. Istället för att motverka dessa rörelser har Tossi sett till att hålla en bra kontakt med dem, och istället försökt tona ner Veronas antifascistiska historia. Som kommunens representant till kommittén för det historiska partisanmotståndet som befriade Verona utsåg Tossi Andrea Miglioranzi från Fiamma Tricolore, som spelar i vitmaktbandet Gesta Bellica och har en bakgrund i den våldsamma nyfascistiska organisationen Veneto Front Skinhead. Den 25 april, på befrielsedagen, motverkade Tossi kommitténs traditionella antifascistisak minnesstund och hindrade en demonstration med 5 000 migranter som protesterade mot den politiska hetsen mot dem att ta sig in till stadens stora torg Piazza Bra. Just Piazza Bra har blivit en symbol för Tossis politik mot migranterna i staden. Borgmästaren har lyckats införa speciallagar där för att få bort gatuförsäljarna, som oftast har invandrarbakgrund, från torget där stadens stora sevärdhet, den antika romerska arenan ligger.

Medborgargarden

Flavio Tossi var en av de politiker som drivit frågan om ”säkerhet” hårdast. För att göra staden ”säkrare” har Tossi uppmanat frivilligorganisationer att hjälpa till att patrullera stan, att bilda av medborgargarden, så kallade ”ronde”.

”Man måste erkänna att det existerar en speciell kulturell, social och politisk modell i Verona. Det är ett samhällsklimat som inte kommit från ingenstans, utan som är en frukt av de högerkrafter som styr staden och regionen Veneto generellt. Det innebär att underblåsa vissa budskap genom medborgargarden och patrulleringarna, säkerheten som den enda politiska frågan och synen på att vara självsmäktiga herrar över området. Men det är even en kultur mot allt som avviker, ett sökande efter syndabockar, en hierarki som pekar ut någon som underlägsen i varje bemärkelse”.

Det säger Paolo Ferrero, före detta minister för ”samhällssolidaritet” i Prodiregeringen till Il Manifesto. Ferraro, som är utpekad som möjlig ny ledare för Partito Rifondazione Communista, påpekar Lega Nord-ideologin om att se sina kommuner som ”fort” som ska skyddas mot inkräktare, underblåser en oro som till slut skapar sina barbarer på insidan av fortet. Den oro över framtiden och osäkra arbetsmarknaden i Italien har i den rätt välbärgade venetoregionen gett Lega Nord en kraftig medvind, eftersom de kunnat peka på några syndabockar, några att peka ut som ansvariga för problemet och marginalisera. I diskursen om säkerhet skapas alltid ett svar om vilka det är som hotar säkerheten, vilka som bryter mot normaliteten och måste stötas ut för att skapa trygghet.

Det är inte bara i Verona som Lega Nord satsar på medborgargarden och mobiliseringar inom civilsamhället. Allianza nazional och Lega håller på att införa garden i flera städer i Venetoregionen. I Padua driver de båda partierna parallellt med kvällspatruleringen ”mot kriminalitet” i centrum en namninsamling för att motverka öppnandet av en moské, som de menar skulle ”dra till sig kriminalitet”. Den hätska stämningen och populistiska utspelen mot muslimer och moskeplanerna har väckt stor oro bland muslimerna i Padua.

Mordbränder

Förutom muslimer så är den grupp som nu drabbas hårdast romer. Natten mellan 14-15 maj angrep en stor folksamling romlägret i Ponticello, Neapel. Pogromen var kulmen på en veckas angrepp, där ungdomar nattetid kört förbi och attackerat vagnarna med järnrör och brandbomber. Angreppen ska ha orsakats av ett rykte om att en 16 årig tjej från romlägret skulle ha försökt kidnappa ett barn. Enligt flera tidningar låg den lokala maffian, camorran, bakom attackerna. Poliser och brandmän tvingades natten till 15 maj evakuera 450 personer med 40 barn, för att förflytta dem till hemlig plats som skydd mot fortsatta övergrepp.

Hetsen mot romer tog fart under hösten och utvecklades till en moralpanik i Italien med ramaskrik på hårdare tag och tvångsåtgärder, efter att en rom våldtagit och mördat en kvinna i Rom. Prodi genomdrev snabbt en undantagslag som gjorde det möjligt att utvisa migranter från andra EU-länder, minska de rättsliga möjligheterna att överklaga utvisningarna och göra det möjligt att placera EU-medborgare i flyktingförvar. Med Silvio Berlusconis valseger den 13 april och Gianni Alemanno, ledaren av destra sociale inom Allianza nazionale, som ny borgmästare i Rom, har hetsen mot romer trappats upp ytterligare ett snäpp. I Milano har tillsatts en specialkommissarie för att handskas med ”romfrågan”, och i Rom har Alemanno gått ut med att han ska börja flytta på de 85 ”otillåtna” lägren med romer och rensa upp även i de 28 godkända lägren. Högern i Rom diskuterar även att dra in resurserna till frivilligorganisationer och kyrkor för skolverksamhet i lägren för de 2 000 barn som bor där. Diskussioner om romers ”brottslighet” har fått en enormt upphausad roll i media det senaste halvåret, och mängder av fördomar och felaktigheter cirkulerar. Romer benämns konstant som rumäner i nyheterna. Det lever kvar en förlegad bild av att alla romer är nomader som vill och väljer att bo i lägren. Men många av de nomadiska romerna har befunnit sig i generationer i Italien och är italienska medborgare. De som klumpas samman under beteckningen ”rumäner” är istället de romer som flydde från inbördeskriget i Jugoslavien under 90-talet och där lägren var tänkta som permanenta övergående lösningar. Flera av lägren består också av rumäner, albaner och personer från Kosovo, som säsongsarbetar i Italien och därför bara har permanenta boenden, för att sedan återvända till sina hemländer.
De senaste dagarna har många varnande röster höjts från skiljda håll som svensken Thomas Hammarberg, kommisarie för mänskliga rättigheter för Europarådet, spanska vice premiärministern Maria Teresa Fernandez de la Vega, och internationella antirasistiska NGO:n United, som varnat för att italienska politiker spär på och uttrycker rasistiska fördomar mot romer.
Statliga tillslag

Berlusconiregeringens första åtgärder sedan den tillträdde efter valsegern 13 april har varit inriktade på att skärpa flyktingpolitiken ytterligare. En åtgärde högern försöker genomdriva är att göra den papperslösa och tillståndslösa invandringen brottslig i sig, vilket skulle strida mot FNs konvention för mänskliga rättigheter. De flesta pappers- och tillståndslösa invandrare i Italien är folk som förlorat sina uppehållstillstånd på grund av Bossi-Finilagarna, som innebär att migranter automatiskt förlorar sitt uppehållstillstånd om de blir arbetslösa. Tiden som papperslösa migranter kan placeras i flyktingförvar har nu utökats till 18 månader. Berlusconi har också diskuterat att undandra Italien från Schengenavtalet, för att kunna begränsa flyktingpolitiken även mot andra EU-medborgare och begränsa rörelsefriheten från unionen till Italien, en åtgärd framför allt riktad mot de nya medlemsländerna från fd Östeuropa.

På morgonen torsdagen den 15 maj, osmakligt nog morgonen efter pogromen mot rom-lägret i Neapel, genomfördes ett stort koordinerat tillslag över hela Italien riktad mot ”illegala” migranter och brottslighet kopplad till migranter. I 15 regioner genomförde polisen drev på offentliga platser, tågstationer och läger, kollade papper och genomsökte personer som befann sig där. 383 personer greps, varav 177 misstänkta för stöld, 111 för ”illegal invandring”, 92 för drogförsäljning och 3 för prostitution. 53 invandrare utvisades direkt och 65 skickades till flyktingförvar. Tidningarna rubricerade polisaktionen som en ”upprensningsaktion” och aktionen motiverades och försvarades av Allianza nazionales ledare Bossi: ”Folk begär säkerhet från oss och vi måste ge det till dem”.

Samhällsklimatet har hårdnat enormt på kort tid i Italien. Säkerheten som ideologi har snabbt visat sin mest auktoritära sida: i begreppet säkerhet ligger implicit att det finns ett hot någonstans ifrån, några personer (läs migranter) är skyldiga för otryggheten och att det hotet går att avvärja med uteslutningar, marginaliseringar, patrulleringar och upprensningar. Polistrakasserierna, politikernas utspel och lagskärpningar, nazistiska gatuvåldet, de anti-romska lynchmobbarna eller medborgargardena delar här samma ideologiska grund. Så börjas en fascistisering av samhället, mitt framför våra ögon, där de universella rättigheterna sätts på undantag och vilkoras.

Continue reading

När Berlusconi öppnade dörren för fascismen

Postfascism, nyfascism och den sociala högern i Italien. Del I

Ett öronbedövande jubel steg mot ledarna på scenen. Två miljoner personer hade samlats på piazza San Giovanni i Rom och hörsammat oppositionsledaren Silvio Berlusconis uppmaning att genomföra en kraftfull manifestation mot Romano Prodis centervänster-regering. Knappt ett år efter valförlusten hade Berlusconi lyckats stärka sin centerhögeropposition, Casa della libertà, Frihetens hus. Högerkristdemokraterna, Lega Nord och Allianza nazionale, hade stått på scenen bredvid honom förut, regerat med honom. Det nya vid denna manifestation var de mindre partier han nu lyckats ansluta till Casa della Libertà, och som steg upp på scenen bredvid honom. Där ställde sig Luca Romagnoli från Movimento sociale – Fiamma tricolore och Alessandra Mussolini, Benito Mussolinis barnbarn, från valalliansen Alternativa sociale. Två partier från den yttersta extremhögern, utbrytare ur postfascistiska Allianza nazionale. Förändringen syntes inte bara på scenen. I manifestationen gick Blocco studentesco, gatuaktivisterna från Casa Pound och Forza Nuova, organisationer med rötter i 70-talets utomparlamentariska och terroristiska extremhöger, den så kallade tredje positionen, med uppsträckta högerarmar.

Gatorna den 2 december 2006 tillhörde extremhögern. Med den manifestationen bröts ett tabu i den italienska republiken baserad på en antifascistisk konstitution, nyfascistiska organisationer släpptes in i samhällsdebatten igen. Vad spelade Berlusconi för roll i detta?

Fascismen – två rörelser

För att förstå italienska extremhögern måste man se att italienska fascismen historiskt aldrig varit en enhetlig rörelse. Redan 20-talets fascism var en kombination av två strömningar, en konservativt reaktionär strömning och en radikalt socialt antagonistisk. Olika delar av den fascistiska rörelsen betonade progressiv utveckling eller reaktionär traditionalism, sekulariserad antikyrklighet eller katolicism, industrialisering eller landsbygdsvurm, uppbyggandet av en välfärdsstat eller värnande om storindustrin, utomparlamentarisk mobiliserande rörelse eller statsparti, ”squadrismens” direkta aktion eller värnandet om ”lag och ordning”. Även under den nazistiska ockupationen under andra världskrigets slutskede fanns i Salòrepubliken ett starkt socialt drag, med en betydande falang inom fascistpartiet som drev en linje baserad på korporativism, socialisering och bekämpande av ränta och ocker – utifrån förslag från bland annat poeten Ezra Pound.

Denna uppdelning, i en konservativ höger och en social höger, inom fascismen fortsatte vara betydelsefull även inom efterkrigstidens reorganiserade post- och nyfascistiska partier i Italien. Den sociala strömningen inspirerad av Salò kom att kallas för ”destra sociale”, den sociala högern, eller – paradoxalt nog – den nationella vänstern.

Från social höger till terrorism

Vid bildandet av italienska fascistpartiets efterföljare, Movimento Sociale Italiano (MSI), efter andra världskriget var den konservativa högern i majoritet. Men i partiet fanns också den sociala högern samlades kring Pino Rauti. Med honom bröt de sig ur MSI och bildade istället Ordine Nuove 1956, den organisation som blev grogrunden för en våg av nyfascistisk terror på 60-talet och tidiga sjuttiotalet, med den så kallade ”spänningens strategi”. Organisationen kriminaliserades och upplöstes 1973, anklagad för att försöka återupprätta fascistpartiet, Partito Nazionale Fascista. Ordine Nuove gick under jorden och blev Ordine Nero, misstänkta för flera bombdåd under sjuttiotalet. Pino Rauti hade då redan lämnat organisationen och återvänt till MSI.

Den tredje vägen

I och med att den konservativa högern hade greppet om MSI, bildade den sociala högern under 60- och 70-talet ofta nya organisationer och minipartier utanför MSI. Redan Ordine Nuove försökte förnya den sociala högern genom att positionera sig som en ny tredje väg, bortom västvärldens kapitalism och östblockets statssocialism, genom att börja läsa Mao och stödja befrielserörelser i tredje världen. Idéerna fick fäste inom italienska studentextremhögern under 70-talet och inspirerade Gabriele Adinolfi och Roberto Fiore att bilda organisationen Terza posizione, tredje positionen. Tredje positionen förde vidare sociala högern och Salòrepublikens frågor, korporativism, kamp mot ocker och ränta samt krav på socialiseringar. Deras slagord var “Né fronte rosso, né reazione, Terza Posizione!” (Varken röd front eller reaktion, Tredje positionen!). Det är denna organisation som dagens nyfascistiska grupperingar hämtar sin inspiration ifrån. Den öppna rörelsen Tredje positionen hade en underjordisk gren som kom att allt mer närma sig terroristiska Nuclei Armati Rivoluzionario, NAR. Efter Bolognamassakern 1980, då en bomb på tågstationen dödade 85 människor och skadade hundratals, greps flera av medlemmarna från NAR och Tredje positionen, och dess ledning gick i landsflykt till London.

I slutet av 90-talet återvände Roberto Fiore och Gabriele Adinolfi från sin exil i London och återupptog verksamheten. Fiore grundade 1997 organisationen Forza Nuova utifrån det rumänska protonazistiska Järngardets organisationsmodell och ideologi – precis som nazistorganisationen Svenska motståndsrörelsen samtidigt gjorde i Sverige. Adinolfi blev teoretisk inspiratör och ideolog i Rom för en ny våg av utomparlamentarisk extremhöger under 2000-talets början, som kopierade den autonoma vänsterns organisationsformer och började ockupera hus, de högerversioner av sociala center som de själva kallade Occupazione Non-Conformista, ONC, nonkonformistiska ockupationer. Den kändaste och inflytelserikaste ONC är Casa Pound i området Latina, i närheten av Roms tågstation Termini. Både Casa Pound och Forza Nuova ser sig som dagens arvtagare till Tredje positionen, och blandar på samma sätt en social kamp med våldsamma gatukonfrontationer.

Berluscino värvar den konservativa högern

I och med det hårdnade samhällsklimat som skapades av den nyfascistiska terrorismen på 70-talet och den statliga repressionen mot den utomparlamentariska extremhögern under 80-talet, återvände den sociala högern in i MSI, där den återigen samlades som tendens kring Pino Rauti.

Italiensk efterkrigspolitik dominerades av en bipolär politik med två stora partier, kristdemokraterna och italienska kommunistpartiet, en polarisering och blockindelning som inte lämnade något väljarutrymme för andra partier. Men med de stora korruptionsskandalerna i början av 90-talet kollapsade båda dessa partier och öppnade upp ett helt nytt fält för nya partier. Ur delar av kristdemokraterna och företagskretsarna kring mediamagnaten Silvio Berlusconi bildades Forza Italia. Berlusconi försökte skapa en stark högerpol, genom att omedelbart börja bygga upp en valallians och förhandla med både MSI och Lega Nord för att knyta dem till sig. För MSI innebar detta möjligheten att bryta sig ur isoleringen och omskapas till ett rumsrent konservativt parti. Under Gianfranco Finis ledning omstöptes de till det nationalkonsertiva Allianza nazionale och gick in i valsamarbetet med Forza Italia. Med samarbetet med postfascisterna fick Berlusconi ryggen fri åt höger och fångade upp alla de väljarna som befunnit sig utanför kristdemokraterna på yttersta högerkanten.

Trots att valalliansen vann valet 1994 och förde fram MSI/AN till makten, sågs inte Finis omvandling av partiet med blida ögon av den sociala högern inom partiet och ledde till många splittringar och utbrytningar. Direkt efter partiomvandlingen till Allianza nazionale vid kongressen 1995, bröt sig delar av den sociala högern kring Rauti ut och bildade Movimento Sociale – Fiamma Tricolore. Ytterligare en större utbrytning skedde 2003 när Fini besökte Israel och där offentligt tog avstånd från fascismen och framförde en ursäkt för raslagarna under fascismen. Det fick Alessandra Mussolini att hoppa av AN och istället grunda Azione Sociale.

Gemensam vallista för extremhögern

Mellan åren 2003 och 2006 började Alessandra Mussolini samla den splittrade sociala extremhögern till en gemensam vallista, Alternativo Sociale. I samarbetet ingick förutom Mussolinis Azione Sociale, Fiamma Tricolore, där nu Luca Romagnoli tagit över ledarskapet och Roberto Fiores Forza Nuova. Romagnoli hade radikaliserat Rautis parti genom att öppna upp det för den nyfascistiska ONC-rörelsen. Aktivisterna från Casa Pound byggde upp Fiamma Tricolores studentorganisation, Blocco Studentesco, och utgjorde en betydande del av partiet. Vallistan Alternativo Sociale fick aldrig mer än några kommunala mandat, men lyckades få in representanter i Europaparlamentet och blir dessutom ett tydligt inslag i gatubilden.

Berlusconi värvar sociala högern

Med Prodis olivkoalition och centervänsterns på väg mot seger i valet våren 2006 försökte Berlusconi stärka Casa della Libertà och centerhögern, göra om sitt grepp från 1994 genom att bjuda in extremhögern för att även täcka in de yttersta högerväljarna. Som ett led i detta inledde därför Berlusconi i februari en förhandling om att införliva Mussolinis Azione Sociale, Romagnolis Fiamma Tricolore och Pino Rautis nystartade Movimento Idea Sociale i Casa della Libertà. Den postfascistiska konservativa högern var ju redan införlivad i Berlusconis projekt, men att införliva den radikalare sociala högern var ett känsligare projekt – i och med deras täta kopplingar till de nyfascistiska aktivistgrupperna och ex-terroristerna. Den sociala högern erbjöds valbara platser på CdLs listor, men med villkoret att de såg till att hålla de kändaste tidigare terrormisstänkta nyfascisterna, de så kallade ”impresentabile” (opresenterbara) såsom Roberto Fiore, utanför vallistorna. Rauti drog sig ur CdL på grund av samarbetssvårigheter och nya rättsprocesser mot honom om 70-talsterrorismen, men Fiamma Tricolore och Azione Sociale deltog på Berlusconis sida. Centerhögern förlorade valet, men porten för extremhögern hade nu öppnats. På den stora oppositionsdemonstrationen 2 december 2006 kunde därför nyfascisterna Alessandra Mussolini och Luca Romagnoli stå sida vid sida med Berlusconi och postfascisten Gianfranco Fini på scenen och hälsa deltagarna, medan Casa Pound/Blocco Studentesco och Forza Nuova stod med fanor och organisationsblock i folkmassan.

(Skulle man göra en liknelse till svenska förhållanden, så är det som om Fredrik Reinfeldt för att vinna mot socialdemokraterna först bjöd in sverigedemokraterna att gå med i Alliansen, och sedan även nationaldemokraterna, väl medveten om att han då skulle få de dubbelorganiserade medlemmarna från de fria nationalisterna/Info-14 och Svenska motståndsrörelsen i en aktionsallians med sig på köpet).

De innan för, de utanför

Samarbetet med Berlusconi och sociala höger, hindrade dem inte från att samtidigt fortsätta sitt arbete med de nyfascistiska aktivistgrupperna. Vallistan Alternativo Sociale fick istället ombildas till en ”aktionspakt” mellan MIS, AS och Forza Nuova. När Prodiregeringen föll i januari 2008, det stod klart att det skulle bli omval och Berlusconi ombildade valalliansen Casa della Libertà till partiet Popola della Libertà (PdL), Frihetens folk, lämnade dock Alessandra Mussolinis Azione Sociale aktionspakten för att helt gå upp i det nya partiet. ”Aktionspakten” mellan extremhögerpartierna upplöses.

Fiamma Tricolore skapade en ny gemensam vallista med Franscesco Storaces nybildade parti La Destra. Storace tillhörde sociala högern inom Allianza nazionale, var president för Lazioregionen mellan 2000-2006 och satt som hälsominister i Berlusconis regering. Sommaren 2007 lämnade han AN och bildar istället La Destra. I Rom ställde Casa Pounds talesperson Gianluca Iannone upp som Fiamma Tricolores kandidat. Forza Nuova bildade i sin tur en gemensam vallista med Rautis Movimento Idea Sociale, och Roberto Fiore kunde ta Alessandra Mussolinis plats i Europaparlamentet, som hon var tvungen att lämna när hon kandiderade för PdL.

I valet i april vann PdL, mycket tack vare Lega Nords stora valframgångar. I kommunalvalen i Rom, som hölls i anslutning till riksdagsvalet, valdes postfascisten Gianni Alemanno från sociala högern-strömningen i Allianza Nazionale till ny borgmästare för Rom. Uppdelandet i två stora partier, PdL mot Partito democratico, missgynnade däremot de små partierna och extremhögerns vallistor fick få röster: Forza Nuova – MIS fick 0,29% av rösterna, medan La Destra – Fiamma Tricolore fick 2, 42%. Men det de förlorat i röster hade de nu vunnit i legitimitet. Extremgrupperna gavs mycket tv-tid, fick delta i partiledardebatter och hålla valtorgmöten bland de andra partierna. Och framför allt går de framåt bland unga väljare. Fiamma Tricolores skolorganisation, Casa Pound-skapade Blocco Studentesco fick över 20% av rösterna i skolvalen.

Misskrediteringen av antifascismen

Berlusconis öppnande av porten för post- och nyfascister till offentligheten, skedde parallellt med en annan process: ett nedvärderande av antifascismen som italiensk överideologi. De senaste åren har det pågått en intensiv högerdebatt där man börjat kritisera det katolska och kommunistiska partisanmotståndet mot fascismen, relativisera fascismen genom att hävda att även italienska och jugoslaviska partisanerna begick förbrytelser mot fascisterna under inbördeskriget, samt kräva återupprättelse och minneshögtider för fallna fascister. När antifascismen inte relativiseras, så betraktas den istället som ett avslutat fenomen. Vanligen brukar 25 april, den dagens Italien befriades från fascismen, firas över hela landet som en stor helgdag. Men med den nya högerregeringen tonades dagens betydelse ner och omtolkades.

Gianfranco Fini från Allianza Nazionale tilldelades posten som ny talman för kammaren i parlamentet. I sitt inledningstal tog han upp vikten av att fira 25 april, men som ”frihetens dag” och betonade att hoten mot friheten idag inte kom från ”totalitära ideologier” (läs: fascism och kommunism), eftersom dessa ”antidemokratiska ideologier” var historiska fenomen som ”begravdes med 1900-talet” – idag är det istället andra hot mot friheten som måste uppmärksammas: ”kulturrelativismen” (läs: hotet mot traditionella värderingar som familj, kyrka och lydnad), bristande respekt för staten och lagen, samt synsättet att ”frihet skulle vara en tillgång till fulla rättigheter och total frånvaro av skyldigheter”.

Continue reading

Säkert! För vem?

Imorgon är det nyval i Italien. Den här valkampanjens stora valfråga har varit ”säkerhet”. Alla partier har försökt med en överbudspolitik om vem som kan garantera mest trygghet och säkerhet för italienarna, lova mest resurser till poliser och väktare, lova att slänga ut ”kriminella invandrare”. Finns det någon mer förrädisk och undflyende fråga?

Vänsterpartiet Rifondazione Comunistas partiledare Bertinotti har en poäng, när han beskriver ”säkerhetsdiskursen” som högerns svar på det problem som de själva skapat. Utförsäljningar, privatiseringar av offentliga sektorn, nedbrytandet av lokalsamhällena, ökade osäkerheten på arbetsmarknaden, marknadspriser på bostadsmarknaden – som svar på hela den osäkra livssituation detta skapat finns för högern bara att garantera en artificiell säkerhet genom att lova fler väktare och poliser, fler speciallagar och hårdare straff.

Men tyvärr speglar frågans uppseglande även vänsterns misslyckande, både den parlamentariska och utomparlamentariska, speciellt i dess kampanjer mot osäkra anställningar och prekarisering, för upprättandet av nya sociala skyddsnät. Den stora gemensamma oppositionsrörelse, som flöt samman med globaliseringsrörelsen och antikrigsprotesterna, mot Berlusconiregeringen och hans nyliberala politik, bröt samman när den väl kom till makten. Prodis centervänstern fortsatte bedriva en snarlik ekonomisk politik och valde att upprätta nya Natobaser på italiensk mark – samtidigt som vänsterfalangen i regeringskoalitionen bedrev protester mot prekariseringen.

I varje valdebatt nu nämns ”sicurezza” och ”precariato” omväxlande. Till och med påven varnar i sina tal, mellan angreppen på aborträtten och försvaren av kärnfamiljen, för den prekära, osäkra tillvaron. Kanske öppnade själva begreppet för det? Glidningen har de senaste året skett från att tala om osäkerheten på arbetsmarknaden till säkerheten i samhället. Med ett judokast vändes diskussionen till sin reaktionära motsats, en högervåg för nya repressiva statliga åtgärder.

Tyvärr bidrog även utomparlamentariska vänstern till att göra denna vändning möjlig. Många av aktivisterna kring de sociala centren befinner sig själva i en prekär tillvaro, rör sig mellan arbeten, studier och arbetslöshet, har svårighet att få tag på bostad, och när frågan väcktes av rörelsen som samlande problemställning så var det en angelägen fråga, en första personens politik. Men rörelsen hade svårt att omforma den till varaktiga praktiker. Dess mest visuella uttryck blev EuroMayday-demonstrationerna på första maj och San precario-manifestationerna under Allahelgonahelgen, kommunikativa manifestationer där frågan om prekariseringen lyftes på dagordningen. Men sedan?

Sandro Mezzadra och Gigi Roggero tar självkritiskt upp frågan i en artikel i Turbulence:

”Ta till exempel EuroMayDay, vars betydelse och nyskapande kraft vi redan har belyst. EuroMayDay lyckades däremot inte gå bortom ett expressivt och tydligt förslag angående frågan om självrepresentation för ”prekariatet” på en europeisk nivå. Den formade i första hand en sorts nav genom vilken explosiva bilder förmedlades och där olika parader möttes. Kort sagt, EuroMayDay lyckades inte att ge upphov till gemensamma organisations och praktikformer, och därigenom bli en igångsättare, motor och katalysator för en ny konfliktualitet och en politisk praktik bortom den samtidigt synliga och olösta representationens kris.”

Till skillnad från diskussionen om vår osäkra situation, en materiell osäkerhet genom svårigheten att få uppehållstillstånd, bostad, varaktig inkomst osv, så har säkerhetsdiskussionen alltid syndabockar, som folket ska mobiliseras mot eller känna sig hotade ifrån. I november 2007 dog den unga kvinnan Giovanna Reggiani i Rom, efter att ha torterats och dödats av en rumänsk man. Händelsen gav upphov till en våg av rasisiska utspel, från såväl högern som centervänstern, riktade mot rumäner. De fascistiska grupperingarna vinner nu mark, samtidigt som de rasistiska inslagen i valrörelsen blivit tydligare.

Men Giovanna Reggianis död gav också upphov till en betydligt intressantare reaktion, den positiva motkraft man kan se formera sig i italienska samhället idag. Den 26 november organiserades en manifestationen med 100 000 kvinnor, för att protestera mot våldet mot kvinnor. Manifestationen organiserades autonomt utan någon inblandning av vänsterpartierna, och de manliga riksdagspolitikerna förbjöds att tala. För första gången på länge började autonoma feministiska initiativ börja bedriva ett närmare samarbete igen. Ytterligare en händelse visade på det brådskande behovet av en ny kvinnorörelse. Den 14 februari 2008 stormade polisen efter ett anonymt tips ett sjukhus i Neapel. En kvinna förhördes om en abort, vilken vecka det skett i och polisen beslagtog det aborterade fostret för undersökning. Den populistiske högerpolitikern Giuliano Ferrara och ”Rörelsen för livet” bildade direkt en vallista för dra in aborträtten, en ”säkerhetsåtgärd” för att ”skydda fostret” och skrota abortlagen, lag 194. Förslaget väckte stort stöd från Vatikanen, där nya påven Ratzinger börjat allt mer aktivt utnyttja kyrkans makt för att intervenera i dagspolitiken i Italien. Dagarna efter gick tusentals kvinnor ut på gatorna för att demonstrera mot detta tillslag och påvisa det allvarliga i situationen. Abortlagen kom tillstånd 1978, efter en långvarig masskamp från 60- och 70-talets feministiska organisationer.

Den nya kvinnorörelsen ställde frågan om säkerhet på sin spets – säkerhet för vem? Säkerhet som innebär en ökad kontroll över kvinnors kroppar? Ökade illegala aborter med dödlig utgång för gravida kvinnor? Prodis rasistiska säkerhetslagar riktade mot rumäner och andra migranter?

Den nya kvinnorörelsen beslöt att ta tillbaka 8 mars i år, som alltmer kommit att bli en ”mors dag”, en kapitalistisk festdag för att hylla ”kvinnan”. Istället gjorde man den till en kampdag, genom att återvända till 8 mars-dagens ursprung.

Vi känner nog alla i Sverige till att 8 mars, internationella kvinnodagen, instiftades på Clara Zetkins förslag på en internationell kommunistisk kvinnoträff på Folkets hus i Nörrebro 1910 – det hus som senare skulle bli känt som Ungdomshuset. Men varför hon valde 8 mars är inte lika känt: dagen firas till minne av de 140 arbeterskor som dödades på sitt arbete på fabriken Cotton i New York. Kvinnorna strejkade för bättre arbetsvillkor, men företagsledningen blockerade portarna ut från fabriken. När en eld bröt ut brändes de 140 strejkande kvinnorna inne. Det liberala våldet i praktiken.

I Italien såg kvinnorörelsen till att lyfta fram denna händelse, och koppla till den våg av olyckor med dödlig utgång som skett på arbetsplatser i år i Italien. Bara i år har 217 personer dött på sina osäkra arbetsplatser, 217 768 skadats och 5 444 blivit invalidiserade i arbetsplatsolyckor. Om man jämför med Irakkriget så har 3 520 italienska militärer förlorat livet sedan det bröt ut i april 2003. Under samma period, från april 2003 till april 2007, har 5 252 personer förlorat sina liv på italienska arbetsplatser. Det liberala våldet i praktiken.

I det fallet har ”säkerhetsdiskussionen” varit helt bortblåst inom italiensk media. Problemen individualiseras. Istället har man beskyllt arbetarna själva för att allt mer slarva på arbetet, att det beror på den ökande användningen av droger bland arbetare, arbetare som inte sover ordentligt och kommer trötta till jobbet. Direkta orsaker som högre arbetstempo, osäkra arbetsplatser, nedsparade skyddsåtgärder, eller indirekta som utbrändhet, bristande inflytande och alienation, sopas på så sätt under mattan.

Kvinnorörelsen valde att lyfta denna fråga och sträckte ut en hand till de spontana arbetarprotester som ägt rum i bland annat Turino mot den bristande arbetssäkerheten. Detta är en ljusglimt i denna dystra valrörelse. Och steg för steg börjar den utomparlamentariska vänstern att lära sig av sitt misstag att låta osäkra anställningar och prekarisering bara bli en fråga för politikerna, utan något som måste tillkämpas i daglig kamp och nya politiska praktiker. Projekten att organisera papperslösa migranter, som jag tidigare skrivit om här på bloggen, börjar få effekt. Gamla syndikalistiska fackliga praktiker putsas av och ny aktivism korsbefruktar facklig praktik. Så kunde basfacket Associazone Difesa Lavoratori, ADL, nyligen vinna en konflikt kring sparkade migrantarbetare i lagerbranschen mot fraktbolaget TNT efter månader av blockader. Det gör också att många sociala center börjat ställa sig kritiska till Euromayday-paraden i Milano och den breda fackliga förstamajkonserten i Rom, och istället diskuterar hur man bygger vidare på de konkreta arbetsplatskamperfarenheterna mot prekariseringen och säkerhetsbristerna på arbetet.

Nedräkningen har börjat – Snart öppnar ett nytt Ungdomshus i Köpenhamn

Allt handlar om styrkeförhållanden. Ungdomshusets kamp i Köpenhamn har blivit en viktig inspirationskälla och lektion för alla radikala aktivister i Europa. Den 1 juli öppnar nya Ungdomshuset portarna på Dortheavej 61, i Köpenhamns nordvästra kvarter. Måndagsmötet, ungdomshusetrörelsens högsta beslutande organ, beslöt på sitt möte 8 april att fortsätta förhandlingarna och ställa sig positiva till Dortheavej 61. Förhandlingarna handlar nu om praktiskt hur det ska gå tillväga, datumet för inflytt, 1 juli, är redan bestämt. En av Danmarks största ungdomsprotester har därmed gått segrande ur konflikten med Köpenhamns kommun och lyckats övervinna den danska ”normaliseringspolitiken”.

Konflikt och dialog

”Våld leder inte till resultat”, förklarade Köpenhamns borgmästare Ritt, efter en protestvåg brutit ut som svar på stormningen och vräkningen av Ungdomshuset 1 mars 2007. (Och då bortsåg hon givetvis från att vräkningen genomfördes med helikoptrar, insatstyrka och tårgasbombardemang. Det liberala våldet är ju inte våld, utan myndighetsutövning.). Därefter skulle ungdomshusetrörelsen bara vara en polisiär ordningsfråga. Men det var just genom en skicklig och väl avvägd balans mellan våld och dialog som ungdomshusrörelsen lyckades återfå ett Ungdomshus. Med stormningen av huset bröt Ritt all dialog med ungdomshusetrörelsen. De tre dagar av omfattande kravaller, som sedan upprepades vid flera tillfällen under våren och på hösten den 1 september, visade tydligt på kostnaden av angreppet på Ungdomshuset. Med de fredliga torsdagsdemonstrationerna däremot byggdes ett brett stöd upp för ett ungdomshus upp, och fler och fler grupperingar involverade sig. Ungdomshuset kom att bli en symbol för motståndet mot hela normaliseringsprocessen i Köpenhamn. Uthärdigheten, de ständiga inovationerna och nya allianserna gjorde att Ungdomshusetrörelsen inte svalnade eller minskade i styrka, som Ritt räknat med, utan istället ökade. Därigenom ökade även trycket från polisen, lokalbefolkningen i Nörrebro och handlarnas förening på politikerna att hitta en politisk lösning på det sociala problem kommunpolitikerna skapat, eftersom en polisiär lösning inte fungerade. Det samlade trycket på politikerna ökade att återgå till förhandlingsbordet och öppna dialogen igen, som Ritt sade var stängd för alltid. I det läget gjorde ungdomshuset-aktivisterna det geniala draget att organisera en massiv olydnadsdag, den så kallade G13, för att ta ett nytt ungdomshus, utifrån en strikt ickevåldskodex. Polisens försök att slå tillbaka olydnadsdagen genom övervåld och dränka varje fredlig sammankomst i tårgas, slog tillbaka mot dem. I det läget tvingades politikerna tillbaka till förhandlingsbordet och försöka hitta en politisk lösning. Denna dialog skulle givetvis aldrig öppnats utan hotet från kravallerna, generaliseringen av konflikten och erbjudandet om en öppning från ungdomshusetrörelsens sida. Ett halvårs förhandlingar har nu gett sitt resultat, den 1 juli öppnar nya Ungdomshuset, i ett likastort utrymme som det gamla huset.

Ungdomshusetfrågan skiljer sig inte från andra sociala eller fackliga kamper. Just fackliga konflikter är ju ett bra exempel, hur skulle fackföreningsrörelsen kunna genomföra förhandlingar och sluta avtal utan att ha strejkvapnet bakom ryggen, att kunna hota med konflikt. Varje social kraft behöver ha ett hotvärde för att ens kunna gå in i en förhandling. Och omvänt, vinster sker oftast inte genom en ren militans, utan skickligt utnyttjande av både konflikt och konsensus, tvång och dialog.

Öppnandet av ett europeiskt konfliktrum

En fantastisk sak med Ungdomshusetfrågan visade också hur Europa har blivit en självklar konfliktyta för sociala konflikter idag. Oavsett var de uppstår i Europa, sprids snabbt ett eko och en resonans uppstår i flera länder. Ungdomshuset blev direkt en europeisk angelägenhet, precis som CPE-protesterna och förortsrevolterna i Frankrike, universitetsprotesterna i Italien, Frankrike, Grekland och Tyskland, toppmötesprotesterna osv.

Här i Italien har Ungdomshusets kamp inspirerat bildandet av flera nya sociala center. Både det sociala centret Bruno i Trento och Crash i Bologna stormades i samma veva som ungdomshuset, men lyckades med god hjälp av den ökade uppmärksamheten kring Ungdomshuset skapa en stor lokal mobilisering och ta nya större och bättre hus i respektive städer, som idag är livaktiga sociala center med fullt med verksamhet. Även i Venedig, en av Italiens mest svårockuperade och turisttäta städer, med skyhöga hyres- och lokalpriser, öppnade ett nytt socialt center i oktober 2007. En grupp konstnärer och aktivister aktiva kring Biennalen höll i oktober en utställning, ”Lost in production”, på Magazzini del Sale, på en av Venedigs holmar. Efter utställningen struntade de att lämna tillbaka nycklarna till lokalerna, som annars skulle stått tomma, och fortsatte bedriva aktivitet där. Så uppstod sociala centret SALE Docks. Venedigs borgmästare Massimo Cacciari har givit det nya centret sitt medgivande.

”Det finns rum i staden som tillåter och kan ge mer utrymme åt de unga som bor i staden att få uttrycka sig i området. Även om detta innebär en risk, så är det priset man får betala för förändring. Vi vill inte fortsätta att bara trampa på, och hålla allt stängt”, förklarar de kulturansvariga för Venedig kommun, Luana Zanella och Giandomenico Romanelli, för lokaltidningen Il Gazzettino di Venezia.

Från Tyskland nåddes vi nyligen av nyheten att även centret Köpi i Berlin nu har räddats, i och med att den nya ägaren hellre valt att teckna ett nytt trettioårigt kontrakt med Köpi än att öppna en konflikt med dem.

I Finland inspirerade Ungdomshuset till en våg av husockupationer i Helsingfors, och nu senast en gryende ockupantrörelse i universitetsstaden Jyväskylä.

I ett försök att stärka ytterligare den europeiska dimensionen genomförs nu till helgen, fredagen den 11 april och lördagen 12 april, två europeiska aktionsdagar för öppnandet av nya ockupationer och sociala center.

Husockupantrörelsen, kampen för självstyrda mötesplatser för sociala rörelser, har dödförklarats gång på gång. Men hela tiden uppstår rörelsen på nytt, med varje ny protestvåg. Varje våg skapar sina mötespunkter och nya center som en självklar del av sin sammansättning, när den har en styrkeposition och tillräckligt stöd för att kunna upprätthålla dem. Så har vi sett de cykliskt återkommande husockupationsvågorna i Europa: 1971, 1977, 1981, 1987, 1991, 2001, 2007… med Italien, Tyskland, Holland, England, Danmark eller Spanien som olika epicentrum för skalven.

Frirum eller rebellnäste

På väggarna till flera av de italienska sociala centren finns det skrivet, ”Hic sunt leones” (latin: här finns det lejon), den stämpel som användes i romerska imperiet för att indikera de osäkra rebellzonerna i imperiet. Efter Ungdomshusets seger har nu en diskussion påbörjats, vad som kommer bli nästa steg. Är eftergifterna, att ge rörelsen ett hus, ett sätt att återställa den sociala freden och återigen lägga locket på? De sociala centren ställs ofta inför två vägar: att antingen förvandlas till alternativa frizoner eller bli en aktiv politisk pol i samhället. Oftast väljs båda vägarna samtidigt. De alternativa frizonerna innebär att centren blir en skyddad värld dit folk kan isolera sig, ett ghetto dit man kan undfly samhällets problem och för en stund glömma bort vardagens exploatering och misär. I den bemärkelsen blir centren bara en överlevnadsstrategi, som i långa loppet riskerar att befästa vår vardagliga situtation i kapitalismen. Till centren går man för att koppla av, ladda sina batterier, umgås med sina vänner för att klara ännu en vecka på jobbet. Ett ställe som lappar ihop de värsta skadorna kapitalismen orsakar oss, och reproducerar oss som arbetskraft. Men sociala center kan också fungera som ett rebellnäste, en plats där man skapar gemenskap och kan agera i samhället utifrån. Sociala centret kan vara ett redskap för att kommunicera med lokalsamhället, det ger rörelser en egen ekonomi, löser problemet med möteslokaler för sociala proteströrelser och ger dessutom en identitet att kommunicera utifrån. Med ungdomshusetprotesterna i Köpenhamn har nu ungdomshusetrörelsen fantastiska möjligheter om de väljer att ta denna väg: kontakten med övriga användare av Kulturhuset på Dortheavej och grannarna är redan upprättad och går att bygga vidare på. Tusentals ungdomar, varav många aldrig ens besökte gamla Ungdomshuset, identifierar sig med eller känner nu till ungdomshusrörelsen. Ungdomshuset kan bli en viktig mötesplats och kontaktyta för nya sociala protester, som gamla folkets hus var för arbetarrörelsen. Vi ser redan flera exempel på hur ungdomshuskonflikten vägrat fastna inom ramarna för att bara skaffa sig ett nytt hus: i hur rörelsen korsbefruktats med en bredare protest mot normaliseringen och försvaret av Christiania, hur denna rörelse samverkar med massdemonstrationerna för en utbygd välfärd, i ungdoms- och migrantkravallerna mot polisens rasistiska trackasserier och visitationszoner, i hur facket börjar med grundkurser i aktivism som metod igenom exempelvis Likalön nu-initiativet, i initiativ för nya allmänningar att öppna Köpenhamn, i hur globaliseringsprotesterna i Rostock, olydnadsdagen G13 och antifascist-aktionerna i Salem 2007 hämtade inspiration i varandras exprimenterande med nya former av massprotester. Ungdomshusrörelsens styrka byggde på sin generalisering av konflikten och det sättet kampen spreds till andra områden och andra grupper än enbart den som var berörd från början. Ett hus ger en oerhörd möjlighet att fortsätta den processen, om man väljer att gå den vägen.

Andra bloggar om Ungdomshuset-segern: Kim Müller

Gränser går inte runt länder, de går igenom dem

Ibland får man glädjas. Läser på Petters blogg, Arbetaren och Motkraft att papperslösagruppen inom Stockholms LS av SAC har lyckats tvinga restaurangen Lilla Karachi till förhandlingsbordet och fått dem att betala ut 65 000 kronor till LS-medlemmen Muhammed Riaz, för den svarta delen av lönen restaurangen trodde de kunde blåsa honom på som ”rättslös” och papperslös arbetare. Den massiv uppbackning från Svenska dagbladets Maria Abrahamsson, Moderata ungdomsförbundet och Centerns ungdomsförbund av den lönefifflande restaurangen och dess exploatering av papperlös räckte inte till, Karachi blev ändå tvungna att sluta en uppgörelse med SAC.

Konflikten har lyckats på ett intressant sätt belysa olika parters inställning (och handlingsförlamning) i frågan att arbeta med papperslösas situation på arbetsmarknaden. Inom LO, Vänsterpartiet och Ung vänster har det funnits en olycklig tendens att enbart se frågan som politisk, att i första hand handla om medborgarskap och uppehållstillstånd för papperslösa, för att sedan i ett senare skede när en sådan politisk förändring (som ingen av dem driver aktivt) kunna organisera migrantarbetarna fackligt. SAC är i dagsläget enda svenska fackförening som organiserar papperslösa migranter, även om frågan ska diskuteras på LOs kongress i maj/juni. Petter lyckas bra fånga problemställningen i sitt debattinlägg i Expressen.

Diskussionen kring facklig organisering av papperslösa har bara börjat i Sverige, men den har pågått länge i övriga Europa och det finns mycket intressanta erfarenheter att hämta. Den 9 mars besökte jag ett möte organiserat av Melting pot på autonoma radiostationen Sherwood i Padua, Italien. Temat var just migrantarbete, prekarisering och självorganisering. På mötet samlades flera av de organisationer som de senaste åren i regionerna Veneto och Emilia-Romagna försökt med olika former av rådgivning, självorganisering och basfacksarbete för att förbättra papperslösas situation, för att utbyta erfarenheter med varandra. Mötet inleddes av anföranden från Sandro Mezzadra, doktorand i statsvetenskap i Bologna och Sandro Chignola, från universitetet i Padua, på temat ”kartografisk undersökning”. Deltagande undersökningar och militant kartografi är två metoder, med rötter i den operaistiska marxismen, som kan användas för att kartlägga och skapa en mer nyanserad och detaljrik bild av migranters situation och kampformer. Utgångspunkten är att inte se migranter som passiva offer, utan faktiska aktörer som försöker förändra sin situation, som genom sin mobilitet och flykt trotsar gränsregimer – det är alltså en reell rörelse vi måste förhålla oss till, som faktiskt existerar, och som inte går att förhindra med politiska sanktioner eller åtgärder.

Både Mezzadra och Chignola betonade gång på gång, att gränser är ingenting som går runt länder, runt Europa, utan något som går rakt igenom länderna. Det delar befolkningen i de med medborgerliga rättigheter och de som saknar. För arbetsmarknadens del innebär det här en tudelad arbetskraft, en med rättigheter (kollektivavtal, arbetsrättsligt skydd, vita löner) och en utan rättigheter.

”I kontrast mot delningen av denna världen är migrationen i sig en utmaning av distributionen av rättigheter och privilegier enligt en hierarkisk fördelning av sociala och politiska rum. […] Andra gränser har rests runt Europa, som visar på att gränser inte finns i periferin. Snarare är avgränsandet och hierarkiserandet av det sociala och politiska rummet en inre styrmetod i det nya institutionaliserade europeiska medborgarskapet.” (Frassanitonätverket, där Sandro Mezzadra är aktiv)

En kartografi, att teckna upp en karta över migrantflöden i Europa, kan därför inte bara ha en rumslig dimension – var man tar sig över gränserna, var migranter befinner sig, utan måste ses utifrån denna skiktning av rättigheter. Vi måste också kartlägga de filtermekanismer, den rättighetshierarki, som upprättats i Europa både spatialt och temporalt. Rättighetshierarkin blir en skala med olika arbetskraft med olika rättigheter och olika grad av osäkerhet: de papperslösa, de med förbrukat uppehållstillstånd och arbetstillstånd som arbetar kvar, de med arbetstillstånd men utan medborgarskap, tillfälliga gästarbetare, de med medborgerliga rättigheter men som utsätts för diskriminering. I detta finns också den temporala dimensionen: migranter som är här tillfälligt och säsongsarbetar, de som väntar på uppehållstillstånd, de i väntan på medborgarskap, ”andra generationens invandrare” – som trots att de är födda här drabbas av diskriminering på arbetsmarknaden och är underrepresenterade i högre utbildningar och så vidare.

Medborgarskapet och uppehållstillståndet är en viktig fråga, men genom att göra en kartografi över denna rättighetshierarki, blir bilden rätt tydlig att flera papperslösa migrantarbetare är inte intresserade av medborgarskap, utan är här och arbetar temporärt, säsongs- och gästarbetar, för att sedan återvända till sina ursprungsländer med de pengar de jobbat ihop. Denna del av arbetskraften kommer inte nås av politiska åtgärder LO och Vänsterpartiet kring medborgarskap, och fortfarande utgöra en egen skiktning.

”Kontrollerna har sedan länge upphört att bara vara begränsade till nationalstaterna utan ingår i innerstädernas trafikknutpunkter och överregionala färdleder i samma utsträckning som de gör i förhållande till icke-offentliga platser – med arbetsplatsen som det främsta av dessa.” (Frassanitonätverket)

Ytterligare ett steg för att kartlägga rättighetshierarkin, är att se hur tätt arbete, boende och medborgarskap knutits till varandra. För uppehållstillståndet behövs bostadsadress, för bostadskontrakt ofta ett fast arbete och därigenom arbetstillstånd. Många av grupperna på Melting pots möte berättade om svårigheten att separera dessa frågor, och hur de tvingades driva alla dem parallelt – om kampen för rätten att stanna, rätten att arbeta och rätten till en bostad. Melting pots rådgivning innebar både juridisk hjälp kring alla dessa tre frågor, och att faktiskt ockupera byggnader för att skaffa bostäder samt att organisera basfackligt för att säkra arbetsrätten. Det samlade begreppet initiativen hade för dessa tre kamper var ”de osynliga”, i Padua drev Melting pot och basfacket ADL-Cobas ”De osynligas rådgivning”, i Verona ”Invisible workers of the world”. Gränsen mellan migrantarbete, prekärt arbete och osäkra anställningar gick inte heller att dra tydligt, utan det var nödvändigt att knyta arbetet tätt till facklig praktik – inte bara för papperslösa, utan även osäkra anställda med medborgarskap.

I sitt avslutande inlägg tog Sandro Mezzadra upp och diskuterade tendenser inom migrations- och arbetsmarknadspolitiken inom EU. Den kontroversiella och omstridda Bossi-Finilagen som infördes under Berlusconiregeringen i 2000-talets början, för att begränsa invandringen till Italien, har kommit i konflikt med den spatiella förändring som EU och östutvidningen inneburit. Hela kartan för den europeiska arbetsmarknaden har ritats om på några år, och den fungerar illa med den rigiditet högerregimer i flera europeiska länder genomdrivit med stöd av de rasistiska högerextrema populistpartierna kring medborgarskap och invandring. Mezzadra visade på exemplet från Bulgarien, som genom östutvidningen gick från ett emigrationsland till ett imigrationsland, hur Bulgarien kunnat genom sin ”flexibla” hållning till rättighetshierarkierna och medvetna satsning på att ha en stor papperslös och rättighetslös migrantarbetsstyrka lockat till sig kapital och företagssatsningar. På flera stora fabriker i Sofia arbetar nu malaysiska eller indiska gästarbetare eller papperslösa och på Coca colas största europeiska fabrik, som förlagts till Bulgarien, arbetar enbart migrantarbetare från Senegal. Där blir rättighetshierarkin som tydligast, hur det finns ett ekonomiskt intresse i en skiktad tudelad arbetskraft, där det finns en del yrkesskolade medborgare med vissa rättigheter och en relativt hög lön, och en rättslös sektor oskolade prekariserade migrantarbetare, som kan arbeta utanför kollektivavtal, svart och under lägstalönernas nivåer.

Att övervinna denna skiktning och rättighetshierarki är en av de största utmaningar fackföreningsrörelsen står inför idag.

Rosario Piccolo: Tillbakablickandes på Panzieri

Detta är ett utdrag från texten Ripensando Panzieri, trenta anni dopo, av Rosario Piccolo i tidskriften Vis-à-Vis nr 4 1996, sidorna 133-135. http://web.tiscali.it/visavis/4b.pdf

En analys av klasskompositionen är av avgörande betydelse därför att “arbetarklassen enbart förstår och organiserar sig själv från insidan av det system av kamprörelser de befinner sig i”.1 Verktyget för att förstå arbetarklassen är undersökningen.

Undersökningsmetoden är just den metod som bör kunna undvika varje form av mystistifierat sätt att betrakta arbetarrörelsen, alltid kunna säkerställa en vetenskaplig observering av arbetarklassens grad av medvetande och den bör därför också vara sättet för att höja denna kunskap till högre nivåer: med detta synsätt finns det en noggran kontinuitet mellan det sociologiska obsvervationsmomentet, genomförd enligt seriösa och strikta kriterier, och den politiska aktionen.2

Undersökningen får sitt strategiska värde just om den lyckas att få subjekten inom myllret av betala och obetalda arbeten att kommunicera med varandra, och ur denna aspekt ömsesidigt påverka en cirkulering av de kamper som de olika områdenas subjekt borde försöka genomföra. Arbetet med undersökningar på produktionsplatser bör följas upp med en social undersökning som tar sig an det vidsträckta området av icke-arbete, alltså utöver det obetalda arbetet, prekariatet, och så vidare. Faktum är, att om maktrelationen [rapporto di comando] och konfrontationen mellan kapitalet och klassen sätts i centrum, blir det nödvändigt att som referenspunkt ha samhällsfabriken, vars väsentliga utmärkande drag verkar vara en stigande teknologisk massarbetslöshet och en hela tiden mer märkbar klyfta mellan den växande samhälleliga rikedomen och det drastiskt minskade tillträdet till denna.

Det politiska målet med undersökningen är föra upp “arbetarklassens medvetenhet till högre nivåer”: kommunikationen mellan kämpande subjekt, cirkuleringen av de kamper som de värdesätter mest – värderingar, behov, erfarenheter och konflikter – uppbackat av en noggrann och systematisk kunskap om deras ställning som utsugna och om arbetsorganiseringen, kommer att utgöra en viktig punkt när när väl kännedomen av konsekvenserna av det kapitalistiska användandet av maskiner blivit ett spritt och explosivt socialt fenomen. Den politiska rekompositionen mellan mångfalden av subjekt kan vid denna punkt anta en antagonistisk riktning där de progressiva beståndsdelarna i projektet kan utgöra en socialt kombinerad kraft som kämpar för ett verkligt övervinnande av kapitalismen.

När man talar om klassens politiska rekomposition kan man inte tvinga undersökningsmetoden i en viss riktning för att försöka identifiera det sociala subjekt som är kapabelt att leda kamperna. Det är inte frågan om att välja bland olika sociologiska typer: fabriksarbetare å ena sidan, studenter, prekära och arbetslösa å den andra. Debatten kan inte begränsas av sociologins gränser och frågeställningen handlar inte om att identifiera en viss uppsättning av sociala typer framför en annan.3

Problemet ligger snarare i målsättningen med klassens politiska rekomposition, om denna antingen hänger samman med konfrontationen med kapitalet genom att fortsätta vara belägen inom det borgerliga produktionssättet eller om klasskampen istället ses som en process för att lämna kapitalismen. I det senare fallet kan man inte bortse från en omfattande omorganiseringsprocess av den utsugna klassen. Mycket arbete kommer behöva göras inom klassen för att kunna ge de enskilda kamperna och de olika erfarenheterna en plats och en grundläggande roll inom ett helhetsmönster av samhällsomvandling där varje grupp av sociala subjekt måste ge sitt egna politiska bidrag. Detta är en sorts federativ sammanslutning vars utgångspunkt grundar sig i självorganiseringen och som utvecklas till en generell politisk process, en social bas som är kapabel att politisera den pågående endemiska konfrontationen.

Det gäller att i denna kontext åter sätta den samhälleliga arbetskraftens produktions- och reproduktionsförhållanden i centrum för den teoretiska diskussionens och den politiska kampen genom att fokusera på både det oavlönade arbetet och det avlönade arbetet. Det som skall försöka uppnås är en materialistisk grund för en teori om det historiska subjekt som i klasskompositionen får sin materiella och politiska komplexitet. I egenskap av bärare av ett historiskt alternativ utmärker sig subjektet, utrustat med de resurser och den potential som ensamma klarar av att genomföra det rådandes omkullkastande och födelsen av det nya, av framtiden, ett samhälle skapat för människan där vilket profiten som rättesnöre tillhör samhällsorganisationens arkeologi.

Konfrontationen kapital-arbetarklass har de senaste trettio åren gett upphov till ett enormt socialt samarbete som på sina avgörande punkter är lika generellt som det är skört, något vi sammanfattningsvis kan använda Marx ord för att beskriva:

Då i och med utvecklingen av arbetets reella underordning under kapitalet eller det specifikt kapitalistiska produktionssättet inte den enskilde arbetaren utan mer och mer en socialt kombinerad arbetsförmåga blir den totala arbetsprocessens verklige funktionär, och då de olika arbetsförmågor som konkurrerar och bildar hela den produktiva maskinen deltar på högst olika sätt vid varu- eller bättre här produktbildningen, den ene mera med händerna, den andre mera med huvudet, den ene som manager, ingenjör, teknolog etc, den andre som overlooker, den tredje som direkt kroppsarbetare eller till och med blott hantlangare, så inrangeras allt fler funktioner hos arbetsförmågan under det produktiva arbetarens begrepp, den arbetare som är direkt utsugen av kapitalet och överhuvudtaget underordnad dess föröknings- och produktionsprocess.4

Det är intressant att notera att hos Marx ges inte något företräde för någon viss produktiv aktör framför andra. Han målar faktiskt upp en generell beskrivning där en central aktör, som man kan inrikta sig på för att konkretisera arbetets politiska rekomposition, saknas eftersom det inte finns en specifik massifiering av ett arbete jämfört med ett annat. Varken det materiella eller det immateriella arbetet ges en priviligierad plats där det ena är mer representativt än det andra.5

Kapitalet styr [comanda] samarbetet av en mer och mer socialt kombinerad arbetsförmåga. Inom den tekniska kompositionens funktion, lägger de produktiva arbetarna (och alla de som bidrar till deras reproduktion, från de oavlönade6 arbetarna till de arbetslösa) en enorm resurspotential i kapitalets händer, men de är under dessa omständigheter inget annat än den kapitalistiska ackumulationens redskap. I den mån alla arbetare börjar vägra denna roll, när de gör anspråk på att vara subjekt som bär på andra värderingar, kapabla att föreställa sig andra verkligheter, kan de bli en politisk kraft med ett eget autonomt projekt baserat på ett övervinnande av kapitalismen.

Det vill säga gå från den tekniska kompositionen till klassens politiska rekomposition. Och från den politiska rekompositionen till projektet. Det är dags att samarbeta. Det vill säga att kämpa, hela tiden allt mer offensivt och mindre defensivt. Det handlar om att, för att använda Panzieris ord, “om man vill ‘göra något’ att finna det teoretiska och politiska engagemanget”.

/ Rosario Piccolo

Översatt av PrekaRiot, korrläst av Guldfiske.

Noter:

1. Romano Alquati, Sulla Fiat, 1975, sid. 15
2. Raniero Panzieri, Spontaneità e organizzazione, sid. 119
3. Klasskompositionen är inte arbetskraftens struktur, det vill säga inte ett koncept som ryms inom sociologiska eller fackliga kategorier. Det är snarare ett koncept inom en process av sedimenterande av öppen eller underjordisk kamp, organiserad eller “spontan” (det vill säga direkt organiserad genom mekanismerna inom arbetarnas kommunikation). Den inbegriper den fackliga sociologins kategorier men dessa utgör inte huvudinnehållet. Den äger i sig en potentialitet för kamp och förvandling och, beroende på vilka målsättningar man valt, väljer den praktiker för konfrontationen, motsättningar att trycka på och ett förverkligande av de organisatoriska processerna. Kort sagt, den avlönade och oavlönade klassen definierar aktivt sig själv, genom de kamper som fogar den samman, behoven som den utvecklar autonomt och uppfattningen den på detta sätt får om sig själv och sin roll. Klasskompositionen definieras genom att hänvisa till den nivå kamperna och organisationen som det samhälleliga arbetets olika subjekt gång på gång når; hänvisning till de historiskt växande behovens nivå; hänvisning till arbetsprocessens form och rör därigenom formen för samarbete; hänvisning till arbetsprocessens innehåll och rör därigenom proportionen inom arbetsdagen mellan nödvändigt arbete och mervärde.
4. Karl Marx, Den omedelbara produktionsprocessens resultat, sid. 633
5. Så här fortsätter Marx på samma sida: “Betraktar man den totalarbetare som fabriken består av så förverkligas materiellt sett hans kombinerade verksamhet omedelbart i en totalprodukt som samtidigt är en totalmassa av varor, varviddet är helt likgiltigt om funktionen hos den enskilde arbetare, som blott är en del av denne totalarbetare, står närmare eller fjärmare från det omedelbara kroppsarbetet.”
6. Se vidare Mariarosa Dalla Costas verk om oavlönat arbete.

Giorgio Agamben – Rörelse

Mina reflektioner idag kommer ur en känsla av oro och framträder ur en rad frågor som jag ställde mig själv medan jag var på ett möte för ett tag sedan i Venedig med bland andra Toni Negri och Luca Casarini. Under detta möte dök ett ord dök upp om och om igen i den diskussionen: rörelsen. Detta är ett ord med en lång historia inom vår tradition och det verkade vara det vanligaste återkommande ordet i Tonis anförande. Även i hans bok dyker ordet rörelse strategiskt upp så fort multituden (multitudo) behöver definieras, till exempel när konceptet mängden avskiljs från det falska alternativet mellan suveränitet och anarki. Min olustkänsla kom från faktumet att jag för första gången insåg att detta ord aldrig definierades av de som använde det. Jag kunde själv inte ens ha definierat det. Förr brukade jag som en tankeövning använda en outtalad regel, nämligen formeln: ”När rörelsen finns, agera som den inte fanns och när den inte finns, agera som om den fanns”. (Quando il movimento c’e, fare come ci non fosse. E quando il movimento non c’e, fare come si ci fosse) Men jag visste inte vad detta ord betydde. Det är ett ord som alla verkar förstå men ingen definierar. Var kommer till exempel detta ord ifrån? Varför kallas en avgörande politisk instans för rörelse? Mina frågor uppkom ur denna insikt att det inte går att lämna detta begrepp odefinierat. Vi måste fundera över rörelsen eftersom detta begrepp är vårt otänkta och så länge det fortsätter vara något sådant riskerar det att kompromettera våra val och strategier. Detta är inte bara ett filologiskt tvivel beroende på att terminologin är det poetiska, och därigenom tankens produktiva ögonblick. Jag vill inte heller göra det bara för att det skulle vara mitt jobb att definiera begrepp, som av vana. Jag tror verkligen att ett okritiskt användande av begrepp kan bära skulden för många nederlag. Jag föreslår att en undersökning påbörjas som försöker att definiera rörelsen och jag tänker försöka börja själv med några allmänna betraktelser för att ge några riktlinjer åt framtida undersökningar.

Först några banala historiska fakta: begreppet rörelse, som har en lång historia inom fysiken och filosofin, får först på 1800-talet en tekniskt relevant betydelse i politiken. En av de första gångerna begreppet framträdde sträcker sig tillbaka till franska julirevolutionen 1830, då förändringsförespråkarna kallade sig själva för partie du mouvement och deras motståndare för partie du l’ordre. Det är först med Lorenz von Stein, en författare som influerade både Marx och Schmitt, som detta koncept blir mer precist och börjar ange ett strategiskt tillämpningsfält. I hans ”De sociala rörelsernas historia i Frankrike” (1850) ställer han begreppet rörelse i en dialektisk motsättning mot statsbegreppet. Staten är den statiska och legala beståndsdelen medan rörelsen är ett uttryck för samhällets dynamiska krafter. Rörelsen är därigenom alltid en social rörelse, i antagonism mot staten som primärt är det juridiska och legala i samhället. Men von Stein definierar inte rörelsebegreppet: han tillskriver den en dynamik och anger dess funktion men han ger varken en definition eller en topos för den. Några intressanta historiska indikationer om rörelsernas historia kan man hitta i Arendts bok om totalitarianism. Hon definierar inte heller rörelsen. Men visar att runt första världskriget, omedelbart före och efter kriget, genomgick rörelserna i Europa en exceptionell utveckling som en strategisk motsättning mot partier när de senare gick in i en kris. Under denna period sker en explosionsartad ökning av rörelsen som begrepp och fenomen, en terminologi som används av både högern och vänstern: fascismen och nazismen definierar sig alltid i första hand som rörelser och i andra hand som partier.

Begreppet överskrider det politiskas sfär: som hos Walter Benjamin om jugendbewegung. Eller för att ta ett exempel, när Freud skriver en bok 1914 för att kunna beskriva vad han är en del av, kallar han det inte för en skola eller ämnesdisciplin, utan för en psykoanalytisk rörelse. Det finns här fortfarande ingen definition, men i vissa historiska ögonblick påtvingar sig tydligen oemotståndligt vissa slagord och tas upp av antagonistiska positioner utan att behöva definieras.

Den pinsamma punkten i min undersökning, där blindheten blir uppenbar är när jag insåg att den enda personen som försökte att definiera det politiska och juridiska fältet för detta begrepp var den nazistiska juristen Carl Schmitt. 1933 i en essä kallad ”Stat, rörelse, folk” (Stat, Bewegung, Volk) med undertiteln ”Den politiska enhetens tredelning”, försöker han att definiera rörelsebegreppets politiskt konstitutionella funktion. Detta blir genant eftersom det är i denna essä Schmitt försöker definiera det nazistiska rikets konstitutionella struktur, det han kallar ”die heutige Verfassungslage”. Jag ska ta och kort summera hans teser. Enligt Schmitt baseras det Tredje Rikets politiska enhet på tre beståndsdelar eller medlemmar: staten, rörelsen och folket. Den första beståndsdelen är staten som är den politiskt statiska sidan: ämbetsverksapparaten. Folket är å andra sidan den opolitiska, ickepolitiska (nonpolitische) beståndsdelen som växer fram i skuggan och under beskydd av rörelsen. Rörelsen är den verkligt politiska beståndsdelen, det dynamiskt politiska elementet som finner sin specifika form i relationen med det nationalsocialistiska partiet och dess ledning. För Schmitt är führern bara en personifiering av rörelsen. Schmitt antyder att denna tredelning också finns i den sovjetiska statens konstitutionella apparat.

Min första betraktelse är att rörelsebegreppets primat finns i funktionen av folkets opolitisk-blivande (kom ihåg att folket är den opolitiska beståndsdelen som växer i skuggan av och under rörelsens beskydd). Rörelsen blir det avgörande politiska begreppet när folket tonas ned som demokratiskt begreppet, som en politisk kropp. Demokratin slutar där rörelserna framträder. I huvudsak finns det inga demokratiska rörelser (om vi med demokrati menar det traditionella perspektivet som betraktar folket som den politiska kroppen som är konstitutiv för demokratin). Dessa antaganden, att rörelsen betecknar slutet på folket som politisk kropp, delar den revolutionära vänstertraditionen med nazismen och fascismen. Det är ingen slump att dagens teoretiker som försöker tänka nya politiska kroppar, som Toni, tar avstånd från begreppet folk och istället använder mängden. För mig är det talande att det runt Jesus aldrig finns laos eller demos (tekniska termer på grekiska för folk), utan bara oclos och turba (en massa, ett myller, en mängd). Rörelsebegreppet förutsätter försvinnandet av synen på folket som konstituerad politisk kropp.

Den andra implikationen av Schmitts rörelsebegrepp är att folket är en opolitisk beståndsdel vars framväxt rörelsen måste skydda och odla (Schmitt använder beteckningen wachsen, biologiskt växande, som med växter och djur). Detta opolitiska folk motsvaras av administrationens opolitiska sfär [Selbstvervaltung] och han frammanar också den fascistiska korporativa staten. När vi idag betraktar detta kan vi inte missa att se, just i denna bestämning av folket som opolitiskt, ett underförstått erkännande av dess biopolitiska karaktär, något som Schmitt aldrig uttalade. Folket omvandlas nu från konstituerad politisk kropp till befolkning: en demografisk biologisk enhet och som sådant opolitisk. Ett väsen som rörelsen måste skydda och odla. När folket under 1800-talet upphörde att vara ett politiskt väsen och omvandlades till demografiska och biologiska befolkningar blev rörelsen en nödvändighet. Detta är någonting vi måste vara medvetna om: vi lever i en tidsålder då förvandlingen av folk till befolkning, från ett politiskt väsen till ett demografiskt väsen, är ett uppnått faktum. Folket är en biopolitisk enhet i Foucaults bemärkelse och detta gör rörelsekonceptet nödvändigt. Om vi vill se på begreppet biopolitik på ett annat sätt, som Toni gör, om vi tänker på det som det inre politiserandet av det biopolitiska, som redan är alltid är politiskt och som inte behöver politiseras genom rörelsen, då måste vi också tänka om hela rörelsebegreppet.

Detta definitionsarbete är nödvändigt eftersom om vi fortsätter med läsandet av Schmitt ser vi hotfulla aporias: om rörelsen är den determinerande politiska beståndsdelen, det autonoma elementet, och folket är opolitiskt, då kan rörelsen bara finna sitt egna politiska varande genom att påföra folkets opolitiska kropp en intern klyvning (cesura) som tillåter den att politiseras. Denna klyvning är hos Schmitt det han kallar arternas identitet (Artgleichheit). Här når Schmitt den högsta identifikationsnivån med rasismen och det största överensstämmandet med nazismen. Detta är ett faktum men vi måste se att detta val, av varandet tvunget att identifiera en klyvning i folkets opolitiska kropp, är en omedelbar konsekvens av hans syn på rörelsens funktion. Om rörelsen är den politiska beståndsdelen som ett självständigt väsen, var hämtar den då sin politiskhet ifrån? Dess politik kan bara hittas i dess kapacitet att identifiera en fiende inom folket, i Schmitts fall ett rasmässigt främmande element. Där det finns rörelse finns det alltid en klyvning som skär rakt igenom och delar folket, och i detta fall identifierar en fiende. Detta är varför jag anser att vi måste tänka om rörelsebegreppet och dess förhållande till folket och mängden. Hos Schmitt ser vi att de från rörelsen exkluderade opolitiska delarna återkommer som det som måste bestämmas över, det politiska måste bestämma över det opolitiska. Rörelsen bestämmer politiskt över det opolitiska. Det kan vara etniskt eller rasmässigt som hos Schmitt men det kan också vara uppgiften av regera över befolkningar, som idag.

Det här är mina frågor:
Måste vi fortsätta att använda rörelsebegreppet eller ska vi överge det? Om det signalerar tröskeln för en politisering av det opolitiska, kan det då finnas en rörelse som är något annat än inbördeskrig? Eller åt vilket håll kan vi formulera om rörelsebegreppet och dess förhållande till biopolitiken?
Jag kommer här inte ge några svar, det är ett långsiktigt researchprojekt, men jag har några indikationer åt vilket håll man skulle kunna röra sig:
Rörelsebegreppet är centralt för Aristotoles, som kinesis, i förhållandet mellan potenza (kraft) och handling. Aristotoles definierar rörelse som potenzas handlande som potenza (l’atto di potenza come potenza), snarare än som en övergång till att agera. För det andra säger han att rörelsen är ateles, en ofullständig handling, utan ett slut. Här skulle jag vilja föreslå en modifikation av hans syn och kanske skulle Toni här för en gångs skull hålla med mig: att rörelsen är konstituerandet av potentza som potenza. Men om detta stämmer, då kan vi inte tänka på rörelsen som yttre eller autonom i förhållande till mängden eller folket. Den kan aldrig vara föremål för ett beslut, organisation eller ledning av folket. Den kan aldrig vara ett element av politiserande av mängden eller folket.

En annan intressant aspekt hos Aristotoles är att rörelsen är en ofullbordad handling, utan telos, vilket innebär att rörelsen behåller en nödvändig relation till en avsaknad, till en frånvaro av telos. Rörelsen är alltid konstitutionsmässigt relationen till sin brist, sin frånvaro av mål, ergon, telos och opera (arbete). Vad jag alltid är oense om med Toni är detta betonande på produktivitet. Här måste vi ta tillbaka frånvaron av opera som något centralt. Detta uttrycker omöjligheten av ett telos, opera eller ergon för politiken. Rörelse innebär just det politiskas obestämdhet och ofullkomlighet. Det lämnar alltid kvar en rest.

Sett ur detta perspektiv skulle det motto som jag formulerade som en regel för mig själv kunna ontologiskt omformuleras så här: ”Rörelsen är det som om det finns är som det inte fanns, det saknar sig självt, och om den inte finns är som om den fanns, den överskrider sig självt.” (Il movimento cioé che se é come se non fosse, manca a se stesso. E se non è, é come si fosse, eccede si stesso.) Det är obestämbarhetens tröskel mellan ett överskridande och en ofullständighet som markerar gränsen för varje politik i sin konstituerande ofullkomlighet.

/ Giorgio Agamben

Översatt från Adrianna Boves engelska översättning och transkribering, sedan genomlyssnat mot det italienska orginalet.

Finns som mp3-fil på italienska här.

Franco Berardi: Vad innebär autonomi idag?

Subjektivering, social sammansättning, arbetsvägran

Jag tänker inte här göra en historisk återblick över rörelsen som kallades Autonomia, men jag vill försöka visa på dess särart genom att översiktligt lyfta fram några av dess koncept, som ”arbetsvägran” och ”klassammansättning”. Journalister använder ofta ordet ”operaismo” för att definiera den politiska och filosofiska rörelsen som dök upp i Italien på 60-talet. Jag tycker verkligen illa om det begreppet, eftersom den reducerar den sociala verklighetens komplexitet enbart till faktumet om industriarbetarens centrala roll i den sena modernitetens samhällsdynamik.

Ursprunget till denna filosofiska och politiska rörelse kan hittas i Mario Tronti, Romano Alquati, Raniero Panzieri och Toni Negris arbeten, och dess centrala fokus kan ses i frigörandet från det hegelianska subjektkonceptet.

Istället för att tala om det historiska subjektet, ett begrepp som övertagits från Hegels arbeten, borde vi prata om en subjektiveringsprocess. Subjektiveringen ersätter subjektets konceptuella plats. Denna konceptuella rörelse ligger väldigt nära den modifiering av det filosofiska landskapet som de franska poststrukturalisterna genomförde. Subjektivering istället för subjekt. Det betyder att vi inte borde fokusera på en identitet, utan en process av blivande. Det betyder också att klassbegreppet inte ses som ett ontologiskt koncept, utan snarare som ett vektorkoncept.

Inom de autonoma teoriernas ramverk har klasskonceptet omdefinierats till en investering av sociala begär, vilket betyder kultur, sexualitet och arbetsvägran. Teoretikerna som på 60-talet och 70-talet skrev i tidningar som Classe Operaia och Potere Operaio talade inte om sociala investeringar av begär: de hade ett mycket mer leninistiskt sätt att uttrycka sig. Men deras filosofiska åtbörd skapade en förändring i det filosofiska landskapet, från arbetaridentitetens centralitet till den decentraliserande subjetiveringsprocessen.

Felix Guattari som stötte på både operaismen och de autonoma teoretikerna först efter 1977, hade alltid betonat tanken på att vi inte borde tala om subjekt, men om ”processus de subjectivation”. Det är utifrån detta perspektiv som vi kan förstå vad begreppet arbetsvägran verkligen betyder.

Arbetsvägran innebär inte bara det självklara faktumet att arbetarna inte gillar att bli exploaterade, utan någonting mer. Det betyder att den kapitalistiska omstruktureringen, den teknologiska förändringen och den allmänna omvandlingen av samhällsinstitutionerna skapas genom dagliga handlingar av undandragande från exploateringen, av förkastande av det påförda tvånget att skapa mervärde för att öka kapitalets värde och minska livets värde. Jag gillar inte begreppet ”operaism” eftersom det antyder en reducering till en smal social referens (arbetarna, ”operai” på italienska) och jag föredra istället att använda ordet ”sammansättning”. Konceptet social sammansättning, eller ”klassammansättning” (som är vida använt av den grupp teoretiker vi talar om) har mycket mer att göra med kemi än med samhällshistoria.

Jag gillar tanken att den plats där de sociala fenomenen sker, inte är ett fast klippigt historiskt territorium av hegeliansk härstamning, utan snarare är en kemisk miljö där kultur, sexualitet, besmittande och begär kämpar, möts och blandas vilket kontinuerligt förändrar landskapet. Om vi använder konceptet ”sammansättande”, kan vi bättre förstå vad som hände i Italien på 70-talet och vi kan bättre förstå vad ”autonomi” innebär: inte hur ett subjekt är inrättat, inte den starka identifikationen mellan människor och ett socialt öde, utan en kontinuerlig förändring av sociala relationer, sexuella identifikationer eller avidentifikationer och arbetsvägran. Arbetsvägran uppstod faktiskt ur komplexiteten i begärens sociala investeringar.

Ur denna synvinkel betyder autonomi att det sociala livet inte bara beror på den av ekonomiska makten påförda disciplinära regleringen, utan också beror på en inre förskjutning, skiftningar, bestämningar och upplösningar som är det levande samhällets process för en egen sammansättning. Kamper, tillbakadragande, alienation, sabotage och flyktlinjer från det kapitalistiska systemet av dominans.

Autonomi är den sociala tidens autonomi från kapitalismens temporalitet. Detta är betydelsen av uttrycket arbetsvägran. Arbetsvägran betyder helt enkelt: Jag vill inte gå och jobba eftersom jag föredrar att sova. Men denna lathet är källan till intelligens, teknologi och framsteg. Autonomi är samhällskroppens självreglerande i dess självständighet och dess interaktion med den disciplinära normen.

Autonomi och avregleringar

Där finns en annan sida av Autonomia, som än så länge nästan aldrig erkänts. Det är att processen av arbetarnas undandragande och autonomi från den disciplinerade roll de påfördes resulterade i en social jordbävning som satte igång en kapitalistisk avreglering. Avregleringen som påbörjades på världsplanet i Thatcher-Reagan-eran, kan ses som det kapitalistiska svaret mot undandragandet från arbetets disciplinära ordning. Arbetarna krävde frihet från kapitalistisk reglering och sedan gjorde kapitalet samma sak, fast på ett omvänt sätt. Friheten från statliga regleringar har utvecklats till ett ekonomiskt herravälde över hela den sociala fabriken. Arbetarna krävde frihet från industrifabrikens livstidsfängelse. Den kapitalistiska avregleringen ställde motsvarande krav, men på att arbetet skulle flexibiliseras och splittras upp i mindre enheter. 70-talets autonoma rörelse satte därigenom igång en farlig process, en process som utvecklades från den i samhället spridda vägran mot kapitalistisk disciplinär styrning vidare till en kapitalistisk hämnd som tog formen av avregleringar, företagens allt större frihet från staten, nedmonteringen av sociala skyddsnät, downsizing och en externalisering av produktionen, nedskärningar av offentliga utgifter, skattesänkningar och slutligen flexibilisering.

Autonomins undandragande rörelse råkade faktiskt sätta igång en destabilisering av det sociala ramverket som hade växt fram som resultat av ett helt sekels påtryckningar från fackföreningarna och statsregleringar. Var det ett fruktansvärt misstag vi gjorde? Skulle vi förkastat de sabotage och avvikande handlingar, den autonomi och arbetsvägran som verkar ha fått kapitalisterna att driva fram avregleringar?

Självklart inte. Den autonoma rörelsen hann faktiskt förekomma kapitalets drag, men avregleringsprocessen var inskriven i den framväxande kapitalistiska postindustriella utvecklingen och fanns naturligtvis antydd i den teknologiska omstruktureringen och i produktionens globalisering.

Där finns ett nära samband mellan arbetsvägran och fabrikernas informationalisering, downsizingen, arbetets utläggande på anbud samt arbetets flexibilisering. Men detta förhållande är inte mer komplext än en ”orsak och verkan”-kedja. Avregleringsprocessen fanns inbyggd i de nya teknologiernas utveckling som gav kapitalistiska företag möjligheten att släppa lös globaliseringsprocessen.

En liknande process hände inom media under samma period. Tänk på sjuttiotalets fria radiostationer. På den tiden i Italien hade staten monopol och fria radiosändningar var förbjudna. 1975-1976 började en grupp mediaaktivister skapa små fria radiostationer, som Radio Alice i Bologna. Den traditionella vänstern (italienska kommunistpartiet och så vidare) kritiserade dessa mediaaktivister, varnade dem för faran att försvaga det offentliga mediasystemet och att de därigenom öppnade portarna för privatägd media. Borde vi idag anse att dessa personer från den traditionella vänstern hade rätt? Jag tror inte det, det var oundvikligt och yttrandefrihet är dessutom bättre än centraliserad media. Den traditionella statsvänstern var en konservativ kraft, dömd att besegras när de desperat försökte försvara ett föråldrat ramverk som inte längre var hållbart i den postindustriella övergångens nya teknologiska och kulturella situation.

Vi skulle kunna säga nästan samma sak om Sovjetimperiets och den så kallade ”realsocialismens” fall. Alla vet att det ryska folket troligen hade en bättre levnadsstandard för tjugo år sedan än idag och låtsas att demokratiseringen av det ryska samhället än så länge mest har varit en förstörelse av sociala skyddsnät, lössläppandet av en social mardröm av aggressiv konkurrens, våld och ekonomisk korruption. Men socialistregimens upplösning var oundviklig eftersom den ordningen blockerade de sociala begärsinvesteringarnas dynamik och eftersom den totalitära regimen försökte tvinga fram kulturella uppfinningar. Kommunistregimernas upplösning var inskriven i den kollektiva intelligensens sociala sammansättning, i de föreställningar som skapades av nya globala media och i den kollektiva begärsinvesteringen. Det är därför som den demokratiska intelligentian och de kulturella krafterna av dissidenter deltog i kampen mot socialistregimen, även om de visste att kapitalismen inte var paradiset. Nu plundrar avregleringarna det gamla sovjetsamhället och folk upplever exploatering, misär och förnedring till en aldrig tidigare uppnådd nivå. Men denna övergång var oundviklig och på ett sätt måste det ses som en progressiv förändring. Avreglering behöver inte bara innebära befriandet av privata företag från statsregleringar, minskandet av offentliga utgifter och nedmonterandet av sociala skyddsnät. Det innebär också arbetets ökade flexibilisering.

Realiteten med arbetets flexibilisering är den andra sidan av en sådan befrielse från kapitalistisk reglering. Vi borde inte underbetona kopplingen mellan arbetsvägran och den flexibilisering som följde. Jag kommer ihåg att en av de starka idéerna från den proletära autonoma rörelsen under 70-talet var iden att ”prekaritet är bra”. Prekära arbeten är en form av autonomi från vanliga livslånga fasta arbeten. På 70-talet brukade många människor arbeta i några månader, dra iväg på en resa och sedan komma tillbaka och arbeta för ytterligare ett tag. Detta var möjligt i en period av nästan full sysselsättning och i en tid med en jämlik kultur. Denna situation tillät folk att arbeta för sina egna intressen och inte i kapitalisternas intresse, men självklart kunde detta inte vara för evigt och den nyliberala offensiven på 80-talet inriktades på att vända maktrelationerna.

Avreglering och flexibiliseringen av arbetet har varit effekten och ett vändande av arbetarautonomin. Det måste vi veta inte bara av historiska skäl. Om vi vill förstå vad som går att göra idag, i den fullt flexibiliserade arbetets tidsålder, måste vi försöka förstå hur det kapitalistiska övertagandet av de sociala begären kunde ske.

Det kognitiva arbetet och det rekombinerade kapitalets uppgång och fall

Under det senaste årtiondet har maskinernas informatisering spelat en avgörande roll i arbetets flexibilisering, tillsammans med intellektualiserandet och immaterialiseringen av de flesta viktiga produktionscykler. Införandet av de nya elektroniska teknologierna och informatiseringen av produktionscykeln öppnade vägen för skapandet av ett globalt nätverk av informationsproduktion, deterritorialisering, avlokalisering och avpersonalisering. Arbetets subjekt kan allt mer identifieras med informationsproduktionens globala nätverk.

Industriarbetarna hade vägrat deras tilldelade roll i fabriken och fått större frihet från kapitalistisk dominans. Men denna situation drev kapitalisterna till att investera i arbetsbesparande teknologier och även förändra den arbetsprocessens tekniska sammansättning för att kunna utesluta de väl organiserade industriarbetarna och för att skapa en ny arbetsorganisation som kunde vara mer flexibel.

Intellektualiserandet och immaterialiseringen av arbetet är en sida av den sociala förändringen i produktionsformen. En världsomspännande globalisering är den andra. Immaterialiseringen och globaliseringen stöder och kompletterar varandra. Globalisering har verkligen en materiell sida, eftersom industriarbetet inte försvinner i den postindustriella tidsåldern utan bara flyttar till det geografiska område där det är möjligt att betala lägst löner och som har minst regleringar.

I sista numret av tidningen Classe operaia 1967 skrev Mario Tronti: ”Det viktigaste fenomenet nästa årtionde kommer att vara arbetarklassens utveckling på en världsomspännande global skala.” Denna intuition baserades inte på en analys av kapitalets produktionsprocess, utan snarare på en förståelse av förvandlingen av arbetets sociala sammansättning. Globaliseringen och informationaliseringen kunde inte förutspås som en effekt av arbetsvägran i de kapitalistiska västländerna.

Under nittonhundratalets sista två årtionden bevittnade vi en sorts allians mellan det rekombinerade kapitalet och kognitivt arbete. Det som jag kallar nysammansatt är de delarna av kapitalismen som inte är nära kopplat till en viss sorts industriell tillämpning, utan som kan lätt förflyttas från en plats till en annan, från en industriell tillämpning till en annan, från en sektor av ekonomisk aktivitet till en annan och så vidare. Finanskapitalet som tog den centrala rollen i politiken och i kulturen på 90-talet kan kallas nysammansatt. Alliansen mellan kognitivt arbete och finanskapital har producerat viktiga kulturella effekter, nämligen arbetets och företagets ideologiska identifikation. Arbetarna har blivit förledda att se sig själva som egna entreprenörer och detta var inte helt falskt under it-boomen, då den kognitiva arbetaren kunde skapa sigg eget företag, genom att investera sin intellektuella kraft (en idé, ett projekt, en formel) som en resurs. Detta var den period som Geert Lovink definierade som ”dotcom-manin” (i hans fantastiska bok Dark Fiber). Vad var dotcom-manin? På grund av massdeltagandet i 90-talets finansinvesteringscykel uppstod en omfattande process med självorganisering från kognitiva producenter. Kognitiva arbetare investerade sin expertis, kunskap och kreativitet, och fann i aktiemarknaden medlen för att skapa företag. I flera år blev den entrepreneurformen mötespunkten mellan finanskapitalet och högt produktivt kognitivt arbete. Den frihetliga och liberala ideologi som var förhärskande i den (amerikanska) cyberkulturen på 90-talet idealiserade marknanden genom att framställa den som en naturlig miljö. Precis lika naturligt som att de starkas kamper för överlevnad gjorde evolutionen möjlig, skulle arbetet i denna nya miljö hitta de nödvändiga medlen för att kunna valorisera sig självt och bli företag. Väl lämnad åt sin egna dynamik var det ekonomiska systemet destinerat att maximera de ekonomiska vinsterna för såväl ägare som arbetare, bland annat eftersom skillnaden mellan ägare och arbetare skulle bli allt mindre märkbar när man steg in i den virtuella produktionscykeln. Denna modell, som teoretiserades av författare som Kevin Kelly och som av tidningen Wired förvandlade till en sorts digitalliberal, hånfull och triumfalistiskt Weltanschauung, blev helt bankrutt efter millenieskiftet, tillsammans med den nya ekonomin och en stor del av armén av egenanställda kognitiva entreprenörer som befolkade dotcom-världen. Den blev bankrutt eftersom modellen med en perfekt fri marknad är en praktisk och teoretisk lögn. Vad nyliberalismen stödde i det långa loppet var inte den fria marknaden, utan monopolen. Medan marknaden idealiserat sågs som en fri plats där kunskap, expertis och kreativitet möttes, visade det sig i verkligheten att stora maktgrupper agerade på sätt som var långt ifrån frihetliga, genom införandet av en teknologisk automatisering och som genom en kontroll av media eller pengar kunde genomdriva sin dominans och utan skam till slut råna massorna av aktieinnehavare och kognitivt arbete.

Under andra hälften av 90-talet uppträdde en verklig klasskamp inom de högteknologiska produktiva kretsarna. Internets framväxt har kännetecknats av denna kamp. Kampens utgång är i nuläget oklart. Ideologin om en fri och naturlig marknad visade sig helt klart vara en miss. Tankarna om att marknaden skulle fungera som en naturlig miljö där det sker en jämlik konfrontation mellan idéer och projekt, mellan den produktiva kvaliteten och tjänsternas nyttighet, har helt sopats bort av den bittra sanningen om det krig som monopolen har drivit mot mängden av egenanställda kognitiva arbetare och mot de lätt patetiska massorna av småföretagare.

Kampen för överlevnad vanns inte av de bästa eller mest framgångsrika, utan av den som drog sin pistol – våldets, rånens och den systematiska stöldens pistol, i ett våldförande på alla legala och etiska normer. Bush-Gates-alliansen sanktionerade likviderandet av marknaden och punkten där den virtuella klassens interna kampfas nådde sitt slut. En del av den virtuella klassen gick in i det teknomilitära komplexet; en annan del (den stora majoriteten) slängdes ut från företagen och drevs ut i periferin i en uttrycklig proletarisering. På det kulturella planet framträder förutsättningarna för bildandet av kognitariatets social medvetande och detta kan vara de kommande årens viktigaste fenomen, den enda nyckeln som erbjuder en lösning till katastrofen.

IT-boomen var ett övningslaboratorium för en produktiv modell och för en marknad. I slutändan besegrades och kvävdes marknaden av företagen och hela armén av självanställda entreprenörer och spekulerande mikrokapitalister plundrades och upplöstes. Därigenom började en ny fas: de nya grupperna som blivit dominerande i nätekonomins cykel skapade en allians med den dominanta gruppen ifrån den gamla ekonomin (Bush-klanen, som represent för olje- och militärindustrin) och denna fas innebär ett hejdande av globaliseringsprojektet. Nyliberalismen producerar sin egen negation och de som var de mest entusiastiska anhängarena till den blev dess marginaliserade offer.

Med dotcom-kraschen har det kognitiva arbetet separerats från kapitalet. De digitala hantverkarna, som kände sig som entreprenörer med sitt egna arbete under 90-talet, har sakta insett att de har blivit vilseledda, exproprierade och detta kommer att skapa förutsättningarna för en ny medvetenhet hos de kognitiva arbetarna. De senare kommer att inse att fast de sitter på hela produktivkraften, har de blivit exproprierade på dess frukter av en minoritet bestående av ignoranta spekulanter som bara är bra på att sköta produktionsprocessens legala och finansiella aspekter. Den inproduktiva delen av den virtuella klassen, advokaterna och revisorerna, approprierade det kognitiva mervärdet från fysiker och ingenjörer, från kemister, författare och media-operatörer. Men dessa kan lösgöra sig från semiokapitalismens juridiska och finansiella slott, genom att bygga en direkt relation till samhället, mellan användare: då kanske en process av det kognitiva arbetets autonoma självorganisering kan börja. Denna process är redan på väg, som erfarenheterna från mediaaktivismen och upprättandet av solidaritetsnätverken med migrantarbetare visar.

Vi behövde gå igenom dotcom-skärselden, genom illusionen om möjligheten av en fusion mellan arbete och kapitalistiska företag och sedan genom helvetet av recession och ändlösa krig, för att tydligt och klart kunna se problemet. Å ena sidan, det värdelösa och besatta systemet med den finansiella ackumulationen och privatiserandet av den offentliga kunskapen, som ett arv från den gamla industriella ekonomin. Å andra sidan, ett produktivt arbete som allt mer inbegriper samhällets kognitiva funktioner: det kognitiva arbetet börjar att se sig själv som kognitariat och skapa institutioner av kunskap, skapande, omsorg, uppfinnande och utbildning som är autonoma från kapitalet.

Fraktualisering, vanmakt och självmord

I nätekonomin har flexibilitet utvecklats till en form av fraktalisering av arbetet. Frakturalisering betyder en fragmentering av tidsaktiviteten (time-activity). Arbetaren existerar inte längre som en person. Han är bara en utbytbar producent av mikrofragment nykombinerande semiotik (recombinant semiosis) som inträder i nätverkens kontinuerliga flöden. Kapitalet köper inte längre tillgängligheten att få exploatera arbetaren under en längre tidsperiod, det betalar inte längre en lön som täcker en arbetande persons hela bredd av ekonomiska behov. Arbetaren (som bara är en maskin med en hjärna som kan användas under en tidsperiod) betalas för hans punktinsatser. Arbetstiden är fraktualiserad och cellulariserad (cellularised). De små tidscellerna säljs på nätet och företagen köper så många de behöver. Mobiltelefonen (cell phone) är det redskap som bäst beskriver relationen mellan fraktalarbetaren och det rekominerande kapitalet.

Kognitivt arbete är en ocean av mikroskopiska tidsfragment och cellularisering (cellularisation) är förmågan att kombinera tidsfragment inom en enda semiprodukts ramverk. Mobiltelefonen kan ses som det kognitiva arbetets löpande band. Detta är effekten av flexibiliseringen och fraktualiseringen av arbetet: vad som brukade vara arbetsstyrkans autonomi och politiska styrka har nu blivit det kognitiva arbetets totala beroende av den kapitalistiska organiseringen av de globala nätverken. Detta är den centrala kärnan i upprättandet av semiokapitalismen. Vad som tidigare brukade vara arbetsvägran har nu blivit ett totalt beroende av känslor och tankar över informationsflödet. Och effekten av detta blir en sorts nervöst sammanbrott som slår det globala medvetandet och orsakar det som vi brukar kalla dotcom-kraschen.

Dotcom-kraschen och den finansiella masskapitalismens kris kan ses som en effekt av kollapsen av ekonomiska investeringar i det sociala begäret. Jag använder ordet kollaps inte i en metaforisk bemärkelse, utan snarare som en klinisk beskrivning av vad som sker i det västerländska medvetandet. Jag använder kollaps för att kunna uttrycka en verklig patologiskt sammanbrott i den psykosociala organismen. Vad vi har sett under den period som följde efter de första tecknena på en ekonomisk krasch, under det nya årtusendets första månader, är ett psykopatologiskt fenomen, det globala medvetandets kollaps. Jag ser den nuvarande ekonomiska depressionen som en sidoeffekt av en psykisk depression. Det intensiva och utdragna investerandet i arbetet av begär, mentala och libidnala energier har skapat en psykisk miljö för kollapsen, vilket nu visar sig inom den ekonomiska recessionens område, på den militär aggressions område och i självmordstendenser.

Uppmärksamhetens ekonomi (attention economy) har under den nya millentiets första år blivit ett viktigt område.

Virtuella arbetare har mindre och mindre tid att ägna åt uppmärksamhet, de är inbegripna i ett växande antal av intellektuella uppgifter och har ingen tid att ägna åt sina egna liv, åt kärlek, omtanke och affektion. De tar Viagra eftersom de inte har tid för sexuella förspel. Cellularisationen har skapat en sorts ockupation av livet. Effekten är en psykopatologisering av de sociala relationerna. Symptomen är rätt tydliga: det säljs miljoner av prozac-askar varje månad, en bristande uppmärksamhet växer bland bland ungdomar, droger som Ritalin blir allt vanligare bland skolungdomar och panikepidemin sprids.

Scenariot under det nya milleniets första år verkar domineras av en våg av psykopatiska beteenden. Självmordet som fenomen sprider sig långt utanför det islamistiska fanatiska martyrskapets gränser. Efter World Trade Center-attacken 11 september har självmord blivit en väsentlig politisk handling på den globala politiska arenan.

Aggressiva självmord borde inte bara ses som bara ett fenomen av förtvivlan och aggression, utan måste ses som ett tillkännagivande om slutet. Självmordsvågen verkar antyda att mänsklighetens tid har runnit ut och förtvivlan har blivit ett utbrett sättet att se på framtiden.

Jaha. Jag har inga svar. Allt vi kan göra är det vi faktiskt redan nu gör: det kognitiva arbetets självorganisering är det enda sättet att gå bortom den psykopatiska nutiden. Jag tror inte att världen kan styras av Förnuftet. Upplysningens utopi har misslyckats. Men jag tror att spridningen av självorganiserad kunskap kan skapa ett socialt ramverk som innehåller oändliga självständiga världar.

Processen med att skapa nätverk är så komplex att den inte kan styras av mänskligt förnuft. Den globala medvetandet är för komplext för att helt kunna kännas och styras av underavdelade lokala medvetandet. Vi kan inte känna till allt om, kontrollera och styra det globala medvetandets hela kraft.

Men vi kan styra en singulär process med att producera en singulär värld av socialitet. Detta är autonomin idag.

/ Franco ”Bifo” Berardi

Taget från:
Rekombinant

Antonio Conti – Undersökningen som politisk metod

Under hela den tid som vi har funderat över, planerat, organiserat och genomfört undersökningar, har ett spöke svävat ovanför dessa projekt: vad är den politiska aspekten i detta undersökande? Osäkerheten kring om det bara är att påbörja en ny sådan undersökningsprocess, vars objekt skulle vara de icketypiska, flexibla och osäkra arbetsformerna inom de postfordistiska metropolerna, förde med sig att många av de subjekt som vi mötte under researcharbetets gång helt rättfärdigat frågade oss vad undersökningen politiskt leder till, eftersom detta inte var givet. För många kamrater framstod inte undersökningen omedelbart som en politisk metod.

Det här beskriver faktiskt det som är svårigheten med att göra deltagande militanta undersökningar (conricerca militante). Det är nämligen ett oundvikligt drag att undersökningen konstituerar sig som en politisk metod: det är undersökningens essens och specifika uppgift. Samtidigt känns det som om många inte ser denna rikedom. Att bedriva militanta undersökningar verkar bara ses som ett allmänt antagonistiskt användande av sociologiska undersökningar, ett undersökande underifrån där man plockar med sig dessa opolitiska verktyg till politikens område, med alla de risker som är förbundna med detta. Det vi här vill trycka på, är att researchverktygen fortfarande tillhör den samhällsomvandlande rörelsens verktygslåda, även om de inte har använts på ett tag, blivit rostiga och några har glömt bort att de existerar. Nu när vi håller på att putsa upp dessa redskap och börjar använda dem igen, kan det vara bra att komma ihåg vilken funktion de fyllde, hur de användes och varför de ligger i vår verktygslåda. Vi kan inte argumentera för ett återanvändande av undersökningarna genom att bara hänvisa ”ex cathedra” till de proletära undersökningarnas historia, utan vi måste kolla upp hur de lämnats vidare hela vägen från arbetarrörelsens födelse till 60- och 70-talet, hur användbara de var då, vad som garanterar att de är användbara även idag. Vi måste blåsa liv i deras om än korta historia, för att kunna hitta nya sätt att använda dem och för att finna en mening med dem som ligger i tiden.

Vi känner väl till undersökningarnas historia, från Marx till tidskriften Quaderni Rossi. Denna historia säger oss något och den är utgångspunkten för våra observationer. Men vi vet också att ett slaviskt upprepande av erfarenheter från det förgångna är helt värdelöst. Det förgångna måste förstås i sin essens, vi måste tränga in i dess metod för att sedan återaktualisera den, även med våld om så är nödvändigt, för att göra den användbar för dagens situation. Därför kommer vi att börja från den kanske mest mogna fasen av arbetarundersökningar och se på vad tidskriften Quaderni Rossi har att säga oss. Lite filologi, tack…

”Vad har våra kamrater gjort? Bland kamraterna och även bland arbetarna i Ivrea rådde det en djup misstro mot sociologi. Många visste vad denna innebar för dem, det hade de fått känna på. (…) De sade: ‘Vi har fått uppleva den mot vårt skinn, i det nya arbetstempot’. Dessutom (…) var folk inte beredda att lyfta ett finger och ställa upp för något som i slutändan bara skulle hamna i en bok eller bli en tidningsartikel. På de förberedande mötena tog alla upp just detta problem: om vi verkligen gör något för att i fabriken politiskt och konkret organisera arbetarna, oavsett om de är medlemmar eller inte, för att lyfta kamperna ur en ond cirkel, finns det ett fullständigt stöd. Men om vi bara snackar och skriver kommer det inte fungera. (…) Inför dessa målsättningar (…) är den stora begränsningen den nästan helt stagnerade situationen, det låga trycket och nivån på kamperna, som kännetecknade de stora företagen och som var det mest centrala problemet med detta allmänna tillståndet. Stagnationen innebar (detta följer vi uppmärksamt) en maximal uppsplittring, man skulle kunna säga att misstänksamheten och den totala passiviteten bland arbetarna innebar en självbegränsning, ett avskärmat skötande av sina egna arbetsuppgifter och ett accepterande av den officiella versionen. Detta innebar att gå med på företagets myter, som dessa mystifierade exploateringsförhållandet med. Detta innebär isolering, otålighet, privatiseringar och så vidare. Därigenom förminskas till ett minimum möjligheten att utveckla ett arbete underifrån. Men det innebär också den oerhörda svårigheten att komma utifrån till fabrikerna. Därigenom förvärrades den massiva svårigheten att föra fram en annan sida av problemen och vårt förhållande till arbetarna reduceras till att bli en ventil där de kunde avreagera sig en stund eller till en mekanisk intervju där vilken arbetarna bara lämnar faktainformation utan att deras åsikter eller attityder förändras ett dyft.

Om man därför utgick från undersökningens förberedande fas, från ett kartläggande av problemen, i en relation som nödvändigtvis är extern och baserad på intervjuer för att kunna nå en miniminivå som det gick att fördjupa diskussionen med andra utifrån. En nivå därifrån det går att påbörja ett mer djupgående och omfattande samtal. På så sätt närmade vi oss ett fördjupande i problemen med ett jämförande och cirkulerande av erfarenheter på ett kritiskt sätt. Vårt första mål var att avslöja de officiella myterna och fördomarna, som ser till att hålla arbetaren isolerad och maktlös inför det organiserade kapitalet, att rationalisera dennes desperata position för att göra den förståelig. Vi behövde ha tillgång till en hel uppsättning riktig fakta, för att kunna ge arbetaren chansen att nå ett rationellt tillstånd, det vill säga att bli kritisk angående sin egen position och utifrån denna punkt hjälpa honom/henne med dessa kritiska betraktelser med målsättningen att hitta en väg ut. Hjälpa till med en analys av systemet, dess inre motsättningar och på vilket sätt det är möjligt att organisera sig i denna allmänna situation för att kunna nå definitiva lösningar för det faktiska exploateringsförhållandet. Våra gemensamma samtal hamnade alltid i slutändan i en diskussion om hur de andra såg på situationen och vilka lösningar som dessa hade föreslagit. (…) Parallellt med att undersökningsarbetet spreds och utvecklades kvantitativt uppmuntrade vi de unga arbetarna att själva direkt fortsätta undersökandet genom att prata med nya människor, så att det blev en intensifierad utveckling. Samtidigt som denna mobilisering spred sig bland de unga och de lokala kamperna ökade, blev de problemen de själva upplevde allt mer centrala i samtalen. Detta var möjligt om man alltid återvände tillbaka till samma arbetare för att fortsätta samtalet, genom att följa den objektiva tråden i de politiserade ämnena och inte bara för att ‘avsluta intervjun eller undersökningen’, utan för att bygga upp en stabil relation kring de uppstådda problemställningarna, just för att kunna skapa en politisk organisation bland fabriksarbetarna som svarade mot dessa problem, på produktionsförhållandenas nivå och som uppmuntrande en alternativ och underförstått revolutionär nivå.” (Romano Alquati, ”Kapitalets och arbetskraftens organiska sammansättning på Olivetti”, ”Composizione organica del capitale e forza-lavoro alla Olivetti”, Milano 1962)

Ett första påpekande: misstänksamheten. Den liknar på många sätt den misstänksamhet som vi möter idag. Misstänksamheten fanns redan i begynnelsen på den kampcykel som avslutades för tjugo år sedan. Det som vi ser idag, rör sig därför inte om en avsaknad på personligt subjektivt förtroende: analogin är för stark för att avfärdas som ett sammanträffande. Misstänksamheten måste problematiseras i undersökningsarbetet som en sorts aktiv vaksamhet mot möjligheten att undersökningen spårar ur. Det finns två sorters urspårningar: för det första att ”i sitt skinn” erfara de sociala vetenskapernas konsekvenser som ett hårdare arbetstempo och för det andra att allt snack som i slutändan bara blir något som hamnar i böcker eller tidningsartiklar, med andra ord en teknisk eller intellektuell degenerering, som producerar information utan någon koppling till den politiska självorganiseringens väg. Den första formen av urspårning är inte den som rör oss eller den militanta undersökningen. Det är bara en misstänksamhet mot sociala vetenskaper, eftersom de har varit ett kodifierande av kunskap och ett redskap för att kunna göra mer effektiva omorganiseringar av produktionen och för att reproducera kapitalets styrning. Den andra formen av degeneration är den som angår oss och som vi oundvikligen kommer att röra oss mot, eftersom att göra undersökningar och deltagande militanta undersökningar innebär att ta sig an frågan om en politisk organisering underifrån. Det innebär ett skapande av scenarios och medvetande för sociala kamper, att föra fram dessa i praktiken, vilket är att göra något som lämnar det skrivna eller talade samtalen och ordens värld, något som lever inom den subjektiva rikedomen av mängden levande arbete (ricchezza soggetiva della multitudo del lavoro vivo) och särskilt i utmaningen hur denna mängd kan politiskt konstituera sig. Denna utmaning är den militanta undersökningen (inchiesta militante). Dess framgång kan varken mätas genom riktigheten i de rapporterade uppgifterna eller i hur precist de beskriver produktionsstrukturerna, inte heller i hur sofistikerade deras politiska förslag är, utan bara igenom sin förmåga att producera ett kritiskt och antagonistiskt socialt samarbete, i hur långt dess politiska nätverk sträcker sig. Det kan alltså inte vara resultatet av några fås arbete, utan ett horisontellt, omfattande och vitt spritt arbete från mängder av personer.

Ett andra påpekande. Efter att ha överskridit misstänksamheten startar den proletära undersökningen ”en preliminär undersökning, vars mål är att nå den miniminivå från vilken det är möjligt att inleda samtal med andra”. Detta är bakgrundsresearchens moment, i vilken man koncentrerar sig på att undersöka vissa produktionssegment, inte för att avsluta vårt arbete där, utan för att ta fram diskussionsmaterial. Det är här uppenbart, att det inte kommer att uppstå en politisk fruktbar interaktion mellan politiska aktivister och arbetare om inte de förstnämnda förstår den produktionsprocess som de försöker undersöka. Även denna fas kännetecknas av politisk intervention, vars ”mål är att avslöja de officiella myterna och fördomarna, som ser till att hålla arbetaren isolerad och maktlös inför det organiserade kapitalet, att rationalisera dennes desperata position för att göra den förståelig.”. I detta förberedande stadium handlar det om att skapa förutsättningarna genom vilka arbetssituationen kan kritiseras, det vill säga att göra det till en förutsättning som kan förvandlas till ett organiserande underifrån, till kamper. För att orsaka detta måste man få de enskilda individerna att gå utanför deras isolerade erfarenheter, genom att prioritera jämförandet och cirkulationen av erfarenheten.

Ett tredje påpekande. Det måste finnas en annan fas som överskrider cirkulationen av erfarenheter och införandet av en kritisk rationalitet i förhållande till produktionsprocessen, som är undersökningens kraft och styrka. Vi upplever det ofta som att de subjekt vi träffat varken har föreställt sig eller förstått det. Som om researcharbetet borde vara någonting som kommer innan politiken, dess medvetna redskap och att politiken kommer därefter, på samma sätt som en produkt lanseras till ett visst marknadssegment genom en särskild kommunikationsstrategi, framtagen efter en marknadsundersökning. Det problem som här dyker upp är frågan om avantgardet. Men detta kommer vi ta upp senare. Låt oss istället titta på vad den proletära undersökningens nästa nivån innebär, det vill säga dess slutgiltiga form. Det rör sig om ett ‘breddat arbete’ som följs av en ‘intensifierad utveckling’. ”Parallellt med att undersökningsarbetet spreds och utvecklades kvantitativt uppmuntrade vi de unga arbetarna att själva direkt fortsätta undersökandet”, vilket innebär att underlätta den första övergången till att undersökningen verkligen börjar fungera, där den blir ett självundersökande. Detta är ett moment där skillnaden mellan aktivisten som tagit initiativ till undersökningen och det levande arbetets subjektivitet försvinner, ett moment när det levande arbetets självstyrande sociala samarbete producerar ett klassmedvetande.

Den ”intensifierade utvecklingen” föds just ur detta, att undersökningen har fungerat som en tändhatt: att i första hand införa kritisk rationalitet på en individuell nivå, ett utökande och spridande av kontakterna för att utveckla detta medvetande på det kollektiva planet, och när denna har fått fäste i undersökningen, kan detta bara leda till en politisk organiseringen inom fabrikerna och nya arbetarkamper. Undersökningen lever därigenom i arbetarkamperna och i den politiska fabriksorganisationen. Här hittar den sitt förverkligande och skälet till sin existens.

Den proletära undersökningen är en kraftfull interventionsmetod inom det politiska arbetet och fick en noggrann systematisering i Quaderni Rossis teori och praktik. Det är en sådan mogen erfarenhet att den inte bara kan vara en uppfinning av dessa kamrater. Den måste ha en egen historia och värdiga föräldrar. Därför inleds det nummer av Quaderni Rossi som ägnas åt undersökningar, det numret som innehåller många av de anföranden som hölls på planeringsseminariet för proletära undersökningar i Turin den 12-14 september 1964, med en artikel om den undersökning som Marx gjorde 1880 i tidningen Revue Socialiste. Det handlar om ett formulär med 101 frågor till de franska arbetarna, som trycktes upp i 25 000 exemplar och som föddes ur den franska proletära rörelsens behov att förstå de reella villkoren för exploateringen, medvetande- och organisationsnivån hos arbetarna. Samtidigt som Marx konstruerade formuläret som ett redskap för att samla in kunskap, inkluderade han en rad frågor som inte kan reduceras till bara detta syfte. Dessa frågor är synnerligen tendensiösa, som exempelvis ”Beskriv dina arbetsuppgifter: berätta inte bara om de tekniska delarna, utan även om det som är ansträngande och påfrestande för musklerna och vilka de allmänna effekterna är för arbetarnas hälsa”. Och en bit längre fram: ”Rengörs maskinerna av arbetare som är speciellt tilldelade denna arbetsuppgift, eller rengörs de gratis av arbetarna som använder maskinerna?”; ”Hur mycket tid förlorar du för att resa till och från jobbet?”. Eller denna underbara: ”Oavsett om du betalas för utfört arbete eller arbetstid, när får du lönen? Det vill säga, hur lång lånetid låter du din arbetsgivare ha innan du får betalningen för ditt utförda arbete?”. Och slutligen två synbart oskyldiga frågor: ”Känner du till några tillfällen där regeringen har satt in ordningsmakten att agera i kapitalisternas tjänst mot arbetarna?”, ”Känner du till några tillfällen där regeringen har agerat för att skydda arbetarna från arbetsgivarnas utpressning eller från deras olagliga karteller?”. Denna sortens frågor, i tillägg till användandet av formuläret, hänger direkt samman med det politiska anspråk som den gamle Marx tillskriver observationernas funktion och vänder upp och ner på frågeformulärets karaktär genom att få det att mer likna ett agitationsblad än ett utpräglat redskap för sociologiska undersökningar. Instoppandet av omdömen med ett rent politiskt värde maskerade till frågor i formuläret, ett formulär som är indelat i fyra delar (arbetsmiljön, arbetstiden, lönen och arbetarnas organisation) följer ur proletariatets intellektuella utveckling, enligt vilken ”arbetarnas frigörelse måste vara dess eget verk” (Marx). Genom att tänja på de vetenskapliga och sociologiska redskapen blir dessa därigenom politiska redskap och en politisk metod. Bara en enkel läsning av formuläret får arbetaren att betrakta sin egna osäkra vardagstillvaro i ett nytt ljus, att uppmärksamma exploateringsförhållandet och att betrakta detta förhållande som historiskt bestämt, vilket leder bortom det som framstår som naturligt och oföränderligt, vidare till möjligheten med den kommunistiska förvandling och frigörelse som historien erbjuder.

Marx undersökningsformulär erbjuder ett koncept av vetenskapliga undersökningar som å ena sidan inte känner till neutralitet och som inte är underställt kapitalets styre och som å andra sidan omedelbart och direkt framträder som klasskampens vetenskap. Detta visas av faktumet att bara hundra formulär lämnades in ifyllda av de utdelade 25 000 exemplaren, vilket inte påverkade dess politiska effektivitet. Från den borgerliga sociologins synvinkel skulle detta ha varit ett misslyckande, men ur arbetarrörelsens perspektiv var det helt irrelevant. Konceptet med en omedelbart politisk undersökning är helt klart den viktigaste aspekten som plockades över från Marx frågeformulär till Quaderni Rossis vidarutvecklande av de proletära undersökningarna och detta är punkt att hålla fast vid, eftersom den lätt glöms bort. Raniero Panzieri konstaterade på seminariet i Turin om den proletära undersökningen: ”Jag tror att det lätt går att påstå att en av marxismens kännetecken är att betrakta sociologin som en politisk vetenskap. Om man måste ge en allmän definition av marxismen, skulle jag säga att den är just detta: en sociologi betraktad som politisk vetenskap, som revolutionens vetenskap”. Innan vi avslutar denna resa i den nutida arbetarrörelsens arkeologi, ska vi försöka att sammanfatta den metod som den politiska undersökningens redskap baseras på.

Vi har tre distinkta faser:
1. Förslaget på ett undersökningsarbete, vars syfte är att övervinna misstänksamheten och skapa ett förtroende hos arbetarna för förslagets effektiva kraft.
2. Den förberedande fasen, där bakgrundsresearch görs och en kommunikationsstrategi skapas, en strategi som lyfter fram frågeställningar och kritik rörandes arbetsvillkoren och som cirkulerar olika sorters erfarenheter.
3. Den genomförande fasen, under vilken arbetarna själva gör undersökningarna (självundersökningar), som baseras på fabriksorganisationen och kamperna som dessa kan understödja.

Efter vi har uppdaterat och tagit bort rosten kan vi plocka ut undersökningsmetodens politiska redskap från det gamla verktygslagret där vi har förvarat dem av nostalgi i väntan på att de kanske skulle bli användbara igen, och lägga dem i den lilla och flexibla verktygslåda som vi dagligen bär med oss, under förutsättning att vi redogör för hur dessa verktyg kan vara användbara och värdefulla i vår tid, en tid då arbetet inbegriper koder, språk, information och affekter, och då arbetet har trätt utanför fabrikens fyra väggar.

Vad vi är intresserade av här är att undersökningarna i alla dess faser visar sig som lingvistiskt arbete, som en kommunikativ aktivitet, som ett kontinuerligt upprättande av stabila relationer som omplaceras till ett allt högre och högre plan, det vill säga till en mer kollektiv och antagonistisk nivå. Detta visar på något som inte är av underordnad betydelse: att göra undersökningar är en metod som inte baseras på objektivt vetande, utan är ett sätt att bygga relationer, en helt och hållet subjektiv metod som lägger grunderna för arbetarautonomin och inom vilken uppmärksamheten hela tiden riktas mot den sociala konstitutionsprocessen av det levande arbetets kritiskt medvetande.

Det handlar därför inte om att förmedla ett fixt och färdigt schema eller en objektiv modell för produktionssystemets förvandling till arbetarna på ett uppmanande, ideologiskt och enkelriktat sätt, utan om att sätta en kumulativ mekanism i rörelse, ett lingvistiskt arbete där kritiken kan konstitueras på ett konkret sätt genom att utgå från den subjektiva förståelsen av de materiella villkoren, där arbetarnas subjektivitet autonomt lever.

Men vad menar vi här med begreppet ”lingvistiskt arbete”? Vad innebär det att betrakta undersökningar som lingvistiskt arbetet? För det första innebär det att definiera en väg, en process som tar någonting för att förvandla det till någonting annat. Att säga ”arbete” (Aristoteles) innebär att skilja det från handlande (attività), som är ett ändamål i sig självt. Det innebär att föra fram arbetets karaktäristiska kännetecken: det är produkten som är dess mål. Att säga ”lingvistiskt arbete” (Rossi-Landi) betyder affirmerandet av språkets externa betydelse, det sociala utbytet av meddelanden, och att betrakta dess produkt, människors gemensamma handlande, som dess specifika kännetecken och förutsättning, som kommunikation i dess fulla bemärkelse. Att säga att undersökande arbete är kommunikativt arbete innebär därför att föra fram det levande proletära arbetet till skapandet av de gemensamma aktiviteters område och definiera dem på den sociala förändringens nivå, på den antagonistiska självorganiseringens politiska nivå. Allt detta verkar vara helt bortglömt när man bara betraktar undersökningarna som en ”kognitiv” aktivitet kopplad till vetande. Det handlar inte om att veta någonting, eller om att känna till en viss produktionsforms materiella förutsättningar, utan om att kollektivt och socialt producera villkoren för gemensamt antagonistiskt agerande.

Undersökningens mål är inte att tolka världen, utan organiseringen av dess förvandling.

/ Antonio Conti

Publicerad i Posse nr 2, januari 2001
Översatt från italienska och engelska.

A/Traverso – En smågrupp som multipliceras

[no/work/in/process/progress… grovöversättning från italienskan, kommer successivt att arbetas om]

En smågrupp som multipliceras (Piccolo gruppo in moltiplicazione)

Rörelsens subjekt finns någon annanstans, den har förskjutits till ett rum som idag är svårtdefinierat och som är omöjligt att reducera till vare sig institutionernas stagnerade kategorier eller till den akademiska och respekterade utomparlamentarismen. Den finns någon annanstans, lössläppt och otyglad. Frisläpptheten är den sociala aktionens innovativa form.

Men hur hittar man en enhet, hur sätter man igång en process av nysammansättande (ricomposizione), hur bedriver man politik?

Varför brådska fram ett svar? Den reella rörelsen troligen kommit mycket längre än vår förmåga att förstå den, detta behövs påpekas. Krisen och reformismen i en kombination, som pågått sedan länge, har besegrat det politiska landskap som uppstod ur uppsvinget 1968-1969. Delvis har de införlivat detta med en nyreformistisk politik och delvis har de lyckats bryta ner detta landskap och lämnat det där man nu kan finna det: ställd inför problemen med självigenkännande och definiera den nya terräng som man nu rör sig i.

Men rörelsen har kommit mycket längre än politiken; den har nått mycket längre än de gamla problemställningarna om kamp och enhet; den befinner sig i en dimension av radikalt utanförskap (estraneità) och vägran. Mot denna stat (Stato) är det inte värt att kämpa; den institutionella politiska sfären är för miserabel och även de antagonistiska aktionerna är torftiga järmfört med den rikedom som subjektet i rörelse kan utveckla.

Den institutionella politiken slickar sina sår och försöker kontinuerligt (alltid lika förskräckta av 68-händelserna, av det oförutsedda framträdandet av något annat, av autonomia) att göra sig av med allt som vägrar underordna sig. De gammelsocialistiska gruppernas och bourgeosins deltagande-demokratiska kategorier försöker att ge ett ansikte åt detta odefinierbara subjekt; de unga, arbetarna, studenterna, kvinnorna, det förvandlingens subjekt som igår gäckade en öppen kamp och deras fientlighet, och idag gäckar dem genom sin utanförskap. Dessa måste vara katalogiserade, de måste ha ett namn och som sådana befinna sig inom en ordning. Därför att det är bara inom en ordning man kan tvinga människor att arbeta.

Lössläppthet, hämningslöshet, fest. Det är på detta plan som de ungas, arbetarnas, studenternas och kvinnornas beteende finns. Och om detta inte är politiskt för byråkraterna, må så vara, för detta är vår politik även om vi heller skulle benämna den på andra sätt. Appropriering, kroppens befriande och en kollektiv förvandling av de mellanpersonliga relationerna är de sätt inom vilka vi idag rekonstruerar ett projekt mot fabriksarbetet, mot vilken ordning som helst som baseras på prestation och exploatering.

Smågruppernas praktik är den terräng där man kan se autonomin (l’autonomia), den mininivå där man har hejdat sönderfallsprocessen. Det tjänar ingenting till idag att planera ett terroristiskt och mekaniskt återförenande som abstrakt tar sig an problemet med enhet. Smågruppens praktik är inte en konfrontativ praktik av sammandrabbningar. Man antar hellre en position av ignorans, förskjutande eller omplacerande någon annanstans och utanförskap.

Nysammansättandets problem är övergången från den utspridda och lösa utanförskapet till ett rekonstruerande av nya instrument för begärets sammanförande och kollektivisering. Men detta problem löser man inte från organisationens avskiljda plats och inte heller med abstrakta diskurser om enhet: nysammansättandet sker på den praktisk förvandlings plan som löper tvärs över vardagslivets uppsplittrade delar.

Det behövs en skrift som löper tvärs över hela existensens uppdelningar, över alla de sorter som klassubjektetet uttrycker sig igenom. Vi planerar därför en smågrupp som multipliceras och som transversalt nysammansätts. För att konstituera sig med önskan att ena ett kollektiv måste man börja kunna tolka nysammansättningens begär: de flöden som löper igenom klassen och som rör massornas vardagsliv. En nysammansättning är inte ett moraliskt imperativ, ett politiskt dogma; det är rörelsens begär. Vi behöver hitta en beteendemaskin som tolkar detta begär.

Vi försöker på skrivandets terräng. Inte som en extern syntes eller som en spegel, utan som en tillgänglighet för att underlätta en vändning i processen, utgörandes tendensens praktiska subjekt. En skrift kapabel att i sig ge kropp åt tendensen, att förkroppsliga tendensen som begär och skriva in i det kollektiva livet möjligheten till befrielse.

/ A/Traverso
Bologna, maj 1975

Sandro Mezzadra, Brett Nielson – Varken här eller någon annanstans

[En australiansk intervju av forskare Brett Nielsson med Sandro Mezzadra, doktorand och aktivist ifrån Bologna. Mezzadra var en av de drivande bakom organiserandet den europeiska aktionsdagen för öppna gränser 2 april 2005. Han arbetade tidigare med tidningen Derive Approdi, som han nu beskriver som ett avslutat kapitel för hans del. Där var han med och författade dokumentet ”Allmänna platser” som finns att läsa här. Inom italienska vänstern har hans viktigaste bidrag varit att utveckla ett ickestatligt ”positivt rättighetsbegrepp”, framför allt i boken ”Rätten att fly”. Idag är han aktiv i Tavolo Migranti, Bolognas nod i det internationella No border-nätverket. Han arbetar också med Uninomade, ett ”autonomt” nätverket av prekära universitetsforskare, studenter och doktorander, som under vintern 2004-2005 kommit att bli en viktig tankesmedja för post-operaistisk teoribildning.]


En dialog om migration, lager och desertering

Sandro Mezzadra undervisar i samtida politisk teori på Bolognas universitet. Han är aktiv i den alternativa globaliseringsrörelsen i Italien och har speciellt varit inblandad i projektet att göra migrationsfrågan till en central del inom denna rörelsen. Mezzadra är författare till böcker som ”Rätten att fly – Migration, medborgarskap och globalisering” (Diritto di fuga: Migrazioni, cittadinanza, globalizzazione, 2001) och ”Bortom Genua, bortom New York – Teser om globaliseringsrörelsen” (Oltre Genova, oltre New York: Tesi sul movimento globale, 2001. Skriven tillsammans med Fabio Raimondi). Han är också medlem i tidningen Derive Aprodis redaktionskollektiv (denna tidning är en av de viktigaste arenorna för kritisk analys av den samtida kapitalismen i Italien). Vi träffades i Bologna en dimmig eftermiddag i januari 2003 för att diskutera den globala rörelsen, migration och gränskontroll i Europa och Australien.

Neilson: I ditt föredrag på seminariet ”Rätten att migrera, rätten till asyl” (Diritto a migrare, diritto d’asilio) under ESF betonade du att migrationsfrågan har blivit en central fråga för globaliseringsrörelsen i Italien. Medan migrantionsfrågan inte hade varit en central fråga vid det första WSF i Porto Alegre, framträdde den som en fundamental fråga i mobiliseringen till Florens-mötet, i synnerhet G8-protesterna i Genuas kölvatten. Kan du beskriva hur migration blev en huvudfråga för globaliseringsrörelsen och på samma gång berätta lite om den senaste utvecklingen kring gränskontroller på europeisk nivå?

Mezzadra: Först måste vi fråga oss vilken form den globala rörelsen har tagit sedan det första explosionsartade framträdandet i Seattle hösten 1999. Uppenbarligen har rörelsens centrala plattform varit kampen mot den nyliberala kapitalismen och i synnerhet mot de stora institutionerna för transnationell förvaltning, som Världsbanken och Världshandelsorganisationen. Jag vill inte förneka den analytiska betydelse begreppet nyliberalism har, vilken fungerat till att betona några av de centrala förändringarna kapitalismen genomgått de senaste två årtiondena. Vidare kan inte den ”mobiliserande kraften” i detta begrepp förnekas, eftersom det har spelat en central roll i processen att ”namnge fienden” (som är strategiskt viktig i konstituerandet av en social rörelse). Men inte desto mindre har kritiken av nyliberalismen, som exemplifieras i publikationer som Le Monde Diplomatique (som influerar rörelsen väldigt mycket), tenderat att framställa de som lider av globaliseringen i den globala söderns effekter som blotta offer och i detta förnekat dem en position som aktörer eller aktiva sociala subjekt i den samtida globala förvandlingsprocessen. Ur detta perspektiv blir migrationen bara en i en lång rad av katastrofer som orsakats av nyliberalismen och globaliseringen blir en process som passerar ovanför folks huvuden; något som är oundvikligt och således immunt mot kritik från allt annat än ett nostalgiskt perspektiv.

På de första två WSF-mötena i Porto Alegre upptog denna kritik av nyliberalismen en central plats. En av konsekvenserna var att det inte fanns några workshops ägnade speciellt åt migration och nästan all migrationsdiskussion filtrerades genom den dominerande diskursen om global ekonomisk förödelse. Men då hände något viktigt som förändrade detta. Under protesterna mot G8-mötet i Genua i juli 2001 ägde det ett stort möte organiserat av flyktingar rum. Trots att det hade förekommit flyktingprotester i Italien sedan tidigt 90-tal, var detta det första mötet mellan globaliseringsrörelsen och flyktingorganisationer på gräsrotsnivå. Mötet blev en stor framgång och det resulterade i en mer eller mindre permanent mobilisering mot Bossi-Finil-agarna (som tillåter flyktingars närvaro i Italien bara på villkoret att man har ett anställningsbevis), vilka senare introducerades av center-högerregeringen under sommaren 2002. Karaktäristiskt för denna kamp var en hög grad av flyktingdeltagande. Den 19 januari 2002 skedde ännu en enorm självorganiserad flyktingprotest i Rom, mellan 100 000 och 150 000 människor slöt upp. Det var otvivelaktigt den största flyktingaktionen i Europa sedan sans papiers-demonstrationerna i Paris 1996. Och när förberedelserna för ESF påbörjades, intog migrationsfrågan en central plats i våra diskussioner och planer.

I planerandet av de workshops om migration som skulle hållas på ESF insisterade vi på nödvändigheten av att inte bara skapa en kritik av Maastrichts Europa (alltså, de nyliberala principer som 1991-1992 etablerades av Maastrichtavtalet som Europas ekonomiska grund), utan också skapa en kritik av Schengens Europa (alltså den nya ”gränsregimen” vars institution framlades 1985 i Schengenavtalet och sedan realiserades under 90-talet). Vi resonerade med andra ord för att när vi för en kamp mot villkoren för det europeiska medborgarskapet (som detta tar form) är det också nödvändigt att ifrågasätta gränserna som definierar detta medborgarskap. Och vi angrep detta väldigt mycket som en principfråga. Att betrakta Europa genom migrationens lins ger väldigt annorlunda resultat än att betrakta Europa genom linsen för något annat koncept eller praktik, tex. nyliberalismen. Genom hela 90-talet var en av migrationspolitiken på EUs nivås kännetecken en växande harmoniering av nationalstaternas politiska praxis och instrument för gränskontroll, men detta har inte gjort EUs gränser likvärdiga den moderna nationalstatens. Frågan om de europeiska gränserna (och inskränkningarna av det europeiska medborgarskapet) är extremt komplex.

Nielson: Delar av denna komplexitet blir uppenbara i Enrica Rigas artikel ”Den gemensamma platsen av ‘frihet, säkerhet och rättvisa'” (”Lo spazio commune di ‘libertà, sicurezza e giustizia'”, 2002), som publicerades i det senaste numret av Derive Aprodi. Rigo beskriver hur överenskommelser för utvisning mellan EU-nationer och så kallade ”säkra tredjeländer” (mellanländer) i sin tur supplementeras av överenskommelser mellan dessa ”säkra tredjeländer” och nationer längre bort från de mäktiga västeuropeiska staterna. Till exempel en flykting som kommer in i Tyskland via Polen kan kastas ut till Polen, som i sin tur har tecknat avtal med Ukraina, Slovakien, Rumänien och Bulgarien. Detta skapar vad Rigo kallar ”utvisningsflöden”, vilka delvis bestäms av subjektiva beslut fattade av de flyktingar som kastats ut ur EU.

Mezzadra: Detta är ett intressant exempel på komplexiteten hos de europeiska gränserna. Till skillnad från den institutionella versionen av Europa (skapad genom överenskommelser likt de som gjorts i Schengen och Dublin), är de migrationella flödenas Europa ett globalt politisk rum, ett rum som karaktäriseras av rörelser som kontinuerligt decentraliserar och provinsialiserar Europa, för att använda ett uttryck som blivit populärt i postkoloniala studier. Migrationella rörelser ifrågasätter möjligheten att identifiera en europeisk insida och utsida, vilket var huvudsyftet med Schengen och Dublinavtalen. Som Rigo visar finns det ingen enkel distinktion mellan Europas in- och utsida. Det rör sig snarare om gradskillnader: Polen är mindre externt till EU än Ukraina. I denna mening är EUs gränser mycket mer flexibla än den klassiska nationalstatens och denna flexibilitet står i direkt proportion till de migrationella rörelsernas egen flexibilitet.

Det som händer här är i verkligheten en dubbel rörelse. Först finns det migrationella flöden som gör Europas gränser porösa, som gör det möjligt att se hur mycket av Asien som finns Europa, hur mycket av Afrika… hur mycket av världen. För det andra finns det regulativa rörelser som syftar till att styra dessa flöden, att behålla dem inom administrationella strukturer. Detta betyder att exportera instrumenten för gränskontroll utanför EUs officiella gränser. Till exempel är gränsen mellan Tyskland och Polen idag en extern EU-gräns, som kontinuerligt forceras av flyktingar. Men snarare än att försöka förstärka denna gräns, har de tyska myndigheterna involverat Polen i sin förvaltning. I och med att Polen identifieras som ett ”säkert tredjeland”, måste Polen acceptera alla flyktingar och invandrare som reste inom dess territorium och vilka utvisats ur Tyskland. Polen har i sin tur slutit en serie av liknande avtal, med till exempel Ukraina. Som ett resultat av detta finns det nu planer på att upprätta flyktingförvar i Ukraina enligt den tyska modellen, sådana som redan finns i Polen. Poängen är att denna utvisningsväg – Tyskland, Polen, Ukraina – följer omvänt vägen flyktingarna själva etablerat. Många asiatiska och afrikanska flyktingar går in i Tyskland genom Ukraina. I någon mening är flyktingarna i kontroll, i det att deras rörelser etablerar denna geografiska rutt och gör de exkluderande åtgärderna till enbart en reaktion.

Nielson: I Australien har också migrationella rörelser etablerat en ny geografi och detta har lett till en viss ambivalens kring rummet. The Border Protection Act, som antogs av parlamentet 2001 undantar vissa territorier från Australiens avtal vad gäller anländanden med båt. Platser som Christmas Island och Ashmoore Reef blir konsekvent en särskild sorts icke-platser, varken Australien eller icke-australien. Vidare började den australiensiska regeringen efter tampa-incidenten i augusti 2001 betala utländska regeringar för att sätta upp flyktingförvar på sina territorier, platser som stillahavsön Nauru och Nya Guineas Manus Island. Administrerade av privata säkerhetsfirmor markerar dessa frånlandsförvar en förvandling av suveräniteten eftersom det som är till salu i dessa transaktioner är i någon mening suveräniteten själv. I kontrast till detta verkar relationen mellan EU och låt säga Polen eller Ukraina mer bestämd av politisk makt än marknadsrelationer. I den mån dessa nationers beslut formas av deras ambition att bli en del av EU, måste dock frågan om marknaden åter träda fram.

Mezzadra: Man kan helt klart säga att på grund av dessa gränsinstrument förskjuts en viss del av den tyska suveräniteten till Polen eller Ukraina. För bägge dessa land är beslutet av anta dessa instrument för gränskontroll kopplat till viljan att gå med i EU. Grunden till dessa överenskommelser lades under det tidiga 90-talet, huvudsakligen igenom byråkratiska kanaler. Men situationen är återigen komplex, eftersom Schengenavtalet från 1985 i verkligheten slöts mellan nationella polisväsenden och först senare (och då gradvis) skrivits in i europeisk lag. I detta avseende har ”byråkratiska kanaler” skapats vilka delvis befinner sig utanför EUs huvudinstitutioners kontrollsfär. Det är också viktigt att förstå detaljerna i ”säkert tredjeland”-konceptet. Detta trädde i kraft 1997, i ramverket som definierades av Dublinkonventionen, vilket fastlade kriterierna för bestämningen av stater kapabla att undersöka en asylansökan. Genom denna princip har ett antal till EU angränsande stater identifierats som ”säkra tredjeländer”, vilket innebär att om en flykting passerar genom ett av dessa territorier på sin väg mot EU kan de skickas tillbaka till detta land, eftersom de teoretiskt sett kunde ha lämnat in en asylansökan där. Konceptet gäller inte bara Polen utan också ett antal andra stater vars ”demokratiska” natur är minst sagt tvivelaktig. I Tysklands, Polens och Ukrainas fall kan man dock väldigt tydligt se hur systemet fungerar. Tyskland är en rik EU-stat som exporterar sina gränstekonologier till Polen, som är en kandidat till EU-medlemskap. I sin tur exporterar Polen dessa teknologier till Ukraina, en stat som står väldigt långt ner på listan över potentiella EU-medlemmar. Detta mönster är direkt relaterat till skillnaderna i politisk makt och även ekonomisk kraft (eftersom priset på arbetskraft är ungefär tre gånger billigare i Polen än i Tyskland och runt tio gånger billigare i Ukraina).

Neilson: Som du antydde tidigare väcker gränskontrollfrågan viktiga frågeställningar om naturen hos globaliseringens politiska rum. Du talar om att principen om det ”säkra tredjelandet” etablerar grader av externalitet, men på grund av gränsernas porositet övergår aldrig denna externalitet riktigt i en ren utsida. Samtidigt talar du utan problem om ett ”annanstans”. Du var helt säkert aktiv i organisationen av den stora demonstrationen den 30 november 2002 mot flyktingförvaret (centro di permanenza temporanea, CPT) på Corso Brunelleschi i Turin. Denna protest utfördes under parollen ”Né qui, né altrove” (varken här eller någon annanstans). Kan du förklara denna parolls betydelse, vilken uppenbarligen förenklar ett väldigt stort tankearbete (och praktik) men också otvivelaktigt kristalliserar någonting viktigt?

Mezzadra: 30 november-protesten i Turin var antagligen den största politiska aktionen som någonsin genomförts mot förvar-systemet i Europa. Genom att använda parollen ”Né qui, né altrove” ville vi först och främst understryka att aktionen riktade sig mot ett särskilt flyktingförvar på en särskild plats. Detta var viktigt eftersom för den italienska regeringen fungerar förvaret i Turin särskiljt bra. Vi ville också betona det specifika i situationen i Turin, vilken är extremt känslig för tillfället på grund av krisen på Fiat, den massiva prekära arbetssituationen hos arbetskraften, fackens pågående aktioner, GMs avhopp från företaget och så vidare. Förvisso är denna sort av perpetuell kapitalistisk omstrukturering (och den medföljande prekära situationen för arbetarna) vid detta laget generaliserad, men dess effekter är särskilt intensiva i gamla företagsindustriella städer som Turin. Vi ville lyfta fram detta och på samma gång peka på kopplingarna mellan sådana omstruktureringar av arbetsmarknaden och flyktingförvarens roll i att begränsa och kontrollera arbetskraftens mobilitet. Med andra ord hävdade vi att flyktingförvaret på Corso Brunelleschis uppkomst och krisen på Fiat är ömsesidigt implicerade på en djup strukturell nivå.

För att se detta samband måste man dock tänka bortom de rent lokala omständigheterna i Turin, för att förstå interaktionen mellan kapitalistisk omstrukturering och arbetskraftens rörlighet på en global nivå. Därav vikten av att öppna protesterna för den globala dimensionen, av att ta ställning mot alla sådana platser som fråntar människor deras rättigheter: som till exempel flyktingförvaren i Polen eller i Australien lika mycket som det på Corso Brunelleschi. Detta var också nödvändigt för att undvika några av det tvetydigheter som har kännetecknat kampen mot flyktingförvar. Ofta hör man kritiker som menar att ett särskilt förvar borde stängas eftersom förhållandena där är inhumana, som om förvar med bättre förhållanden skulle vara helt och hållet rättfärdigade. Eller så stöter man på protester mot flyktingförvar från människor som skulle föredra att inte ha så kallade ”clandestini” (illegala invandrare) i sitt grannskap. Genom att använda parollen ” Né qui, né altrove” antydde vi att protesten var en principfråga, en ställning mot lagersystemet som sådant och inte bara mot ett särskilt förvar.

Nielson: Man finner helt klart liknande tvetydigheter i kampen mot flyktingförvaren i Australien. Till exempel, en framstående plattform tar upp det faktum att barn hålls i flyktingförvar. Således är ”Barn hör inte hemma i flyktingförvar” en vanlig paroll (som om sådana platser är okej för vuxna). En annan populär paroll är ”Flyktingar är välkomna här”, vilket i realiteten tar samma hållning som regeringen i relation till asylsökare, men bara inverterar svaret (ja du är välkommen, snarare än nej du är inte välkommen). Denna paroll antar att australiensiska medborgare har rätten att välkomna eller avvisa och i denna bemärkelse erkänner den inte det som du kallat ”diritto di fuga” (rätten att fly, flyktingens rätt att själva kontrollera sin mobilitet). En liknande tvetydighet finns även i argumentet att förvar-systemet svartmålar Australiens anseende i den övriga världens ögon (en poäng som ofta görs i kölvattnet av FN-rapporter om de inhumana förhållandena i de australiensiska lägren, tydligast i lägret vid Woomera). I detta fall är hållningen ännu mer narcissistisk, som om förvarspolicyn borde stoppas för att upprätthålla någon sorts uppdiktad vision om Australien som en välvillig och human plats. Grupper som ”Australiensare mot rasism”, som har stora annonser mot flyktingförvar i dagstidningarna, tenderar att bejaka denna logik. Jag skulle påstå att frasen ”Australiensare mot rasism” är något av en oxymoron, givet att nationen byggdes upp på erövrandet av aboriginernas land, kontrakterat dagslönearbete (coolie labour), den historiska uteslutningen av asiater. För min del verkar det som att för att motsätta sig rasism behöver man först ifrågasätta den australiensiska statens konstituerade makt och dess motsvarande former av identitet och subjektivitet. På samma gång är det livsviktigt att sådana aktioner organiseras på en nationell nivå. Er paroll ”Né qui, né altrove”, tar med i beräkningen vikten av lokala och/eller nationella mobiliseringar, men den signalerar också nödvändigheten av att öppna sådana kamper för den globala dimensionen.

Detta frambringar en annan fråga kring flyktingförvarens funktion i att upprätthålla och förnya anspråket på nationell suveränitet i en tid av ökade migrationella rörelser. Som du noterade tidigare fråntar dessa platser människor deras rättigheter. I den italienska kampanjen mot flyktingförvar har ordet ”lager” (italienskan: lager) en väldigt framskjuten position. I Australien har referenserna allmänt sett mer hänvisat till straffkolonierna som anlades av engelsmännen (parollen ”Vi är alla båtfolk” syftar till att skapa en homologi mellan de historiskt deporterade fångarna från England och dagens asylsökare) såväl som till de olika läger, missioner och ”hem” i vilka ursprungsbefolkningen internerades (och skiljdes från sina familjer) under det utdragna koloniala folkmordet. Ändå har en italiensk tänkares teorier, vilken också privilegierar begreppet ”lager”, varit mycket lärorika för teoretiker i Australien som har försökt förstå lägrets politiska struktur. Jag syftar på Giorgio Agambens texter om ”det bara livet” (1998, 2000). Agambens inflytande är uppenbart till exempel på Suvendrini Pereras artikel ”What is a camp?” ((2002, publicerad i första numret av Borderlands). Det verkar som att detta begrepp om det ”bara livet” inte är speciellt närvarande i dina teorier och skrifter. Visserligen finns det huvudteoretiker inom den italienska operaistiska och autonomistiskt marxistiska traditionen som har polemiserat ganska kraftigt mot Agambens förståelse och bruk av detta begrepp. Jag tänker närmast på Luciano Ferrari Bravo i ”Från fordism till globalisering” (Dal fordismo alla globalizzazione, 2001) och Antonio Negris artikel i ”Monstrets längtan” (Il desiderio del mostro, 2001). Är begreppet ”bart liv” användbart eller inte när det kommer till att förstå lägrets politiska struktur?

Mezzadra: Låt oss börja med frågan om användandet av begreppet ”lager”, eftersom detta är något som vi har diskuterat väldigt djupgående inom den italienska rörelsen. Uppenbarligen är det nödvändigt att vara väldigt försiktig med användandet av detta begrepp i kontexten av kampen mot flyktingförvaren. Faran är att man kan verka blanda ihop nuvarande former för global kontroll med styrelseformerna som dominerade i den europeiska fascismen under tidigt 1900-tal. Det är därför nödvändigt att trycka på att begreppet förvar inte enkelt går att reduceras till lägren som existerade i den europeiska fascismen eller för den delen i nazismen. Faktum är att lager har ett kolonialt ursprung i platser som Cuba och Sydafrika… eller för den delen, precis som du påpekar, i Australien som på sätt och vis var ett enormt lager. Så i användandet av denna term vill vi först peka på kolonialismens och koloniala maktförhållandes fortlevande inom samtida regeringsmodeller och samhällsmetropoler. Vidare är det nödvändigt att förstå att till och med det nazistiska lagret inte helt kort kan likställas med koncentrationslägren i Auschwitz eller Treblinka. Med start 1933 var lagren administrativa läger som etablerades över hela Tyskland med syfte att internera politiska motståndare och de så kallade asociala (”asozialen” – folk som zigenare, mentalsjuka eller homosexuella) och inte direkt eller enbart judarna som i förlängningen skulle utrotas. Så i identifierandet av samtidens flyktingförvar som lager, likställer vi dem inte med koncentrationsläger (vilket de helt klart inte är). Detta är extremt viktigt, eftersom en sådan identifikation på ett allvarligt sätt skulle banalisera det nazistiska folkmordet. Jag tycker det också är intressant att notera att en viktig bok om flyktingförvaren som lager, ”Negerad autobiografi. Immigranter i nutidens lager” (Autobiografie negate. Immigrati nei Lager del presente, 2002), skrivits i Italien av Federica Sossi, som är filosof och aktivist och har vart djupt engagerad i konfronterandet av shoahs arv.

Lagret är ett administrativt rum i vilket män och kvinnor som inte har begått några brott förnekas sin rätt till mobilitet. I detta avseende är det helt och hållet legitimt att identifiera dagens flyktingförvar som lager. Det är också giltigt att påpeka att sådana rum, som är associerade med en av de mörkaste perioderna i den europeiska historien, inte har försvunnit från dagens politiska scen. Tvärtom har de upplevt en allmän utspridning över den så kallade västvärlden (och även i andra delar av världen). Om vi tänker på Hannah Arendts ”The Origins of Totalitarianism” (1951), vilken är en av de viktigaste källorna till Agambens föreställning om det ”bara livet”, är det talande att hon finner lagrets koloniala ursprung och spårar den första uppkomsten av sådana ställen i Europa till koncentrationslägren som dök upp efter första världskriget. Dessa var inte utrotningsläger utan platser för internering av män och kvinnor som, på grund av de förändringarna av europakartan som följde ur kriget, inte hade något tydligt nationellt medborgarskap (de så kallade ”apatrides” eller ”heimatlosen”). Även ur detta avseende är det passande att tala om samtida flyktingförvar som lager, eftersom de också tjänar till att begränsa rörelsen hos folk utan någon tydlig juridisk koppling till en särskild nationalstat eller med ”fel” medborgarskap.

För att gå direkt på frågan om det ”bara livet”, är det viktigt att säga att Agambens arbete tillhandahåller en väldigt kraftfull uppsättning begrepp för att förstå lägrets politiska struktur. Självklart har hans argument visat sig vara fundamentala för aktivister som engagerar sig i att protestera mot existensen av flyktingförvar i Italien: i synnerhet beskrivningen av den märkliga dialektiken mellan exklusion och inklusion som verkar i lägren. Ett subjekt som inte alls erkänns av den legala ordningen (den ”illegala utlänningen”) inkluderas i denna ordning (genom ”inklusionen” i ett flyktingförvar) bara för att exkluderas från det rum i vilket den legala ordningen själv gäller. Detta är verkligen ett viktigt bidrag till att förstå lägrets logik. På samma gång har jag fått intrycket av att Agamben riskerar att lägga alltför stor vikt vid lägrets undantagsmässiga karaktär (detta är ett element i hans arbete som härrör från Carl Schmitt). Problemet är att dominanslogiken som verkar i lägret är en logik som också agerar i andra sociala rum. Denna typ av domination är verkligen spridd genom hela samhällsstrukturen. Du nämner några invändningar mot Agambens begrepp om det ”bara livet”, från företrädare för den italienska operaismen som Antonio Negri och Luciano Ferrari Bravo. Men det är värt att fundera över vad de har att säga. Ferrari Bravo tycker att begreppet om det ”bara livet” är dunkelt eftersom det utesluter frågan om arbetet (labour) från den teoretiska observationens sfär. Luciano frågade sig själv om man inte också borde kolla på, förutom Auschwitz, Ellis Island för att förstå de samtida lägrens logik. En annan företrädare för operaismen, Paolo Virno, påpekar polemiskt i sin bok ”Minnet av det nuvarande” (Il ricordo del presente, 1999) att det bästa exemplet på det som Agamben menar med ”bart liv” är arbetskraft (labour power), arbetskraft enligt Marx definition som en form av potentialitet. Det verkar som denna ansats riktar uppmärksamhet mot den fundamentala relationen mellan dagens flyktingförvar och den omfattande omstruktureringen av arbetsmarknaden i den globala kapitalismen.

Flyktingförvaret är en sorts dekompressionskammare som sprider ut spänningar som ackumulerats på arbetsmarknaden. Dessa platser visar kapitalismens nya flexibilitets andra ansikte: de är konkreta rum för statligt förtryck och en generell metafor för den despotiska tendensen att kontrollera arbetskraftens mobilitet – vilket är ett strukturellt kännetecken för den ”historiska kapitalismen”, som påpekats i ett antal färska studier. Det verkar viktigare att tala om lägren på detta sätt snarare än i termer av ”bart liv”. Detta är fallet även om begreppet om det ”bara livet” har lyft fram något i den grundläggande logiken enligt vilken dessa platser fungerar i ljuset. Enligt Agamben utför lägret uppenbarligen en våldsam ”avskalning”. Men denna avskalning bör förstås i relation till de nya lformerna för liv som produceras i den globala kapitalismen. Om den globala kapitalismen ger upphov till nya former för flexibilitet, som många argumenterat, visar den kontinuerliga rörelsen hos migranterna det subjektiva ansiktet i denna flexibilitet. På samma gång är det tydligt att migrationella rörelser exploateras av den globala kapitalismen och flyktingförvar är en avgörande beståndsdel i detta exploateringsystem. Detta är en av de saker som blir uppenbara i Yann Moulier Boutangs viktiga bok ”Från slaveri till lön” (De l’esclavage au salariat, 1998), vilken precis har översatts till italienska. Med ett vitt historiskt perspektiv på det kapitalistiska världssystemet argumenterar Moulier Boutang att former av kontrakterad och förslavad arbetskraft alltid spelat och kommer att fortsätta spela en fundamental roll i den kapitalistiska ackumulationen. Långt ifrån att vara föråldrade eller övergående justeringar ödesbundna att raderas av moderniseringen är dessa arbetets regimer konstituerande av den kapitalistiska utvecklingen och uppstår precis ur försöket att kontrollera eller begränsa arbetarens flykt. I detta perspektiv blir mödan att kontrollera migrantens mobilitet motorn i det kapitalistiska systemet och dagens flyktingförvar framstår som en i en lång rad av administrativa mekanismer som verkar för detta ändamål.

Nielson: I din bok ”Rätten att fly” (Diritto di fuga) framhåller du vikten av den senaste tidens ansträngningar att tänka om medborgarskapsbegreppet i syfte att förstå migrationen i dagens värld. I Australien var frågan om medborgarskap väldigt närvarande i våra diskussioner under 90-talet, särskilt beroende på försöken från den så kallade ”kulturpolitiken”, som använde sig av Foucaults koncept ”governmentality” för att visa på vikten av samarbete mellan intellektuella och statliga institutioner. Under några år på 90-talet var medborgarskapstemat ett av de teman som det australiensiska forskningsrådet såg som prioriterade områden för statligt finansierad forskning. Medborgarskapsstudier började framträda som en rätt mainstreamaktig form för intellektuella och politiska frågeställningar, även om många av de studier som publicerades betonade de sätt på vilka medborgarskapet inte längre är kopplat exklusivt till nationalstaten.

I Tampa-incidentens kölvatten efter august 2001 började några australiensiska tänkare dock närma sig frågarna kring migration och förvar snarare genom suveränitetsbegreppet än medborgarskapet. Jag tänker på verk som ”Sink the tampa”, efterskriften till Anthony Burkes bok ”In fear of security” (2001), McKenzie Warks artikel ”Globalisering underifrån: Migration, suveränitet, kommunikation” (Globalisation from below: Migration, sovereignty, communication, 2002). Suveränitetsbegreppet verkade viktigt av tre anledningar: 1) efter Tampaincidenten började den australiensiska regeringen etablera flyktingförvar i områden utanför Australien; 2) ny lagstiftning för gränskontrollen undantog vissa områden från Australien när det gäller ankomster via båt; och 3) efter misslyckandet med den officiella försoningsprocessen som pågick under tio år, utfärdade ursprungsbefolkningsgrupper ett nytt krav på suveränitet genom undertecknandet av ett fördrag. Visserligen är det svårt att tala om suveränitet utan att också tala om medborgarskap (och vice versa), men denna skillnad verkar viktig. I vilken utsträckning har frågan om suveränitet (och dess förändringar under globaliseringen) varit en central fråga för de som sysslar med kampen för migranters rättigheter i Europa?

Mezzadra: Jag skulle nog säga att i Italien hände saker i omvänd ordning. Suveränitetsbegreppet har alltid varit centralt inom den italienska politiska teorin och diskursen, medan medborgarskapsbegreppet har spelat en marginell roll. Ett sätt att konstatera detta är att konsultera den välkända boken ”Politisk uppslagsbok” (Dizionario di politica, 1983), för vilken Norberto Bobbio, Nicola Matteucci och Gianfranco Pasquino är redaktörer, i vilken medborgarskap inte finns med bland uppslagsorden. Inte förrän det tidiga 90-talet började folk som Giovanna Zincone (1992) och Danilo Zolo (1994) på allvar skriva om medborgarskapet och debatten i Italien har alltid varit tätt sammankopplad med debatten runt immigration. I ”Diritto di fuga” och i några andra texter (2002), försökte jag erbjuda en radikal omläsning av T.H. Marshalls klassiska text om medborgarskap och social klass (från 1949). Detta innebär att identifiera två sidor hos medborgarskapet: den första är medborgarskapet i den formella institutionella meningen medan den andra är sammankopplad med sociala praktiker, alltså med en kombination av politiska och praktiska krafter som utmanar medborgarskapets formella institutioner. I denna andra innebörd reser frågan om medborgarskap även frågan om subjektivitet. Och fast jag helt klart värdesätter den foucauldianska kritiken av medborgarskapsbegreppet, i det att jag påpekar att denna subjektivitet är konstruerad genom ett antal disciplinära praktiker, understryker jag också att det finns ett fristående utrymme för subjektiv handling som kan tvinga fram markanta institutionella förändringar. För mig är att tala om medborgarskap framför allt ett sätt att lyfta in frågan om subjektivitet i den politiska teorin. Och att tänka på medborgarskap i denna andra bemärkelse är ett sätt att fokusera debatten specifikt på migranter, det vill säga på människor vilka inte erkänns som formella medborgare inom ett partikulärt politiskt område. Migrantionsrörelser är ett utövande av medborgarskap som under de senaste tio åren har satt mer och mer tryck på det formella medborgarskapets gränser. Medborgarskapet förstått på detta sätt är ett begrepp som låter oss fråga hur dessa påtryckningar påverkar klassiska politiska begrepp, som suveränitet. Så att tala om medborgarskap betyder inte på något sätt att sluta tala om suveränitet. Medborgarskap är framför allt ett begrepp som låter oss sätta migrantens subjektiva krav i centrum för den politiska diskussionen.

Samtidigt sträcker sig begreppet om medborgarskap bortom denna väldigt direkta referens till migrationella rörelser. En stor teoretisk utmaning är att individuera det nexus som sammankopplar de specifika krav på medborgarskap som uttrycks genom migrantiella rörelser med andra sociala praktiker som inte nödvändigtvis innefattar krav på formellt medborgarskap. Jag har försökt identifiera (på ett väldigt skissartat sätt) vad som är gemensamt för migrationella subjektiva sociala praktiker och krav på medborgarskap som förts fram i den så kallade västvärlden under de senaste årtiondena, främst inom kvinno- och arbetarrörelserna. Begreppet ”rätten att fly” låter detta nexus framträda. Jag försöker inte föreslå någon sorts nivellerande homologi mellan migranters kamper och de kamper som förs av feminister och arbetare. Tvärt om är kopplingen helt och hållet formell och inte omedelbart kommunicerbar. Med det finns en länk vad det gäller arbetskraftens rörlighet. Återigen relaterar detta till Yann Moulier Boutangs argument i ”De l’esclavage au salariat”, vilket identifierar den subjektiva praktiken hos arbetskraftens rörlighet som den sammanbindande tråden i kapitalismens historia. Från 70-talet och framåt har det i Italien förts intensiva diskussioner om arbetarens flykt från fabriken, en arbetsvägran på ett ganska banalt och konkret sätt. Man kan se relevansen hos denna rörelse av arbetares flykt från fabriksdisciplinen i bestämmandet av management- och företagsorganisationstrategier i den rätt nya boken ”Le nouvel esprit du capitalisme” av Luc Boltanski och Éve Chiapello (1999). De visar hur ”flexibilitet”, innan det blev ett nyckelord i företagsideologin, vid 70-talets början sågs som det främsta problemet för den kapitalistiska kontrollen, i skepnad av arbetskraftens mobilitet. På samma sätt involverar feminismens vägran riktad mot hemarbetet och den patriarkala familjen ett krav på kontroll över subjektiva beslut rörande arbetskraftens mobilitet. Kategorin ”rätten att fly” kopplar samman dessa subjektiva utövanden av rörlighet med migrantens krav på medborgarskap, med migrantens rätt att ta kontroll över hans/hennes egna rörelser.

Neilson: Du argumenterar för att detta subjektiva utövande av rörlighet begränsar möjligheten att förstå migration i förmodat objektiva termer (den globala ekonomins olika faktorer, demografiska obalanser, etc.). En viktig aspekt av detta argument innefattar en kritik av multikulturalismen, vilken i din åsikt reducerar det singulära i migrantens erfarenhet, i det att detta perspektiv placerar honom/henne som en representant för en kultur, etnicitet eller ett samhälle. Som du vet är den multikulturalistiska diskurserna och praktikerna ganska utvecklade i Australien. Sedan 70-talet har multikulturalismen varit regeringens officiella policy, även om de institutioner som administrerar denna policy har varit bland de hårdast drabbade av nedskärningarna i välfärdsstaten. Kritiker pekar ofta på en diskontinuitet mellan den officiella multikulturalismpolitiken och den brutala behandlingen av migranter i australiensiska flyktingförvar (i vilka det inte finns någon begränsning för hur länge man kan hållas där). Andra har argumenterat för att det finns en kontinuitet mellan förvarspolitiken (etnisk inburning) och den officiella multikulturalismens blott spektakulära och konsumistiska ethos. Jag tänker i synnerhet på boken ”White Nation” (1998) av Ghassan Hage, som du citerar i ”Diritto di fuga”. Jag tycker det verkar som om du är engagerad i ett liknande projekt, i ditt försök att tänka migrantion i termer som rör sig bortom multikulturalismen. Kan du säga något om hur din betoning på de subjektiva aspekterna relaterar till multikulturalism som den förstås i den italienska eller europeiska kontexten?

Mezzadra: Låt mig först säga något om migranternas subjektivitet, vilken är en fråga med både en teoretisk och politisk sida. I den teoretiska meningen betyder tyngdpunkten på den subjektiva aspekten av migrationen en rörelse bort från mainstreamdiskussionerna, som helt och hållet uteslutit denna dimension, i det att de bara talar om ekonomiska faktorer, demografi och så vidare. I ”Diritto di fuga” pekade jag på nödvändigheten av att belysa den subjektiva dimensionen för att förstå beslutet att migrera, beslutet att lämna ogynnsamma eller oönskade förhållanden på en särkskild plats. Detta är en ansats som sammanfaller med mycket av det etnografiska arbete som gjorts på migranter i Italien, av till exempel personer som Alessandra dal Laga (1999) och Ruba Salih (2003). Det råder inget tvivel om att detta etnografiska arbete har levererat en mycket rikare och med komplex förståelse av migration än den man finner i mainstreamdiskurserna. Framför allt sätter det migrationen inom en kontext av en livshistoria där den subjektiva aspekten blir väldigt tydlig. Och detta tillåter en rörelse bort från stereotypa narrativ i vilka beslutet att migrera innefattar ett sökande efter frihet och emancipation. Ibland är så fallet, ibland inte. Många av de marockanska kvinnor som till exempel intervjuats i Italien har antytt att de valde att migrera eftersom de inte längre kunde stå ut med att leva i ett extremt patriarkalt samhälle. I detta fall är det rimligt att tala om migration som ett sätt för emancipation. Men man finner också människor som har absolut banala orsaker till sin migration, inte bara ekonomiska problem utan också existentiella sådana. En av de första intervjuerna jag någonsin läste var med en ung marockan som hade beslutat sig för att lämna sina studier i Casablanca och åka till Italien för att hans flickvän hade lämnat honom. Den här sortens subjektiva motiv är precis lika giltiga som de förknippade med ekonomiska problem eller mer generella sociala förhållanden. Slutligen är det viktigt att komma ihåg det att när jag trycker på den subjektiva aspekten av migrationen försöker jag inte återinföra någon sorts mytisk förståelse av cartesiansk subjektivitet. Snarare talar jag om subjetivationsprocesser i den foucauldianska meningen och samtidigt som dessa kan innefatta smärta och fattigdom kan de också innehålla njutning.

När vi rör oss vidare mot mer politiska frågor är det nödvändigt att erkänna att mycket av det arbete som gjorts i solidaritetens namn med migranter i Italien har behandlat dem som offer, som folk i behov av hjälp, omvårdnad eller beskydd. Detta arbete har utan tvivel varit inspirerat av nobla motiv, men har dessutom en viss tvetydighet. Genom att utforska migrationens subjektiva aspekt har man möjlighet att röra sig bortom denna paternalistiska vision och att se migranterna som de centrala aktörerna i de nuvarande globala förändringsprocesserna. Vad multikulturalismen beträffar kan man med säkerhet säga att det inte har funnit mycket praktisk erfarenhet av multikulturalistisk politik i Europa. Här importerades multikulturalism-diskursen från Nordamerika och har alltid i den allmänna debatten varit tätt kopplad till migrationsfrågan. Precis som i Australien och Nordamerika har debatten i stort drivits av en sorts vit fundamentalism som betraktar multikulturalismen som någonting som bör bekämpas. I Italien har vi personer som Giacomo Biffi, den romersk-katolska kardinalen i Bologna, som argumenterar för att alla migranter borde vara kristna (2000) eller Giovanni Sartori, som har kommit fram till en liknande position och som hävdar att vissa migranter (speciellt de som kommer från muslimska länder) hotar den europeiska upplysningstraditionen (2002). Ställda inför en debatt som håller sig på denna nivå, har många människor reflexmässigt intagit en multikulturalistisk position, i synnerhet de som identifierar sig med den institutionella vänstern eller till och med gräsrotsvänstern.

Men till och med i denna vänsterkontext omges den multikulturalistiska politiken av tvetydigheter. Om du till exempel föreställer dig en grupp aktivister som arbetar tillsammans med migranter för att organisera en festival, kommer det alldeles säkert att finnas någon som hävdar att varje kultur som är inblandad borde ha utrymme att uttrycka sig själv. Olika kulturer föses inte bara in i olika utrymmen, utan kultur och etnicitet klappas också samman. Om du ber personen som för fram denna position identifiera hans/hennes egen etnicitet eller kultur, skulle personen i fråga troligtvis känna sig förvirrad eller hotad. Vithets-studiernas grundläggande lärdom (att vithet är en markerad identitet och inte en neutral eller universell position) har inte helt och hållet trängt in i den europeiska vänstern och etnisk partikularitet tenderar fortfarande att identifieras i kontrast till den vita europeiska medborgaren.

Vidare finns det i Europa en växande tendens att ställa frågor om kulturellt erkännande mot frågor om ekonomiskt eller socialt välbefinnande. Axel Honneth är den mest intelligenta förespråkaren för detta argument (1996). En sådan tendens är särskilt oroande i en period där välfärdsstaten är under attack. Marco Martinello berättar en väldigt målande historia (1997). I Frankfurt öppnade de ett kontor för multikulturella angelägenheter. Andra allmänna kontor började skicka migranter till detta kontor, även fast problemen de hade var ganska banala och absolut ”materiella” (arbete, bostad osv.); myndigheterna verkade arbeta utifrån antagandet att migranter framför allt (om inte bara) var ”kulturella” problem. Detta visar något av gränserna för multikulturalistisk politik när det kommer till det verkliga livets subjektiva erfarenheter hos migranter i Europa. Precis som i andra delar av världen har multikulturalismen blivit totalt förknippad med identitetspolitik. Uppenbarligen är frågan om identitet viktig, men under multikulturalismens hegemoni reduceras alla de olika aspekterna och problemen med migration till att handla om identitet. Och i Europa förstås identitet i stort som en fråga om kulturell samhörighet, som någonting som innehålls i officiella geografiska gränser, som något givet snarare än konstruerat. Kanske är detta anledningen till att den strömning av postkoloniala studier som trycker på idén om hybriditet, vilken vid detta lag är ganska mainstream i den engelsktalande världen, fortfarande betraktas som ganska cutting-edge i Italien.

Nielson: Jag noterade att det visades en film om utbrytningen från Woomera påsken 2002 under upptakten till demonstrationen mot förvaret i Turin den 30 november. Nästan alla aktivister jag har talat med i Italien känner till denna händelse, som är den hittills största civil olydnads-aktionen i kampen mot förvaren. I Italien har ju rörelsen som kallas Disobbedienti spelat en väldigt viktig roll i den globala rörelsen. Skulle du kunna berätta något om rollen som civil olydnad har i kampen mot lagren och inom rörelsen mer allmänt? Det skulle vara intressant att höra dina tankar om det sätt på vilket olydnadsaktioner har definierats som brott och kopplats till hotet om terrorism. Vilken roll fyller denna kampform i ljuset av det ”permanenta globala kriget”, polis- och militärmakternas kollaps, disciplin och säkerhet?

Mezzadra: Jag skulle säga att olydnad, som innefattar ett ”skådespelifierande” av politiken och en produktion av symboliska aktioner, har varit extremt viktig för den globala rörelsens mognad och tillväxt. Olydnaden har helt klart varit avgörande för att skapa intrycket av ett utbrytande från en tidigare marginalisering, för att vinna plats på kvällsnyheterna och för att ta en plats i radiosändningarna. Denna sorts aktioner är helt klart effektiva i en social kontext som mer och mer tenderar mot att domineras av symboler och skådespel och bör av denna anledning inte demoniseras. Men det uppstår ett problem när spektaklet blir ett ändamål i sig, när det börjar kolonisera hela det politiska uttrycket. Under sådana omständigheter upphör olydnad vara en del i en serie politiska aktioner och förlorar därmed sin koppling till ett program för politisk förändring. Om vi för ett ögonblick ser till rörelsens praktiska politik ser vi att det var viktigt att Disobbedienti under ESF höll sig borta från fortet, det huvudområde där seminarierna och diskussionerna ägde rum. Inom fortet spreds olydnadspraktiker såväl som seriösa diskussioner om hur rörelsen ska gå vidare. Men på denna alternativa plats hade Disobbedienti ingenting att göra. Mot denna bakgrund finns det en fara i att olydnad inte blir något annat än en sorts marknadsföring av sig själv. Något av en logo, skulle man kanske kunna säga.

Samtidigt är detta öppet för diskussion, eftersom även folk som mig som kritiserar Disobbedienti finner det svårt att hitta politiska aktionsformer som skulle kunna vara så exemplariska som deras och samtidigt bidra till en djupare strukturell förändring. Detta är ett stort problem som relaterar till motivationen hos människorna som är aktiva i rörelsen. Där finns en viktig skillnad mellan aktioner som talar ett etikens språk och aktioner som talar politikens språk, även om att erkänna denna skillnad inte behöver betyda en nedvärdering av etikens språk. Kanske är vikten av den ”etiska” motivationen, som inte ska blandas ihop med ”moralism”, inom rörelsens sammansättande att den säger oss något väldigt viktigt och samtidigt helt materiellt: det kan tolkas som den subversiva sidan av ett produktionsätt som har en tendens att värdera arbetarnas subjektivitet och så vidare. Hur som helst visar det på några problem. Det stora dilemma som rörelsens står inför är hur den ska rusta sig och röra sig bortom de utopiska känslor som har skapats under de oväntat stora demonstrationerna. För medan det är sant att rörelsen har upplevt en fantastisk tillväxt, måste man mellan protestmarscherna fråga sig vad som lockar hundratusentals människor utifrån dessa allmänna (etiska?) motiv: ”Var är alla, vad gör de?”. Utmaningen är att hitta konkreta tillämpningspunkter för rörelsen. En möjlighet finns inom universiteten, eftersom att trots de senaste reformerna finns en ny generation av studentaktivister i Italien och en verklig möjlighet för universiteten att framträda som ett laboratorium för experimenterande med nya politiska diskurser och praktiker. Det har också pågått några intressanta experiment i kopplingen mellan rörelsen och institutionerna, speciellt på kommunal nivå. I Cosenza till exempel är borgmästaren väldigt öppen för rörelsen och intressanta saker sker som ett resultat av detta. Jag tänker att det är viktigt att hålla detta experimenterande med institutioner på en viss distans från projekten av att vinna konstituerad politisk makt på nationalstatens nivå.

För att gå över till frågan om repression, skulle jag vilja påstå att i kontexten av 11 september och det ”permanenta globala kriget” står rörelsen inför en helt annorlunda situation. Detta är inte en situation av en allmän ickediskriminerande repression. Vi kan till exempel hålla detta samtal ett hundratal gånger utan att gripas, men på hundraförsta tillfället kan vi gripas för anledningar som framstår som rätt godtyckliga och helt sakna relation till någonting som vi faktiskt har diskuterat. Risken är helt klart mycket högre att drabbas av en sådan repression för folk som var inblandade i rörelsen förr i tiden. Vi agerar i en situation i vilken det definitivt finns färre grundläggande rättigheter och garantier. Om det blir krig i Irak till exempel, är jag inte riktigt säker på vilka möjligheter som det kommer att finnas för att inta en radikal position mot militära interventioner, även om det kommer att finnas mer möjlighet för det i Europa än USA. Framväxten av en stark antikrigsrörelse i USA är huvudfrågan för globaliseringsrörelsen de närmaste månaderna.

Neilson: Jag skulle nog säga att det kommer finnas fler möjligheter till opposition i Europa mot kriget, även om det just nu finns ett viss fart i antikrigsrörelsen i USA. I Europa hittar du helt klart stora mainstream-partier som är mot kriget och så är inte fallet i USA eller i Australien (där oppositionen ofta följer FN:s säkerhetsråds positioner och om säkerhetsrådets resolution stöder attacken så är det ett rättfärdigt krig). Men hur kan vi förstå detta nya klimat av risker och repression? Ska vi förstå det som ett bakslag eller reaktion?

Mezzadra: Jag försöker i allmänhet att undvika att använda begreppet reaktion. Jag tror inte det verkligen har ägt rum någon reaktion i den moderna historien, åtminstone inte sedan Napoleonkrigen. Vad vi har att göra med är mer frågan om en reorganisering snarare än reaktion eller bakslag. Jag vet att Antonio Negri har refererat till den nuvarande situationen som en backlash (2002). För mig verkar den positionen komma ur en av de svagare aspekterna i boken han har skrivit med Michael Hardt. Det är ingen tvekan om att Empire (2000) är en väldigt viktig bok som har öppnat nya rum för politisk teori och handling i andra delar av världen, inte bara i engelsktalande länder utan även platser som Turkiet och Korea. Enligt min åsikt riserar dock Hardt och Negris argumentation att acceptera en framstegsbetonad modell av historiska förändringar, som nästan är linjär. Jag syftar då på de inslagen i boken som argumenterar för att imperiet är ett steg framåt och något att föredra framför klassisk nationalstatlig imperialism, den argumentationslinjen som syftar tillbaka på Woodrow Wilsons projekt att inrätta en världsregering för fred. En nackdel med detta perspektiv är att det får det att verka som om det imperiet som Hardt och Negri beskriver som framväxte under Clintonåren är det enda möjliga imperiet. För mig är den teoretiska modell de själva beskriver (speciellt i det nyskapande kapitlet kallat ”Blandkonstitution”) mycket mer komplex och komplicerad än detta. Det är en modell som kan införliva konflikter och angrepp.

Snarare än att tala om en backlash eller reaktion tror jag det är bättre att förstå den nuvarande situationen som en i vilken olika inslag av denna blandkonstitution genomför en process av omdefiniering och omorganisering. De nuvarande konflikterna sker inom imperiet och de bekräftar inte en enkel rörelse tillbaka till en tidigare period av ekonomisk och militär nationalism. Vad vi ser är en uppsättning förskjutningar och justeringar inom en ny form av konstitutionalism som i sig själv är ett spänningsfält och kan passera genom olika faser av jämvikt och obalans. Idén om en blandkonstitution är för mig den starkaste aspekten i Hardt och Negris bok och en som fungerar som motpol till de mer metadiskursiva narrativen som bara ser motimperiet framträda till den utsträckning som imperiet ersätter det äldre systemet med nationalstater på ett helt linjärt sätt. Det finns en fara att falla ner i en viss hegelianism här och det enda sättet att komma ur detta är att börja prata om backlash eller reaktion. Visst är det viktigt att erkänna att bokens utopism är en av de mest lockande aspekterna, och som jag har sagt, dess öppnande av nya politiska vyer har i det stora hela varit positivt. Men det verkar för mig som om de linjära framstegsaspekterna i Hardt och Negris argumention hamnar på kant med några av de de andra teoretiska exkurserna de gör, speciellt kring kopplingarna till postkolonial teori. Det är därför jag vill ha en straffavgift på användandet av ord som bakslag och reaktion.

Neilson: Jag skulle vilja fråga om din åsikt om argumentet att Europa är den svaga länken inom imperiet, denna nya globala konstitution. Detta verkar vara det centrala temat i ”Europa Politica” (2002) som Heidrun Friese, Antonio Negri och Peter Wagner var redaktörer för och som du bidrog med en text till (tillsammans med Alessandro dal Lago). Är det sant att det inom Europa finns ett redan existerande system av övernationell administration som antyder möjiligheten att konstruera nya styrelseformer bortom nationalstatssystemet. Detta kan ju vara sant även om Europa är inblandat i att utföra ett ännu mer komplext och repressiv form av gränskontroll, som vi pratade om tidigare. Där finns några teoretiker i Italien som argumenterar för möjligheten att arbeta för en förändring genom redan existerande instiutioner i EU, som till exempel genom Nice-avtalet (försöket att inrätta europeiska rättigheter). Andra är mer skeptiska. Några hävdar att att tiden är mogen, efter Frankrike och Italiens valfiaskon (och positionerna från de tyska och brittiska centervänsterregeringarna i frågor som om krig och migration) att börja arbeta för att reformera den institutionella vänstern på en europeisk nivå. Hur bedömmer du sådana argument? Finns det en fara i att genom att se Europa som den svaga länken i imperiet förstörs projektet att skapa allianser och kanaler för politisk kommunikation med sociala rörelser utanför Europa?

Mezzadra: Låt mig börja med att prata om förhållandet mellan rörelsen och den institutionaliserade vänstern. Detta är ett tydligt problem som vi behöver möta. Just nu i Italien finns det troligen en bättre chans än tidigare att förändra den institutionaliserade vänstern. Kanske är det mer korrekt att säga att situationen har delvis förbättrats. Det är klart att rörelsen måste börja tänka på nya sätt att relatera till sociala och politiska institutioner. Detta är nödvändigt för att uppnå konkreta förändringar. En av svårigheterna är att det idag finns en heterogen rörelse i Italien med ett deltagarantal och styrka som inte har några motsvarighet, men vi har trots det ändå inte lyckats förändra något. Vi kämpade till exempel mot Bossi-Fini-lagstiftningen, men nu är den italiensk lag. Vi behöver skissa på en modell som kan få oss att uppnå konkreta mål. Detta är inte en fråga om reformer. Snarare handlar det om att tänka på nya relationer till institutionerna, att se på institutionerna på ett annat sätt.

Det är tydligt att det bästa sättet att förhålla sig till institutionerna är på en europeisk nivå. Institutionerna i EU är redan rätt så väl etablerade (det är svårt att tänka sig en ”tillbakagång” till gamla nationalstatsystemet). Så när vi börjar tänka på nya relationer till den institutionaliserade vänstern, föreslår vi inte ett reformerande av den italienska, franska eller tyska vänstern. Vi tänker på nya sätt att koppla sig till (och reorganisera) det europeiska styrets rum. Ur denna synvinkel är detta jag tog upp tidigare om migrantrörelser extremt viktigt. Att tänka på Europa i termer av migrantrörelser tillåter oss att föreställa oss en helt annan version av Europa än den som håller på att skapas nu på det institutionella planet. Rörelsens första uppgift när den börjar experimentera med institutionerna är att hålla kritiken öppen mot EU-medborgarskapets gränser. I denna bemärkelse är det nödvändigt att förstå att den europeiska konstitutionalismen antyder en väldigt annorlunda gränsmodell än den som kännetecknade nationalstaterna. EU:s materiella konstitutionen är komplex, flexibel och har många olika nivåer. Den integrerar och omorganiserar kontinuerligt rum och funktioner. Detta öppnar definitivt för nya möjligheter för sociala rörelser. På denna nivå finns det möjlighet att använda de motsägelser som finns i den nya konstitutionalismen, att ockupera luckor som har uppstått av dessa flexibla handlingar (även om de bara är tillfälliga). Att påstå att detta bara är fallet eftersom EU agerar på en övernationell nivå är att förutsätta en konflikt mellan denna nya konstituionalism och nationalstatens styre. Detta kan ha varit fallet på 60- eller 70-talet, men integrerandet av Europa är något som nu är genomfört. Denna integration fyllde helt klart funktionen av att stärka det globala kapitalistska styrets mekanismer, men det finns också rum för alternativ.

Neilson: Kan du slutligen säga något om det nya projekt som du är inblandad i med Derive Approdi? Medan du förespråkar dessa nya möjligheter för institutionella kopplingar på en europeisk nivå, är du också inblandad i att skapa nya möjligheter för kommunikation, utbyte och dialog mellan sociala rörelser på en global nivå. Vad är betydelsen och resonemanget bakom detta försök till ett globalt öppnande?

Mezzadra: Derive Approdi startades under tidigt 90-tal och har varit ett av de viktigaste laboratorierna i Italien för en kritisk analys av postfordism och globalisering. Den växte fram ur operaismo-traditionen och hade en stark koppling till ett program av praktiska politiska aktioner. När globaliseringsrörelsen bröt ut i Italien med Genuaprotesterna i juli 2001 tog tidningen en helt ny riktning mot vad som var tänkt på 90-talet. Av den anledningen beslöt redaktionskollektivet att inleda en ny omgång av tidningen, som skulle undersöka en av de mest nyskapande aspekterna av den nya rörelsen, nämligen dess globala karraktär. Genom att göra detta ville vi både ta ett steg bort från en plattform som baserades på att bara kritisera nyliberalismen och att särskilja vår position från den som ser nationalstaten som den sista bastionen i försvaret mot en global kapitalism. Samtidigt som vi erkände den fortsatta vikten av mobiliseringar på en lokal och nationell nivå, bekräftade vi att rörelsen självt visar en alternativ bild av globaliseringen. Utifrån några av Hardt och Negris argument i Empire ville vi visa på en annan form av globalisering, en globalisering av kamper och motstånd som inte började i Seattle utan har en lång historia, av bland annat antikoloniala kamper.

Samtidigt hävdade vi att det som skedde i Seattle var en sorts explosion som ledde till skapandet av en ny global föreställning. Detta var inte en antiglobaliseringsrörelse, utan en rörelse som själv var verkligt global. Detta var fallet trots många av rörelsernas begränsningar och motsägelser, speciellt i förhållande till tendensen att visa ett paternalistiskt ansikte mot kamperna i syd. Det verkade för oss som om detta var den första gången i de systemkritiska rörelsernas historia där en rörelse hade framträtt som tog jordens enande inte som ett slutmål utan som en utgångspunkt. Av denna anledning planerade vi en serie på tre nummer för att undersöka förutsättningarna för en rörelse på en global nivå och började med ett nummer om den europeiska rörelsen, och gick sedan vidare till Afrika, Asien och Latinamerika för att avsluta med ett om Nordamerika och Oceanien. Tanken för att skapa ett nytt lexikon eller föreställning för att påbörja arbetet med att artikulera kamperna inom, mellan och tvärs över olika politiska rum. I denna bemärkelse handlar Derive Approdi-projektet i hög grad om kampernas förmåga att kommunicera. Detta erkänner nödvändigheten att agera på alla nivåer (kommunalt, nationellt, kontinentalt, globalt) utan att ta politiken av geografisk skala (eller mer precist, att hoppa mellan skalor) som ett mål i sig självt. I denna bemärkelse skiljer sig tidningen mycket från arbetet som gjordes på 90-talet, som koncentrerade sig på förhållandet globalt/lokalt (glokalt) och har rört sig bort från ett perspektiv som oproblematiskt jämställde det globala med det ekonomiska (eller nyliberala) och det lokala med det kulturella (eller motståndet). Snarare är detta ett projekt om kampernas artikulering, om skapandet av en ny global föreställning som agerar på ett helt annat plan än den rationella upplysningens dialog eller den lyckliga postkoloniala hybriditetens. Men projektet pågår fortfarande, så vi får vänta med denna diskussion till ett senare tillfälle.

/ Brett Neilson
Översättning: HS

Bibliografi

Agamben, Giorgio (1998) Homo Sacer Sovereign Power and Bare Life trans. Daniel Heller-Roaze. Stanford: Stanford UP, 1998.

________ (2000) Means without End: Notes on Politics trans. Vincenzo Binetti and Cesare Casarino. Minneapolis: Minnesota U.

Arendt, Hannah (1951) The Origins of Totalitarianism. New York: Harcourt Brace Jovanovich.

Biffi, Giacomo (2000) ‘Sulla immigrazione: Intervento al seminario della Fondazione Migrantes’ http://www.we-are-church.org/it/
attual/Biffi-Islam.html September 30.

Bobbio, Norberto, Nicola Matteucci and Gianfranco Pasquino (1983) Dizonario di politica. Torino: Utet.

Boltanski, Luc and Éve Chiapello (1999) Le nouvel esprit du capitalisme. Paris: Puf.

Burke, Anthony (2001) In Fear of Security: Australia’s Invasion Anxiety. Sydney: Pluto Press.

Dal Lago, Alessandro (1999) Non-persone: L’exclusione dei migranti in una società globale. Milano: Feltrinelli.

Ferrari Bravo, Luciano (2001) Dal fordism alla globalizzazione. Roma: manifestolibri.

Friese, Heidrun, Antonio Negri and Peter Wagner, eds (2002) Europa politica: Ragioni di una necessità. Roma: manifestolibri.

Hage, Ghassan (1998) White Nation: Fantasies of White Supremacy in a Multicultural Nation. Sydney: Pluto Press.

Hardt, Michael and Antonio Negri (2000) Empire. Cambridge: Harvard UP.

Honneth, Axel (1996) The Struggle for Recognition: The Moral Grammar of Social Conflicts trans. Joel Anderson. Cambridge: MIT Press.

Marshall, Thomas Humphrey (1949) Citizenship and Social Class. Cambridge: Cambridge University Press.

Martiniello, Marco (1997) Sortir des ghettos culturels. Paris: Presses de Sc Po.

Mezzadra, Sandro (2001) Diritto di fuga: Migrazioni, cittadinanza, globalizzazione. Verona: ombre corte.

______ (2001) Oltre Genova, oltre New York: Tesi sul movimento globale. Roma, DeriveApprodi.

______ (2002), Diritti di cittadinanza e Welfare State. Citizenship and Social Class di Tom Marshall cinquant’anni dopo, in T.H. Marshall, Cittadinanza e classe sociale. Roma – Bari, Laterza.

Moulier Boutang, Yann (1998) De l’esclavage au salariat. Économie histoire du salariat bride. Paris: Puf.

Negri, Antonio (2001) ‘Il mostro politico. Nuda vita e potenza’ in Ubaldo Fadini, Antonio Negri and Charles T, Wolfe, eds. Il desiderio del mostro: Dal circo al laboratorio alla politica. Roma: manifestolibri.

______ (2002) ‘Il backlash imperialista sull’Impero. Intervista con Ida Dominijanni’ Il manifesto September 14.

Perera, Suvendrini (2002) ‘What is a camp…?’ borderlands 1.1 http://www.borderlandsejournal.adelaide.edu.au/
vol1no1_2002/perera_camp.html

Rigo, Enrica (2002) ‘Lo spazio commune di ”libertà, sicurezza e giustizia”‘ DeriveApprodi 22: 157-161.

Salih, Ruba (2003), Gender in Transnationalism: Home, Longing and Belonging among Moroccan Migrant Women. London: Routledge.

Sartori, Giovanni (2002) Pluralismo, multiculturalismo, e estranei: Saggio sulla società multietnica. Milano: Rizzoli.

Sossi, Frederica (2002) Autobiografie negate. Immigrati nei Lager del presente. Roma: manifestolibri.

Virno, Paolo (1999) Il ricordo del presente: Saggio sul tempo storico. Torino: Bollati Boringhieri.

Wark, McKenzie (2002) ‘Globalisation from Below: Migration, Sovereignty, Communication’ fibreculture http://lists.myspinach.org/
archives/fibreculture/2002-January/001062.html

Zincone, Giovanna (1992) Da sudditi a cittadini. Bologna: Il Mulino.

Zolo, Danilo, ed. (1994) La cittadinanza: Appartanenza, indentità, diritti. Bari: Laterza.
The URL for this article is:
http://www.borderlandsejournal.adelaide.edu.au/
vol2no1_2003/mezzadra_neilson.html