Revolutionskaskader. Att ge motsättningar en tid och plats

Tidningen Brand har just kommit från tryck. I nya numret beskriver vi hur Europeiska Unionen kommit att allt mer externalisera sina gränser, man har skjutit över gränsövervakningen på nordafrikanska diktaturer, i utbyte mot handelsavtal och investeringar som köttben. Det demokratiska underskottet i dessa länder har visat sig vara en tillgång för EU, en praktisk gråzon där asylrätten och mänskliga rättigheter sätts ur spel, och kan därigenom bli en effektivare buffert mot invandring än vad EUs egna gränsbevakning skulle klara. Men medan tidningen varit på tryck håller hela den geopolitiska kartan på att målas om. En revoltvåg sveper igenom EUs och USAs auktoritära lydstater: massprotester för ökad demokrati sköljer över Tunisien, Egypten, Sudan, Jemen, Jordanien, Syrien, Baihran och Algeriet. Protesterna når till och med Libyen, Iran, Irak och Marocko. Bakgrunden är den ekonomiska krisen, i vars spår massarbetslöshet, nedskärningspaket, stigande matpriser följer och slår hårt mot befolkningen.

I höstnumret av Brand gav vi en beskrivning hur den ekonomiska krisen och en auktoritär krispolitik (åtstramningspaket, nedskärningar, lönesänkningar, prekarisering) kunde ge upphov till en förtroendekris som utvecklas till en systemkris. Höstens och vinterns protestvåg i Europa och nu i Nordafrika verifierar den tes vi kastade ut. Que se vayan todos ekar igen på gatorna, i Tunisiens Yezzi fokk! och Egyptens Kefaya! Nej:et blir till en gemensam vägran, ett förenande nej som förkastar hela det politiska etablissemanget.

Revolutionen som event

#ArabRevolution : #Tunisia #Jan14 #Egypt #Jan25 #Sudan #Jan30 #Yemen #Feb3 #Syria #Feb5 #Algeria #Feb12 #Bahrain #Feb14 #Iran #Feb14 #Libya #Feb17 #Saudi Arabia #Feb18 #Algeria #Feb19 #Morocco #Feb20 #Gabon #Feb21 #Cameroon #Feb23 #Iraq #Feb25 #Qatar #Feb27 #Kuwait #Mar8.

Sällan har en revoltvåg sammanfattats så snyggt, som i denna twitterrad hushtags. En rad koordinerade händelser, på en gång både organiserade och spontana, en våg som sprider sig från land till land.

En Twitterrevolution? Direkt vid protestvågens utbrott dök som väntat två tolkningsmönster upp, de som hyllade de sociala mediernas roll i protesterna och de som betonade de långsiktiga sociala krafterna bakom kamperna. Socialdemokraternas Marita Ulvskog utropade på Twitter att vi fått ”världens första Twitter-revolution”. Biståndsminister Gunilla Carlsson deklarerade att ”nätaktivister är de nya demokratikämparna” och förklarade i DN att hon styra om så Sidas biståndspengar går till sociala medier. ”Visst spelar sociala medier en roll, men det är sociala rörelser som skapar förändring”, skrev Åsa Linderborg i Aftonbladet. Det vi ser är bara Marx gamla mullvad som efter långt dolt grävande under ytan dyker upp igen i en synlig protest. Visserligen har ”sociala medier skapat ett tunnelsystem under Egyptens statsstyrda medier”, säger Andreas Malm. Men varnar sedan för att ”Västerländska kommentatorer tycker om tanken på en Twitter- eller Facebookrevolution: fantasin om att våra arméer ska införa demokrati hos de oförmögna araberna har ersatts med den om vår teknik.”

Den vitryske bloggaren och författaren till boken The Net Delusion (se DNs och Copyriots recension), Evgeny Morozov, och som var en av dem som myntade begreppet ”twitterrevolution” för att beskriva de innovativa protestformerna i Vitryssland och Moldavien, är idag pessimistisk och varnar även han för den ”intellektuella kolonialism” som teknikutopismen och övertron på sociala medier är ett utslag för. Evgeny Morozov beskriver vad som hände i en rad av dessa protester efter att medias intresse slocknade. Efter presidentsvalet i Vitryssland 2006 krossades snabbt de stora massprotesterna mot Lukasjenko av KGB. I ett försök att hitta nya former började mer ”kreativa” protestformer att organiseras, snabbt hopkallade humoristiska flashmobs, som planerades på LiveJournals forum. Till en början tog det myndigheterna med överraskning, och fick stor internationell uppmärksamhet, men ganska snart utvecklade KGB övervakningsmetoder för att följa mobil, sms och nättrafik och kunna föregripa även denna protestform. Samma sak skedde vid ”den gröna revolutionen”, protestvågen i Iran efter valet 2009, som också utmålades som en ”blogg- och twitterrevolution”. Förutom den våldsamma repressionen på gatan, bemöttes organiserandet via internet av en digital panoptikon, som snart kvävde protesterna. Chatforum, Twitter, Facebook, maillistor, sms-kedjor visade sig lätta att spåra, och var inte alls säkrare än den gamla ”analoga” aktivismen då folk tvingades mötas i hemlighet för att organisera protester. Istället gjorde de nya kommunikationsformerna det lättare för statsmakterna att skaffa sig information och kartlägga. ”Det som är bäst med sociala medier – anonymitet, ‘viralitet’, länkbarhet – är samtidigt dess främsta svaghet”, skriver Morozov.

Första försöken att bemöta organiseringen har varit plump och grov, som genom att stänga av internet – vilket Kina gjorde under tio månader 2009 under protesterna i Xinjiang och Egypten gjorde nu under protestvågen. CrimethInc konstaterade korrekt: ”Den läxa vi kan lära oss här är uppenbar: Internet som allmänt förutsätts vara decentraliserat är i själva verket väldigt centraliserat”. Mer sofistikerade former har snabbt växt fram, som Nokia-Siemens teknologi till Iran för att kartlägga trafiken under gröna revolutionen, kinesiska statens TRS Technologies, det israelisk-amerikanska internetövervakningsbolaget Narus stöd till de egyptiska myndigheterna och det svenska statliga Rymdbolagets exportsamarbete till Libyen. Ytterligare ett steg har varit att aktivt och offensivt bemöta nätorganisering av sociala protester och nätaktivism med svart propaganda, cointelpro-strategier och motattacker (se EFFs rekommendationer för skydd). Sociala medier har visat sig vara effektiva medel även för att bekämpa sociala protester. Israels Hasbara Fellowships och Kinas så kallade ”Fifty-Cent Party” är statligt startade kampanjer för att kartlägga, bemöta, blogga, trolla och smutskasta protester på nätet. Reaktionära rörelser till försvar för systemet har också kunnat använda dessa metoder, som till exempel på hur thailändska ultralojalistiska grupper använde nätet för att kartlägga de antirojalistiska massprotesterna, eller hur det iranska revolutionsgardet använde nätet för att spåra upp, outa och söka information om personer som deltog i den gröna revolutionen. Dessa reaktionära rörelser kan idag själva göra det arbete som enbart underrättelsetjänster bedrivit tidigare. De sociala medierna och internet har blivit bara ytterligare ett forum för ”politikens fortsättning men med andra medel”.

Kritisk massa

Trots alla dessa invändningar mot sociala mediernas roll och rättmätiga kritik mot ”cyberutopismen”, får man inte trilla ner i ett separerande av hur sociala kamper organiseras i samhället och vilka olika kommunikationsformer de använder – gamla som nya. Marx mullvad gräver i det dolda under jorden, men vad är det som vid särskilda tillfällen får den att komma till ytan? När når de vardagliga motsättningarna och dolda sociala kamper en bristningsgräns så de bryter ut i en stor synlig masskamp? Vad får de sociala motsättningarna att bli en händelse? Och vad får denna händelse att spridas? Det intressanta är att försöka se vilken roll samtidighet, delat fiendeskap, gemensamma symboler och slogans spelar.

En händelse är ett skede med ett tydligt före och ett tydligt efter. Det är ett ögonblick av överskridande, ofta omvälvande och omvandlande av de subjekt som deltar – som kommer ut förändrade ur den. Den destituerar och löser upp subjekt, samtidigt som den sammanfogar nya, förenade i en gemensam konflikt och en gemensam antagonism. Det finns inte längre någon väg tillbaka. Vi kan se de senaste åren att sådana händelser brutit ut ofta efter ett polisiärt eller statligt övergrepp, vilket väckt våldsamma reaktioner. Polismisshandeln av Rodney King i Los Angeles 1992, de tragiska dödsfallen med Zyed Benna and Bouna Traoré som brändes till döds i en kraftstation när de gömde sig undan polistrakasserier i franska banlieue-förorten Clichy-sous-Bois 1995, polisens mord på Carlo Giuliani i Genua 2001, Alexis Grigoropoulos i Aten 2008, Mohammed Bouazizis desperata självbränning efter polistrakasserierna i Tunisien eller polismordet på Khaled Said i Egypten är alla exempel på sådana händelser som utlöst våldsamma protester med ett massdeltagande. Den utlösande händelsen har blivit en symbol för en mycket djupare liggande känsla av strukturell oförrätt, ”det kunde varit vi”. I Skandinavien kan vi (i en mildare form) se reaktionerna på stormningen av Ungdomshuset eller källarmoskén i Rosengård, polisbrutaliteten mot första Reclaim the City 1999, stormningen av Ship to Gaza eller massdemonstrationerna mot Sverigedemokraternas inträde i riksdagen.

Det internet, nya kommunikationskanaler och sociala medier hjälpt till med är att ge en extra boost åt sådana sociala explosioner. Precis som det kan skapa moralpanik eller masspykos, kan sociala medier fylla funktionen att skapa ”informationskaskader”. Man går ut på gatan när man vet att andra gör det. Först då når manifestationerna en kritisk massa. Detta är givetvis inte något exklusivt för sociala medier, utan något som skett vid massmanifestationer i alla tider. När snacket har börjat gå, frågan är på allas läppar och det uppstår en känsla av att man inte är ensam i sin ilska. Det kräver ofta samtalande, dörrknackande, flygbladsutdelande, tidningsförsäljande, massivt affischerande. Det var så måndagsdemonstrationerna i Östtyskland tog fart 1989, som till slut välte muren. 30 novemberdemonstrationerna i Stockholm i början av 90-talet krävde veckor av massivt affischerande i varje förort, framför varje skola, för att bli så allmänt omtalade att de gav ett massdeltagande, ”alla ska ju dit”. Reclaim the City använde framgångsrikt graffitin och gatukonst som mobilisering. Och skriver massmedia om att jätteprotester är att förvänta, blir det oftast en självuppfyllande profetia.

Det är ett misstag att se kommunikationsteknologi som en separat sfär. ”New technology is second nature for the next generation”, konstaterar CrimethInc. Mobiler, Facebook, mail är en integrerad del av våra liv, i våra dagliga kommunikationer, precis som tv, radio och morgontidningen är det, och våra samtal med grannar, vänner och jobbarkompisar. Även i länder utanför ”västvärlden”. Och det innebär förändringar. Populärsociologen Ethan Zuckerman diskuterade i sin bok Smart Mobs hur det faktiskt har förändrat våra dagliga mönster, hur massor beter sig, relaterar till varandra, koordinerar sina dagliga aktiviteter i rummet.

Sociala medier skapar inte en kritisk massa, men däremot hjälper de till att speeda upp den processen, att ge den en ”turboboost”. 1993 höll nätverket Ur tid är leden, ett av de bredaste och största folkrörelsesamarbetena i Stockholm under hela efterkrigstiden sina manifestationer mot regeringens motorvägssatsning för Stockholm. Med mängder av lokalgrupper, masstidning, flygbladsutdelningar och affischeringar i en månad kunde man samla 3 500 personer i det som sågs som då sågs som en massiv protest. När Ship to Gaza stormades 2010 mobiliserades över 10 000 personer till Sergels torg på mindre än 18 timmar, främst genom Facebook. Massprotesterna efter Sverigedemokraternas inträde i Riksdagen skedde till och med mer eller mindre spontant, utifrån några gymnasieungdomars Facebook-upprop som på något dygn fick masskaraktär. ”Vi uppfann inte motsättningarna, vi gav dem bara en tid och en plats”, som Reclaim the City uttryckte det i sitt pressmeddelande efter första maj 2006. Vissa konflikter är permanenta och väntar på att brisera, medan andra är färskvara – agerar man inte inom 24 timmar har tillfället gått förbi, upprördheten lagt sig och uppmärksamheten fästs på annat.

The game has changed

”The game has changed” konstaterade en brittisk polischef inför vinterns studentprotester i England, som svar på polisens problem att bemöta de snabbt ihopdragna och rörliga studentmanifestationerna och vågen av universitetsockupationer. I en brittisk rapport diskuteras svårigheten att ingripa mot de nya bångstyriga manifestationerna, som är ”rörligare, snabbare och mer oförutsägbara”. Massiva polisinsatser och säckningar får svårt att hantera sådana protester, istället tvingas polisen anta mobilare och flexiblare insatskoncept – som Särskild polistaktik som omformade hela polisinsatsen och polisorganisationen vid större kommenderingar i Sverige. Crowd management-strategierna har tvingats ändras. Den brittiska polisen konstaterar i rapporten att de måste ägna mer resurser åt övervakning, dokumentation och kvalitativa gripanden i efterhand, en ”toe to toe-policing”, än att ”stoppa och genomsöka” demonstranter preventivt innan. Ett lika stort problem som de flexibla studentprotesterna för brittiska polisen är högerextrema English defence leagues effektiva kampanjer, som lyckas kombinera en spridd och djupt förankrad islamofobi med fotbollshulliganism. Manifestationerna läggs i anslutning till högriskmatcher i provokativa områden, framför moskéer eller i muslimska bostadsområden, mobiliseras i förväg via Facebook och dokumenteras för att att spridas efteråt via Youtube-filmklipp med ”actionscenerna”. Problemen med de snabba och oförutsägbara manifestationerna för polisen ligger i svårigheten att skaffa sig ett informationsövertag och kartlägga dem i förväg, så de vet inte vad de ställs inför. Dessutom är den största andelen av de gripna har inga tidigare brottsregister och är okända för polisen.

Det är intressant här att se parallellen till den arabiska revoltvågen, hur den tog de egyptiska, israeliska, amerikanska och iranska säkerhetstjänsterna helt på sängen trots sina massiva övervakningsapparater. När en gnista väl antändes tog branden fart med en sån oerhörd hastighet. Marken var redan beredd. Ekonomiska krisen har drabbat breda folklager, nedskärnings och åtstramningspaketen tvingar arbetarklassen att betala krisen, medan staten skjuter till nödpaket för att rädda bank och finansväsendet från kollaps. Cyberoptimisterna har förutom beteckningen ”twitterrevolution” velat benämna revoltvågen en ”Wikileaksrevolution”. Det är tveksamt om Wikileaks spelat någon direkt roll i utbrottet för revolten, men läckorna har definitivt spätt på den förtroendekris som den auktoritära krispolitiken från ovan redan skapat, att visa offentligt att ”kejsaren är naken” har bidragit till att undergräva staternas legitimitet. Det har varit viktiga droppar i förtroendekrisens bägare, under dess väg att utvecklas till en allmän systemkris. Precis som nätaktivisterna i Anonymous också spelat en roll i detta undergrävande.

Så Twitter, Facebook och sociala medier spelar en roll – men vi får inte heller överbetona den. Den går inte att reducera till bara en mekanisk metod att ”locka ut folk på gatan via internet”, en färdig formell att tillämpa på varje social fråga för att uppnå en massprotest. Det märks tydligt på de trotskistiska organisationerna i Sverige som ju gjort till sitt modus operandi att försöka tillämpa sin massmobiliseringsformel på varje protest, oftast utan framgång. Massmobiliseringen mot Sverigedemokraterna knäcktes på så sätt effektivt, genom att den skulle pressas in i en färdig politisk form och ett färdigt språk utan att respektera den autonomi och de behov den uttryckte. De gymnasieelever som fick en kalldusch över att SDs rasism nu satt i riksdagen och gick ut på gatorna ville inte låta sig manipuleras in i ett politiskt program mot högerpolitiken, kände sig bara alienerade av torra appeller och vänsteristiska tal. Det går inte att konstlat forcera en politiseringsprocess utifrån. Fenomenet med Facebookgrupper mot rasism fångar man inte in genom att skriva ”Medarrangör: Facebookgrupper mot rasism” på en affisch.

Samtidighet

Sociala proteströrelser har alltid använt alla de kommunikationskanaler som funnits dem till buds i sina kamper. Bondeupproren på 1500-talet utnyttjade sig av nymodigheten tryckpressen och restpapper vid boktryck för att utveckla masskommunikationsformen flygbladet. Arbetarrörelsen skapade de öppna permanenta massorganisationerna, tog över massmötena som form från kyrkan och frikyrkorörelserna och utvecklade massdemonstrationerna. Televisionens sändningar av USAs napalmbombningarna av Vietnamn betydde mycket för att ge upphov till Vietnamnrörelsen, men som kommunikationsform gav stencilapparaten, gatuutdelningar och torgmöten rörelsen möjlighet att billigt nå ut till stora delar av befolkningen i opinionsbildande syfte. Piratradiostationerna fyllde en viktig funktion för sjuttiotalets antagonistiska rörelser.

Revoltvågen nu är inte den första som kallas för ”internetrevolution”, denna etikett klistrades redan på globaliseringsrörelsen vid dess utbrott i slutet av 90-talet. I en passage i Imperiet beskrev Negri och Hardt 90-talets proteströrelser som protester som inte kommunicerade, att okommunicerbarheten var en bärande egenskap i den. Den biten fick de ta tillbaka. Men rent faktiskt var många av 90-talskamperna isolerade från varandra, både i Europa och globalt, utan något vidare utbyte mellan varandra. Enfrågerörelser och identitetspolitik hade svårt att utvecklas till en universell politik. Zapatistupproret stack ut, eftersom det så tydligt kommunicerade med sociala rörelser både lokalt och globalt, genom consulta-rådslag och ”intergalaktiska möten för mänskligheten mot nyliberalismen”. Den autonoma marxisten Harry Cleaver undersökte i artiklar 1994 den ”electronic fabric of struggle”, hur zapatistrevolten, subcomandante Marcos kommunikéer och stödmanifestationer spreds internationellt via elektroniska anslagstavlor och maillistor. Cleavers forskning plockades upp av den militära tankesmedjan Rand corporation för att förstå både de militära konflikternas nya natur och Seattleprotesterna, organiserade i ”nätverk” och ”svärmar”.

Ett viktigt redskap för utvecklandet av globaliseringsrörelsen var ”Global Days of Action (GDA)”. Internationella protestdagar hade hållits tidigare, men inom 90-talets miljörörelse och vägmotstånd (mot EUs enorma vägsatsning för att skapa en transportstruktur för den inre markanden) fick de globala trafikaktionsdagarna en konstituerande funktion. Alla kunde vara med på de globala aktionsdagarna, på det sätt som man själv kunde bidra med: dela ut flygblad, blockera en motorväg, genomföra en gatufest, elda upp en Shellmack, skriva en insändare – ingen handling var isolerad utan skedde som en del av en helhet och gavs en känsla av samtidighet. Samtidigheten gav en större tyngd åt varje handling, gav en känsla av att ens handling var en del av ett större övergripande projekt, en pusselbit bland många i en strävan i samma riktning. Genom de globala aktionsdagarna koncentrerades aktiviteterna till en samlad kraft. Med radikaliseringen av antivägrörelsen beslöt engelska Reclaim the streets/Earth First! att överföra metoden på en global aktionsdag mot kapitalismens finanscentra, J18 1999. Den följdes av globala aktionsdagen N30 i Seattle 1999. Aktionsdagarna blev verkligen globala, inte bara i ord utan även handling.

Den ickekommunikativa rörelsen blev en hyperkommunikativ rörelse, som försökte bryta ner gränsen mellan information och aktion, genom mediaaktivism och aktivistmedia. Indymedia spreds från Seattle till att på bara något år bli ett världstäckande aktivistmedianätverk. Indymedia förmedlade inte bara aktioner, kommunicerade dem utåt, förband dem och skapade samtidighet. De försökte även vara ett skydd mot repressionen, genom att ständigt närvarande mediaaktivister och medborgarobservatörer såg till att polisen inte kunde agera i mediaskugga, de dokumenterade övergrepp och kablade direkt ut dem – vilket begränsade ordningsmaktens agerande. ”The whole world is watching”, skanderade Seattledemonstranterna när polisen dränkte dem i tårgasmolnen.

Men den öppna och inkluderande formen bar även på sina problem och barnsjukdomar, med trollande, konspirationsteorier och sekteristiska gräl. När rörelsen tappade momentum fylldes den öppna publiceringen av sådana inlägg, vilket krävde en hårdare redigering och styrning som svar. Aktivismmedia fyllde en funktion så länge det fanns rörelse, praktiker att kommunicera och sprida. Men mediaaktivismen i sig kunde inte skapa aktivism när den rörelsen ebbade ut eller drabbades av bakslag. Även de globala aktionsdagarna tappade sin betydelse, det gick en inflation i organiserandet av aktionsdagar, på kampanjer och nyhetssidor. Ju mer etablerat internet blev desto svårare blev det för aktionsupprop att nå igenom bruset, de ritualiserades och tappade koppling till faktiska rörelser utanför. Istället blev de ett smörgåsbord där lokala aktionsgrupper kunde välja och plocka, vilken fråga man ville anknyta sin kamp till. Men när konfliktområden hettade till (CPE-motståndet i Frankrike, Ungdomshuset-kravallerna i Danmark) kom strukturerna att åter aktualiseras och fyllas med innehåll. Varje kampcykel skapar sina egna kommunikationskanaler.

Beskrivningen av globaliseringsrörelsens mediaaktivism innehöll sina generaliseringar och förenklingar, deltagande aktivistmedia ställdes mot fulmedia (företagsmedia), precis som idag interaktiva social medier påstås stå i en motsättning till gammelmedia. Vissa såg hela Webb2.0 och framväxten av sociala medier som en form av rekuperering av den interaktivitet och den kreativa rörelse som skedde inom mediaaktivismen och hackerkulturen, som försök att hitta kommersiella plattformar och former för interaktivitet. Med dessa kommersiella former kvävdes de ursprungliga initiativen, samtidigt som de gavs ytterligare en masskaraktär och räckvidd som den taktiska alternativmedian aldrig nått ut till. Men som med all rekuperering, den är aldrig enkelriktad, nya plattformar och tekniker kan alltid användas till andra saker än de var tänkta för. Facebook och Twitter har nu kommit att spela en betydande roll i den arabiska revoltvågen.

Kairokommunen

Under 18 dagar utövades en dubbelmakt på Tahrirtorget i Egypten. Vilka var aktörerna som utgjorde ”Partiet på Tahrir”? Den koordinerade ”Vredens dag” den 25 januari lyckades sammanföra ett brett spektrum. Vredens dag gav dem en tid och en plats.

Under flera år har protesterfarenheter ackumulerats som nu briserade. Från 2004 har årligen olika vågor av öppen opposition skett mot Mubarakregimen. 2004 föddes en första politisk rörelsen, Kefayrörelsen, som offentligt uttryckte sitt missnöje mot att Mubarak försökt utse sin son Gamal till sin efterträdare. I december 2006 bröts ytterligare en fördämning när arbetare i tre dagar ockuperade en fabrik i industristaden El-Mahalla El-Kubra och fick regeringen att gå med på deras krav att betala ut deras bonusar. Efter det avlöste vilda strejkvågor varandra de kommande åren och spred sig till statsanställda och privatföretag. 2008 års strejkvåg bemöttes med repression.

I arabländerna är två tredjedelar av befolkningen under 30 år, över en femtedel är mellan 15 och 25. I Egypten är 90% av de arbetslösa ungdomar. Ungdomar kom därför att bli ett bärande inslag i den proteströrelse som vuxit fram. Våren 2008 bildades 6 aprilrörelsen för att visa sitt stöd och generalisera arbetarstrejkerna i industristaden El-Mahalla El-Kubra. Aktivisterna använde sig av sociala medie-verktyg som Facebook, Twitter, Flickr och bloggar för att färsta uppmärksamheten och mobilisera ett synligt stöd för strejken. På bara ett år fick Facebookgruppen 70 000 medlemmar och blev ett vitalt forum för initiativ till protester. Nästa steg för ungdomsrörelsen togs efter polisens brutala tortyr och dödsmisshandel av 28 åriga Khaled Saeed i Alexandria i juni 2010. Det utlöste en våg av ungdomsprotester utanför myndighetsbyggnader, vilket bemöttes med hård repression. När den tunisiska revolutionen bröt ut, gav det ny inspiration och samtidighet åt ungdomsrörelsen. Det tunisiska upproret bröt ner en barriär av rädsla, att det var möjligt att protestera.

Uppropet för Tunisieninspirerade demonstrationer den 25 januari, ”Vredens dag”, var smart organiserat. Dagen var väl vald, den nationella helgdagen ”polisens dag”. Kallelsen skickades ut av Facebookgruppen We Are All Khaled Said. Oppositionspartierna, däribland Muslimska brödraskapet, tog avstånd från uppropet. Om protesten verkade spontan, är det enbart för att den betraktas utifrån. Den revolutionära ungdomsrörelsen, som samlade sex olika ungdomsrörelser, varav flera löst kopplade till oppositionspartier (Progressive National Unionist Party, New Wafd Party, Tomorrow Party, Egyptiska kommunistpartiet och New Left Party), fackliga rörelser och Muslimska brödraskapet, bedrev en aktiv mobilisering i samhället. Egyptiska myndigheterna fick panik, stängde av internet och mobiltrafiken, samt banlyste alla protester. Amerikanska Wall Street Journal har gett en detaljerad beskrivning hur organisationerna gick till väga för att organisera manifestationen. Ungdomsrörelsen delade ut 20 000 flygblad i arbetarkvarteren med budskapet ”Jag kommer protestera den 25 januari för att kräva mina rättigheter”. För att komma runt repressionen valde man att utlysa 20 olika samlingsplatser i Kairos arbetarkvarter, förlagda utanför moskéerna där fredagsbönen hade hållits. Genom att välja många samlingsplatser hoppades man att polisens säkerhetsstyrkor skulle vara tvungna att sprida ut sig och därigenom försvaga sig så mycket att det skulle öka sannolikheten att någon av marscherna skulle kunna bryta sig igenom till Tahrirtorget. Dessutom organiserade man en hemlig samlig i Bulaq al-Dakrour. Medan de andra tjugo marscherna blockerades av kravallpolisen lyckades Bulaq al-Dakrour-marschen ta sig fram till Tahrirtorget.

En annan aktör som spelade en viktig roll i proteströrelsen, troligen ännu viktigare än de politiska partierna, var fotbollsfirmorna Al Ahly och Al Zamalek. Även under diktaturen har fotbollsfirmor alltid funnits, det var en av de få arenor där man tillåtis ta ut sin frustration. Firmorna hade dessutom en erfarenhet att våldsamt konfronteras på gatorna med polisen. Dessa ultras utgjorde en betydande del av ungdomsaktivisterna och hjälpte till att organisera kvarterskommittéer och kvartersförsvarsgrupper. (I Libyen har alla fotbollsmatcher ställts in, för att scenariot inte ska återupprepas där). Kvarters- och försvarskommittéerna blev den form som självorganiseringen tog, för att försvara sina områden mot säkerhetsstyrkorna och polisens angrepp.

Arbetarnas strejkvåg från 2006 och framåt låg till grund för protesterna. Och arbetarklassen utgjorde en betydande del av protesterna, även om de kännetecknades av en klassöverskridande karaktär. Det öppna brottet mot undantagstillståndet och polismaktens undandragandet gjorde det möjligt att uppta organisering som tidigare försvårats av repressionen, och verkade pånyttfödande för fackföreningsrörelsen. Den 30 januari bildades en oberoende fackliga samorganisation CTUWS, frikopplad från den regimanknutna fackliga federationen EFTU. De har direkt försökt sätta upp arbetsplatskommittéer på alla arbetsplatser och ta initiativet till generalstrejker. Fackföreningsrörelsen har blivit en viktig beståndsdel i den fortsatta proteströrelsen, även efter Mubarak stigit åt sidan och militären tagit över styret.

Partiet på Tahrir

I Marx skrift Louis Bonapartes 18 Brumaire beskriver han hur Bonaparts politiska allians under en tumultartat period utmålar sig som Ordningens parti, det reaktionärt mobiliserande parti som skapar säkerhet, medan arbetarrörelsen stämplas som samhällshotande, som ”anarkins parti”. Hur reaktionen bemöter sociala protester, sociala kamper och krav på samhällsförändring med en mobilisering för en återgång till ordning, trygghet och säkerhet.

Det är intressant att observera hur dessa ”partier” kastas om under den egyptiska revolten. Mubaraks svar på revolten, när han misslyckas stoppa folkmassorna att gå ut på gatorna var att undandra hela polismakten och istället skicka in dem civilt med inhyrda huliganer för att plundra, attackera folksamlingar, sprida terror och skapa en känsla av generell otrygghet – för att få de breda folkmassorna att vända sig mot protesterna och kräva en återgång till lag, ordning och säkerhet. Det var regeringen som genom de tidiga utegångsförbuden, avspärrningarna, nedstängningen av alla kommunikationsmöjligheter, stängde ner alla företag, banker och butiker. ”Det var en kapitalistisk strejk, med syfte att terrorisera det egyptiska folket”. Statsmakten agerade förtäckt som ”anarkins parti”, vilket revoltrörelsens behov av självorganisering och tvingade den ytterligare i en konstituerande riktning, att bli ”ordningens parti” genom att med självorganisering återskapa tryggheten, bilda kvartersskydd, frivilligorganiserade sjukstugor, sköta renhållning och sophantering, använda moskéerna som resursfördelningscentraler och hålla matbutiker öppna. Revoltrörelsen behövde svara mot de basala behoven, att kunna ge mat, samhörighet, tak och gemenskap, annars hotade kontrarevolutionen med sin terror väcka krav på maktens återkomst för att säkerställa ordningen.

Bloggen 907 diskuterar om möjligheten att den egyptiska rörelsen utvecklas till en konstituerande kraft. Under 18 dagar praktiserade den en faktisk dubbelmakt, med Tahrirtorget som dess revolutionära centrum. De flesta observatörer har konstaterat protestens bredd, hur de olika subjekten som deltog upplöstes och sammansmälte till en gemensam enhet. Om frånvaron av religiösa slagord, oviljan att dela upp folk i religiösa tillhörigheter eller politiska skiktningar, utan ett verkligt gemensamblivande uppstod. Om rädslan som försvann, hur det mentala ”undantagstillståndet” raserade och protesterna gick från möjliga till självklara. Om den framträdande plats kvinnorna spelade i protesterna, i organiserandet i kvarteren och på barrikaderna. Kamrater som besökte Tahrirtorget har berättat om öppenheten mot utlänningar i protesterna.

Självorganiseringen i ungdomsrörelsen, kvarters- och försvarskommittéerna, i fabriksockupationer och en ny fackföreningsrörelserna visar uppbyggandet av en konstituerande motmakt, som kan överleva revoltdagarna även när militären gripit makten. Frågan är om dessa konstituerande former är tillräckligt starka? Möjligen börjar enigheten redan spricka, att arbetarklassen fortsätter protestera och strejka för sin ohållbara livssituation medan medelklassen inväntar det av militären lovade systemskiftet.

Viktiga texter att läsa:

Paul Mason: Twenty reasons why it’s kicking off everywhere
Wall Street Journal om organiseringen av 25 januari
Andreas Malm om västs räddningsplan för Egyptens diktatur
Philip Rizk: Egypt and the global economic order
Bloggen Kvinna på vift i Egypten.

Om twitterrevolution, cyberoptimism och nätpolitisk solidaritet
Copyriot: Hur solidaritet äger rum
Copyriot: Nätpolitisk aktivism är inte cyberutopism
Christopher Kullenberg: Bistånd, legitimitet och bitmynt
Commonizer: The revolution will be streamed – om att låta solidaritet äga rum gemensamt

Från Konfliktportalen.se: Jöran Fagerlund skriver Går fiskeriavtalet med Marocko på grund i Sverige?, Röda Lund skriver Upprätthåll trycket i Egypten!, Stefan Bergmark skriver Valfusk i lightdemokratin, L. O. K. Ejnermark skriver Censur och yttrandefrihet – och den blinde liberalen, Bo Myre skriver Ekonomisk solidaritet med Aten 11, Kaj Raving skriver Har arbetsförmedlingen lyckats eller misslyckats?

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Den stundande gemenskapen

Så är vi tillbaka där allt började. Porto Marghera och Fiat Mirafiori, en gång i tiden arbetarautonomins starkaste fästen. I petrokemifabrikerna i Porto Marghera, industrizonen utanför Venedig, bildades Potere Operaio på 60-talet och de autonoma arbetarförsamlingarna på 70-talet. Fiats fabrik Mirafiori utanför Turin var med den heta hösten 1969 centrum för den italienska arbetarklassens kamp, med kulmen i en beväpnad ockupation av fabriken 1973: arbetarautonomins födelse i form av ”Det osynliga partiet på Mirafiori”. Då krävde man revolution, men fick en reform. Det direkta resultatet av vågen av arbetarkamp 1969-1973 resulterade i upprättandet i en modell med nationella avtal, en italiensk form av kollektivavtal mellan fackföreningsrörelsen och arbetsköparen. Den modellen håller nu på att falla samman.

Sommaren 2010 hölls en omröstning på Fiatfabriken Pomigliano d’Arco utanför Neapel bland alla anställda, fabriksarbetare och kontorspersonal, om att undandra Fiat från de nationella avtalen och införa ett hårdare arbetsschema (fler skift, kortare pauser, femtimmarspass utan matpaus osv). Arbetarna fick välja mellan försämringen eller av att produktionen av pandor istället skulle ske i på Fiat i Polen. En ren utpressning. Då förklarade man att denna nya avtalsform i Pomigliano var ett undantag. Men den 13-14 januari 2011 hölls en omröstning om att införa samma avtal även på Mirafiori, Fiats största fabrik. Valet stod mellan fabriksnedläggning eller ett försämrat avtal med kraftigt inskränkta fackliga rättigheter. Nu befarar man att modellen snart kommer att tillämpas på alla 22 000 Fiatarbetare i Italien (fabrikerna Melfi och Cassino står på tur) och sprida sig till andra sektorer, vilket kommer att rasera hela den italienska nationella avtalsmodellen. Fiat har förklarat att de endast tänker acceptera de fackförbund som accepterar avtalet som legitima fack att bedriva fortsatta förhandlingar med och representativa för arbetarna. Metallfacket Fiom-Cgil är det enda som vägrat underteckna det nya avtalet och hävdar att omröstningarna är utpressning och illegitima. (Läs mer på Motkraft )

Mario Tronti beskriver i Il Manifesto hur Fiats generaldirektör Marchionne försöker krossa Fiom, genom att spela ut dem mot arbetarna och splittra arbetarna mot varandra:

”Det handlar om att ge dödsstöten åt konfliktfacken för att ersätta dem med samarbetsvilliga fack. Och de stora facken anpassade sig direkt efter sin ‘högste majestäts’ önskan. De som gör motstånd och sätter sig på tvären, skulle behöva underkasta sig arbetarnas ja-röster för avtalet mot de representativa fackens nej. Så kan arbetsköparen sedan hävda att det är Fiom, inte Fiat som hotar jobben i Pomigliano. Det är generalreceptet för att avlegitimera den facklig representationen. Det får bara finnas en representant för arbetarna, nämligen företagsledaren. Detta är den mest allvarliga aspekten i hela denna frågan. Tvångsdiktaten – med de flexibla arbetsskiften, mot sjukfrånvaron, förnekandet av rätten till hälsa, angreppen på strejkrätten, åtsidosättandet av obligatoriska konstitutionella rättigheter – sker av politiska skäl, inte på grund av produktionen kräver det. … Regeringen agerar på exakt samma sätt. Arbetsrätten (arbetarnas rättigheter) har degraderats till att bli arbetets rätt, eftersom det inte längre är personer som räknas, utan de funktioner de fyller. … Skälet är den dröm som förenar kapitalister över hela världen: avskaffandet av kollektivavtalen. Så syftet är att isolera Fiom i ett hörn. Men resultatet av folkomröstningen visar att de inte är isolerade. Och kanske är det bättre att stå isolerad i ett hörn, än i scenens mitt, med allt ansvar och samtidigt ha gett upp. Detta är en kamp som är politisk, det måste jag trycka på, men även kulturell. Den angår oss alla. Är det ett ofrånkomligt öde att vara passiva subjekt under konkurrenskraftens diktatur, att vi måste offra allt, mänsklig värdighet, individuell frihet, möjlighet att kämpa, att vilja förändra? En symbolisk attack behöver ett symboliskt svar. Tack Fiom för att ni har förstått det och fått oss att förstå det.”

”Arbetsmarknaden och avtalsformerna måste moderniseras”, säger näringslivet och högern. ”Arbetarna måste ta sitt samhällsansvar för krisen”, säger centervänstern. Trots alla gula fack uppmanat arbetarna att rösta ja, trots att det mittenreformistiska partiet Partito Democratico tillsammans med alla partier i riksdagen uppmanat arbetarna att rösta ja, trots att företagsledningen översköljt arbetarna med hot och propaganda så har närmare 40-50% gett Fiom sitt stöd. Stormötena på fabrikerna har visat att Fiom har stöd långt utanför de egna leden, långt utöver sin egna medlemsskara.

Om Fiom varit isolerade från alla de etablerade (gula) fackföreningarna och från alla politiska partier, har de fått sitt stöd från annat håll. Under hösten publicerades uppropet Enade mot krisen (Uniti contro la crisi), undertecknat av flera drivande aktivister från de sociala centren och studentprotesterna, som uppmanade alla att delta i den fackliga protesten i Bryssel och den europeiska generalstrejken 29 september och Fioms manifestation på piazza San Giovanni i Rom 16 oktober 2010. Dagen efter, den 17 oktober, hölls ett stormöte på Sapienza-universitetet i Rom där Fiom, studentrörelsen och de sociala centren började föra en gemensam dialog. Alliansen stärktes ytterligare den 14 december, då Rom fylldes med demonstranter samtidigt som parlamentets två kammare röstade om ett misstroendevotum mot Berlusconi och regeringen var en hårsmån från att falla.

Tillbaka till Marghera

Idag är många av industrierna i Porto Marghera nedlagda. I en av de gamla fabrikslokalerna finns nu det sociala centret Rivolta, nordöstra Italiens största center. Den 22-23 januari hölls en konferens för Uniti contro la crisi. 1500 personer från hela Italien hörsammade kallelsen och kom till mötet. Uniti contro la crisi är inte en ny organisation, ett nytt nät eller bara en ny ”logo”. Det är snarare ett försök att sammanföra olika kamper, singulariteter och sociala rörelser och försöka finna det gemensamma, att skapa ett gemensamt politiskt utrymme.

Det gemensamma är inte en tom fras eller slagord, utan ett sökande efter att hitta det som förenar kampen mot Marchionnes modell och Gelminis universitetsreform, mot vattenprivatiseringar och kärnkraft, försvaren för en gemensam välfärd och för nya sociala skyddsnät som motsvarar dagens klassammansättning.

På mötet, i paneldebatter och workshops sammanfördes flera olika tendenser, tre rörelser som bemöter krisen på olika sätt:

* Radikaliseringen av fabriksarbetarna mot fabriksnedläggningarna och nedskärningsåtgärderna. Fiom representerades av sin generalsekreterare Maurizio Landini, med målsättningen att knyta en allians med studentrörelsen och få stöd för generalstrejken den 28 januari. Studentrörelsen har deltagit i Fioms demonstrationer och hjälpt till att hålla picketlines och flygbladsutdelningar utanför Fiatfabrikernas grindar. Dagarna efter mötet besökte Landini universitetet Sapienza i Rom och sociala centret TPO i Bologna, för att förankra generalstrejken hos dem.

* Studentrörelsen, som fick ett uppsving 2008 (l’Onda, vågen) och tog fart på nytt hösten 2010 i kampen mot utbildningsminister Gelminis universitetsreform, som kommer innebära stora nedskärningar, höjda avgifter, knyta universitetet närmare näringslivet och göra slut på forskningens och utbildningens autonomi samt prekarisera doktorandtjänster och forskning ytterligare. Hela hösten har universitet ockuperats och studentrörelsen lamslagit de italienska storstädernas kommunikationsstrukturer. Även Fiom protesterar mot Gelminireformen, eftersom den kommer att utestänga arbetarklassens barn från högre studier och återigen göra universiteten till elitinstitutioner.

* De lokala rörelser där lokalsamhället slutit sig samman för att agera för allmännyttan, den gemensamma välfärden och miljön. Konfliktlinjerna har varit mellan en politik från ovan (stat/region) mot lokalsamhället. På mötet fanns representanter från sopprotesterna i Chiaiano utanför Neapel, motståndet mot höghastighetsjärnvägen Tav utanför Turin, mot Natobasen Dal Molina utanför Vicenca, kampanjen mot vattenprivatiseringar, kampanjen mot kärnkraft och de jordbävningsdrabbade i L’Aquila. I dessa lokala kampanjer har det funnits en bred radikalitet och massmilitans, en djupt förankrad territoriell kamp som varit beredd att bedriva en långtgående olydnad för att garantera sitt självbestämmande och hindra makthavarna. De sociala centren har spelat en viktig roll i dessa lokala kamper. Genom sin territoriella kamp har dessa kampanjer i praktiken också kommit att bliv en viktig utmanande faktor mot Lega Nord och dess territoriella anspråk.

Partivänstern återuppstår

Till detta kan man tillfoga en fjärde tendens, partipolitikens kris och partivänsterns försök att åter samla sig. Skandalerna kring Berlusconis utnyttjande av minderåriga och prostituerade har förlamat regeringen. Italienska näringslivet, Confindustria, klagar på att politiken istort sett står still sedan ett halvår, utan några nya politiska initiativ. Postfascisten Finis nya parti, det nationella mittenpartiet Futuro e liberta (Framtid och frihet), som är nära knuten näringslivet, har försökt ersätta Berlusconi genom att väcka ett misstroendevotum, som var bara några röster från att fälla regeringen. Samtidigt har Lega nords krav på en ökad federalism (att de rika regionerna i nord ska förfoga över sina skattepengar som inte ska utjämnas till fattigare syd) blockerats. Högeralliansen håller på att haverera, men det finns ingen vänster att utmana den. Det reformistiska centervänsterpartiet Partito Democratico har försökt plocka upp missnöjda högerväljare genom att röra sig ytterligare in mot mitten. Vänstern (Rifondazione comunista, de gröna, PdCI), som samlades i valalliansen Sinistra Arcobaleno i valet 2008 och som förlorade alla platser i parlamentets båda kammare, har de senaste åren fortsatt bryta samman i fler partisplittringar. Den enda vänsterkraft som växt fram ur dess haveri är Nichi Vendola, som styr regionen Puglia i Syditalien. Efter brytningen med Rifondazione comunista har han steg för steg byggt upp sitt egna nätverk, ”La Fabrica di Nichi” och grundat det nya vänsterpartiet Sinistra Ecologia Libertà (Vänster Ekologi Frihet). I alla opinionsundersökningar är han den största vänsterkandidaten, större än PDs kandidater. Italiensk media talar om en ”Obama-effekt”, medan Berlusconi bemött honom med hån över hans sexualitet: ”hellre en premiärminister som gillar unga tjejer, än en som är bög”. Vendola deltog i toppmötesprotesterna i Genua och skrev en diktsamling om Carlo Guiliani. Under arbetet med att samla vänsterkrafter för ett nytt parti har han hållit tät kontakt med flera sociala center, bland annat talade han på autonoma Sherwoodfestivalen sommaren 2010. Vendola deltog inte själv på mötet i Rivolta, men flera personer från hans nätverk. Även före detta partiledaren för Rifondazione comunista/Sinistra Arcobaleno Fausto Bertinotti, talade på Rivoltamötet.

Frågan om att närma sig ett nytt partiprojekt är givetvis omdiskuterat och kontroversiellt. Flera sociala center, speciellt de från Nordöst (Veneto mfl), menade att de måste hålla sig framme och vara beredda att ta plats i det nya utrymme som tar form, för att se vilka politiska möjligheter som öppnas med det. Medan kretsen kring Negri (tidningen Common, doktorandnätverket Uninomade 2.0) ställer sig kritiska till att närma sig ett nytt vänsterpartiprojekt, och deltog inte på Rivoltamötet.

Det gemensamma

Vad är då det gemensamma? Det finns en risk att ”enhet” bara blir ett artificiellt eller falskt adderande av en rad disparata subjekt. Vad har mekanikerna och massarbetarna från Fiat, studenterna, de prekära kunskapsarbetarna, rörelserna för ”gemensam välfärd” (lokala initiativ, attac osv) för rent konkreta gemensamma intressen. Detta ägnades de öppna workshops-diskussionerna åt, försöket att hitta generella politiska frågor och intressen, som sammanförde kamperna. De gemensamma beröringspunkterna löpte genom frågor om inkomst, allmänningar och demokrati.

* Prekariseringen, om behovet av en ny välfärdsmodell och garanterad inkomst. De osäkra anställningarna ska inte ses som en avgränsad grupp eller sektion av klassen, utan det framstår nu tydligt att det är ett villkor som drabbar alla, ett vapen som kapitalet använder för att krossa arbetsrätten, facklig organisering såväl som underordna utbildningen.
* Mot ”finansialiseringen”, privatiseringarna och marknadsanpassningarna. En vägran att låta försämrade arbetsvillkor vara en konkurrensfaktor, att låta bostäder vara föremål för spekulation, att låta gemensamma nyttigheter som vatten och miljö förvaruligas och privatiseras. En vägran att låta arbetare och studenter, genom nedskärningar, avgiftshöjningar och lönesänkningar, betala för den ekonomiska krisen.
* Demokratifrågan. Hur en omedelbar aktiv demokrati underifrån utan representation, i fabriksmötena, sociala centren, universitetsaulorna och i lokalsamhällena står mot den politiska vändningen till en auktoritär ”governance”, en aggressiv krispolitik från ovan utan kompromisser eller hegemoni, som tvingar fram en lydnad centralt ovanifrån. Kontrasten mellan arbetarmötena på Fiat organiserade av Fiom och Marchionnes fabriksomröstningar, en demokrati underifrån och ett skendemokratiskt val för att acceptera en strikt styrning ovanifrån är uppenbar. För alla sociala kamper framstår nu tydligt att rättvisa och legalitet/lag är inte samma sak, att de ofta står i motsättning. Och att politikens kris och institutionernas avlegitimering rymmer möjligheterna att stärka dessa demokratiska utrymmen underifrån. Demokratin, de deltagande och öppna mötena, som vänder sig utåt och involverar, är därför hjärtat i de sociala kamperna. Mot Marchionne (Fiat-VDn), Tremonti (finansministern ansvarig för åtstramningspaketen) och Gelminis (utbildningsministerns) modell av governance, auktoritära styrning utan samtycke.
* Försvaret och återtagandet av allmänningar och en gemensam välfärd (”bene comune”) går som en röd tråd igenom alla kamper, i behovet av inkomst, kampen om arbetskraftens reproduktionskostnad, försvaret av sociala skyddsnät mot prekarisering, behovet av gemensamma mötesplatser (ockupationer) och bostäder, försvaret av ekosystemet, behovet av en fri kunskap och fri forskning som ackumulerar ett kunskapsöverskott bortom patent och marknadslogik – med kunskap som inte gått att förvaruliga men som kan vara väsentlig för demokratin, klimatet och sociala kamper (social forskning, filosofi, miljövård osv), en öppen utbildning som garanterar arbetarklassens rätt till bildning. Ett återtagande av den samhälleliga gemensamt producerade rikedomen ställd mot kapitalets ständiga försök att inhägna nya områden, förvaruliga och marknadsutsätta.

Genom dessa områden kan ”den stundande gemenskapen” (GlobalProject, Il comune che viene) växa fram. Att ”skapa gemenskap utan att göra förbestämda antaganden eller villkor för medlemskap” (Agamben, La comunità che viene).

Slaktandet av heliga kor

Under diskussionerna fanns en stor vilja att göra upp med sin historia och att inse behovet att finna ett nytt gemensamt språk och nya gemensamma krav och målsättningar.

Fioms generalsekreterare Landini förklarade hur händelserna på Fiat fått honom att omvärdera synen på en garanterad inkomst. Hur Fiom tidigare sett arbetet som enda källan till inkomst (lön), men hur man nu med prekariseringen måste gå bortom detta perspektiv. Med den höga arbetslösheten, så stor del av arbetsstyrkan som passerar genom osäkra anställningar och visstidsjobb, med studenternas låga framtidsutsikter efter fullgjord utbildning, så måste någon form av ny social välfärdsmodell startas som garanterar en inkomst åt alla personer som befinner sig i detta tillstånd, som nu är permanent – inte temporärt. Fiom öppnade därigenom för det krav som drivits av sociala centren och studentrörelsen. En garanterad inkomst är ett sätt att upprätthålla en lägstalönenivå och vrida arbetslöshets- och produktionsflytt-vapnet ur arbetsköparens händer, menade Landini. Han menade att fackföreningsrörelsen nu måste se mer till de atypiska och prekära anställningsformerna, hur man garanterar en säkerhet och lönenivå där för att höja deras standard, än att bara slå vakt om de organiserade med fasta anställningar. De nationella kontrakten gäller främst fastanställda, medan för de atypiska arbetena växt fram en djungel (över 33 olika) anställningsformer och avtal.

För de sociala centren i nordöst, förklarade Luca Casarini, gällde det att göra upp med det gamla operaistiska framtidsoptimistiska schemat ”kris-motstånd-utveckling”, att bryta med tilltron till en stadig utvecklingslinje, förbättring och tillväxt. Kapitalets väg framåt har blivit att bara fortsätta samma modell som försatte den i krisen: massprekarisering, fortsatt ödeläggelse av klimat och ekosystem, förstörelse av sociala relationer, riva upp avtalsmodeller och rättigheter, attacken mot facken och den fackliga organisationsrätten. Det finns ingte ett nytt historiskt pådrivande hegemoniskt och antagonistiskt subjekt idag inom produktionen (massarbetaren, sociala arbetaren, prekariatet, den immateriella kunskapsarbetaren), ”centralitetet idag finns inte i ett subjekt, men i krisen”. Det var mot krisens verkningar, nedskärningspaket och attacker som en rad singulariteter och subjekt tvingades motsätta sig och fann varandra i. Därav ökar vikten för projektet att hitta en ”gemensam praktik”, en ”stundande gemenskap” mellan flera olika singulariteter och subjekt. En ickemekanisk, icke-teleologisk och ickelinjär process av sammansättande. Casarini gjorde upp med 90-talets postoperaistiska diskussion om det immateriella arbetets centralitet i den ”kognitiva kapitalismen”. Utopin om den ”kognitiva kapitalismen” (kunskaps och informationsbaserade kapitalismen) som frälsare, som till exempel tredje vägens socialdemokrati (New Labour) byggde hela sitt hopp på, har visat sig fallerad. Den kognitiva kapitalismen är lika ohållbar, lika exploaterande och visar samma kristendens som andra former av produktion och kapital. ”Det immateriella arbetet finns inte, en vara kan vara immateriell, men aldrig arbetet [som producerar den]. Arbetet är alltid slitsamt och exploaterat.” Det finns ingen anledning att göra någon separation mellan immateriellt kognitivt arbete och materiellt arbete.

Den generaliserade strejken

Studentrörelsen lämnade över sina erfarenheter till Fiom: om att se strejkvapnet inte bara som blockad av produktionen, utan även cirkulationen (i metropolen, transporterna, infrastrukturen, det ”förlängda löpande bandet”), som ett sätt att finna maktmedel och bygga en styrkeposition på. Generalstrejen måste kompletteras med den generaliserade strejken. ”Vi måste göra som i London. Om en bank vill in på universitetet, går vi till banken och håller våra lektioner i deras lokaler”. Maktmedlen är både ”destituerande”, som genom blockaderna, och ”konstituerande”, som studentrörelsens självbildning, ockupationer och egna kunskapsproduktion.

”Nej:et” på Pomiglino och Mirafiori har mött ”nej:et” från Sapienza, från Chiaiano, No Tav, No dal Molina, l’Aquila. Gemensamt mot Gelmini-Marchionne-modellen. Den 28 januari höll Fiom en generalstrejk, som generaliserades av sociala centren och studentrörelsen, på Fioms inbjudan. De sociala centren och studentrörelsen stod återigen utanför Fiatfabrikernas grindar, likt den heta hösten 1969. Nu återstår att se, om det nu liksom då, kommer ge upphov till en ny kampcykel.

Som ett brev på posten

De kommer som på beställning, så fort en italiensk proteströrelse börjar nå masskaraktär. Vid varje större mobilisering eller social protest inträffar något mindre attentat som riktar bort blickarna, som kastar en svart skugga över de sociala rörelserna och ger legitimitet åt en ökad repression mot alla sociala kamper. Oftast görs attentaten i de ”insurrektionella anarkisternas” namn, en diffus internationell terrorbild som alltid dras fram. Mina italienska vänner fnyser, ”polisprovokatörer”, säger de. ”De är genominfiltrerade, anarkoinsurrektionalisterna är säkerhetstjänstens nyttiga idioter”. Med ett land där ”spänningens strategi” historiskt varit väsentligt för att misskreditera den utomparlamentariska vänstern och genomdriva ökade polisiära befogenheter för att ingripa mot sociala protester kan man inte rycka på axlarna åt sådana påståenden. Den italienska proteströrelse som vuxit fram under hösten mot krisen, mot åtstramningspaketen och nedskärningarna inom skol- och universitetsväsendet är ofantlig till sin karaktär och hotar hela den politiska stabiliteten i landet. Makthavarna letar alla medel de kan för att bemöta den.

Brevbomberna i Rom mot de schweiziska och chilenska ambassaderna torsdagen den 23 december och mot grekiska ambassaden måndagen 27 december kom därför som manna från himlen för staten, fruktar studentrörelsen – som väntat på en statlig motreaktion efter massprotesten i Rom den 15 december då 100 000 tågade mot regeringen och försökte bryta sig in i den avspärrade röda zonen runt parlamentet. Men frågan är om vi inte är lite för snabba att ropa provokatörer, att vi borde ta en diskussion om vilken roll de insurrektionella anarkisterna spelar inom den utomparlamentariska vänstern och vilket utrymme de har.

Informella anarkistfederationen (FAI) – Revolutionära cellen Lambros Fountas tog i en kommuniké på sig brevbomberna. Lambros Fountas var medlem i den grekiska väpnade gruppen Revolutionär kamp, som sköts till döds av polisen 10 mars 2010. Men varför var bomberna just riktade mot Chiles och Schweiz ambassader? I Chile har sedan 2006 en bombkampanj pågått med cirka 100 attentat mot myndigheter. Grupperingen Frente Anarquista Revolucionario (Anarkistiska Revolutionära Fronten) tog på sig många av dåden och hävdade i sin kommuniké att deras influens var de anarkoinsurrektionalistiska teorierna. I maj 2009 dog aktivisten Mauricio Morales, sedan hans ryggsäck med sprängmedel exploderat av misstag. Samma år i december tog ”Vapensystrarna Grupp Mauricio Morales” på sig ansvaret för attentat mot Bocconi i Milano och Cie i Gradisca d’Isonzo. Den chilenska staten har svarat på bombdåden med repression, och grep den 14 augusti 2010 14 anarkister.

Den 15 april 2010 greps i Schweiz tre insurrektionella ekoanarkister, italienarna Costa och Silvia, samt Billy, schweizisk anarkist men boende i Italien. De sitter häktade misstänkta för att ha planerat attacker mot IBMs forskningslaboratorium för bioteknik i Zürich. (Se solidaritetskampanjen). I Schweiz sitter redan den italienska anarko-insurrektionalistiska teoretikern Marco Camenish fängslad.

I november tog den grekiska gruppen Eldkonspirationens celler på sig ansvaret för att ha skickat 14 brevbomber till flera ambassader, däribland Schweiz ambassad. En internationell solidaritets-aktionsvecka hölls den 6-12 december mot tvångsisoleringen av Costa, Billy och Silvia. Aktioner genomfördes i flera länder. I Rom kastades molotovs mot den schweiziska ambassaden och på dess fasad målades slagord om att ”Frige Costa, Silvia och Billy”.

Möte med Turins anarkister

Det anarkistiska flaggskeppet Brand fyllde hundra år 1998. Vi firade med en stor festival på Kafe44, med föredrag och fester. Anarkister från hela Sverige hade rest dit, men vi fick även internationellt besök. Jag passade under festivalen på att för Brands räkning intervjua några anarkister från Turin som kommit på besök. De berättade om repressionsvågen mot italienska anarkister, ”Marini-processen”, som pågick just då (och skulle fortsätta i ytterligare fem år), om hur deras squats vräktes och hur många av deras kamrater som satt häktade. En anonym uppgiftslämnare hade läckt dokument till den autonoma radiostationen Radio Blackout, som beskrev hur den repressiva kampanjen skulle läggas upp. Olika aktioner, grupper, bankrån och diverse kriminella aktiviteter skulle buntas ihop och behandlas som en helhet, som om det var en samlad organisation bakom alltihop: på så sätt skulle man kunna stämpla en hel anarkistisk miljö som en ”insurrektionell” terrororganisation eller subversiv förening. Givetvis hierarkiskt styrda av en anarkistisk gudfader. Efter att Radio Blackout offentliggjort dokumenten utsattes även de för en rad razzior och åtal. Även flera anarkistiska tidningsredaktioner fick razzior, för att kartlägga denna mystiska anarkistiska organisation. Polisen slog även ner hårt på de ekoanarkistiska sabotageaktioner som genomförts i Val di Susa utanför Turin, och grep tre anarkister – kort innan Turinanarkisternas besök i Stockholm. De hade nyligen fått reda på att en av deras kamrater hängt sig i fängelsecellen.

Jag var själv just då aktiv i en ekoanarkistisk grupp, Socialekologisk aktion. Min flickvän och kamrater hade den våren suttit häktade för sabotageaktioner mot ett motorvägsbygge runt Stockholm. Två av de tidningar jag arbetade med, Ekologisten och INFOrm, var under utredning av Säkerhetspolisen för uppvigling. Något år senare skulle även Brand sälla sig till denna skara, även den med ett uppviglingsåtal från Säpo. Vi undrade om det fanns ett internationellt mönster, med åtal mot just ekoaktivistiska tidningar. I England drevs en rättsprocess mot Green Anarchist och ALFs tidningar, finska ekoanarkisttidningen hade just åtalats, i Tyskland var repressionen hård mot tidningen radikal för deras beskrivningar av sabotageaktioner mot kärnavfallstransporter och i Holland drabbades tidningen Ravage efter att ha publicerat pressmeddelanden från ekosabotage. Jag var nyfiken på hur den autonoma rörelsen i Italien reagerade på repressionen. Anarkisterna från Turin fnös. ”De autonoma har sin gudfader i parlamentet, de bryr sig inte om oss”, svarade de. De sociala centren vägrade backa upp anarkisterna, splittringen mellan de autonoma och de insurrektionella anarkisterna var milsdjup.

Tio år senare deltog jag i de sociala centrens block i massdemonstrationen mot den nya Natobasen Dal Molina i Vicenza. Vi gick med hjälmar och påkar, ditbjudna av Vicenzas sociala rörelser för att hjälpa till att skydda demonstrationen mot polisen – och mot insurrektionella anarkister. Nu förstod jag varför den sprickan fanns.

Himlastormarna

Marini-åtalen mot de insurrektionella anarkisterna var som en karbonkopia på den rättsprocess, 7 aprilprocessen med åklagaren Calogero i spetsen, som 1979 riktades för att krossa den autonoma rörelsen. Calogero lanserade då en teori att bakom Röda brigaderna och Autonomia-rörelsen fanns en gemensam organisationsstruktur som hade sin strategiska ledning på Toni Negris statsvetenskapliga institution på Paduas universitet. Utifrån den teorin kunde han fälla de ledande autonoma teoretikerna och tidningsredaktionerna som en del av en subversiv förening med syfte att störta den italienska staten. (Läs mer här)

Vänstervågen i Europa på 60- och 70-talet gav ett uppsving åt anarkistiska idéer och organisationer. Men i Italien kom snarare en antistatlig och antihierarkisk marxism att bli dominerande i den utomparlamentariska vänstern, genom operaismen på 60-talet och dess arvtagare arbetarautonomin på 70-talet. Den insurrektionella Autonomia-rörelsen kom att ha stor influens även på de anarkistiska organisationerna, som sögs in i dess periferi.

Efter fascismens fall och andra världskrigets slut hade den Italienska anarkistfederationen, FAI, återbildats. Ur federationen bröt sig plattformistiska anarkister, som kritiserade syntesorganiseringen (att samla alla sorters anarkister i en spretig federation), men även de mer insurrektionella kom att lämna federationen i början av 70-talet. Dessa samlades kring sicilianska anarkisten Alfredo Maria Bonanno och sardiska anarkisten Costantino Cavalleri. Deras texter på förlagen Edizioni Anarchismo och Edizioni Kronstadt kom att lägga den ideologiska grunden för en ny form av anarkistisk insurrektionell teori. Bonannos texter från den tiden om arbetarautonomi och den anarkistiska minoritetens möjlighet till intervention i den låg i sina slutsatser nära den operaistiska rörelsen för arbetarautonomi, minus marxismen. Efter 77-rörelsens utbrott – och repressionen mot den – valde stora delar av autonomia-rörelsen att gå underjorden och bilda olika väpnade sammanslutningar. Även grupperingar inom den anarkistiska rörelsen valde den väpnade kampen, i den situationist och 2 junirörelsen-inspirerade organisationen Azione Rivoluzionaria (Revolutionär aktion), som existerade mellan 1976-1980. Debatten mellan Azione Rivoluzionaria och Alfredo Bonanno var delvis hätsk, AR kritiserade Bonanno för att i tidningarna Anarchismo och Insurrezione att försöka monopolisera den anarkistiska diskussionen kring väpnad kamp. Bonannos egna skrift i frågan, Gioia Armata (Väpnad glädje) kom senare att kriminaliseras i Italien och brännas på bål.

Både de väpnade vänstergrupperingarna och autonomiarörelsen krossades av repressionen, tusentals aktivister satt fängslade och många drivande gick i landsflykt. Inflytandet på fabrikerna minskade med massavskedningarna och stora omstruktureringar. Även feministrörelsen föll samman. De autonoma grupperingar som överlevde in på 80-talet förskansade sig på sina radiostationer och sociala center. Istället försökte de ha en fot i de nya sociala rörelser som blommade upp, miljörörelsen/antikärnkraftsrörelsen och fredsrörelsen – som sammanstrålade i kampanjen mot Natos militärbaser i Italien. Det var i sådana kamper som anarko-insurrektionalismen (anarco-insurrezionalismo) började vinna inflytande, efter att tidigare varit helt marginell. Störst betydelse fick insurrektionalisterna i kampen mot konstruerandet av en Natobas för kärnkryssningsmissiler i den lilla sicilianska orten Comiso 1982-1983. Här lyckades Bonannos krets driva igenom ett organisationsdokument om skapandet av ”självstyrande förbund” mot missilbasen, och kom på så sätt att påverka utformandet av hela masskampen i informella autonoma aktionsgrupper. Kampen i Comiso samlade fredsaktivister från hela Europa och spelade en stor roll i födseln av fredsrörelsen på 80-talet.

”Insurrektionalisterna var speciellt inblandade i antikärnkrafts- och fredsrörelsen och t.ex. motståndet till militärbasen i Comiso i Sicilien. Utifrån dessa kamper betonade man tre centrala principer för insurrektionell kamp: 1) permanent konfliktualitet; att kampen aldrig fick övergå till medling, förhandlingar och kompromisser, 2) autonomi och självaktivitet; kampen skulle bedrivas utan representanter och ”specialister”, och 3) organisering som attack; att själva organisationen skulle fungera som ett medel för attack mot stat och kapital, inte som ett mål i sig självt. Aktiviteten blir det primära och kampen utvecklas inte till organisationsfetischism.” (Dissident #2)

Problemet är att i den insurrektionella teorin har strategin (permanent konfliktualitet, självaktivitet, attacken som informell organisationsform) under en specifik aktionskampanj mot konstruktionen av en Natobas överförts som modell till att bli en generell strategi för att attackera hela kapitalismen, som social relation och ekonomiskt system.

En insurrektionell informell international

Freds- och miljörörelsen gav tillfälligt en plattform åt de insurrektionella anarkisterna, men i det stora var 80-talet ett mörkt årtionde för hela den italienska vänstern. Med murens och realsocialismens fall i Östeuropa öppnades ett nytt politiskt läge, där anarkismen fick en ny relevans. Studentprotestvågen 1990 innebar födelsen av en ny utomparlamentarisk vänster i Italien, framför allt kring de autonoma sociala centren. Men även anarkiströrelsen fick ett uppsving, med en squatter-scen som växte fram i flera städer, med Turin som sitt centrum. Tidigare hade den insurrektionella rörelsen mest haft koppling till landsbyggden och södra Italien. Den nya anarkistiska aktiviströrelsen var organiserad i enfrågerörelser, på teman som djurrätt, antifascism, repression och fångkamp (Anarchist black cross) och miljökamp. I denna aktiviströrelse – organiserad helt utanför både italienska anarkistfederationen FAI och plattformisterna Federazione dei Comunisti Anarchici (FdCA) – fick Bonanno och insurrektionalisternas teorier fotfäste. Avståndet till de organiserade delarna av anarkiströrelsen ökade avsevärt. Central för aktiviströrelsen var veckotidningen Canenero (Svartahund).

1993 publicerade Bonanno ett upprop i den sardiska anarkisttidningen Anarkiviu för startandet av en ”antiauktoritär anarkistisk international”. Uppropet riktade sig till hela europeiska medelhavsregionen, den nya italienska rörelsen hade börjat knyta kontakter med de betydligt större spanska och grekiska anarkistiska aktiviströrelser som växt fram vid samma tidpunkt. Bonannos upprop tog upp den insurrektionella anarkismens nya möjligheter med kalla kriget och realsocialismens slut, hur väl den passade den nya postfordistiska klassammansättningen. Han varnade klarsynt för hotet från den möjliga framväxten av muslimsk fundamentalism och nationalism.

“Den antiauktoritära insurrektionella internationalen har som mål att vara en informell organisation. Vad menar vi då med ’informell organisation’? En helhet sammansatt av individer, grupper, strukturer, rörelser och mer eller mindre stabila former av relationer mellan folk som försöker få kontakt för att kunna fördjupa sin ömsesidiga kunskap. En informell organisations första beståndsdel består därför inte av födelsen av en precis struktur med vissa särskilda utvalda människor eller färdiga uppgifter att utföra, där det finns en arbetsdelning och en särskild koordinering av arbetet osv. Den huvudsakliga beståndsdelen för en informell struktur baseras på ömsesidig kunskap”.

Den informella organisationsstrukturen skulle bygga på utbytet av information, kommunikéer och analys via tidningar som Anarkiviu. De olika deltagande cellerna eller affinitetsgrupperna hade full frihet att själva utforma sin verksamhet och praktik, bara de accepterade grundpremisserna eller miniprogrammet om att agera antiauktoritärt med en insurrektionell målsättning. Med en insurrektionell kamp menades direkta attacker på maktstrukturer, genom direkta aktioner eller en lågintensiv väpnad kamp. Bonanno gjorde dock en tydlig åtskillnad mellan underjordisk kamp och informell kamp.

Uppropet mötte mycket kritik, framför allt i Spanien där anarkosyndikalisterna i CNT och FIJL (spanska SUF) senare sågade förslaget som en individualistisk praktik som romantiserade illegaliteten som kampform och riskerade att fungera parasitärt på masskamper.

Revolutionär solidaritet

Insurrektionell kamp samt antiauktoritär och ickehierarkisk informell organisering var de två beståndsdelarna i det nya insurrektionella projektet. Till dessa fogades en tredje byggsten, den ”revolutionära solidariteten”. De grupperingar, affiniteter och vängrupper som anknöt sig till det insurrektionella projektet var skyldiga att stödja varandra mot statsrepressionen. Men kampen mot repressionen fick inte bara bli reaktiv, genom stödinsamlingar och motinformation, utan behövde bli aktiv, en handling av attack.

”Att skriva till fångar, hitta sätt att samla in pengar för att täcka de legala kostnaderna, publicera information och sånt är bra och nödvändiga saker att göra, men de blir bara en del av en revolutionär solidaritet när de görs till ett projekt som attack mot de institutioner som arresterar, dömer och fängslar oss. Revolutionär solidaritet handlar därför för oss inte om försvar, utan om attack”, skrev Daniela Carmignani.

I artikeln Solidarietà rivoluzionaria i tidningen Anarchismo 1993 utvecklade Pierleone Porcu begreppet:

”Vad tycker vi revolutionär solidaritet borde betyda? Den första aspekten är att se solidaritet som en utökning av den insurrektionella sociala praktik som man redan utför inom klasskampen, dvs som en direkt uppvisning av attacker mot maktens alla strukturer, stora som små, inom vårt territorium. Och detta på grund av att de måste ses som ansvariga för allt som sker i den sociala verkligheten, inklusive kriminaliseringen och gripandet av kamrater oavsett var detta sker. Det vore kortsiktigt att reducera frågan om repression mot kamrater till något som bara är kopplat till rättsväsendet och polisen. Kriminaliseringen och gripandet av kamrater måste ses utifrån en kontext av de sociala kamperna som helhet, just eftersom dessa alltid uppstår med hast innebär att staten använder repressionen för att avskräcka radikalisering överallt. Det spelar ingen roll hur stor eller obetydlig den kan vara, varje repressiv handling sker som svar på de pågående sociala kamperna mot maktväldets strukturer.”

Marini-rättsprocessen

Den revolutionära solidariteten kom strax därpå att sättas på prov. I september 1994 greps i samband med ett bankrån de fem insurrektionella anarkister, däribland Jean Weir, i Rovereto – en av de insurrektionella anarkisternas viktigaste fästen i Italien. Brottsutredningen blev starten på en tio år lång rättsprocess mot de italienska insurrektionella anarkisterna. Åklagaren Marini från Rom fick till uppgift att utforma rättsprocessen. Han använde sig av samma modell som Calogero gjort i rättsprocessen mot Autonomia 15 år tidigare, och började förbinda en rad disparata aktiviviteter och brottshandlingar med varandra och hävdade att de var utförda av en anarkistisk insurrektionell organisation, Revolutionära anarkistiska insurrektionalistiska organisationen (ORAI).

Namnet hämtades från en av Bonannos skrifter. I samband med uppropet för en informell insurrektionell international hade Bonanno hållit en rad föreläsningar i Aten och Thessaloniki i Grekland i januari 1993. Grekerna hade haft svårt att hitta ett bra ord att översätta ”informell” till, och en rubrik i hans föredrag om ”informell anarkistisk insurrektionalistisk organisering” översattes istället till ”revolutionär anarkistisk insurrektionalistisk organisering”. Marini plockade upp denna beteckning och menade att ORAI var namnet på en informell organisationsstruktur. Marini menade att organisationsstrukturen bestod av två nivåer, dels en öppen som bestod av tidningar, bokförlag, anarkistiska ockupationer och center, solidaritetsgrupper och hemsidor. Dessa aktiviteter var inte illegala i sig själva, men utgjorde grunden för den andra nivån, som var underjordisk: denna utgjordes av små celler av hårdkokta militanter som genomförde bankrånen som var nödvändiga för att finanisera organisationen och utförde bombdåden och de väpnade aktionerna. Som huvud för hela organisationen pekades Alfredo Bonanno ut. Alla dessa människor och praktiker fanns ju – men det fanns inte någon gemensam hierarkisk organisationsstruktur mellan dem. De närmaste åren följde en lång rad husrannsakningar, razzior och gripanden av anarkister som alla klumpades samman som medlemmar i ORAI. Den anarkistiska veckotidningen Canenero konfiskerades. Som kronvittne i rättsprocessen användes en ung kvinna, Mojdeh Namsetchi, som tidigare varit tillsammans med en anarkist. Tidigt på morgonen den 17 september 1996 stormade 300 poliser från insatsstyrkan ROS ett 60-tal anarkistiska hem i det största koordinerade polistillslaget. 29 anarkister greps och ytterligare 39 delgavs brottsmisstanke. Åtalspunkterna var tillhörande av ”beväpnad organisation” och ”subversiv förening” samt en hel rad mindre åtal om rån och skadegörelse. I samma veva läckte dokument från ROS ut till autonoma radiostationen Blackout i Turin hur polis och åklagarväsendet planerat att lägga upp sin kriminaliseringskampanj för att komma åt ”träsket av politisk anonymitet”.

Rättsprocessen utlöste en våg av aktioner i ”revolutionär solidaritet”. I december 1996 bröt sig några anarkister in på italienska konsulatet i Malaga, Spanien, där de stal dokument och slog sönder kontoret. Några veckor senare greps fyra anarkister – varav två från Italien – för efter ett misslyckat bankrån i Cordoba, där två poliser sköts till döds. Tre av dem åtalades även för inbrottet i konsulatet. Våren 1997 greps ytterligare tre italienska anarkister i Frankrike. Och i Milano tog gruppen Revolutionär anarkistisk aktion på sig ett bombdåd mot Palazzo Marino.

1998 började vågen av utrymningar av de anarkistiska ockupationerna i Turin, just de som anarkisterna på Brandfestivalen berättade om. Marini-processen blev en tacksam förevändning att utreda den våg av sabotageaktioner som hade gjorts mot bygget av en höghastighetsjärnväg, TAV, i Val di Susa. Tre anarkister greps misstänkta för att tillhöra sabotagegruppen Lupi grigi (grå vargarna, som inte hade något att göra med den turkiska fascistorganisationen med samma namn). I häktet tog Edoardo ”Baleno” Massari sitt liv och hängde sig. Hans begravning blev en samlad manifestation för de insurrektionella anarkisterna, med besök av en grupp grekiska aktivister.

Mariniprocessen bakade in Grå vargarna, Revolutionär anarkistisk organisation och gruppen Internationell solidaritet i ”organisationsstrukturen” för ”ORAI”. I en sista veva försökte Marini även åtala den autonoma Bolognagruppen CRAC (Centro di Ricerca per l’Azione Comunista, Researchcentret för kommunistisk aktion) som en påstådd del av samma struktur. Rättsprocessen slutade med ett fiasko för Marini, alla åtal för deltagande i väpnat gäng och subversiv förening lades ner. Av de 50 åtalade anarkisterna fälldes endast 13 stycken för enskilda brott. I högre instans fälldes 2003 fem personer för deltagande i väpnad grupp och subversiv förening. Bonanno dömdes till sex års fängelse för väpnat rån och andra brott. Han släpptes 2009, men greps kort därpå i Grekland för medhjälp till ett bankrån. På grund av sin höga ålder, 70 år gammal, frigavs han nu i november från fängelset.

Informella anarkistfederationen

Marini-processen fick inte stopp på de insurrektionella attentaten. I oktober 1999, efter att grekiska anarkisten Maziotis gripits, inleddes en våg av brevbomber i Spanien, Italien och Grekland mot olika myndigheter från gruppen Solidarietà Internazionale (Internationell solidaritet). 2001 skedde en ny brevbombsvåg i samband med G8-toppmötet i Genua, denna gång tog sig gruppen Cooperativa Artigiana Fuoco e Affini (Occasionalmente spettacolare) (Koperativet för handgjord eld och liknande (Ibland spektakulära). 2002 skedde en ny bombvåg från grupperna Brigata 2° Luglio (2 julibrigaden – Carlo Gulianis dödsdag i Genua) och Cellule Contro il Capitale, il Carcere, i suoi Carcerieri e le sue Celle (Celler mot kapitalet, fängelset, deras fångvaktare och deras celler).

Men stor uppmärksamhet fick de insurrektionella attentaten först med ”Operation Santa Klaus”, en serie brevbomber riktade mot EU-institutioner och Romano Prodi julhelgen 2003. I ett öppet brev till ”den anarkistiska och antiauktoritära rörelsen” tog sig nybildade Federazione Anarchica Informale på sig brevbomberna. Italienska anarkistfederationen, med snarlikt namn, gick direkt ut och fördömde attentaten. I det öppna brevet förklarade den ”informella anarkistfederationen” att den bildats som en federation av de insurrektionella grupperna Cellule Armate per la Solidarietà Internazionale, Cooperativa Artigiana Fuoco e Affini (Occasionalmente spettacolare), CCCCC och Brigata 2° Luglio. De närmaste åren anslöt sig även Cellule Metropolitane (stadscellen), Nucleo Rivoluzionario Horst Fantazzini (Revolutionära cellen Horst Fantazzini), Narodna Volja, Rivolta Anonima e Tremenda (Den anonyma och skakande revolten) och Rivolta Animale (Djurrevolten). Attackerna spred sig att riktas även mot pälsbutiker och bemanningsföretag. Fyra år efter det första uppropet hade FAI tagit på sig sju kampanjer och 30 attacker.

Krimnologen Marco Boschi beskriver i sin bok om Informella anarkistfederationen att den baseras på tre principer:

* Revolutionär solidaritet: varje grupp eller individ i Informella anarkistfederationen förbinder sig att genomföra revolutionär solidaritet för sina gripna kamrater eller kamrater på flykt. En sådan solidaritet består av och konkretiseras i väpnade aktioner mot de ansvariga för att kamraten gripits.
* Revolutionära kampanjer: varje grupp eller individ som påbörjar en kampkampanj med propaganda, aktioner och krav kommer följas av andra grupper/individer i Informella anarkistfederationen utifrån sina förutsättningar och med sin takt. Om kampanjen inte kommer att delas av de andra så tas kritiken igenom kommunikéer och aktioner. Propagandan är en central aspekt och en viktig beståndsdel av aktivismen.
* Kommunikation mellan grupperna: Grupperna och de enskilda individerna i Informella anarkistfederationen känner inte varandra, utan kommunikationen sker genom aktionerna och kommunikéerna. Ett sådant koncept låter organisationerna ta en praktiskt och teoretisk debatt om sina skiljelinjer och baseras på grupperna/individernas anonymitet.

I den italienska anarkiströrelsen har debatten rasat om FAI är en organisation som finns på ”riktigt”, eller bara ett påfund av säkerhetspolisen för att skapa en ny spänningens strategi och legitimera repression mot sociala protester. Det går dock att se att en liknande diskussion under 2000-talet kring väpnad kamp och attacker mot staten finns i Tyskland (den så kallade ”militansdebatten” som pågått i Interim mellan militante gruppe och andra aktionsgrupper, främst inriktade på brandbombsattentat), i Frankrike kring Den osynliga kommittén och manifestet Det stundande upproret och i Grekland kring den nya generationen stadsgerillor som uppstått i Grekland de senaste åren (Revolutionära sekten, Revolutionär Kamp, Eldkonspirationens celler osv). Till skillnad från sjuttiotalets stadsgerillor existerar våldsnivån i dessa grupperingar på ett betydligt lägre plan, det rör sig vanligtvis om brandbomber eller brevbomber. Medlemmarna i organisationerna lever vanliga liv, går inte under jorden, och aktionsgrupperna har en flyktig informell karaktär baserad på affinitet och vängrupper.

Statens jakt på att gripa ansvariga för attentaten har inriktats främst på olika öppna anarkistgrupperingar, till exempel greps 2005 sju kring Anarchist black cross i Bologna, 2007 greps fem från Fuoriluogo i Bologna, 2008 ytterligare nio från samma grupp och 2009 greps flera personer i Turin och Sardinien misstänkta för att utgöra Federazione Anarchica Informale/Rivolta Anonima e Tremenda, misstänkta för attentat i Turin.

Samarbetet mellan dessa anarkistgrupper är tät och drivande är gruppen i Rovereto, men med bland annat grupperingar i Brescia, Bologna och Turin. En sammanhållande informationskanal är sidan Informa-azione. Den tid jag spenderat i Italien har relationen mellan de insurrektionella anarkisterna i dessa grupper och de autonoma sociala centren varit oerhört spänd. De sociala centren ägnar sig åt masskamp och befinner sig alltid mitt i de sociala kamperna, i nära samarbete med lokala medborgarinitiativ och sociala rörelser. Militansnivån läggs alltid i samförstånd med alla som är inblandade i proteströrelserna, målet är att hitta konfrontationsnivåer där alla kan delta eller som har stöd från alla. Anarko-insurrektionalisterna har en annan inställning till masskamperna, en mer parasitär relation, där de dyker upp som ett svart block på manifestationer, bryter sig ut och attackerar företagslokaler eller poliser, för att sedan söka skydd i massdemonstrationerna igen och få polisrepressionen att drabba alla demonstranter. Vid de demonstrationer jag deltagit har sociala centren gemensamt vid flera tillfällen drivit bort de insurrektionella anarkistgrupperna ur manifestationerna – oftast på demonstrationsarrangörernas begäran. Sommaren 2008 ledde detta till en eskalation mellan det autonoma sociala centret Crash i Bologna och anarkisterna i Fuoriluogo, som bröt sig in i Crash maskerade med hjälmar och påkar och angrep folk. Under massdemonstrationen mot militärbasen Dal Molina i Vicenza under G8-mötet 2008 fick därför de sociala centren ha ett dubbelt skydd av demonstrationen – både mot polisen och insurrektionalisterna – för att den i folkrörelsekoalitionen överenskomna massolydnaden och inbrytningsförsöket inte skulle göras omöjlig. De insurrektionella är en rörelse helt utan allierade.

Läs även:
Copyriot: Bomber i Italien: informella anarkister och nödvändiga konspirationsteorier
Dissident #2: Uppror och anarki
Socialism.nu’s diskussion om insurrektionell anarkism.

Sparka på de döda

Efter att vi blivit misshandlade, inspärrade, häktade, husrannsakade, utsläpade, slagna och skjutna på av polisen under EU-toppmötet i Göteborg 2001 hände något vi aldrig glömmer.

Socialdemokraterna delade ut rosor till till polisen.

Rosor? Till den poliskår som för första gången öppnat eld mot demonstranter sedan Ådalen 1931. Den gången var det socialdemokraterna som var de skjutna. Den här gången stod socialdemokraterna på andra sidan gevärspiporna.

Sparka på nyliberalismens lik

Vi var i Göteborg för att protestera mot nyliberalismen, inspirerade av de framgångsrika blockaderna i Seattle ett par år innan. I Seattle möttes miljörörelsen, internationella solidaritetsrörelser, fackföreningsrörelsen och anarkistiska aktivister på gatorna i en gemensam blockad av Världshandelsorganisationens toppmöte. På gatorna hittade de varandra. Kamper som varit isolerade och förts i det tysta möttes. Nyliberalismens myter vacklade under några år. Frihandeln visade sig inte vara så fri, marknadsekonomin visade sig klara sig dåligt utan statliga interventioner för att gång på gång rädda den, de avreglerade marknaderna klarade sig inte utan nya former av regleringar. De internationella frihandelsinstitutionerna tappade sin legitimitet.

Seattle inspirerade oss. Men protestvågen mot nyliberalismen kom inte ur tomma intet. 90-talets aggressiva högerpolitik, med privatiseringar och utförsäljningar väckte starka – men ofta isolerade – reaktioner. Zapatisternas uppror i Mexiko hjälpte oss att peka ut nyliberalismen som en gemensam fiende. De franska arbetslöshetsprotesterna i mitten av nittiotalet gav upphov till Europamarscherna mot arbetslöshet. På Europamarschen vid EU-toppmötet i Amsterdam 1997 fick vi för första gången känna på en ny repression, massarresteringar av sociala protester. Vi inringades, greps och sattes på ett expressplan hem till Sverige.

I Göteborg 2001 samlades vi återigen på gatorna mot den nyliberala politiken. Men politikerna på andra sidan kravallstaketen – eller snarare containermurarna – var inte de samma. Statscheferna bar nu rosor i sina knapphål, trots att den ekonomiska politiken inte märkbart hade förändrats. I land efter land i Europa hade en ny form av socialdemokrati – ”den tredje vägen” – återvänt till makten inspirerade av Tony Blairs New Labours framgångar. Den formen av råa avreglerade och frihandelsbaserade marknadsnyliberalism vi protesterade emot låg redan på knä. Istället stod vi inför en nyliberalism som hade fått ett socialdemokratiskt ansikte.

De röda nyliberalerna

Den tredje vägens socialdemokrati accepterade den nyliberala högerns förändringar och såg marknaden som en frigörande kraft, dessa skulle vändas till samhällets fördel. Även den offentliga sektorn skulle baseras på marknadslösningar. Genom att stimulera kapitalismen skulle en tillväxt uppstå som kunde fördelas genom välfärdsstaten hette det. De nya socialdemokraterna delade nyliberalismens syn på individens strävan efter att maximera nytta och att vara ekonomiskt rationell. Med synsättet att marknaden i grunden var något positivt, som utvecklade både individen, samhället och välfärden, gjorde att tredje vägen saknade en konflikteori, de kunde inte se intressemotsättningar i samhället.

Den sociala ingenjörskonsten från folkhemsbygget var tätt förbunden med både den fordistiska kapitalismens behov (en reproduktion av arbetarklassen) och den fordistiska arbetarklassens behov (ett visst skydd mot marknaden). I den sociala ingenjörskonsten fanns en kontinuitet till den nya socialdemokratin. Det den tredje vägens socialdemokrati bidrog med till nyliberalismen var en stark tro på att individen var formbar. Individen sågs som antingen stark och självgående eller lat, fuskande och bråkig. Välfärdsstatens roll var att tvinga fram sociala beteenden och motverka asociala. ”Inga rättigheter utan skyldigheter” var ledordet för den nya arbetslinjen. ”Welfare” blev ”workfare” – de arbetslösa skulle aktiveras (bli aktiva ”jobbsökare”), bidrag skulle sammankopplas med hårda krav på motprestationer. Strukturella problem, som arbetslöshet och arbetsbrist, segregering eller kriminalitet, invidualiserades därigenom.

Tony Blair omformade inte bara politiken med New Labour, utan även hur denna politik utformades. Tankesmedjor, reklambyråer och spinndoktorer fick en central betydelse, snarare än partimöten och folkrörelsestrukturer. Genom så kallad ”triangulering” försökte man attrahera motståndarens väljare genom att delvis ta över deras politik och retorik i sina utspel.

Det var denna nya socialdemokrati som släppte in bemanningsföretagen på arbetsmarknaden, som backade upp Bushs och hans neocons krig i USA, som gick i spetsen för att utarbeta offentligt-privata partnerskap – och därigenom föra in vinstintressen i den offentliga sektorn. Detta förändrade sjukersättningarna och stärkte de ”aktiverande” tvångsåtgärderna i de sociala skyddsnäten. Det var inte konstigt att våra kamper och sociala protester under det tidiga 2000-talet allt mer kom att hamna i konflikt och konfrontation med socialdemokratin.

De osynliga

Styrkan i de stora toppmötesprotesternas kraftsamlingar, med tusentals aktivister som möttes på manifestationer, i olydnadsaktioner och på sociala forum var att det hjälpte oss att finna gemensamma beröringspunkter och intressen, hittade en samhörighet och samtidighet som stärkte våra kamper. Men toppmötesprotesterna hade också en negativ sida: de slukade stora delar av våra resurser och möttes av en allt hårdare repression. I sin värsta form var toppmötesprotesterna helt frikopplade från våra vardagsliv och behov, bara tillfälliga ”opinionsprotester” som vi samlades kring – utan någon form av kontinuerlig förankring. Motreaktionen blev att ta tillbaka aktivismen till vardagen, återvända med vår stridsvilja till våra arbetsplatser, bostadsområden och utbildningar. Vi slog rot.

Inför valet 2006 genomfördes en kampanj som försökte föra samman dessa två ben: gemenskapen i massprotesten och den kontinuerliga förankringen i vardagen. Kampanjen syftade till gemensamma kraftsamlingar av de ofta osynliga vardagskamperna mot en gemensam ”fiende”. Vi kallade detta det ”osynliga partiet”. Vi ville uppnå samtidigheten och samhörigheten som globaliseringsrörelsen lyckats nå, men samtidigt behålla och stärka förankringen i de kontinuerliga vardagskamperna mot arbetskraftsuthyrningen genom bemanningsföretagen, försämringarna av arbetsrätten och ”prekariseringen” för unga, den strukturella arbetslösheten, det obetalda ”kvinnoarbetet” och marknaden för ”extraknäckande” studenter.

Sparka på nya socialdemokratins lik

Framför allt attackerade vi socialdemokraternas ”workfare”-åtgärder och aktiveringsprogram mot arbetslösa, för att istället kräva ovillkorade rättigheter och försöka slå in en kil mellan ”rättigheter” och skyldigheter. Vi menade att arbetslösheten inte var en individuell fråga, att det inte uppstod mer jobb bara för att man drev på arbetslösa att söka fler jobb. Vi menade att de sociala skyddsnäten – att a-kassan, socialbidragen och CSN-lånen – utgjorde en skyddsvall för lönedumpning, den nivå lägstalönenivån inte kunde gå under. Medan vi stod och höll manifestationer mot Arbetsförmedlingens aktiveringsprogram, de ”center” – vi valde att kalla ”vuxendagis” – där arbetslösa tvingades sitta av tiden varje dag för att få sin arbetslöshetsersättning, satt samtidigt Maud Olofsson från Centerpartiet i debattprogrammen och angrep med samma ordalag socialdemokraternas ”vuxendagis” för ”bidragstagare”. Vilket var absurt, eftersom Centerpartiet var det parti som gav ett ansikte åt angreppen på arbetsrätten och sänkandet av lägsta lönenivåerna för unga. Den form av ”arbetslinje-genom-workfare”-socialdemokrati som vi protesterade emot låg redan på knä. Istället stod vi inför en arbetslinje från en höger som förklätt sig till arbetarparti.

Det blå arbetarpartiet

Det är svårt att inte se den influens New Labour har haft i utformandet av Fredrik Reinfelds och PR-proffset Per Schlingmans Nya moderaterna. Precis som den tredje vägens socialdemokrater inte gick till angrepp på nyliberalismen, utan försökte driva den i sin riktning, har de nya moderaterna tagit över betydande delar av den tredje vägens socialdemokrati: arbetslinjen, disciplineringen av individen till att bli ett nyttomaximerat subjekt, den individualiserade synen på arbetslöshet (problemet finns hos den arbetssökande, inte i bristen på jobb eller den strukturella arbetslösheten), en välfärdssektor baserad på marknadslösningar, statliga interventioner i ekonomin och stödpaket för att motverka marknaden från att förstöra sig själv. Den ekonomiska krisen som bröt ut 2008 påskyndade denna utveckling då högern steg mycket riktigt in och räddade krisen genom offentliga medel till banker. Krisen raserade vägen tillbaka till de gamla moderaternas myt om den självreglerande marknaden.

Men i högerns egna retorik presenteras det däremot på ett annat sätt. De nya moderaterna har nu varit framgångsrika i att sälja in sin berättelse om Sverige, om deras ”arbetslinje” – baserad på en ”piska” (försämringar för arbetslösa och sjuka) och en ”morot” (bonusar och skattelättnader för de som lyckas klättra uppåt), att det nu ”lönar sig att vara flitig, men straffar sig att vara lat”. I den berättelsen kontrasterades högerns ”arbetslinje” mot socialdemokraternas ”bidragslinje”, där arbetslösa undanhölls arbetsmarknaden genom arbetslöshetsåtgärder och belönades genom de sociala skyddsnätens utformning, något som högern menar skapade ”bidragsberoende”.

Den tredje vägens socialdemokrati, som i slutet av 90-talet tog Europa med storm, har nu kollapsat totalt och vänstern håller på att utraderas från parlament efter parlament. Samtidigt måste vi se hur socialdemokratin sopade vägen för den ekonomiska politik som nu drivs och den höger som sitter vid makten. Det kanske inte är konstigt att deras protester nu ekar ihåligt.

Prolog: Livet i limbo

Texten ovan skrevs som ett förord till Brands publikation till Turbulence text Livet i limbo, men fick inte plats i tidningen. Så här presenterade vi numret:

Nyliberalismen borde vara död med sina kriser och självdestruktivitet. Politiskt är det ingen längre som försvarar den. Ändå stapplar den på, som en zombie. Tio år efter Seattle, där en omfattande toppmötesprotest satte de globala frihandelsinstitutionerna i gungning, släppte tidningen Turbulence artikeln ”Livet i limbo” som ett bidrag till en internationell diskussion om tillståndet för dagens rörelse. Vad är det egentligen vi har gemensamt? Kapitalismen har förändrats. Den senaste ekonomiska krisen fick den till och med nästan att haverera. Det krävdes massiva statliga insatser för att få den på benen igen och stappla vidare. Nu tar statsekonomierna smällen för räddningsaktionen, och får själva söka stöd hos IMF. Ett motstånd kan inte baseras på var vi stod för tio år sedan, eller var hur den globala suveräniteten och marknadsekonomin var strukturerad då, utan måste formeras genom att tackla dagens situation. Runt om i Europa havererar partivänstern – och samtidigt pågår omfattande protester på gatorna i flera europeiska länderna mot försämringarna av våra livsvillkor, studier, pensioner och lönesänkningar. Kanske är det till och med ointressant att prata om en motsättning mellan ”höger” och ”vänster”, konfliktlinjen går snarare mellan kapitalet och dess partier vid makten däruppe och vi underifrån som drabbas, organiserar oss och kämpar emot.

Turbulence försöker initiera en diskussion hur en ny protestvåg kan hitta sin samtidighet och se det gemensamma i de partikulära kamperna. Hur kan vi nysammansätta dessa kamper så de stärker oss både lokalt och globalt?

Vad har vi egentligen gemensamt?
Delar vi samma visioner?
Har vi samma fiende?

Det gemensamma – oavsett om vi pratar om arbetarklassen, en social rörelse eller vänstern – är inte något som är givet, utan något som skapas. Det måste upptäckas. I kamper som sammanlänkas där våra verkligheter korsas. I ett igenkännande på gatan, i upptäckten av gemensamma intressen i bostadsområdet, eller ihopsnackandet i fikarummet på jobbet. Om vi ska hitta en väg framåt så måste vi höja blicken och se varandra.

Andra svar på Livet i limbo:
Anarkisterna.com: Still not dead

Från Konfliktportalen.se: Erik skriver Dagen då den brittiska parlamentsmajoriteten sattes i rubbning, allaljuger skriver Du ser. Du känner. Du fångar det. Du skrattar åt det. Du krossar det., Kaj Raving skriver Ersätt soldaterna i Afghanistan med bistånd!, Röda Lund skriver Om Gud inte finns, Stefan Bergmark skriver Början på slutet för biblioteket?, herman skriver När vi generaliserar, och när vi inte gör det

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Plantskolan. Mot en ny fascism II

En politisk rörelse baserad på en auktoritär krispolitik (”revolution från ovan”), som kombineras med en mobilisering av civila samhället underifrån. En politisk ideologi vars sammanhållande kärna är synen på en etnisk/nationell återfödsel av en organisk nation/gemenskap. Genom dem börjar vi ringa in en generisk definition av en fascistisk rörelse.

Flera artiklar på denna blogg har försökt beskriva dagens fascism som en hybrid, hur det skett en arbetsdelning inom den och hur dessa bitar samverkar. Vi kommer inte hitta något ”rent” fascistparti som motsvarar 30-talets kriterier, men alla fascismens beståndsdelar finns där och går bara att notera om man ser det som rörelse, som ett historiskt block snarare än avskilda organisationer. Få av dessa organisationer motsvarar Michael Manns definition, tagna var för sig. En stark ledarkult är ovanlig, även om flera av de populistiska extremnationalistiska partierna drivs av karismatiska partiledare (en ”karisma” som man nog kan se mer som ett resultat av att de leder framgångsrika partier, än orsak). Även fascismen har blivit postmodern: de nyfascistiska organisationerna är ofta ledarlösa och organiserade som nätverk, inte alltid av ideologiska skäl, utan snarare för att undvika åtal och kriminalisering.

Det är få högerextrema partier idag som har egna skyddskårer – Jobbik i Ungern och Lega Nord med sina grönskjortor tillhör undantagen. Men det innebär inte att extremhögern gett upp gatorna, tvärtom. Det har snarare skett en arbetsdelning mellan parlamentariska partier och gatukampsgrupper. De nyfascistiska gatugrupperna och gatuvåldet har fått en skenbar autonomi från partierna, men skulle vara omöjliga utan partiernas parlamentariska skydd. Tydligaste exemplet är symbiosen mellan Nationaldemokratische Partei Deutschlands (NPD) i Tyskland och Freie Kameradschaften, en allians som gett legalt skydd åt den nätverksstruktur av kamratgrupper och informella aktionsgrupper som uppstått som svar på kriminaliseringen av nynazistiska organisationer. Kamratgrupperna har en självklar roll att spela i NPD:s tredelade strategi att erövra ”gatorna, huvudena, parlamenten”. De stora gatumanifestationerna spelar en avgörande roll för denna aktionsallians, men även NPD:s ungdomsförbund, konserter och postorderverksamhet fungerar överbryggande mellan de två strukturerna. Freie Kameradschaften går inte att reducera till en underordnad struktur under NPD, utan har behållit sin autonomi och sätter sin egen agenda. I Italien kan vi se hur den ”sociala högern”, en tendens som växte fram inom efterkrigstidens Movimento Sociale Italiano (MSI), kommit att gång på gång sammansmälta med de nyfascistiska gatuorganisationerna och terrorgrupperna. Den sociala högern behöll sin ställning som en tendens i Alleanza nazionale och ingår nu i Berlusconis Popola della Liberta. De nyfascistiska strukturerna som CasaPound Italia och Forza Nuova har vid upprepade tillfällen ingått i valallianser, aktionspakter eller haft kandidater på vallistorna för den rad högerpartier som vuxit fram ur den sociala högern (la Destra, Fiamma Tricolore, Alternativo sociale) – partier som ett efter ett infogats i Berlusconis block. Dessa partier fungerar i sin tur som skydd mot kriminalisering av de nyfascistiska strukturerna, legaliserar deras husockupationer och medborgargarde-patrulleringar. I Storbritannien har British National Partys (BNP) genombrott följts av English Defence League’s (EDL) framväxt som gaturörelse – officiellt utan någon formell koppling, men informellt har flera av EDL-organisatörerna en bakgrund i och fortsatt tät kontakt med BNP.

Mellan populism och mobilisering

De yttersta högerpartierna i Europa är oftast av två olika typer. Det finns en kort väg att ta, som vilar på populistisk missnöjespolitik, ombytliga opinionsvindar och provokativa utspel. Detta är vägen för de radikala högerpopulistiska partierna. Och det finns en lång väg att ta, som bygger på att dagligen bygga en materiell bas i det civila samhället. En reaktionär mobilisering behöver inte enbart ta sig våldsamma uttryck, i en kamp om gatan, eller ens rasistiska uttryck. Partier som Front National, Lega Nord och Alleanza Nazionale har länge bedrivit en social kamp, och drivit fackföreningar, tagit sig in i hyresgästföreningar, kvartersorganisering, startat kulturföreningar, haft stark närvaro på fotbollsläktarna, samlat ungdomar på fritidsgårdarna och så vidare. NPD har försökt närvara såväl i de tyska måndagsprotesterna mot försämringarna av de sociala skyddsnäten som i de breda protesterna mot kriget i Irak. De radikala högerpopulistpartierna saknar oftast denna förmåga, att närvara i vardagslivet eller i de stora sociala mobiliseringarna. Partierna med rötter i historiska fascistorganisationer, som varit utestängda från de etablerade offentligheten och mediala kanalerna, har istället satsat på att genom aktiva medlemsstrukturer närvara i civilsamhället.

Är Sverigedemokraterna ett mobiliserande parti? Både ja och nej. Historiskt har de i omgångar försökt bygga en folkrörelse som organiserat seminarier, torgmöten, genomfört flygbladsutdelningar och demonstrationer – med en organisation som byggt på att aktivera medlemmarna och få dem delaktiga. Men det är just under dessa perioder av mobilisering som partiet flutit samman med nyfascistiska grupperingar. När Anders Klarström byggde upp partiet, var det ett parti som försökte synas ute i samhället genom manifestationer på offentliga platser, de återkommande 30 november- och Engelbreksdemonstrationer var de mest synliga, men partiet höll också mängder av torgmöten och manifestationer i städer i hela Sverige. För att manifestationerna skulle vara möjliga behövde SD stöd från nyfascistiska gatugrupper – som ofta var dubbelorganiserade i SDs ungdomsförbund. När Mikael Jansson 1995 tog över som partiledare styrde han bort partiet från gatumanifestationerna och bröt kontakten med skinnskallarna. Istället försökte man se närmare på Front nationales framgångar i Frankrike. Kring Tor Paulsson i Haninge byggdes en ny mobiliserande modell upp, baserad på aktionsinriktade flygbladsutdelningar och lokala torgmöten. Denna modell togs över från Haningeavdelningen till riksplanet, och Paulsson blev partiorganisatör för hela organisationen. De kommuner där SD ställde upp skulle dränkas i propaganda, aktivisterna skulle synas på gatorna, kvarteren skulle affischeras – och under denna kamp om gaturummet skulle lokala antirasister konfronteras. När Sverigedemokraterna uteslöt Paulsson 2001 följde en stor del av gatuorganisatörerna med in i hans nya parti, Nationaldemokraterna – som helt byggdes efter den mobiliserande modellen. Den skånska falang, ”De fyras gäng” (med Jimmie Åkesson som ansikte utåt, organisatören Björn Söder, ideologen Mattias Karlsson och tidningsmakaren Richard Jomshof) som tog över Sverigedemokraterna stöpte om partiet, upphörde med den mobiliserande verksamheten och försökte istället orientera partiet i en mer europeisk riktning med radikal högerpopulism och framför allt kopiera Dansk Folkepartiets framgångar. Detta innebar att de höll en tät kontroll över organisationen, uteslöt alla element som kunde uppfattas som kontroversiella, och inriktade sig på hemsidan, reklamutskick, tidningen, bygga upp en ordentlig valbudget och centralisera valkampanjen. Denna professionalisering av Sverigedemokraterna lämnade lite utrymme åt medlemmarna, och trots växande opinionssiffror var medlemsorganisationen svag – vilket visade sig i svårigheterna att tillsätta kommunala mandat, den höga frånvaron på fullmäktigemöten och de ständiga avhoppen av de valda representanterna som inte fullföljde sina mandatperioder. SD blev ett parti som ytterst sällan syntes på gatorna. De egna medlemmarnas initiativ sågs mer som ett problem, som gav ständiga upphov till mediala skandaler. I en stramt hållen organisation ovanifrån kommer medlemsbasen utveckla parallella projekt där de får utrymme för sin självaktivitet. Det är ett skäl till att det hela tiden uppstår nya utbrytningar, sidoprojekt och nya bloggnätverk i utkanten av Sverigedemokraterna.

Tankesmedjor

Hur har Sverigedemokraternas ideologi och världsbild producerats? Rasmus Fleischer har på sin blogg Copyriot bedrivit ett intressant resonemang hur det kommer sig att det inte finns några intellektuella sverigedemokrater.

Sverigedemokraterna har såvitt jag vet aldrig haft någon ideologisk tidskrift, bara SD-kuriren vars nätupplaga nästan helt verkar bestå av kommentarer till händelser som redan omskrivits i dagspressen. Om de skulle starta en tidskrift för idédebatt skulle de nog få svårt att fylla den med innehåll. Och hur mycket som det än talas om att Sverigedemokraterna har byggt en folkrörelse, vilket de har, så hör man sällan något om studiecirklar (däremot motorsport). Fascistiska rörelser har alltid tenderat att attrahera intellektuella. För att kanalisera all mikrofascism i en enda makrofascism krävs det att myten om den organiska staten ständigt produceras på nytt och även slukar stora mått av historisk-filosofisk bildning av det slag som av hävd hör till “de intellektuella”. Populistiska rörelser, å andra sidan, har tvärtom alltid stött ifrån sig de intellektuella. För högerpopulister räcker det tills vidare med negativa identifikationer för att upprätthålla bilden av den egna nationen.

Den ideologiska produktionen som influerat Sverigedemokraterna har alltid skett utanför dem. Argumenten för flyktingmotståndet hämtades på 90-talet via opinionsnätverk som Folkviljan och massinvandringen och tidskrifter som Fri Information eller Blågula frågor, som såg som sin uppgift att bereda mark för Sverigedemokraterna. Det radikalkonservativa godset har utvecklats i den nedlagda tidskriften Salt eller i Axess finare salonger. Och den franska Nouvelle Droits ”nya högerns” idéer (om etnopluralism och metapolitisk kulturkamp) har introducerats i Sverige av nyfascistiska ”tankesmedjor” som Föreningen för Folkens Framtid och Motpol.nu eller bokförlag som Nordiska förlaget, Arktos eller Arminius. De antimuslimska idéerna hämtas via danska lobbygrupper som Den Danske Forening eller counter-jihad-rörelsen. Sverigedemokraterna har tagit dessa influenser och omvandlat till partipolitiska program och valkampanjer.

Plantskola

Hur fungerar perspektivet att betrakta Sverigedemokraterna som en del av en gemensam rörelse eller block med de nyfascistiska grupperna? Tidningen Expo har gjort ett fantastiskt arbete med att belysa SD:s historiska rötter i och släktskap med fascistiska organisationer som Nordiska rikspartiet och Nysvenska rörelsen. I SD:s officiella historieskrivning rensades alla nynazistiska sympatisörer ut 1995, men Expo har fortsatt visa hur enskilda kandidater för partiet fortsatt dyka upp i nynazistiska sammanhang. Socialt sett ingår flera medlemmar i samma miljö som övriga extremhögern, lyssnar på samma musik, läser samma webbsidor, skriver på samma communities och läser samma böcker. SD svarar ofta med omedelbara uteslutningar av dessa medlemmar och arbetar med att hålla partiet fritt från sådana direkta kopplingar.

Istället för att leta fascistiska medlemmar och kandidater i Sverigedemokraterna kan det vara intressant att vända på perspektivet – något som sällan görs: Vilken roll har Sverigedemokraterna spelat för framväxten av den svenska nynazismen och extremhögern från 90-talet och framåt. En genomgång av den ”nationella rörelsen” visar att Sverigedemokraterna fungerat som en plantskola för den svenska extremhögern. Det är i SD som organisatörerna inom extremhögern fått sig sin ideologiska och organisatoriska skolning. Utan Sverigedemokraterna kan vi inte ens tänka oss dagens extremhöger.

Det var inte bara Sverigedemokraternas manifestationer på ”högtidsdagarna” (30 november, nationaldagen, Engelbrektsdagen) under sena 80-talet och tidiga 90-talet som spelade en viktig roll i politiserandet och förbrunandet av skinheadsscenen i Sverige, utan sverigedemokrater spelade också en viktig roll i framväxten av vikingarocken och vitmaktmusikscenen. Sverigedemokraternas föregångare finansierade Ultima Thules första skiva. Deras lokalavdelning i Södertälje användes vid startandet av Svea musik, det första skivbolag som fälldes för hets mot folkgrupp. Flaggskeppet för vitmaktmusikrörelsen var tidningen Nordland, vars redaktör kom från Sverigedemokraternas ungdomsförbund och stod för de ideologiska artiklarna, bland de mer omtalade en specialbilaga om judarnas makt i Sverige genom Bonniersfamiljen. Även Nordlands konkurrent Erik Blücher, som grundade Ragnarock records och drev Blood & Honour Scandinavia, hade varit medlem i SD.

Sverigedemokraternas första ungdomsförbund i början av 90-talet leddes av Robert Vesterlund. Igenom kontakterna i Sverigedemokratisk Ungdom utvecklades nätverket Unga nationalsocialister, av i stort sett samma personer, för att ta vid där Vitt ariskt motstånd (VAM) slutade. UNS-grupperna tog över VAMs tidning Storm och grundade nyhetsbladet Info-14. SDU:arna var drivande bakom flera av Sverigedemokraternas största demonstrationer, och stod för konfrontationerna med antirasistiska motdemonstranter. ”På den tiden var SD den mest aggressiva rörelsen medan VAM mer var en organisation för de [sic!] som satte kläder och floskler framför hårt arbete”, beskriver Vesterlund om varför han sökte sig till SD i en intervju på sajten Nationell.nu. Den ideologiska och organisatoriska skolning Vesterlund fick i Sverigedemokraterna har han fört vidare, den öppna nationalsocialismen tonades ner bara efter något år för att återgå till en sverigedemokratiskt inspirerad retorik där invandringsmotståndet var den centrala frågan. Ideologiskt är den enda skillnaden att Info-14 adderade nödvändigheten av en våldsam gatukamp vid sidan av parlamentarism för att stoppa invandringen. Salemmarschen mot ”svenskfientlighet” och ”svenskhat” utvecklades utifrån detta koncept och blev under 2000-talet den största och viktigaste högerextrema manifestation i Skandinavien. Info-14 tog över manifestationerna på de ”stora dagarna” som Sverigedemokraterna hade släppt.

Efter den nazistiska utvecklingen med Sverigedemokratisk ungdom beslöt SD att lägga ner organisationen 1995. Det tog tre år innan de vågade starta upp ungdomsförbundet igen, då med Jimmy Windeskog som ordförande (nu återfinns han i Nationaldemokraterna). Under åren utan ungdomsförbund drev Stockholmsdistriket i SD ändå en ungdomsgrupp, som kom att kallas Nationell ungdom. Nationell ungdom (med medlemmar som Daniel Friberg och Hampus Hellekant) bröt med moderpartiet efter bara något år och grundade en ny organisation – Svenska motståndsrörelsen – tillsammans med fd medlemmar (Klas Lund, Pär Öberg, Magnus Söderman) från Vitt ariskt motstånd, Riksfronten och Hembygdspartiet/Konservativa partiet (ett utbrytarparti startat av Sverigedemokraternas grundare Leif Zeilon). Svenska motståndsrörelsen tillhör idag den mest sekteristiska och fanatiska grupperingen inom den nationalistiska rörelsen i Sverige.

Den största utbrytningen inom Sverigedemokraterna skedde 2001, då partiorganisatören Tor Paulsson uteslöts och fick med sig flera av gräsrotsorganisatörerna att istället bilda Nationaldemokraterna enligt den organisationsmodell han utvecklat inom SD. Nationaldemokraterna har aldrig dolt sitt täta samarbete med den övriga fascistiska rörelsen, de deltar öppet på Salemmarscherna och har utvecklat en tät kontakt med Info-14s krets av fria nationalister – enligt modellen från Tyskland med NPD och de fria kamratgrupperna – som fungerat som fristående vaktstyrka på deras manifestationer, hjälpte till att sprida partiets propaganda inför valen och kampanja för presstöd för NDs tidning Nationell idag. ND har under sin korta existens drabbats av flera interna splittringar, och många av de äldre lämnat partiet. Partiordföranden Anders Steen lämnade politiken, hans efterträdare Tomas Johansson valde efter bara något år som partiledare att återinträda i SD, efterföljaren Nils-Eric Hennix satt även han bara något år innan lämnade för att bli fri skribent åt de nynazistiska organisationerna och webbsidorna. Efter konflikter med nuvarande partiordföranden Marc Abramsson lämnade även en stor del av ungdomsorganisationen partiet och grundade istället Nordisk ungdom, som är mer inriktade på aktionsinriktad gatuaktivism med en social agenda. ND fungerar idag som en uppsamlingsplats för de olika partimedlemmar och representanter som gör sig omöjliga i Sverigedemokraterna och rensats ut av de ”fyras gäng”. I NDs tidning, Nationell idag – den enda nationella veckotidningen – är Jan Milld och Kenneth Sandberg skribenter, som för bara något år sedan hade viktiga funktioner inom Sverigedemokraterna.

Att teckna en bild över den nutida svenska högerextremismen blir alltså omöjlig utan att placera dem i relation till Sverigedemokraterna, grenarna i deras släktträd börjar alltid i samma organisation. Det är i Sverigedemokraterna kärnkadern inom den svenska nationella rörelsen fått sin organisatoriska och ideologiska skolning – som de sedan tagit med sig när de byggt upp den mer våldsbenägna nynazistiska och nyfascistiska grupperingarna. Stundtals har tonläget varit hätskt mellan de som lämnat eller uteslutits och moderpartiet – framför allt i samband med bildandet av Nationaldemokraterna. Men med SD:s debut i rikspolitiken har de interna grälen mildrats, och en stor del av nationella rörelsen såg ett positivt genombrott med SD:s valframgångar. Sajten Info-14 beskriver till exempel valresultatet som ”en framgång för svensk nationalism, för arbetet för ett svenskt Sverige, och samtidigt en förlust för samhällets mörkermänniskor” och ett bevis på att ”svensken fått nog”. Målet med Salemmarschen 2010 för Robert Vesterlund och Info-14 är att nå denna målgrupp, att få SD-väljarna och sympatisörerna att med valframgången i ryggen ta ytterligare ett steg till: ut på gatorna.

Antijihadister

Den breda extremhögern har alltså blivit positivare inställda till SD efter deras valframgång. Innebär det att det finns tätare kontakter mellan nyfascistiska gatugrupper och SD? Det finns frågor som skiljer, framför allt synen på ”svenskhet”. ND samlar de som är besvikna på att SD blivit för ”liberala” som valt att organisera alla som sympatiserar med deras politik, inte bara ”etniska” svenskar. SD har med sin nya inriktning på en ”öppen svenskhet” öppnat upp för personer med utländsk bakgrund – som exempelvis de kristna kaldéerna i Södertälje – bara de ställer upp i kritiken mot ”massinvandring” och mot ”islamifieringen” av Sverige. De har också mildrat sina påhopp på homosexualitet. Framför allt går SD ut som ett tydligt proisraeliskt parti. Allt det här sticker i ögonen på de mer nationalsocialistiskt influerade grupperna.

Innebär denna ”arbetsdelning” att Sverigedemokraterna inte kan komma att utvecklas till ett mobiliserande parti i framtiden. Det finns några områden där man behöver hålla ett öppet öga på SD:s utveckling. Framför allt handlar det om Sverigedemokraternas antimuslimska kampanjer, som kretsar kring bröderna Kent Ekeroth och Ted Ekeroth. Kent Ekeroth sitter nu i riksdagen och är SDs internationella sekreterare. När hans SD-engagemang först blev känt fick han sparken från Svenska ambassaden i Israel, där han arbetade med marknadsundersökningar. Bröderna driver tillsammans Antiislamiseringsfonden, som de upprättat för att kunna arrangera seminarier om Islam i Sverigedemokraternas regi. Under beteckningen ”antijihad-frågan”, försöker bröderna skapa en svensk motsvarighet till den internationella islamofoba ”counter-jihadrörelsen”. Counter-jihadrörelsen har det senaste året tagit extra fart, framför allt i Storbritannien, med bildandet av English Defence League. EDL har enbart funnits i ett och ett halvt år, och gjort sig kända genom sina provokativa och konfrontativa massdemonstrationer med mängder av fotbollshuliganer i sina led. Flera av de drivande organisatörerna har en bakgrund i Brittish National Party, även om detta förnekas officiellt. Själva hävdar EDL att de samlar alla oavsett bakgrund och religion som vill arbeta mot islamism och mot ”införandet av Sharialagar i Storbritannien”. Som internationell sekreterare för SD har Kent Ekeroth ett konto på nätcommunityt 4 Freedoms Community, som är närstående EDL och sammanknyter de olika lokalorganisationerna världen över. I september 2009 organiserade Kent Ekeroth en av dessa antiislamiseringskonferenser i Malmö. Som inbjuden talare föreläste Alan Lake, som är en av nyckelfigurerna bakom EDL, om hur man kan använda Internet ”för att länka samman aktivister och organisationer som jobbar emot islamisering”. Under föredraget betonade han vikten av att knyta kontakter till fotbollssupportrar. Både Kent Ekeroth och EDL bedriver en stödkampanj för det holländska islamfientliga partiet PVVs ledare Geert Wilders, som står åtalad för sin hets mot muslimer i Nederländerna. EDL planerar en gemensam stödmanifestation till 30 oktober i Amsterdam, dit de försöker samla sympatisörer från hela Europa. Försök görs nu att starta upp en motsvarande gaturörelse i Sverige, Swedish Defence League – bland grundarna finns flera SD-sympatisörer och bekanta till Kent Ekeroth och Björn Söder. Hösten kommer visa om SD kan få en gatumobiliserande stödtrupp i sin ”antijihad-rörelse” och uppstartandet av SDL lyckas.

Politisk korrekthet

Anti-Jihadrörelsen har än så länge bara tagit sig uttryck i Sverigedemokraternas konferenser och en mängd bloggar och bloggnätverk. Bredvid termen ”anti-jihad” är det vanligaste kodordet för SD-sympatisörernas bloggnätverk mot ”politisk korrekthet”. Kampen mot den ”politiska korrektheten” är Sverigedemokraternas kulturkamp, att tvinga upp sina frågor på dagordningen och misskreditera de rådande hegemoniska åsikterna. Internet har under några år varit en av de få arenor där SD-medlemmarna och sympatisörerna har kunnat själva delta och bedriva ett aktivt arbete, framför allt genom att ”trolla” på olika forum, bombardera alla kommentarsfunktioner med sina inlägg och där ifrågasätta medias ”sanningar”.

De senaste två åren har det vuxit fram en mängd nya bloggar till stöd för SD:s politik, för att belysa ”massinvandringens konsekvenser”. Ett gemensamt drag hos dessa bloggar är att det inriktat sig på en viss form av kriminaljournalistik, där de specialiserat sig på att skriva om invandrares och meningsmotståndares brottslighet: genom sina uthängningar med namn och bild på personer, som media av pressetiska skäl maskat, lockar de till sig stora mängder läsare. Uthängningssidorna fungerar som sina egna folkdomstolar. Trots att sidorna anklagar media för att medvetet mörka brott, har de aldrig ansvarig utgivare eller skriver under med sina egna namn och tar därför heller aldrig konsekvenserna av sina artiklar. Den största sidan heter Politiskt Inkorrekt och drivs anonymt av Richard Svensson och Paul Lunnemark från Malmö. Det är på denna blogg Kent Ekeroth bedrivit sin personvalskampanj på betald annonsplats.

Annika Hamrud och Elisabet Quarford beskriver i boken ”Svensk, svenskare… Ett reportage om Sverigedemokraterna” Politiskt Inkorrekts agenda:

”De lägger ut namn och personnummer på misstänkta och målet är att visa att medierna mörkar brottsligheten bland människor de inte anser vara svenskar. Detta visar man genom att berätta vad den misstänkte heter. Det handlar inte om att generellt visa vem som begår brott och stilla människors nyfikenhet. Här gäller heller ingen ”öppen svenskhet”. Har man ett namn som antyder att man inte har en svensk bakgrund klassas man som icke-svensk. PI:s främsta mål är att visa att araber och andra människor från Mellanöstern och Nordafrika är särskilt misshagliga personer.”

Svensson och Lunnemark hänger inte bara ut personer med namn på bloggen, utan har också specialiserat sig på att fotografera vänsterdemonstrationer och försöka kartlägga deltagarna. Denna verksamhet är de inte ensamma med. Det nynazistiska nätverket kring Info-14 har länge sysslat med sådan Anti-AFA-verksamhet, där skribenter som Hampus Hellekant, Dan Berner och Andreas Laggar gett ut antirasisters namn, foton och identiteter för att göra dem till måltavlor för gatugrupperna att agera mot.

Det är viktigt att inte se Sverigedemokraterna som en isolerad företeelse, utan sätta in dem i en bredare bild. Faran med dem finns på flera plan: Dels hur de förflyttar gränserna inom den etablerade partipolitiken. Det är lätt att peka ut SD som de extrema, vilket tar bort blicken från den segregationspolitik, etnifiering av sociala frågor och exkludering som faktiskt drivs av den etablerade högern (och som även delas av socialdemokraterna, som inledde den restriktivare flykting- och asylpolitiken). Dels hur Sverigedemokraterna öppnar portarna för en gatufascism, genom att få upp sin problemformulering och peka ut invandringen och islam som samhällsproblem. Att denna politik drivs av ett riksdagspart ger legitimitet åt dem som tar problemformuleringen på orden och börjar agera på dessa ”problem”, oavsett om det är antimuslimska huliganmobbar, nyfascistiska Salemmarscher mot ”svenskhat” eller skjutningarna i Malmö.

Från Konfliktportalen.se: allaljuger skriver Det goda Sverige? Det finns inget Sverige!, Bo Myre skriver Ett brev till socialdemokratin, L. O. K. Ejnermark skriver Benulic med titeln marxist – Timbros kelgris, loaderrorready skriver Tröst åt ett fä, Anders_S skriver Moderat partisekreterare köpt av Shell, Fredrik Jönsson skriver Kommentar på SD-blogg: ”lasermannen han är bra”

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

F-ordet. Mot en ny fascism I

Efter skrällen med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen rasar debatterna hur man bäst ska tolka deras genombrott i rikspolitiken. Den liberala mediekritiska diskussionen har mest handlat om den stora exponering partiet fått i valkampanjen: hjälpte att tidningarna slutat använda benämnen etiketterna ”högerextremistiska”, ”rasistiska” eller främlingsfientliga” på dem till att göra Sverigedemokraterna mer rumsrena eller underlättade det en seriösare granskning av dem snarare än slentrianmässiga avståndstaganden (se debatten mellan Gunnar Bergdahl och Nicklas Orrenius som belysande exempel). Från vänsterhåll har det å andra sidan på kultursidorna och nätet åter blossat upp en diskussion hur man ska beskriva Sverigedemokraterna politiskt.

Högerpopulism

Hur förstår man SD:s väljarunderlag, hur ser relationen till klassröstandet ut – ”vem vare som fackin rösta?”. Det handlar om att förstå väljarna, speciellt de arbetarväljare som flydde från arbetarpartierna. Hur ska man hantera sociologen Jens Rydgrens slutsatser att väljarkåren står till vänster om partierna i socioekonomiska frågor, ekonomiska fördelningsfrågor, men till höger om partierna i moral och värderingsfrågor. På Dagens konflikt menar flera av skribenterna att SD ställer rätt frågor, men ger fel svar. ”Om invandraren är SDs förklaring på samhällets alla problem så gäller det att vänstern har en bättre förklaring som också kan erbjuda en vision om ett framtida samhälle där det problemet löst sig.” Sverigedemokraterna har som parti adresserat osäkerheten och rädslan som uppkommer ur en nedmonterad välfärdsstat och avreglerad nyliberal arbetsmarknad, men som svar pekar de ut syndabockar och lägger skulden på invandrarna, ”kulturkrockarna” och invandringens ”kostnader”. Petter Nilsson använder sig av Laclau’s teorier om populism för att visa hur SD blivit en politikens avskrädeshög som samlar upp de frågor de andra partierna släppt: ”SD blir på det sättet, med Laclaus ord, en ”tom signifiant” där frustrerade människor kan stoppa all sitt förakt för politiker, all sin rädsla för välfärdens försvinnande och all sin oro för att framtid där alla slåss mot alla. För de människor som röstar på SD är i stor utsträckning människor som upplever, i många fall högst berättigat, att Sverige håller på att falla sönder. Att välfärden säljs ut, jobben försvinner, den kommunala servicen läggs ned eller flyttas och att de inte har något att säga till om i allt detta.” Roya Hakimnia varnar i sin tur för att bortförklara SD-väljarnas faktiska åsikter. De har faktiskt rasistiska värderingar, varför ska man inte benämna dessa arbetare som rasister. De vet vad de röstade på, är inte felinformerade. Diskussionen belyser hur Sverigedemokraterna allt mer kommit att efterlikna (och försöka efterlikna) de ”radikala högerpopulitiska partier” som vunnit stora framsteg i Europa (FPÖ i Österrike, Dansk folkeparti i Danmark och Fremskrittspartiet i Norge), partier som saknat såväl fascistiska rötter som en mobiliserande massbas i civilsamhället. (Se Fronesis temanummer om populism: ”kampen om folket” samt Dagens konflikt sammanfattning av diskussionen).

Fascister av klassiskt snitt?

Om Dagens konflikt riktat in sig på SD:s populistiska drag, så har diskussionen på Aftonbladet kultur rört sig kring om beteckningen ”fascism” fortfarande är användbar på dem. Sam Carlshamre och Daniel Strand menar att SD effektivt strukit bort all (biologisk) rasism från sitt program, men att fascism är ett mer passande begrepp för att diskutera deras politik. ”För att beskriva Sverigedemokraternas sammelsurium av främlingsfientlighet, kulturkonservatism och allmänborgerlig politik bör man tala om fascism snarare än om rasism”.

Åsa Lindeborg svarar Carlshamre och Malm och vill inte gå lika långt i definitionen av SD. Hon påpekar att om man skulle tillämpa Herbert Tingstens kriterier, den liberal som seriöst tog sig an att beskriva fascismens kännetecken, så skulle en stor del av Alliansens politik falla inom ramen för en fascismdefinition.

”’Fascismen är borgerlig till sin karaktär’, skrev Herbert Tingsten och radade upp en rad kriterier – genom vilka man kan betrakta även ’normal’ svensk regeringspolitik: Sverige har stängt gränserna och kastat ut romer med europeiskt medborgarskap. Man har desarmerat facket och bygger sin socialpolitik på idén att alla människor inte är lika mycket värda. I Reinfeldt har man en stark ledare som gör anspråk på att företräda ’allmänintresset’ – klasserna är av naturen givna, men klassmotsättningar får inte finnas.”

Men i och med att SD accepterar parlamentarismen och dessutom ligger nära de rödgröna i fördelningspolitiska frågor (ett påstående som effektivt vederläggs av Hegelund och Ariadad här) kan man inte kalla dem fascister, avslutar hon. Risken är för stor att stämpla deras väljare från arbetarklassen som fascister och driva in dem ytterligare i högern. ”Jimmie Åkesson är ingen Franco. Att – redan – kalla honom fascist, är att göra borgarna en tjänst”.

Även Petter Larsson kritiserar Carlshamre och Malm, utifrån den brittiske historikern Michael Mann’s fascismteori. Mann ställer upp fem kriterier han menar kännetecknar fascistiska organisationer.

”SD matchar de tre första: drömmen om den harmoniska gemenskapen, kulturrasismen, och viljan att starkt begränsa invandringen och hårdassimilera de invandrare som slipper igenom nålsögat. Men Manns sista två kännetecken saknas. Här finns ingen ledarkult och man har, gudskelov, inga paramilitära styrkor – till skillnad från till exempel ungerska Jobbik, som i så fall är tydligare fascistiskt.”

Debatten belyser problemet för vänstern att alltid halka in på gamla förklaringsmodeller för att analysera nya rörelser. Dagens högerextrema rörelse kommer inte ta samma form som 30-talets. Det går inte att använda historiska exempel som en mall för att bedöma hur en reaktionär mobilisering kommer att se ut idag, som en checklista att bara pricka av.

Fascismens kärna

Den brittiske historieprofessorn Roger Griffin har försökt beskriva fascismens föränderliga natur, genom att lokalisera en teoretisk ”kärna” och se övriga ideologiska element som adhoc, beroende på den historiska kontexten. Denna kärna identiferar han som strävan efter en nationell eller etnisk återfödsel (palingenetisk ultranationalism), synen att ett samhälle i ”förfall” kräver en total omvälvning för att återgå till en tänkt ”organisk samhällsgemenskap”, som rensats på skadliga element. Detta gör att man kan tala om en generisk fascism och se olika ”fascismer”. Fascismen kan ha en mer konservativ profil eller en social, vara monarkistisk eller republikansk, stödja parlamentarismen eller vara utomparlamentarisk, vara religiös eller ateistisk, verka via ”lag och ordning” eller utomlagliga gatustormtrupper, vara parti eller rörelse, ha en stark ledarkult eller vara ett ”ledarlöst motstånd”.

SD:s ideologiska kärna baseras fortfarande på en palingenetisk ultranationalism. Mats Lindberg, professor i statskunskap på Örebro universitet, bemöter i Nerikes Allehanda att SD skulle vara ett populistiskt missnöjesparti, likt Danske folkeparti, Ny demokrati eller Fremskrittspartiet. Han menar istället att det har sina tydliga rötter i en fascistisk tradition – förmedlad av Nordiska rikspartiet och Nysvenska rörelsen under efterkrigstiden. Förändringarna i SD menar Lindberg är mer av kosmetisk karaktär, än att spegla någon idémässig förändring. Ideologin baseras fortfarande på en organisk samhällssyn – traditionellt för den fascistiska världsåskådningen – och synen på ”befolkningsmässigt homogena” nationer, taget från nationalsocialismen. Hur man än formulerar dessa principer, får de alltid samma praktik: etnisk rensning.

”SD:s ideologi formuleras i partiprogrammen från 1989 och 2002 samt principprogrammet från 2003/2005. Man förbluffas över den starka närvaron av en gammaldags konservatism och nationalism. Man förbluffas också över den starka idémässiga kontinuiteten, även om ordvalet slipas av. Det program som den gamle NRP:aren Anders Klarström arbetar fram 1989 och de två som framkommer under 2000-talet är märkligt lika när det gäller grundtankar och grundprinciper.”

Tore Bjørgo, professor vid Polishögskolan i Norge, genomförde i sin doktorsavhandling, ”Racist and Right-Wing Violence in Scandinavia: Patterns, Perpetrators, and Responses” (1997), en detaljerad genomgång av Sverigedemokraterna och vitmaktmiljöns ideologiska ståndpunkter på 90-talet. Hans slutsats var att de skilda perspektiven mest handlade om temporalitet – men att grundståndpunkterna delades. Båda sidorna av den nationella rörelsen delade synen på samhället som hotat i grunden av en massinvandring som bröt sönder den organiska gemenskapen. För den ”rasrevolutionära” miljön hade katastrofen redan inträffat, ”raskriget” eller det etniska inbördeskriget pågick redan och det fanns inga möjligheter annat än med våld restaurera och nyföda nationen och den etniska gemenskapen. För de parlamentariska nationalisterna låg katastrofen några år in i framtiden, ”svenskarna är snart minoritet i sitt eget land”, och det fanns fortfarande möjlighet att via parlamentarisk väg återställa nationen till sitt ursprung genom omfattande repatriering, stängda gränser och etnisk rensning. Målet för båda delarna av den nationella rörelsen var en nationell återfödsel för att återupprätta en organisk folkgemenskap, men skillnaden i synen på temporalitet avgjorde valen av strategi: om det fanns tid för den parlamentariska vägen eller brådskan krävde en utomparlamentarisk kamp.

Fascistisering

Problemet med begreppsdiskussionen kring SD är att den ofta betraktar dem som ett isolerat fenomen. Medlemmarna och partiprogrammet skärskådas. Men det bredare samspel de ingår i missas. Ett undantag är Ali Esbati, som vidarutvecklar Jörn Svenssons teorier och försöker att inte betrakta ”fascismen” utan snarare ”fascistiseringen”, en bredare förbruning av högern och svårigheten att avgränsa extremhögern från högern. SDs politik är inte skiljd från Folkpartiets utspel om språktester och hårdare tag, Kristdemokraternas försök att polarisera ”verklighetens folk” mot en tänkt vänsterkulturelit, Alliansens segregationspolitik ett EU-projektet baserat på en avreglerad arbetsmarknad med hyperexploatering av papperslösa eller gästarbetare, en externaliseringen av gränser. Där SD säger ”utvisa”, säger högern ”tvångsintegrera” – men problemställningen är den samma, sociala konflikter har etnifierats. Högern försöker homogenisera befolkningen internt, samtidigt som gränserna stängs utåt. Extremhögern drar det bara ett steg längre, till etnopluralistiska slutsatser: att varje ”kultur” ska hålla sig i sitt land. Kultur görs hos SD till något oföränderligt, och får samma status som ras i den rasbiologiska rasismen – med exakt samma konsekvenser av särskiljande och separation.

Reaktionär mobilisering

Esbati försöker se till fascismens funktion: Vilka blockeringar står kapitalets partier inför idag, vilka dilemman står de inför där en fascistisering framstår som en möjlig lösning för dem på kapitalets problem att garantera en fortsatt kapitalackumulation och levererar rätt resultat? Han lyckas täcka in fascismens betydelse som en ”auktoritär krispolitik ovanifrån”, hur institutionerna förbrunas för att lösa de blockeringar kapitalismen står inför. Men är det fascism – vad skiljer i så fall denna från en allmänt reaktionär och aggressiv högerpolitik?

I Anarkistisk Tidskrifts klassiska temanummer om fascism (nr 12) vänder sig Magnus Hörnqvist mot ett sådant enkelriktat perspektiv, som bara täcker en aspekt av fascismen. Hörnqvist väljer att studera närmare den diskussion som pågick i Komintern under 20-talet, då de ledande kommunistiska intellektuella som Antonio Gramsci, Karl Radek, Clara Zetkin och Gyula Sas diskuterade fascismens natur och dess relation till den revolutionära vänsterrörelsens misslyckanden i Europa, innan stalinismen kvävde all debatt. Hörnqvist menar att fascismen i dessa diskussioner tolkades som:

* en politisk rörelse och inte som en ren ideologi eller allmänt reaktionära tendenser.
* en politisk utmaning och ett fysiskt hot som det för en socialistisk rörelse var nödvändigt att bemöta på alla plan.
* en motsägelsefull kombination av reaktionär mobilisering underifrån (det civila samhället) och auktoritär krispolitik uppifrån (stat och kapital).
* en reaktion på såväl de revolutionära resningarna och arbetarklassens organisering som den kapitalistiska krisen.
* ett korståg mot framför allt arbetarrörelsen och en strategi att från grunden bygga en ny politisk hegemoni.
* en rörelse som när den övergick till regim i Tyskland och Italien inte skapade någon ”folkgemenskap” men väl påverkade formen för de sociala motsättningarna.

Fascismens framväxt i tjugotalets början måste förstås mot två skeenden, både mot kapitalismens strukturella kris och mot arbetarrörelsens misslyckade revolutionsförsök i Europa mellan 1917-1920. Fascismen gick inte att förklara som enbart en ny auktoritär fas av kapitalismen, utan bestod både av en krispolitik från ovan och – vilket var det ”nya” med fascismen – en mobilisering av civilsamhället underifrån.

Det var sammansmältningen av reaktion uppifrån och folklig mobilisering underifrån – men inte från samhällets botten – som bildade fascismens styrka och originalitet. Fascismen var inte ett verktyg som överklassen kunde stampa fram ur marken när den kände sig pressad. Den fascistiska rörelsen stod också för en reaktionär mobilisering underifrån med egen dynamik.

Till skillnad mot Ryssland, där en revolution var möjlig när Tsarstaten vacklade, kunde de europeiska borgliga staterna enligt Gramsci gripa tillbaka på ett starkt civilsamhälle (organisationer av krigsveteraner, kyrkliga strukturer, konservativa folkrörelser) som politisk och organisatorisk resurs. ”Borgarklassen kunde organisera maktutövningen även då de etablerade institutionerna ifrågasattes. Det innebar framför allt att repressionen mot upproren kunde organiseras på privat basis, i det civila samhället, när den reguljära armén och polismakten inte längre var tillförlitliga.”

Krigsveteranrörelserna organiserade som frikårer ”bildade den organisatoriska grunden till de fascistiska rörelserna, som från början inte var partier utan snarare ett slags politiserade miliser”. Dessa utgjorde grunden i en strategi att först slå sönder arbetarrörelsens organisationer, för att sedan vägen via gatorna till parlamenten kunna avskaffa det parlamentariska systemet och de demokratiska rättigheterna.

Gramsci menade att fascismen attackerade arbetarklassen ”inte för vad den ‘gjorde’ utan för vad den ‘var'”. Den slog mot själva roten till ”arbetarnas styrka och kampberedskap”. Det handlade om att underminera arbetarklassens relativa maktställning genom att upphäva möjligheten att organisera sig. Även i det avseendet gick fascismen den långa vägen. Den startade ”vid basen av arbetarklassens organisatoriska verk” och var från första början som allra effektivast på lokal nivå.

En teori om fascistisering eller auktoritär krispolitik från ovan, som hos Esbati, måste alltså kombineras med att se fascismen som en självständig politisk rörelse, som mobilisering i samhället underifrån – inte bara en reaktion ovanifrån. Det är i ljuset av denna teori som AFA:s motstånd mot demonstrationer, torgmöten och försök till att skapa en folkrörelsestruktur hos den extrema högern måste förstås, som ett försök att hindra denna sociala mobilisering underifrån.

Om tjugotalets fascism uppkom både ur kapitalismens strukturella problem och behov av en auktoritär krispolitik och bemötandet underifrån genom ett reaktionärt mobiliserande av civilsamhället mot arbetarrörelsens maktbas så är frågan om denna modell går att lyfta över på dagens reaktionära mobilisering från högern. De nuvarande radikala högerpopulistpartierna såväl som de nyfascistiska grupperingarna har vuxit successivt under 30 år, i takt med att välfärdstaten försvagats och vänstern som projekt havererat. De perioder då en ”nyvänster” haft uppsving, som under globaliseringsrörelsens protestcykel, gick extremhögern tillfälligt bakåt, för att sedan växa med ny kraft efter denna vänsterns utmattning. Extremhögerns framväxt bör nog betraktas inte som en respons på en stark vänster eller stark arbetarrörelse, utan på grund av dess kris och misslyckanden, dess oförmåga att ge svar på krisen. Istället mobiliserar dagens extremhöger utifrån de problem som uppkommer ur välfärdsstatens nedmonterande, marknadens avreglerande – som stärks av den internationella finanskrisen: måltavlorna blir flyktingströmmarna, Islam som religion, jämstäldhetsideologier som feminism. Slavoj Zizek kopplar ihop detta med att den auktoritära krispolitiken och dess åtstramningsåtgärder gått från undantagstillstånd till att bli permanent inrättat.

Fram till nyligen var de flesta europeiska länder dominerade av två stora partier som riktade sig till majoriteten av väljarna: ett parti till höger om mitten (kristdemokratiska, liberala och konservativa) och ett till vänster (socialistiskt, socialdemokratiskt), med mindre partier (miljöpartister, kommunister) som vände sig till en smalare väljarkår. Senaste valresultaten i såväl väst som i öst signalerar den gradvisa framväxten av en annan uppdelning. Det finns nu ett dominerande mittenparti som står för global kapitalism, oftast med en liberal kulturell agenda (t.ex. tolerans mot abort, homosexuellas rättigheter, religiösa och etniska minoriteter). Mot detta parti står ett allt starkare invandrarfientligt populistiskt parti, vilket i sin periferi åtföljs av öppet rasistiskt nyfascistiska grupper.

De högerpopulistiska partierna kan på så sätt ses som en reaktionär mobilisering – även om deras stöd till en auktoritär krispolitik är komplicerat. Zizek tar upp hur ”rädslan” och syndabockspolitiken blivit den mobiliserande faktorn:

Det enda sättet att skapa passion i detta politiska landskap, det enda sättet att aktivt mobilisera människor, är genom rädsla: rädslan för invandrare, rädslan för brott, rädsla för gudlösa sexuella fördärv, rädslan för den stora staten (med dess börda av höga skatter och kontroll), rädslan för ekologisk katastrof samt fruktan för trakasserier (politisk korrekthet är det tydligaste liberala formen för rädslans politik). En sådan politik bygger alltid på manipulationen av en paranoid massa – det skrämmande samlandet av skrämda män och kvinnor. Det nya millenniets första decenniums stora händelse är att anti-invandringspolitik blev mainstream och slutligen klippte navelsträngen som hade förbundit den till högerextrema partier. Från Frankrike till Tyskland, från Österrike till Holland, i den nya anda av stolthet över sin kulturella och historiska identitet, börjar det bli acceptabelt för de stora partierna att säga att invandrare är gäster som måste anpassa sig till de kulturella värden som definierar värdlandet – ”Det är vårt land, love it or leave it” är budskapet.”

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Sköt mot flera poliser med hagelgevär, loaderrorready skriver Dagens citat, Fredrik Jönsson skriver Malmö: Demonstrera mot våld, petter skriver Fronesis och ”Kampen om folket”

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Que se vayan todos!

December 2001. Undantagstillstånd har utfärdats i Argentina. Landets finanspolitik rusar mot kollaps. Internationella Valutafonden (IMF) ställer allt högre krav på staten för att bevilja sina stödlån för att rädda ekonomin. Företagen har flyttat stora delar av produktionen och sitt kapital utomlands och konkurserna ökar. Den argentinska arbetarklassen går redan på knä, medlklassen dras sakta med i fallet och arbetslösheten når rekord. Medelklassen börjar ta ut sina besparingar från bankerna, för att omvandla dem till dollar och rädda undan dem på utländska banker. Kaoset hörs. Bullerdemonstrationer, så kallade ”cacerolazos”, ringlar allt oftare genom innerstadens gator. Folk bankar ilsket på sina kastruller utanför parlamentet. Irritationen stiger. De arbetslösa blockerar motorvägar. Dessa så kallade ”piqueteros” bidrar till att lamslå produktionen, de arbetslösas stridsvilja smittar av sig på en strejkvåg på arbetsplatserna. När regeringen fryser alla bankkonton för att hindra kapitalflykten hos småspararna exploderar det.

Manifestationerna utvecklas under ett par dagar till massiva kravaller. Bankerna och de multinationella företagen får sina fönster krossade och lokaler plundrade. Folkmassorna konfronterar polisen utanför parlamentet och president Fernando de la Rúa flyr med helikopter. Dagarna därefter faller regeringen. Under ett par veckor faller varje ny president som tillsätts. Misstron riktas inte mot enskilda politiker förtroendekrisen drabbar alla makthavare. ”Que se vayan todos!”, alla ska bort, blir slagordet som kommer att förena alla protester.

Laboratorium Argentina

Den argentinska revolten var av en ny typ, den visade på en komplex sammansättning som skilde sig från den gamla enhetliga arbetarrörelsen. Piqueteros och cacerolazos lyckas tillfälligt blockera den politiska och ekonomiska makten i Argentina. Denna ”destituerande makt”, det vill säga förmågan att hindra och destabilisera statens maktutövning, att blockera produktionen och ekonomins flöden, var ena benet i den argentinska motmakt som tog form mellan åren 2001-2003. Det andra benet, dess ”konstituerande makt”, var dess kreativa förmåga att utveckla nya egna konstruktiva strukturer, sätta agendan själv och organisera sig autonomt. Piqueterosrörelsens blockader följdes av skapandet av alternativa försörjningsformer för de arbetslösa. Flera av de företag vars ägare lämnat Argentina ockuperades och drevs vidare av de anställda som kooperativ, som med keramikfabriken Zanon, det fyrstjärniga Hotel Bauen, klädfabriken Brukman och tryckeriet Chilavert. De följande åren var 10 000-tals anställda i kooperativen. En annan konstituerande form för revolten var alla de asambleas, kvartersmöten, som uppstod i varje stadsdel. Bara i Buenos Aires bildades 150 stycken, en mångfald av mötesplatser med spretig karaktär. Många av dessa asambleas ockuperade fastigheter i sina kvarter som omvandlades till lokala mötesplatser. Utifrån dessa sociala centra startades bytesringar, en egen informell ekonomi tog form. Det slående var hur dessa strukturer organiserades horisontellt och utanför den etablerade vänsterns initiativ. Motmakten skapades utanför och mot staten, som en massiv ”flykt” undan staten och i en misstro mot hela det politiska systemet.

2003 började den argentinska ekonomin långsamt återhämta sig och motmakten splittras upp. Staten lyckades förhandla fram kompromisser med några av de större grupperna av organiserade piqueteros och få dem att bryta sina blockader, medan de andra utsattes för repression. Vissa av fabriksockupationerna legaliserades, medan andra olagligförklarades. Medelklassen lämnade protesterna när de fick tillbaka åtkomsten till sina bankkonton. Men erfarenheterna från motmakten bärs vidare i de sociala rörelsernas minne.

Anarki i Exarchia

December 2008. Polisbilen lämnar Exarchia, alternativkvarteren i Aten, efter att ha grälat med ett tjugotal ungdomar utanför en krog. Två av poliserna återvänder senare till platsen till fots, med dragna pistoler. Natten den 6 december skjuts den 15-årige Alexandros Grigoropoulos till döds när han försöker springa från poliserna. Ingen är beredd på den våldsamma explosion mordet utlöser. Ungdomar i hela Grekland går rasande ut på gatorna och slår sönder shoppingkvarteren i städerna. Skador för över femtio miljoner euro rapporteras. Under några hektiska veckor sker flera demonstrationer varje dag, åttahundra skolor och tvåhundra universitetsfakulteter ockuperas. Rörelsens ”destituerande” karaktär följs av en ”konstituerande” makt. Grekiska anarkiströrelsen får ett massivt uppsving och rörelsen omvandlas snart till en våg av ockupationer. För första gången sprids ockupationerna till förorterna och utanför de stora städerna. Och ockupationsrörelsen når utanför anarkiströrelsen, i flera stadsdelar ockuperas lokala mötesplatser av nybildade stadsdelsförsamlingar. Öppna stormöten blir den hegemoniska organisationsformen för de nya sociala rörelser som uppkom ur decemberprotesterna. Den etablerade vänstern tas helt på sängen. Men när kännedomen om Greklands ekonomiska problem blir offentliga våren 2010 träder även den ut på gatorna, in på arbetsplatserna och ut i kvarteren. Generalstrejkerna avlöser varandra.

Eurokris

Den amerikanska bolånkrisen som bröt ut 2008 växte till en bankkris, spred sig som finanskris för att slutligen brisera som en global ekonomisk kris med massarbetslöshet som följd. Krisen slår hårt mot EU, statsskulderna skjuter i höjden och eurons överlevnad diskuteras. De nationella stödpaketen till bankerna var de första åtgärderna för att hindra krisens spridning, och följs nu av internationella stödpaket till de vacklande nationella ekonomierna med skenande utlandsskulder.

Först ut var Grekland, som i april hotades med nationell konkurs. IMF, som vi tidigare mest förknippat med inblandning i globala syds ekonomier, gick in med ett stödpaket åt Grekland, följt av ett stödpaket på 750 miljarder till andra ekonomiskt svaga EU-länder. Och med IMF-lånen kommer samma chockdoktrin till Europa som drabbat globala syd. Makten över statsfinanserna flyttar från parlamenten till IMF-ekonomerna, som med sina lånekrav i praktiken tar över det nationella styret. Den beska medicinen är sänkta offentliga utgifter, nedskuren offentlig sektor, sänkta lönenivåer, lägre pensioner och högre pensionsåldrar. En cocktail som kan visa sig bli explosiv de närmaste åren. I Europa rasade visserligen antalet strejkdagar från 2008 till 2009. Ekonomiska krisen och den ökade arbetslösheten verkar ha fått facken att göra allt för att bevara sina jobb, även till priset av sänkta löner och försämrade arbetsvillkor. Speciellt tydligt är det i den privata sektorn. Däremot har stridbarheten varit större i den offentliga sektorn, där jobben traditionellt sett har varit tryggare. Och det är just den offentliga sektorn som kommer drabbas hårdast de närmaste åren.
Det finns inga garantier att protesterna kommer gå åt vänster. Snarare finns risken att det blir tvärtom. Historiskt har den yttersta högern varit bättre på att fånga upp sympatierna i dessa lägen, med sina krav på protektionism, stängda gränser, statliga ingripanden och jakt på syndabockar. Högerpartierna börjar göra allt större inbrytningar i andelen av arbetarklassens röster vid parlamentsvalen. Vi ser också en ökad ”proletarisering” då medelklassen börjar få en allt osäkrare tillvaro. Var deras stöd kommer gå är osäkert.

Från ekonomisk kris till systemkris

Men vi har också sett antydningar till en gryende social proteströrelse. Och inte bara i Grekland. Efter Islands ekonomiska kollaps ställde sig hela befolkningen utanför det isländska parlamentet med kastruller och skanderade ”alla ska bort”. Samma sak skedde förra året i Lettland, Litauen och Bulgarien. Oron märks på ekonomi- och ledarsidorna i dagstidningarna. IMF’s vd Dominique Strauss-Kahn varnar för att de ekonomirelaterade upploppen kommer att öka. Tidningen Financial Times varnade samtidigt för att ”Det verkliga hotet mot partistaten vore storskaliga protester i städerna som började korsbefruktas med varandra och bli koordinerade”. Eurokrisen i Grekland riskerar att följas med liknande ekonomiska sammanbrott i Portugal, Spanien, Irland och Baltikum. Baltikums ekonomi är i sin tur starkt uppbunden till svenska och danska banker. Europeiska unionen står inför sin svåraste kris.

Den grekiska protestvågen visar på många likheter med den argentinska utvecklingen då den ekonomiska krisen övergick till att bli en systemkris. Förtroendet för hela det politiska etablissemanget rasar med de stora försämringar och nedskärningar som staten tvingas genomföra. När staten tappar sin legitimitet öppnas dörrarna för motmakten. I denna totala förtroendekris framstår självorganiseringen som enda alternativ. Det är i en sådan situation som en dubbelmakt kan uppstå, det vill säga att de sociala protesterna börjar utgöra en egen organiserad makt i samhället parallellt – och mot – statsmakten. Det argentinska exemplet visade på motmaktens två sidor: en uppbrytande destituerande sida (kravallerna, sabotagen, generalstrejkerna, massdemonstrationerna, blockaderna) och en uppbyggande konstituerande sida (kvartersförsamlingar, arbetarråd, bytesringar, självorganisering, öppna stormöten). Den argentinska motmakten, med dess styrka och svagheter, studeras nu flitigt och diskuteras i Grekland inför höstens stundande protestvåg. Och alla europeiska sociala rörelser följer med spänd blick om den grekiska motmakten ska lyckas ta form. För en ny kampcykel kan snabbt få fäste och spridas till de andra europeiska länderna som står inför samma chockbehandling. Misstron riktas nu mot hela det politiska systemet. Alla ska bort.

Publicerad i Brand #2 2010 som inledning på ett block på temat Motmakt.

Missa inte Copyriots serie om den isländska krisen: Krisland 1, 2, 3 osv.

Från Konfliktportalen.se: vandringsmyran skriver Vägvalet, loaderrorready skriver Varför misslyckades Feministiskt Initiativ?, >> 907 skriver Umeå: Vi måste själva granska kapitalet, Anders_S skriver Äggost är kanske egentligen mera norskt än svenskt, Kaj Raving skriver Mörk framtid för järnvägen under högerstyret

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Sjunde cirkeln: Oh no, zombies!

Det går inte låta bli att le i mjugg över debatten om antiliberalism som pågår för stunden på DN Kultur. Svante Nycander startade diskussionen med en harrang konspirativa anklagelser om de liberala idéernas osynlighet på kultursidorna. Som en av skuggfigurerna bakom denna komplott pekade han ut marxisten Sven-Eric Liedman som huvudskyldig för att ha raderat ut liberalismen ur idéhistorian. Trots att kapitalismen är det dominerande ekonomiska systemet, trots att liberalismens värderingar (individuella medborgerliga friheter och rättigheter) verkar omhuldas av alla – hur kan vänstern fortfarande få en så stor plats inom akademin och kultursidorna? Varför framstår inte liberalismen som trovärdig? Liedman och flera andra skribenter påpekade i sina inlägg liberalismens kluvna väsen som motverkade sig självt: å ena sidan en politisk liberalism som värnade rättigheter och jämlikhet och å andra sidan den ekonomiska liberalism vars följder ofta gick i totalt motsatt riktning. Att de som kallar sig liberaler idag tillhör den ekonomiska liberalismen, medan de slutat förfäkta den politiska liberalismen. Och att historiskt sett har det ofta funnits en motsättning mot dessa två liberalismer. När högern inte ens själva längre tror på den politiska liberalismen, är det inte så konstigt att den formen av liberalism lyser med sin frånvaro som teoretiskt kraft i samhället och kulturdebatten. Neo-maffian trädde därpå ut till Nycanders försvar, men lyckades samtidigt bekräfta den förvirrade ideologiska position liberalismen har. Johan Norberg hänvisade till tankesmedjan Fores opinionsundersökning att 6 av 10 tillfrågade skulle kunna använda beteckningen liberaler på sig själva, men att hälften av dessa samtidigt på följdfrågan svarar att de heller inte kan förklara vad de menar med liberal. Vill inte alla kännetecknas som toleranta och frisinnade? Men ingen av dessa bekännelser verkar betyda någonting. Liberalismen framstår mest som en tom ideologi, något allmängiltigt som alla är och något som ingen är.

En av Alliansens stora framgångar har varit att föra en kulturkamp, att försöka hamra in det nyliberala ekonomiska projektet ideologiskt och bryta upp de socialdemokratiska värderingar som varit spridda i samhället. Genom pensionssparande, jobbcoachning, villkorade rättigheter, ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter, sänkta förmögenhetsskatter, privata val husläkare, elbolag och skolor åt våra barn eftersträvar man inte bara ekonomiska mål, utan även en ideologisk nyliberal kodning: att skapa ekonomiskt rationella nyttomaximerande individer, det nyliberala subjektet Homo Economicus. Samtidigt som detta projekt verkar framgångsrikt, varför blir den inte hegemonisk? Här finns den stora frustrationen hos borgarna, varför är inte deras värderingar självklara? Arbetslivsinstitutet och Djurskyddsmyndigheten lades snabbt ner. Humaniora kläms åt när studietider förkortas och studenter pressas att välja mer karriärsinriktade studier. Bidragen till kulturtidskrifter snävas in. Trots det fortsätter högerns missnöje med effektiviteten i de ideologiska statsapparaternas funktion.

Zombieliberalism

Tidningen Turbulence tar i sin huvudartikel ”Livet i limbo” (som nu finns översatt till svenska) upp nyliberalismens tappade ideologiska legitimitet och hegemoni som en följd av att kapitalet är oförmöget att hantera de kriser den står inför. En nyliberal ekonomisk politik har inga lösningar att erbjuda, utan kan bara förvärra motsättningarna och antagonismen i de problem den själv skapat. ”Alla de stora kriserna – i ekonomin, klimatet, livsmedel och energin – kommer fortsätta vara olösta”. Turbulence menar att det nyliberala maktblocket håller på att bryta samman, att dessa kriser avklätt nyliberalismen all legitimitet och håller på att upplösa nyliberalismens sammanhållande sociala plattform.

”Det finns inte längre någon social grupp som med trovärdighet kan hävda ett ’ledarskap’ över samhället, politiken, kulturen och ekonomin. … mittfältet är i spillror, och har efterlämnad sig … institutioner utan vägledning och riktlinjer samt politiska partier som stadigt tävlar om makten, men utan att ha något verkligt program”.

Det är i detta läge ”staten kommer dundrande tillbaka”, som Alex Callinicos hävdar (se Petter Nilsson på Dagens Konflikt). Men detta innebär inte en återgång till politikens autonomi, det finns inget ökat utrymme för en nykeynesianism eller alternativ fördelningspolitik. Snarare visar det på statens (och de övernationella institutionernas) integrerade roll att upprätthålla kapitalismen och säkerställa dess reproduktion i kristider. Trots den tappade legitimiteten så fortsätter samma nyliberala ekonomiska politik som innan den ekonomiska krisens utbrott. Turbulence liknar nyliberalismens liv efter döden som en stapplande ”zombieliberalismen”, utan mål eller teleologi:

”Nyliberalismen är död, men den verkar inte ha insett det. Även om projektet på det stora hela inte riktigt har någon ’mening’ längre, så vacklar den vidare som en zombie från 1970-talets splatterfilmer: ful, ihärdig och livsfarlig. … Sådan är zombiens odöda tillvaro; en kropp utan några mål, oförmögen att anpassa sig till framtiden, oförmögen att planera. En zombie kan bara agera utifrån gammal vana, fortsätta att handla fast den förruttnar. Är det inte här vi befinner oss idag, i zombieliberalismens grepp?”

Krisåtgärderna kommer inte lösa de kriser nyliberalismen skapat, utan agerar inom samma logik.

”Vad finns kvar av nyliberalismen efter det ideologiska skalet har fallit av? Det är inte längre ett (relativt) sammanhängande politiskt-ekonomiskt program, utan påminner kanske mest av allt om en plundrande armé på reträtt, som samtidigt håller på att försåtsminera hela det politiska systemet innan det måste släppa kontrollen över det. Men minfält är både farliga och dödliga, även utan ideologiskt kamouflage. I alla de länder som har haft finansiella kriser och/eller där det har getts stora hjälppaket finns det nu ett massivt underskott i statskassorna, och dessa finanser har hamnat hos de aktörer som fick mest ut av att spekulera bort resurserna. De menar att de ska få mer avkastning genom ännu mer sparsamhet och nedskärningar. Genom att lämna över den ekonomiska kontrollen till några som inte kan ställas till svars baklåser nyliberalismen hela situationen. Vilket är ett snyggt knep: den finansiella sektorn använder de skulder och underskott som uppstått vid att hjälpa dem ut ur deras självförvållade kris till att säkra sin fortsatta kontroll över politiken.”

Civilisationens död

Det är intressant att läsa ”Livet i Limbo” mot den sjunde cirkeln av Det stundande upproret. Den osynliga kommittén tar i det kapitlet sig an de ideologiska statsapparater som försöker hålla liv i begreppet civilisation, som konsensusbeteckning för en nationell eller västerländsk kultur – ofta ställd i kontrast mot Islam. ”Det finns ingen ‘kamp mellan civilisationerna’. Det finns en kliniskt död civilisation som hålls vid liv med alla slags livsuppehållande maskiner…”, konstaterar Den osynliga kommittén.

Det är i ”civilisationens” och de västerländska ”värderingarnas” namn som världskrig utkämpats, och försökt hämta sin legitimitet. Men vad är civilisationens värde, vad är det som försvaras? Dessa värderingar går inte längre att använda som legitimitet, det framstår nu alltmer uppenbart att de bara är tomma begrepp, syftar på intet. ”Bara på ett århundrade har frihet, demokrati och civilisation reducerats till hypoteser”, skriver Den osynliga kommittén. Vad innebar kriget mot terrorn om inte ett upphävande av dessa friheter – just i namnet av att försvara dem? ”Sedan dess… är det självklart att manipulationen av massorna, militära operationer, begränsningar i medborgerliga rättigheter och en stor mängd polisstyrkors immunitet, är ett lämpligt sätt att försäkra sig om demokrati, frihet och civilisation” Den västerländska civilisationen är ett lik, en zombie som stapplar vidare.

”Väst är en civilisation som överlevt alla profetior om sin undergång med en enkel strategi. Precis som borgerligheten var tvungen att förneka sig själv som klass för att förborgerliga samhället som helhet, från arbetare till baron, precis som kapitalet var tvunget att offra sig som lönerelation för att kunna tvinga på sig själ som en social relation […] så har väst offrat sig själv som en partikulär civilisation för att kunna påtvinga sig som en global kultur”.

Detta lik som vi bär på våra ryggar finns kvar som enbart dominans, ”en döende entitet offrar sig själv som innehåll för att överleva som form”. Men Den osynliga kommittén varnar oss samtidigt för att bara se demokrati, frihet och civilisation som abstraktioner. Civilisationen är fortfarande en materiell biopolitisk kraft ”som härskar, kontrollerar och kolonialiserar även den mest vardagliga, personliga, existensen”. Trots den nationella perioden av historien är över, nationella kulturer spelat ut sin roll, finns en kvarsläpning. De ideologiska statsapparaterna försöker upprätthålla denna tomma form. Den osynliga kommittén riktar framför allt sin kritik mot de franska intellektuella, hur akademikerna och författarna håller liv i detta ideologiska ramverk. ”Polisen och filosofin är två formellt olika, men ändå sammanlänkade medel till detta mål.” Det stundande upproret tar upp exemplet med hur begreppet ”säkerhet” blivit central i ett projekt att försvara den västerländska ”civilisationen”, hur det ”öppna samhället” stängs ner med motiveringen att bevara det. ”Dagens användning av konceptet ‘säkerhet’ till allt är en del i projektet att förankra platser, beteenden och även människor själva, i en specifik ordning som de inte längre frivilligt underkastar sig.”

Fler bloggar om sjunde cirkeln:
Skumrask: Det stundande upproret – Sjunde cirkeln
Copyriot: Sjunde cirkeln – Civilisationen

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Svenskt fiske – det pelagiska fisket idag, Hans Norebrink skriver Klaustrofobisk välfärdsskymning, loaderrorready skriver Nytt socialistiskt flygblad till Lunds hushåll, Bo Myre skriver Välkommen på VALVAKA 2010!, dagspendlaren skriver Studenterna tjockar upp bussarna just nu, domljuger skriver Studenters situation blir inte bättre

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Femte och sjätte cirkeln: Kejsaren är naken

Toni Negri kastade mikrofonen i bordet. ”Det är ert jävla problem”. Efter att ha skällt ut alla arrangörerna för seminariet ”Digital commons” stormade han ut genom salen. Kvar på scenen satt Luca Casarini, Nick Dyer-Witheford, Sadie Plant, Geert Lovink och de andra paneldeltagarna och gapade över utbrottet. Konflikten hade legat och jäst ett tag, ända sedan klimattoppmötet Cop15 i Köpenhamn. Vad är nästa steg för de radikala sociala rörelserna att ta nu i det nuvarande världsläget? Negri har sin formell klar, samma som operaisterna följt sedan sextiotalets början. Ekonomiska krisen är en möjlighet för sociala rörelser. Tendensen mot kommunismen löper via Kris > Motstånd > Omstrukturering > Utveckling. Utgången är inte på förhand given, processen är öppen: Men det är den rörelserna bör agera inom, och agera som motor i en social förändringsprocess. ”Commons”, allmänningar eller det gemensamma, är alltid något placerat inom produktionen för Negri. Han ser det som en möjlighet att stärka rörelsernas autonomi gentemot kapitalet. Statens funktion, oavsett om det är på det nationella planet eller som det globala imperiet, är att sköta det kollektiva kapitalets planering. Tendensen mot social autonomi inom produktionen och genom allmänningarna är därför alltid en antagonistisk tendens både mot statens planering och kapitalets exploatering.

Dyer-Witheford hade i sitt framförande försökt påpeka att allmänningar kräver planering, och därigenom någon form av statsstruktur. De kräver också resurser – han tog upp exemplet med Attacs Tobinskatt på finanstransaktioner som en möjlig inkomstkälla för den gemensamma välfärden. Negri muttrade ilsket. Casarini och de sociala centren i Nordöst förklarade å sin sida, att det var dags att en gång för alla lämna gamla marxistiska framstegsorienterade utvecklingsmodeller, progressivism, och dumpa begreppet kommunism med dem. Där exploderade Negri. Seminariet den 9 maj i Venedig var kulmen på ett halvårs gräl mellan Negri och rörelsen i nordöst om synen på den ekonomiska krisen och klimatfrågan. De sociala centren mobiliserade till Cop15, deltog i Climate Justice Actions inbrytningsförsök och tog med sig begreppet klimaträttvisa och nollväxt hem. Rörelsens fokus har allt mer förflyttats från produktionen till resursfördelningar och allmänningar. Deras tillämpning av ”klimaträttvisa” har ett mer socialt inriktat fokus än Climate Justice Actions, de försöker knyta samman alla lokala aktionskommittéer och ”NIMBY-protester” i olika orter till en gemensam rörelse, oavsett om det handlar om kampanjen mot höghastighetståg utanför Turin, sopprotester i Neapel, Natoflygbasprotester i Vicenza, de jordbävningsdrabbades kamp för bostäder i Aquila och – framför allt – motståndet mot vattenprivatiseringar i Italien. Konflikten rör sig därigenom mer om territoriell och regional autonomi mot staten och kontrollen över resurserna, än en antagonism inom den sociala produktionen.

I sitt tal till Climate Justice Action och sina artiklar har Michael Hardt försökt överbygga motsättningen genom att tala om kamperna för (oändliga) sociala artificiella allmänningar och (ändliga) ekologiska naturliga allmänningar. Dyer-Witheford gör samma sak i sin artikel Commonism, som Brand nyligen publicerade. Men Hardt tar också upp skillnaderna mellan de två allmänningskamperna, som tog sitt uttryck i globala rättviserörelsen och klimaträttviserörelsen.

”Å andra sidan framstår det som om det finns en motsättning mellan de två allmänningarna (den ekologiska och den samhälleliga). Den ekologiska allmänningen sköts med avsikt att bevaras, medan den artificiella är baserad på expansion, ett obegränsat skapande. […] Det syntes även i våra slagord. Det finns en slogan som har varit mycket populär de senaste femton åren, den som säger att vi vill ha ”allt åt alla”. När det gäller de ekologiska begränsningarna framstår detta som ett galet slagord med tanke på att det finns en gräns för mark, vatten och resurser där det begreppsmässigt inte går att uppnå detta mål. Men för oss är denna målsättning hjärtat i vår verksamhet. Å andra sidan, sett ur våra gränslösa begärs perspektiv är det ofta använda slagordet ”There is no planet B” fint men passar också väl samman med den konservativa politik som till exempel personifierades i Margaret Thatcher och hennes ”There is no alternative”. […]… för globaliseringsrörelsen innebär autonomi inte att huvudmålsättningen med aktionerna är att begära att nationalstaterna ska börja agera – utan att huvudaktören i skapandet av autonomin är gemenskapen och lokalsamhället. För miljö- och klimatrörelserna däremot är ofta den centrala uppgiften att uppmana staterna att agera, eftersom det är de som kan staka upp och korrigera världens färdriktning.”

I de femte och sjätte cirklarna i Det stundande upproret tar Den osynliga kommittén upp den så kallade ”gröna kapitalismen” som en möjlighet för kapitalet att ta sig ur sin kris. Den osynliga kommittén menar att ”… miljön kommer att bli den ekonomiska politikens medelpunkt under 2000-talet”. Kommitténs kritik lägger sig på flera plan. Dels berör de kort hur klimatkrisen kommit att bli en möjlighet för kapitalet att hitta nya marknader att ta sig in på för att hålla igång kapitalackumulationen. ”… man anlitade våra föräldrar för att ödelägga denna värld, nu vill man förmå oss att bygga upp den igen och, till råga på allt, att detta ska vara lönsamt”. Marknadsekonomin som klimatkrisens lösning, inte bara dess upphov, ställs ofta mot den kompletterande vägen med ökade regleringar, med kravet på en global ”ekosuveränitet” som ska kunna genomdriva dessa klimatlösningar, och därigenom riskerar att stärka Imperiet. Denna tendens betonar klimatkrisen som ”ett globalt problem, det vill säga ett problem som bara de globalt organiserade kan ha en lösning på ”. Ekosuveränen härskar inte bara över liv/död som Hobbes suverän, utan över hela biosystemet – alla våra livsförutsättningar och livsvillkor. En makt att proklamera det och agera i det ekologiska undantagstillståndet. Men vare sig en ny grön kapitalism eller en ny ekosuveränitet räcker i sig för att skapa en ny social stabilitet. Huvudfokus i Den osynliga kommitténs kritik riktas därför snarare mot hur klimatfrågan kommit att fungera som en ny samförståndsideologi som samhället ska mobiliseras runt. ”Det handlar om att mobilisera sig. Inte för återuppbyggandet, som efter kriget, inte för etiopierna, som på 80-talet, inte för sysselsättningen, som på 90-talet. Nej, den här gången är det för klimatet”.

Klimatmobiliseringen av samhället kommer däremot aldrig åt problemens rötter. ”Ekologins paradox är att den under föresatsen att vilja rädda Jorden inte räddar annat än själva fundamentet i det som ödelägger planeten i fråga”. Klimatfrågan blir inte en systemkritik, utan en fråga om individuell konsumtion, en fråga om valfrihet och att välja från en extra kompletterande marknad, att ”handla miljövänligt”. Kritiken av konsumismen blir därför aldrig riktigt radikal, för att den fortfarande vilar på att återupprätta ekonomin. ”Det gäller att konsumera mindre för att kunna fortsätta konsumera. Producera biologiskt för att kunna fortsätta producera. Det gäller att betvinga sig själv för att kunna fortsätta betvinga”. Tillväxtkritiken och kravet på ”nerväxt” vilar på ett asketiskt val av en frivillig enkelhet och hushållande med resurserna, det vill säga ”För att uttrycka det enkelt: bli ekonomisk”. Nerväxtrörelsen går aldrig bortom den kapitalistiska ekonomin, utan uttrycker bara ett annat sätt att fördela kapital. ”Det är i ekologins namn som det idag är nödvändigt att dra åt svångremmen, liksom det igår vari ekonomins”. Klimaträttviserörelsen går där i en liknande fälla som den Globala rättviserörelsen gjorde, menar Den osynliga kommittén. Även Attacs tilltro till Tobinskatten baserades på en tro att det upprättade ”den ‘riktiga ekonomin’ som motsatts till finansmarknaden”. Ironiskt nog så framförs nu kravet på en Tobinskatt av några av de mäktigaste ekonomierna i världen på G20-mötet i Toronto, som ett förslag på att komma tillrätta med spekulationen som fick bolånekrisen att bli en global finanskris.

Den osynliga kommittén för detta resonemang ytterligare ett steg. Nerväxtrörelsen, klimathandeln och ”handla klimatsmart” blir etiken för dagens kapitalism. ”Ekologin är inte bara den totala ekonomins logik, det är också kapitalets nya moral”. Det finns en märkvärdig överensstämmelse mellan de individuellt baserade klimatvisionerna och den postfordistiska kapitalismens ideologi. ”Omvärdera de icke-ekonomiska aspekterna av livet’ är slagordet som nerväxtrörelsen delar med kapitalets reform-program”. Den biopolitiska produktionen, hur våra liv görs produktiva: ”… kräver en ny definition av arbete som arbete med sig själv, en ny definition av kapital som mänskligt kapital, en idé av produktion som producerandet av relationer och konsumtion som konsumtion av situationer: och framförallt en ny idé om värde som innefattat alla varelsers kvaliteter”

Så även om klimathotet är reellt ser Den osynliga kommittén mängder med faror i klimatfrågan, hur den kan vändas till sin motsats och enbart bli en fortsatt reproduktion av det kapitalistiska systemet och reproducera klimatproblemens orsaker. Men alla kriser och katastrofer bär även på möjligheter. Lenins revolutionsteori tog sin utgångspunkt i den kris som uppstod efter krig, hur krigsnederlag kunde vändas till en allmän förtroendekris där statsmakten och den härskande klassen förlorade all legitimitet. Med staternas sammanbrott eller blockeringar, oavsett om dessa berodde på sviterna efter krig, ekonomisk kollaps eller det misslyckande hanterandet av en kris, framstod självorganiseringen plötsligt som ett realistiskt alternativ och en dubbelmakt – parallell till och ställd emot statsmakten – kunde uppstå. En leninistisk revolutionsformell följer det möjliga förloppet krig/kris/katastrof > förtroendekris > systemkris > dubbelmakt > revolution.

Även hos Den osynliga kommittén ses en möjlighet i katastrofen och krisen. Miljökatastrofer är inte något historiskt nytt, de har skett upprepade gånger i historien men nu bara nått sin ”fulländade perfektion” i detta system. ”Det finns ingen ‘miljökatastrof’. Miljön är själva katastrofen”, menar Den osynliga kommittén. Klimatkatastrofen kan skapa den förtroendekris och systemkris som gör en dubbelmakt och upprorsprocess möjlig och realistisk igen. Kommittén tar upp orkanen Katrinas ödeläggelse av New Orleans som exempel, där myndigheterna reagerade genom tvångsförflyttningar och att sätta in militären medan de humanitära hjälpinsatserna drog ut på tiden. I detta läge ”återuppstår självorganiseringens självklara betydelse”. Lokalbefolkning och anarkister ockuperade bostäder, vägrade flytta och satte upp den självorganiserade Common ground-kliniken. I katastrofen, när vi ställs inför utplånandet, framstår självorganiseringen och gemenskapen som en möjlighet igen. ”… Det enda möjliga sättet att inte gå under tillsammans med den här världen är att återknyta till de rörelser som ligger begravda under årtal av normaliserat liv. Och kanske kommer då en tid vari man kan förälska sig.”

Samma möjlighet finns i den ekonomiska krisen. Med en liknande formulering som om miljön menar Den osynliga kommittén att ”vi måste inse att ekonomin inte är ‘i kris’, ekonomin är i sig själv krisen”. Om Mitterands experiment med nykeynsianism (1981-1983), finansklippens yuppieera (1986-1989) och IT-boomen/new economy (1998-2001) alla innehöll en stor tilltro till ekonomins möjlighet men som slutade i sammanbrott, har dagens ekonomiska kris följts av en masslikgiltighet. Det finns ingen tilltro till något ekonomiskt projekt längre. Mönstret från Guinea, Ryssland, Argentina, Bolivia ”de länder och hela kontinenter som förlorat tron på ekonomin antingen för att de sett IMF komma och gå mitt i finanskrascher…” har nu nått Europa. På Island och Grekland har den ekonomiska krisen blivit en systemkris, och fler länder förväntas följa. Legitimiteten har fallit, eurokrisen är ett faktum.

Tidningen Turbulence och Rosa Luxemburg Stiftung diskuterar hur nyliberalismens hegemoniska kris brutits upp: inte i form av en annan ekonomisk doktrin, utan enbart i hur den fortgående nyliberala ekonomiska politiken förlorat hela sin legitimitet med dagens ekonomiska kris. Den osynliga kommittén menar i liknande termer att denna kris blivit ”ett våldsamt avslöjande av den ekonomiska religionen och dess prästerskap”. Under nyliberalismens hegemoniska fas framstod den som oifrågasättbar vetenskap, medan idag framträder den som religion. ”Plötsligt avslöjas allt vi bestämt oss för att glömma bort; att ekonomin är politisk. Och att den politiken idag är en politik som handlar om att välja inom en mänsklighet som till stora delar blivit överflödig.” Kejsaren är naken, ekonomin saknar någon ideologisk fasad.

Fler blogginlägg om femte och sjätte cirkeln:

Copyriot: Femte cirkeln – Ekonomin
Alamut: Femte cirkeln – It’s the economy stupid
Loke: Det stundande upproret – ”Femte cirkeln” (eller den totala ekonomin)
Skumrask: Det stundande upproret – Femte cirkeln
Skumrask: Det stundande upproret – Sjätte cirkeln
Copyriot: Sjätte cirkeln – Miljön
Loke: Det stundande upproret – ”Sjätte cirkeln” (eller hotet mot miljön)

Från Konfliktportalen.se: Johan Frick skriver Skvaller om friskolor, Anders_S skriver Ekosocialism, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Privatiseringens pris – sämre kvalité, Hans Norebrink skriver Feminism-ABC, petter skriver Marknaden som haver barnen kär…

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Fjärde cirkeln: Blockera allt!

Jag förälskade mig direkt i Istanbul, kanske för att jag rest dit utan förväntningar. Staden har runt 15 miljoner invånare officiellt, men inofficiellt räknar de med uppåt 20 miljoner invånare. Placeringen mellan två kontinenter, mitt i ett enormt flöde av människor och kultur. En av de märkbara sociala rörelserna i staden handlade just om rätten till staden, om den enorma stadsomvandlingen som sker och krocken mellan de befolkningsmängder som tar bostadssituationen i egna händer och nattetid slår upp sina egna hus. Temporära boenden som blir permanenta, ända tills ett nytt stadsprojekt vill ha marken och driver bort alla och jämnar bostäderna med marken. En av stadskampsgrupperna tog med oss ut i förorter långt borta från turiststråken och ordnade möten med de hemlösa som vräkts i ett av de oräkneliga områdena.

Mike Davis bok Slum ger en svindlande fingervisning om metropolernas och deras självkonstruerade slumkvarters utveckling i den närmaste framtiden. Åt vilket håll världen rör sig. Halva jordens befolkning bor nu i storstäder. 2006 fanns 372 metropoler med över en miljon invånare, plus 45 som har mer än fem miljoner. Till skillnad från urbaniseringen i slutet på 1800-talet och början av 1900-talet, så växer städerna idag mycket snabbare än produktionen i dem. Det är med Davis och Istanbul i bakhuvudet jag läser Fjärde cirkeln i Den osynliga kommitténs Det stundande upproret.

Den osynliga kommittén observerar att uppdelningen stad och landsbygd inte gäller längre. Med städernas expansion och införlivandet av regionerna runt sig i långa produktiva nät skapas istället metropolerna som ”en enda urban väv”. Alla territorium är nu underordnade metropolen, subsumerade i dess flöden.

Hur styrs då metropolerna? Den osynliga kommittén och Tiqqun lyfter i flera texter fram relationen Israel och Palestina som metropolernas experimentlaboratorium. Två länder på samma territorium, samma mark. Som Zizek med rätta påpekar är det redan en enstatslösning som råder: israeliska staten har makten över hela territoriet, den palestinska staten finns som en lös skuggstat med viss parallell dubbelmakt i enskilda territorier. Talet om två stater maskerar bara den apartheidrelation som råder, döljer hur maktapparaten fungerar. Den osynliga kommittén tar upp hur kontrollen av städerna kommit att bli mer central i militärteori, hur gränserna mellan militära interventioner och polisiära operationer luckrats upp. Ordningsskapande är bara en fortsättning på militära säkerhetsoperationer. ”Krig är inte längre en distinkt händelse i tiden utan delas snarare upp i en serie mikrooperationer utförda av både militär och polis, för att trygga säkerheten”. Militären såväl som polisen utbildas att agera som ”små, profesionella, mobila enheter” som agerar i ett fientligt territorium (jämför det mobila insatskonceptet i Särskild polistaktik i Sverige). ”Metropolen är en terräng av konstant lågintensiv konflikt, i vilket intagandet av Basra, Mogadishu eller Nablus markerar höjdpunkter”.

”De väpnade styrkorna anpassar sig inte bara till metropolen, de producerar den”, skriver Den osynliga kommittén och antyder till arkitekten Eyal Weizman’s beskrivningar av militärens stadsforskning:

”Dagens militära teoretiker är nu upptagen att skaffa sig nya föreställningar av staden som rum. Grundläggande begrepp, antaganden och principer för militär strategi och taktik ifrågasätts självkritiskt. Det stora intellektuella område som geografen Stephen Graham har kallat en internationell ”skuggvärld”, de militära stadsforskningsinstitut och utbildningscentrum som har inrättats för att se över de militära operationerna i städerna skulle kunna ses som något liknande en internationell väv av elitarkitektakademier. Enligt stadsteoretikern Simon Marvin skapar den militär-arkitektiska ”skuggvärlden för närvarande mer intensiva och välfinansierade stadsforskningsprogram än alla arkitektuniversiteten sammantagna, och är naturligtvis medveten om den avantgardistiska stadsforskning som bedrivs i arkitektinstitutioner, särskilt vad gäller tredje världen och afrikanska städer. Det finns en betydande överlappning mellan de teoretiska texter som anses väsentliga av de militära akademierna och arkitektskolorna. Litteraturlistorna på de militära institutionerna omfattar verk från omkring 1968 (med särskild tonvikt på skrifter av Gilles Deleuze, Félix Guattari och Guy Debord), samt mer samtida skrifter om urbanism, psykologi, cybernetik, postkoloniala och poststrukturalistisk teori. Om, som vissa författare hävdar, utrymmet för kritiska granskningar har tynat bort i slutet på 1900-talets kapitalistiska kultur, verkar det nu ha funnit en plats att blomstra i det militära.” (Weizman, Krigskonsten)

Decoder

”Vi lever i en tid av sammanslagningar, av hissmusik, teleskopbatonger och sockervadd. Lika delar polisövervakning som förtrollning!” (DSU)

Jag älskar kultrullen Decoder från 1984 med FM Einheit, Christiane F, William S Burroughs och Genesis P-Orridge, där FM Einhet för ett krig mot muzaken i Berlins hamburgerrestauranger och köpcentrum. I muzaken finns kodade budskap för att öka konsumtionen, dolda kontrollkoder som FM Einhet genom experimentell industrimusik lär sig störa ut. När hissmusiken avkodas bryts den statliga kontrollen av en våg av urbana kravaller, illustrerade av bilder från de klassiska autonoma förstamaj-kravallerna i Berlin.

Den osynliga kommittén skildrar metropolen som ett stort konglomerat av flöden och koder, ”där informationen slår mot oss som en slags fientlig kraft”. Metropolens kontrollmekanismer bygger på att övervaka dessa flöden, att kontrollera noderna i dess nät. (Jag har tidigare på bloggen diskuterat just tunnelbanans roll i denna övervakning i Tunnelbanans biopolitik). Flödena av varelser och ting är samtidigt en mobilisering, en konstant mobilitet som bryter våra världar och gemenskaper. En ”sådan mobilitet betyder bara uppbrott, isolation, exil”, där isoleringsprocessen inte håller på att försvinna utan ”bara blivit satt i rörelse”.

Men flödena är också metropolens svaghet, menar Den osynliga kommittén. ”Metropolen producerar också verktygen för sin egen undergång. […] Det är tack vare sin uppbyggnad och arkitektur kring flöden som metropolen är en av de mest sårbara mänskliga sammanslutningar som någonsin existerat.” Det finns möjligheter att blockera flödena. ”Varje nätverk har sina svaga punkter, noder som måste sättas ur spel för att förhindra cirkulation, för att väva upp nätet”.

Metropolstrejken

I fabriken fanns strejken – och strejkblockaden – som arbetarmaktens grund. Hotet om arbetsnedläggelsen var arbetarrörelsens vapen som tvingade arbetsköparen till eftergifter och erkännanden. Vilka motsvarande ”vapen” finns i metropolen, i den utspridda produktionen, i metropolen som konkurrenskraftig företagsregion? Den osynliga kommittén identifierar två former av möjliga maktbaser i metropolen: blockaden och upploppet.

”Blockera allt – detta kommer vara den första reflexen hos alla de som revolterar mot den nuvarande samhällsordningen. I den utlokaliserade ekonomin där företagen drivs enligt en ”just in time”-produktion, där värde kommer ur möjligheten att vara kopplad till nätverk, där motorvägarna är länkarna i kedjan för den dematerialiserade produktionen som flyttar från underleverantör till underleverantör och sedan vidare till en fabrik för att monteras samman, innebär att blockera cirkulationen också att blockera produktionen.” (Det stundande upproret)

Den mänskliga strejken (Tiqqun), den generaliserade strejken (Disobbedienti), biopolitiska strejken (Tari) eller metropolstrejken (Negri) är olika begrepp för att beskriva samma maktutövning, blockaden av metropolen som social fabrik.

”Blockadtaktiken blir essentiell för den biopolitiska strejkens effektivitet när denna verkligen blir stadsövergripande, det vill säga när den överskrider specificiteten och sträcker sig överallt som en förlamning av kontrollen, en blockering av cirkulationen, ett virus av motbeteenden, ett avbrott i produktionen och reproduktionen, en störning i kommunikationsfabriken. Med andra ord: när de hindrar den kapitalistiska värdeförmeringens normala förlopp. Det är igenom blockaderna som det är möjligt att se den biopolitiska strejkens generalisering. De arbetslösas blockader, piqueteros-rörelsen, i Buenos Aires och upproret mot CPE i Frankrike belyste dess kraft och organisationskapacitet. Blockader är ett materiellt tecken på en brytning med kapitalet och biomakten. Varje blockad i metropolen öppnar andra vägar, andra passager, andra liv: blockaderna i metropolen är nödvändiga för konstruerandet och försvaret av en exodus.” (M Tari, Tjugo teser om metropolens omstörtande, Tes 3)

Oavsett om det beror på utestängandet av en allt större del av arbetskraften från den direkta produktionen, förlusten av integrering med arbetslösheten, att urbaniseringen stiger snabbare än städernas produktion ökar, borttynandet av arbetarrörelsens förmedlande institutioner så har upploppet som handlingsrepetoar för sociala protester kommit att få en ökad betydelse, vilket fått sociologer som Alain Bertho att tala om att vi inträtt en ny politisk cykel, upploppens tid.

Den osynliga kommittén förbinder dessa upplopp, framför allt banlieusprotesterna, med en form av territoriell motmakt som fortfarande är möjlig att utöva i vissa områden i metropolerna. ”Eldstormen i november 2005 var inte resultatet av totalt utanförskap som det ofta porträtteras. Det var tvärtom den totala besittningen av ett territorium”. Banlieusprotesternas spridning och uthållighet visade på den lokala förankring, samtycke och kännedom om sitt territorium som de revolterande innehar, beroende på att de fortfarande har en form av gemenskap, utgör de sista exemplen på levande världar i metropolerna. ”… vitaliteten har slagit läger i de så kallade ‘problemområdena'”. ”I många av dagens metropoler är kåkstäderna de sista levande och beboeliga områdena och självklart även de mest dödliga” (DSU).

Kanske är det inte så konstigt att de som anklagades för att författat Det stundande upproret greps misstänkta för sabotage av höghastighetståg, med tanke på den centrala betydelse sabotaget av metropolens flöden ges i denna cirkel.

Fler blogginlägg om Fjärde cirkeln:

Skumrask: Det stundande upproret – Fjärde cirkeln
Alamut: Fjärde cirkeln: I wish i was back home in Derry
Copyriot: Fjärde cirkeln – Metropolen
Copyriot: Fjärde cirkeln igen – Ickeplatser

Första cirkeln: Unga brudar i liberalismens öken

Vi vantrivs i individen. Detta är utgångspunkten. Det är den sanningen vi måste utgå från, enligt Den osynliga kommitténs upprorsmanifest, Det stundande upproret. Vi hetsjagar för att bli unika individer, konkurrerbara, säljbara, med egna identiteter, en egen profil. Vi ska aktivt välja pensionssparande, äga vår lägenhet, välja vår husläkare. På vår egna Facebooksida ska vi visa upp våra egna liv, våra framgångshistorier, våra familjer, detaljreportera varenda minut genom statusuppdateringar och Twitter. Vi ska vara aktiva subjekt på arbetsmarknaden, ansvarar för vår egen arbetslöshet eller karriär.

”Min kropp tillhör mig, jag är jag, du är du och något är fel. […] Ju mer jag vill vara mig själv desto mer tomhet känner jag. Ju mer jag uttrycker mig, desto mer töms jag. Ju mer jag jagar mig själv, desto tröttare blir jag” (DSU).

Att upprätthålla individerna kräver ett ständigt återupprepat arbete. Individen måste reproduceras för att återskapa de subjekt som kapitalet (hos Den osynliga kommittén skilldrad som treenigheten Imperiet/Skådespelet/Biomakten) kräver, de ”dubbelt fria” arbetarna som Marx beskrev. Eller med Den osynliga kommitténs ord: ”friheten att rycka upp sina rötter”. Denna process, en ”masspersonifiering”, återföljer kapitalismens utveckling, och innebär en ”individualisering av alla tillstånd – livet, arbetandet, lidandet”. Med dagens postfordistiska produktion har det liberala subjektet, individen, fulländigats:

”Det svaga, deprimerade, självkritiska, virtuella jaget är det innehållsmässigt anpassningsbara subjekt som krävs för den oupphörliga utvecklingen av produktionen, det accelerade överflödet av teknologi, det konstanta omkullkastandet av sociala normer och av generaliserad flexibilitet.” (DSU)

Den unga tjejen

I tidskriften Tiqqun, tio år innan Det stundande upproret, försökte man teoretisera detta subjekt, den individualiseringsprocess som först fordismen och sedan postfordismen gav upphov till och det liberala projektet med att skapa individen. I artikeln ”Utkast för en teori om den unga-tjejen” väljer de att sätta ett namn på detta subjekt: ”Den unga tjejen” (Jeune-Fille). Den unga tjejen behöver inte vara ung, det är inte heller ett könat subjekt. ”Den unga tjejen är idealmedborgaren såsom varusamhället har definierat henne sedan första världskriget, som ett explicit svar på det revolutionära hotet mot det.” Den unga tjejen är ett begrepp skapat för kriget mot Imperiet, för att ta offensiven och visa var konfliktlinjen står och synliggöra det kapitalistiska subjektet i samhällets reella underordning under kapitalet. Inte för att omvända den unga tjejen, men för att spåra hur tendens med ”ungtjejifiering” förändrar hela samhället, alla subjekt.

”I början på 1900-talet märkte kapitalet att de kunde inte upprätthålla sin exploatering av den mänskliga arbetskraften utan att kolonisera allt som den fan bortom den direkta produktionssfären. Ställda inför det socialistiska hotet mot dess dominans, behövde den socialisera sig självt. Det var därför tvungen att skapa sin egen kultur, nöjen, medicin, urbanism, sentimentala utbildning och moral, och skapade också en tendens mot dess fortsatta förnyelse. Detta blev den fordistiska kompromissen, välfärdsstaten, familjeplanering, socialdemokratisk kapitalism. Underkastelsen under arbetet hade sin begränsning, eftersom arbetarna är fortfarande separerade från sitt arbete, och ersattes genom en integrering av subjektiva och existentiell konformitet, vilket i grunden skedde genom konsumtion. […] Från att bara varit formell blev kapitalets dominans steg för steg reell. Varusamhället söker nu få bästa stöd från de som varit marginaliserade i det traditionella samhället – först kvinnor och ungdomar, sedan homosexuella och invandrare. Varusamhället kan nu ge ett sken av emancipation för de som tidigare sågs som hotade minorieter, de som var mest främmande och spontant fientliga mot varusamhället, och som fallit utanför dess dominerande integrationsnormer”. (Utkast för en teori om Den unga tjejen)

Kapitalismens koloniserande av ”ungdomen” och ”kvinnligheten” ses tydligt i reklamens ultimata målgrupper: tonårstjejerna, twinkisarna, sofo-bratsen, subkulturerna som de totala och suveräna konsumenterna: som genom konsumtionen och identiteter skapar sig själva, med en tro att hela världen snurrar runt dem, alltid i behov av att bli sedd eller upptäckt, strävan efter att vara egen, genuin, unik, autentisk. ”Alla tidigare patriarkala auktoritetsfigurer, från politikern till chefen via snuten, håller på att ungflickifieras, även den sista patriarken av dem, påven”. Vi är alla Sex and the City-brudarna. ”Om pengarna är kungen av varorna, är den unga flickan drottningen”. Ett subjekt som aktivt strävar efter att vara ett objekt – som i att ses som objekt får sin bekräftelse som subjekt. ”I varje ögonblick affirmerar hon sig själv som det suveräna subjektet i hennes egna reifiering”. ”Den påstådda kvinnobefrielsen har inte bestått av ett frigörande från hemmets sfär, utan snarare utökandet av denna sfär till hela samhället.” ”Det slutliga ögonblicket av samhällets socialisering, Imperiet, är momentet när varje person uppmanas relatera till sig själv som värde”.

Världar

Det krävs enorma ansträningar att bygga upp och upprätthålla en identitet, att ständigt motsvara denna uppmaning att ”vara någon”. Den osynliga kommittén vänder Hobbes kontraktsteori på huvudet. Enligt Hobbes råder ett pre-historiskt tillstånd ett allas krig mot alla (multituden). Genom att folket överlåta makt åt en suverän, upprättades ett samhällskontrakt där suveränen ges makten att besluta om liv och död, och ser till att upprätthålla de individuella rättigheterna. Först med samhällskontrakten interpelleras individen, som ett rättsbärande subjekt och en del av folket, ur multituden. Den osynliga kommittén vänder upp och ner på Hobbes. Det är med individens intåg på arenan som allas krig mot alla börjar,

”I det ´traditionella samhället” var isolering det hårdaste straffet som en samhällsmedlem kunde drabbas av, nu är det ett allmänt villkor. Resten av katastrofen följer logiskt av sig själv.” (Upprop)

Individualiseringsprocessen gör att vi måste bortse från allt det som gör oss till de vi är: alla samspel, interaktion, delade upplevelser och materiella omständigheter. Copyriot kontrasterar Hobbes mot Spinoza, som Fredrika Spindler förra året publicerade en bok om:

”Alldeles i början understryker hon hur kollektiv samexistens alltid måste vara utgångspunkten. Individen inte är given på förhand, utan är inbegripen i en mångfald av affektiva förbindelser. Människan kan inte tänkas utanför sitt sammanhang, lika lite som kroppens delar kan tänkas i isolation från varandra eller från de andra omkringliggande kroppar som de står i relation till. Denna kollektiva dimension omöjliggör idéer om samhällskontrakt, så som hos Hobbes, skriver Fredrika Spindler.”

I Det stundande upproret beskrivs individen huttrandes i kylan, levandes i ett islandskap. I stridsskriften Upprop (Apell) beskriver de individernas tillvaro snarare som en öken.

”Vi hävdar att vår tid är en öken, och att denna öken blir allt djupare. Detta är inte något poetiskt redskap, utan något uppenbart. […] Öknen är det fortskridande avbefolkandet av världarna – den vana vi har lagt oss till med som om vi inte var från denna värld. Öknen finns närvarande i den fortsatta, massiva och programmerade proletariseringen av befolkningar, såväl som i Floridas storstadsmyller, där misären finns just i det faktum att ingen verkar känna den […]”

Kapitalismen måste förstöra alla världar, alla livs-former och levda former av gemenskap, för att skapa individens öken. Denna aktiva interventionsprocess, utövandet av en biomakt rakt in i våra liv, kan symboliseras av Rebooks slogan:

”‘I am what i am’ är inte bara en lögn, en simpel reklamkampanj, utan en militär kampanj, ett stridsrop mot allt som finns mellan vardanden, mot allt diffust som är i omlopp, allt som osynligt länkar samman, allting som förhindrar den totala avskärmningen.” (DSU)

Vi interpelleras till individer, men denna individualiserings- eller subjektiveringsprocess är aldrig komplett. Den är alltid på väg att bryta samman, måste konstant upprätthållas, övervakas och införlivas. Kropparna måste registreras. ”Liberalismen må ha uppfunnit individen, men den föddes vanställd”, skriver de i texten Upprop. Jaget är ”i ett permanent stadium av nedbrytande, i ett kroniskt stadium på gränsen till kollaps”.

”Jaget är inte någon sak inuti oss som är i konstant kris, det är formen som de vill tvinga in oss i. De vill göra våra Jag till något klart definierat, separat, kontrollerbart, bedömbart i termer av kvaliteter, när det faktiskt är så att vi är varelser, singulariteter bland likheter, levande kött sammanvävt med världens kött”.

Men det är just här vi ser möjligheterna till motstånd, att identifiera det gemensamma i vår situation, i vår vantrivsel i individen. ”Människorna hanterar med detta sakernas tillstånd genom lögner, cynism, brutalisering eller medicinering.” (Upprop). Situation verkar mörk, men vi måste kanske identifiera varför detta undandragande sker. ”Vi är inte deprimerade, vi är i strejk” (DSU), är den centrala frasen i Det stundande upproret. Vårt trillskande är en vägran att fullfölja individualiseringsprocessen. ”Vår svårighet att anpassa oss, vår utmattning, är bara problem för dem som försöker att underkuva oss” (DSU). Givetvis ska dessa beteenden inte romantiseras, men det gäller samtidigt att se möjligheterna i dem, i sökandet och längtan efter något annat. Det är här Det stundande upproret tar sin början, i att söka de motståndshandlingar som tar denna destruktiva, trasiga uppbromsning av Imperiets subjektiveringsprocess som sin startpunkt, och utifrån den försöker hitta de gemensamma erfarenheter som lägger grunden till mötesplatser för ett nytt deltagande. ”All vänskap är politisk”. Här börjar den tråd vi ska spåra i resten av boken – som pekar bortom det här samhällets begränsningar.

Fler inlägg om Första cirkeln i Det stundande upproret:

Copyriot: Första cirkeln – Jaget
Almut: Första cirkeln – The all-singing, all-dancing crap of the world
Lisa Magnusson: I am what I am
Skumrask: Det stundande upproret – första cirkeln
Redundans: Konsten att rasera pyramider
Multitunes: The coming introduction
Copyriot: Första cirkeln, igen (en summering av diskussionerna)
Filosofibloggen: Det stundande upproret. Första cirkeln
Piagnioni: EXODUS 3:14 – För en ny hälsa
Loke: Det stundande upproret – ”Första cirkeln” (eller hur kapitalismen mördar människan)

Manifestsommar

Det blir ingen festivalsommar för mig och jag bryr mig inte heller om valsommaren. Men däremot tänkte jag ha en manifestsommar. Mitt sommarprojekt är att läsa om – och förhoppningsvis kunna blogga om – olika kommunistiska manifest och program. På läslistan att läsa om står allt från Marx och Engels Det kommunistiska manifestet, Lenins Vad bör göras, Frihetliga Kommunisters organisationsplattform, Situationistiska internationalens olika program (tex ”Utkast till en definition av ett enhetligt program”) samt de olika operaistiska och autonoma programmen, med utgångspunkt från Trontis Lenin i England. Men vilken text är bättre att börja med än den nu på svenska aktuella ”Det stundande upproret” av Den osynliga kommittén. Trots att alla dessa texter är väldigt olika till sitt innehåll delar de något gemensamt: de bär på en väldigt konkret analys av sin tids kapitalism, av de antagonismer och motsättningar som en organisatorisk praktik måste materiellt byggas på, de åtgärder som behövs göras – konkreta krav att ställa och vad som är omedelbart på dagordningen, samt hur det ska förbindas med ett långsiktigt insurrektionellt/revolutionärt projekt. Alla dessa texter är extremt historiskt bundna, det handlar om program för sin samhällskontext – och ingen av dem går att bara ta över till idag. Men som form är de intressanta.

Jag har inte varit någon stor anhängare av plattformar eller program i de föreningar jag varit med i. Oftast har plattformsdiskussionerna varit förödande och lockat fram de sämsta sidorna i organisationerna. Det har funnits en övertro att bara man får in de rätta formuleringarna i ett program kommer hela organisationen automatiskt röra sig i rätt riktning. Plattformsdiskussionerna har lockat fram politrukerna och åsiktsmaskinerna, som såg dokumenten som avgörande för föreningarnas politiska inriktning. Men plattformarna blev sällan något mer än just ett pappersdokument, ännu en text att arkivera i föreningsarkivet, utan koppling till den faktiskt förda verksamheten. Jag lärde mig tidigt att inte bedöma en organisation efter retoriken, efter vad dess talespersoner gav för mediala utspel eller vad som föregick på årsmötets podium utan alltid försöka se till praktiken, vad som skedde i basen. Aktionskampanjerna och de olika praktiska projekten jag deltog i under slutet på 1980-talet och början på 1990-talet startades sällan uppifrån, utan hade en tendens att sprida sig horisontellt i organisationerna, genom den resonans och inspiration som enskilda aktiviteter väckte andra aktivister. Samtidigheten uppstod ofta utan att årsmötena eller föreningsstyrelsernas inblandning, dessa reagerade snarare i efterhand när praktikerna var ett faktum. Diskussionerna var inte heller lätta att ringa in: de skedde på föredrag, kurser, formella och informella träffar – som satte en generell nivå. Ofta kunde den politiska diskussionen snarare komma efter än innan aktionen, en kritisk reflexivitet och vilja att förstå var den väg man börjat gå skulle föra en.

1990-talets enfrågenätverk blev därigenom en befrielse för mig, att praktiken sattes i centrum. ”Vi har aldrig haft en teori, men alltid gjort rätt ändå”, konstaterade en antifascistisk kamrat torrt på sin amerikanska brytning. ”Rörelsen” var en syntesskapelse, en mängd militanta enfrågerörelser som fann några beröringspunkter. Den tyska tripple oppression-diskussionen (närmast identisk med dagens akademiska intersektionalitetsdiskurs) fungerade som ett löst sammanhållande kit: de ”maktstrukturer” och ”förtrycksformer” vi bekämpade samverkade och kunde ses som ett nät. Mer teori än så behövdes inte för att skapa en gemensam identitet – egentligen var det mer kampformerna och militansen som utmärkte oss än en egen analys av världen. I praktiken fungerade vi som en militant flygel av de andra sociala rörelserna (kvinnorörelsen, antirasistiska rörelsen, miljörörelsen, hbt-scenen osv). Vi var vad vi gjorde.

Personligen kände jag mig alltid närmare de sociala rörelserna än vänsterns organisationer. De såg på oss med fientlighet, inte bara på grund av vår militans och direktaktionspraktik – utan lika mycket pga vår frånvaro av analys, vår nätverksorganisering, våra skiftande och ständigt föränderliga aktionsgrupper. Detta stack i ögonen på vänsterorganisationerna formade av demokratisk centralism, programmatiska och kaderskolade, med färdiga ahistoriska mallar som skulle tillämpas i tid och otid.

Globaliseringsrörelsen och 2000-talet blev en vändning. Med de sociala forumen och toppmötesprotesterna, ”rörelsen av rörelser”, började alla hylla nätverksformen att organisera sig, utifrån dess förmåga att samla en mängd rörelser i gemensamma adhoc-projekt mot nyliberalismens institutioner. Samma vänsterorganisationer som ställt sig så skeptiska på 90-talet, försökte nu omfamna nätverksformen för att ge en extra skjuts åt sina partiprojekt. Nätverksprotesterna och toppmötesprotesterna spelade en väsentlig roll att försätta dessa institutioner i kris. Rörelsen blev verkligen global, vilket de enorma manifestationerna mot Irakkriget världen över visade på. Men om globaliseringsrörelsen blev framgångsrik i att cirkulera kamp, skapa samtidighet och en global sammanlänkning av kamper, hade man svårt att visa på konkreta vinster, institutionaliserade segrar. Rörelsens styrka fanns så länge den kunde hålla sina mobiliseringar uppe, men lyckades inte skapa kontinuitet och övervinna svackor mellan de tillfälliga kampanjerna. Men svackan efter globaliseringsrörelsen drabbade inte bara de sociala rörelserna, den ”reformerade” partivänstern som försökt ha ett ben in i rörelserna har de senaste åren drabbats av en total kollaps och närmast bortraderats.

Plattformar

Med de färska erfarenheterna i ryggen från nätverksorganiseringen har för första gången min nyfikenhet vänts tillbaka mot att titta på experimenten med fastare plattformsorganisering. Speciellt med anledningen av uppstarten av Förbundet Allt åt alla och Förbundet arbetarsolidaritet i Sverige, Libertaere Socialister i Danmark och Motmakt i Norge – olika försök att övervinna den utomparlamentariska vänsterns konjunkturkänslighet och kampsvackor, genom att åter försöka bygga upp fastare organisationsstrukturer.

I diskussionen inom Förbundet Allt åt alla har vi pratat om vad ambitionen med en plattformstext är. Ska den fungera som:

presentation: en enkel text som beskriver vår syn på världen och vad syftet med vår organisation är. En slags enkel reklamtext för att fånga folks intresse.

avtal: de ministåndpunkter som alla medlemmar i Förbundet måste skriva under på, vår minsta gemensamma nämnare för att ge organisationen en politisk koherens.

analys: försöka analysera dagens kapitalism, vilka aktuella motsättningar som finns, ge gemensamma adekvata begrepp och redskap, som en slags gemensam ontologi.

program: de taktiska och strategiska steg som måste tas just nu för att bygga en politisk kraft, bli en motmakt och hur en social revolution ska kunna föreställas. Att kunna ge en samlad berättelse hur våra handlingar just nu ska kunna kopplas till ett revolutionärt projekt.

Den första formen, som presentation, är ju inte nödvändig att göra som en plattform utan handlar mer om hur man utformar propaganda, hemsida osv. Men ändå behövs några sådana enkla texter presteras, sådana som är de första intresserade läser om organisationen.

Den andra formen, som ett gemensamt avtal, kräver en hel del till gemensam diskussion – men är en nödvändighet för att inte bli en syntesorganisation där praktiken eller adhoc-kombinationer av enfrågor är det enda egentligen sammanhållande. Förbundet Allt åt allas miniplattform idag har mer denna form.

Den tredje och fjärde formen, som analys och program, tycker jag är de intressantaste, de kommer bli de svåraste att formulera men nödvändiga i långa loppet om man ska bygga en kontinuerlig organisation.

Motmakts, Libertaere Socialister och Förbundet arbetarsolidaritets plattformar står mer på de första två benen än de sista: de är bra allmänna förklaringar och en bra grund som gemensamt avtal. Men jag tycker de inte riktigt håller måttet som vare sig analys eller program. Som analys är de för allmänna båda två, de tar upp kapitalismens generella drag – men klarar inte av att ge någon analys av den specifika kapitalistiska epok och produktionsregim vi befinner oss i nu. Därigenom riskerar funktionen som program att bli rätt ahistorisk, att man söker en politisk form som är giltig i alla tider inom kapitalismen. Det är lite det jag ser som rådskommunismens (och anarkismens) problem, att man låst sig vid en politisk organisationsform som uppkom i en given historisk situation och gör den allmängiltig. Rådskommunismen var ett resultat av de kvalificerade arbetarna/professionella arbetarnas ställning i produktionen under tidigt 1900-tal: det rörde sig om en formell underordning av arbetsprocessen, dvs arbetarna har fortfarande en hög autonomi, yrkeskunskap och hög arbetarkontroll över produktionen. Deras program byggde därigenom på självförvaltning. Med fordismen och en reell underordning av arbetsprocessen, automatiseringen och massproduktionen förlorade rådskommunismen sin betydelse. Massarbetaren identifierade sig inte med produktionen, var okvalificerad, förlorat sin yrkeskunskap som inbäddats i maskineriet/fabrikssystemet. Och i dagens postfordistiska produktion, där denna process av dekvalificering, flexibilisering, obefintlig yrkesidentitet är rådskommunismen ännu mer främmande. Vad innebär ett arbetarråd idag när det är få som har fast jobb, nästan inga stannar på samma jobb hela livet, vi ofta rör oss i en flytande tillvaro mellan olika jobb/studier/arbetslöshet. Kanske är den territoriella organisationsformen kommunen/Gemenskapen en bättre modell idag än sovjeten? Eller IWWs organisationsmodell som utvecklades för att passa rörliga migrantarbetare som oftast befann sig kort tid på samma jobb. Som program är också dessa plattformar för vaga: bara antydningar om direkt aktion och självorganisering. Men taktiska/strategiska perspektivet saknas: vad bör göras, vad är de olika stegen som måste tas, hur kan vi taktiskt steg för steg bygga upp en revolutionär situation idag i det här läget 2010 – en tanke som framstår som totalt omöjlig för de flesta.

”Vänstern relaterar sina dogmer och modeller till den segerrika revolutionen. I den påstås historiens lagar komma till uttryck. Vänstern talar om möjligheten att känna igen och använda sig av dessa lagar. De måste fylla människor med en rationell tro på framtiden. Denna framstegstro döljer att samma historiska lagar som kommer till uttryck i de revolutionära segrarna måste också gå att använda för att tolka de misslyckade revolutionerna. Om det är de framgångsrika revolutionernas öde att mystifieras till recept och generella modeller, så bör de misslyckade revolutionerna lära oss att inte lättvindigt glömma, med tanke på resultaten, de vändningar historien kan ta. Om vänstern betonar sina framgångar, för att inspireras av dem och helt sopar alla lärdomar ur misslyckandena under mattan, är det ett förutsägbart resultat av att underskatta kamperna i samhällets utkanter och den kunskap som finns i dem. Även de misslyckade kamperna (och deras visdom) säger oss något. Och även i nederlaget finns det stora historiska insikter att göra.” (Colectivo Situaciones)

Den stundande cirkeln

Rasmus på Copyriot har tagit initiativ till en gemensam studiecirkel på Det stundande upproret. ”Jag tänker mig att läsa de sju cirklarna en i taget, låta associationerna snurra dit de vill och ägna en bloggpost åt varje cirkel under sommaren. Kanske vill andra läsa med mig i ungefär samma takt? Då har vi en studiecirkel.” Andra bloggare som Skumrask, Alamut, Redundans, Commoniser har hörsammat kallelsen och kommer delta i cirkeln. Parallellt kommer bloggare från Danmark och Finland att läsa samma text. Cirkeln kommer pågå via bloggposter, irc-diskussioner, pad och maillistor.

Vilken annan bok skulle passa bättre att börja en manifestsommar med? Den osynliga kommitténs text är i högsta grad relevant och aktuell, i synnerhet i kölvattnet av finanskrisen, eurokrisen och den våg protester detta utlöst i Europa (se Euroriot). Välfärdsstaten reducerades kraftigt under nyliberalismen och en samhällsmodell baserad på sociala kompromisser har upplösts från kapitalets sida. Arbetarrörelsens institutioner har försvagats kraftigt och förlorat taget om delar av klassen, samma del av klassen som faller utanför välfärdstatens sociala skyddsnät. Med fordistiska produktionens relativa minskning i väst har klassens sammansättning förändrats och dess styrkeposition förskjutits. Den sociala pakt och välfärdstat som byggdes från 30-talet fram till 70-talets slut vilade på arbetarklassens maktposition i fordismen, i storindustri och masstillverkning: klassens styrkeposition utgick från en maktposition både på arbetsplatsen – i form av möjlighet att blockera produktionen – och en styrka på arbetsmarknaden – i form av brist på utbudssidan av arbetskraft. Dagens klassammansättning saknar dessa maktpositioner i den postfordistiska produktionen, strukturella arbetslösheten, migrationsflöden och ökade osäkra anställningsformer.

Tre exempel sticker ut de senaste tre åren, som visar på de former klasskonflikterna tar sig idag när de når masskala. Med sina brister och styrkor antyder dessa vilka problem och möjligheter vi står inför. Efter finanskrisen och den ekonomiska kollapsen i Argentina hösten 2001 gick en ny proteströrelse ut på gatorna, under parollen ”Alla ska bort”, riktat mot hela det politiska och ekonomiska etablisemanget. Argentina blev det närmaste året ett rikt laboratorium på en ny sammansättning av protestformer: övertagna företag och fabriksockupationer, stadsdelsförsamlingar, skrammeldemonstrationer i centrum, de arbetslösas rörelse piqueterosrörelsens blockader av infrastrukturen, ekonomiska bytesringar – som tillsammans bildade en gemensam motmakt. I Frankrike exploderade förortsbränderna i banlieues 2005 och studentprotesterna mot CPE-lagstiftningarna 2006, med våldsamma attacker mot polisen och blockader av stadens infrastruktur. Förortsprotesterna föddes i de tidigare ”röda” arbetarklassförorterna, där nu arbetarrörelsens institutioner var helt frånvarande. Protestvågen ställde inga nya krav, blev inget nytt offentligt subjekt att representera: ”kravens tid är förbi”. Och slutligen, den massiva protestvåg som fortfarande pågår i Grekland mot den eurokris och sparpaket som kommit ur den globala finanskrisen. Alla dessa tre protestvågor har burit spår av en för-insurrektionell situation, fått masskaraktär och agerat när den politisk-ekonomiska makten paralyserats av kriser.

Den osynliga kommittén, och dess olika föregångare i Tiqqun och Appell (se min presentation av dem i Brand), skriver mitt i stundens hetta, för att intervenera i just dessa protester. De skriver inifrån, mitt i ett försök att formera sig som subjekt. Det är här dessa texter får formen av program, som antyder steg att ta, möjliga öppningar, flyktlinjer som skjuter framåt. I Tiqquns tjocka tegelstenstidskrifter från 1999 och 2001 sker analysen fortfarande på distans, även om man kan känna doften från tårgasen i Genua i texterna. Det rör sig om tunga filosofiska texter, fullkryddade med referenser till Agamben, Foucault, Negri, Deleuze, situationisterna, Heidegger, Marx, Tronti, som försöker beskriva det ”globala inbördeskrig”, den katastrof vi befinner oss mitt i. Post-Tiqqun-texterna kokar ner detta budskap till sin essens. Referenserna faller bort. Kvar står texter skrivna för att kunna få maximal spridning och fungera direkt som bensin på lågorna, behovet att snabbt summera erfarenheterna i protesterna och direkt kommunicera och cirkulera dem tillbaka. För att fullkomligen brisera i skrifterna Upprop och Det stundande upproret.

”Den här boken är signerad en kollektiv pseudonym. De som sammanställt den är inte dess författare. De nöjde sig med att reda ut några av samtidens begrepp, att samla något av allt det som muttras kring bord på barer och bakom stängda sovrumsdörrar. Det enda de har gjort är att fastslå några uppenbara sanningar, vars samhälleliga undertryckande redan fyller psykiatriska anstalter och blickar med smärta. De har gjort sig själva till nedtecknare av situationen. Det är det avundsvärda draget hos radikala omständigheter, att ett strikt applicerande av logik leder till revolution. Det räcker med att visa på det som finns framför allas ögon och att inte backa undan från slutsatserna.”

Ce n’est qu’un debut

Det började skymma. Tårgasen svepte in demonstrationen som trött tågade hem efter en dags blockader på Strasbourgs gator. No border-lägret sommaren 2002 hölls inte vid någon av EUs yttre gränser, utan vid hjärtat av dess inre gräns: vid huvudkontoret för Schengens databaser över de ickeönskade ickemedborgarna. Jag stötte till Seba med armbågen. ”Titta”, mumlade jag under min sjal. ”Där är ju Strasbourgs universitet. Det var där allt började!”. Vi smet ut ur demonstrationen och tog vår obligatoriska kravallturistbild på oss själva framför universitetsbyggnaden. Det var här de franska situationisterna tumultartat kuppade kårvalet 1967 och lät trycka upp skriften ”Misären i studentens miljö” i massupplaga. Skandalerna i Strasbourg inspirerade studenterna i Paris, gav språk och nya idéer åt den rörelse som exploderade maj 68. Det anrika Sorbonneuniversitetet i Paris ockuperades, barrikader i Latin-kvarteren, generalstrejken med miljoner arbetare. Ce n’est qu’un debut. Det här är bara början.

De trötta demonstranterna anlände i skymningstid till tältlägret utanför stan, infösta i ”aktivistghettot” av horder av kravallpoliser. Seba och jag vandrade trött hem bland alla barrios, tältkvarter, där de olika folkköken börjat servera mat och pubbarna börjat sälja öl och dra igång sina soundsystem. Ljudkaskader av kängpunk, dampig Scootertechno, seg reggae – den obligatoriska musiken. Tårgasdofterna från de svarta munkjackorna upphängda på tälten på vädring. En trött känsla av misär. Men från vårt barrio lät det annorlunda. Några elegant klädda fransmän spelade Liaisons Dangereuses gamla elektroniska bodyklassiker blandat med obskyra franska schlagers. Vi tog varsin tallrik av barriots folkkökmat och fick samtidigt fransmännens tidskrift åtstuckna oss i handen. Tiqqun, organ för det Immaginära partiet. Tjock som en telefonkatalog. Med rubriker om ”Misären i den subversiva miljön”, ”Teser om den fruktansvärda gemenskapen”, ”Teori om den unga kvinnan”, ”Detta är inget program”, ”Sällskapet för utvecklandet av kriminell kunskap”. En tidskrift tydligt placerad i situationisternas tradition, uppdaterad med Foucaults biopolitik filtrerad genom Agamben, någon slags snetrippad Negri blandat med Camattes antipolitiska gäng och en dos insurrektionell anarkism. Hegel, Heidegger och Carl Schmitt snodda från reaktionen och givna åt upproret som vapenarsenal. Allt lockade till läsning, men allt var på franska. Nästan inga av Tiqquns texter gick att hitta på engelska, däremot på italienska, spanska och tyska.

Tiqqun gav en mörk beskrivning av livet i kapitalismens storstäder. Imperiet, den globala kapitalismen, är inte bara en uppsättning företag, överstatliga institutioner eller statligt våldsmonopol. Den ekonomiska och politiska makten verkar snarare mitt ibland oss, direkt i våra liv, i våra begär, i våra mellanmänskliga relationer. Imperiet finns lika mycket i den dagliga jantelag, den ”hemska gemenskap” som håller oss nere. Jakten på att förverkliga sig själv som individ lämnar oss bara tommare. Tillståndet i Imperiet kan närmast liknas vid ett permanent inbördeskrig. Katastrofen har redan ägt rum. Vänsterns organisationer erbjuder oss ingen möjlighet till befrielse, utan är förstelnade former som snarare parasitärt livnär sig på kamper än att underblåsa dem. Hur överlever vi i detta tillstånd?

Det finns ljusglimtar. Explosioner som ger hopp, som visar på en möjlig väg att gå, att bryta sig loss. Bränderna i de franska banlieue-förorterna vintern 2005, studentockupationerna och blockaderna av Paris innerstad våren 2006 mot CPE-lagstiftningens upprivande av arbetsrätten för unga, det grekiska upproret efter dödsskjutningen av en ung student vintern 2007. Samtidigt som vi som Osynliga partiet i Sverige demonstrerade vårt stöd för de franska protesterna ockuperades Sorbonne igen i Paris. Ockupationskommittén skickade ut sina brinnande kommunikéer i världen. Det här är bara början. Skriften Upprop (Apell) förklarade revoltandan: “Vi protesterar inte mot något, vi kräver inget. Vi formerar oss som kraft, som en materiell kraft, som en autonom materiell kraft mitt i det globala inbördeskrigets hjärta”. Ur askan av Tiqqun uppstod Den osynliga kommittén.

I mars 2007 kom boken Det stundande upproret (L’insurrection qui vient), författad av Den osynliga kommittén. Här gjordes ett försök att återupptäcka den befriande potentialen i Gemenskapen, i den gemenskap som uppstår i revolten, i sabotagen eller undandragandet. En Gemenskap som ett konstant kollektivt experimenterande i våra vardagsliv. Dessa Gemenskaper, kommuner, är sättet att överleva krisen. Ett formerande av utspridda och horisontella motståndsbaser i inbördeskriget.

Kanske kan Gemenskapen i den lilla bergsbyn Tarnac i mellersta Frankrike fungera som ett exempel? Den lilla byn med 350 invånare har en stolt historia som partisanfäste under andra världskriget. Till den avfolkningsbygden har de senaste flera unga aktivister från Paris flyttat, köpt sig en gård och öppnat upp matbutiken igen som kooperativ, startat en restaurant, bidrar till byns sociala liv med en filmklubb och ett litet informellt bibliotek. De hjälper sina grannar med skörden och kör hem mat från butiken till de gamla.

Den 11 november 2008 landade helikoptrarna i Tarnac. 150 maskerade antiterroristpoliser stormade en av gårdarna och grep ett tjugotal personer. Nio häktades misstänkta för att ligga bakom sabotage mot höghastighetstågens strömledningar. Mediapådraget var stort. Inför tv-kamrorna visade polisen upp bevismaterialet, på lantgården hade de funnit stegar, tågtidtabell och bultsax. Inrikesminister Michèle Alliot-Marie höll omedelbart presskonferenser, där hon förklarade att tillslaget riktats mot ”ultravänstern”, mot den ”anarko-autonoma tendens” som uppstått i kölvattnet av den institutionaliserade partivänsterns kollaps. Franska säkerhetspolisen släppte samtidigt sin rapport: ”Från anti-CPE-konflikt till uppbyggandet av ett preterroristiskt nätverk”. Statsminister Sarkozy förklarade för media att ”Vi kan inte ha ett nytt maj 68 i jul” och beordrade full polisberedskap inför julledigheten. Det grekiska upprorets spöke hemsökte den franska högerregeringen.

Kärnan i Tarnac-åtalet för ”koppling till terroristsammanslutning” konstruerades kring boken, eller”terroristmanualen” som åklagaren kallade den, Det kommande upproret. Julien Coupat, en av de nio gripna med bakgrund i Tiqqunredaktionen, anklagades för att vara författare till boken och följaktligen hjärnan bakom vågen av sabotagaktioner, ”pre-terrorismen”. Åtalet ökade bara intresset för boken. Det stundande upproret har nu sålt enorma 27 000 exemplar.

I Tarnacbyn bildade lokalfolkningen en stödkommitté och fler stödkommittéer skapades kort därpå i allt från Bryssel och Paris till New York och Moskva. Stöduttalanden strömmade in från kända intellektuella och kulturpersonligheter. En efter en släpptes de häktade fria under månaderna som gick. Bevismaterialen var för tunna. Åtalet mot Julien Coupat pågår däremot fortfarande. Föräldrarna till de gripna har kallat hela polisoperationen för en ”dokusåpa-polisaktion”, medialt iscensatt och välregisserad framför kamerorna i realtid. Trots åtalet fallit i bitar har det varit en framgång för Sarkozyregeringen. Den franska antiterroristlagstiftningen har nu förlängts till att gälla till 2012, med Tarnac-affären och den ”anarko-autonoma pre-terrorismen” som förevändning.

Läs mer om Tarnac9.

Publicerad i Brand #1 2010. Den osynliga kommitténs ”Det stundande upproret” har släppts på svenska av Pluribus förlag.

Dagens fascism kommer inte att vara en reprissändning

Utanför tågstationen i Rom står militärer uppställda och söker igenom varje grupp med utländskt utseende i en kraftsamling mot ”invandrarbrottsligheten”. De står inte ensamma. De legaliserade medborgargarden hjälper dem att patrullera gatorna. Att vistas som migrant i landet utan uppehållstillstånd har nu blivit olagligt, och grips du på gatan utan papper kommer du hamna i de fängelselika förvaren CPT, ”center för temporärt uppehållstillstånd”. Gränserna stängs, till och med mot andra EU-länder som Rumänien. Allt paketerat som ”säkerhet”, den fråga som förde Berlusconis högerallians till makten. En säkerhet som inte omfattar alla: vågen av rasistiska och homofoba attentat ökar i Italien. Pogromer mot romer och senegaler i Neapel, dagliga attacker mot homosexuella i Rom, en ung svart man slås ihjäl av butiksägare i Milano. Samtidigt sprider sig sakta de nyfascistiska husockupationerna från Rom till resten av Italien. I fotbollsklackarna är den högerextrema dominansen snart total. Postfascisterna vid makten har utvecklat ett blint öga för nyfascisternas framfart på gatan, en tyst tolerans och medgivande.

Laboratorium Italien

Det är svårt att hitta en tidningsartikel om Italien, både i Sverige och resten av Europa, som inte varnar för Berlusconi, för det italienska exemplet. Men en mer korrekt beskrivning vore att se Italien som Europas experimentlaboratorium snarare än en anomali. De säkerhetsåtgärder som testas fram där inrättas senare i övriga EU. Under Sveriges ledning.

Den globala suveräniteten håller på att skifta form, efter nyliberalismens kris och de blockeringar som påfördes de internationella institutionerna under globaliseringsrörelsens kampcykel. Den ekonomiska krisen, i kölvattnet av bolån och bankkrisen i USA, påskyndar utvecklingen genom att ge upphov till ökade sociala spänningar.

En av de ledande arkitekterna för EUs nya ”säkerhetsarkitektur” är Franco Frattini. Efter valet i Italien 2008 lämnade han sin post som EU-kommissionär för rätts- och inrikesfrågor för att istället bli utrikesminister i Berlusconis kabinett. Som utrikesminister blev en av hans första uppgifter att utforma G8-mötet i L’Aquila i juli 2009. Följaktligen blev också ”säkerhet” den centrala frågan på toppmötet, Frattini drev hårt linjen att EU och Nato måste integreras istället för att överlappa varandra och såg den centrala roll G8 kunde spela i detta projekt.

Italien har fått mycket internationell kritik i sin målsättning att reducera ”illegala” migrationen till noll och sin kriminalisering av papperslösa. Frattini har framgångsrikt genomfört resor till Mauretanien, Senegal, Angola och Nigeria för att upprätta en dialog inför G8-mötet, för att involvera dem i bekämpandet av illegal migration och droghandel. Italien och G8 har förbundit sig att hjälpa dessa länder att bygga upp nya passystem, stå för polisutbildning i upprorsbekämpning och stärka deras förmåga att vakta sina egna gränser och hindra utvandring. Framgångsrikast har Italiens samarbete med Libyen blivit, om gemensam gränspatrullering och utvisningsförvar förlagda i Libyen – utanför EUs rättssystem.

Men denna flyktinghantering, som sätter asylrätten helt ur spel och strider mot FNs mänskliga rättigheter, är inte ett isolerat italienskt fenomen. Det är just Franco Frattini som utformat den sjupunktsplan för EU om hur ”illegal” migration ska bekämpas, för att skapa enhetliga mekanismer. Den planen förs nu in i Stockholmsprogrammet, EUs femårsplan för rätt-, inre säkerhet och migration, som beslutades under svenska ordförandeskapet. Den italienska modellen blir under Beatrice Asks ledning till europeisk norm i Stockholmsprogrammet. EU går mot en ökad integrering av polisorganisationer och dataregister, överflyttning av militära uppgifter på paramilitäriserade poliskårer, en restriktivare flyktingpolitik med utvisningsförvar placerade i länder utanför EUs gränser.

Europeiska kommissionens president José Manuel Barroso förklarade att ”vanliga medborgare” skulle vara i hjärtat för Stockholmsprogrammet, att syftet är att göra medborgarnas liv enklare och ge dem skydd. Stockholmsprogrammet ska innebära att ”en närmare matchning ska utvecklas mellan immigration och den europeiska arbetsmarknadens behov”. För att föregå ett nytt FRA-motståndet, skrämd av Piratpartiets framgångar i EU-parlamentsvalet, har Beatrice Ask varit noga att även hon påpeka att den nya övervaknings- och säkerhetsåtgärderna är för att skydda medborgarna.

Panoptikon-effekten hotar att slå tillbaka. Thomas Mathiesen beskriver i Socialistisk debatt de nya europeiska datalagringsdirektiven:

”Krimnologen Lucia Zedner har påpekat att denna process har gått igenom tre faser. Först var det de farliga människorna som skulle övervakas, men det visade sig vara så pass komplicerat att finna de farliga att man var tvungen att börja tänka i risktermer istället. Det var dock mycket svårt att även finna vilka människor som man borde övervaka när man laborerade med sannolikhetstal, så man fick till sist övervaka alla. Processen har alltså gått från att övervaka farliga människor, till potentiellt farliga människor, till samtliga medborgare.”

Högern som hybrid

Berlusconis stora bedrift i italiensk politik är att lyckas samla hela den brokiga högern, från nyliberala frihandelsförespråkare, konservativa kristdemokrater eller ärkenationalister till nyfascistiska gatugrupper, i samma politiska paraply. För att hålla ryggen fri åt höger har han steg för steg inte bara lyckats införliva det gamla konservativa fascistpartiet Allianza nazionale i sitt parti Popola della liberta (Frihetens folk), utan även de nyfascistiska utbrytarpartierna – som i sin tur ingår i aktionssamarbeten med de extrema våldsgrupperna. Men det är farligt att stirra sig blind på Berlusconi. Anledningen att högern vann valet i Italien våren 2008 berodde inte på Berlusconis valallians, de fick samma valresultat som i valet innan, utan på det rasistiska högerpopulistpartiet Lega Nords stora valframgångar. Lega Nord gick främst framåt genom arbetarröster, och lyckades för första gången ta sig in i traditionellt röda regioner som Emilia Romagna.

Man inte får se olika högerströmningar isolerade fenomen, utan måste se hur de samverkar. Relationen mellan högern, högerradikal populism och nyfascistisk extremhöger är tät och kan balansera upp varandras brister.

Patrullerande poliser, militärer och legaliserade medborgargarden ska återställa ett sken av trygghet genom hård territoriell kontroll. ”Säkerhetsdiskursen” blir högerns svar på det problem de själva skapat. Utförsäljningar, privatiseringar av offentliga sektorn, nedbrytandet av lokalsamhällena, ökad osäkerhet på arbetsmarknaden, marknadspriser på bostadsmarknaden – som svar på hela den osäkra livssituation detta skapat försöker högern garantera en artificiell säkerhet genom fler speciallagar, övervakning och hårdare straff.

När det sommaren 2009 blev kriminellt att vara papperslös migrant i Italien och gränskontrollerna skärptes ytterligare, skapade detta inte en större våg av utvisningar – utan bara mer ”utvisningsbara” människor: och därigenom en skiktad arbetsmarknad, bestående av arbetare med rättigheter, och de papperslösa rättslösa arbetarna som kunde hyperexploateras för svältlöner. Väger man in dessa perspektiv det inte svårt och förstå hur högern och extremhögern tätt sammanflätats i sitt projekt, hur arbetsosäkerheten, rasismen och säkerhetsdiskursen hänger samman, hur högerpolitiken som åtföljer arbetsmarknadens förändringar också verkar både genom institutionella förändringar och mobiliserande på gatorna.

Fascistisering

Men är ”fascism” ett användbart begrepp för att begripa dagens rörelser och reaktionära samhällskrafter? Fascismen har aldrig varit ett sammanhängande ideologiskt system, inte ens i dess ursprungsland Italien. Det har snarare handlat om en flexibel ideologi, beredd att förändras och ta in influenser, att liera sig med olika klasskikt och presentera sig i olika förpackningar. I grunden har en reaktionär oföränderlig kärna funnits, baserad på föreställningen om en nationell återfödsel, återgången till en organisk samhällsmodell i en mytisk urtid och ett återupprättande där skadliga influenser rensats ur samhällskroppen. Den kärnan hittar vi fortfarande i äldre partier som Allianza nazionale, såväl som i nyare partier som Lega nord och Sverigedemokraterna här hemma. Betraktar vi bara dessa element är det lätt att se fascismen som en isolerad företeelse, något alla politiska partier kan ta ställning mot. Rasism, aggressiv nationalism och reaktionär politik är tacksam att enbart tillskriva Sverigedemokraterna, en extrem anomali, vilket gör att man undviker att se relationen till den förda politiken.

Men ser vi relationen mellan högern, högerpopulismen och extremhögern som ett delat fält, och likt vänsterskribenten Ali Esbati istället börjar betrakta det som en process, en ”fascistisering”, hur reaktionära förslag förs in i samhället, blir nyckeln snarare att analysera det som sker inom etablerade högern just nu. Fascistisering innebär att se till fascismens funktion, snarare än enskilda teman. Vilka blockeringar står kapitalets partier inför idag, vilka dilemman står de inför där en förbruning framstår som en möjlig lösning för dem på kapitalets problem och levererar rätt resultat?

Den process som blir intressant att studera då, det område där högern och extremhögern möts, är den politik och kulturkamp som bryter ner klassolidariteten och klasskampen i samhället. Italienska vänsterfacket CGILs talesperson Dino Greco menar att det är så vi ska förstå Lega nords framgångar i arbetarklassen. ”Vi måste inse att det inte längre finns en relation mellan arbetarklassen och att rösta vänster. Arbetaren isolerade är inte längre en klass, han är något annat – det är en individ som ersätter den horisontella solidariteten med en vertikal solidaritet, den med sina företagsledare”. Magnus Marsdal visar i sin bok Högerpopulismen dissekerad hur norska Framstegspartiet effektivt brutit upp klassolidariteten genom att skapa en annan polarisering och annan form av solidaritet i samhället. I Framstegspartiets världsbild delas samhället istället vertikalt mellan ”de som gör rätt för sig” (arbetare som individer och konsumenter, företagsledare, rättframma politiker) och de som är ”parasitära” (arbetslösa, bidragstagare, migranter, kulturvänstern, spekulerande bankchefer, fackpampar). Den här retoriken känner vi igen från Alliansens politik i Sverige, i hur klassfrågor etnifieras eller individualiseras. Arbetslöshetsfrågan förvandlas till ”utanförskap”, de ekonomiskt eftersatta förorterna till ”utanförskapsområden” och förortsupploppen tolkas som etniska eller religiösa protester. Kvinnoförtrycket i samhället externaliseras och görs till en kulturfråga – något som ”talibanerna utsätter kvinnor för i Afghanistan” eller hedersvåld. Då finns det inte längre något utrymme inom jämställdhetsfrågan att diskutera kvinnolöner. Esbati beskriver det som att ”vinna terräng i vanliga klasskampen, genom att kliva ur klasskampen och ta andra grepp som får effekter på den direkta klasskampen”. Massmobilisering skapas kring andra frågor än klasskonflikter, kring ”säkerhet”, ”våldet”, ”moraliskt förfall” eller ”brottslighet”.
Dagens fascism kommer inte att vara en reprissändning. Den kommer inte komma enhetligt underifrån, som en reaktionär rörelse för att bemöta hotet från en stark arbetarrörelse. Den kommer att snarare att vara ett svar på en svag arbetarrörelse, som ett svar på de problem kapitalet skapar. Dagens fascism kommer vara en hybrid, en ”fascistisering” av institutionerna och högerpolitiken, som samtidigt öppnar portarna för reaktionär mobilisering på gatuplanet. För att bemöta ett diffust hot av ”massinvandring”, brottslighet, ”extremism”, välfärdsfuskare, ”islamifiering”, förortsgetton. Den kommer som en ny rädsla för de ”farliga klasserna”. Den kommer införas genom säkerhetspaket, Stockholmsprogrammet, FRA, Ipred, uppluckrande av gränsen mellan militär och polis, nolltolerans i förorterna. Det kommer ske genom åtgärder mot ”utanförskap” i arbetslinjens namn. Och framför allt ske i medborgarmajoritetens namn.

Publicerad i Direkt aktion 2009 och på Dagens Konflikt. Texten är baserad på de tre antirasistiska forum som Tankesmedjan Konflikt höll i Stockholm under 2009.

Ya Basta – Den återfödda internationalismen

Inte ens djungelns spöregn kunde hindra diskussionerna. Något nytt var på gång. Inte ens militärens vägspärrar kunde hålla folk borta. 3 000 personer från 40 länder hade hörsammat zapatisternas kallelse att komma till Lacandonadjungeln i Chiapas till ett möte ”för mänskligheten, mot nyliberalismen”. Vid en första anblick verkade zapatistupproret när det bröt ut den 1 januari 1994 i regionen i södra Mexiko följa samma mönster som så många andra gerillarörelser i Latinamerika, vandrandes i Che Guevaras fotspår, som ytterligare en befrielserörelse i kamp för nationell självständighet. Den gamla antiimperialistiska vänstern började damma av insamlingsbössorna, plocka fram FNL-banderollerna och byta ut bokstäverna mot EZLN. Men EZLN:s väpnade kamp varade bara en vecka, tillräckligt länge för att fästa världens uppmärksamhet på dem. Sedan lade de vapnen åt sidan och satsade istället på att verka som en social rörelse, bygga kontaktnät med indiansamhällena, de lokala byarna i Chiapas. Och utifrån dessa byar började de knyta kontakter med antagonistiska rörelser i hela Mexiko. Den 27 juli 1996 utökade de sina kontakter globalt, och bjöd in till det interkontinentala mötet i byn La Realidad i Lacandonadjungeln, för alla de människor som drabbades av nyliberalismens ekonomiska politik världen över.

Från Italien deltog en stor delegation aktivister från den autonoma rörelsen av ockuperade sociala center. Den italienska rörelsen stod vid ett vägskäl, internt fördes en diskussion om vilken väg den skulle ta, vilka metoder den kunde använda sig av för att bryta sig ur den isolering, det vänstergetto den hamnat i, och återigen bli en politisk kraft i samhället. Mötet med zapatisterna blev en omvälvande händelse, som kom att förändra dessa sociala centers sätt att arbeta. När delegationen återvände från mötet grundade de föreningen Ya Basta, för att bygga vidare på zapatisternas erfarenheter och inledda ett långvarigt samarbete med lokalsamhällena i Chiapas. Eugenio är aktiv i föreningen Ya Bastas lokalavdelning i Padua, en av Ya Bastas sjutton avdelningar i Italien.

– Det finns ju alla möjliga grupper, från katolska högern till de rättrogna antiimperialistiska grupperna på yttersta vänsterkanten som bedriver internationellt solidaritetsarbete. Det finns olika kommunistiska grupperingar i nord som stödjer andra liknande kommunistiska grupperingar runt i världen. Men de har mer en envägsrelation. Det vi öppnade med zapatisterna var något annat, inte ett enkelriktat stöd, säger Eugenio.

– Vi inspirerades av zapatisternas sätt att organisera sig, att kommunicera. Vi tog ju inte bara några slogans från dem, utan idéer och gemensamma föreställningar. Och vi började titta på oss själva: hur skulle man kunna agera zapatistiskt i Europa till exempel, genom att till exempel ockupera sitt universitet eller arbeta med de röstlösa här, som migranter, bostadslösa eller arbetslösa. Då är du inte längre bara ett stöd utifrån, utan du är en aktivist som börjar agera zapatistiskt här på det lokala planet, inte bara bedriva zapatiststöd från ett annat land.

Vilka metoder och tekniker var det ni influerades av?

– Det är inte bara en fråga om tekniker. Men till exempel sättet att arbeta med de vita overallerna, det byggde ju på inspiration från zapatisterna. Och i globaliseringsrörelsen, mellan Seattle och Genua, då den växte väldigt snabbt och en massa människor engagerade sig, så började många göra saker på ett zapatistinfluerat sätt, ett Ya basta-sätt lokalt, säger Eugenio.

Till skillnad från nationella befrielserörelser strävade zapatisterna inte efter att ta över statsmakten. Istället för regeringsmakten krävde de autonomi, rätten till självbestämmande för lokalsamhällena i Chiapas, över sina byar, sin mark och sin produktion. Det är dessa lokala projekt Ya Basta började samarbeta med och stödja. Det rörde sig till en början om mycket praktiska insamlingar, att hjälpa lokalsamhällen med att få en ambulans, ett vattenreningsverk eller importera deras självproducerade kaffe. Med åren har Ya Basta börjat använda samma metod att arbeta med andra delar av världen. Istället för att stödja ideologiska organisationer, politiska partier eller befrielserörelser bygger Ya Basta upp en direkt kontakt med praktiska projekt i samhällena, projekt som har den gemensamma nämnaren att de stärker lokalsamhällenas autonomi och självbestämmande. Eugenio har för Ya Bastas räkning börjat bygga upp kontakter i Ecuador, ett land som skiljer sig mycket från Chiapas starka lokalsamhällen.

– Jag var tvungen att åka dit för min avhandling, och just då följde Ya Basta inte så noga utvecklingen i Ecuador. Ya Basta försöker ju hitta platser där det är möjligt att bedriva politik tillsammans, att få kontakter med politiska rörelser. Så när jag behövde åka till Ecuador och började knyta kontakter så öppnade jag också en ny väg för Ya Basta. Jag pratade med de sociala rörelserna i Quito, som också stödde och hade kontakt med indianernas kamp i Amazonerna, med många olika indiansamhällen. I två års tid nu har vi i Ya Basta organiserat karavaner dit och hållit kontakt med grupperna och rörelserna där, samt drivit projekt med lokalsamhällena. På så sätt började jag tillsammans med andra kamrater att bygga upp en politisk väg in i Ecuador, till organisationer och lokalsamhällen. Och det är inte lätt, för det här är inte som Chiapas, säger Eugenio.

Till en början kunde han knyta kontakter genom nätverket kring Indymedia i staden Quito och lokala miljöorganisationer som samarbetade med indiansamhällen mot skövlingen av regnskogen och oljebolagens prospekteringar efter olja.

– På västkusten vid Stilla havet samarbetar vi med olika lokalsamhällen som kämpar där, bland annat med några som ockuperar mark som en schweizisk företagare köpt upp för att spekulera. Det rör sig om ett stort kustområde just framför Galapagosöarna, där han vill skapa ett enormt turistprojekt. De här lokalsamhällena gör motstånd och ockuperar stranden, de tar tillbaka deras områden som staten sålt, och de bedriver olika projekt där. Vi samarbetar med dem kring dessa projekt, som exempelvis att skapa en lokalradio för lokalsamhällena, och även sätta upp en webbradio, så de kan sprida sin information och nyheter till andra lokalsamhällen. Dessa projekt bygger vi upp tillsammans. Stöd till lokalsamhällen kan delvis vara av ekonomisk natur, genom insamlingar. Men ekonomiska stödet kan även ske genom att importera deras varor, som zapatistkaffe eller olivolja från Palestina, eller att ordna resor och gemensamma karavaner till orterna.

Men riskerar det här inte att bara bli en ny form av grön kapitalism, rättvis handel och ekoturism? Ya Basta säger själva att de är medvetna om problemet och kallar det själva att gå ’från solidarisk turism till globala medborgare’ och ’från solidarisk handel till rebelliskt utbyte’.

– Jag ogillar verkligen begreppet ekoturism, men vi lever ju i en globaliserad värld, där folk rör på sig mycket mer och får mer kontakter världen över. Nu börjar det bli allt vanligare även i Italien att resa utomlands och utbyta erfarenheter. Men vanligtvis brukar du inte ha möjligheterna att se de världarna på ett annat sätt, du kan bara vara turist. Det är en annan sak att befinna sig på plats som människa, att se andra människor, se och uppleva deras problem och deras kamper. Att besöka lokalsamhällen och göra saker med dem, istället för att bara vara en gringo i jakt på vackra naturplatser. Jag har hållit på med ett utbyte med några lokalsamhällen i Ecuador, där vi börjat skapa andra sätt att resa dit för att både se den vackra naturen där, och att när man besöker deras byar så bidrar man ekonomiskt till deras strukturer och samtidigt kan stödja deras politiska kamp. Denna ”turism” är ett initiativ som kommer underifrån. Det handlar inte om stora lyxhus vid stranden, utan man bor i samma sorts hus som dem, äter med dem och allt sköts av dem själva. De har ett nätverk, en struktur som heter la Comuna, där de tar sina gemensamma beslut och organiserar sina kamper, och sköter detta. Så när man ”turistar” där så sköts allt av deras struktur och man stödjer samtidigt deras kamp.

Ya Bastas resor går oftast direkt till konfliktzoner, för att själva där delta, bygga upp kontakter direkt på plats och se med egna ögon. De har organiserat karavaner till Bagdad mitt under Irakkrigets utbrott, till Palestina, eller följt oljebolagens pipelines in i Amazonas för att spåra naturförstörelsen och dokumentera skadorna på lokalbefolkningen av utsläppen. I en stor del av världen är lågintensiva militära konflikter ett normaltillstånd. Där försöker Ya Basta i samråd med lokala initiativ agera genom vad de kallar ”diplomati underifrån”.

– Det handlar framför allt om arbete i Palestina. Att när det är möjligt använda våra kroppar, och våra politiska resurser, för att placera oss själva mitt i konfliktzoner, som mänskliga sköldar och använda vårt ”europeiska” medborgarskap till fördel för de lokala samhällena och den palestinska kampen.

Är det inte svårt att använda er strategi att stödja lokalsamhällen och lokala initiativ i platser som Palestina och Colombia, områden som är så starkt polariserade mellan Israel och Hamas, eller colombianska staten och Farc-gerillan. Hur kan man jobba lokalt då, utan att räknas till någon av ”sidorna”?

– Vi måste tro att det finns andra sätt att bedriva politik där än bara inom de två sidorna, att befinna sig där och hitta andra projekt, andra målsättningar och andra kamper som är praktiserbara. I Palestina finns en blandning av olika strömningar, men de är inte så dominerade av fundamentalister som man i väst vill göra gällande, till exempel studentkollektiven på universiteten. Vi sände radio i Palestina, Global Radio, och fick en massa folk att jobba ihop med det, även folk från universitetet här. Men det är verkligen svårt att agera i den situationen där, vilka grupperingar man ska bygga upp kontakter med. I Colombia har vi till exempel kontakt med jordlösa bönder som ockuperar mark, de är lokala initiativ som inte styrs av gerillan, men som inte heller ställer sig mot FARC. Vi försöker jobba med dem, utan att tvingas ’välja sida’ mellan dem i konflikten, det vill säga att vara en tredje aktör. Och det är inte lätt, du kan sympatisera härifrån på distans med gerillan, men när du väl är där måste du pejla in det lokala sammanhanget. Så både i Colombia och Palestina har vi kunnat hitta lokala kamper och lokala projekt som har gått att stödja, säger Eugenio.

Många av de lokala initiativ Ya Basta stödjer handlar om att försvara lokalsamhällens rätt till gemensamma resurser, rätt till sjukvård, till allmänningar som vatten, mark och skog, mot kapitalistiska inhägningar och ”förvaruligande” av gemensamma resurser. Du har nyligen genomfört en föredragsturné i Italien om oljeutvinningen i Ecuador och Amazonas, och då tog du upp hur flera av de bolag som orsakar massor med oljespill, förorenar marken och drabbar lokalinvånarna är från Venezuela och Kina. Att det börjar uppstå ett nytt nätverk av nationer, som stått utanför de gamla globala institutionerna, som börjar samverka för att skapa en gemensam marknad.

– Ja, dessa stater, oavsett om de ses som ”vänster” eller progressiva, sätter ju nationalstaten i främsta rummet, och försöker stärka staten för att kunna kontrollera naturresurser och råvaror inom landet, på bekostnad av den lokala autonomin. De försöker bygga upp en kontakt mellan stater som står dem nära politiskt, i bemärkelsen att de är emot USA och sitter i en liknande situation globalt. Även de krafter som är antiimperialistiska i en klassisk bemärkelse, kan ha ett tätt samarbete med dessa stater, som Bolivia, Ecuador, Venezuela och Brasilien. Ecuadors president reser två gånger i månaden till Kina, de har bra formella kontakter med Kinas regering och även med Iran. Denna nya internationella formation är inte så lätt att förstå ännu, den innehåller många motsättningar internt. Är det möjligt för dem att återvända till nationalstaten som projekt, kan globaliseringen delas i två block igen? För marknaden är ju global och handeln tar sig runt olika nationella hinder. Samtidigt försöker de här länderna att knyta samman sina inhemska marknader och ha mer handelsutbyte med varandra, säger Eugenio.

Med Lula vid makten i Brasilien, Morales i Bolivia och Chavez i Venezuela, hur förändrar det sättet som Ya Basta kan arbeta i Latinamerika? Den etablerade officiella vänstern här i Europa har ju stora förhoppningar på dem.

– Alla vet att den geopolitiska situationen håller på att förändras, speciellt med det som sker i Venezuela, men även Bolivia, Ecuador, Argentina och så vidare. Där det pågår kamper måste vi finnas, och vi hittar alltid ett sätt att kunna stanna där och göra saker. Men varje lands situation är också speciell, Venezuela är inte Ecuador, Lula är inte Chavez. Vi håller mycket koll och försöker se vad nytt som kommer fram ur denna situation i Latinamerika. Latinamerika är inte längre USA:s bakgård. I Ecuador håller vi fortfarande på att kolla vilka effekter det kommer få. I Argentina jobbar vi ihop med många lokala initiativ, i exempelvis Buenos Aires pågår flera workshops med lokala aktivister för att se hur man kan agera i den här nya situationen. Men vi stödjer ju inga regeringar, vi har inte tagit ställning för dem. För det pågår ju fortfarande lokala kamper i Venezuela, Ecuador och Brasilien. I till exempel Brasilien har ju de jordlösas rörelse, Movimento Sem Terra, haft mycket problem med Lula. Vi står ju alltid på lokalsamhällenas sida, i de lokala kamperna. Det kommer alltid finnas dessa konflikter, mellan de lokala samhällenas självbestämmande och statens politiska makt, och just nu försvagas den lokala och politiska autonomin när statsprojekten stärks igen.

Publicerad i Direkt aktion 2008

65 år sedan fascismens fall

Idag 25 april är det 65 år sedan de italienska partisanerna fick den italienska fascismen och nazistiska ockupationsregimen att falla. Händelsen firas med antifascistiska minnesmanifestationer i hela Italien. Om bara någon vecka är det 65 år sedan nationalsocialismen föll även i Tyskland, en dag som röner betydligt mindre uppmärksamhet där. Följande text skrevs som diskussionsunderlag till en antifascistisk träff, för en diskussion om strategi och skillnaderna mellan den tyska och italienska autonoma rörelsens förhållning till antifascismen.

Nie wieder Deutschland?

Den 8 maj är det 65 år sedan Nazityskland föll. Tyska antifascisterna i Antifascistische Linke Berlin håller för fullt på att planera minnesaktiviteterna. Men om Tyskland befriades utifrån, av Röda armén, är Berlins antifascisters intresse i än högre grad inriktad på de kommunistiska partisanrörelser i Europa som själva inifrån störtade fascismen. ALB planerar ett helgseminarium där de bjuder in de åldrade partisanerna från ex-Jugoslavien och norra Italien. I sommar kommer de följa upp med en alpvandring där de besöker de historiska platserna och möter de sista levande partisanerna i deras byar. Minnet måste hållas levande. De italienska partisanveteranerna pratar fortfarande lyriskt om de hundratals tyska ungdomar som kom och lyssnade på dem förra gången de pratade i Berlin. ”Hade ett sånt möte hållits med dem i Italien hade inga aktivister kommit. Aktivisterna där bryr sig inte om historien, bara det nya i samtiden”, konstaterar en vän från ALB cyniskt.

Det kan verka märkvärdigt att det inte finns något stort intresse för antifascism i italienska autonoma rörelsen. Det är ju ändå ett land där postfascisterna sitter vid makten, där nyfascistiska grupper växer på gatorna och på läktarna, där den populistiska högernationalismen och separatismen är på stark frammarsch – medan partivänstern nästan totalt är utraderad.

Antifascismen är en huvudpelare för varje autonom organisation i Tyskland, en fråga som alltid finns närvarande. Vänsterideologin baseras ofta på en antifascistisk grund. Det är genom att påvisa och kritisera hur de fascistiska tendenserna finns närvarande i hela det demokratiska kapitalistiska samhället – och inte är en isolerad extrem eller anomali – som de tyska antifascistiska organisationerna försöker hitta legitimitet för att sedan utveckla antifascismen till ett offensivt vänsterprojekt. Antifascismen som vänsterpolitikens första stadium. Detta i skarp kontrast mot Italien, där det är svårt att ens hitta några referenser till fascismen i autonom teori: huvudfokus är alltid inställt på kapitalismen och dess nya utvecklingsfaser.

Siamo tutti antifascisti?

Den italienska autonoma rörelsen, och dess föregångare, de sk ”operaisterna” på 60-talet, drog tidigt en demarkationslinje mot strömningar som antiimperialism och antifascism. Båda dessa strömningar sågs som felaktiga fokus, som riktade bort blicken från den italienska arbetarklassens kamp i fabrikerna och lokalsamhället. Till skillnad från antiimperialisterna betonade de autonoma att klasskampens viktigaste punkt var i centrumländerna där klassen var som starkast – inte i periferiländerna där kapitalismen var som svagast. Antifascismen var i sin tur en marxistleninist-dominerad rörelse, som varnade för italienska statens fascistifiering och för möjligheterna till en högerstatskupp – en inte helt orimlig tanke med tanke på att de andra länderna vid Medelhavet i slutet av 60- och början av 70-talet var fascist- eller militärdiktakturer. En oro som militärkuppen i Grekland och i Chile 1973 spädde på. Receptet för ML-antifascisterna var därför att antingen formera nya folkfronter – breda samarbeten till försvar för demokratin, eller bilda underjordiska nypartisanska grupper (GAP, Röda brigaderna etc) i beredskap inför stadskuppen. Båda dessa antifascistiska vägar gick bort från klasskampen som en offensiv masskamp.

Även i dagens italienska autonoma rörelse, bland de sociala centren och i basfacken, finns ett märkbart arv av ointresse för antifascismen. Det har flera anledningar. I Italien har antifascismen fungerat som en överideologi, den grundläggande samförståndsideologin mellan kristdemokrater och kommunister som den italienska konstitutionen efter andra världskriget baserats på. Som statsideologi, med sina ritualer och högtidsdagar, har antifascismen som ideologi haft begränsad lockelse på de radikala antagonistiska grupperna. Här skiljer sig Italien från Tyskland, där enandet efter murens fall snarare byggt på en vilja att glömma och lämna historien bakom sig för att kunna skapa ett nytt nationellt projekt. Den tyska antifascismen har därigenom kommit att direkt undergräva legitimiteten för nationalstaten, medan den italienska staten baserats på antifascism. Antifascismen som samförståndsideologi har även betonats inom ml-vänsterns folkfrontsideologi: inom antifascismen har målet alltid varit att först rädda den parlamentariska demokratin i allians med klasselement från bourgeoisin, för att först i ett andra senare skede kunna föra kampen för kommunismen. I antifascismens namn har självorganiserad socialrevolutionär klasskamp underifrån kunnat kvävas för att inte skrämma bort möjliga borgliga allianspartners.

Problemet med antifascismen som folkfronts/samförståndsstrategi framstår rätt tydligt när man ser på dagens politiska situation i Europa. Socialdemokratin har förlorat sin roll som masspartier och fackföreningsrörelsen tappar medlemmar. De vänsterpartier som gått in som stödpartier åt socialdemokratin har i efterföljande val närmast helt raderats. Kvar finns i många länder bara två stora bipolära block: ett bestående av extremhögern och högern i allians – ett ”säkerhetens parti” baserad på populistisk (reaktionär) mobilisering och ett bestående av en ”socialliberalare” mittenhögern/centervänstern – ”legalitetens parti” som försöker hålla kvar en regeringsform baserad på social fred och minoriteters rättigheter. Det är just denna mittenhöger-centervänster som bedriver statsrepressionen hårdast mot de sociala centren i Italien, betonandes ”legaliteten”, vräkningar av ockupationer och rättsprocesser för demonstrationer, medan extremhögern-högern istället bromsat alla rättsprocesser, undergrävt rättsväsendet och förhandlingar – för att täcka sin egen korruption – för att istället genomdriva sin säkerhet genom mobilisering av civilsamhället i medborgargarden, gatupatrulleringar och ökad polisiär närvaro. Att i det läget försöka ”ena alla demokratiska krafter” mot extremhögerns frammarsch skulle vara förödande för den marginaliserade vänster som finns kvar.

Oggi come ieri…

En av skiljelinjerna i de autonomas förhållning till antifascism i Tyskland och Italien kan också vara i synen på historien. Det finns en tendens i den antifascistiska retoriken i Tyskland att behandla historien som en pendelrörelse, där historiska situationer kan återkomma. Det gäller att ”lära sig av historien”, för att historien inte ska upprepa sig. Fascismens värderingar finns spridda hos tyska folket och inneboende i kapitalismen, redo att blomma ut på nytt. I den italienska autonoma traditionen betonas däremot kapitalismens framåtskridande och utveckling. Historien kan inte gå bakåt och återupprepar sig inte. Nutida blockeringar och hot mot kapitalismen kräver nutida svar. Fascismen uppkom som svar på de kvalificerade fabriksarbetarnas revolutionsförsök i Europa och starka maktposition inom produktionen, men den fordistiska och postfordistiska kapitalismen har funnit andra lösningar på sina problem och kriser, statens funktion har förändrats, produktionen skapar andra former av antagonistiska klassammansättningar som möter andra former av reaktioner från kapitalet. Det finns därigenom en risk att titta för mycket på historien och försöka lära sig av historiska exempel, att dessa ”historiska glasögon” hindrar en från att se det nya i den faktiska situationen idag. Historien följer inte ett givet mönster eller repetoar. Antifascismen löper risken att bli en bakåtblickande ideologi som kan hindra en analys av dagens reaktionära rörelser och motreaktioner.

… antifascista sempre

Till dessa invändningar mot antifascismen kan man dessutom tillägga den italienska kritiken mot antifascismen som identitet, hur ”antifascism” blivit en aktivistidentitet med sina koder, blackblock-klädstil, symboler och subkulturella attribut som importeras från Tyskland, utan att det skett en politisk diskussion om dess effektivitet.

All denna kritik mot antifascismen till trots så bedrivs givetvis ändå antifascism bland de italienska autonoma och sociala centren, fast den inte ges samma centralitet som i Tyskland. I första hand ses de fascistiska rörelserna som ett politiskt problem – som en politisk konkurrent som hotar att ta mark från en autonom politik. Italienska fasciströrelserna är inte enfrågerörelser, bara ”anti-invandring” som i Tyskland och Sverige, utan har en bred social praktik och driver en mängd frågor (bostäder, arbete, säkerhet/trygghet). Därför blir den absolut viktigaste (outtalat antifascistiska) strategin för de autonoma sociala centren att satsa på en egen offensiv politik, att själva sätta agendan, ständigt närvara i alla sociala kamper och vara en tydlig politisk aktör i samhället. Sociala centren har ju en central roll i italienska rörelsen, och centren har ett behov av legitimitet för att kunna överleva – de måste därför arbeta för att skapa sympati och stöd för sin verksamhet, bygga allianser och ha en förankring i sin stad. Den egna agendan ges därför alltid prioritet, den egna politiken kommer alltid i första rummet – istället för att agera reaktivt och bara svara på extremhögerns aktiviteter (sk brandkårspolitik). Som politiska huvudfienden ses inte postfascisterna i Allianza nationale (som nu gått upp i Berlusconis Popola della liberta) eller de nyfascistiska gatugrupperna (Forza nuova, CasaPound Italia), utan snarare det separatistiska och högerpopulistiska Lega nord. Lega nord har framgångsrikt satsat på att vara ett mobiliserande parti, bygga en massbas och djup förankring i territoriet, i städerna i norra Italien. Lega nord lockar till sig både stora delar av arbetarklassrösterna och även arbetarna på de nya atypiska jobben i småföretag och manufakturer, som ju även delvis är de sociala centrens målgrupp. Lega nords gatupatruller i kvarteren, diskriminerande kommunalpolitik mot invandrare och papperslösa bemöts av sociala centren genom organisering av papperslösa, egen kvartersorganisering och frenetiskt nätverksbyggande ut i lokalsamhället. Allt detta kräver att man agerar som en öppen och erkänd politisk aktör, deltar i det offentliga samtalet, gör sin röst hörd, har offentliga talespersoner, ger ut egna böcker och skapar egen media.

Vid sidan av denna verksamhet förekommer även en öppen (uttalad) antifascism. Varje gång nyfascistiska grupper försöker organisera möten på universiteten eller på torgen så organiserar man egna demonstrationer och öppna möten. Målet är inte alltid att stoppa de fascistiska manifestationerna, även om man ofta försöker blockera dessa blir det rätt sällan kravaller kring demonstrationerna. Poängen är snarare att hela tiden artikulera en protest och visa på en annan röst, en annan oppositionell stämma så att fascisterna inte står själva för systemkritiken. Nyfascistiska möten bemöts därför genom en rad öppna protestaktiviteter: det organiseras seminarier, möten, uppvaktningar av politiker och rektorer, skrivs artiklar. Varje fascistiskt våldsdåd används för att skapa offentlighet och diskussion, genom att man går ut öppet i presskonferenser och med manifestationer för att synliggöra fascistvåldet. Det fascistiska våldet öppnar upp en möjlighet till kommunikation som sociala centren direkt brukar ta för att skapa en ökad bredd och legitimitet för antifascism, bygga allianser mellan drabbade grupper, visa solidariskt stöd med utsatta, sätta press på myndigheter att agera och minska fascisternas handlingsutrymme. När till exempel Forza Nuova (Italiens SMR) hotade med våld och stämningar mot biografer som visade den avslöjande dokumentärfilmen NaziRock om dem, svarade de sociala centren med att arrangera gratisvisningar av den stoppade filmen på sina center och i universitetsaulor över hela landet. Varje hot från Forza Nuova offentliggjordes, så att fascisternas strategi till slut slog tillbaka mot dem själva.

En målsättning för den öppna antifascismen är att ta sig in på de områden nyfascister har fått ett fotfäste, och då framför allt i fotbollsklackarna. Genom att delta organiserat och kollektivt stödja vissa lag försöker man bli en motvikt mot fascistdominansen. Just här blir antifascistiska identitetsbygget ändå viktigt, med egna symboler, tifo och band, för att skapa en antifascistisk klackkultur. Några av de drivande bakom den strategin är tex Verona-bandet som Los Fastidios (med låten ”Antifa hooligans”) eller den internationella antirasistiska fotbollskuppen ”Mondiali Antirazzisti” som hålls nära Bologna i slutet av juni varje sommar. Denna form av antifascism liknar den nordeuropeiska.

Vid sidan av dessa former att arbeta öppet politiskt antifascistiskt finns en sluten antifascism, en aktionsverksamhet. Men denna verksamhet sker alltid i det dolda, den rapporteras inte om och förnekas alltid i de öppna diskussionerna. Det händer att Lega nord utsätts för så kallade ”eldnätter” där alla deras partilokaler sätts i brand. Ingen organisation tar någonsin på sig aktiviteterna. På samma sätt bemöts fascistiska aggressioner med motattacker, angrepp på lokaler och bortjaganden från gatan. Återigen i det tysta, utan att förknippas med några öppna aktörer, sociala center eller organisationer. Därigenom vägrar man gå in i en gängkrigslogik, motsvarande den som blivit så dominerande i svensk antifascism.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Hotade fiskarter, andread0ria skriver Brunhögerns nyttiga idioter, loaderrorready skriver Våldsamma extremister attackerade Shell

Metropolen – fabriken utan väggar

”Från början var Stålmannens personlighet mycket grov – och ibland tvivelaktigt destruktiv. Ett exempel är i en tidig historia då Stålmannen hör att regeringen inte tänker rusta upp ett slumdistrikt för inget mindre än att en katastrof inträffar och går bärsärk genom distriktet.”
– När Stålmannen startade förortsupplopp i Metropolis, från Seriewikin

Vad är en fabrik? Det är något mer än bara fyra väggar, en företagsbyggnad med bara sammanfösta arbetare i, en gigantisk arbetsplats. Fabriken är en form av samverkan där de enskilda arbetarna sätts i förbindelse med varandra, där deras arbetskraft kombineras och blir en samhällelig produktivkraft genom ett maskinsystem. Automatiseringen i fabriken är arbetarnas hantverkstekniska kunnande överförd på maskiner, ett dekvalificerande av arbetskraften. Genom maskineriet, den tekniska vetenskapen och arbetsorganisationen samverkas den individuella arbetskraft kapitalet köper från arbetaren till en samhällelig form. Det är igenom kapitalet som arbetarna träder i kontakt med varandra i fabriken och blir en kollektiv arbetare. Arbetets samhälleliga karaktär, arbetskraften som samhällelig produktivkraft, framstår som något givet av kapitalet. Arbetarna möter samverkan som kapitalets plan, kapitalets kommando.

Det är ointressant att diskutera vilka arbetsuppgifter som är produktiva eller improduktiva i fabriken utan de måste bedömas som en organisk produktiv helhet. Städaren, kontoristen som betalar ut lönen, försäljningsavdelningen, lastbilschaffisen, löpandebandet-arbetarna på montaget, arbetsledaren, lagerpersonalen, forskningsavdelningen – alla är delar av totalarbetaren, den socialt samverkade arbetskraft som krävs för att färdigställa varan. Marx fick sin beskrivning av storindustrin verifierad i utvecklandet av fordismen och taylorismen.

Vad händer när fabrikens fyra väggar tas bort? När det är ett bemanningsföretag som hjälper de fastanställda att plocka samman varan under produktionstoppar, lönekontoret är inhyrt, städningen sköts av ett privat städföretag med papperslösa, lastbilschaffisarna fraktar färdiga delar från underleverantörer och levererar just in time, forskningsavdelningen bedriver forskningssamarbete med universitetet, en pr-byrå marknadsför produkterna som säljs via återförsäljare. Kapitalets plan i fabriken kräver nu en plan i samhället från den kollektiva kapitalisten: universitetets forskning och utbildning, ett utbyggt vägnät för transporterna, a-kassa och soc-bidrag för de bemanningsanställda i glappen mellan uthyrningar, gemensamt satta standarder för underleverantörerna. Den samverkade produktivkraften har spritts över hela samhället, de små- och mediestora industrierna knutits upp i produktionskedjor snarare än koncentrerade storfabriker. När dessutom industriproduktionen förlorar sin centralitet och tertiära tjänstesektorn expanderar. Hur kombineras den kombinerade arbetaren när den samhälliga produktivkraften i produktionen verkligen blir samhällelig, omfattar hela samhället och går utanför fabrikens väggar?

I det Kommunistiska manifestet beskriver Marx och Engels hur arbetarklassen i storindustrin blir en masskraft, hur den organisationsform som ges dem i fabriken också möjliggör en massorganisering för klasskampen. De massarbetsplatserna är nu splittrade och omorganiserade med fabrikens utspridande. Kan vi ens tala om klassen som en massa längre, efter massfabrikernas nedläggningar? Har klassen splittrats upp i individuella arbetare snarare än massarbetaren, klasskampens subjekt i fabriken?

Samtidigt som arbetarna inte blir massa längre i fabrikerna så har aldrig tidigare i historien en så stor mängd arbetare förts samman på samma plats som nu: till metropolen. Metropolerna är historiskt ett relativt nytt fenomen. I början på 1900-talet fanns bara fyra metropoler med en befolkning på över en miljon invånare. 2006 fanns 372 metropoler med över en miljon invånare, plus 45 som har mer än fem miljoner. Halva jordens befolkning bor nu i storstäder. Utvecklingen är irreversibel och kommit att definiera hela det tillstånd som kallas postmodernt.

Metropolen som fabrik

Negri menar att vi måste betrakta staden som plats för produktionen. Metropolen är för multituden, vad fabriken var för arbetaren. I fabrikerna blev arbetarna massa, det centrala fordistiska subjektet var massarbetaren. Men industriproduktionen inte längre hegemonisk eller central på samma sätt. I den postfordistiska socialiserade produktionen sprids samverkan över hela samhället, istället för att se arbetarna som isolerade och bedömas utifrån enskilda arbetsuppgifter måste arbetarna i metropolen ses som en samhälleliga arbetare, samverkad och kombinerad. Om den fordistiska klassammansättningen var homogen – en dekvalificerad arbetarmassa med liknande arbetsuppgifter i massprodukten – så är den metropolitanska klassammansättningen heterogen. Men ändå med gemensamma egenskaper.

Från det individuella arbetet i manufakturen över det samverkade i fabriken är det metropolitanska arbetet individualiserbart men samverkat. Negris kontroversiella teori är att se samverkan i metropolen som något som inte längre är givet från kapitalet som i fabriken. I staden går inte samverkan att skilja från stadslivet. Staden är ett levande element, inte totalt planerad från ovan av det kollektiva kapitalet och staten. I staden uppstår det nya allmänningar och gemensamma strukturer, språk, livs-former, kulturyttringar, kunskap, gemenskaper, samarbeten. Produktionen måste använda sig av dessa allmänningar. Hela staden måste bedömas som en samhällelig produktivkraft.

Generalisering av den kapitalistiska produktionen i staden, skiftet bort från industriarbetets hegemoni, är inte kvantitativt utan kvalitativt. Produktionen i metropolen är en biopolitisk produktion – livet själv sätts i produktion när produktionen blir samhällelig, nätverkad och kognitiv. Det är i metropolerna som arbetskraftens förändrade karaktäristik visat sig först: arbetet som nät av aktiviteter, de kognitiva processernas värdeskapande, den rika cirkulationen av information – som alla blir essentiella förutsättningar för produktion, menar Negri.

Problemen är många med denna teori. Risken med att se all kreativ och produktiv verksamhet som arbete är att arbetet tenderar att försvinna ut ur vårt fokus. Lönearbetet är fortfarande centralt för att förstå hur värdeförmeringen sker i samhället. Ett av problemen i italiensk teoribildning är att begreppet ”valorizzazione”, används både för att beteckna värdeförmering – dvs den del av produktionsprocessen där en värdeökning sker – och värdeskapande. Värde är inte en inneboende egenskap hos varan hos Marx, utan en relation mellan den i varor nedlagda arbetsmängden (samhälleligt nödvändiga arbetstiden). Däremot är arbetet hos Marx inte den enda ”källan” till värdet, värde ”skapas” även exempelvis i naturen. De ”virtuella” urbana allmänningarna – som samverkan, språk, kultur, information – kan precis som naturens allmänningar (resurser, råvaror) fungera som arbetsmaterial som genom arbetes tillägnande förvandlas till produkter. Marx beskrivning av produktionsprocessens dubbelkaraktär är intressant att lyfta fram: hur den (samhälleliga) arbetsprocessen inbegriper hur (löne)arbetet tillägnar sig naturresurser (allmänningar) och bearbetar dessa till produkter medan hur värdeförmeringsprocessen handlar om hur kapitalet tillägnar sig arbetet. Stadens allmänningar är en ”open access” för produktion, som Hardt uttrycker det. Men det gemensamma som vi producerar kan inte helt bli varor, det sker ett överskott som kapitalet inte lyckas inhägna.

Trots dessa invändningar så innebär Negris (och Hardts) teorier om metropolen mycket intressanta perspektiv på a) den samhälleliga samverkan inte enbart som given inom kapitalet och produktionsprocessen utan utvecklas i hela samhället, b) utvecklandet de urbana allmänningarna och inhägnandet av dem genom privatiseringar, avgifter och gentrifiering, och c) metropolen som plats för motstånd.

Metropolen som exploatering

Precis som staden är en plats för produktion är den också en plats för exploatering. Exploateringen sker givetvis fortsatt igenom lönearbetet. Men Negri påpekar även den ”exploatering” (även om det kanske inte är korrekt begrepp att använda – appropriering är nog mer passande) som sker genom kapitalets tillägnande av de urbana allmänningarna. Exploatering av allmänningarna sker igenom privatisering och kommodifiering – inte bara av naturresurser, utan även av det gemensamma. Tillägnandet av det som kallats externaliteter, ”urban properties”, ex kulturproduktionen i staden. Gentrifieringen är exempelvis en form av expropriering av det gemensamma, menar Negri. Kamp mot gentrifiering blir kamp mot exploatering av det gemensamma. När det gemensamma exploateras, blir privat och kommodifieras, sker ett ras i produktivitet inom dessa allmänningar. Införlivade i kapitalet kvävs den fria kreativiteten som gett upphov till dem.

I fabriken skedde exploateringen genom urvinnandet av merarbete och den centrala kampen stod kring lönen. Med keynsianismen knöts kampen för löneökningar till produktivitetsökningarna i fabriken. Därigenom kunde en offensiv arbetarrörelse också använda lönekampen för att överskrida den keynsianska dealen, driva upp lönerna snabbare än produktiviteten för att försätta fabriksproduktionen i kris. En generaliserad lönekamp gav arbetarrörelsen en möjlighet att överskrida fabrikens uppdelningar och hitta ett gemensamt ekonomiskt krav som blev direkt politiskt. Men med den utspridda fabriken och den metropolitanska produktionen har inte lönekampen också förlorat sin centralitet som politiskt sammansättande krav för det multitudska proletariatet.

Fabrikens jakt på profit har i metropolen förskjutits till en jakt på avgifter, ränta och hyra (Negri använder begreppet ”rendita”). Avgifterna på stadstjänsterna, på välfärd, på gemensamma institutioner skjuter i höjden. Avgifterna har blivit ett sätt att profitera på allmänningar: avgifter ska ge ”fri” tillgång till allmänningar på Internet, i kollektivtrafik, universitet. Om en ökande reallön inom den keynsianska lönepolitiken inom fordismen gav en relativt köpstark arbetarklass och skapade en efterfrågan. Men i den postfordistiska metropolen hålls köpkraften och efterfrågan snarare uppe genom frikostiga lån och kredit än genom reallöneökningar. Kampen kring ”rendita”, kring avgifterna och hyran, har därför fått en liknande politiskt sammansättande roll som krav för storstadsproletariatet som lönen hade för fabriksarbetarklassen. Vad spelar löneökningarna för roll om de direkt äts upp av allt högre reproduktionskostnader för arbetarklassen genom ett ökat avgiftstryck på den gemensamma välfärden, stegrande hyror, stigande låneräntor och skuldsättningar för studier, bostad och konsumtion. Kampen om allmänningar – både som krav, som motstånd mot inhägnande och gentrifiering, och som faktiska reapproprieringar – blir central.

Samverkan i fabriken skedde under kapitalets kommando, som ett genomförande av kapitalets plan. Med utspridda fabriken absorberas även de strukturer som legat utanför fabriken tjänstesektorn, användning av offentlig sektor och sociala skyddsnät, transportsystem, kommunikationsmedel in i produktionskommandot. De biopolitiska produktionen i metropolen innebär en övergång från de disciplinära maktteknikerna i fabriken till en kontroll i territoriet. Staden är platsen där nya kontrollsystem påförs, nya inhägnader, uteslutningar och hierarkier skapas.

”’Nolltolerans’ har blivit slagordet, eller snarare dispositivet för prevention som investeras i hela samhällsskikt och sätts in mot uppstudsiga och exkluderade individer. Hudfärg och ras, religiös klädsel, vanor eller klasskillnader är, var för sig, antagna som de definierande elementen inom metropolis repressiva zonindelningen. Metropolis är byggt på dessa dispositiv. […] de rumsliga dimensionerna, byggnadernas och de offentliga rummens bredd och höjd är fullständigt underordnade kontrollens logik.” (Negri: Dalla fabbrica alla metropoli, Posse 2006)

Metropolis och motstånd

När produktionen och den biopolitiska kontrollen över den samt försöken att tillägna sig allmänningarna (igenom gentrifiering och privatiseringar) pågår i hela metropolen så multipliceras och mångfaldigas även motståndsytorna i staden. Fragmentariseringen och pluraliseringen av arbetskraften har spritt antagonism till hela samhället, mot alla sociala discipliner. Metropolen är den plats där motsättningen och antagonismen i den kapitalistiska produktionen når sin högsta intensitet. Antagonismen tar sig uttryck i metropolen mot metropolen.

Antagonismen i metropolen som produktiv utspridd fabrik är däremot uppsplittrad, inte given som en masskraft. Det finns en temporal diskontinuitet (flexibilitet) och en rumslig utspridning (mobilitet) som måste övervinnas. På den primära nivån finns en likhet hos den samhälleliga arbetaren eller multituden rent ontologiskt, det samhörande och gemensamma som definierar de skilda singulariteterna. Men på en sekundär nivå, som fenomenologiska former är den politiska sammansättningen något som måste skapas, som ett övervinnande av diskontinuiteten (i tiden) och utspridningen (i rummet). Det är en rörelse från motstånd till ett politiskt-konstituerande projekt. Det behövs fortfarande hittas ett kommunikativt ”interface” mellan dessa. Detta gemensamma kan bara konstrueras i kamp.

Samhälleliga arbetaren eller multituden är territorialiserad i metropolen, motståndet utgår ofta från stadsdelen och tar ett utryck som en strävan efter ett självstyre och autonomi i territoriet. Ett steg är uppbyggandet av ”politiska-sociala center” i territoriet.

”Denna [dagens] utveckling och antagonismer föregreps under sjuttiotalet i Tyskland, Förenta staterna och Italien. Det stora skiftet av frontlinjen från fabriken till metropolis, från klass till multitud, erfors teoretiskt och praktiskt av många avantgarden. ”Reclaim the city” var ett ihärdigt, betydelsefullt och överväldigande slagord i Italien. Liknande ord gick genom de tyska Bürger-initiativen [lokala medborgar- och stadsdelsorganisationer organiserade underifrån] och ockupanters erfarenheter i de flesta europeiska metropoler. Fabriksarbetarna kände igen sig i denna utveckling, medan fackföreningarnas och arbetarrörelsens partiers dagordningar ignorerade det. Vägran att betala trafikavgifter, de massiva ockupationerna av hus, övertagandet av distrikt för organiseringen av fritid och för säkerhet för arbetare mot polis och kronofogdar var projekt som genomfördes med stor omsorg. Dessa zoner kallades sedan ’röda fästen’ men var i själva verket stadsutrymmen för offentlig opinion, snarare än platser som sådana. Ibland var de som bestämda icke-platser – de var massdemonstrationer i rörelse som gick igenom och ockuperade torg och territorier. Således började metropolen ombyggas genom en märklig allians: fabriksarbetare och metropolens proletärer. Här började vi upptäcka hur mäktig denna allians kunde vara. ” (Negri: Multituden och metropolis, Posse 2002)

I tidningen Posse diskuterar Negri exemplet från hur den 24 timmars generalstrejk som lanserades i Sevilla 2002 blev en generaliserad strejk i metropolen: där de strejkande arbetarna gick ut från sina arbetsplatser och tillsammans med sociala rörelser i varje distrikt i territoriet blockerade alla gator och gick ut och kommunicerade strejken i hela staden.

”Detta varade en hel dag, vid sidan av en generell mobilisering på metropolens territorium, koncentrerad till eftermiddagen i massdemonstrationer. Detta är ett bra exempel på hanteringen av en generalstrejk: en metropolens strejk där olika sektorer av sociala arbetare möttes, genom dygnets 24 timmar. Likväl, denna utsökta politiska rörelse verkar otillräcklig för att karaktärisera en ”generaliserad strejk”. Vi måste gå djupare och specifikt analysera varje passage och/eller rörelse i nysammansättningen, varje moment i kampen som kan flöda in i konstruktionen av en social strejk. Varför säger vi detta? För att vi betraktar metropolens strejk som den specifika formen för multitudens nysammansättning i metropolis. Metropolens strejk är inte en socialisering av arbetarklass-strejken: den är en ny form av motmakt. Vi vet ännu inte hur den opererar i tid och rum. Vad vi vet är att en funktionalistisk sociologi, en av dem som sätter ihop diverse sektorer av social nysammansättning av arbete under kapitalistisk kontroll, inte kommer att forma en metropolens strejk. Mötet, sammandrabbningen och sammanflätningen och rörelsen framåt av olika delar av metropolens multitud kan inte ses som annat än skapandet (genom kamp) av rörelser av makt. Hur blir denna rörelse kapabel att sprida makt? För oss anspelar inte svaret till Vinterpalatset. Metropolens revolter ställer inte frågan om att ersätta stadsfullmäktige: de uttrycker nya former av demokrati och planer andra än kontroll. Metropolens revolt är alltid återgrundandet av staden. Därför måste den ”generaliserade strejken” i sig innehålla det ”deliriska” projektet att återuppbygga metropolis. Detta innebär att finna allmänningarna och bygga metropolens band.” (Negri: Multituden och metropolis, Posse 2002)

Med Negris försök att beskriva den samhälleliga samverkan och den biopolitiska produktionen i metropolen som utspridd fabrik övervinns uppdelningen mellan proletariatets kamper inom produktionen och trasproletariatets upplopp i stadsutrymmet utanför produktionen. Upploppen i staden och blockaderna av stadens infrastrukturer och kommunikation har kommit att bli två centrala delar i metropolprotesterna idag. De arbetslösas piqueterosblockader i Buenos Aires 2001, franska banlieus-upploppen 2005, CPE-protesterna 2006, grekiska upprorsvågen och Ungdomshusprotetesterna i Köpenhamn 2007, vågen av universitetsockupationer, förortsbränderna, massprotesterna mot ekonomiska krisen i forna östeuropa och Reykavik 2008 ger oss en fingervisning. I sin essä över 00-talet tar Stefan Jonsson i DN upp exemplet om vad som verkar bli en växande motståndsform inför 10-talet:

”I Paris på decenniets sista utlandsresa köper jag Alain Bertho’s bok ”Le temps des émeutes” (Upploppens tid). Den visar att antalet våldsamma upplopp ökat i världen de senaste åren. Bertho drar slutsatsen att vi trätt in i en ny politisk cykel. Ingen vet vad revolterna kan leda till, men faktum är att folk i allt högre grad protesterar, gärna våldsamt – mot polis, stat, religioner, överhet, invandrare, rasism, priser, inflation, arbetslöshet eller vad som helst. Bertho ger empiriskt belägg för Hardts och Negris föreställning om den mångformiga multituden. Överallt sätts människor i rörelse, därför att isen brustit.”

Men Hardt och Negri går längre. Insurrektion i staden och arbetsvägran-olydnaden i produktionen är inte tillräckligt: det måste till en mer radikal exodus för att konstruera en motmakt. Det måste till ett stärkande av allmänningarna, en appropriering av det gemensamma som går bortom det privata och offentliga. Måste finnas en process av hegemoni, en ”institutionalisering” underifrån som skapar kontinuerliga beteenden och hållbara strukturer (vilket inte är samma sak som fasta strukturer) av det gemensamma, den gemensamma välfärden och allmänningarna. Negri och Hardt betecknar detta som ”The becoming prince of the multitud”.

Missa inte stadskampsveckan.

Från Konfliktportalen.se: Redaktionen skriver ”Helsingborgs Dagblad kritiseras av SD”, loaderrorready skriver Äcklen och nollorna är tillbaka…, Anders_S skriver Stockholm – Roslagens Järnvägar, Hans Norebrink skriver Kinesisk elitkamp, komakino skriver På västfronten intet nytt, jesper skriver Saman läser en dikt för Dagens Konflikt

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Tunnelbanans biopolitik

Händelsen på Hornstulls tunnelbanestation, den så kallade ”Gategate”, där två civilpoliser tvingade webbdebattören Jesper Nilsson att radera de foton han tagit av dem som visade på hur de ”extraknäckte” som spärrvakter har inlett en välbehövlig debatt om polisens maktmissbruk. Men ännu intressantare har diskussionen varit om varför de två poliserna stod och genomförde biljettkontroller i tunnelbanan. SL förnekade all kännedom om dem och hävdade att de inte anlitat dem. Även Tunnelbanepolisen förnekade kännedom om biljettkontrollerande poliser. Det visade sig att poliserna istället kom från Ungdomsroteln.

Det senaste halvåret har Planka.nu och bloggen Copyriot rapporterat om civilpolisernas framfart i tunnelbanan. Hur de inte bara granskat biljetter och skrivit ut egna böter – inte de tilläggsavgifter som SL tilldelar plankare. Utan hur de även kontrollerat medborgarskap på resenärer med utländsk bakgrund för att se om de hade uppehållstillstånd. Och tagit in ungdomar för drogtester. Den gräns som SL skapade genom sin spärrlinje har fått en ytterligare innebörd. Den administrerar inte bara tillgången till tunnelbanan utan har blivit en sluss för utgallring. En checkpoint där människoflödena i staden varit enklast att övervaka och sålla. Det som övervakas är inte bara giltig biljett, utan giltigt medborgarskap, giltiga beteenden.

Trafikmaktsordningen

Tunnelbanan är blodomloppet i staden. Det är det flöde som metropolen måste ha för att fungera, utan vilket arbete, affärer, socialt liv inte skulle fungera. Kollektivtrafiken är alltså av ett samhällsintresse. Och det är därför vi finansierar den gemensamt, till stor del genom skatteintäkter. Utan kollektivtrafiken stannar samhället.

Det märkvärdiga inträffar när denna kollektiva nyttighet och offentliga tjänst börjar skötas efter marknadsprinciper. Att man försöker urvinna vinster ur det offentliga behovet. Då måste denna del av det offentliga rummet, denna redan finansierade tjänst, avgränsas. Gränser och spärrar måste skapas, och enda sättet att få tillgång till denna urbana allmänning är genom avgifter. Där finns vinstmånen att ta ut från de privata intressena, vinster åt kommersiella privata företag. Som mellanläge mellan det offentliga och privat (avgiftsbelagt) område blir tunnelbanan en märklig ickeplats. Tunnelbanans gränser och spärrar skär rakt igenom staden, styckar och delar upp istället för att förbinda och knyta samman.

När journalisten och manusförfattaren Fredrik Edin började skissa på manuset till bioaktuella dystopifilmen Metropia fick han idén efter att ha hört om en kampanj i tunnelbanan. Connex delade ut en broschyr där de förklarade att symbolen med en överkorsad hund inte längre enbart betydde att pälsdjur inte fick tas med på vagnen, utan att den nu givits en bredare innebörd och handlade även om andra störande, illaluktande eller allergiframkallande element som var ickeönskvärda i tunnelbanan. Den överkorsade hunden betydde nu damen som luktar parfym, illaluktande alkisen, tanten i päls, tonårskillen som doftar svett. Fredrik Edin försökte föreställa sig hur ett samhälle som Connex styrde skulle se ut. Mardrömsvisionen blev Metropia.

Planka.nu lanserade nyligen begreppet ”trafikmaktsordningen”. Planka.nu har de senaste åren genomgått en intressant omvandling. Från att bara vara en böteskassa för plankare har de vandrat via att bli en påtryckargrupp för avgiftsfri kollektivtrafik till att idag vara närmast en intresseorganisation för kollektivtrafikanter. Deras rapporter om trafikmaktsordningen har lyckats betrakta kollektivtrafiken ur nya och intressanta vinklar utifrån sin roll i samhällsordningen. Trafikmaktsordningen diskuterar skiktningen i satsningen och värderingen av olika transportformer. Och jämför denna skiktning med den sociala skiktningen i samhället.

”Det är dock inte bara så att det görs skillnad mellan trafikslag, det råder även en stor skillnad i tillgänglighet till dessa olika trafikslag mellan människor. Bilarna tilldelas mest resurser och plats och de körs till en oproportionerligt stor del av ensamma, vita, högavlönade, medelålders män. Det kan verka fånigt att försöka skapa en idealtyp av bilisten, men det fyller en pedagogisk funktion genom att återspegla vilka som premieras i vårt samhälle, inte bara inom trafiken. Unga får inte köra bil, fattiga har varken råd att köra bil eller betala för kollektivtrafiken, äldre kan ha problem att gå eller cykla längre sträckor och i ett vidare perspektiv: människor från vissa länder har rätt att röra sig fritt över hela världen medan andra inte har det.” (Trafikmaktsordningen del tre: Spärrar och gränser)

Det är alltså vissa samhällskategorier människor man finner just i tunnelbanan.

Gränskontroll

I flera artiklar på denna blogg har det beskrivits att gränser inte är något som går runt länder utan igenom dem. Gränser skapar alltid två kategorier människor, de med rättigheter (knutna till medborgarskapet) och de utan. Målet med tex den svenska flyktingpolitiken är inte att utvisa människor, utan att göra dem utvisningsbara. De papperslösa i Europa innebär en enorm arbetsreserv utanför arbetsrätten och lönenormerna. Just kontrollen av folks rörelse blir intressant i flera perspektiv. Det är därför ingen slump att just tunnelbanan görs till en kontrollstation. Under 90-talets sista år blev det stora rubriker över de koordinerade ”biljettkontrollerna” mellan SLs kontrollanter, polisen, migrationsverket och socialtjänsten i bland annat Rinkeby.

”Hur sammankopplade våra olika mekanismer för kontroll av rörelse är blir extra tydligt när vi ser hur samma system som används för att kontrollera att endast de som har råd med avgifter (i exempelvis kollektivtrafiken) rör sig inom staden, även används för att kontrollera att bara de som är medborgare i ett land rör sig inom dess gränser. Fort Europa byggs inte bara genom murar runt EU, utan även genom att SLs: kontrollanter används för att jaga papperslösa. Huruvida SJ:s drag att kräva legitimation för tågresor även kommer användas för att kringskära papperslösas möjlighet till förflyttning inom Sverige återstår att se”. (Planka.nu: Trafikmaktsordningen del tre: Spärrar och gränser)

Civilpoliserna som genomför kontrollerna på Södermalm i tunnelbanan har därigenom inte enbart riktats mot plankare, utan även fungerat som en inre kontroll mot papperslösa.

”Ett tänkbart motiv – som en polis berättade om – är att inpasseringskontrollen är en förevändning för att kolla upp andra saker, som “illegal vistelse” i landet. Eftersom polisen inte kan gripa och kolla upp människor baserat enbart på utseende, och eftersom många papperslösa har dålig ekonomi så kan spärrarna fungera som ett slags inre tullstationer. Detta är ett tydligt exempel på hur kontroll och övervakning smittar av sig. Det som först var en taktik för att kontrollera biljetter och upprätthålla avgiftstrycket (vilket är nog så illa) är nu någon sorts del av en hårdnande flyktingpolitik. Planka.nu fortsätter att ge 1500 kronor i månaden till Ingen Människa Är Illegal för att motverka spärrarnas funktion som landsgränser.” (Planka.nu: Poliskontrollanter: intäktssäkring, flyktingjakt eller extraknäck?)

Tunnelbanans biopolitik

Engelska tidningen Occupied London använder Foucaults begrepp ”biopolitik”, dvs en maktutövning som utövas över själva livet och kropparna, som exempel för att beskriva kontrollmekanismerna i Londons och Atens tunnelbana.

Tunnelbanans biopolitik är en ”disciplinär mekanism, en utbildningsform för de urbana sättet att finnas till och leva”. Med terroristhoten mot kollektivtrafiknätet i London och New York som förevändning har tunnelbanan blivit en föregångsplats i att utveckla nya kontroll och övervakningsmekanismer över storstadsflödena. Systemen med övervakningskameror och slumpvisa väskkontroller i tunnelbanan är ”Hints of upcoming, soon-to-be imposed conditions on the ground are often offered to us from (quite literally) the underground”. Tunnelbanenätet är den ickeplats där de metoderna provas ut, menar Occupied London.

Tunnelbanan befinner sig mitt i övergången från disciplinära till biopolitiska former

”med ett behov av en strikt kontroll av kropparnas positioner ersätts av ett kontrollbehov av befolkningsflöden, och där visa flöden måste ges fri passage. Det handlar alltså om en massans mobilitet – det är i själva folkmassan som kravet på en ordning måste påföras. Av detta skäl måste stelnade positioner undvikas. En smidig förflyttning blir folkmassans plikt, en plikt som fullföljs som en tydligt utmejslad rörelse i ett permanent rent utrymme byggt runt en rädsla för blockeringar och de alltid hotande förutsättningarna under marken.”

Tunnelbanan som offentlig plats är därför märkvärdig. Det är ingen plats du kan stanna upp på, umgås, hänga. Som offentligt rum är det endast till för att smidigt förflytta människomassor utan hinder. Och det kräver en ständig kontroll.

”Atens tunnelbana som rumsligt villkor utbassonerar renhetens auktoritet. Den lyfter fram begäret efter ordning. Och den har kraftfulla verktyg för att se till att detta upprätthålls: i allt från deras noggrant valda glassiga inredningsmaterial till deras frenetiska konstanta städande, från vaktpatrullerna till de slutna övervakningssystemen, ger tunnelbanan uttryck att verka utifrån en total ordning, socialt samförstånd och lydnad. Användandet av terroristhotet från de administrativa myndigheterna erbjuder en förevändning för en operation baserad på en rädslans kultur”.

Metrons polis i metropolis

Kontrollsystemen för att upprätthålla trafikmaktsordningen är kostsamma. Spärrarna måste hela tiden förbättras, det senaste systemet med 180 cm höga grindar kommer att kosta 270 miljoner att bara inrätta. Biljettkontrollerna i tunnelbanan har nu överförts på privata vaktbolaget Securitas. Fler väktare, fler övervakningssystem, högre spärrar. Det pågår en ”militarisering” av tunnelbanan, allt för att kunna upprätthålla avgiftssystemet.

Att civilpoliser sedan ett halvår har börjat genomföra kontroller i tunnelbanan passar in i den bilden. Här kan man inte motivera det med ”kriget mot terrorism”, men däremot fungerar ”kriget mot droger” som en lika ”god fiende” som ger långtgående rättigheter åt polisen att agera utan att ifrågasättas.

Narkotikarotelns rejvkommision som var verksam på 90-talet fungerade som en plantskola för civila polisinsatser – som nu spillt över på andra områden. De två civilpoliserna som agerade kontrollanter, jagade drogpåverkad ungdom i tunnelbanan och ingrep mot Jesper Nilsson tillhörde Ungdomsroteln och lyder under David Beukelmann, som tidigare höll i Revjkommissionen.

Bakgrunden var den förändring i narkotikalagen som skedde i Sverige 1988 och som sedan förändrades 1993, som kriminaliserade användningen av droger – vilket är något unikt. I andra länder inriktas polisarbetet på att stoppa försäljningen, insmugglandet och langningen, men i Sverige påbörjades istället en hetsjakt på dem i sista ledet: brukarna. För att komma åt brukarna fick polisen långtgående befogenheter i att plocka in folk utifrån drogmisstanke, genomföra kontroller av kroppsvätskor. Detta lade grunden för Revjkommissionens trakasserier av klubbesökare och krig mot en hel musikkultur. (Magnus Lintons klassiska artikel från Arbetaren rekomenderas).

Beukelman deltar i utformandet av polisutbildningen för hur man ska kunna identifiera drogpåverkade människor utifrån kroppsliga kännetecken, kroppshållning, beteenden och rörelsemönster. Bloggaren Andrea Doria beskriver:

”Vad han säger i klartext är att polisens spanare, som de två som skämde ut sig för hela Sverige i fredags, ska gå på inte bara människor som ser påverkade ut, utan även ge akt på ”attribut” och om en person tillhör fel ”social subgrupp”. Får man napp, vilket naturligtvis händer då och då, bär det vidare hem till den gripne för husrannsakan. Kanske hittar man ännu några gram hasch till? Rejvkommissionens verksamhet på 90-talet byggde i väldigt hög utsträckning på denna typ av profilering, att gå på människor som på grund av kläder och annat kunde antas tillhöra en ”subgrupp” där vissa typer av droger är vanligt. Ravekulturen är i det närmaste död i dag, men de senaste årens insatser mot exempelvis Uppsala reggaefestival följer samma mönster. Det handlar självfallet inte om att polisen bara skulle ta ”oskyldiga”, men även om man ansåg att det fanns något sätt att försvara kriminaliseringen av eget bruk av droger så är det lätt att inse att insatser mot i övrigt laglydiga brukare är det absolut minst effektiva sättet att minska drogernas skadliga inverkan på samhället.”

Polisens godtyckliga agerande grundar sig i de godtyckliga lagar som kriminaliserar bruket, menar Rasmus Fleischer på bloggen Copyriot.

”Maktmissbruk av detta slag förutsätter godtyckliga lagar. Sverige är unikt om att inte bara ha kriminaliserat hantering av narkotikaklassade substanser, utan även att ha dessa substanser i kroppsvätskor såsom blod eller urin. Brottet är alltså inte längre en handling, utan en kroppskonstitution. […] För att polisens ska upphöra med sådant maktmissbruk, måste lagen ändras. Sveriges lag om illegala kroppsvätskor, som saknar motsvarighet i civiliserade länder, måste avskaffas. Med andra ord bör bruk av narkotika legaliseras – något som strikt talat har föga att göra med frågan om narkotikalagstiftning och -klassning i övrigt.” (copyriot: Hur vi stoppar Beukelmann Boys i Hornstulls tunnelbana)

Men godtyckligheten har inte bara med lagen att göra. Det kan man se i hur de fd rejvkommissions-poliserna och ungdomsrotelns spanare används vid så kallade ”särskilda händelser”, i den polistaktiska organisationsform som kallas Särskild Polistaktik (SPT) och används mot politiska manifestationer. Där utgör just dessa civilpoliser grunden i så kallade Romeo-enheter, de civila polisstyrkor som ska gå i direktkontrontation med aktivister på gatan och sköta gripandena. Romeoenheterna agerar i en gråzon och fungerar i praktiken som ett polishuligangäng. Särskild polistaktik utvecklades efter Göteborgskravallerna och har varit en av de mest omfattande polisutbildningarna i efterkrigstid, där hela riksorganisationen genomgått en långgående träning, fått fordonsparken och vapenförrådet utbytt och kompletterat för att kunna agera mot stora folkmassor. Om tanken med civila ingripanden var att höja frekvensen fällda – utan att insatserna skulle eskalera till ökade våldsamheter – har taktiken i grunden misslyckats. Romeopoliserna är samma vid varje kommendering och de sätts in för att bedriva persontrakasserier och punktmarkeringar av kända aktivister. Därigenom har utvecklats ett oförsonligt personligt hat mellan dem och de militanta gatuaktivisterna, pga den personkännedomen. De senaste fem årens våldsamheter vid demonstrationer har nästan alltid med inblandingen av Romeoenheter att göra. Vid större manifestationer, som demonstrationen efter European Social Forum i september 2008, var därför demonstrationsarrangörernas viktigaste krav att Romeopoliserna inte fick komma i närheten av demonstrationen för att inte provocera igång incidenter. SPT-kommenderingarna har därigenom kommit att fungera eskalerande, snarare än deeskalerande vid stora polisinsatser.

Det går en rak linje från Rejvkommissionen via Romeo till civilpolis i tunnelbanan. Det handlar inte om en speciell kultur inom poliskåren, utan om att civilenheter getts långtgående friheter att agera autonomt efter eget godtycke, att agera i en gråzon och bända på lagen när det behövts. Än så länge har ingen oberoende granskning eller grävande journalistik genomförts på dessa polisenheter. Kanske har den ändå rätt banala Hornstullsincidenten nu riktat strålkastarljuset på Beukelmanns poliser. Det är upp till oss att fortsätta den granskningen.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Ystads Järnvägar, salkavalka skriver DAGENS DIKTER, andread0ria skriver ”Chefen gjorde allt för att lägga locket på”, vsfstockholm skriver Vad lönar sig för kvinnor? Utbildning eller könsbyte?, loaderrorready skriver Malmö idag: Nyfiken på Socialistiska Partiet?, Kaj Raving skriver Vänsterpartistisk närvaro ger moderat desperation

COP15 – Ett nytt Seattle?

Få toppmöten har varit så hypade innan som Cop15 i Köpenhamn. Speciellt här i Norden. Danska staten och näringslivet lanserade slogan Hopenhagen – under danska värdskapet skulle de globala ekologiska problemen nå sin lösning. Och Sverige som ordförandeland i EU investerade mycket prestige med att EU skulle lyckas få såväl USA som Kina att gå med på ett nytt bindande avtal som kunde ersätta Kyotoavtalet.

Hypen hos klimatrörelsen av Cop15s möjligheter låg inte långt efter. Om man nu ännu kan prata om rörelse. Den dominerande opinionsrörelsen utanför Hopenhagenjippona var den internationella tcktcktck-kampanjen, en kampanj planerad av marknadsföringsbyråer tillsammans med näringslivet och NGOer – här i Sverige bland annat Klimataktionen.

Hela alternativforumet, KlimaForum, genomsyrades av samma anda – den kändes närmare som en lobbyistmässa än ett folkrörelseforum. Även Georg Monbiot gav en mörk bild från Klimaforum:

”Så hur kan vi bryta detta system? Hur kan vi lyfta fram lycka och välbefinnande snarare än tillväxt? Jag kom tillbaka deprimerad från klimatförhandlingarna i Köpenhamn av flera skäl, men framför allt pågrund av att när jag lyssnade på diskussionerna på medborgarforumet slog det mig att vi inte längre har några rörelser: vi har tusentals folk som alla påstridigt försöker få sin egna vision genomdriven. Vi kan samlas tillfälligt för demonstrationer och marscher, men så fort vi börjar diskutera alternativ bryts hela solidariteten sönder av en ägandefixerad individualism. Konsumtionsideologin (consumerism) har förändrat oss alla. Vår utmaning nu är att bekämpa ett system som vi har internaliserat”.

Rörelse av rörelser?

Även den radikala flygeln av klimatrörelsen fäste stor förhoppning på Cop15 och drog tydliga paralleller till Seattle tio år tidigare. Naomi Klein som höll inledningstalet på Klimaforum hävdade att Cop15 skulle bli klimaträttviserörelsens ”coming out party” precis som Seattle varit för den ”globala rättviserörelsen” och bära den antikapitalistiska facklan vidare från den rörelsen.

Kunde klimaträttviserörelsen precis som globaliseringsrörelsen bli en rörelse av rörelser, en allians av sociala rörelser i syd, NGOs, fackföreningar och utomparlamentariska antikapitalistiska vänstergrupper i nord? Rikard Warlenius från Klimataktionen menade i boken ”Vägen till Köpenhamn” att klimatfrågan inte kunde betraktas som en enfrågerörelse, utan att långgående konsekvenser för all kamp för social rättvisa:

”Numera löper så många och så viktiga trådar samman i klimatprocessen att fler än miljöintresserade borde ha anledning att noggrant följa förhandlingarna och interagera i dem. Här utkämpas bataljer om överföring av resurser och teknologi från Nord till Syd, om globala handels- och patentregler, om biologisk mångfald och ursprungsbefolkningens rättigheter. På sikt har klimatprocessens utfall betydelse för det globala ekonomiska systemets utformning, för kvinnors och arbetares rättigheter och möjligheter, för framtida migrationsströmmar – ytterst för krig och fred.”

Liknande förutsättningar som fanns vid WTO-mötet i Seattle fanns i Köpenhamn hävdade Climate Justice Action. Det fanns ett brett spektrum utanför som protesterade och knöt kontakt med syddelegaterna på insidan som gemensamt kunde förlama mötet. Climate Justice Action och Climate Justice Network ägnade mycket energi åt att knyta samman nord- och sydrörelser – både på gatan, som Via Campesina, och syddelegater inne på toppmötet.

En olydnadsmarsch som skulle pressa sig igenom polisavspärrningarna från båda sidor på onsdagen var därigenom taktiskt oerhört lägligt. Venzuelas Chavez hänvisade i sitt tal till att förhoppningarna stod till de rörelser som protesterade utanför mässområdet Bella Center. Samtidigt som 6 000 olydnadsaktivister försökte med fredligt ickevåld pressa sig in, samtidigt som de pepparsprejades och misshandlades av kravallpoliser så gav sig polisen på de delegater och NGO-lobbyister på insidan som försökte tåga ut från toppmötet. Bilderna på misshandlade demonstranter och delegater användes som illustration på kvällens danska tv-nyheter där toppnyheten var att klimatförhandlingarna totalt havererat och det stod klart att det inte skulle bli något Köpenhamnavtal. Det skildrades som att västvärlden misslyckades att få med USA, Kina och syd på ett bindande avtal om koldioxidutsläppen. Där väst ville att de bindande nivåerna skulle baseras på nationernas utsläpp idag och regleras genom marknadsbaserade lösningar, som handel med utsläppsrätter, förespråkade syd istället att nivåerna skulle räknas per capita och de historiska utsläppen skulle räknas in.

Men frågan är om en nord-sydpolaritet inte ger en alldeles för förenklad bild och missar hur den globala suveräniteten håller på att skifta form. Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika börjar få en allt större betydelse på världsmarknaden. G8-länderna börjar tappa i inflytande, medan G20-länderna kommit att börja spela en viktigare roll och även de fattigare G77-länderna har med den försvagade nyliberalismen kunnat ta mer plats. Den globala suveräniteten är inte längre ett imperium under amerikansk hegemoni, utan rymmer flera nya geopolitiska maktallianser. Oljeländer som Kina, Sudan och Venzuela har egna intressen i att gynna de fosila bränslena. Många ledarartiklar i högermedia kritiserade FN för att vara en ineffektiv form för global suveränitet och beslutsfattande, och förespråkade istället ett nät av separata bilaterala överenskommelser mellan länder om utsläppskvoter och utsläppshandel.

Det finns därigenom en fara att ställa upp klimatfrågan som en nord-sydkonflikt, eller likt en stor del av institutionaliserade vänstern lägga sig platt för Chavez fosilsocialism, de oljefinansierade sociala experimenten i Latinamerika. I en artikel på italienska sociala centrens portal Global Project skriver Luca Casarini om spelet hur Kina lyckade efter en veckas intensiv lobbying göra sig till G77-utvecklingsländernas språkrör. Kina är idag en nykolonial makt genom sina ekonomiska investeringar och uppköpta fodringar i utbyte mot en geopolitisk kontroll över den inre marknaden och därmed dessa länders nationella suveränitet. Han menar, likt många andra kommentatorer, att COP15 var sammanbrottet på den FN-beslutsmodell kring klimatfrågor som startade med miljömötet i Rio de Janerio 1992. Istället sker allt genom bilaterala förhandlingar mellan fem starka aktörer: USA, Brasilien, Indien, Kina och Sydafrika. Obama som försökte (likt EU) att använda FN-mötet få igenom handeln om utsläppsrätter på koldioxid, som ett sätt att skaffa en motor åt den en expanderande ”grön” kapitalism, genomled ett av USAs största nederlag i FN igenom dess historia. Kina som etablerat sig globalt som det största manufakturlandet lyckades skydda sin intressen, sin ”maostiska turbokapitalism”.

Tyska nätverket Interventionistisches Linke, som också deltog i Push for Climate ser i sin utvärdering positivt på den förändrade styrkeposition som skedde inne på toppmötet:

”På FN:s femtonde klimatkonferens i Köpenhamn den 4 – 18 december 2009 (i själva verket även utsträckas till 19 dec) med 193 länder och ackrediterad NGOs (ickestatliga organisationer) attackerades ”nord” med en hård kritik från det ”globala syd” redan från första stund. De gav röst åt kritiken och ställde konkreta krav: Det finns nödvändiga globala förändringar inom energiproduktionen, livsmedelsproduktion och rörligheten som måste göras. Dessutom krävdes ersättning (skadestånd) för de hundratals år av utsugning (kolonialism och imperialism). Denna självsäkra attityd tvingade de industrialiserade länderna att till slutet av konferensen närvara med sina regeringschefer. Denna lektion gavs med hög och tydlig röst från det globala Syd.”

Trots att COP15 var en flopp, ser däremot IL inte det som ett nederlag för den ”gröna kapitalismen”. IL ser självkritiskt att syds budskap dränktes av bilderna från polisvåldet mot demonstranterna utanför Bella Center, istället för att bygga den tänkta bron till globala syd inne på mötet.

”I efterhand måste vi konstatera att delar av den radikala vänstern bara åkte till Köpenhamn för dess ”eventkaraktär” – och därmed tyvärr bidragit till den organisatoriska och politiska svagheten. (Och även: Deras antikapitalistiska ståndpunkter lyckades inte komma fram genom krossade fönsterrutor på börshuset).”

Klimaträttvisa vs Green New Deal

Blockeringarna i och sammanbrottet av klimatförhandlingarna lämnar nu utgången öppen för hur klimatfrågan kommer att föras vidare. Tadzio Müller, en av talespersonerna från Climate Justice Action och med bakgrund i Globalisering underifrån, varnade i artiklar, föredrag och uttalanden för vad konsekvenserna för en ”green new deal” skulle innebära.

Kapitalet skakas samtidigt av flera kriser, samtidigt som den ekonomiska krisen står den inför en energi- och klimatkris. Müller menar att ”Profitnivåerna (med möjligt undantag från de statligt utköpta bankerna) är i fritt fall. Och det finns just nu ingenting – ingen sektor (som bilar), ingen teknologi (som IT), ingen process (som ”globaliseringen”) – som ser lovande ut att kunna driva upp dem igenom inom en snar framtid”. Men energi- och klimatkrisen kan bli en lösning för den ekonomiska krisen: att kapitalet internaliserar de motsättningarna till en ny ekonomisk tillväxtmotor. En grön kapitalism och grön new deal kan vara det som får fart på kapitalackumulationen igen, öppnar upp nya marknader och vända den kraftigt fallande profitkvoten.

Problemet är att varken ett ”bra” avtal med bindande utsläppskvoter och globala regleringar, ett ”sämre” baserat på handel med utsläppsrätter och en grön new deal eller inget avtal alls är hållbara lösningar för klimatet.

Vi står fortfarande inför det olösliga problemet med en oändlig tillväxt på en ändlig planet. Den kapitalistiska produktionens expansion – även en ”grön” sådan – går inte att kombinera med ett stabilt ekosocialt system. Inte ens en green new deal löser inte denna motsättning och antagonism. Den enda som faktiskt minskat utsläppen är finanskrisen, en negativ tillväxt.

Blockeringarna i klimatprocessen lämnar därigenom öppningar för en global klimaträttviserörelse att ta form. Kanske tog den sina första stapplande steg i Köpenhamn – men den har fortfarande lång väg att gå. Fackföreningsrörelsen lös med sin frånvaro. Fokus låg fortfarande på klimatfrågan som en miljöfråga. En klimaträttviserörelse måste för att bli en ”rörelse av rörelse” och verkligen ta sig an sin uppgift kunna knyta samman klimat och ekologifrågor med kamper för allmänningar, makten över och fördelningen av jordens resurser, den globala rikedomen.

På bara några år har högern och kapitalets partier lyckats formera sig i klimatfrågan och framställa mer tillväxt (av ”grön” industri), mer frihandel (av utsläppskvoter) som lösning på klimatproblemen – det problem de tidigare vägrat ta i med tång. Sammanbrottet för klimatförhandlingarna i Köpenhamn har kanske tillfälligt lagt in blockeringar för en green new deal. Den öppningen måste tas nu för skapandet av en global klimaträttviserörelse.

Taktikmångfaldens slut?

Men går vägen till att konstruera en klimaträttviserörelse via toppmötesmotståndet? Den stora demonstrationen 12 december med 100 000 personer var den största protestmanifestation någonsin i Danmarks historia och överträffade arrangörernas förväntingar. Men vi vet från de globala protesterna mot Irakkriget 2003 att massdemonstrationer i sig är ingen garant för att bli en politisk kraft.

När vi börjar se närmare på mobiliseringerna börjar liknelsen med Seattle att halta rejält. Vid Seattle tog mobiliseringen de amerikanska myndigheterna med överraskning: kombinationen med massdemonstrationer, massolydnad och rörliga svarta block skapade sådant kaos för myndigheterna att de inte kunde garantera toppmötets säkerhet. Nu har det gått tio år och polisen har lärt sig hantera massprotester mycket effektivare än då. Under Cop15 omhändertog danska polisen 1900 klimataktivister preventivt – vilket är de största massarresteringarna någonsin under någon toppmötesprotest. Convergence centren stormades, ickevåldsredskap som cyklar och sköldar beslagtogs, flera talespersoner för olydnadsaktiviterna greps för uppvigling innan aktionerna. Genom dessa preventiva polisaktioner och trakasserier gjordes allt för att bryta upp all radikal mobilisering och alla aktioner under toppmötet.

Nätverket Never Trust a Cop, som motsvarade Dissent under G8-blockaderna i Heiligendamm, visade på svårigheterna för svartablocket- och direktaktions-aktivister att kunna genomföra aktiviteter i ett sådant tillbakapressat läge. Decentraliserade aktioner har aldrig varit någon lyckad strategi under någon toppmötesprotest – men ändå görs nya försök varje nytt möte. När det sker en europeisk mobilisering är det svårt att förvänta sig att tillresta aktivister ska genomföra små kamikazieaktioner, som flera av de aktioner som planerades under klimattoppmötet, utan att kunna vare sig stan eller den lokala politiska stämningen. Vår styrka ligger snarare i att agera som massa under toppmötesdagar, än aktionsgrupper. Men då gäller det att kunna samlas. Vilket svarta blocket haft svårt att genomföra på toppmöten de senaste åren. Eftersom de preventiva polisinsatserna varit så hårda har konceptet att hålla olika aktionsformer separerade i tid och rum – som skedde i Seattle och Prag – brutit samman: vid de senaste mötena har därför svarta blocket kommit att agera mer parasitärt på de stora manifestationerna (som vid G8-demonstrationen i Rostock, Nato-demonstrationen i Strasbourg och stora klimatmanifestationen i Köpenhamn). Polisen har brutit upp separata samlingar av svartablocket-aktivister och föst in dessa i de gemensamma demonstrationerna, varefter dessa aktivister utnyttjat massdemonstrationerna för att genomföra attacker mot polis och enskilda företag, för att sedan fly in bland de andra demonstranterna när polisen slår tillbaka. Dessa aktivister har därigenom saboterat taktikmångfalden och brutit mot alla gemensamt överenskomna aktionskodex – och därigenom kört över alla andra klimataktivister. Under massdemonstrationen skedde några enstaka fönsterkrossningar och smällare kastades av militanta aktivister som sedan skingrades. Istället grep polisen ett stort block i slutet på demonstrationen – på en helt annan plats i demonstrationen än där fönsterkrossningen hade förekommit. Det är värt att påpeka gång på gång: svarta blocket är en enhetlig klädkod, men inte någon gemensam organisation eller ens en gemensam strategi. Dissentnätverket har nu inlett en serie internationella utvärderingsmöten för att diskutera hur de ska gå vidare ur den låsta position de nu hamnat i.

Sociologen Rene Karpantschof med bakgrund i danska bz-rörelsen kallade Cop15 för ”ett aktivisternas Waterloo”. Den nya ”lymmellagen” riktades inte mot våldsamma upplopp, utan var specialdesignad för att bryta upp och stoppa fredliga protester och ickevåldsbaserad konfrontativ massolydnad. Efter Ungdomshusetprotesterna och G13-massolydnaden, Luck Lejren, Shut it Down mot kolkraftverket på Amager har den danska polisen nu fått de redskap de behövde för att hantera massolydnad. Karpantschof skriver på danska Modkraft.dk:

”Polisen slog konsekvent till, de hade full kontroll. Och resultatet blev en omfattande demoralisering, missmod och frustration som fick många potentiella sympatisörer att avstå att gå ut på gatorna och delta”.

Karpantschof menade att de radikala klimataktivisterna hade satt orealistiska taktiska mål, gjort ett dåligt val av tid och valt en svårtillgänglig samlingsplats samt misslyckats att sprida propaganda lokalt. Detta ledde till att det var få lokala danska aktivister som deltog, att de blev skrämda av lymmelpaketet.

Av de danska globaliseringsaktivisterna som tidigare varit med i Globale Rödder och 2002 genomförde en liknande olydnadsmarsch ut till Bella Center valde många att avstå från att organisera Climate Justice Actions inträngningsaktion. De satsade istället på aktiviteter innan toppmötet, såsom Shut it down-aktionen mot Amagers kolkraftverk. ”Tanken med aktionen var att i hög grad rycka ut motståndet ur toppmötesramarna, eftersom det är vår erfarenhet (självklart i hög grad från EU-toppmötet), att vi har mycket smala ramar att agera innanför under ett toppmöte. Under ett toppmöte spelar vi så att säga vår roll som aktivister i en stor anlagd cirkus, där motstådet är kontrollerat och närmast en planlagd del. Därför var det som sagt centralt för oss att pröva att inte spela denna roll”, förklarade en av de danska fd globaliseringsaktivisterna för mig.

Tord Björk från Miljöförbundet Jordens vänner riktade i sin tur skarp kritik mot de gamla globaliseringsaktivisterna som nu ingick i danska partiet Enhedslistan: under Cop15 förlorade vänstern sin chans och legitimerade repressionen mot klimataktivisterna genom att inte öppet gå ut och protestera mot lymmellagens massomhändertaganden och offentligt uppmana alla att delta i massolydnaden – en massolydnadsaktion som genomfördes på precis samma sätt som olydnadsmarschen i december 2002 vid danska EU-toppmötet på Bella Center.

Med så repressiva lagar, massiva preventiva polisinsatser och distansierande NGOs och vänsterpartier stod de radikala klimataktivisterna ensamma på gatorna. Men repressionen och massarresteringarna drabbade alla – de preventiva insatserna och omhändertagande genomfördes urskiljningslöst. Det var just denna strategi som så kraftigt dömdes ut i den så kallade Carlssonkommissionen som utredde Göteborgskravallerna 2001. När polisinsatserna drabbar alla demonstranter urskiljningslöst sätts en radikaliseringsprocess igång och långt många fler än annars närmar sig de autonoma grupperna och dras in i radikala aktioner. Svenska polisorganisationen omstrukturerades efter Göteborg till att inriktas på kvalitativa gripanden istället för kvantitativa – åtminstone i teorin. I praktiken genomförs samma säckningar, massomhändertaganden och ivägbussningar fortfarande även här. Många omhändertags preventivt, nästan inga alls döms – inga brott har ju begåtts. Staten kan på så sätt tillfälligt ta kontroll över en situation, men det de sätter i rörelse, den djupa känsla av kränkning och orättvisa de utsätter folk för, den radikalisering de ger upphov till, får långgående konsekvenser och skapar en tydligare antagonism i samhället. Med lymmelpaketet sår den danska staten draksådd som kommer att explodera tillbaka på dem. Och det är inte till Klimaforum, Klimataktionen eller Enhedslistan alla dessa personer kommer att gå.

En ny klimatrörelse född?

Är en ny klimatrörelse född? Det kommer visa sig de närmaste månaderna. Den biokris vi står inför är allvarlig, men rörelsemobiliseringen under COP15 – trots CJAs initiativ – visade på hur lång vägen kvar var att gå för att bli en rörelse av rörelser som klarar av att utmana både den gamla fosilkapitalismen och den ineffektiva ”gröna” kapitalismens dödsrace och tillväxtjakt mot undergången – i olika hastigheter. Snarare än att vara ett nytt Seattle tog COP15-mobiliseringen över toppmötesprotesternas och sociala forumens alla svagheter: risken att bli ännu en opionsrörelse fjärran från våra vardagsliv, fastna i forum som alternativmässor där alla försöker sälja sin egna lösning, gatuaktivister som rusar huvudstupa mot nästa aktionsmål i de ständiga försöken att avlegitimera de globala institutionerna.

Varje dag nya aktioner, nya aktionsplaneringar, nya polisraider, nya gatudemonstrationer, nya föredrag, nya utställningar. Men ingenstans under Köpenhamnsdagarna satt vi ner och verkligen diskuterade aktivister och organisationer emellan hur vi skulle ta med denna rörelse hem, vad vi skulle göra efter toppmötet, vad klimaträttvisa – ihopkopplandet av tillväxtkritiken, kampen om kontrollen och användandet av naturtillgångar, energi och allmänningarna, bemötandet av biokrisen och ekonomiska krisen – innebär för oss rent konkret, hur vi organiserar oss kring det och vilka maktmedel vi har för att faktiskt genomföra en kursändring. Nu börjar det hårda arbetet.

Från Konfliktportalen.se: vsfstockholm skriver Ännu en måndag, tusenpekpinnar skriver You are all beautiful and unique snowflakes!, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Lavaldomen avslöjar klassamhället, Fredrik Jönsson skriver ”Ställa raka frågor till SD”, Anders_S skriver Det finns ingen anledning att tillåta nazister på en skola, loaderrorready skriver Vill du jämna ut oddsen? Gå med i facket

Vintern fritidsgårdarna höll öppet

Vintern 2008 var vintern då fritidsgårdarna höll öppet. Kommunanställda socialarbetare extrainkallades, inte bara i Malmö – som skakats av flera kvällars oroligheter i stadsdelen Rosengård – utan även i Stockholms förorter. Det fanns en oro att förortsprotesterna skulle sprida sig norröver. Att fler skulle blanda sig i. Att det fanns de som eldade på de sociala konflikterna, som utnyttjade dem, knöt kontakter och konspirerade. Att vi skulle få en ”fransk situation” i Sverige.

När de wahabitiska Islamiska Kulturföreningen och Islamic Youth Centers källarmoské i Herrgården vräktes valde en grupp ungdomar, som tidigare använt lokalen för läxläsning och träffpunkt, att ockupera den – och hävdade den nya husockupationsvågen i Lund som inspirationskälla. (Se Kidsen som gör allting rätt) När lokalen i mitten av december 2008 stormades av polisen och förseglades med en mur av sex stora skeppscontainrar – containrar som fortfarande står där – utbröt flera nätter av kravaller, där källarmoskéungdomar, Lunds och Malmös husockupanter kämpade sida vid sida. Tidningarnas ledarsidor rasade, hade det bildats en allians mellan muslimska fundamentalister och autonoma?

Det är alltid tacksamt att tillskriva alla problem en yttre aktör, provokatörer utifrån. Det har varit autonoma AFA och reclaimare, kriminella gängen Black Cobra eller Lions Family eller muslimska fundamentalister i källarmoskéer. Och visst har alla dessa grupperingar funnits på plats, dykt upp när det hettat till. Vissa autonoma grupper har valt att spela med i detta spel, det har krävts oerhört små provokationer för att få det lokala etablissemanget, Sydsvenskans ledarsidor, polisen och stadsdelsförvaltningen rasande i panik. Med utropandet av reclaimfesterna i Västra hamnen och Rosengård har man hittat de två ömma punkter, de två yttersta polerna i det segregerade Malmö, där man absolut inte fick peta. Högern ropade på medborgargarden, polisinsatser, demonstrationsförbud. Men dessa aktivister valde också att kasta sig in i komplexa situationer där de inte hade förankring, mitt i konflikter mellan de kriminella gängen, mellan islamistiska strömningar. Ett reclaim får samma symbolvärde i Rosengård som i Västra hamnen – som en provokation, en konfrontation, mot den stadsdel där den hålls. Önskvärt när det gäller rikemansghettot Västra hamnen, katastrofalt när det gäller en proletär stadsdel. I Rosengård exploderade det tillbaka på festarrangörerna. De hade kraftigt felbedömt sin förankring och sitt stöd i stadsdelen, de lyssnade inte på alla varningsord från kamrater i och utanför Rosengård. Arrangörerna trodde det räckte att spela på ett gemensamt polishat för att få med sig lokalbefolkningen och missbedömde samhällssatserna i civilsamhället. Det räcker inte att ta fram en banderoll med ”Fuck aina” för att skapa enhet, enbart polishat som materiell grund att basera en gemenskap på. Romantiserandet av ”förortskidsen” som något slags revolutionärt subjekt och den insurrektionella vurmen för förortskravallen slog tillbaka. Om den enhet som uppstod mellan källarmoskéockupanterna och lundaockupanterna baserades på en ömsesidig respekt och inbördes hjälp mellan två kämpande kollektiv, så uppfattades reclaimet snarare helt korrekt som en yttre aktör som ville exploatera och utnyttja ett lokalt missnöje för sina egna syften och dolda agendor.

Spöket ”utifrån” har varit lätt att ta till för myndigheter och media. Men det har också gjort det tacksamt att slippa tala om sociala problem. Om segregationen, trångboddheten, spekulerande hyresvärdar, en arbetslöshet på 38% (i området Herrgården 85%). Åtminstone för stunden.

”Hoten mot värdegrunden”

I januari 2009, knappt en månad efter Rosengårdskravallerna, trillade Försvarshögsskolan och Centrum för Asymmetriska Hot- och TerrorismStudier’s (CATS) rapport ”Hot mot demokrati och värdegrund” ner, beställd på uppdrag av regeringen – som systerrapport till en granskning av extremistiskt våld (jag tidigare skrivit om här). Rapportförfattarna Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos varnade för ”radikaliseringsprocessen” i Rosengård, den process som sågs leda ungdomar in i extremism eller fundamentalism. Rapporten sågades ur forskningssynpunkt (se till exempel Mattias Gardells hårda kritik) på grund av sitt undermåliga forskningsmaterial. Bland de intervjuade källorna fanns enbart myndighetspersoner och representanter från skola, polis och socialtjänst – medan inga personer från moskéerna, källarmoskéerna, kulturföreningarna eller boende i området hade hörts. Källmaterialet hade dessutom förstörts, så granskning från andra forskare hade omöjliggjorts. Rapporten gav därför en skev bild av boendet i Rosengård, enades kritikerna om.

Men frågan är om inte kritikerna missar det intressanta med rapporten. Forskningsmodellen Ranstorp och Dos Santos använde sig av, den så kallade Delphimetoden, en metod framtagen av amerikanska militära tankesmedjan Rand corp. I den amerikanska staten och militärmaktens komplexa system av olika underrättelsetjänster och experter, som ofta lämnade motstridiga rapporter och analyser, behövdes ett system för att få en mängd olika disparata experter från olika instanser att nå en samlad beskrivning, att hitta någon gemensam konsensus i sin hotbildsanalys.

Rosengårdsrapporten säger alltså inget om den faktiska situationen i Rosengård, hur den upplevs av de boende där, men den säger däremot oerhört mycket om myndigheternas syn på Rosengård. Med Delphimetoden lyfte Ranstorp och Dos Santos fram den bild som fanns hos huvudintressanterna bakom projektet (Integrations- och jämställdhetsdepartementet, Säpo, Malmö kommun och Försvarshögskolan) och hos SSP-samarbetet i Rosengård (samverkan mellan skola, socialtjänst och polis). Fram tonar bilden av myndigheter som arbetar i ”frontlinjen” (deras beskrivning) i ett fientligt och okontrollerat territorium – där den inre sociala situationen (trångboddheten, segregationen, arbetslösheten) och yttre samhällssituationen (globala konflikthärdarna och krigen) skapat förutsättningar för en radikaliseringsprocess av ungdomar, pådrivna av ”åsiktskontrollanter” som predikade svenskhat (”hotet mot svenska värdegrunden”) från källarmoskéer och fundamentalistorganisationer förtäckta till kulturföreningar. Myndigheterna måste paranoid övervaka insatserna i frontlinjen, så att inte kulturföreningar, kvarterssatsningar och kvartersvärdar infiltreras av krafter med osvensk värdegrund och därigenom riskerar att bli redskap för åsiktskontrollanterna.

Det är utifrån denna myndighetssyn som man nog måste förstå ”Rosengårdsmiljonerna”, de ekonomiska satsningar som skjutits till efter kravallerna. 9,2 miljoner extrainsatta kronor ska bekosta nya socionom- och socialsekreterartjänster (inom SSP-samarbetet), två nya ”mötesplatser” för ungdomar ska öppnas och den av containrar plomberade gamla ockuperade källarmoskén ska återöppnas i kommunal regi som mötesplats för vuxna. Och som om denna mobilisering både av civilsamhället och kommunens ”frontlinjeinstanser” inte räckte, så inleddes även i maj en enormt omfattande polispatrullering av Rosengård – dit Malmös polisstyrka sats i beredskap varje kväll (”för att de boende ska känna att de är där för deras skull”). Rosengård i allmänhet och Herrgården i synnerhet är som en belägrad zon.

”Utanförskapet”

Om det hos den ”radikala” vänstern funnits en naiv syn på Rosengårdsbornas revolutionära potential, på grund av dess sociala utsatthet, en åskådning som historiskt närmast liknar anarkismens vurm för trasproletariatet (se mitt tidigare inlägg här), har inte heller högern varit sena att dra stora politiska växlar på de segregerade förorterna. Begreppet ”utanförskap” blev en central stöttesten i Alliansens valkampanj 2006. I tidskriften Arena nr 3, 2009, har Leila Zoubir försökt skärskåda begreppet. Om begreppet tidigare användes mest för att täcka in ett politiskt utanförskap (områden med lågt valdeltagande, låg delaktighet i det politiska livet och politiska organisationer) och socialt utanförskap, har Alliansen istället gett det en tydlig koppling till arbetslinjen.

Alliansens ”utanförskap” är ett ideologiskt begrepp för att samla alla kategorier som befinner sig utanför arbetsmarknaden för stunden, dvs personer som går på arbetslöshetsersättning, är sjukskrivna, förtidspensionerade, går på försörjningsstöd som socialbidrag och a-kassa, eller ingår i arbetsmarknadsåtgärder.
Alliansen använder begreppet mycket bredare än det som använts under socialdemokratin, ”öppen arbetslöshet”, i och med att det inkluderar även förtidspensionärer och heltidsstudenter som söker arbete. Alla dessa kategorier summeras bara rakt av som mått på utanförskapet, oavsett om personerna i statistiken är sådana som bara tillfälligt finns inom de sociala skyddsnäten, passerar mellan jobb, är sjukskrivna för stunden, studerar för ett yrke, går på a-kassa mellan jobb – begreppet gör därigenom ingen skillnad på hur man står utanför arbetsmarknaden, om det är kortvarigt eller långvarigt. Den ideologiska aspekten blir tydlig när man ser den viktiga sociala position arbetet ges i begreppet. Utanförskapet indikerar i den borgerliga tappningen en direkt koppling mellan arbete och samhällsdeltagande. Är man utan arbete är man utanför samhällsgemenskapen. Att stå utanför arbetsmarknaden ges därför en enorm laddning, att vara utanför hela samhället.

Alliansens ansträngningar att få ner arbetslösheten genom att skapa ett låglöneproletariat, att låta det sämst betalda skiktet på arbetsmarknaden dela på lönekakan och pressa löneskalan neråt, ges därmed en ideologisk motivation – påförandet av arbetslinjen och lönedumpningarna kan motiveras genom att utanförskapet minskar och att personerna med svältlöner nu integrerats i samhället genom att i alla fall ”fått in en fot på arbetsmarknaden”. Kortad studietid och CSN-lån, a-kassehöjningar och försvagade fackföreningar, krisavtal och bemanningsföretagens strejkbrytarförmedlingar är alla pusselbitar för att bryta upp arbetarklassens sammansättning och göra låglöneproletariatet möjligt.

Hos Folkpartiet dras utanförskapsbegreppet ytterligare ett steg, där blandas etnicitet in med klass. I sin rapport ”Utanförskapets karta” 2008 definierar de vissa förorter och städer som ”utanförskapsområden”, där sysselsättningsnivån är under 60% för ålderskategorin 24-64. I en artikel på DN debatt 8 juli 2009 förklarade Nyamko Sabuni att det fanns 156 sådana områden i Sverige, och att de tre värsta var Botkyrka, Landskrona och Malmö (Rosengård).

Den tydliga gränsdragningen mellan ”arbetets folk”, de ”vanliga lönearbetarna”, och de i ”utanförskapet”, de boende i ”utanförskapsområdena” ska dock inte ses som en knivskarp åtskillnad. De nya ”farliga klasserna” ses som något som hotar hela samhällsordningen. Magnus Dahlstedt skriver i Socialistisk Debatt:

”För Alliansen utgör dock utanförskapet inget randfenomen i det svenska samhället, förlagt enbart till storstädernas periferier. Utanförskapet sägs snarare kasta sin mörka skugga över hela samhället. Hotbilden om utanförskap påminner därmed om det sätt på vilket det ständigt närvarande ’terrorhotet’ idag presenteras. Hotet uppges finnas inte bara där utanför, utan här, mitt bland oss. Det gör hotet så mycket mer allvarligt. För att skydda den bestående ordningen krävs kraftfulla, extraordinära och löpande interventioner”.

Extremhögern och ”utanförskapet”

Utanförskapsbegreppet får hos Alliansen fungera som ideologisk legitimitet för att villkora sociala rättigheter och försvaga de sociala skyddsnäten – med motiveringen att dessa låser folk i ett utanförskap – och istället driva på en ökad flexibilisering, försämrad arbetsrätt och försvaga fackföreningarna, för att kunna öka låglöneproletariatet och hävda ett stärkande av arbetslinjen. Därigenom kan de utmåla sig som det nya arbetarpartiet (arbetets parti) och vädja till en arbetaridentitet, som inte ställs mot kapitalet, utan placerar motsättningen mellan de innanför och utanför samhällets (dvs arbetets) gemenskap. Men utanförskapet har en mörk sida: de farliga ”klassernas” återkomst. Fredrik Reinfeldt varnar själv för en dubbel utveckling. Dels riskerar de i utanförskapet att cementeras till ett oanställbart skikt.

”Med tiden uppges de som hamnar ’utanför’ riskera att utveckla en allt mer samhällsfrånvänd, misstroende livsstil eller mentalitet, som i värsta fall förs över från generation till generation. Om utvecklingen inte bryts riskerar det att etableras ett parallellt samhällsliv i det svenska samhället, ett slags ’samhälle i samhället’.”

Situationen blir än mer explosiv när ”extrema grupper” blandar sig i leken, menar Reinfeldt. ”Det [utanförskapet] är något som i sin förlängning riskerar att skapa grogrund för de politiska krafter som erbjuder de enkla lösningarnas politik och ställer människor mot varandra”.

Men det är just i användandet av utanförskapbegreppet vi ser en tydlig koppling mellan högerprojektet och extremhögern. I och med att i begreppet ”utanförskapet” på arbetsmarknaden, dvs de personer som får stöd av de sociala skyddsnäten i samhället, tillskrivs etniska och politiska egenskaper, och stämplas som i ett socialt utanförskap.

I Magnus Marsdals bok Högerpopulismen dissekerad (FRP-koden) beskrivs norska Fremskrittspartiets framgångar. Marsdal tar speciellt och tittar på den identitetspolitik som partiet drivit, hur de förändrat arbetarklassbegreppet.

Den historiska arbetarrörelsens arbetaridentitet ställdes alltid i motsatts till kapitalet, arbete-kapital var grundmotsättningen. Men när vänstern slutat att prata om klass, har Fremskrittspartiet kunnat förändra arbetaridentiteten, där grundkonflikten ses som arbete/arbetaren ställd mot utanförskapet (parasiter, snyltare, extremister). Arbetets identitet samlar alla de som ”gör rätt för sig”, oavsett om det är knegaren på golvet, småföretagaren eller företagsbossen i ledningen. Mot dessa ställs de som ”inte gör rätt för sig”, olika ”samhällsparasiter” som befinner sig både högt och lågt: flyktingen, brottslingen, börsspekulanten, kulturvänstern, stekaren, journalistiska förståsigpåaren, politruken, fackpampen, socfallet, extremisten, akademiska besserwissern. Därigenom blev det möjligt att para ihop rasism, arbetaridentitet och ett nyliberalt företagsklimat i ett gemensamt politiskt projekt.

Motsättningen arbete-kapital finns ju fortfarande kvar, är fortfarande central. Men vad händer om arbetarna inte längre identifierar sig med andra proletärer, om deras identitet byggs kring sig själva som enbart individuella konsumenter eller avgränsning mot andra ickekapitalister.

”Antag att en grupp busschaufförer har gått ut i strejk med krav på att det ska bli omöjligt för arbetsköparen att bedriva social dumpning genom att flytta de anställda från ett avtalsområde till ett annat, till exempel från kommunsektorn till Näringslivets Hovedorganisasjon. Antag att den här principstriden angår dig indirekt, eftersom du arbetar i en bransch där samma sak kan hända, till exempel renhållning. Hur reagerar du på strejken, när den drabbar dig som oskyldig ’tredje part’? Vad säger du om Verdens Gang frågar dig som en av ”fem på gatan”? Vad gör du om några på arbetet föreslår att fackföreningen ska ge de strejkande ekonomiskt stöd?

Om du tänker som konsument finns det inte någon anledning för dig att stödja de strejkande. Så du röstar emot att fackföreningen ska bevilja stöd, och svarar Verdens Gang att ’det är förfärligt att en liten grupp som strejkar kan drabba så många oskyldiga”.

Så de strejkande förlorar kampen om opinionen och tvingas ge upp. Det införs inte någon princip som förhindrar social dumpning genom att byta avtalsområde. Ett år senare blir din arbetsplats omvandlad till aktiebolag och du och dina kollegor flyttas över till ett annat avtalsområde där ni går miste om 20 000 i pensionsrättigheter varje år. Du föreslår att ni ska strejka mot försämringarna, men ingen av de anställda tror att det går att få stöd bland vanligt folk. Den enkla moralen är att om du tänker kortsiktigt, som konsument, kan du undergräva dina egna intressen som arbetare. Inte så smart i längden: ju sämre lön du har som arbetare, desto mindre har du råd till som konsument.

Arbetarrörelsen visste från dag ett att identitetskampen är en förutsättning för fackföreningarnas styrka. Rörelsen la stor kraft på att förstärka en gemensam upplevelse av var de viktigaste skiljelinjerna i samhället går. Fremskrittspartiet bekämpar denna identitet dag och natt, 365 dagar om året.”

Arbetare som inte ser sitt gemensamma intresse, som slutar se var huvudskiljelinjerna går, slutar att agera som klass. Utanförskapet är inget klassbegrepp. Det ger individuellt ansvar åt ett kollektiv personer för strukturella problem som segregation, arbetslöshet och utslagning. Istället för kollektiva lösningar, serveras bara kortsiktiga individuella lösningar som i längden undergräver för oss alla. Lösningarna på utanförskapet är att ta låglönejobb, att försvaga facket, att luckra upp sociala skyddsnät, arbetsrätt och LAS, att ges individuella morötter i form av skattelättnader för de individer som lyckas klättra uppåt.

Från Konfliktportalen.se: eiz skriver Livet är en Schlager, Anders_S skriver Oegentligheter på privatskola, kamratwot skriver Vi lovar och svär.., Jinge skriver Arctic Sea i rubrikerna igen