Nätpopulism 2.0

[Populism III]. Kan det finnas en liberal populism? Det låter som en motsägelse, att sammanföra liberalismens starka tilltro till den självständiga okränkbara individen med populismens homogena folk. Men tittar vi på några av de senaste årens nätpolitiska rörelser kan vi fog prata om en liberal populism. Intressant nog sammanfaller framväxten av en liberal nätpopulism med web2.0 och de sociala mediernas framväxt.

Att diskutera internets roll för politik är givetvis ett problematiskt område. Det är lätt att falla i en teknikoptimistisk (sociala medier drivkraft i demokratiseringsprocess, Facebook orsakade den egyptiska revolutionen, Wikileaks den tunisiska, Anonymous förtjänst att Occupy uppkom osv) eller teknikpessimistisk hållning (nätet har bara gett makthavarna en ökad kontrollmekanism, se hur de vitryska eller iranska nätorganiserade motstånden effektivt kartlades och bemöttes med repression) – två positioner som delar samma fetischerande syn på tekniken som en autonom kraft.

Sociala kamper har alltid använt sig av de billiga kommunikationsmedel som funnits till hands: sociala rörelser har varit snabba på att använda sig av flygblad, telegraf, billiga stencilapparater, enkla radioutrustningar, telefonkedjor, faxar, bbs:er och mobiltelefoner i sin verksamhet. Zapatisternas spridande av sina kommunikéer via BBS:er som European CounterNetwork väckte stort intresse hos militära amerikanska tankesmedjor som Rand Corp. De globala aktionsdagar som koordinerade motståndet mot transeuropeiska nätverket av motorvägar och senare protesterna mot frihandelsavtalen skedde via maillistor och förenklade organiserandet av globala aktionsdagar. De alternativa undergroundkulturerna inom vänstern från sextiotalet och framåt var innovativa i att experimentera med kommunikationsformer, detourneringar, kommunikationsgerilla, pranks, taktisk media/mediaaktivism, gräsrotspress, piratradios, öppna kollektiva identiteter, communities och så vidare. Internets struktur som ett distribuerat nätverk passade de distribuerade sociala rörelserna och subkulturella undergroundmiljöerna, som ofta blev pionjärer i den tekniska utvecklingen. Men sociala proteströrelser har inte bara förändrat kommunikationsformerna – vi måste också se hur ”nätvaron”, som Christoffer Kullenberg i pamfletten ”Det nätpolitiska manifestet” kallar den särskilda existensen där nätet kommit att spela en allt större roll i våra sociala gemensamma liv, också har förändrat de sociala protesterna.

När internet på 90-talet öppnades upp för allmänheten, efter att tidigare tagits fram av amerikanska militären och universiteten, började också de första försöken att hitta en kommersiell användning av nätet. Den ”nya ekonomin” och IT-bubblan under sena 90-talet inriktade sig främst på hitta former av att sälja varor eller tjänster via nätet. Dotcomkraschen 2000 försatte denna modell i kris. Web2.0 var en rekalibrering av nätekonomin, ett försök att upprätta en ny ”new economy” med kodordet som social media. Företagsmodellen med ”social networking” byggde på att få en återinvestering i nätföretag för

Istället för att främst sälja tjänster och varor till användarna, byggde web2.0 på att sälja användare till företagen. Genom ”privatiserade sociala nätverk” kunde man attrahera massor genom plattformar för sociala relationer. Företagsmodellen gick ut på att valorisera och inhägna sociala nätverk, inte genom att avkräva avgifter från användarna, utan att sälja annonser, sälja data om användaraktiviteter, använda den sociala interaktionen som gratisarbete (tex gratis kundsupport, produktutveckling, konsumtionstester och så vidare) åt betalande företag. Precis som Dagens Nyheters affärsidé är att sälja läsare till annonsörer, läsarna är produkten – tidningen bara ett medel – så är användarna den vara som företag köper i sociala medier.

De privatiserade sociala nätverken, som Facebook, google+, Twitter, WordPress, Flickr och så vidare är ”inhägnade parker” (walled gardens) där social aktivitet kan ske under vissa förbestämda former – men helt på tvären mot den form av distribuerade, decentraliserade och federade nätverk som internet skapades och växte fram kring.

Rasmus Fleischer går så långt att han beskriver sociala medier/molnet/web2.0 som en kontrarevolution och backlash mot den amatörutvecklingen som skedde på nätet mellan mitten av 90-talet till mitten av 2000-talet. Han tar upp den våg av nya affärsmodeller som Spotify, Newsmill och Twingly, som försökte inhägna fildelning och lansera det som en vara igen.

Christoffer Kullenberg beskriver två parallella utvecklingar, sammanfattad som en ökad ”panspektrisk övervakning” av nätvaron. Ena tendensen handlar om Google, Facebook med fleras försök att kartlägga konsumtionsmönster, matcha konsumentgrupper via inbäddning i sökmotorer, communites och så vidare.

Hur nöjesindustrin blivit bättre på att påverka politiska processer som syftar till att begränsa och blockera nätvaron eller kapitalisera på den. Istället för delning står de privatiserade sociala nätverken för ett förmedlande av underhållning knutet till specifika företagskonglomerat, web2.0 som ett ”kabelteveinternet” som mot betalning eller reklam streamar deras urval av tjänster.

Den andra tendensen handlar om en utveckling inom underrättelseverksamhet, hur övervakningen gått från signalspaning över eter till nät. Den panspektriska övervakningen sker både för vinning (marknadsanalys) och säkerhetspolitiskt. En ökad panspektrisk nätövervakning underlättar preventiva polisiära insatser, genom att man kan analysera mönster, sannolikheter, sociogram över breda miljöer i riskzon för radikalisering och så vidare. Den radikalisering som skett nätpolitiskt från 2006 och framåt handlar enligt Kullenberg om den reaktion som uppstått ”när ‘nätvaron’ tvingas till självförsvar”.

Det är i denna kontext vi kan betrakta de olika nätpolitiska protestformer som växt fram efter 2006; dels hur de underlättats av de plattformar som privatiserade sociala media gjort möjligt och dels hur de reagerat på inskränkningarna av den ”nätvaro” som vuxit fram som distribuerade nätverk på internet.

EXEMPEL 1: INTIGRITETSPOPULISM

”Jag är varken höger, vänster eller mittemellan. Jag är liberal.”
– Amanda Brihed, Liberaldemokraterna och fd folkpartistisk riksdagskandidat

Bloggandet som social mediafenomen fick sitt genomslag i mitten av 2000-talet. I Sverige kom högern rätt snabbt att dominera bland de politiska bloggarna, kanske för att formen passade bra ihop med en postpolitiskt samhällsdebatt: bloggen var en enkel form att nå ut med personligt tyckande och åsikter, komma med dagspolitiska kommentarer och ge respons på mediaartiklar. Massmedia uppmuntrade även till bloggande, genom att lyfta fram bloggar som kommenterade deras nyheter och mäta nyhetens genomslag i bloggrespons. Protesterna mot FRA-lagen sommaren och hösten 2008 blev första stora kraftmätning för ”bloggosfären”, som organiserade protesten i form av ett ”bloggbävning” och på irc-kanaler – trots en (till en början) medial tystnad. 2006 hade de borgerliga partierna vunnit valet och det första året kännetecknades av stora protester från vänsteroppositionen och fackföreningar mot Alliansens snabbt genomdrivna systemskifte. FRA-protesterna är intressant, för att den främst kom från högerhåll. Den markerade en tydlig splittring inom det borgerliga lägret, framför allt mellan moderpartierna och ungdomsförbunden. De borgerliga ungdomsförbunden uttalade sig försiktigt positivt om fildelning och MUF genomförde civil olydnad mot det Nordiska ministermötet i protest mot FRA-lagen. Många av de tongivande debattörerna hade borgerlig bakgrund: Henrik ”Hax” Alexandersson (med bakgrund i Frihetsfronten), Piratpartiets Rick Falkvinge, Oscar Swartz och Pär Ström (anställd som integritetsombudsman av den Timbronärstående tankesmedjan Den nya välfärden).

I retoriken målades skräckscenariot upp av ett övervakningssamhälle som skulle hota den personliga integriteten och i förlängningen avskaffa hela demokratin. Försvarets radioanstalt (FRA) skulle genom sin signalspaning över all nättrafik som passerade landets gränser kunna övervaka varje enskild medborgare, läsa deras epost, ta del av deras näthistorik. FRA-motståndet passar bra in under beteckningen liberal populism, där folket består av de individuella medborgarna som övervakas och vars integretet kränks av en storebrorstat. FRA-protesterna samlade en stor bredd på gatorna, allt ifrån höger till vänstergrupperingar deltog i manifestationerna utanför riksdagen. Men de tongivande debattörerna kom från liberalt håll. Genom sina kontakter in i moderpartierna i Alliansen hotade faktiskt FRA-motståndet att stjälpa lagen, den vägde på bara fyra röster. För Alliansens och borgerliga samhällsdebattörer verkar den liberala populismen ha varit en chockartad upplevelse, en femtekolon rakt in i deras egna led som hotade deras koalition. Partipiskan tvingades vina hårt i de egna leden för att driva igenom lagen.

FRA-protesterna skapade en turbulens inom den unga borgerliga generationen. Nätverket Svart Måndag (åsyftandes på den måndag då FRA-lagen drevs igenom i juni 2008), som tog vid där FRA-protesterna slutade, bestod till större delen av liberala debattörer och bloggare, till en början ”mest IT-intresserade män i trettioårsåldern”, som deklarerade att ”Det är dags för folket att slå tillbaka och för oss alla att ta våra demokratiska rättigheter tillbaka”. Flera av personerna från Nätverket Svart Måndag, Piratpartiet och Alexander Bards liberala nätverk inom Folkpartiet tog tillsammans efter valet 2010 att bryta sig ut och bilda det lilla liberala partiet Liberaldemokraterna. Rörelsemobiliseringen kom att söka nya angränsande frågor, andra liknande hot mot ”nätvaron”, och fortsatte en kampanj mot EUs telekompaket och IPRED1-direktivet

Demonstrationerna i juli 2009 kan fungera som en illustration över skillnaden i synen på övervakningen mellan liberalpopulister och vänsteraktivister. Under Sveriges ordförandeskap i EU våren 2009 hamnade det på Cecilia Malmströms bord att utforma EUs nya femårsplan för gränspolitik, polissamarbete och antiterrorism, den så kallade Stockholmsprogrammet. No Bordernätverket planerade genom den svenska förgreningen Aktion mot deportation en demonstration med migrantaktivister för flyktingars rörelseautonomi och vänsterbloggarna kring Dagens Konflikt arrangerade ett seminarium och Antirasistiskt Forum och EUs gränsregim. Fokus lades på de subjekt som åtgärderna inriktades mot och skulle övervakas (migranter, politiska aktivister) och diskuterade Frontex och polissamarbetenas nya funktioner för EU, dess effekter för asylrätt, organisering av papperslösa arbetare och internationella politiska mobiliseringar. Nätverket Svart Måndag oroades över att ”det nästa FRA-motståndet” därigenom skulle tas över av ”vänsterextremister” och höll i stället en manifestation i Humlegården med fokus på ökad dataövervakning, storebrorssamhället och hotet mot den personliga integriteten för den enskilde individen. De liberala demonstranterna uppmanades hjälpa polisen att hålla koll på ”stenkastande vänsterextremister”, och peka ut dessa för polisens dialoggrupp för identifiering – ironiskt nog just samma subjekt som Stockholmsprogrammet skulle övervaka. Ett strukturellt och politiskt perspektiv på övervakningen (preventiva åtgärder mot riskgrupper, uppbyggandet av ett ”Fort Europa”) ställdes mot ett liberalpopulistiskt (övervakningsstat mot medborgarnas integritet och demokratiska rättigheter).

De som skördade den liberalpopulism som såddes i FRA-motståndet var Piratpartiet. De bildades av Rick Falkvinge 2006, växte snabbt efter razzian mot The Pirate Bay – men var ända fram till FRA-protesterna och The Pirate Bay-rättegången ett marginellt fenomen. Piratpartiet gav en organisationsstruktur åt den spontana rörelsen, ett enkelt system för medlemskap och tillhörighet, en kontinuitet och fortsatt projekt – att ta sig in i parlamentariska församlingar. Flera av de drivande organisatörerna i FRA-protesterna fortsatte åren efter följa Piratpartiets lila fana (”varken blå eller röd”), som förde vidare frågan om ”försvaret av medborgarrätten” mot övervakning, kontroll och korruption. Partiet nådde sin kulmen vid EU-parlamentsvalet 2009, månaderna efter TPB-rättegången, vilken gav dem två mandat – och intressant nog ryckte undan mattan för Sverigedemokraternas förväntade valframgång. Väljarundersökningarna visade att partiets stöd bestod främst av män i 18-29 årsåldern, främst i universitetsstäder. I riksdagsvalet fick partiet bara 0,65% av rösterna, den nätpolitiska protestvågen hade ebbat ut – eller tagit andra former.

EXEMPEL 2: TRANSPARENSPOPULISM

Samma år, 2006, som flera av de europeiska piratpartierna startades grundades även Wikileaks av Julian Assange. Även Wikileaks kan sägas uppkommit ur ”försvaret av nätvaron” mot den panspektriska nätkontrollen. Men om Anonymous, Cryptoparties och cipherspace-projekten arbetat för att skapa större gråzoner, tunnlar och försvåra myndigheters insyn och integritetspopulisterna verkat för ett ökat personskydd så baserades Wikileaks strategi istället på att arbeta för en ökad transparens, riktad mot stater och företag. Om integritetsaktivisterna varnar för ”storebrors” övervakning, försöker transparensaktivisterna snarare övervaka staterna tillbaka, stärka ”lillebrors” insyn i maktens dolda sfärer och trycka på en ökad transparens inom politik och ekonomi. Detta krävde givetvis egna darknets och krypterade kommunikationsnät för att göra det möjligt för whistleblowers att ge information, som sedan kunde offentliggöras; stats-, säkerhetstjänster, företag och militära hemligheter görs transparenta.

I Wikileaks manifest, skrivet av Assange, målas en samhällsbild upp där hotet är en ”auktoritärisering” av staterna, utvecklandet av en auktoritär tendens genom beslut fattade i statsmaktens dolda korridorer och på hemliga möten. Wikileaks är eldtjuven som rövar bort dessa hemliga planer och återbördar till folket. Folket revolterar när de får reda på sina makthavares illasinnade dolda planer.

”Autoritära regimer ger upphov till krafter som motsätter sig det de gör, genom att de går emot den individuella och kollektiva strävan efter frihet, sanning och självrealisering. När planerna som visar på det auktoritära styret upptäcks skapar det motstånd”.

Wikileaks ska enligt Assange fungera som ett “Folkets säkerhetstjänst” (“intelligence agency of the people”). Genom skapandet av ett eget ciphernet kan de garantera en krypterad anonymitet som lyckas skydda sina källor och gör det möjligt att publicera materialet globalt.

Målet är att transparensen och den ökade insynen ska starta ett folkligt motstånd som tvingar tillbaka staterna till ett ”good governance”, men som lämnar regimen intakt. Informationen ses ha sprängkraft i sig, som om data i sig skapar motstånd. Wikileaks inskränker sig därför till att publicera rådata – utan att analysera dessa fakta. Problemet är att fakta i sig säger ingenting, fakta är bara material för analys – den politiska potentialen finns i hur dessa fakta tolkas. Även Wikileaks jämställande av dolda aktiviteter och auktoritärt styre är problematisk och lämpar sig väl för populistiska konspirationsteorier. Största delen av staternas och företagens aktiviteter sker öppet, det är inga hemligheter att företag strävar efter att öka sin vinst och expandera. Staten är beroende av att skapa samtycke och öppen mobilisera till stöd för sina projekt. Fokuset på ”det dolda”, de ”hemliga maktnätverken”, ”konspirationerna”, missar att påvisa hur makten verkar. (Se exempelvis kritiken av Wikileaks i Furball)

För att lösa sin egna prekära och hotade situation har Assange nu lanserat WikiLeaks Party som ska ställa upp i valet till den australiensiska senaten.

Partiet ska enligt Assange vara en förlängning av WikiLeaks arbetat inom informationen, tagen in i politiken. Wikileaks fortsättning, med andra medel. Partiet ska baseras på ett transparent beslutsfattande, men samtidigt ha en tydlig ledning – som ska befinna sig i direktkontakt med sin medlemsbas genom sin digitala struktur och därigenom undvika en medierande partistruktur.

“Partiet kommer att kombinera en liten centraliserad ledning med ett maximalt gräsrotsdeltagande och stödarbete. Genom att baseras på en decentraliserad wikipedialiknande form, användarskapade strukturer, kommer den inte bestå av partibyråkrater. Partiet kommer att vara okorrumperbart och ideologiskt enat”.

WikiLeaks Party är varken vänster eller höger. “Jag föraktar att vänstern är så reaktiv”, säger Assange i en intervju med tidningen The Conversation. Därför hämtar han istället inspiration från isländska Det bästa partiet, som är med och styr Reykjavik, tyska Piratenpartei (med deras ”liquid democracy”) och Beppe Grillos parti Fem stjärnor.

Om det svenska Piratpartiet baserade sin verksamhet på integritetspopulismen så har deras tyska systerparti snarare byggt sin ideologi på transparenspopulismen. Tyskland är ett av de få europeiska länder där populistiska rörelser aldrig fått fotfäste, vare sig till höger eller vänster – Piratenpartei brukar lyftas fram som ett av de första exemplen på ett tyskt populistparti med framgångar i opionsundersökningarna.

Rasmus Fleischer har beskrivit hur integritetsfrågan klöv den tyska nätpolitiska rörelsen. Det gamla anrika hackerforumet Chaos Communication Club kampanjade för en ökad privat integritet. ”Dess talespersoner förordar stark lagstiftning för att skydda privatsfären från såväl polisiära som kommersiella intrång”. Yngre generation, ”datenschutzkritisch”, valde en annan väg, genom att inrikta sig på krav på ökad transparens. ”Dessa formerade sig under 2011 till ett nätverk för ‘post-privacy’. En av frontfigurerna blev Julia Schramm, som samtidigt var talesperson för Piratenpartei – ett faktum som visar på en politisk klyfta som faktiskt kan finnas mellan piratpartister och hacktivister.”

Likt Wikileaks sågs transparensen som motvikt mot den auktoritära tendensen inom staten och dess samhällsvision skilde sig från cipherspace- och integritetsaktivisternas mörkare syn: ”Förespråkarna för post-privacy drömde om en tolerantare värld. Privatsfärens bortvittrande skulle tvinga alla att utmana sina egna känslor av skam inför sin egen livshistoria. Rädslan för en repressiv stat viftades bort. Varje totalitär tendens skulle neutraliseras genom ökad transparens.”

Tyska Piratpartiet är uppbyggt kring en teknisk onlineplattform, ”liquid feedback”, med 5 000 användare (varav knappt 300 deltar aktivt), som kan delta direktdemokratiskt i partiets transparenta beslutsprocess. Partiet har fått platser i fyra regionala parlament, med störst framgång i Berlin där partiet 2011 fick 8,9% och 12 mandat. Partiet nådde sina högsta siffror i tyska opinionsmätningar i maj 2012, med 13%, men har sedan dalat kraftigt. Två tredjedelar av partiets väljare är män. Förutom kravet på ökad transparens och insyn i den statliga beslutsprocessen, driver partiet frågor som fri kollektivtrafik och medborgarlön.

EXEMPEL 3: SVÄRMPOPULISM

”People should not fear their government. Governments should fear their people.”
– Alan Moores parafras på Thomas Jeffersson i V for Vendetta.

Den andra vågen av inhägnander av nätvaron i den nya ”nya ekonomins” affärsmodeller (web2.0, sociala media) och den ökade kommersiella och statliga panspektriska övervakningen av internet födde mellan 2006-2009 en våg av nätpolitiskt ”självförsvar” och politisering.

De nätpolitiska reaktionerna och den nätpolitiska aktivismen tog olika former, som vi sett: Liberalpopulismen försökte mobilisera mot lagförslag och senare partipolitiskt utifrån en motsättning mellan övervakningsstat och medborgarnas personliga integritet. Kampanjerna inriktades på att stärka det rättsliga skyddet för den personliga integriteten.

Andra nätaktivister gick till angrepp, svarade med överbelastningsattacker, dataintrång och informationsläckage. Pirate Bay-rättegången innebar ett politiserande av nätaktivisterna samlade kring 4chan-forumet och som använde den öppna identiteten ”Anonymous”. Under rättegången genomfördes en massiv överbelastningsattack mot IFPI. Dessa nätpraktiker från Anonymous (ett ”nedstängande” genom överbelastning) och Telecomix (ett ”uppbyggande” genom nätöppnande, informationscirkulerande mot regimens mediaskugga, skapande av ciphertunnlar, överskridande av övervakningssystem) förebådade den praktiska solidaritet som de nätpolitiska aktivisterna skulle bygga upp några månader senare i samband med den gröna revolutionen i Iran sommaren 2009 (och som skulle vidarutvecklas och multipliceras under den arabiska våren och Occupyrörelsens framväxt några år senare).

Nätforskaren Marcin De Kaminski, med bakgrund i Piratbyrån och Telecomix, beskriver i Den anonyma svärmen (Brand 4/2011) hur nätaktiviströrelsen Anonymous förändrats och genomgår en politisering 2008-2009 (från ”lulz” till ”srs bsns”), först genom kampanjerna mot Scientologerna och sedan till försvar för The Pirate Bay och Wikileaks. Med Occupy tog Anonymous steget ut på gatorna, iklädd Guy Fawkesmaskerna från V for Vendetta. Bortom överbelastningsattackerna och dataintrången fungerar Anonymous nu också som en viktig nod i informationsspridningen mellan krisprotester och sociala kamper, genom exempelvis sina twitterkonton.

Likt Occupy pendlar Anonymous mellan social kamp och populism, en process av sammansättande och en syn på ett homogent folk mot en korrupt elit. Anonymous syn på den agerande svärmen rymmer intressant nog både en populism (de som är kapabla att tolka folkets vilja och representera det i sin attack) och antipopulism (en mångfald sociala kamper och personer som inte kan reduceras till en representant eller ett ansikte). Å ena sidan kan vem som helst göra kommunikéer och starta ”operationer” i Anonymous namn (sedan om de får med sig deltagare är en annan sak), å andra sidan kan ingen uttala sig och säga sig representera Anonymous. Praktikerna är inte populistiska, men de förpackas i en populistisk självbild och retorik – Anonymous är folkets försvarare mot de korrupta regimerna, den frihetsrörelse som genom attacker eller intrång hindrar regeringarna att förgripa sig på folk. Guy Fawkesmasken, den anonyma svärmen, är den tomma signifikant som sätts att representera det orepresenterbara och uttrycka folkviljan.

Christoffer Kullenberg diskuterar i en kommentar på Copyriot olika tendenser i Anonymous populism (kallad ”fawkeismen” av Kullenberg):

”Anonymous mobiliserar väldigt bra i USA, England och Australien, enligt tanketropen ‘individen mot den förtryckande staten’. […] Fawkeismen är inspirerad av och ligger nära Orwellianismen, som framförallt får fäste bland folk som ogillar ‘samhället’. Här finns det gott om utrymme att röra sig politiskt, och motståndet mot ‘thought police’ kan få diverse sunkiga uttryck, speciellt när man utser ‘feminism’ eller ‘mångkulturalism’ till ‘statsideologier’. Anonymous svenska bidrag har bland annat gjort diverse utfall mot uppsättningen av SCUM-manifestet, vilket är ett rätt bra exempel på hur fawkeismen har en cancerogen dödsdrift inbyggd i sig själv”. […] Alltså, så här fungerar fawkeism-logik: Individens ‘rättigheter’ är det som ska försvaras. SCUM-manifestet anses uppmana till mord av ‘män’ och då ‘kränks’ dessa ‘män’. Kränkandet av män är en känslig fråga för denna grabbiga kultur, så i inkonsekvensens namn parentessätts den andra viktiga ‘mänskliga rättighet’ som Fawkeismen utsett, dvs ‘yttrandefriheten’, och man mobiliserar kraft för att göra diverse ‘attacker’ mot SCUM-teatern”.

EXEMPEL 4: DIREKTDEMOKRATISK NÄTPOPULISM

I de populistiska rörelsernas motsättning mellan folk och korrupt etablissemang, där den populistiska rörelsen/ledaren ses stå i en mer organisk, genuin och direkt relation till folket än den representativa demokratin. De populistiska rörelsernas inställning till direktdemokrati skiljer sig från de sociala rörelsernas, där populister ofta försöker uppställa en ny form av representation och ser direktdemokratin som en ”marknadsundersökning” för att hävda att de representerar folkviljan, medan de sociala rörelserna ser direktdemokratin som ett medel att skapa ett mer involverande deltagande, fördjupa ett självstyre – men också föra samman olika röster och söka finna gemensamma beröringspunkter. För populisterna är folkets enhet som uttrycks i direktdemokratin (folkopionen) förutsättningen, för sociala rörelser en målsättning att sträva efter och direktdemokratin den form mångfalden kan komma till uttryck. I många direktdemokratiska experiment förekommer båda synsätten, de sociala protesterna öppnar en dörr åt populismen. Speciellt märks detta inom nätaktivismen, där nya omröstnings- och beslutssystem via nätet görs till en fetisch att driva som självändamål, en ny teknikoptimism ställd mot det gamla systemets trögrörlighet och föråldrade struktur. Direktdemokratiska nätpopuliströrelser har därför börjat bli ett vanligare inslag i sociala protester i samband med representationens kris, misstron mot hela det politiska etablisemanget, ökar.

Om motståndet mot FRA-lagen i Sverige kanaliserades i en liberal riktning (”personlig integritet vs övervakningsstaten”), tog motsvarande mobilisering i Spanien en mer social riktning. Kampanjerna mot den så kallade Sindelagen, mot Internetövervakning och nätcensuren, samlade en massrörelse som dessutom utmanade det politiska etablisemanget i valet genom sin ”No les votes” (rösta inte på dem). Kampanjen mot Sindelagen var inte ensam i sitt slag: 2004 organiserades spontant via en sms-mobilisering (”pàsalo”, skicka vidare) massprotesten 13M, precis innan valet, mot högerregeringens desinformation om bombattacken i Madrid. Och 2006 hölls en liknande massdemonstration 14 maj, V de Vivienda, om bostadsproblemen i Spanien. Erfarenheterna med dessa tre massmobiliseringar, där ett kreativt användande av nya kommunikationsformer spelade en viktig roll, lade grunden för vågen av krisprotester 2011: Democracia Real Ya, Indignados, #spanishrevolution, torgockupationerna, #tomalaplaza, generalstrejken #29M och studentdemonstrationerna #primaveravalenciana mot nedskärningarna i utbildningsväsendet. Spanien har nu kommit att bli det intressantaste europeiska laboratoriet i utvecklandet av nya kreativa motståndsformer mot krispolitiken. Rörelsen har tagit starkt ställning mot den spanska bipolära blockpolitiken och den representativa politiken, ”varken höger eller vänster – utan underifrån”. Istället har de betonat vikten av att återuppfinna demokratin, skapa en ”verklig demokrati” underifrån. Manuel Castells beskrev fenomenet som att det ”finns ingen rörelse, bara personer i rörelse som delar ett förkastande av den politiska representationen”.

Ur dessa krisprotester bildades 8 januari i år Partido X – El partido del Futuro, som ett experiment i direktdemokrati via nätet. Partiet har inget program, utan driver enbart frågan om demokrati (”democracia y punto”, demokrati punkt!). Partiet är anonymt, har ingen centralkommitté eller representation. Partido Xs enda målsättning är att förverkliga en omedierad demokrati, en ”wikistyrning”, med direktdemokratiska omröstningar på nätet och torgen.

I Sverige har flera liknande populistiska direktdemokrati-partier bildats. I valet 2010 ställde PopVox upp i kommunalvalen i Stockholm, och försökte få stöd för sitt partiprojekt i rörelsen kring det ockuperade Aspuddsbadet. Två mikropartierna har ställt upp i riksdagsvalet, Direktdemokraterna och Aktiv Demokrati. De senare var även aktiva i Occupy Göteborg och försökte värva sympatisörer. Ingen av partierna har rört någon större framgång. Det enda parti som fått några mandat är Demoex som fått in två representanter i Vallentuna kommun.

EXEMPEL 5: WEB2.0-POPULISM

Den framgångsrikaste europeiska populistiska rörelsen, italienska MoVimento 5 Stelle (Rörelsen Fem stjärnor) kring tevekomikern Beppe Grillo, har byggts upp kring sociala media.

Beppe Grillos parti har skakat om Italien. Populismen har länge varit högerns kännetecken, både Lega Nord och Berlusconis partier Heja Italien/Frihetens folk har baserats på populism. Men Lega Nord och Berlusconi har under sin långvariga tid vid makten kommit att förknippas med samma problem – korruption, maktfullkomlighet och skandaler – som de en gång i tiden vann folkligt stöd genom att mobilisera mot. En populistisk politik är svår att upprätthålla när rörelsens företrädare själva blivit etablissemanget. Beppe Grillo är en antipolitisk motreaktion, som vänder populismen mot högern. ”Beppe Grillo är Berlusconis fortsättning men med andra medel”.

Beppe Grillo har en lång bakgrund som populär tevekomiker under 70- och 80-talet. Hans politiska satir ledde till att han fick ett teveförbud på fem år efter att ha skämtat om socialistpartiets ledare Craxi 1987 – en händelse byggde upp bilden av honom som en ironisk kritiker av den politiska korruptionen. Hans återkomst till teve fick tittarrekord med 16 miljoner åskådare. År 2000 öppnade han tillsammans med pr-mannen Gianroberto Casaleggio en satirblogg som drev med makthavarna, vilket blev en av världens mest välbesökta bloggar och en italiensk maktfaktor.

2007 släppte Grillo boken ”De moderna slavarna – prekären i underlandet” och genomförde i samband med det sina första gatumanifestationer över hela Italien med bloggens följeslagare, de så kallade grillianerna. Manifestationen kallades V-Day, Vaffanculo Day (Vadihelvete-dagen) – en parafras både på V for Vendetta och D-day. Ur denna lösa rörelse registrerade Beppe Grillo MoVimento 5 Stelle hösten 2009. Det är inget parti i vanlig bemärkelse: Grillo äger varumärket och bestämmer själv vilka som får använda det – han beskriver sig själv som ”partiets ledare – som garant”. Den korta plattformen lyfter fram frågor som ekologi, tillväxtkritik, nätfrihet, direktdemokrati och transparens.

Parallellen mellan Berlusconis tevecentrerade populism och Beppe Grillos antipolitiska nätpopulism – som två former av ”medialiserad populism” – är intressant. Grillo är skolad inom den italienska teveform som kallas ”neotelevision” på 80-talet, den form av teve som försökt skapa en aktivare teve där konsumenten också blir en aktör, en aktiv ”prosument”. Tittarna aktiveras genom tävlingar, telefonväkteri, insändarbrev, zappande och studiopublik. Tevemediet används för att adressera tittarna/väljarna i hemmet, in i privatlivet och vardagsrummet. Att ställa upp en motsättning mellan ”gammelmedia” (Berlusconimedia) och ”nymedia” (sociala media, web2.0) blir därigenom en falsk motsättning. Italiensk teve var ett laboratorium i ”interaktiv kommunikation”, det laboratorium Grillo kom ur – en italiensk motsvarighet till Robert Aschberg. Författaren Giuliano Santoro beskriver i sin bok ”Un Grillo Qualunque” att han bara fört över nytevemodellen på Internet, att det rör sig om en ”televisiv användning av nätet”. Det rör sig fortfarande om en vertikal kommunikation, men med en stänk deltagande.

Web2.0-populismens nätanvändande skiljer sig från nätaktivismen som växte fram kring hackerspaces och resulterade i kommunikationsformer som Indymedia i slutet av 90-talet – nätaktivismen experimenterade med information underifrån, medan web2.0-kommunikationen erbjudit ett vertikalt genomslag som tidigare bara massmedia fyllt. Massan har trätt ut på nätet och finns sammanfösta i sociala medias inhägnade fållor, 14 miljoner italienare är till exempel varje dag inloggade på Facebook.

Beppe Grillos användning av sociala media ansluter sig bara till en lång rad av vertikalt användande av teknologi och media som ett totalitärt instrument – från Mussolinis radio till Berlusconis nyteve. För Grillo är bara sociala medier en kanal för att nå ut till miljoner, utanför Berlusconis mediaimperium. Web2.0 som kabelteveinternet.

Bloggen är det enda forumet som för fram rörelsens politiska linje. Grillo ställer själv aldrig upp i tevedebatter utan kommunicerar enbart genom bloggen eller partiets tillställningar. Han deltar själv aldrig i diskussionen på bloggens kommentarsfält. Grillos Youtubekanal används för att kommunicera hans budskap och tal till rörelsen. Femstjärnans övriga politiska kandidater ges inte tillgång till bloggen, utan får kommunicera via Facebook till sina väljare. Internt koordineras partiet via det sociala nätverket Meetup. Organisationsstrukturen har byggts upp av webmarketingexperten och organisatören Roberto Casaleggio från pr-byrån Casaleggio Associati.

Grillos roll som ledare skiljer sig på ett plan från andra populistiska karismatiska ledare; han planerar att inte själv kandidera till parlamentet, utan fungera som en ”garant” för rörelsen – så han själv står fri från etablisemanget.

Nätfolket vs Kasten

Från att tidigare hånat Internetanvändandet och slagit sönder datorer på scen i sina teveprogram har 64-åriga Beppe Grillo lyckas omstöpa sig till röst för ”Internets folk”.

Kärnan i Grillos populism går ut på att det politiska etablisemanget i Italien blivit en egen klass, ”la casta”. Alla Grillos texter bygger på polariseringen mellan tvärpolitiska La Casta och Folket.

Retoriken har fått ytterligare skjuts av Berlusconis korruptionsskandaler och Mario Montis teknokratiska ”opolitiska” krisregering. Fem stjärnor påpekar att partierna abdikerat inför Europeiska centralbankens diktat och alliansen mellan president Napolitano, statsminister Monti och centralbankens italienska ledare Draghi. Dessa går ”tyskarnas” och ”de tyska bankernas” ledband, utan att se till det italienska folkets bästa.

I sammanklumpningen La Casta förenar Grillo den politiska kasten, de ohederliga och inkompetenta politikerna han häcklar och driver med, och det ekonomiska kasten, som är föråldrad, ohederlig och inkompetent utan förmåga att förstå den nya ekonomin. Grillismens folk saknar uppdelningar, klasskillnader eller konflikter – den är en homogen och passiv massa. Höger/vänster eller fascism/antifascism (den italienska konstitutionen står på en antifascistisk grund) förkastas av Grillo som historiskt förlegade idéer som bara splittrar Folket och får Kasten att växa. Grillo förklarar på sin blogg att det handlar inte om att representera de ”99 procenten”, ala Occupy Wall Street, utan att hans rörelse är för de ”100 procenten” – det odelade folket. Grillo gör poänger på att hur även vänstern är en del av kasten genom sitt ”svansande för USA” i de olika militära interventionerna och i sin positiva EU-inställning – de förråder därigenom de italienska intressena.

All kommunikation sker genom bloggen där Beppe Grillo inte bara för fram sina idéer, utan även det språkbruk, benämnande och inramningen för hur samhällsfrågor ska adresseras till sina sympatisörer. Bloggen återupprepar fraser som formulerar problemen på sitt sätt, normaliserar sina egna resonemang genom upprepningen tills de framstår som det givna sättet. Nya ord, begrepp och metaforer används som för in läsaren i författarens ideologiska ramar. Partier benämns alltid som zombies, den teknokratiska regeringen som vampyr, kronofogdemyndigheten som pirayor. Författarkollektivet Wu Ming beskriver språket på Grillos blogg som ett ”förgiftat narrativ” (tossico narrativo); irrationella begrepp som aldrig förklaras, saknar ideologisk kärna och som blir självrefererande används för att mobilisera känslor snarare än att ge förklaringar. Samhällsproblemen individualiseras och tillskrivs personer. Grillo går aldrig in i svaromål, ställer aldrig upp i debatter – hans kommunikation är alltid en envägskommunikation på hans egna premisser, via hans egna kanaler.

Umberto Eco har beskrivit komikern som en person som bryter mot ett förbud, överskrider en gräns och säger något osägbart åt en publik. Komikern fungerar därigenom genom en delegering, den som kan tänja gränserna åt publiken. Komikern har rätten att förenkla, undvika komplexa förklaringar, behöver aldrig svara för sina banaliseringer och avnjuter en ”teatral immunitet”. Beppe Grillo använder sig av denna position för politiken, en populistisk nisch som gick att fylla i ett individualiserat och postpolitiskt klimat.

Teknikoptimismen hos Fem stjärnor är genomsyrande, tekniken ses som en autonom kraft. För Beppe Grillo existerar inte historien, bara den ”nya erans” framtid – där politiker och ideologier alla representerar något gammalt, medan Nätet är den nya mytologiska organiska och konfliktfria värld där allt har sin naturliga ordning. Som om det inte fanns ojämlikhet, styrkeförhållanden, monopolkoncerner och exploatering på nätet. Grillos parti står för de nya (nätbaserade) produktionsformerna, mot ”det gamla” systemet, som överlevt sig självt och vars kast blivit en reaktionär kraft och bara håller sig själva bakom ryggen. Invandringen kommenteras på samma sätt som att ”ett land kan inte ladda ner år sina medborgare de problem som tiotusentals romer från Rumänien som kommer till Italien orsakar”.

Även om grillismen som ideologi är svår att ringa in finns det ett tydligt ideologiskt släktskap till piratpartierna, med samma ”frihetliga” ideologi baserad på en liberal utopi om en idéernas marknad där sanningen och den mest lämpade kommer att vinna, enligt ett nätets och åsikternas ”osynliga hand”. På nätets ideologiska marknad finns inte klasser, maktrelationer eller konflikter, bara individer som ska förverkliga sig.

Fem stjärnors väljarbas

Fem stjärnor har sitt väljarstöd i de områden där Lega Nord traditionellt varit starka och hämtar större delen av sina röster från både Lega Nord, Berlusconis Frihetens Folk och Demokratiska partiet. Partiet har två baser i Norditalien: Emilia Romagna och Piemonte där partiet fått över 10% i lokalval, Liguria, Veneto och Toscana där det fått mer än 5%.

Om Lega Nord har varit småföretagarnas parti är Fem stjärnor de prekäras parti – då särskilt den proletariserade/deklasserade medelklassen, den högutbildade unga delen av befolkningen som saknar yrkes- och karriärsmöjligheter efter avklarad utbildning och den del arbetare som kallas ”lavoro autonomo” (f-skattesedlarna) som tidigare röstade höger.

Men Fem stjärnor har även haft stora valframgångar på Sicilien, där vänstern är helt försvunnen. De sicilianska valframgångarna kan inte förklaras genom sin användning av sociala medier. Framgången för Grillos parti hänger där snarare samman med att det lyckats knyta an till den lokala krisproteströrelse som kallas Movimento dei Forconi (högafflarnas rörelse), den rörelse av småbönder och lastbilschaufförer som genomfört omfattande blockader på Sicilien i protest mot höga levnadskostnader och stigande bensinpriser – en revolt där vänstern var frånvarande.

Beppe Grillos relation till de sociala och territoriella rörelserna är komplicerad och intressant. Grillo gav inte bara sitt stöd till högaffelrörelsen – utan är även en av de få politiker som stött den massiva olydnaden NoTav mot höghastighetstågen i Val di Susa, han backade upp rörelsen och folkomröstningen mot vattenprivatiseringar. På 90-talet profilerade sig Beppe Grillo hårt som kritiker av multinationella företag, höll möten med Vandana Shiva till stöd för de indiska bönderna mot Monsanto och kritiserade genmodifierade grödor. Han gav även sitt stöd till globaliseringsrörelsens protester i samband med Genuatoppmötet 2001. Under de åren sågs han som en fristående vänsterdebattör.

Samtidigt är Fem stjärnor svagast som parti där de sociala rörelserna är starkt territoriellt förankrade och de sociala centren politiskt verksamma, som med NoTav i Val di Susa, No Dal Molina-rörelsen i Vicenza, vänstern kring Pisapia i Milano och kring De Magistris i Napoli. Där fungerar inte den populistiska bilden av Grillo versus Kasten, eftersom det redan finns en kanaliserad social antagonism. Femstjärnan fungerar bäst på ett nationellt plan, mot Montis teknokratregering, där vänstern är svag.

Även om Fem stjärnor lockar väljare från högern så kan man tydligt se partiets framväxt som förbunden med globaliseringsrörelsens nederlag. Grillismen ockuperade det tomrum som lämnades. Den radikala vänstern i Italien misslyckades att formulera en krisrörelse, de byggde sina valallianser mellan partier, studentrörelse, sociala center och vänsterfack i ett motstånd mot Berlusconi – och när Berlusconi tvingades stiga åt sidan för Montis teknokratregering föll vänsteroppositionen samman. Fram steg Grillo som ett oprövat kort, en populism utanför Berlusconis populism.

Politikerföraktet hos Grillo gör att de flesta politiska kommentatorer i media beskriver hans parti som ”antipolitiskt”. Genom partiformens kris, både till höger och vänster, har Grillo lyckats förvandla ”antipartiet” till parti. Grillo själv försöker presentera sitt parti som en räddning, att vänstern borde vara tacksamma: ”hade ni inte haft mig hade ni istället fått Gyllene Gryning” – att då hade oppositionen blivit nyfascismen. I de senaste opinionsundersökningarna fick Fem stjärnor 16 procent av rösterna. Italien har nu fyra stora block i italiensk politik: centervänstern (socialdemokraterna och de gröna), centerhögern (Berlusconis Frihetens folk och Lega Nord), mitten (med Monti och näringslivet) och Fem stjärnor, samt ett femte mindre block med vänstern (antimaffia-domarnas parti och kommunistpartierna). Inget av de stora blocken är tillräckligt stora för att styra själva, utan kommer tvingas till en allians. Beppe Grillos parti har blivit en joker i spelet, som hotar alla de andra blocken.

Två självständighetsförklaringar

Populism II. De kom med knappt ett års mellanrum, de två självständighetsförklaringarna. Två ”declarations” inspirerade av den amerikanska självständighetsförklaringen. Michael Hardt och Antonio Negris ”Förklaring” (Declaration) släpptes i maj 2012 (på svenska februari 2013, Tankekraft förlag), Anders Behring Breiviks ”2083 – A European declaration of independence” i juli 2011. De båda självständighetsförklaringarna är politiskt helt disparata, varandras motpoler, men de griper båda sig an en pågående förändring i samhället, söker subjekt i det ögonblick nyliberalismen passerat från sin triumf till sin kris – en kris som yttrar sig i nationalstaten och de övernationella institutionernas kris, den ekonomiska krisen och välfärdsstatens kris, i representationens kris och postpolitikens genombrott.

Hardt och Negris Förklaring är skriven för Occupy Wall Street, vågen av torgockupationer och krisprotester. Dess amerikanska kontext märks av titeln och bokens upplägg, som direkt anspelar på Thomas Jeffersons United States Declaration of indepencence (1776) som alla amerikanska skolelever får läsa och känner till.

”Det här är inget manifest”, inleder Negri och Hardt sin pamflett. Ett manifest frammanar ett subjekt, kallar fram en aktör som ska genomföra förändringen, läser tendenser och pekar ut en väg. En självständighetsförklaring däremot deklareras av ett redan etablerat subjekt, som redan trätt fram på den sociala och politiska arenan.

”Förändringens aktörer har redan gått ut på gatorna och ockuperat torgen, de hotar inte bara med och faktiskt störtar regenter, utan frammanar också visioner om en ny värld. Och multituderna har, vilket kanske är ännu viktigare, genom sina logiker och praktiker, sina slogans och begär redan utropat en ny uppsättning priciper och sanningar. Hur kan deras förklaring bli grunden för att konstitutera ett nytt och hållbart samhälle?”

Hardt och Negris skrift kommer efter revolten, dess mål är inte att uppvigla utan att konstituera revolten, finna former som den revolutionära och upproriska energin kan bäras vidare från de första heta dagarna på torgen, bortom ”stundens hetta”. Varje revolt behöver en konstituerande kraft, inte för att avsluta den utan för att ”fortsätta den, garantera det den uppnått och hålla den öppen för fortsatta innovationer”. Förklaring försöker slå fast de dispotif av subjektitetsproduktion och de gemensamma ickestatliga institutioner som kan bevara multitudens segrar, bli organ kapabla att självstyra det gemensamma och bära revolten vidare för att inte stagnera eller kastas tillbaka.

Breiviks förklaring är ett manifest. Den uppmanar ett kuvat folk att resa sig. ”Tiden för dialog är över. vi gav freden en chans. Tiden för väpnat motstånd är kommen. PCCTS, Knights Templar förklarar härmed å Europas fria folks vägnar ett förebyggande krig mot Västeuropas kulturmarxistiska/multikulturalistiska regimer”. Det intressanta är inte det extrema i Breiviks manifest eller handling – den massaker på unga socialdemokrater han iscensatte för att ge sitt manifest maximal uppmärksamhet och ”marknadsföring” – utan snarare hur manifestet formulerar och knyter an till en europeisk och nordamerikansk reaktionär strömning som idag brytit sig in i mainstreampolitiken. Breiviks världsbild, som han till stor del hämtar från counterjihadbloggar, skiljer sig inte från verklighetsbeskrivningen hos de högerpopulistiska partier och rörelser som växer i Europa och USA.

Stomen i Breiviks manifest bygger på 38 texter av den norska bloggaren Peder ”Fjordman” Jensen. Framför allt är ”2083 – A european declaration of independence” en vidarutveckling av Fjordmans ”Native Revolt – A european declaration of independence” (2007), även den inbakad i manifestet. Fjordman reser fortfarande runt och möter sverigedemokrater, Tryckfrihetssällskapet, Geert Wilders och counterjihadaktivister. Diskussionen vars anda uttrycks i manifesttexten är levande.

Men vad är det för subjekt Fjordman-Breiviks självständighetsförklaring vädjar till? Där kan en läsning av Negri-Hardts Förklaring ge en ledtråd.

Folk eller multitud

Den postoperaistiska teoretikern Paolo Virno, som verkar i samma idétradition som Negri och Hardt, beskriver i sin bok Multitudens grammatik (Tankekraft förlag 2012) hur en av 1600-talets centrala debatter – vid modernitetens och den centraliserade statens födelse – åter har aktualiserats och pånytt fått en politisk centralitet. Virno sätter upp polariteten Folk och Multitud, En och Många, med Hobbes och Spinoza som representant för de två olika synsätten att beskriva den kropp som utgör samhället.

Folket är en homogen enhet, som hålls samman av en centripetal kraft. Folket har en allmänvilja som artikuleras genom politikens representation, vilket gör att folket är en politisk aktör. Hobbes beskriver i De Cive: ”Folket är något som är en, med en vilja, som en handling kan tillskrivas”. Multituden, de många, var något som existerade innan staten – ett allas krig mot alla – men med upprättandet av en suverän bildades folket som är ett politiskt subjekt. Staten och folket är intimt förbundna. Multituden är för Hobbes antistat och antifolk, folkets motsats. ”Medborgare, när de revolterar mot staten, är multituden mot folket” (Hobbes, 1642). Multituden är pluralistisk, avskyr politisk enhet, sluter inga avtal och är olydig. För Spinoza är multituden kapabel att självkonstituera sig som en politisk kraft, utan staten. Multituden är ”en pluralitet som består som sådan i det offentliga”, som handlar kollektivt utan att bli en. Multituden är kapabel till ickerepresentativa former av demokrati

Multituden och Folket som formeringar förhåller sig olika till universaliteten – för folket är den ett löfte (som uttrycks via representation/staten/suveränen), för multituden är den en premiss – det universella skapas som det gemensamma i en process, men utifrån att varje singularitet delar något universellt. I synen på folket är individen en utgångspunkt – folket byggs upp av individer, som ges individuella rättigheter av suveränen – medan i multituden är individen resultatet, en följd av ett gemensamt delande.

Det som gör denna filosofiska diskussion från 1600-talet relevant idag är hur fordismens övergång till postfordismen, den nationella suveränitetens omvandling under globalismen, de globala migrant- och kapitalflödena alla försatt ”folket” som begrepp i kris, och återaktualiserat den spinozistiska multituden som begrepp. Den homogena industriarbetarklassen (som folk) har successivt kommit att övergå i en ny klassammansättning, en prekär postfordistisk arbetskraft (som multitud).

Om folket var det begrepp som gick segrande ur 1600-talets strider, och som bars vidare i föreställningen om den absoluta staten, i Rousseaus samhällskontrakt, i såväl liberalismen, socialismen som fascismen, så är folket nu försatt i kris. Banden mellan den nya globala suveräniteten och folket har försvagats. De nya sociala krafter och sociala rörelser som formerat sig de senaste 30-40 åren har snarare hämtat inspiration i en diskussion om multituden, hur man formerar sig som ett heterogent och pluralistiskt subjekt – där det universella och gemensamma betyder något annat än det gjorde för det homogena folket.

Krissubjekt och reaktion

När Franco ”Bifo” Berardi nyligen besökte Stockholm hade vi en diskussion om den senaste kampcykeln, om 2012 som reaktionens år som följde efter upprorets år 2011. Bifo konstaterade att Negri aldrig kunnat föreställa sig reaktionen. Möjligheten av en reaktion förekommer knappt i Negris skrifter, varje kampcykel beskrivs utifrån ett (aktivt) formerande klassubjekt i motsättning till en (reaktiv) omorganisering av produktionen och därigenom ett uppsplittrande av arbetarklassens politiska sammansättning. Negris texter är mobiliserande, menade Bifo. De skrivs i en kamp och koncenterar sig på huvudkonflikten, följer den kommunistiska tendensen i varje kamp och målar messianskt upp multitudens väg mot kommunismen. Att kamperna skulle misslyckas, utmattas, ta en reaktiv vändning, blockeras eller att kontrarevolutionära mobiliseringar skulle uppkomma diskuteras aldrig i Negris texter.

Folket är inte ute ur bilden, menar Bifo. Det kämpar i motvind mot kapitalismens utveckling, men försöker samtidigt utmåla sig som en (falsk) lösning på kapitalismens kris. Folket kan fortfarande formeras som svar på multituden, som en populistisk rörelse som söker en yttre representation och försöker återvända eller återaktualisera det förgångna. Om suveränen hos Hobbes kan avsättas av folket, om suveränen inte garanterar folkets dess rättigheter – så är populismen just en sån omförhandling. Den är ett försök att mobilisera folket som ett homogent subjekt bakom en yttre representation (den nya suveränen) – som står i motsättning till den gamle korrupte suveränen som misslyckades med sitt uppdrag att upprätthålla folket som (suveränt) folk, mot en hotande upplösning som multitud. Populismen vill ersätta en suverän med en annan, multituden vill förkasta suveräniteten helt.

Principen är bärande i den amerikanska självständighetsförklaringen, formulerad av Thomas Jefferson:

”That whenever any Form of Government becomes destructive of these ends, it is the Right of the People to alter or to abolish it, and to institute new Government, laying its foundation on such principles and organizing its powers in such form, as to them shall seem most likely to effect their Safety and Happiness. […] It is their right, it is their duty, to throw off such Government, and to provide new Guards for their future security.”

Subjektstyper

Krisen och kapitalismens förvandling (finanisalisering, nyliberalismens kris, globaliserad produktion, prekarisering) innebär en social och antropologisk förvandling av de subjektiva figurerna som kan formera sig politiskt. Hardt och Negri beskriver fyra nya subjektsfigurer i blivande: de skuldsatta, de mediatiserade, de säkerhetiserade och de representerade.

De ”skuldsatta” är det subjekt som bildas med den kraftigt ökade skuldsättningen av arbetarklassen, hand i hand med den expanderande finansialiseringen av ekonomin, där ackumulationen av välstånd snarare sker genom ränta än profit. En ökad levnadsstandard sker genom att göra det enklare att få lån snarare än högre lön. Hardt och Negri menar att det skett en övergång från ”välfärd” (welfare) till ”skuldfärd” (debtfare), att lån förutsätts täcka de sociala behov som tidigare skulle täckas genom lön och skatt (boende, sjukvård, sociala skyddsnät osv).

Istället för en massa lönearbetare i den fordistiska produktionen (där exploateringen mystifierades av det fria och jämlika utbytet mellan varuägare) så är arbetskraften i den postfordistiska produktionen en multitud av prekära arbetare. De mystifierande kategorierna ”arbetstagare” och ”arbetsköpare” får nu samsas med ”låntagare” och ”långivare”. Om den tidigare arbetsregimen hade ett tydligt mått i arbetstiden, är den postfordistiska produktionen svårare att mäta och utvinns genom finansiella instrument. Den skuldsatte säljer inte sin dagliga arbetstid utan sin livstid, ett löfte om sin framtida arbetslön. Skuldsättningen är en subjektivering, den förändrar hur arbetarklassen kämpar och relaterar till varandra. De arbetare som är skuldsatta har mer att förlora på att strejka, den ekonomiska skulden får samma effekt som en hög arbetsmoral – rädslan för att förlora jobbet ökar. Till skillnad på lönekampen, som är kollektiv, ses den ekonomiska skulden som ett privat ansvar och de som skuldsätts stigmatiseras som även moraliskt skyldiga att inte ha skött sin ekonomi. Den privata skulden är svårare att revoltera mot än kapitalet som arbetsköpare. Proletären som dubbelt fri, fri från egendom och fri att sälja sin arbetskraft, förändras med den skuldsatte, som är livegen under den ekonomiska skulden.

Den andra subjektkategorin som Hardt och Negri räknar upp är den ”mediatiserade” (mediatized). För tidigare generationer arbetarkamper har det varit en lång kamp för att få tillgång till information och kommunikationsmedel. Till fördel för arbetarklassen var att den fördes fysiskt samman och blev massa i fabrikerna, men en homogen kultur och närhet, vilket underlättade organiseringen. Utanför fabrikerna byggdes kommunikationsstrukturer upp med egen press, egna möteslokaler (folkets hus osv) och egen kultur. Dessa har idag tappat betydelse i och med att arbetarklassens struktur förändrats, spridits utanför fabriken och informationskanalerna i samhälle expanderat. Idag har vi snarare ett kvantitativt överskott av information, där alla ska ha egna åsikter och profilera sig – medan den kvalitativa nivån försvagats och erfarenheterna blivit ytligare. Kommunikationsteknologin har blivit central för dagens samverkan i produktionen, genom våra datorer och mobiler förbinds vi ständigt till jobbet, vi är ständigt tillgängliga. Media och sociala media strävar inte efter att göra oss passiva, utan uppmanar till att delta, välja, kommentera, ”like:a”, dokumentera. De mediatiserade, menar Hardt och Negri, har subsumerats och absorberats i nätet, deras medvetande fragmentiserats och spridits ut. Accelerationismen och de ökade hastigheterna i informationsspridning, bloggbävningar och twitterstormar, kulturdebatter och moralpanikdrev, försvårar eftertanke, de komplexa narrativen drunkar i förenklingar, de invecklade frågorna får stå tillbaka för de enkla svartvita.

Den tredje kategorin är de ”säkerhetiserade” (securitized). Här diskuterar Negri och Hardt den diffusa säkerhetsregim som expanderar i samhället med en panspektrisk övervakning. Den totala övervakningen har spridits ut ut fängelserna, panoptikon har blivit panspektrisk. Precis som den arbetslöse och socialbidragstagaren utsätts för workfare, inspektioner och aktiveringsåtgärder – som syftar till att skapa ett aktivt arbetssökande subjekt vars egna initiativförmåga ständigt mäts och kontrollerar – har modellen spridit sig i andra områden som skolan, sjukhus och statlig myndighetsutövning. Vi utsätts för ökade inspektionssystem, övervakning och informationslagringssystem, som allt mer överlappar varandra. Sociala media på internet sonderar marknaden, konsumtionsmönster, fångar in gratisarbete, upprättar sociogram, som sedan säljs vidare.

Den säkerhetiserade består av två typer, fången och fångvaktaren, som smält samman till en. Vi är både övervakningens objekt och subjekt. Vi ska aktivt delta i övervakningen av varandra, se på Efterlyst, gola ner varandra, grannsamverka mot brott, hänga ut pedofiler, vara misstänksamma. Säkerhetsregimen är ett permanent undantagstillstånd, det lågintensiva krigstillståndet som producerar rädsla och fruktan för de farliga klassernas återkomst. Samhället militariseras, de polisiära funktionerna ökar. Lägren, förvaren, häktena och fängelsernas population växer och synliggör en tydlig rasialiserad ordning.

Den fjärde kategorin – de representerade – innehåller de första tre och syftar till de politiska kanaler de kan följa. Hardt och Negri diskuterar hur representationens kris och förändrade form påverkar oss som subjekt. Med de försvagade nationalstaterna, suveränitetens utspridning, den globala marknaden och kraftiga koncentrationen av rikedom, mäktiga lobbygrupperna, de allt mer kostsamma valkampanjerna innebär det att den representativa demokratin har försatts i kris. Partierna och fackföreningarna har försvagats, även om det fortfarande råder en stark nostalgi över dem, med civila samhällets borttynande (i och med arbetarklassens förändring). Det postpolitiska klimat som detta fört med sig innebär lägre valdeltagande, ökat politikerförakt, mindre tilltro till politiken, svårare att skilja på de politiska blocken, ökat rörlighet mellan partierna. I postpolitiken har dörrarna stängts för de representerades deltagande eller egna politiska agerande. ”När de inte längre aktivt kunna delta i det politiska livet finner den representerade sig bland de fattiga och kämpar ensam i det sociala livets djungel”.

”Precis som de skuldsatta förnekas kontroll över deras produktiva sociala makt, precis som intelligensen, de mediatiserade förråds på sina affektiva kapaciteter och makt igenom lingvistisk innovation; precis som de säkerhetiserade, som lever i en värld reducerad till fruktan och terror, har berövats varje möjlighet till ett förenat, rättvist och kärleksfullt utbryte, på samma sätt har de representerade inte tillgång till något effektivt politiskt handlande”.

Progressivt eller reaktivt sammansättande

Hardt och Negri identifierar tendenserna och de öppningar som multituden kan sammansätta sig politiskt ur alla dessa fyra figurer. Alla fyra figurerna är produkter av mystifikationer som de har möjlighet att bryta med, de har alla en möjlighet att revoltera, att finna sin makt och politiskt formera sig. De kan utveckla ”ett subjektivt kairos som bryter med dominerande relationerna och kastar över ända de processer som reproducerar underordningen”. Att subjekten upplever sig som depotentialiserade är för de avskärmats från sin kraft, vad de kan göra. Subjektens kollektiva handlade och varande måste förenas. Det är så alla politiska rörelser föds: från ett beslut att bryta (en vägran) tilll ett förslag att agera tillsammans.

Men det ligger också en varning underförstådd, hur dessa krissubjekt kan ta en annan väg. När medialiseringen blockerar politiken och kamper, när fruktan för de farliga klasserna och de arbetslösa leder till en jakt på syndabockar och pogromer, de skuldsatta upplever fruktan att ”falla”, när de representerade ser att de representativa strukturen kollapsat men inte finner några alternativ och kastas in i fruktan: ”det är ur denna fruktan som populistiska eller karrismatiska former av politiker reser sig”, tömda på ens den möjliga händelsen att representeras. Fruktan är en ”tom signifikant” som kan fyllas. Populismen mobiliserar genom att övertyga subjekten ”att de tillhör en identitet, som bara är en social gruppering som inte längre är koherent”.

Högerpopulistiska och högerextremistiska rörelserna försöker mobilisera de fyra subjekttyperna i ett nationalistiskt projekt.

De skuldsatta som subjekt adresseras genom en populism mot de korrupta bankerna och parasitära finanskapitalet (ofta som illa förklädd antisemitism), en exkluderande välfärdschauvinism där ”invandringens kostnader” ställs mot pensionärer och sjuka, en balkanisering och nationell protektionism utmålas som ett redskap mot eurokrisen, kapitalflykt och utlokaliserad produktion. De skuldsatta står ensamma i sin skuld och söker en yttre representation för att förenas, till skillnad från ”de avlönade”. I högerpopulismen flyter den skuldsatte samman med ”den beskattade”, om skulden inte kan undvikas kan åtminstone statens beskattning motarbetas för att åstadkomma en märkbar plånbokspolitik. Högerpopulismen och reaktionen har alltid byggt sin mobilisering på den proletariserade eller deklasserade medelklassens fruktan att falla.

De medialiserade mobiliseras genom en populistisk polarisering mot ”etablisemangsmedia”, som enbart en propagandakanal för kulturmarxism (politisk korrekthet, feminism och mångkulturalism). Sociala media används för att skapa en ”enklavism”, slutna självbekräftande forum där de ”politiskt inkorrekta” åsikterna får fritt framföras och ideologiskt formuleras.

De säkerhetiserade mobiliseras mot syndabockar, som lynchmobb eller medborgargarden, som nätdrev och uthängningskampanjer, för att så misstro och intolerans mot inre (kulturmarxism, feminism) och yttre fiender (invandring, islam).

Populistiska mobiliseringar fångar upp den vanmakt de representerade känner, över det glapp som uppstått mellan dem och de parlamentariska partierna, fast i representationens kris. Förtroendeklyftan mot den officiella politiken och det ökade politikerföraktet exploateras – för att kunna lyfta fram nya oprövade representanter som utmanare mot den korrupta politiska kasten. Sociala medierna möjliggör en direktkontakt mellan nya ledare och de representerade, utan att behöva gå omvägen via det politiska systemet.

De inföddas revolt

De fyra subjektstyper Hardt-Negri beskriver har därför sin motsvarighet i Fjordman-Breiviks analys, de tendenser, problemområden och möjliga subjekt de beskriver i sina europeiska självständighetsförklaringar.

De säkerhetiserades växande oro för brottsligheten spelar en avgörande roll i Fjordmans självständighetsförklaring. De europeiska befolkningarna är hotade och brottsligheten ökar som en följd av ”massinvandring”, som är en medveten kolonisering av väst. I flera städer uppstår laglösa områden, Fjordman lyfter särskilt fram Malmö som ett europeiskt exempel. ”I fler och fler städer över kontinenten trackasseras, rånas, våldtas, knivhuggs och till och med dödas ickemuslimer av muslimer. De infödda europeerna börjar långsamt bli en andragradens medborgare i sina länder”. Handlingarna är politiska, menar Fjordman. ”Detta våld som muslimer utövar kallas vanligvis ‘brott’ men jag tror det är mer passande att kalla det jihad”. Brottsligheten i Malmö är en del i ett ”krig mot svenskarna.”

Sverige tacksamt koloniseras på grund av den höga tilltro, det ”sociala kapital”, som under århundraden byggts upp. Fjordman menar att det var denna tillit, baserad på ett homogent folk, som gjorde Sverige tryggt tidigare, men som också innebar att den utländska koloniseringen kunde påbörjas utan motstånd från de infödda, eftersom de nykomna visades tillit som de missbrukade. Ökar misstron mellan medborgarna faller också det inhemska företagsklimatet samman och gör samhället mer sårbart.

Fjordman ser en dubbel rörelse, att samtidigt som en tillit mot ”ockupationsstyrkan” uppmuntras av makthavarna i väst, så attackeras den tillit som finns mellan de inhemska medborgarna. Vapnet är den ”multikulturella ideologin” och makthavarna använder det mot de inhemska genom kulturen och media.

Folket – den Ena – bryts upp och förvandlas till en hotande multitud – de Många. ”För att kunna lyfta fram och betona mångfalden nedvärderas medvetet allt som liknar en ‘inhemsk kultur’. Invändningar mot denna policy betraktas som en form av rasism”. Genom de ideologiska statsapparaterna (media, skola, kultur) sprids multikulturella ideologin, kulturmarxismen: ”Multikulturalism har aldrig handlat om tolerans. Det är en antivästlig hatideologi som används som ett instrument för att ensidigt montera ner den europeiska kulturen”. Lagstiftningen om hets mot folkgrupp används för att kväsa all opposition, ”med hets mot folkgrupp-lagar berövas vi rätten att protestera mot att dränkas av invandring som till slut kommer göra oss till en minoritet”.

Kulturkampen är därför ett politiskt slagfält, ett första steg i ett försvarskrig för att skydda sig mot ”en hel kulturs utplåning”. ”…vi, Europas folk, har inte bara en rättighet utan också en skyldighet att motsätta oss den [multikultiideologin]”. De medialiserade som subjekt är indoktrinerade, slumrande, men kan vändas genom att effektivt användande av sociala media och alternativa nyhetskanaler.

När Europas makthavare, EU-eliten – i maskopi med de muslimska länderna – vänt folket ryggen, ökar representationens kris. Demokratin har satts ur spel av en ”paneuropeiskt EU-diktatur”. Fjordman diskuterar inte skuldsättningen utan lyfter i skattepopulistisk anda snarare fram ”de beskattade” som subjekt. Medborgarnas skatter används av EU mot dem själva. ”Posteuropeer vet fortfarande inte att EU-ledarna använder deras pengar utan deras medgivande för att smälta samman Europa med arabvärlden, eftersom deras media inte berättar det för dem”. Euron och upphävande av nationsgränserna inom EU förenklar denna process. Fjordman hänvisar till Jefferssons formulering i den amerikanska självständighetsförklaringen om folkets rätt att störta en destruktiv regering som arbetar mot folkets intresse. ”Vi behöver en Europeisk självständighetsförklaring, som uppmanar till vår befrielse från den byråkratiska feodalismen från Bryssel och den totalitära ideologin multikulturalism”. Som alla koloniserade folk har europeerna rätt att bedriva motstånd mot kolonialiseringen för sin egen självständighet. ”Och vi tänker utöva den [rättigheten]”.

”Om dessa krav inte fullt genomdrivs, om Europeiska unionen inte monteras ned, om multikulturalismen inte förkastas och den muslimska immigrationen stoppas så kommer vi, Europas folk (the peoples of Europe), lämnas med inga andra val än att dra slutsatsen att våra makthavare har övergett oss och att de skatter de samlar in är orätta och att de lagar som de stiftar utan vårt medgivande är illegetima. […] Vi kommer sluta betala skatter och ta till de nödvändiga medel som krävs för att skydda vår egen säkerhet och garantera vår nationella överlevnad”.

Ett konstituerande uppror

Hard och Negris självständighetsförklaring för de sociala rörelserna är en viktig text. Den är viktig för att den försöker lösa ett problem få vänstertexter tar upp. Problemet vi står för idag är inte att starta uppror, inte att få ut folk på gatorna och ockupera torgen. Krissubjektens uppror har spridit sig spontant över hela jorden i olika vågor sedan finanskrashen 2008 och eurokrisens utbrott, upproren följer ur nyliberalismens haveri och kapitalismens kris. Problemet vi står inför är snarare hur upproren ska överleva det första utbrottet, det första snabba uppblossandet. Vad händer dag två, när folk väl ockuperat sina torg, haft sina stormöten, rest (och vräkts från) sina tältläger, när strejkerna nått sin kulmen, när kravallens barrikader börjar brinna ut? Det är där självständighetsförklaringen kommer in, i en diskussion om hur man omvandlar revolten i en öppen konstituerande process, i byggandet av en långvarig motmakt, i övergången från manöverkriget till ställningskriget. Negri och Hardt diskuterar former för allmänninggörandet/gemensamgörandet, ”commoning”, hur man institutionaliserar det gemensamma till en öppen process.

Förklaring är därför en viktig skrift både kommunistiskt – och antifascistiskt. Kommunistiskt, eftersom den försöker se hur tendensen i upproret kan bäras vidare. Och antifascistiskt, eftersom den griper in precis i det ögonblick där reaktionen uppstår – i stunden revolten riskerar att mattas av, när insurrektionen är på väg att dö. Den upprorsrörelse som misslyckas lösa de frågor Negri och Hardt diskuterar är den upprorsrörelse som riskerar att falla för reaktionen, där makten lämnas öppen att gripas i en kontrarevolutionär kupp. Eller där de desillusionerade krissubjekten riskerar att mobiliseras i en annan riktning – och gripas av Fjordman-Breiviks manifest.

Varken höger eller vänster

Populism I. Rotschildavenyn i Tel Aviv fylldes med tält och stormöten. Precis som på Puerto del Sol i Madrid. Och Syntagmatorget i Aten. Eller Liberty Plaza i New York, utanför Wall Street. ”Vårt mål är ett bättre Israel för våra barn. Det handlar inte om höger eller vänster, utan vi vänder oss till alla invånare. Vi riktar oss mot Knesset, inte mot enskilda partier”, förklarade Merev Yachin för Fria tidningen. (Fria tidningen, nr 54, 2012). Ett liknande svar som de spanska torgockupanterna gav. Under seminariet ”Uppror och frihet i en epok utan framtid” i april 2012 berättade två representanter från den spanska Indignados-rörelsen om stormötena på det ockuperade Soltorget i Madrid. De betonade att de var en ny egalitär rörelse som ”varken är höger eller vänster, utan underifrån”.

I presidentsvalet i Frankrike hösten 2012 försökte Marianne Le Pen utmana både Sarkozy och Hollande. Front National gick till val under devisen ”varken höger eller vänster”, riktad mot de båda huvudkandidaterna – en slogan som dessutom hade fördelen att automatiskt utesluta kommunisterna som tredje alternativ. Fascismen har enda sedan dess födsel positionerat sig som en ”tredje position” – varken kapitalism eller socialism – trots att fascismen som rörelse uppkom som en högerreaktion på en vänsterrevolt. Den historiska fascismen lyckades förklä en reaktionär högerpolitik i vänsterretorik och utmålade den som revolutionär. Själva begreppet fascio (förbund) togs från vänsterförbunden av arbetare och bönder, som fasci siciliani dei lavoratori.

Varken höger eller vänster. Det är devisen för de Piratpartier som bildats i Europa det senaste året. Precis som det var parollen för vågen av gröna partier som uppkom ur miljörörelsen i början av 80-talet. Italienska författarkollektivet Wu ming tar i en text på sin blogg och försöker kritiskt belysa parollen. Vad innebär det att varken vara ”vänster eller höger”? Uttalandet är delvis ”en deklaration av icke-tillhörande” riktat mot en bipolär politik. Den är ett förkastande av de kollektiva subjekt som identifieras med politiken, ett utmålande av sin egna politik som något nytt och ”helt annat”. När den bidimensionella vänster-högerskalan upplevs för snäv, för att istället lyfta fram en multilinjär och multidimensionellt politisk skala.

Ta till exempel de italienska katolska väljarna, skriver Wu ming, som ofta är till vänster och progressiva i socioekonomiska frågor, men till höger och konservativa i sociokulturella frågor om kön, sexualitet, brott/straff och civilrätt. Eller de gröna partierna som ofta är till höger och marknadsliberala i socioekonomiska frågor, medan de står till vänster i värderings-, identitets- och miljöfrågor. Höger-vänsterskalan räcker inte till för att täcka in deras politik.

Men det finns en annan sida av denna fras, som får varningsklockorna att ringa för Wu ming när de betraktar rörelserna som går framåt under devisen ”varken höger eller vänster”. Rörelsernas utmålande av sig själva som en helt ”ny kraft”, utanför historien, mot ett gammalt förstelnat etablisemang, är de populistiska rörelsernas kännetecken. ”Varken höger eller vänster” är också en grundformel för populismen. Frasen används ofta för att skylla över klassamhällets motsättningar, en vägran att diskutera ekonomisk makt, fördelning och marknadens effekter, en förskjutning från det socioekonomiska planet till en sociokulturell/etisk/moralisk diskussion.

Men kan politik vara klassneutral? Wu ming citerar den franska författaren och vänsteraktivisten Serge Quadruppani och konstaterar: ”Det finns två sätt att vara ‘varken höger eller vänster’: ett högersätt och ett vänstersätt”.

I artikeln ”Ett avslut som blev en öppning” här på Guldfiske beskrevs hur de senaste årens sociala protester tagit sig formen av ”oheliga allianser”, en mängd olika vänster- och högerinitiativ, såväl som apolitiska krafter eller konspirativa grupperingar, har samsats i samma protestvåg, ibland i en fungerande ny sammansättning orienterad kring en sakfråga, ibland i en bitter kamp om hegemoni och problemformulering.

I en serie texter här på bloggen kommer vi se närmare på dagens populistiska rörelser, vilka olika nya former de kommit att ta. Den tes som ska undersökas är att populismen blivit en allt vanligare form att bedriva politik (och mystifiera sociala konflikter) i det postpolitiska tillstånd som följt ur nyliberalismens och postfordismens globala segertåg och hegemoniska kris. Den blockpolitik med en tydlig vänster-höger, som var så bärande för efterkrigstidens politik fram till murens fall, har allt mer luckrats upp, skillnaderna mellan vänstern-högern blivit allt svårare att se.

Gramsci använde beteckningen ”ceasarism” för att beskriva den tredje position som kan framträda när två block hamnat i ett låst läge, i en kamp som inte funnit sitt utlopp utan fastnat i en låst blockering – när en proletär rörelse misslyckats i sin utmaning av kapitalet och kapitalet misslyckats i sitt projekt att disciplinera arbetarklassen och upprätthålla en stabil produktivitetsökning och värdeförmering. Cesarismen hos Gramsci, eller bonapartismen hos Marx, syftar till att beskriva hur blockeringen skapar en öppning för en stark personlighet att stiga in på den historiska arenan, lierad med en massbas i en deklasserad klass och/eller som en yttre representation som politiskt uttryck för en splittrad klass oförmögen till självartikulation. Gramscis och Marx diskussioner är bra att ha med sig när vi betraktar olika nutida populistiska rörelser närmare.

Populismdefinitioner

En enkel generisk grunddefinition av begreppet populism är att det syftar på en föreställning där den centrala motsättningen i samhället ses gå mellan ”folket” och ”eliten”. Populistiska ideologier betonar en motsättning mellan ett (socialt homogent, enhetligt, autentiskt) folk och ett (styrande politisk-ekonomisk, manipulativ, korrupt, ockult) etablisemang. Populismen är ett mobiliserande instrument mot en dominerande ideologi och åberopar folket som den legitima grunden för sin politik och ser folket (i singular) som demokratins suveräna subjekt. Mot det etablerade politiska systemet, den konstitutionella representativa demokratin, som ses som ockuperad av eliten, ställs den egna hävdade direkta kontakten med folket.

Denna vaga definition kan givetvis innehålla mängder olika rörelser, vilket är populismbegreppets svaghet. Begreppen behövs även preciseras, eftersom de givits olika innehåll av olika rörelser som brukar räknas som populistiska.

– Vilken historisk situation har den populistiska rörelsen uppkommit? Vilka klasser eller klassegment mobiliseras av rörelsen?
– Vilket folk åsyftas? Vilka inkluderas i definitionen av folket och vilka exkluderas? Vilket socialt block ska upprättas?
– Vilken antagonism? Vilka är eliten som folket befinner sig i motsättning med? Vilken maktanalys används?
– Vilket politiskt uttryck och vilken form av mobilisering tar populismen? Vilken organisationsdynamik?

Populismforskare som Margaret Canovan, Ernesto Laclau, Paul Taggart och Cas Mudde har alla lämnat olika bidrag till att klargöra dessa frågor.

Olika populistiska rörelser

Margaret Canovan och Cas Mudde har var för sig försökt klassificera olika populistiska rörelser. En klassificering hjälper till att visa vad som skiljer och förenar populistiska strömningar som populistisk radikalhöger/högerpopulism, agrarpopulism, skattepopulism/missnöjespolitik/nyliberal populism, postkolonial populism/”tredje världenpopulism” och social populism/vänsterpopulism. Canovan (1981) delade in de populistiska rörelserna i två familjer: agrarpopulismen och den politiska populismen.

Agrarpopulismen är en tydligt klassbaserad populism med en socioekonomisk bas bland jordbrukarna. Marx beskrev i Louis Bonapartes adertonde brumaire hur den splittrade franska bondeklassen (”en säck potatis”) genom Napoleon IIIs mobilisering fick en politisk sammansättning och en yttre representation som den inte var kapabel att formera själv. Till denna form av populism kan vi räkna den amerikanska jordbrukarradikalismen kring de lantbrukar- och konsumtionskooperativ som lade grunden till Peoples Party i slutet av 1800-talet, samt den intellektuella agrarsocialistiska rörelsen narodnikerna (”de folkliga”) i Ryssland. I Lenins skrifter utvecklar han sin polemik mot de ”konkurrerande” vänsterströmningarna i form av narodnikernas populism och enbart arbetsplatsorienterade ekonomisterna. Narodnikerna, som kom ur städernas intellektuella miljöer och spreds som en bonderomantisk och slavofil väckelserörelse på landsbygden, kritiserades av Lenin för att de ”såg utvecklingen i backspegeln”. Den ryska agrarpopulismen spreds och influerade liknande rörelser på Balkan, i Öst- och Centraleuropa efter andra världskriget. Den fascistiska reaktionen slog inte bara hårt mot den proletära arbetarrörelsen i industricentra utan riktades även mot de agrarpopulistiska rörelserna i öst. Både Centerpartiet i Sverige och Agrarförbundet/Landsbygdspartiet i Finland utvecklades ur agrarpopulismen. Dagens finska högerpopulistiska parti Sannfinländarna har vuxit fram ur resterna av det agrarpopulistiska Landsbygdspartiet.

Under 1900-talet, då speciellt perioden från krigsslutet 1945 till 1973, förekom få populistiska partier i Europa. Partierna var tydligt kopplade till klasser och samhällsintressen, den ekonomiska efterkrigsboomen och expansiva utbyggnaden av välfärdsstaten lämnade inget utrymme för populism. 60- och 70-talets politiskt polariserade klimat av sociala kamper missgynnade även det de populistiska rörelsernas framväxt.

Canovan kallar den andra familjen populistiska rörelser, som växer fram efter andra världskriget och framför allt efter 1973, för politisk populism. Den politiska populismens socioekonomiska klassbas är svagare och de tar sig snarare ett uttryck som en klassallians (”folket”).

Till dessa nypopulistiska rörelser räknar hon ”populistiska diktaturer”, de latinamerikanska populistiska diktaturer där en karismatisk ledare välde att gå runt övriga samhällseliten och basera sin makt genom ett direkt stöd på folket – och då främst arbetarklassen. Den ”kvasifascism” som bland annat Peròn stod för i Argentina och Várgas i Brasilien, var modernistiska och vände sig i första hand till arbetarna, snarare än bönder, för ett mobiliserande stöd utanför staten. Genom att basera sin makt på en direkt personlig allians med arbetarklassen snarare än en organisatorisk eller byråkratisk makt blev dessa populistiska rörelser svaga som organisationsinstitutioner. Klasstödet upprätthölls genom att garantera vissa korporativistika välfärdsreformer. En annan form av populism var de postkoloniala rörelser i bland annat Afrika som försökte upprätta breda koalitionsbyggen för sina nationella projekt, en form Canovan klassar som ”politiker-populism”. Nutida exempel är Berlusconis valallians, som förenade olika högerkrafter i en gemensam valallians, med en populism som sammanhållande kit.

I Europa började de populistiska rörelserna växa först efter 1973 igen. I Skandinavien tog det formen av skattepopulistiska missnöjespartier riktade mot välfärdsstaten. En föregångare var de så kallade ”poujadisterna” med franska partiet Enighet och Broderskap (UFF) som bildades kring frontfiguren Pierre Poujade på femtiotalet. 1973 bildades Mogen Glistrups Fremskridtsparti i Danmark, som kom att få 16% av rösterna. Kort därpå bildades Anders Langes Fremskrittsparti i Norge. I Sverige dröjde det ända fram till 1991 innan missnöjespartiet Ny Demokrati bildades och fick 6,7% av rösterna. Klassmässigt växte de skattepopulistiska rörelserna fram ur småbourgeoisin/medelklassen, men lyckades göra en inbrytning in i arbetarklassväljarna. ”Eliten” som rörelserna pekade ut och reagerade på var välfärdsstatens institutioner, socialdemokratins sammansmältning med maktapparaten (”järnrumporna i etablisemanget”, som Ny Demokrati formulerade det), ”skattetrycket”, alkoholmonopolet, byråkratiska regelverk, ett ”förmyndarsamhälle” och USA framhölls ofta som idealland. Cas Mudde beskriver denna populism som ”nyliberal populism”, en föraning av den nyliberala samhällsomvandling som sedan blev mainstream med Thatcher, Reagan och Timbrohögerns segertåg.

Även om de skattepopulistiska rörelserna sade sig representera folket mot etablisemanget, och ofta lyfte fram vikten av att lyssna på ”folkets röst” genom folkomröstningar, byggde de ofta organisatoriskt svaga rörelser, där interndemokratin saknades. Partierna drevs som företag med sina partiledare som VD:ar.

De skattepopulistiska rörelserna plockade även upp ett invandringsmotstånd från extremhögern, men frågan hade till en början en underordnad betydelse. Efter murens fall och det kalla krigets slut, den bipolära världens sammanbrott, vann populismen ytterligare mark. Invandringsmotståndet började få en allt mer central roll och nya högerpopulistpartier bildades där den frågan stod överst på agendan. Margaret Canovan kallar dessa populistiska rörelser för ”reaktiv populism”. Cas Mudde skiljer på tre närliggande former: radikal högerpopulism, nyliberal populism och extremhögern (nyfascism/postfascism). Gränserna mellan dessa är flytande: nyliberal populism har under 00-talet allt mer kommit att bli mer flyktingfientlig och övergå i radikal högerpopulism, samtidigt som flera partier med rötter i extremhögern försökt putsa på sina fasader och omvandla sig till radikala högerpopulistpartier. Om det populistiska flyktingmotståndet under 80- och 90-talet skedde kombinerat med en nyliberal antivälfärdspolitik har den under 00-talet gjort en helvändning och blivit mer välfärdschauvinistisk (”om vi stoppar invandringen har vi pengar till välfärd”).

Vi kan se denna utveckling i Danmark, där utbrytarna Dansk folkeparti bildades 1995 ur Fremskridtspartiet. Dansk folkeparti tonade succesivt ner sitt skattemissnöje till att börja ställa välfärdens kostnader mot invandringens kostnader. Utvecklingen har skett parallellt med att välfärdssektorerna öppnats för marknaden och de nyliberala ekonomiska aktörerna släppts in att göra vinster i den skattefinansierade verksamheten.

Cas Mudde beskriver tre ideologiska fundament hos de radikala högerpartierna: nativism (etnonationalism), auktoritanism, populism. Det homogena folkets (i singular) sunda förnuft hotas av en mångkulturvurmande korrupt elit som inte speglar den ”sanna folkviljan”. Folkviljan får aldrig ”inskränkas av ‘odemokratiska’ institutionella restriktioner så som konstitutionellt skydd av minoriteter”. (Cas Mudde: Den populistiska radikalhögern, ur Fronesis)

En sista kategori som Canovan räknar upp är de för ”populistisk demokrati” (Mudde kallar dem ”socialpopulister”): medborgarinitiativ och folkrörelser som är direktdemokratiskt baserade, som bildar proteströrelser där ett ”folk” ställs mot ett ekonomiskt/politiskt etablisemang. Globaliseringsrörelsen och kampcykeln 1999-2003 lade grunden för en sådan våg av populism med tydlig vänsterprofil, framför allt i Latinamerika. Till denna form av socialpopulism skulle vi kunna räkna Occupy och Indignados.

I vilken situation uppkommer populismen?

Vi kan alltså se hur nypopulismen framträtt efter fordismens och välfärdstatens guldålder (1945-1973). Nypopulismen har tagit fart i olika vågor: 1973, 1989, 1999, 2008 – ofta sammanfallande med ekonomiska kriser och perioder av politisk och social turbulens.

Just populiströrelsernas relation till kriser har varit en omdiskuterad fråga bland populismforskarna. Ska man se populismen som ett undantag eller ett normaltillstånd? Paul Taggart (2000) menar att populismen är en reaktion på en (inbillad eller verklig) krissituation. Krisen tvingar den populistiska rörelsen att övervinna sin ovilja mot den smutsiga och korrumperade politiken, och ge sig in i politiken för att utmana eliten, som ses som ansvarig för kristillståndet.

Schenchs-Klingemann förklarar den radikala populisthögern utifrån en normalpatologi-tes: radikalhögern är en patologi, en avvikelse som kan förklaras med och framträder i kriser. Demokratin är normaltillståndet. Till skillnad från extremism/fascism så är radikalismen ”antiliberalt demokratisk”, den går utanför det normala men använder sig av demokratin (och demokratins kris). Den populistiska radikalhögern ses då som en kravleva från förr, som enbart får stöd under onormala förhållanden. Vid en kris eller snabb förändring mobiliserar de proteströster från ”moderniseringens förlorare”. Den radikala högerpopulismen uppvisar därigenom som reaktion ett tydligt släktskap till fascismen. Cas Mudde polemiserar mot denna ”normalpatologites” genom att se högerpopulismen som en ”patologisk normalitet”. Högerpopulismen är bara en radikal variant på konventionella värderingar som finns i det här samhället, motsättningar som bara väntat på att artikuleras. Snarare kan man se perioden 1945-1973 som en undantagsperiod, en historisk parantes med sin höga tillväxt, sociala stabilitet och höga sysselsättning – som inte går att göra till historisk norm. Båda dessa teser har givetvis bäring: populistiska rörelser framträder som reaktion i krissituationer, men dess ”folkliga mobilisering” måste historiceras och kan inte bedömas utifrån ett demokrartiskt normaltillstånd. (Cas Mudde: Den populistiska radikalhögern, ur Fronesis)

Det homogena folket

Folket är inte en given storhet, utan något som måste konstrueras. Vilka ”folket” skiljer sig hos olika populistiska rörelser: det kan handla om det suveräna folket, folk som klass (arbetare och/eller bönder), folk som nation, folk som en ”völkish” solidaritetsgemenskap knuten till territorium (blut und boden). Folket kan vara ett inkluderande ”enande folk” (medborgarna, icke-överhet), ett exkluderande ”vårt folk” eller ett genuint/autentiskt ”vanligt folk”/”verklighetens folk”.

Bland de flesta strömningarna inom agrar- eller den politiska populismen identifieras folket oftast med ett idealiserat hjärtland, bunden till ett geopolitiskt territorium, och som en grupp oberoende av samhällsklass. Föreställningen om ”hjärtlandet” är en exkluderande process, som skapas genom att blicka bakåt och fetischera traditioner, att ”göra som man gjorde förr” i en idealiserad storhetstid innan förfallet.

Sir Isaiah lyfter fram hur populismens folk anspelar på ett historiskt ”naturligt tillstånd”, innan krisen, och som ska återupplivas genom ett framlyftande av traditionella normer och värderingar. Det görs en åtskillnad mellan ett integrerat sammanhållet samhället och staten som politiska institutioner, som försett samhället i kris. Föreställningen menar Sir Isaiah framträder i samhällen som genomgår en snabb krisartad samhällsförändring. Koen Abts och Stefan Rummens varnar för att föreställningen av det ”homogena folket” tillhör populismens farligaste sida och bäddar för ett totalitärt samhälle, eftersom det förkastar en demokratisk pluralism, mångfald och tolerans.

Anders Hellström och Mi Lennhag beskriver i Fronesis temanummer om folket: ”populism som massrörelse gör ofta anspråk på att vara klassöverskridande – den strävar efter att förena grupper över klassgränserna och att neutralisera socioekonomiska klasskonflikter – och mobilisera folket mot en ‘eliternas klass'”.

Folket konstrueras i förhållande till vilka som ses som den (maktfullkomliga korrumperade) eliten: en elit som kan jämställas med en klass (”de besuttna”), ett politiskt skikt (politikerna, ”teknokraterna”, ”sjuklövern”), de representativa institutionerna/statsadministrationen (”byråkraterna”), den ekonomiska makten (storföretagen, bankerna), den kulturella makten (kultureliten), den juridiska strukturen, medierna (mediaetablisemanget), ideologiska strömningar (”statsfeminism”, ”kulturmarxism”), etniska eller religiösa krafter (”judendomen”, ”katolikerna”)

Populismen som form och ideologi

Populismen reducerar sociala konflikter till en förenklad elitistisk komplott, som bortser från olika styrkerelationer och social kamp i samhället. Populistiska rörelser tenderar åt att inrikta sig på sociokulturella frågor snarare än socioekonomiska. Deras styrka är att konstruera egna berättelser, myter och symboler om ”folket”, ”eliten” och ”krisen/förfallet” – där ”särdrag” i samhället ofta lyfts fram och görs till ”huvuddrag”. Populistiska rörelser försöker oftast göra sig till ägare av en sakfråga (invandring, skatter, EU osv).

Svårigheten att definiera populistiska rörelser har inte bara med att de kan ta olika former, utan även att de internt är föränderliga. Populismen har ett ”tomt hjärta”, saknar ett ideologiskt centrum, och kan fyllas med olika innehåll. Populistiska rörelser kan därigenom lyfta och släppa sakfrågor, byta huvudinriktning och anta frågor som skapar moralpanik eller massindignation för stunden. De populistiska rörelserna är kameleonter.

Ett särskilt fält inom populismforskningen är att undersöka den täta relationen mellan populistiska rörelser och massmedia. De populistiska rörelserna lever ofta i ett samspel med mediauppmärksamhet, där de samtidigt kan befinna sig i strålkastarljuset och hävda de placerats i mediaskugga.

Pierre-André Tagineff använder beteckningen ”télépopulisme” och beskriver ledarens genomslagskraft i media som en av populismens viktigaste resurser. Att hamna i mediaskugga eller strålkastarljus kan ofta vara en win-win-situation: antingen får rörelsens talesperson en plattform och kan lyfta sin politiska fråga, men ges de negativ publicitet kan det användas som bekräftelse på att de är en rörelse som avviker från eliten/etablisemanget, bevisar deras konspirationsteori och stärker deras martyrroll som ”underdogs”.

Populistiska rörelsernas genomgår oftast olika faser, enligt Cas Mudde. En ”genomslagsfas” där de försöker ta en kamp om den offentliga dagordningen och markera en politisk sakfråga som sin, för att i sin ”förtätningsfas” lyckats uppnå ett ”ståndpunktsägande”: att de till exempel är missnöjesrösten om invandring och ingen invandringsdebatt kan äga rum utan att de ges utrymme.(Cas Mudde: Den populistiska radikalhögern, ur Fronesis)

De populistiska rörelserna är ofta kortvariga. Det hänger samman med populismens egna begränsning: de uppkommer som en proteströst mot etablisemanget, men blir de inte framgångsrika så tystnar de och blir de framgångsrika så löper de risken att själva bli en del av det etablisemang de själva mobiliserat emot. De populistiska rörelserna har också ofta en svag organisationsstruktur, eftersom rörelsen oftast bygger på en direktförbindelse mellan ledarna och massorna. Ledarna ”äger” rörelsenamnet och trots populismen oftast betonar att de är en direktdemokratisk folklig reaktion mot den representativa politiken, så återspeglas inte denna direktdemokrati i en interndemokrati i rörelsen: eftersom rörelsen är en representation för det homogena folket finns inget utrymme för interndiskussion och intern idédebatt. De populistiska partiernas nedgång och fall beror ofta på interna motsättningar och stridigheter, som den svaga organisationsstrukturen inte klarar av att hantera.

Med denna begreppsdefinition av populismen kommer vi i några artiklar se närmare på olika populistiska rörelser som kommit att influera och påverka sociala mobiliseringar de senaste åren. Det som intresserar mig är att se närmare på de gråzoner och överlappningar som uppstått; att se de tvärpolitiska mobiliseringar eller oheliga allianser som kännetecknat de senaste årens massprotester. Kan populismbegreppet hjälpa oss att identifiera några av de svagheter som de senaste årens krisprotester burit inom sig?

Gramsci III: Ceasarismen – Fascismen som tredje alternativ

Den 8 november 1926 fängslades italienska kommunistpartiets ledare Antonio Gramsci för ”konspiration mot statsmakten, uppmaning till inbördeskrig, hetsande till klasshat och subversiv propaganda”. När fascisterna införde undantagsbefogenheter 1926 var fängslandet av Gramsci en av deras första åtgärder, i ett försök att tysta en kritiker och beröva den kommunistiska rörelsen en viktig organisatör. Fascismens övergång till diktatur tvingade Gramsci att ompröva sina teorier om fascismen. I sina artiklar i L’Ordine Nuovo hade han analyserat den framväxande fascismen, fascismen som reaktion på proletariatets revolutionsförsök. I artiklarna i L’Unità, när fascisterna väl kommit till makten i det demokratiska parlamentet, försökte Gramsci utveckla enhetsfronttaktiken som en möjlighet att skapa en kommunistisk proletär hegemoni i en period av ebb för den revolutionära kampen. Han antog att fascismen skulle bli en kortvarig parantes vid makten, en instabil klassallians som var inkapabel att lösa kapitalismens kris. Under fängelsetiden skedde en förskjutning i Gramscis analys, från att se fascismen som instabil till att försöka förstå fascismens hållbarhet och anlägga ett långsiktigt perspektiv. Gramsci antog i sina fängelseanteckningar att fascismen kunde bli långvarig vid makten. Den reaktionära ideologin hade fått en folklig förankring och genom en långtgående påtvingad integration gjort uppror mindre sannolika. Gramsci tog sig an i sina fängelseanteckningar att försöka förstå denna stabillitet.

Medan Gramsci sitter isolerad i sin fängelsecell händer stora förändringar ute i världen, både inom den kommunistiska internationalen och reaktionens frammarsch. Efter Lenins död 1924 tog Stalin makten över det sovjetiska kommunistpartiet och Komintern. Relationen till PCI var ansträngd vid tiden för Gramscis fängslande. Under åren 1928-1935, den så kallade ”tredje perioden”, slog Komintern an en mer ultravänsteristisk linje, där de ansåg att revolutionen fortfarande stod för dörren i Europa och huvudfiende blev socialdemokratin som stämplads som ”socialfascism”, fascismens tvillingbroder. Börskraschen 1929 ingav hopp om att en ny revolutionär kris skulle uppstå. Två år senare påbörjades revolutionen i Spanien. Men det var inte kommunistpartierna som fördes fram till makten, utan reaktionen. I januari 1933 valdes Adolf Hitler till rikskansler i Tyskland och två månader senare vann NSDAP valsegern. På Kominterns VII kongress, 1935, kastade Stalin tvärt om linjen och genomdrev folkfrontstaktiken. Kommunistpartiet skulle varje land visa sig demokratiskt, regeringsdugligt och försöka inleda allianser med alla borgerliga krafter. 1936 började taktiken framgångsrikt tillämpas i Frankrike.

Det är under denna period, mellan 1929-1935, som Gramscis 33 fängelsehäften skrivs. För Gramsci var det en hård strid för att få rätten att studera på sin cell, få tillgång till politisk litteratur och få häften att anteckna i. Han fick bara ha två häften i cellen åt gången och enstaka litteratur. Fängelsehäftena underkastades en trippel censur. Häftena lästes inte bara av de fascistiska myndigheterna, Gramsci tvingades också genomdriva en långtgående självcensur för att kunna komma runt censuren och inte förlora sina privilegier. Fascismanalysen i fängelsehäftena framgår därför aldrig öppet i dem, men de historiska tendenser Gramsci väljer att analysera är lätta att applicera på fascismen. En tredje form av censur fängelseanteckningarna utsattes för efter Gramscis död var när de sammanställdes av Togliatti i Moskva, där bitar som stred mot Kominterns folkfrontspolitik utelämnades i det urval som publicerades i Italien 1948-51 och först offentliggjordes på sjuttiotalet.

De häften som berör Gramscis fascismanalys är Quaderni 10 (som vidarutvecklar/omarbetar anteckningarna i Quaderni 8) och Quaderni 13 (”Den moderne Fursten”, som vidarutvecklar/omarbetar Quaderni 9), skrivna troligen mellan 1931-1932. Trots att de är skrivna under svåra omständigheter och under perioder av svår sjukdom, är de ett försök från Gramsci att mer systematiskt samla och organiskt uttrycka de teorier som han tidigare lagt fram sina journalistiska texter och har en röd tråd som löper igenom dem.

Civil hegemoni

Det var under Gramscis period i Moskva 1922-1923 och deltagande på Kominterns fjärde kongress som han kom i kontakt med den ryska debatten om proletär hegemoni. I Gramscis texter i Unità använder han begreppet hegemoni främst på detta sätt, att se hur proletariatet taktiskt ska kunna utöva en dominans och ledarskap över andra subalterna klasser och knyta dem till det kommunistiska projektet. I fängelsehäftena börjar Gramsci däremot använda hegemonibegreppet för att analysera borgarklassens ideologiska dominans.

Det Gramsci tar sig an är att undersöka hur undertryckta ansluter sig till styrande klassers världsåskådning, hur det borgerliga tänkandet kan bli ”sunt förnuft”. Hur vinns massorna över till den härskande klassens normsystem? Gramsci utgår från Marx uppdelning i bas (ekonomisk struktur) och överbyggnad (ideologisk och politisk samhällsstruktur), som Marx beskriver i Den tyska ideologin och Förord till kritiken av den politiska ekonomin. Relationen mellan bas och överbyggnad är tendenser, och inte nödvändigtvis realiserade med automatik. Det är en process som har sina komplikationer. Gramsci stödjer sig här på Marx skrift Louis Bonapartes adertonde brumaire. Ideologin är inte abstrakt för Gramsci, inte ett ”falskt medvetande”, utan en ”objektiv och operativ realitet”. De dominerande klassernas position och funktion vilar alltid på massornas samtycke. Denna legitimitet kräver en aktiv och praktisk inblandning för att vinna samtycke – hegemonin är inte en passiv dominerande ideologi. Den är inget som vinns en gång för alla utan måste permanent upprätthållas. Hegemonin har därigenom olika klassinnehåll: ur borgarklassens synvinkel är det samma klass vid makten, ur arbetarklassens synvinkel olika klassallianser, baserad på vilka som lyckas mobilisera arbetarklassen och får dess stöd.

Gramsci tar upp två former av maktutövande, som han hämtar från Machiavellis kentaur i Fursten: kraft och samtycke, som hos Gramsci formuleras som dominans och hegemoni, våld och civilsamhälle. Borgarklassens makt utövas därigenom inte bara genom en kontroll över våldsmonopolet, utan också genom produktionen av samtycke och medgivande. Dominansen måste kombineras med en intellektuell och moralisk ledning, som hegemoni. När den ekonomiska strukturen (basen) förbinds med en ideologisk struktur, i form av ett politiskt och civilt hegemoniskapande projekt i civilsamhället, kallar Gramsci det för upprättandet av ett ”historiskt block”.

Hegemonibegreppet ges i denna analys en mer kulturell laddning än hos Lenin. Här finns en fara i Gramsciläsningen, i ett överbetonande av en ”hegemonisk kultur” som leder till en ”kulturell syndikalism”, allt handlar om kamp över kulturell/civil hegemoni.

Peter Thomas beskriver i sin bok Gramsci and us hur hegemonin upprättas genom olika apparater: ”En klass hegemoniapparat är en bred uppsättning institutioner (förstått i dess bredaste bemärkelse) och praktiker, från nyhetstidningar och bildningsorganisationer till politiska partier, genom vilka en klass och dess allierade tar sig an sin motståndare i en kamp om politisk makt – de medel som en klassmakt i civilsamhället förvandlas till en kraft i det politiska samhället igenom.”

När Gramsci ska beskriva varför revolutionsförsöket i Italien 1919-1920 misslyckade, medan ryska revolutionen 1917 lyckades gör han det genom att beskriva hur de hegemoniska apparaterna i ”väst” var starkare än de i ”öst”. I Ryssland hade tsarmakten bara repression att falla tillbaka på, medan i Italien kunde bourgeoisin mobilisera civilsamhället, det fanns en sfär där den kunde utöva en kulturell hegemoni.

”I öster var staten allt, det civila samhället var primitivt och geléartat; i väster rådde ett väl avvägt förhållande mellan stat och civilt samhälle och så snart staten råkade i skälvning skönjde man genast det civila samhällets kraftiga struktur.” (Den moderne Fursten)

Civilsamhället ska här förstås som det används hos Marx, som alla ickestatliga institutioner i kapitalismen och är ej synonymt med individuella ekonomiska behov. Gramsci hänvisade till Marx beskrivning i Louis Bonapartes adertonde brumaire hur bourgeoisin och Napoleon III försökte mobilisera, kontrollera och reglera civilsamhället.

Perry Andersen går i artikeln ”The antinomies of Antonio Gramsci” igenom de olika glidningar som hegemonibegreppet och framför allt relationen mellan staten och civilsamhället – som överbyggnadens två nivåer – har i Gramscis skrifter: hur Gramsci tenderar att ibland se relationen mellan civilsamhället och staten som en balanserad relation där de ställs i kontrast emot varandra, ibland behandla staten som summan av det politiska samhället (partier, parlamentarism) och civilsamhället, och ibland se staten och civilsamhället som identiska. Ibland beskrivs hegemonin som den kraft som används inom civilsamhället, medan kraft/dominans den som används politiskt av staten. Peter Thomas väljer att i sin bok om Gramsci betona relationen mellan stat/politisk hegemoni/dominans och civilsamhälle/kulturell hegemoni som en dialektisk enhet, verksam på båda planen integrerat och som bildar staten som en integrerad stat i väst. Perry Andersen betonar snarare hur den borgerliga demokratin bygger på en uppdelning mellan staten och civilsamhället, privat och offentligt, ekonomi och politik – denna uppdelning är en specifik relation som är viktig för arbetarklasspolitik och en separation som måste övervinnas.

I sin analys av kulturell hegemoni och civilsamhällets roll i väst övergår fascismen för Gramsci att bara vara en våldsam reaktion, bourgeoisins användande av illegala metoder för att återställa legalismen, till att betrakta fascismen som en rörelse som mobiliserar civilsamhället och försöker skapa konsensus och samtycke, för att få en långsiktig hållbarhet. Den reaktionära mobiliseringen och hegemonin över civilsamhället stampades inte instrumentellt fram som svar på proletariatets revolt, utan har en lång historia.

Ställningskrig

Ett starkt civilsamhälle och stark borgerlig hegemoni komplicerar möjligheten för den proletära revolutionen. Gramsci tog upp en tråd från Rosa Luxemburg, som jämfört den revolutionära strategin med krigsstrategin med ett manöverkrig. Gramsci lyfte istället fram den andra av de två konkurrerande strategierna under första världskriget: ställningskriget. Vad kunde dessa krigsstrategier lära klasspolitiken? Gramsci menade att den revolutionära strategi som Rosa Luxemburg förespråkat (”Viktigaste böckerna inom motsvarigheten till manöverkrig i politiken”), men även Leo Trotskij med sin permanenta revolution och de franska syndikalisterna med sin generalstrejk, det vill säga ett snabbt manöverkrig som slog in en bräsch i den borgerliga makten var effektiv i stater med svagt civilsamhälle och enklare struktur. I det framåtskridna och utvecklade borgerliga samhället, har civilsamhället ”blivit en mycket komplicerad struktur som är motståndskraftig mot det omedelbara ekonomiska elementets (kriser, depressioner osv) katastrofala ‘infall’: det borgerliga samhällets överbyggnad är som skyttegravssystemet i det moderna kriget” (Den moderne fursten). Civilsamhället är som befästa försvarssystem som förhindrar rörlighet och snabba attacker och skapar en motståndskraft mot kriser.

Gramsci diskuterar tre möjliga revolutionära strategier: manöverkrig, ställningskrig och underjordiskt krig. Som exempel på manöverkrig nämner han strejken, som ställningskrig den gandhianska bojkotten och det underjordiska kriget ”arditismen”, militanta stormtrupper. Manöverkriget är den insurrektionella kamper för att erövra makten, storma vinterpalatset. Men även ställningskriget måste ses som en revolutionär strategi, förbundet med uppbyggandet av en mothegemoni i civilsamhället, upprättandet av ett historiskt block som gör sig redo att utmana makten. I vissa textpassager skildras de olika strategierna som tätt sammanhängande, manöverkriget kan övergå i ett ställningskrig, ställningskriget kan föregå och lägga grunden för manöverkriget. Medan i andra stycken så beskrivs strategierna som mer passande för olika perioder eller länder, beroende på om statsmakten baserades enbart på kraft eller även hegemoni genom civilsamhället. Ställningskriget blev då den revolutionära strategin för ett utvecklat borgerligt samhälle med ett komplext försvarssystem i sin hegemoni över civilsamhället. Ställningskrigets uppgift var att undergräva denna ideologiska hegemoni.

I L’Unita i september 1926, kort innan Gramsci greps, diskuterade han att möjligheten till manöverkrig som revolutionär strategi, att med strejken utmana makten, hade avslutats redan i mars 1921, bara två månader efter att PCd’I bildats. PCd’I hade därmed missat chansen att ställa sig i täten för en proletär revolt av rysk modell. Strategierna hängde i denna text tätt samman med en kampcykels/revoltvågs flod (manöverkriget möjligt) och ebb (som krävde ställningskriget). När fabriksrevolten tappat sitt momentum 1920 hade PCI behövt slå om omedelbart till att förankra sig i civilsamhället, bygga allianser med andra subalterna klasser, samlas kring dagskrav som arbetarenhet gick att uppnå till, binda upp socialistpartiets bas och oorganiserade arbetare till kommunistpartiet: det vill säga tillämpa enhetsfrontstrategin.

”… positionen med en instabil jämvikt gav upphov till den italienska fascismens kraft, som organiserade sig och grep makten genom metoder och system som – även om de hade en italiensk egenart, var förbundna med den italienska traditionen och den omedelbara situationen i vårt land – hade och har en viss likhet med metoderna och systemen som beskrevs av Karl Marx i Louis Bonapartes adertonde brumaire, det vill säga den allmänna taktik som bourgeoisin i fara har använt i alla länder”. (Luciano Canfora, Gramsci in carcere e il fascismo, 2012)

Gramsci nämner även en tredje revolutionär strategi, ”arditismen”, stormtrupperna, vilket underförstått är den form den fascistiska reaktionen tog 1920-1922. ”En försvagad statlig organisation är som en förslöad här; så träder stormtrupperna i funktion, dvs de privata väpnade organisationerna, som har två uppgifter: använda olagliga medel, medan staten förefaller att hålla sig inom laglighetens gränser, för att omorganisera själva staten”. (Den moderne fursten). Gramsci varnar dock för att denna metod är svår att använda för en proletär revolt, ”man inte kan härma de dominerande klassernas kampmetoder utan att lätt falla i bakhåll”. ”Att tro att man mot den privata illegala verksamheten kan sätta upp en annan liknande verksamhet är enfaldigt; det innebär att tro att staten evigt förblir overksam, vilket aldrig inträffar…” Det är även en fråga om ekonomiska resurser, den kommunistiska rörelsen kan inte ha specialutbildade eller permanenta stormtrupper, som de privatarméer bourgeoisin kan finansiera, efter som den proletära kampen sker ideellt och inte avlönat.

Passiv revolution

Ett centralt begrepp hos Gramsci för att förstå fascismens hållbarhet är begreppet ”passiv revolution”. Gramsci rör sig med det begreppet bortom reaktionen som ett manöverkrig och börjar betrakta dess långsiktiga förändringar ovanifrån. Den passiva revolutionen är en restaurationsrevolution som verkar genom långsamma förändringar, kapilärt i samhället, genom ”molekylära modifikationer” som omvandlar hela samhällsstrukturen utan en folklig revolution underifrån.

Gramsci utgår från varje samhällsförändrings objektiva och subjektiva förutsättningar. Finns de objektiva förutsättningarna kan de subjektiva inte utebli, en ”ingen samhällsformation försvinner innan produktivkrafterna mognat” och de ”materiella förutsättningarna är redo”. Men vilken form de subjektiva krafterna tar när förutsättningarna är redo är inte givet – de kan variera i omfattning, intensitet eller olika subjektiva krafter kan stå i motsättning till varandra. Förändringen kan vara progressiv, reaktionär eller olika mellanformer: antireaktionär utan att vara progressiv, eller progressiv i en reaktionär form. Gramsci tar sig i Den moderne Fursten an och analyserar olika historiska exempel.

Det första exemplet är de borgerliga revolutionerna under 1800-talet. De borgerliga revolutionernas avslutades inte med epoken 1789-1848, som var en period av folkliga massrevolter, utan fortsatte 1800-talet ut. Bourgeoisins nedbrytande av feodalsamhället och dess monarki pågick inte bara genom öppna revolter, utan fortsatte även i perioder som framstod som reaktioner och återgångar till monarkin – men dolt och på ett djupare plan. Utifrån en läsning av Louis Napoleons adertonde brumaire diskuterade Gramsci Napoleon I, Napoleon III och Bismarcks samhällsföränindringar som passiv revolution: ”perioden av revolution underifrån kommit till ett slut, åtminstone för stunden; nu börjar en period av revolution ovanifrån”. Statens organisationsstruktur hade blivit allt fastare, autonomt och mer komplex, civilsamhället mindre autonomt. Genom liberalismens passiva revolution och ställningskrig 1815-1870 hade överbyggnaden anpassats till de förändrade produktivkrafterna.

Även det italienska nationella enandet 1848-1871, risorgimento, tolkade Gramsci på samma sätt som en passiv liberal revolution, ett frammognande av den borgerliga nationen. Gramsci analyserade samspelet mellan de olika borgerliga krafterna, vad som hindrade radikalerna i Aktionspartiet att gå över till jakobinism och inordna sig i ett moderat program. Statsmannen Cavour, menade Gramsci, lyckades binda upp Aktionspartiet, genom att både vara medveten om sin och deras historiska uppgift, medan de enbart var medvetna om sin egen uppgift. Den borgerliga nationella rörelsen var en klassallians mellan industribourgeoisin i nord och markägarna i syd, vilket förhindrade att enandet medförde radikala markreformer – trots att enandet skedde genom en ”demagogisk” massrörelse. Det nationella enandet som en passiv revolution var ”Ett progressivt enande på ett reaktionärt sätt”.

Som tredje exempel diskuterade Gramsci fascismen och fordismen (av honom kallad ”amerikanismen”) som två lösningar på samma kapitalistiska kris. Gramsci menade att både amerikanismen och fascismen var två former som lyckades modernisera kapitalismen ovanifrån, båda lyckades skingra och bryta upp proletariatets styrka, separera proletariatets intressen från böndernas, och därigenom återvitalisera kapitalismen. Båda kunde därför betecknas som passiva revolutioner, restaureringsrevolutioner, som försökte överkomma en organisk kris. Genom att upprätta sin egen version av fordismen efter den globala finanskrisen 1929, i form av korporativismen, påbörjade fascismen en passiv revolution som förändrade den ekonomiska strukturen till en blandform mellan planering och liberalism. Denna passiva revolution menade Gramsci var skälet till att fascismen överlevt sin första instabila fas, att efter dess period av manöverkrig 1917-1921, inträdde den en period av ställningskrig. Fascismen riskerade att därigenom få samma hållbara utveckling som liberalismen under dess passiva revolution; fascismen (och amerikanismen) var den ”nya liberalismen”. Genom överkommandet av den organiska krisen försökte fascismen få massornas konsensus, så social hegemoni. Denna analys gick bortom att bara se fascismen som reaktion.

Organisk kris

I anteckningsboken Den moderne Fursten, där Gramsci samlade sina anteckningar om Machiavelli, utvecklar han sin partiteori. Texten bygger vidare på artikeln Il Capo (ledaren), som Gramsci publicerade i L’Ordine Nuovo efter Lenins död 1924, och där han försöker särskilja vad som kännetecknade Lenin från Mussolini som en historisk ledare, som agerar parti i en historisk situation. Hur ser relationen ut mellan massa, avantgarde och ledning? I Den moderne fursten diskuterar han den nya ”fursten” som en sorelsk myt, en symbol för den kollektiva viljan.

”Den moderna fursten, myten-fursten, kan inte vara en verklig person, en konkret individ; den kan bara vara en organism, ett sammansatt samhällselement i vilken det redan föreligger en begynnande konkretisering av en erkänd kollektiv vilja som redan delvis hävdat sig i handling. Denna organism är redan given den historiska utvecklingen, och det är det politiska partiet: den första cell i vilken är inneslutna de frö till kollektiv vilja som tenderar att bli universella och totala”. (Den moderne Fursten)

Ideologin som sorelsk myt måste ha sin förankring i folket för att ha förutsättningen för att bli en nationell-folklig kollektiv vilja. ”… en politisk ideologi som framläggs inte som kall utopi eller doktrinärt resonemang, utan som en skapelse av konkret fantasi, som verkar på ett splittrat och pulveriserat folk för att upptäcka och organisera dess kollektiva vilja”. Genom att skapa en politisk sammansättning, genom civil och politisk hegemoni, skapas ett historiskt block, ”motsatsernas och de åtskildas enhet”.

Det organiska partiet som ”den moderne fursten” är inte ett formellt parti, utan det ”ideologiska partiets intellektuella generalstab” är snarare en samling av olika krafter som ”… arbetar som om den vore en fristående levande kraft, överlägsen partiernas och ibland betraktad som sådan av allmänheten”. Parti och massa befinner sig i en tät relation, vilket gör att ett parti aldrig blir fullbordat eller fullständigt format, partiblivandet är snarare en process i rörelse.

Även anarkiströrelsen beskrivs av Gramsci som fungerande som ett parti, men av mer indirekt karaktär, och som verkar inom det organiska partiet för att driva det åt ett håll och ta kampen om klasshegemonin genom den direkta aktionens propaganda. ”… anarkiströrelsen inte är självständig, utan lever i de andra partiernas marginal, ‘för att fostra dem’”. Det finns en anarkism inneboende i varje organiskt parti; ”Vad är de ‘intellektuella och cerebrala anarkisterna’ annat än en aspekt av denna ‘marginalism’ i förhållande till de dominerande sociala gruppernas stora partier?”

Ett organiskt parti, eller historiskt block, är alltid en fråga om klasshegemoni över olika skikt och sammanbindandet av olika klassegment i ett gemensamt projekt – ett projekt som alltid baseras på ett samtycke underifrån. Men här kommer skillnaden in mellan olika historiska block, om hur de relaterar till mobiliseringen, hur detta samtycke skapas.

”Det framträder emellertid två former av ‘parti’ som såsom sådant tycks undandra sig direkt politisk aktion: det som består av en elit bildade män, som har funktion att ur kulturens och den allmänna ideologiernas synpunkt leda en stor rörelse av besläktade partier (som i realiteten är funktion av ett och samma organiska parti); och under senare tid ett parti som inte består av en elit utan av massor, vilka såsom massor inte har annan politisk funktion än en rent allmän trohet, av militär typ, mot ett synligt eller osynligt politiskt centrum. ” (Den moderne Fursten)

Den senare rörelsen, fascismen, kännetecknas av en demagogisk massmobilisering: ”Massan tjänar helt enkelt till ‘manöver’ och ‘intas’ med moralpredikningar, känslomässiga sporrar, messianska myter om väntan på en sagolik tidsålder där alla motsatser och allt elände i det närvarande automatiskt skall upplösas och botas”.

Gramsci föreslår följande analysväg för att se förbindelsen av massan till partiet:

1. Det sociala innehållet i den massa som ansluter sig till rörelsen
2. Vilken funktion har denna massa i den styrkeojämvikt som skapas
3. Vilken politisk/social innebörd har de krav som ledarna ställer och som når samtycke? Mot vilka behov svarar de?
4. Stå medlen i samklang med det mål man uppställt?
5. Hypotesen i rörelsen med nödvändighet kommer att ändra natur och tjäna andra syften än den anhängarmassorna väntar sig.

Partier är klassuttryck. Men varje parti kan även knyta till sig andra klassintressen, utöva hegemoni över andra klassegment och knyta dem till sig. Gramsci intresserade sig särskilt för vad som hände när sociala grupper skiljdes från sina partier, den organiska kris som uppstod.

”Fastän varje parti är uttryck för en social grupp och bara för en, inträffar det likväl, att vissa partier visserligen representerar en enda social grupp, under vissa givna förhållanden, men utövar en funktion av jämvikt och skiljedom mellan den egna gruppens intressen och de andra grupperna och åstadkommer att utvecklingen av den grupp de representerar äger rum med samtycke och hjälp från allierade grupper eller rent av från grupper som är avgjorda motståndare.” (Den moderne Fursten)

Olika klasser kan omorientera sig olika snabbt, en härskande klass ställer om sitt program snabbare än underordnade klasser. Partiet måste i det läget vara flexibelt och snabbt kunna reagera. Den största faran är partibyråkratin, att partiet agerar vanemässigt och konservativt. Byråkratin riskerar att partiet töms på sitt sociala innehåll och blir självtillräcklig, en mumifierad och anakronistisk luftkonstruktion, oförmögen att förstå den föränderliga politiska situationen. Återigen hänvisar Gramsci till Louis Bonapartes adertonde brumaire.

När de traditionella partierna inte längre erkänns som en uttrycksform för sin klass eller klassfraktion uppstår en organisk kris. Den organiska krisen är en hegemoni- och auktoritetskris, där den ledande klassen misslyckats i sitt politiska projekt eller med våld försökt framtvinga samtycke. Denna period är en ömtålig, turbulent och farlig period, ett öppet fält där karismatiska personer och våldshandlingar kan få utrymme. Under sådana perioder kan massrörelser av bönder eller småborgerliga intellektuella uppkomma, som går från passivitet till aktivitet, och genom demagogiska löften ”ställer krav som i sin oorganiska helhet utgör en revolution”. I organiska kriser finns öppningar för karismatiska ledare, våldsamma gaturörelser av militär karaktär, ”rörelse av ’kosack-typ’”, med mobiliseringar av krigsveteraner och pensionerade militärer.

”När krisen inte får denna organiska lösning utan istället löses genom en karismatisk ledare innebär detta att det föreligger en statisk jämvikt […]; att ingen grupp, varken de konservativa eller den progressiva, har kraft till seger och att även den konservativa gruppen har behov av en herre.” (Den moderne Fursten)

Ceasarismen

Det är här Gramsci visar på det öppna i den politiska sammansättningen ur klassens tekniska sammansättning. När de progressiva klasskrafter som verkar i samklang med produktivkrafternas utveckling hamnar i en blockering i mötet med de klasskrafter som stöder sig på en tidigare produktionsform, som ännu inte helt uttömt sina historiska möjligheter. Låsningen och styrkejämvikten skapar en öppning för andra krafter att tillkämpa sig utrymme. Denna lösning är ”bonapartismen”, eller ”ceasarismen” som Gramsci väljer att kalla den – de två beteckningarna används synonymt.

”Man kan säga att ceasarismen uttrycker en situation, där de kämpande krafterna på ett katastrofalt sätt uppväger varandra, dvs de väger så jämnt att den fortsatta striden inte kan sluta annat än med ömsesidig förintelse. När den progressiva kraften A kämpar mot den regressiva kraften B, kan det inte bara inträffa att A besegrar B, eller att B besegrar A, detta kan också inträffa att varken A eller B vinner utan bara får varandra att förblöda och att en tredje kraft C ingriper utifrån och lägger under sig vad som återstår av A och B”. (Den moderna fursten)

Den ceasaristiska lösningen är när en tredje kraft kliver in, en godtycklig lösning kopplad till en stor personlighet. ”Historiska tilldragelser som kulminerat i en stor ‘heroisk’ personlighet.” I Italien trädde fascismen in som en sådan kraft när bourgeoisin inte klarade av att lösa kapitalismens kris och proletariatet var oförmöget att gripa makten. I den instabila jämvikten uppstod ett utrymme för en tredje kraft att agera som ”skiljedomslösning”.

Gramsci skiljde på två former av ”auktoritär politik” eller ceasarism, en progressiv och en ”objektivt regressiv och reaktionär”. Som exempel på den förstnämnda tog han upp Ceasar och Napoleon, som exempel på den andra Louis Bonaparte/Napoleon III och Bismarck, även om gränsen inte var hårfin – han antyder att Napoleon III var bärare av en ”objektivt progressiv” liberal förändring (passiv revolution) trots sin reaktionära form (restauration).

1848 gjorde de progressiva krafterna en framryckning i ett förtidigt stadium, när förutsättningarna inte var mogna. Samtidigt hade de ”existerande sociala formerna inte uttömt sina utvecklingsmöjligheter”. Napoleon III representerade fullföljandet av dessa inneboende och latenta möjligheter. Napoleon III var regressiv genom att hans regim bara var en kvantitativ gradskillnad, en utveckling av samma statstyp. Ceasar och Napoleons maktövertaganden däremot var progressiva eftersom de innebar en kvantitativ-kvalitativ artskillnad, en övergång och utvecklandet av en ny statstyp. Den reaktionära/regressiva ceasarismens mobilisering byggde på att varje samhällesformation alltid hade en marginal att ta av från tidigare strukturer. ”… eftersom en social form ‘alltid’ har marginalmöjligheter till fortsatt utveckling och organisatorisk ordning, och särskilt kan den räkna med den relativa svagheten hos den progressiva motståndarstyrkan…”

Den regressiva ceasarismen kunde gripa tillbaka på ett legalt statsvåld eller ett illegalt kosackvåld, men ”den moderna ceasarismen snarare är polisiär än militär”, för att ”lägga fjättrar på historiens levande krafter”. Den eftersträvade ”ordning snarare än militärt krossande”, och sökte vidmakthålla andra klassers svaghet snarare än att krossa dem. Det gällde att ta hänsyn till hur relationen såg ut mellan de fundamentala klassernas huvudgrupper av olika typ, socio-ekonomisk och teknisk-ekonomiskm samt vilka allierade de hade (och om de var underkastade hegemoni eller dominans), som exempelvis militärer, bönder, småbourgeoisin och så vidare.

En stor heroisk personlighet var ingen nödvändighet för bonapartismen, det kunde uppstå en ceasarism utan Ceasar, i form av en koalition eller samförståndsavtal. ”Varje koalitionsregering är en begynnelsegrad av ceasarism”. Gramsci försökte se närmare på hur labourledaren i England, MacDonald, lyckats samla en konservativ majoritet i en parlamentarisk kompromiss, som ett exempel på ceasarism.

Gramsci tar även upp ett exempel på en blockering av ceasarismen; den så kallade Dreyfusskandalen i Frankrike och den rörelse den gav upphov till. Dreyfusrörelsen ”förhindrat uppträdandet av en ceasarism under förberedelse, av klart reaktionär karaktär”. Dreyfusrörelsen kunde inte klassificeras som revolutionär, men inte heller reaktionär – den var ”relativt progressiv”, men av gamla latenta krafter som en ceasaristisk reaktion inte förmått utnyttja. ”Marginalkrafterna”, denna gång i form av städernas ”underordnade element” och småborgare, snarare än bönder, var ej progressiva och kunde inte bli ”epokgörande”. De var ur stånd att själva uttrycka en egen rekonstruktiv vilja, men lyckades undanrycka basen från reaktionen. ”De har blivit historiskt effektiva pga motståndet konstruktiva svaghet, inte pga en egen inre styrka”. (Den moderne Fursten)

Enhetsfront eller folkfront?

Gramscis texter handlade alltid om revolutionär strategi och försöka utröna hur strategin måste ändras beroende på om den proletära kampen befanns sig i ett ebb eller flod, hur den nationella kontexten såg ut, den inhemska bourgeoisin, staten och civilsamhällets roll. De relaterade även i högsta grad till Kominterns diskussioner om internationell strategi. Gramscis fängelseanteckningar måste bedömas med utgångspunkt i denna diskussion. Men också utifrån den isolering Gramsci skrev i, den begränsade insyn han hade i Kominterns fortsatta öde efter staliniseringen och de olika kursändringarna i dem. Och även om Gramsci var isolerad från den diskussionen kom hans texter senare att användas för att legitimera olika politiska projekt och strömningar som kom efter hans tid. Gramscis tänkande formades av diskussionen i Komintern under dess formerande period (1917-1925), andra period (1925-1928) och i viss begränsad mån den ultravänsteristiska tredje perioden (1928-1935).

Efter PCd’Is bildande och fascisternas maktövertagande befann sig Gramsci i Moskva från maj 1922 till november 1923, för att sedan flytta till Wien december 1923 till maj 1924, där han ansvarade för Kominterns nygrundande byrå för antifascistisk aktion.

PCd’I var mellan 1922 och 1926 ett semilegalt parti. En stor del av partiets kader satt fängslade och strukturen var under konstant angrepp från fascisterna. Bordiga fängslades 1922, han frikändes och friades – men vägrade återta sin position som PCd’I:s ledare och plats i centralkommittén. Partiet befann sig därigenom i ett ledarlöst interregnum mellan 1923-1924, sliten mellan Bordigas vänstermajoritet, Gramscis centerströmning och Tascas högerströmning. Gramscis politik försökte manövrera i det landskapet, mellan den internationella utvecklingen och enhetsfronten, inhemska italienska situationen med fascismen, och kampen inom partiet mot Bordiga och Tasca.

Italienska kommunistpartiet var under denna period oense med Komintern i flera centrala frågor, framför allt kring enhetsfrontstaktiken. Partiet hade nyligen brutit med socialistpartiet och det smärtade att inleda på Kominterns order inleda ett samarbete med den socialdemokratiska ledningen. Både Bordiga, Togliatti och Gramsci var överens om att en enhetsfront måste byggas underifrån, i att söka samarbete genom gemensamma aktioner och dagsfrågor på kommunisternas initiativ för att få med sig massorna. På Kominterns femte kongress 1924 i Moskva ägnade Togliatti och Bordiga en stor del av sina tal åt att kritisera socialdemokraterna som vänsterfascister, vars pacifikationspolitik avväpnade arbetarklassen. Enhetsfronten underifrån behövde kämpa på två håll, både mot fascismen och socialdemokratin. Socialdemokratin hävdade att den proletära revolutionen inte längre stod på dagordningen, medan Komintern såg bakslagen som en tillfällig ebb i den revolutionära rörelsen.

1924 skiftade italienska kommunistpartiets ledarskap från Bordigas vänsterfraktion till L’Ordine Nuovokretsen och Gramsci återvände till Italien och blev PCd’I:s nya partiledare. Han började bygga upp partiet igen, lyckades genom grundandet av tidningen Unità (enhet) bedriva enhetsfrontspolitik och knyta till sig socialistpartiets vänsterfalang.

Gramsci tillträdde i ett ögonblick då en tillfällig lucka öppnades, i samband med skandalen kring mordet på Matteotti och regeringskrisen för Mussolini. Under ett halvår, hösten 1924, lyckades den borgerliga antifascistiska oppositionen organisera sig igen och kommunistpartiet kunde stärka sina strukturer. Men redan i januari 1925 lade Mussolini locket på och fascisterna inledde en ny våg av repression. I oktober 1925 tecknade arbetsköparna ett kollektivavtal med enbart de fascistiska korporationerna, vilket gav de fascistiska facken ensamrätt till förhandling. Socialistiska facket CGL stängdes därmed ute och föll samman, medan de av Gramsci uppbyggda kommunistiska autonoma fackliga kommittéerna inom CGL, commisioni interne, utsattes för repression – och försökte återuppbygga CGL underjordiskt. Kommunistpartiet intensifierade sitt arbete att skapa autonoma fackkommittéer. I november 1925 ställdes all oppositionsmedia under fascistisk kontroll, även om socialistiska Avanti och kommunistiska Unità lyckades fortsätta komma ut semilegalt. Fascistpartiet började steg för steg under 1926 lägga grund för en korporativ ordning inom ekonomin, som sedan kom att byggas ut under trettiotalet.

Komintern genomgick många tvära kast under Lenins sjukdomsperiod och efter hans död. Efter den misslyckade revolutionen i oktober 1923 genomfördes en vänstersväng, vilket underlättade PCd’Is relation till Komintern. Samtidigt utbröt en maktkamp inom det sovjetiska kommunistpartiet vilket fick stora konsekvenser för den kommunistiska rörelsen internationellt. Den ”andra” perioden inom Komintern, kännetecknades av Zinovievs vänstersväng 1924-1926 och Bukharins högersväng 1926-1928. Komintern centraliserades och påbörjade en kamp mot vänsterfraktionen kring Trotskij och Zinoviev, vilket förenade Bukharins höger och Stalin – och gav genomslag för deras devis om ”socialism i ett land”. Vänstersvängen avmattades av Macdonald-regeringens fall i Storbritannien och Herriots i Frankrike, Hindeburgs steg mot makten i Tyskland och repressionen mot tyska KPD, Mussolinis ökade maktbefogenheter i Italien och den reaktionära svängningen i Polen och Estland – som alla sågs som ytterligare tecken på att kapitalismen temporärt hölls på att stabiliseras upp.

Bukharins tes om kapitalismens ”relativa stabilisering”, efter nederlaget i Tyskland, krävde defensiva strategier. Gramsci var skeptisk till stabiliseringstesen och fortsatte hävda att revolutionen fortfarande kunde komma upp på dagordningen. Han menade, i polemik mot både Bukharin och Trotskij, att det inte gick att lansera en enhetlig internationell strategi, utan den måste skräddarsys i varje land utifrån landets strukturella position i världsekonomin, om det var läge för en offensiv eller defensiv fas. Överklassen hade i länderna olika tillgång till politiska och organisatoriska resurser. Partiets uppgift var fortfarande att förbereda för revolutionen oberoende av kapitalismens fluktuation. Att ta makten var alltid på agendan, oavsett om kampcykeln befann sig i ebb eller flod. Gramsci hamnade därigenom i konflikt med ”socialism i ett land”-doktrinen, som han kritiserade för att måla över kommunismens förluster genom att bara hävda att en ny ekonomisk fas inletts.

Enhetsfrontsarbetet, när det väl kom igång i Italien, fortsatte dra på sig Kominterns kritik. Arbetet organiserades dubbelt, dels genom defensiva fackliga försvarskommittéer, Comitati di difesa sindacale och dels genom offensiva agitationskommittéer för proletär enhet, Comitati di agitazione. Agitationskommittéerna kritiserades av Moskva för att inte ligga i linje med Kominterns politik. Ännu mera kritik fick Bordiga och vänsterströmningens samarbetskommittéer, Comitati d’Intesa, som fick upplösas efter Kominterns kritik.

Kominterns fraktionsstrider kom allt mer att påverka även de interna fraktionerna inom PCd’I. Gramscis politiska enhetsfrontlinje betonade Italiens särdrag och försökte agera i den specifikt nationella kontexten, vilket kritiserades av Trotskijs och Bordigas anhängare. Gramscis försökte att samla de ”folkliga krafterna” runt kommunistpartiet och ta sig an ”sydfrågan”, att den kommunistiska proletära rörelsen måste skapa en allians mellan arbetare och bönder (för att bryta ut dessa ur det fascistiska blocket) – och där hamnade han internationellt i konflikt med Trotskij. Gramsci såg enhetsfronten som ett motmaktsprojekt, vilket var en annan inriktning än Trotskijs enhetsfronttaktik från ovan. Bordiga började också bedriva ett taktiskt samarbete med Trotskijs vänsteropposition mellan 1924 och 1930, och riktade allt hårdare kritik mot Stalin.

På PCd’I:s tredje kongress, Lyonkongressen i januari 1926, kontrollerade Gramscis centerfraktion 90 procent av partiet, från att ha varit i minoritet bara två år tidigare. Även om Gramsci gav ett formellt stöd till Stalinsidan mot vänsteroppositionen, så var han tekniskt oense med Moskva hur de interna fraktionerna skulle bemötas. Gramsci manade till Kominterns centralkommitté att behålla enheten, trots oppositionens felsteg. Han såg till att den italienska vänsteroppositionen skulle få plats i alla nivåer inom partiet och Bordiga återvaldes in i centralkommittén. Gramsci riktade i ett brev till sovjetiska centralkommittén kritik mot förföljelsen av oppositionen, men Togliatti – som tagit plats som PCd’Is kontaktperson i Moskva – undvek att leverera brevet. Stämningen var spänd mellan Komintern och PCd’I när Gramsci greps av fascisterna. Togliatti fick efter gripandet i uppgift att fullfölja Kominternlinjen att skapa en enhetsfront ovanifrån, men lyckades inte implementera taktiken i Italien.

1929 utmanövrerades Bukharin och Stalin fick total kontroll över Komintern. Den så kallade ”tredje perioden” inleddes (1928-1935), med en hård opposition mot socialdemokratin, ”fascismens tvilling”. Komintern bedömde återigen situationen, efter finanskrisen, som förrevolutionär och beordrade kommunistpartierna att trappa upp det offensiva arbetet. Fascismen bedömdes som var sista stadiet i kapitalismens kollaps, revolutionen skulle bryta ur direkt ur fascismens kris – utan någon liberalt eller socialistisk parlamentarisk mellanperiod – all form av samarbete med andra antifascistiska krafter bedömdes som onödigt. Gramsci informerades i fängelset om den nya linjen 1930, vid det läget hade redan fem av åtta medlemmar i italienska kommunistpartiets medlemmar uteslutits och Bordiga slängts ut ur centralkommittén och partiet. I Komintern och PCd’I bedömdes Gramscis politik ligga i konflikt med Kominterns VI kongress. Under tredje perioden osynliggjordes därför Gramsci, han skrevs ut ur partihistorien och nämndes inte alls i partipressen. En planerad bok med Gramscis texter ställdes in.

Det var alltså i total isolering i fängelset, både från PCd’I och övriga kommunistiska fångar, som Gramsci påbörjade sitt studieprojekt i anteckningsböckerna i Turi-fängelset 1929. Hans texter utgår från och relaterar till diskussionerna inom Komintern, speciellt dess andra och tredje period, om än ofta i förtäckta ordalag. En stor del av Gramscis kritik av Trotskij i häftena verkar snarare riktad, med en machiavellisk förskjutning, mot Stalin och Bukharin (kritiken av manöverkriget som insurrektionell adventurism, bonapartismen, regressiv byråkratisk totalitarianism osv). Han kritiserade Bukharins vulgärmaterialism och Croces historicism och försökte genom sin praxisfilosofi omformulera historiematerialismen som gav större utrymme för de subjektiva ingripandena i samhällsförändringarna.

På Kominterns VII kongress 1935 skedde en ny svängning och folkfronten lyftes som samlande taktik. Stalinismen kan, med Nimtz beskrivning, skildras som en påtvingad ”demokratisering” av den kommunistiska rörelsen. Nationalsocialismens maktövertagande i Tyskland innebar ett reellt hot mot Sovjetunionen och de revolutionära förhoppningarna efter krisen 1929 hade grusats i land efter land. Kommunistpartierna skulle nu istället söka allians med alla demokratiska krafter för att rädda den liberala parlamentarismen och visa sig som trovärdiga demokratikämpar och regeringsdugliga. De kommunistiska partierna skulle bli nationellt-folkliga partier. Gramsci var i det läget för sjuk för att kunna skriva och verkar ha varit helt isolerad från diskussionerna i Komintern. 1937 avled han på ett sjukhus, strax efter att han frigivits av fascisterna.

Från att ha varit en ”onämnbar” person under tredje periodern kom Gramsci efter sin död att fylla en funktion för det italienska kommunistpartiet att förverkliga folkfrontslinjen. Gramscis historia utsattes för en revisionism och hans begrepp om kravet på en antifascistisk ”konstituerande församling”, behovet av samla de ”folkligt-nationella” krafterna (hos Gramsci att proletariatet skulle liera sig med andra subalterna krafter till ett historiskt block), fogades in i PCd’I:s folkfrontsideologi.

Togliatti lyfte fram Gramsci som en samlande nationalklenod, för skapandet av en nationell kultur. ”Gramsci tillhör varje italienare.” Teorierna om hegemoni, historiska block och passiv revolution infogades i Togliattis och PCd’Is program för strukturella reformer, transformism och politikens autonomi – och lade grunden för den italienska eurokommunismen och dess ”fredliga väg till socialismen”. 1944-1947 tog Togliatti och PCd’I plats i regeringskabinettet, efter den fascistiska regimen störtats. 1947 publicerade också Togliatti ett redigerat urval av fängelsebreven och åren efter av fängelseanteckningarna. Gramsci separerades från tredje internationalens diskussioner och presenterades som enbart en intellektuell. Det är den Gramsci som senare akademin fångade upp och lyfte in i ”cultural studies”, postkolonial teori och subalterna studier, en Gramsci helt utbruten ur sin kommunistiska och revolutionära kontext – reducerad till en teoretiker om kulturell hegemoni och de intellektuellas roll.

Gramscis texter förtjänas att läsas igen, direkt från källorna – utan att passera genom eurokommunismen eller cultural studies – eftersom de ger en bra analytisk grund för att inte bara förstå den tidens fascism, utan med begrepp som ”passiv revolution”, ”ceasarism/bonapartism”, ”ställningskrig/manöverkrig” och ”historiska block” kunna analysera dagens högerpopulistiska rörelser. Det blir nästa projekt är på bloggen.

Gramsci II – Antifascism som proletär hegemoni

”Vi vill göra som i Ryssland”, skanderade fabriksarbetarna när de fick höra nyheterna från Ryssland. I augusti tågade de spontant ut ur fabrikerna och började bygga barrikader på Turins gator. 1917 störtades tsaren i Ryssland. Den borgerliga revolutionen förbikördes efter några månader av boljsevikernas. Den första framgångsrika kommunistiska revolutionen sände vågor av hopp och chock över hela världen. Kampvågen spred sig över Europa. Arbetarna i alla länder hämtade inspiration från och blickade mot den ryska revolutionen. Upproret i Turin slutade i ett blodbad, 500 arbetare sköts till döds innan den spontana revolten upphörde. Men fabriksarbetarklassen var satt i rörelse och skulle under de kommande fyra åren gång på gång mäta sin styrka mot industribourgeoisin.

Den andra internationalen kollapsade under första världskrigets nationalistiska våg som slet sönder arbetarklassens internationella sammansättning. 1919 grundade de ryska bolsjevikerna Tredje internationalen och flera socialdemokratiska partier anslöt sig. Även italienska socialistpartiet, PSI, närmade sig Tredje internationalen. PSI blev enskilt största partiet i valet 1919 och deras fackförening CGL växte från 250 000 medlemmar vid krigsslutet till 2 miljoner. På Kominterns andra kongress 1920 deltog Amadeo Bordiga från Italien. Komintern ställde krav på PSI för att ansluta sig, bland annat att PSI skulle rensa ut hela sin reformistiska flygel – vilket partiet vägrade. Istället bildades kommunistiska fraktioner inom PSI, med Bordigas antiparlamentariska falang som den största. Den falang som fick störst medgivande och stöd från Komintern var kretsen kring tidningen L’Ordine Nuovo, med Antonio Gramsci. Tidningen positionerade sig nära den framväxande fabriksrådsrörelsen i Turin.

I april 1920 bröt en generalstrejk ut i Turin som spred sig över hela Piemonte-regionen och blev början på elva dagar av dubbelmakt då fabriksråden spred sig från fabrik till fabrik. Varken industriföretagarna eller fackföreningarna erkände fabriksråden, PSI vägrade utöka generalstrejken till resten av landet och dess tidning Avanti kritiserade fabriksrevolten. Strejkvågen slutade i ett misslyckande, men i augusti och september tog den ny fart. Strejken spreds från fabrikerna, spred sig till järnvägs- och vägarbetarna. ”Det som i april framstod som en ‘utopi’ har nu blivit offentligt accepterat”, konstaterade Gramsci. Denna gång ockuperades fabrikerna i alla större industricentra i Italien. Istället för att lägga ner produktionen tog en halv miljon fabriksockupanter och producerade för sig själva. Samtidigt som fabrikskampen expanderade var den mer defensiv. Missnöjet mot PSI växte och allt fler industriarbetare orienterade sig till den kommunistiska oppositionen kring L’Ordine Nuovo – medan Bordigas fraktion ställde sig avvisande till den ”tradeunionistiska kampen” i fabrikerna. ”Turins arbetarklass var snabba att se Tredje internationalen som världsproletariatets kropp, med uppgiften att leda inbördeskriget, gripa den politiska makten, upprätta proletariatets diktatur och upprätta en ny ordning av ekonomiska och samhälleliga relationer”, skrev Gramsci i L’Ordine Nuovo (Turins fabriksrådsrörelse, L’Ordine Nuovo 1920) Samma höst började den fascistiska rörelsen att expandera och bli ett massfenomen.

Fabrikens parti

I programmet för tidningen L’Ordine Nuovo (1920) summerade Gramsci, Togliatti mfl tidningens målsättning. Efter krigsslutet ägnade ”de all sin uppmärksamhet åt att studera fabriksproduktionen”. Med inspiration från Marx (fokus på industriproletariatet), De Leon (IWW) och Lenin (sovjeterna) inriktade de sig på att studera ”fabriken som en politisk organism” och spåra fröet till sovjeter i produktionen. ”Sovjeten är den universella formen – inte en enbart rysk institution; Sovjeter är den form i vilken proletärer överallt de befinner sig i kamp erövrar sin industriella autonomi, arbetarklassen visar sin vilja att befria sig själv. Sovjeten är självstyrets form för arbetarmassorna…” (Ordine Nuovos program, 1920). Genom att studera embryona till fabriksråd hittar man en ”offentlig”, öppen organisationsform för arbetarklassen – till skillnad från de mer exklusiva, ”privata” voluntaristiska formerna som parti/fackförening, som kräver medlemskap och tillhörighet.

I sina artiklar under fabriksockupationerna och rådsrörelsen vände Gramsci innovativt på Lenins partiteori i sin åtskillnad mellan ”den revolutionära processen” och ”de revolutionära organisationerna” (fack/parti). Den revolutionära processen sker underjordiskt, i fabrikens dolda verkstad, mitt i produktionsprocessen. I fabrikerna saknas demokrati och frihet, relationen mellan arbetare och arbetsköpare är en relation mellan förtryckta/förtryckare, utsugda/utsugare. De revolutionära organisationerna har däremot uppkommit i den borgerliga demokratiska sfären. De befinner sig inom, affirmerar och utökar den politiska friheten och generella demokratin. I den borgerliga demokratin ställs ”medborgarna” bara emot varandra som medborgare, med politiska rättigheter”.

Den revolutionära processen kan använda sig av de revolutionära organisationerna, menar Gramsci. Om massorna känner igen sig i och anser deras behov speglas i dessa organisationer kan de fylla ett syfte. Men arbetarklassen kommer inte vara revolutionär genom den borgerliga staten eller demokratin, utan ”när hela klassen i fabriken genom sin handling lägger grunden för en arbetarstat”. De revolutionära organisationerna kan bara verka inom den borgerliga politiska sfärens begränsningar. Fabriksproletariatet är däremot konfigurationen för ett nytt samhälle, vars intressen är universella för alla subalterna grupper, de rör hela mänskligheten. Formerandet av fabriksråden är den nya arbetarstatens grundbyggsten. (Fabriksrådet, L’Ordine Nuovo, juni 1920). ”Varje fabrik har blivit en illegal stat, en proletär republik som lever från dag till dag och avvaktar hur händelserna ska falla ut”. (Den röda söndagen, Avanti, sept 1920).

Gramsci angav flera skäl till fabriksråden som kommunismens frö: de agerar i en direkt antagonism mot kapitalistklassen (motsättningen är direkt mellan arbetare och arbetsköpare), proletära autonomin i fabrikerna angriper direkt den kapitalistiska äganderätten, proletariatet tvingas bli eget subjekt (klass för sig) i fabrikens motsättningar och proletariatet är enda klass som kan befria produktivkrafterna från kapitalismens begränsningar och utveckla produktionens kommunistiska potential. ”Arbetarna som ockuperar fabikerna kan inte förlita sig på några andra än sig själva. De måste därför utveckla sin initiativförmåga: från ett disciplinerat industriobjekt blir de ett ansvarstagande subjekt. De måste skapa för sig själva en kollektiv personalitet, en kollektiv själ, en kollektiv vilja”. (Fem månader senare, Avanti sept 1920).

Som massrörelse övervinner fabriksrådet problemet med att driva partikulära frågor, bara vara ”tradeunionistiskt” som fackföreningarn. Denna industriella autonomi måste återspeglas i partiet. ”[Proletariatet] visar på händelsernas inre logik, den kapitalistiska ordningens oförmåga att tillfredsställa de breda folkliga massornas behov; de visar hur kraftfull och bestämd arbetarklassen har blivit; de visar på den nära förestående förvandlingen av sociala och historiska värderingar”. (Ockupationen, Avanti sept 1920). Fabriksråden indikerar ett annat samhälle – men Gramsci påpekar samtidigt att de skapar inte själva en ny definitiv situation. Kapitalet tillåter ”… dess territorium att invaderas av en fientlig arme, men de behåller sina styrkor intakta, fortfarande i full kraft”. Fabriksockupationerna berövar inte kapitalet makten, utan den fortsätter vara i kapitalets händer genom dess kontroll över armén, den offentliga administrationen, bankväsendet, handeln och så vidare.

Gramsci invänder dock att bara krossandet av den borgerliga politiska staten inte är tillräckligt för att kallas en kommunistisk revolution. Han särskiljer mellan olika subalterna revolter, revolterna som bara är en destruktiv handling (krossandet av staten) och de proletära revolterna som är en rekonstruerande process. ”Revolutionen är inte nödvändigtvis proletär/kommunistisk om den bara vill krossa borgerlighetens politiska stat, bara vill ta över representationen/statsapparaten eller bara ett folkligt uppror som ger makten åt folk som påstår de är kommunister. Den är bara revolutionär om den befriar de proletära kommunistiska produktivkrafter som arbetats fram inom det dominerande kapitalistiska samhället”. (Två revolutioner, L’Ordine Nuovo, juni 1920). Bara yttre förutsättningar räcker inte (ett kommunistiskt parti, den borgerliga statens krossande, proletariatets beväpning), menar Gramsci i polemik mot Bordiga. Dessa ”… kan inte ersätta brist på produktivkrafternas utveckling och expansion, den proletära massans medvetna rörelse i fabrikerna för att genomdriva sin ordning. Att i fabrikerna skapas cellerna för en ny stat”.

De kommunistiska krafternas uppgift är att ge ”… medvetande och organisation åt de produktivkrafter som essentiellt är kommunistiska, för att skapa en säker och permanent ekonomisk bas för en politisk kraft i proletariatets händer”. ”Fabriksrådet, som form för producentens autonomi inom det industriella området och som bas för den kommunistiska ekonomiska organisationen är instrumentet för en dödlig kamp med den kapitalistiska regimen där förutsättningarna skapas för ett överskridande av ett samhälle indelat i klasser och där alla nya indelningar i klasser görs ‘materiellt’ omöjliga”. (Två revolutioner, L’Ordine Nuovo, juni 1920). Industriarbetet som homogen specialiserad arbetskraft (maestranze specializzate) är ”den enda kraft kapabel att fungera enande och koordinerande för hela samhället” (Lyonteserna, 1925).

I slutet av 1920 var Gramsci ensam om att försvara fabriksråden inom den kommunistiska rörelsen. Amadeo Bordiga, ledare för den kommunistiska oppositionen, riktade hård kritik mot L’Ordine Nuovo. ”Enligt dem finns den kommunistiska revolutionens essens i att sätta upp nya organ av proletär representation, vars fundamentala kännetecken är deras strikta band med produktionsprocessen; dessa organ ska inom sinom tid ta en direkt kontroll över produktionen. […] vi ser detta som ett överbetonande av tanken att det ska finnas ett samband mellan arbetarklassens representativa organ och det tekniska-ekonomiska produktionssystemets olika delar” (Bordiga, Upprättandet av arbetarråd i Italien, il Soviet 1920). Bordiga lyfte istället fram arbetarråden som massorgan, mot Gramscis fabriksråd. För arbetarråden låg fokuset på ett politiskt gripande av makten och var organ för proletariatets diktatur – som hos Bordiga likställdes med partiets diktatur. Arbetarråden var snarare territoriella enheter och inte förbunden med en viss produktionsgren. Sovjeterna kunde först i ett revolutionärt skede upprättas och uppfylla sin funktion (proletariatets diktatur). Fabriksråden kritiserades för att vara särintressen, medan arbetarråden ”… är ett system av politiska sovjeter valda direkt av massorna, med målet att välja representanter som har ett generellt politiskt program och som inte bara är talesmän för ett smalt yrkes- eller företagskategori” (Bordiga, Upprättandet av arbetarråd i Italien, il Soviet 1920).

Klasshegemoni

Problemet det proletära avantgardet stod inför, en frågeställning som kom att bli allt mer central för Gramsci efter 1920, var dess isolering från andra subalterna klasser. Å ena sidan: ”Genom att befria sig själv kommer proletariatet att förutom sig själv befria alla förtryckta klasser” (Befolkningen i kolonierna, L’Ordine Nuovo, juni 1920). Å andra sidan Turins fabriksproletariats isolering. Italien hade på den tiden fyra miljoner industriarbetare, fyra miljoner landbruksarbetare och fyra miljoner småbönder. Inom alla dessa klasser skedde en radikalisering, en våg av uppror och sociala kamper. Men de förbands inte med varandra. Gramsci kom efter fabriksrevoltens misslyckande att närma sig Bordigas oppositionella kommunistiska tendens. Bildandet av ett kommunistiskt parti, som redan redan existerar ”potentiellt” inom socialistpartiet. För industriarbetarklassen ”… är det nödvändigt med en kompromiss med de klasser som industrin utövar en begränsad hegemoni över, särskilt inom jordbruket och småbourgeoisin”. (Lyonteserna, 1925) Partiets uppgift är att upprätta denna kompromiss, att ”… bli det parlamentariska demokratiska partiet för alla förtryckta klasser, under kommunistiska proletariatets ledning”. (Två revolutioner, L’Ordine Nuovo, juni 1920)

”Politiska partier är en spegling och nomenklatur av samhällsklasser. De uppkommer, utvecklas, förfaller och förnyar sig när de olika skikt av samhällesklasserna som befinner sig i kamp med varandra genomgår en förändring i ders historiska betydelse, finner sina utvecklings- och existensvillkor radikalt förändrade och får ett större och mer klarsynt medvetande om sig själva och sina egna vitala intressen”. (Det kommunistiska partiet, L’Ordine Nuovo, sept 1920) 1920 var ett sådant historiskt ögonblick när partierna var i förändring, menade Gramsci. De stora jordbrukarnas och markägarnas parti, Partito populare, var på väg att splittras eftersom dess massbas, småbrukarna, höll på att radikaliseras. Samma utveckling såg Gramsci i PSI, en ökad konflikt mellan partiledningen och massorna. ”Här har vi förklaringen till den historiska paradoxen att i Italien är det massorna som driver på och ‘utbildar’ arbetarklassens parti och inte partiet som styr och utbildar massorna”. (Det kommunistiska partiet, L’Ordine Nuovo, sept 1920). Men hos småbönderna fanns inte någon enande kraft kapabel att skapa en stat, det fanns bara hos proletariatet.

Behovet om att bilda ett kommunistiskt parti hängde därför intimt samman med behovet av att upprätta en proletär hegemoni över de subalterna klasserna.

Antifascism

Det kommunistiska partiet bildades 1921, samma år som det fascistiska partiet. PCd’I:s kritik mot PSI kom att inriktas på deras antifascistiska politik. Gramsci menade att det var PSI:s misstag som brett folkligt parti som gjort att de tappade småborgarna till fascismen och småbönderna till Partito Populare. PSI:s analys av fascismen, menade Gramsci, gick mest ut på att se den som en ytlig manifestation av en efterkrigspsykos eller en ytlig analys av dess ideologi. Gramsci menade att fascismen var organiskt kopplad till den ekonomiska krisen och inte kan betraktas utifrån sin ideologi utan från dess objektiva realitet ”… som en spontan avknoppning på reaktionära energier som stelnar, upplöses och sammanfogas igen, som följer en officiell ledare bara när deras order motsvarar rörelsens inre natur” (Folkmilisen, L’Ordine Nuovo, 1921). Det fascistiska våldet mot arbetarrörelsen avskräckte PSI från att göra motstånd och de drevs in i parlamentariskt samarbete med de borgerliga partierna, nedtonade sin klasskaraktär och försökte sluta en pacifikationspakt med fascisterna – en pakt som visade sig vara vatten värd för Mussolini. (De två fascismerna, L’Ordine Nuovo, 1921). Den parlamentariska antifascistiska oppositionen mot Mussoliniregeringen visade sig vara tandlös, eftersom den vägrade uppmana till massaktioner utanför parlamentet. ”Men utan direkta aktioner kan fascismen aldrig störtas”, skrev Gramsci. (Varken fascism eller liberalism: Sovjetism!, L’Unita 1924). PSI och CGL:s generalstrejk i juli 1922 till försvar för konstitutionen och medborgerliga rättigheter blev ett fiasko – fascisterna tog in svartfötter och lyckades driva industrin vidare trots strejkvarslet.

Den antifascistiska oppositionen missade dessutom sin stora chans, den fascistiska regeringskrisen i samband med att fascistiska mordet på socialistiska parlamentsledamoten Giacomo Matteotti 1924 skapade en våg av indignerade protester i media och på gator. Men fascistpartiet lyckades rida ut krisen, Mussolini gick ut och tog på sig ”fullt ansvar” för händelsen och sade att nationen behövde lägga denna tragiska händelse bakom sig och gå vidare. Så enkelt desarmerades oppositionen.

”I grunden för allt finns problemet med fascismen självt: det är en rörelse som bourgeoisin trodde kunde fungera som ett enkelt ‘instrument’ för reaktionen i dess händer, men när de väl hade släppt lös den så visade den sig vara värre än djävulen, vägrade sig styras, utan fortsätte med sina egna mål”. (Fascismens fall, L’Ordine Nuovo, nov 1924).

Men den parlamentariska antifascismen var inte den enda antifascismen. Det växte även fram en militant antifascism som försökte bemöta fascisterna på gatorna. Alla milisveteraner (”arditi”, attackstyrkor) gick inte in i de fascistiska kampförbunden – flera sökte sig mer till anarkistiska och syndikalistiska idéer. 1921 bildade en gemensam vänster (PSI, PC’dI, syndikalistiska Unione Sindicale Italiana och anarkistiska Unione Anarchica Italiana) Arditi di Popolo, Folkmiliserna. Flera av Arditi di Popolos medlemmar hade deltagit i Gabriele d’Annunzios korta ockupation av staden Fiume – vilket även en stor del av fascistiska legionsmännen hade gjort. Men trots d’Annunzios inflytande på Mussolini fanns det en stark kontakt mellan en strömning inom milissoldaterna och Komintern.

Kort efter bildandet samlade Arditi di Popolo 20 000 män, organiserade i en paramilitär struktur i 144 sektioner med militär disciplin, uniformer och symboler (en döskalle med en kniv mellan tänderna). Lenin var en av de första att hylla initiativet med Arditi di Popolo i en artikel i Pravda. Arditi di Popolos mest berömda aktion var när några hundra antifascister lyckades försvara proletära kvarteret Oltretorrente i Parma mot en militär attack från 10 000 fascistiska milismän i augusti 1922. Under tiden för Mussolinis marsch till Rom var Arditi di Popolo en stark fysisk kraft att räkna med. Med PSI:s pacifikationspakt med fascisterna i augusti 1921 drog sig socialisterna ur. Även PCd’I drog sig ur, men upprättade istället egna arditi-miliser. Gramsci gav inledningsvis Arditi di Popolo sitt stöd och kritiserade kommunistpartiet för att inte ta ledning över rörelsen, det informella ledningsskapet i Arditi di Popolo utgjordes av anarkisterna och syndikalisterna kring Argo Secondari. Även om Gramsci förespråkade en militant antifascism och beväpning av proletariatet varnade han dock för att förenkla konflikten med fascisterna till bara gatukamp. Den fascistiska våldsvågen var enbart möjlig på grund av det stöd som de åtnjutit från det statliga polisväsendet – den fascistiska illegaliteten hade ett legalt stöd, vilket den antifascistiska illegaliteten saknade.

Gramsci drog parallellen till metalarbetarnas steg in i illegaliteten i september 1920, hur de var tvungna att beväpna sig för att kunna genomföra fabriksockupationerna. Men misstaget var att när man inträder på illegalitetens område måste man vara beredd att löpa linan ut, annars kommer man garanterat att förlora, vilket kommer straffas med repression och död. Man gör inte uppror halvvägs. (Arditi del Popolo, L’Ordine Nuovo, 1921)

Gramsci förespråkade en beväpning av proletariatet och menade att endast ett brett massuppror kunde hindra en reaktionär statskupp. Men en underjordisk förberedelse krävde en öppen laglig propaganda, en roll som Gramsci i polemik mot Bordiga menade att kommunistpartiet borde ta.

PCd’I måste reorganisera den splittrade arbetarklassen, skapa en ny kraft som kunde intervenera på den politiska scenen. Enhetserfarenheterna underifrån med bildandet av fabriksråden kunde ligga som modell för en antifascistisk organisering, menade Gramsci. En enhetsfront underifrån kunde skapas genom att sätta upp ”arbetar- och bondekommittéer mot fascism”. (Demokrati och fascism, L’Ordine Nuovo, nov 1921). Gramsci fick dock inte gehör för sin linje i kommunistpartiet innan fascistpartiet hann gripa makten. 1924 hade fascisterna lyckats kriminalisera och krossa Ariditi di Popolo, vilket fick flera kvarvarande antifascistiska motståndsmän att gå underjorden och börja bedriva terroristisk verksamhet. En del reste senare till Spanien och deltog i internationella brigaden i inbördeskriget. 1926 genomförde de en våg terrorattentat och mordförsök på Mussolini, vilket den fascistiska regeringen använde som förevändning att införa undantagsbefogenheter och avskaffa den parlamentariska demokratin. Kort därpå grep de och fängslade Gramsci. Den parlamentariska antifascistiska oppositionen kollapsade.

(Läs mer om Arditi di Popolo på Libcom)

Hegemoni

Från juni 1922 till november 1923 bodde Gramsci i Ryssland, studerade ryska och deltog i kommunistpartiets diskussioner. Det var under sitt år i Ryssland som Gramsci kom i kontakt med den ryska inomsocialdemokratiska debatten kring upprättandet av ”hegemoni”. Begreppet hegemoni (gegemoniya) började användas inom den ryska socialdemokratin i slutet av 1890, av Plekhanov och Axelrod. De försökte formulera en taktik hur socialdemokratin skulle kunna skaffa sig en ledande roll i demokratirörelsen mot tsaren, en rörelse där borgerliga och liberala krafter var starka. Proletariatet behövde ta ledning, vara avantgardet och utöva en dominans över de andra klasserna i kampen för de demokratiska rättigheter.

Hos Lenin överfördes hegemonidiskussionen till att handla om hur arbetarklassen skulle kunna utöva ett politiskt ledarskap över bönderna. Som ett medel för att upprätta hegemoni förespråkade Lenin i Vad bör göras? (1902) uppstartandet av en allrysk tidning, Iskra. Lenin ställde proletariatets hegemoni mot en skrå- eller korporativistisk politik som former en proletär politik kunde ta. Han polemiserade med hegemonibegreppet både mot populisterna – som ansåg att ”folket” skulle göra revolution och inte diskuterade klasskiktningar – och mot ekonomisterna – som enbart fokuserade på arbetarnas ekonomiska kamper, men överlät de rättsliga/politiska på liberalerna. För Lenin behövde proletariatet organisera sig autonomt, som proletärer, och ha ett politiskt oberoende – men de behövde samtidigt utveckla egna politiska svar i frågor som rörde andra sociala grupperingar och skaffa allierade i andra klasskikt.

Efter ryska revolutionen och inbördeskriget blev återigen hegemoni ett viktigt begrepp för Lenin, i hans sista texter från 1921, i det som kom att kallas ”Lenins sista strid”. Hur skulle den ryska rådsrepubliken kunna gå från motstånd till ett politiskt program och förändra hela sociala relationerna i samhället, upprätta en politik som lyfte ekonomin för alla subalterna klasser. Där lanserades Nya Ekonomiska Politiken (NEP) för Ryssland och enhetsfronten för Komintern. Kominterns första två världskongresser diskuterades proletariatets plikt att utöva hegemoni över andra exploaterade grupper. På den tredje kongressen, 1921, användes begreppet för första gången på borgarna – hur bourgeoisin uthövade sin påverkan över proletariatet och lyckades separera ekonomi från politik. Dessa dokument kom att ha en stark påverkan på Gramsci i Moskva, där han studerade ryska och arbetade tätt med den bolsjevikiska ledningen.

Gramsci överförde diskussionen till en västkontext: vilka var arbetarklassens hegemoniska apparater. Hur kunde man upprätta ett system av enhetsfronter, klassallianser som hela tiden omformades, där proletariatet behöll en ledning över bredare ”plebejiska” skikt. När Gramsci återvände till Italien blev det hans centrala problemställning, vad innebär en enhetsfront under ett fascistiskt styre och en arbetarklassledning i kampen mot fascismen.

(För en bra historisk genomgång av hegemonibegreppet, från ryska socialdemokratin till Gramsci rekommenderas klassikern Perry Andersen, The antinomies of Antonio Gramsci)

Enhetsfronttaktiken

På Kominterns tredje (1921) och fjärde världskongress (1922) var diskussionen om fascismens snabba framväxt central. Parollen för den tredje kongressen var ”Till massorna”, den kommunistiska intelligentian bedömde att den revolutionära vågen 1917-1920 hade mattats av och gått in i en period av ebb. Fascismen och reaktionen var inte längre bara ett hot i Italien, utan hade börjat gå ut på gatorna i Tjeckoslovakien, Ungern, Balkanländerna, Polen, Bayern i Tyskland, Österrike och visade sig även i länder som USA, Frankrike, England och Norge.

”De karaktäristiska kännetecknen för den italienska fascismen, den ‘klassiska’ fascismen, som nu har hela landet i sitt grepp, består däri att fascisterna inte bara bildar mindre kontrarevolutionära, till tänderna beväpnade kamporganiationer utan även försöker genom social demagogi skaffa sig en grundval bland massorna, i bondekretsarna, bland småbourgeoisin, till och med i vissa delar av proletariatet, varvid de skickligt söker utnyttja alla missräkningarna över den så kallade demokratin”. (Teser över Internationalens taktik, 1922)

Det viktiga att göra i det stadiet och för att förekomma reaktionen var att bygga massrörelser, söka allianser och knyta till sig socialistiska och oorganiserade arbetare till de kommunistiska organisationerna. Splittringen mellan socialistpartierna och kommunistpartierna runt om i Europa hade försvagat arbetarrörelsen – Komintern försökte hitta ett sätt att skapa en ny enhet underifrån, under kommunistpartiernas ledning. ”… kommunisterna [måste] deltaga i arbetarklassens alla elementära strider och aktioner och leda arbetarnas angelägenheter i alla konflikter mellan dem och kapitalisterna angående arbetsdagen, arbetslönen, arbetsvillkor osv.” Metoden kallades enhetsfronttaktiken. Det rörde sig om en taktik för en revolutionär minoritet, som gått från offensiv till defensiv kamp i och med kampcykelns ebb.

”Enhetsfronttaktiken är helt enkelt ett initiativ där kommunisterna föreslår att ansluta sig i en gemensam kamp med alla arbetare, som tilllhör andra partier eller grupper och med alla partilösa arbetare i och för försvarandet av arbetarklassens mest elementära livsintressen gentemot bourgeoisin. Varje kamp för det minsta dagsaktuella krav utgör en källa till revolutionär upplysning och skolning, ty kampen erfarenheter kommer att övertyga arbetarna om revolutionens oundviklighet och om kommunismens betydelse.” (Teser över Internationalens taktik, 1922)

Enhetsfronten innebar en tillbakagång till vardagskampen och dagskraven, för att kommunisterna skulle vinna inflytande bland majoriteten av proletariatet. Det var en underifråntaktik, ”enheterfrontstaktikens verkliga framgång växer fram nedifrån, från arbetarmassornas eget djup”. Man varnade samtidigt för att ingå allianser med ledande socialister eller ställa upp på gemensamma vallistor. Taktiken skulle tillämpas i ”organisatoriska stödjepunkter inom arbetarmassorna (driftsråd, kontrollkommitteer, aktionskommitteer)”.

Ur denna vardagskamp i arbetarmassorna, för att nå en ny politisk sammansättning, skulle motståndet mot fascismen bedrivas. ”En av de kommunistiska partiernas uppgifter är att organisera motståndet mot den internationella fascismen, gå före hela arbetarklassen i striden mot fascistbanden och även på detta område energiskt använda enhetsfrontstaktiken, varvid illegala organisationer är obetingat nödvändiga”.(Teser över Internationalens taktik, 1922)

Enhetsfronttaktiken blev ett krav från Komintern på sina medlemspartier att bedriva i sina respektive länder. Ett av de länder som gick mest i polemik mot taktiken var Italien. Bordiga, Gramsci och PCd’I, som nyligen brytit sig ur socialistpartiet och just bildat sitt egna parti ställde sig kallsinniga mot att återigen inleda samarbete med socialister på basplan. Bordiga kritiserade all form av frontpolitik som en återgång till den förkrigspolitik som socialistpartiet hade bedrivit för att förhindra första världskrigets utbrott och som han ansåg öppnade dörren för socialistpartiets avradikalisering och övergång till reformism. Enhetsfrontens stora förespråkare var Leo Trotskij, som kritiserade PCd’I för att förenkelt bara räkna bort fascismen som en ”kapitalistisk reaktion”. Han menade att det var en ”vulgär radikalism” att inte kunna skilja på olika former av reaktion (borgerlig diktatur, fascism) och se deras olika särdrag.

Gramsci kom själv att byta hållning i frågan om enhetsfronten. Han deltog själv som Italiens representant på Kominterns fjärde kongress 1922. När han återvände till Italien, efter att Bordiga och stora delar av centralkommittén fängslats av fascisterna, var det för att genomdriva enhetsfronttaktiken. Ett första steg blev startandet av tidningen L’Unità (Enhet) 1924.

1926 tillträdde Gramsci som ny ordförande för PCd’I och genomdrev enhetsfrontteserna. Hans position som partiledare blev kort, efter en våg av mordförsök på Mussolini infördes undantagsbefogenheter och Gramsci greps, med motiveringen ”att förhindra denna hjärna att verka i minst 20 år”. Gramsci fängslades – men inte hans hjärna. Från fängelsecellen kom han att utveckla hegemonibegreppet och skapa en teori som fick bestående inflytande på marxismen.

I nästa och sista blogginlägget om Gramsci ser vi närmare på fascismanalysen i Fängelseanteckningarna.

Marx antifascisten

1848 svepte en exceptionellt intensiv revoltvåg över hela Europa och skakade resterna feodalsamhället och monarkierna. 1848 gjorde proletariatet sin kollektiva debut på den politiska arenan. Revoltvågen markerade slutet på borgarklassens revolutionära roll och skakade även dem, en nya klass som stigit fram mot makten. Borgarnas forna allierade vände vapnen mot dem själva. Hade de öppnat Pandoras ask och släppt lös krafter de själva inte kunde betvinga? Spöket löpte fritt i Europa.

1846-1847 drabbades Europa av en svår ekonomisk kris, som spred sig från jordbrukssektorn till handeln och industrin. Industrialiseringen pågick förfullt i Storbritannien, men i resten av Europa låg den fortfarande i sin linda. Det var enbart i England som proletariatet blivit den numerärt största klassen, i andra länder var arbetarklassen fortfarande i minoritet.

I Frankrike var minnet av den franska revolutionen färskt, trots att landet kastats tillbaka till monarki via Napoleons kejsardöme. 1820-1821 och 1830 hade nya borgerliga revolter briserat, med krav på en demokratisk parlamentarisk republik och politiska friheter. 1848 följde samma mönster som dessa två revolter, stora människomassor samlades i Paris och demonstrerade, protester som övergick i barrikader, konfrontationer och öppen revolt. Men 1848 hade sammansättningen på revolten förändrats, arbetare och hantverkare spelade en allt mer central roll, medan borgarna föstes åt sidan. Marx beskrev 1848 som den första öppna klasskonfrontationen mellan bourgeoisi och proletariat. Revolten spreds från Frankrike till Italien, Habsburgska imperiet och Tyska konfederationen – av Europas stormakter var det bara Ryssland och Storbritannien som inte drabbades.

Men inget av de demokratiska experimenten i Europa 1848-1849 överlevde, de dränktes alla i blod. De gamla suveränerna återvände överallt till makten – även om det i Frankrike skedde som en återgång till kejsardöme snarare än monarki. Aristokratin behöll makten, men de borgerliga värderingarna började de närmaste tjugo åren steg för steg sippra igenom. De följande tjugo åren, 1850-1873 var en period av ekonomisk högkonjuktur och kraftig tillväxt. Frankrike och Tyskland hann ikapp Storbritanniens industrialisering och ekonomiska utveckling. Perioden avbröts endast av kortvariga kriser 1857-1858 och 1866-1867 – historiens första kapitalistiska cykliska kriserna, överproduktionskriser som hade sina rötter i industriproduktionen, inte i jordbruket, med kedjereaktioner på marknaden, börsras och prisfall. Industrin mekaniserades, järnvägen och ångloket revolutionerade transportmöjligheterna, telegrafen gjorde en snabb kommunikation möjlig (ett budskap som tidigare tagit tre månader att leverera från London till Tokyo tog nu tre minuter), urbaniseringen tog fart.

Den första internationella proletära revolten var slagen i spillror, vilket drev arbetarorganisationerna antingen under jorden, till en blanquistisk insurrektionalism, eller in i utopiska proudhonistiska kooperativ. Enbart i England var de proletära organisationernas struktur intakt och utvecklades till en massorganisering i form av fackföreningar. Det var under de här åren, i högkonjukturen mellan två revolter, en period med kapitalismens två första ekonomiska kriser, som Karl Marx släppte sina viktigaste verk.

Marx och Engels Det kommunistiska manifestet kom med en oerhörd tajming, i början av 1848, då Marx också kortvarigt bodde i Paris under revolten. Marx historiska pamfletter Klasstriderna i Frankrike (1850), Louis Bonapartes adertonde brumaire (1852) och Pariskommunen (1871) var hans försök att förstå de krafter som resulterade i revolution och reaktion, de klassmotsättningar och politiska spel som den unga proletära kommunistiska rörelser fann sig indragna i. De anteckningsböcker där Marx börjar utveckla sin kritik av den politiska ekonomin, som samlats i skriften Grundrisse, kom till under den ekonomiska krisen 1857. Kapitalets band I publicerades i sin tur under den andra ekonomiska krisen 1867.

Klass hos Marx

I den i all hast ihopkastade stridsskriften Det kommunistiska manifestet, som släpptes mitt under den europeiska revoltvågens utbrott 1848, var klasskampen central. Klassbegreppet var spekulativt, i manifestet beskrevs enbart två antagonistiska färdigformerade klasser – proletariatet och bourgeoisin – som stod i antagonistisk motsättning till varandra. Alla andra klasser hade abstraherats bort. Båda klasserna var progressiva: borgarklassen var ett framåtskridande i förhållande till feodalklassen och proletariatet i förhållande till bourgeoisin. Proletariatets subjektivering sammanföll med produktionens organisering: genom industrialiseringen blev proletariatet en homogen disciplinerad massa i fabrikerna, en organiserad armé färdig att storma borgarklassen, ta makten över produktionsmedlen och kontrollen över merarbetet. Manifestet frammanade ett subjekt, framkastade krav och visade på en riktning.

I Marx tre band av Kapitalet hamnar proletariatet i bakgrunden, huvudfokus är satt på att leverera en kritik av den borgerliga nationalekonomin och skärskåda den kapitalistiska produktionsprocessen. Först i det av Engels sammanställda tredje bandet förekommer ett kapitel om klasser, några korta sidor sist i volymen. Där diskuterar Marx tre klasser: lönearbetare, kapitalister och jordägare. De tre klasserna har olika inkomstkällor – arbete, kapital och jord – och är personifieringar (”sociala representanter”) för olika produktionsfaktorer – arbetskraft, produktionsmedel och mark. Det är genom bytet av dessa som de relaterar till och träder i förbindelse med varandra.

I Kapitalet ses de samhälleliga klasserna i en strukturell bemärkelse: Klass bestäms ur ställning i den samhälleliga produktionensprocessen. I Marx historiska skrifter kompletteras detta perspektiv med att betrakta klasser ur historisk bemärkelse: hur sociala grupper i bestämda historiska situationer, bestäms i förhållande till andra. De historiska skrifterna bär därigenom på ett dubbelt klassperspektiv: att både se klassernas materiella grund och klasserna som sociala formationer i vardande. Klasstriderna i Frankrike och Louis Bonapartes adertonde brumaire skrevs åren efter nederlaget 1848, när den proletära rörelsen krossades och sopades bort från den historiska arenan för många år framöver. Marx övergår i sina historiska texter till att använda ett analytiskt klassbegrepp, där klasstrukturen sönderfaller i en mångfald sociala klasser i förändring och formerande.

De klasser Marx beskriver i de historiska skrifterna är, förutom proletariatet, de olika grenarna inom bourgeoisin (finansbourgeoisi, industribourgeoisi, jordägare), mellanskikt som småbourgeoisin (affärsidkare, arbetsledare, självanställda entreprenörer osv) och statsanställda, men även ”subalterna” klasser som självägande småbönder och den grupp av deklasserade och ”klasslösa” som Marx kallar trasproletariat.

Marx analys av reaktionen

Louis Bonapartes adertonde brumaire är historiskt intressant eftersom den är Marx försök att beskriva reaktionen mot revolutionen 1848, den form en kontrarevolutionär rörelse tog som avskaffade den Andra republiken och införde det Andra kejsardömet. När den internationella kommunistiska rörelsen konfronterades med fascismen på 1920-talet, som en reaktion på 1917s revolutionsvåg, såg de många likheter och hämtade analys från Marx historiska skrifter om revolutionsvågen 1848 och den kontrarevolutionära reaktion som krossade den tidens proletära uppsving. I Marx Louis Bonapartes adertonde brumair hittar vi motiv som sedan återkommer i den kommunistiska rörelsens förståelse av fascism, populism och reaktion.

Själva beteckningen ”reaktionär” var ett av flera politiska positionsbeteckningar som började användas under franska revolutionen (tillsammans med konservativ och höger). Beteckningen sattes på den aristokrati som motsatte sig revolutionen och ville behålla feodalismens som samhällsordning, ett återvändande till l’ancien régime. 1848 var det en etablerad beteckning på de krafter som ville stärka den premoderna monarkin och idealiserade feodalismen. Bourbounmonarkisterna, som stödde Louis Phillips dynasti, kallades ”legitimist reaction”.

Begreppet reaktion, som en kontrarevolutionär mobilisering för l’ancien regime eller ett upprätthållande av status quo, i motsättning till en progressiv eller revolutionär samhällsutveckling, måste sättas i sitt sammanhang. Louis Bonapartes regim sammanföll med en kraftig ekonomisk tillväxt och syn på en linjär progressiv utveckling. Positivismen var en dominerande ideologi inom vetenskapen, Darwins evolutionsteori lanserades och upplysningens tro på framskridande fördes tillbaka på en mer materialistisk grund – även i det borgerliga tänkandet – efter romantikens idealistiska utvecklingssyn.

Marx historiemateralism, som den kommer till uttryck i exempelvis Den tyska ideologin, Kommunistiska manifestet och inledningen till Grundrisse, har kritiserats för att vara teleologisk, deterministisk och linjärt progressiv. Men i Marx konkreta historiska analys av de politiska konflikterna faller all historiedeterminism i hans teorier bort – historien är alltid öppen och avgörs av styrkeförhållandena mellan klasserna och produktionens utveckling. Utvecklingen är inte på förhand given, samhället utvecklas inte progressivt linjärt, utan väljer väg, hoppar framåt eller kastas bakåt. Klassernas utveckling följer inte rent automatiskt ur produktionsprocessen, utan måste ur sina materiella förutsättningar politiskt formeras och organiseras.

Marx identifierar en progressiv tendens, där produktivkrafterna utvecklas, de lösgörs från sina begränsningar, arbetsdelningen ökar och produktionen blir samhällelig. Men han diskuterar även denna progressiva utveckling som en utökning av rättigheter och friheter. Reaktionen är de bromsande krafter som försöker begränsa produktivkrafternas utveckling, kvarhålla en tidigare produktionsform och stärka dess privilegier, bevara l’ancien regime och begränsa eller inskränka hur rättigheter och friheter generaliseras i samhället.

Utifrån denna preliminära beskrivning kan vi gå in och se närmare på hur Marx analyserar olika former av reaktion i Louis Bonapartes adertonde brumaire.

Reaktionen som form och innehåll

Det första Marx gör är att försöka se bortom skenet, att se till revolutionerna (och kontrarevolutionens) innehåll. Revolten 1848 stödde sig tungt på den franska revolutionen och lånade likt den sitt formspråk från historien. Marx beskriver revolternas sken med begrepp som ”kostym, ”drapera sig i”, ”lånat”, ”frammanar de dödas andar”. Dess sken säger inget om revolten är progressiv eller reaktionär, men den spelar på ett återvändande genom att referera till en historisk period. Om de två konkurrerande monarkistiska dynastierna vände sig till den franska historien, lånade småborgligheten och bonapartismen skrud från Romerska riket, dess period som republik och kejsardöme. ”… dessa gladiatorer fann i det klassiska stränga arvet från den romerska republiken de ideal och de konstformer, de illusioner de behövde för att för sig dölja det borgerligt begränsade innehållet i sina strider…” Kända historiska referenser får fungera som mobiliserande myter. Historien frammanas som ett skådespel, men för att ”frigöra och skapa det moderna borgerliga samhället”. Det nya kläs i det gamla. Efter fullbordat värv behövdes inte dessa kostymer längre, när mobiliseringen är över och den nya samhällsordningen upprättad kan de läggas åt sidan.

De olika borgerliga och aristokratiska klasserna använde myterna för att mobilisera bredare skikt och få en massbas. Proletariatets revolter skiljde sig från dessa genom att inte använda myter från historien. ”1800-talets sociala revolution kan inte hämta sin poesi ur det förgångna utan endast ur framtiden”. Proletariatet var den nya klassen för en helt ny samhällsordning. ”Låt de döda begrava sina döda för att komma fram till sitt eget innehåll”, manade Marx den proletära rörelsen.

Reaktion mot proletariatet

Den proletära revolten ser därför inte ut som den borgerliga revolten. Men Marx visar samtidigt att det inte funnits någon ren borgerlig eller proletär revolution.

Proletariatet deltar i de borgerliga revolterna, mobiliseras och kastar sig in i revolutionen när situationen uppstår. ”Så snart något av samhällsskikten över det råkar i revolutionär jäsning, ingår proletariatet ett förbund med detsamma. De delar så alla nederlag, som de olika partierna efter varandra lider.” Proletariatet ger den liberala bourgeoisin massa. ”Det proletära partiet uppträder som bihang till det småborgerligt-demokratiska”. Den borgerliga revolten behövde därför ständigt vara på sin vakt, att dess lierade i proletariatet inte går för långt, överskrider den borgerliga revolutionens krav och ambitioner.

Februarirevolutionen 1848 kom som en överraskning (en coup de main, överraskningskupp), även för den republikanska borgerligheten. Den borgerliga ”revolutionen” genomfördes – men som en reaktion mot proletariatets revolution. Den borgerliga republiken upprättades, som borgarklassens oinskränkta depoti över andra klasser. Men den republikanska borgerligheten kom inte till makten ”… som den under Louis Philippe hade drömt om genom en borgerlig liberal revolt mot tronen utan genom proletariatets med militärmakt kuvade resning mot kapitalet. Vad den hade föreställt sig som en ytterst revolutionär händelse, utspelade sig i verkligheten som en ytterst kontrarevolutionär”. Istället för att spela en revolutionär roll kom den borgerliga klassen att spela en reaktionär – i den borgerliga revolutionen.

Proletariatets ”inom och emot” de borgerliga revolutionerna gör att den proletära revolutionen inte får samma form, den blir inte linjärt progressiv. De proletära revolterna ”kritiserar ständigt sig själva, avbryter sitt eget förlopp, går tillbaka till det skenbart fullbordade för att ta itu med det på nytt…” Den gamla mullvadens tunnlar är aldrig linjära. Efter de borgerliga revoltförsöken träder proletariatet åter i bakgrunden och de ledande proletärerna grips. Men reaktionen innebar inte ett totalt besegrande av proletariatet. ”Samhället tycks nu ha kastats tillbaka bortom sin utgångspunkt, i verkligheten måste det först skapa sig den revolutionära utgångspunkt, den situation, de förhållanden, de betingelser, som är nödvändiga för att den moderna revolutionen skall få en allvarlig karaktär”. Try, fail, try again, fail better.

Småborglighetens strävan efter republik, universella demokratiska rättigheter och friheter – mötesfrihet, pressfrihet, rösträtt – genomfördes tack vare proletariatets februarirevolt. Men när proletariatet började använda sig av just dessa friheter och sätta press på den nya republiken deklarerade borgarna undantagstillstånd och satte in repressionen mot arbetarmanifestationerna. ”Bourgeoisin insåg mycket riktigt, att alla vapen den smitt mot feodalismen vände sin spets mot dem själva…”. De borgerliga friheterna var aldrig tänkta att ges till andra än borgarklassen själv. I ”egendomen, familjen, religionen och ordningens” namn drogs de liberala rättigheterna in. Under juni 1848 startades ”ett kontrarevolutionärt korståg”, där de olika tidigare stridande delarna av den monarkistiska bourgeoisin förenades med den republikanska småbourgeoisin. ”Alla klasser och partier hade under junidagarna förenat sig till ordningens parti mot den proletära klassen som anarkins parti, socialismens, kommunismens parti”.

Med de drivande arbetarledarna fängslade, avrättade eller i exil gjorde arbetarrörelsen sin exodus från den politiska arenan och kastade sig istället in i ”doktrinära experiment, bytesbanker och arbetarassociationer, alltså i en rörelse, där det gör avkall på att omvälva den gamla världen med sina egna stora samhälleliga medel och snarare söker uppnå sin befrielse bakom ryggen på samhället, på privat sätt, inom ramen av sina begränsade existensbetingelser, och alltså med nödvändighet misslyckas”.

Reaktion som borgerlig klassammansättning

Den andra republiken grundades på så sätt i arbetarnas blod. Den repressiva apparat som de republikanska borgarna släppte lös kom därefter att riktas mot småbourgeoisin. Med junidagarnas uppdelning i ”samhällets försvarare” och ”samhällets fiender” kom repressionen att riktas mot det mellanskikt som samlats kring republikansk liberalism och social demokrati – de småborgare vars materiella intressen i Frankrike hotades av kontrarevolutionen och som hade närmat sig arbetarna. Men som till skillnad från det revolutionära proletariatet hade som målsättning att skapa harmoni mellan kapital och lönearbete, inte upphäva relationen. ”Sedan dessa grundat en republik för bourgeoisin, fördrivit det revolutionära proletariatet från valplatsen och tills vidare bringat det demokratiska småborgarskapet att tiga, skjutes de själva åt sidan av bourgeoisins massa, vilken med rätta lägger beslag på denna republik som sin egendom”. Varje liberal reform brännmärktes som socialism, ett attentat mot hela samhället.

Marx analys av reaktionen i form av Ordningens parti är intressant, för den går på djupet med att diskutera den politiska klassammansättningens betydelse för att artikulera (eller misslyckas artikulera) materiella klassintressen. Ordningens parti var en syntes av skilda klasser, som endast kunde finna sin enhet i en politisk organisation, som reaktion. Monarkisterna i 1800-talets Frankrike var uppdelade på två falanger, anhängarna av Bourbondynastin och anhängarna av dynastin Orléans, som representerade två klasser. Legitimisterna stöddes av storgodsägarna, den gamla aristokratin, medan Orleanisterna stöddes av finansaristokratin.

Reaktionen mot februarirevolten, den ”natt där alla katter är grå”, fick dessa två fraktioner och klassintressen att enas i Ordningens parti, som kunde uttrycka deras generella intresse. ”Det som alltså skilde dessa fraktioner från varandra var inga så kallade principer, [utan] två skilda slag av egendom, det var den gamla motsättningen mellan stad och land, rivaliteten mellan kapital och jordegendom”.

Republiken blev därigenom det enda sättet som Ordningens parti, den enade bourgeoisins herravälde över andra klasser, kunde upprättas – det enda sätt deras allmänna klassintresse kunde artikuleras.

”Den parlamentariska republiken var mer än det neutrala område, där den franska bourgeoisins två fraktioner, legitimister och orleanister, mäktiga jordägare och industribaroner, kunde leva likaberättigade sida vid sida. Den var den oundvikliga betingelsen för deras gemensamma herravälde, den enda statsform, under vilken deras allmänna klassintresse samtidigt blev rådande över deras särskilda fraktioners krav som över alla övriga samhällsklasser. Som rojalister föll de tillbaka i sin gamla motsättning, i kampen mot jordegendomens eller penningens överhöghet, och det högsta uttrycket för denna motsats, personifikationen av densamma var deras konungar själva, deras dynastier”.

Som Ordningens parti enades de som en samhällelig klass – bourgeoisi, det samhälleliga kapitalet – till skillnad mot det politiska uttrycket som rojalister, som bara var ett uttryck för olika partikulära kapitalintressen.

”De förrättade sina verkliga angelägenheter som ordningens parti, dvs under en samhällelig inte under en politisk skylt, såsom representanter för den borgerliga världsordningen och inte som riddare för vandrande prinsessor, som bourgeoisiklass mot andra klasser och inte som rojalistiser mot republikanerna.”

För att kunna uttrycka sitt gemensamma (materiella) klassintresse behövde de överskrida sitt partikulära politiska klassintresse. Därför gav de bonapartisten Louis Bonaparte sitt stöd i tillträdande som andra republikens president.

Reaktionen som reaktionär mobilisering

Louis Bonapartes makt som president skilde sig från borgarklassens makt genom det republikanska parlamentet. Parlamentet hade upplöst den allmänna rösträtten och var ickerepresentativt, medan presidenten hade valts av folket och stod i ett personligt förhållande till nationen. Bonapartes makt byggde på att han kunde använda sig av två parallella strukturer, statsapparaten och en utomparlamentarisk gatumobilisering. Med kontrollen över den verkställande makten, den centraliserade byråkratiska statsapparaten och militären, gavs Bonaparte förfogande över en tjänstemannakår på en halv miljon anställda.

Den franska statens centralisering (och ökade autonomi) hade pågått obrutet, oavsett formellt statsskick. Den utvecklades under monarkin och feodalväldet, stärktes ytterligare under Franska revolutionen och dess centralisering fulländades under Napoleon I, för att bryta upp den lokala och territoriella särmakten.

Vid sidan av statsmakten stödde sig Louis Bonaparte på en mobilisering underifrån, uppbyggandet av en egen stödförening. 10 decemberföreningen – ”denna förening för oordning, prostitution och stöld” med Bonaparte som ”chef för trasproletariatet” – bildades formellt som en välgörenhetsförening, betald av både Bonapartes president- och personliga kassa, för att organisera trasproletariatet i hemliga sektioner underställda presidenten. Marx använder trasproletariatet som en slaskbeteckning på olika klasslösa och deklasserade segment (”avskum från alla klasser”), personer som levde på tiggeri, stöld, lurendrejeri, spel och andra former av välmosor från överklassen, snarare än en inkomst via produktion (lön, profit och ränta). 10 decemberföreningen hade till uppgift att vara hejarklack på Bonapartes iscensatta manifestationer och cermoniella jippon, i ”en maskerad med dräkter, ord och poser”. Men deras uppgift var framför allt att trakassera politiska motståndare. ”10 decemberföreningen skulle utgöra Bonapartes privata arme, tills han lyckats förvandla den statliga armén till en 10 decemberförening”.

Genom denna kontroll över den statsbyråkratiska apparaten, den verkställande maktens relativa autonomi, kontroll över både militären och en utomparlamentarisk kårverksamhet baserad på trasproletariatet, kunde Louis Bonaparte steg för steg manipulera ut Ordningens parti och genomföra sin statskupp den 2 december 1851. Den andra republiken ersattes av det andra kejsardömet, med ”trasproletariatet till makten”.

Reaktionen som representation

Men trots Bonapartes skenbara autonomi genom sin mobilisering av byråkrati och trasproletariat menade Marx att det var inte dessa sociala skikt som Bonaparte var ett politiskt uttryck för. Marx menade att ”Bonaparte representerar en klass, och till och med den talrikaste klassen i det franska samhället, småbönderna”. Bonapartes välde var böndernas reaktion mot att de fick betala februarirevoltens kostnader, en ”landsbygdens reaktion mot staden”.

Småbönderna hade sin egna funktion för den framväxande kapitalismen. Befriandet av småbönderna hade å ena sidan berövat feodalismen dess näring och grund. Men samtidigt var jordräntan viktig för kapitalet.

Det är i analysen av småböndernas klassintresse som Marx briljans kommer till sitt klaraste uttryck i boken. Böndernas viktigaste frågor är inte lönearbetet eller exploatering, utan den skatt, avkastning och ränta de tvingas avbetala på sin mark – ett intresse som sätter dem i motsättning mot både jordegendomens aristokrati och bankväsendet, men i en individuell motsättning snarare än artikulerad som ett gemensamt klassintresse.

”Småbönderna utgör en oerhörd massa, vars medlemmar lever under samma förhållanden men utan att komma i mångsidig beröring med varandra. Deras produktionssätt isolerar dem från varandra i stället för att bringa dem att umgås med varandra. Isoleringen gynnas av de dåliga kommunikationsmedlen i Frankrike och av böndernas fattigdom. Den jordlapp de brukar, parcellen, tillåter ingen arbetsdelning i driften, inget utnyttjande av vetenskapen, alltså ingen mångsidig utveckling, inga olikartade talanger, inga rika samhälleliga förhållanden. Varje enskild bondefamilj är nästan självförsörjande, producerar själv omedelbart största delen av vad den konsumerar och får sålunda sina livsförnödenheter mer genom byte med naturen än genom umgänge med samhället. Parcellen, bonden och familjen; bredvid en annan parcell, en annan bonde och en annan familj. Några dussin av dem bildar en by och några dussin byar ett departement. På så sätt bildas den stora massan av den franska nationen helt enkelt genom addition av lika storheter, ungefär som en säck med potatis bildar en potatissäck.”

Småbönderna utgör en klass i bemärkelsen att leva under samma materiella existensbetingelser, men deras bristande arbetsdelning och atomisering gör att de inte kunnat formera sig som klass, nå en politisk sammansättning utifrån sina materiella intressen.

”För så vitt miljoner familjer lever under ekonomiska existensbetingelser, som skiljer deras levnadssätt, deras intressen och deras bildning från de andra klassernas och ställer dem i fientligt förhållande till dessa, bildar de en klass. För så vitt det endast finns ett lokalt samband mellan småbönderna, för så vitt inte överensstämmelsen i deras intressen skapar någon gemenskap, någon nationell förbindelse och någon politisk organisation bland dem, bildar de inte någon klass. De är därför ur stånd att i sitt eget namn göra sitt klassintresse gällande, vare sig genom parlamentet eller genom ett konvent. De kan inte representera sig själva, de måste representeras. Deras representant måste samtidigt uppträda som deras herre och som en auktoritet över dem, som en oinskränkt regeringsmakt, som beskyddar dem mot de andra klasserna och sänder dem regn och solsken från ovan. Småböndernas politiska inflytande får alltså sitt sista uttryck i att den verkställande makten underordnar samhället under sig.”

Småbönderna skiljer sig därigenom från proletariatet, som blir massa i produktionen och som genom sin arbetsdelning utvecklar ”rika samhälleliga förhållanden”. Proletariatet är därigenom kapabelt att representera sig själva, de kan uttrycka sitt klassintresse genom självrepresentation – medan småbönderna kräver en yttre representation utifrån. ”Deras representant måste samtidigt uppträda som deras herre och som en auktoritet över dem…” Det var i Louis Bonaparte som småbönderna fann en sådan representation som klass, någon kapabel att uttrycka deras klassintresse mot bourgeoisin och aristokratin.

Men småböndernas politiska klassintresse kan gå åt olika håll, den kan vara radikal eller reaktionär – beroende på vilken klass som blir dess representant och tar hegemonisk ledning. Marx menar att småbönderna vanligen finner ”sina naturliga bundsförvanter och ledare i stadsproletariatet, vars uppgift det är att omstörta den borgerliga ordningen”. Bonaparte däremot ”representerar inte den revolutionära utan den konservativa bonden, inte den bonde, som vill bort från sin sociala existensbetingelse, parcellen, utan den som snarare vill befästa den…”. Bonaparte attraherade böndernas reaktionära sida, de bönder som vill rädda sina småbruk och bevara sina privilegier, snarare än att bryta sin utsatta situation. Här spelar böndernas medvetandenivå in, menar Marx. Det fanns en motsättning mellan de bönder som nått ett modernt medvetande, genom ett sekulariserat skolväsende, och de bönder som satt fast i ett traditonellt medvetande genom att få sin utbildning genom prästväsendet. Böndernas klassartikulation är därigenom inte given på förhand.

I Louis Bonapartes adertonde brumaire ser vi hur Marx använder en komplex klassanalys för att förklara vilket uttryck reaktionen mot proletariatets revolt tar sig, vilka klassintressen som spelas ut mot varandra och hur det för Louis Bonaparte, denna 1800-talets plumpa Berlusconi eller Putin-gestalt, till makten. Marx visar på det klassernas politiska sammansättning som en process som ser olika ut i olika klasser, vilka klassintressen som kan uttryckas inifrån genom en självrepresentation och vilka partikulära klassintressen som kräver en yttre representation för att kunna enas efter sitt allmänna klassintresse. Bonapartes framlyftande till makten genom ett taktiskt stöd från bourgeoisin för att bemöta det revolutionära hotet från proletariatet, hans populistiska bas hos bondemassorna och hans förmåga att agera både inom statsapparaten, överskrida den genom undantagstillståndet och skapa en mobilisering utanför legaliteten genom trasproletära stödkårer visar på den form en reaktionär mobilisering kan ta och de beståndsdelar den kan bestå av. Marx analys av reaktionen i form av Louis Bonaparte kom därför att bli betydelsefull för den kommunistiska rörelsens när den 70 år senare stod inför utmaningen att analysera och förstå fascismens klasstöd, klassbas och klassmobilisering.

Öppningen som blev ett avslut

It was the best of times, it was the worst of times. It was the season of light, it was the season of darkness. It was the spring of hope, it was the winter of despair. We had everything before us, we had nothing before us.
(Charles Dickens, Tale of Two Cities)

1848 hade sitt 1851, 1917 sitt 1922, 1968 sitt 1973, 1977 sitt 1979, 1989 sitt 1991, 1999 sitt 2001. Revolten som vänds till sin motsats. Revolutionen som följs av kontrarevolution.

”Så du är inne på numerologi nu”, konstaterade min finskitalienske vän. Jag hade försökt förklara mitt intresse för rörelsecykler, diskuterade återkommande mönster i dem. Vi satt på Kafe Sodom och pratade om arabiska våren och krisprotesterna 2008-2011. Det var vår 2012 och vi diskuterade vad året skulle föra med sig, vilka kommande tendenser vi kunde ana. Jag var orolig. 2011 hade sett en oerhörd explosion av kamper, en våg av massprotester världen över – med länderna kring Medelhavet som epicentrum. Nu verkade protesterna gått i stå. Bara en tillfällig svacka, en övergång till en ny fas? Med min genomgång av årtal grubblade jag på något annat, vilken form motreaktionen skulle ta sig. Varför når rörelsecykler, kampvågor en peak och mattas sedan av? I vissa fall hänger det samman med deras egna interna brister och motsättningar, de utmattas, splittras. Ibland för att de för snabbt uppnått sina mål, ibland för att de misslyckats uppnå dem. Hur skulle man se på de historiska reaktionerna och kontrarevolutionerna vid liknande revoltvågor som den vi upplevde nu. Vi pratade om olika former av reaktion: den kontrarevolution som besegrade revolutionen genom militärt våld eller terror, den som lyckades blockera en proteströrelse, den som kortslöt både sig själv och sin motpart. Eller den reaktion som fyllde tomrummet efter en misslyckad revolt, den som krävde en återgång till l’ancient regim och ville återställa stabilitet och ordning.

Min politiska oro för en plötslig reaktionär vändning hade sina skäl. Jag formades politiskt själv under en sådan brytningstid, det var i en sådan vändning jag politiserades och radikaliserades. Utan att egentligen vara medveten vad som skedde i världen omkring mig. Händelserna 2008-2011 fick mig att inte bara söka mig tillbaka till globaliseringsrörelsens erfarenheter 1999-2001 (se förra blogginlägget), utan även att backa ytterligare tio år: att försöka se närmare på åren 1989-1991, de år som formade mig politiskt.

1987-1990

En klassisk Brandaffisch: En maskerad autonom aktivist med gatstenar i händerna. På muren bakom honom sprejat ”Vad fan var 1968 mot 1987?”. Åren 1987-1990 blomstrade den svenska anarkiströrelsen. En brokig scen med rötterna i punken politiserades genom husockupationer och kampanjen mot oljebolagets verksamhet i Sydafrika. Det här var åren för min politisering. Jag kom ur miljörörelsen, hade varit med i Fältbiologerna sedan jag liten. Den första politiska kampanj jag deltog i var försvaret av Hanstaskogen, ett skogsområde i utkanten av Järvafältet. Skogsdöden, skövlingarna av naturskyddsområden, försurningen och motståndet mot massbilismen var de frågor som Fältbiologerna försökte lyfta. Det var i Hanstaskogen jag mötte anarkisterna för första gången. Jag började gå på punkspelningar på Ultrahuset i Haninge och delta i de gratis utomhusfestivalerna, som Glädjetåget på Gärdet.

Shellkampanjen hade spridit sig från Nederländerna, via Tyskland och Danmark och nått Sverige. En våg av direkta aktioner genomfördes mot Shellbensinstationer för att sätta press på Shell att dra sig ur Sydafrika och avsluta sitt stöd till apartheidregimen. Apartheidmotståndet var på en gång en sista kvarleva av den antiimperialistiska sjuttiotalsvänstern, men också ett förebådande om en ny antirasistisk rörelse. Stämningen mellan den ”officiella” grenen, Isolera Sydafrikakommittén (ISAK) och anarkiströrelsen var spänd.

Tidningen Brand var det gemensamma organet för husockupationerna och Shellmotståndet, den enda mediakanal där man kunde läsa aktionsrapporter och pressmeddelanden. Tidningens ton skilde sig helt från andra vänstertidningar, med sin innovativa layout och uppkäftiga attityd. För mig blev den introduktionen till en helt ny värld.

Det rörde på sig i världen. Med Glasnost öppnades Sovjetunionen upp. Organisationer som Next Stop Sovjet – organisatoriskt kan den nog ses som en föregångare till Ship to Bosnia och Ship to Gaza – arrangerade resor och kulturutbyten med ungdomar i Sovjetunionen, med en förhoppning att skapa överskridande möten underifrån som kunde bidra till att demokratisera och omkullkasta Sovjetdiktaturen. Även miljörörelsen jag deltog i tog tillfället att bygga ut sina kontakter med östorganisationer. Ett europeiskt nätverk hade växt fram, på initiativ av Tord Björk från Miljöförbundet, European Youth Forest Action (EYFA), som länkade samman gröna ungdomsorganisationer i västeuropa – och snart även östeuropa. Genom EYFA organiserade vi europeiska (och senare globala) aktionsdagar mot de europeiska motorvägsbyggena. Sommaren 1991 tog vi oss över, en grupp Fältbiologer, på EYFAs europeiska sommarläger, Ecotopia, i Estland (som då fortfarande formellt ingick i Sovjetunionen). En av aktionerna som genomfördes på lägret var en fredsdemonstration där vi stormade in flera hundra aktivister på en Röda armébas. På Ecotopia fick jag lära mig hur man genomför massmöten med konsensus. Sommaren efter reste jag på Ecotopia i Bulgarien, tågluffade genom det forna Östblocket och genom inbördeskrigets Serbien. En ny värld hade öppnats och jag ville dit och se, hur livet på andra sidan järnridån såg ut.

Det enda europeiska kontaktnät som fanns i anarkiströrelsen var infobokhandlarnas årliga träffar. Infonätverkets brevutskick, A-Infos, och infobokhandlarnas europeiska tidning Clash, var fönstren till de andra ländernas autonoma aktivism. För stora delar av partivänstern innebar realsocialismens sönderfall en katastrof. För oss i den ”frihetliga” vänstern innebar murens fall och demokratirörelserna i Öst snarare ett hopp, något vi hade stora förväntningar på. I öststat efter stat återföddes en anarkistisk rörelse. Vi fick rapporter från syndikalistiska fack i Sibirien och anarkistfederationer i Polen och Tjeckoslovakien. Bilderna från protesterna i Kina och ockupationen 1989 av Himmelska fridens torg i Peking förstärkte känslan av vilka kraftiga ringar på vattnet som spreds av järnridåns fall. I Sydafrika började dessutom apartheidregimen falla sönder 1990, en process som sedan accelererade fram till det första fria valet 1994.

I Italien föll det politiska systemet samman i ekonomisk korruption, klientilism och maffiakopplingar, den rättsskandal som kallades ”Tangentopoli”. Kristdemokratiska partiet och Socialistpartiet rasade samman. I det politiska tomrummet steg istället Silvio Berlusconis Forza Italia och Lega Nord in på arenan. Men en massiv studentrörelse, Pantrarna, exploderade även på de italienska universiteten 1990, vilket vitaliserade den autonoma rörelsen som fört en tynande tillvaro sedan 70-talets slut och förde med sig en våg av ockupationer och sociala center. Även i Tyskland vitaliserades den autonoma scenen av murens bortfall, ockupationsrörelsen upplevde sin andra vår och hundratals tomma lägenheter i områden i gamla Östberlin, som Friedrichshein, ockuperades. I Storbritannien bröt Poll tax-kravallerna ut, mot ett nytt flat skattesystem, med en massiv olydnadskampanj i hela landet och enorma kravaller i Londons innerstad mot den nyliberala politiken. Den anarkistiska organisationen Class War framträdde som den enda vänsterrösten som försvarade proteströrelsen.

Även i Sverige fanns en känsla av att ett anarkistiskt uppsving var nära förestående, att en vänstersväng nu enbart kunde ta frihetliga former. Efter det landsomfattande anarkistmötet A-90 och den kravall som uppstod utanför riksdagen publicerade DN Debatt en artikel av bland annat Jonas Gardell och Nina Yderberg som utropade att 90-talet skulle bli anarkismens årtionde. Den teoretiska tidskriften Anarkistisk Tidskrift startades av personer aktiva ibland annat tvärvetenskapliga rådet på Stockholms universitet. (Den andra tidskrift som startades av medlemmarna ur rådet blev TLM, Greiders tidskrift för att förnya socialdemokratin). Anarkismen var det ”oprövade kortet”.

1991-1993

Stämningen 1989-1990 kan på många sätt liknas vid den som rådde 2011 inför den arabiska våren. Naomi Klein hänvisar i Chockdoktrinen till en amerikansk rapport om att ”övergångsländer” som befann sig i dramatiska systemskiften nådde en oerhörd nivå: 20 stycken i Latinamerika, 25 i Östeuropa och forna Sovjetunionen, 30 i Afrika söder om Sahara, 10 i Asien och 5 i Mellanöstern. Världens karta ritades om, kalla kriget gick mot sitt slut och Francis Fukuyama utropade historiens slut. Men det som framstod som en öppning stängdes snabbt. Reaktionen tog vid.

Istället fick vi en snabbt gryende nationalism och en ekonomisk chockpolitik som tvingade igenom nyliberalismen i alla hörn av världen och sparkade upp dörrarna för Internationella valutafonden. Gamla makteliter visade sig hänga kvar, trots demokratirevolter, vägra släppa ifrån sig makten och lyckades anpassa sig till de nya situationerna. Genom sin kontroll över ekonomin, polis och militär kunde de manipulera sig kvar vid makten och se till att de önskade reformerna aldrig skedde.

De nya stater som uppstod i spåren av Sovjetunionen: i Uzbekistan, Turkmenistan, Azerbaijan, Kazakhstan, Vitryssland, Georgien, Ukraina, Kyrgyzstan, Krigizistan och Tadzjikstan upprättades nya auktoritära statsskick. I andra forna Östländer gick EU och Internationella Valutafonden in med strukturanpassningsprogram och styrde in en nyliberal chockterapi med privatiseringar och nedskärningar. Jeffrey Sachs gick in som ekonomisk rådgivare till Solidaritet i Polen. Polen och Baltikum knöts närmare EU, som lockade med medlemskap, medan Ryssland och Ukraina gavs plats i Europeiska rådet. Den ekonomiska, sociala och politiska instabilitet som den nyliberala chockterapin gav upphov till, med ökade privatiseringar, arbetslöshet och korruption, ledde till ett missnöje mot demokratin – det system som inte lyckats leverera det som det lovade efter östblockets fall.

1991 svepte nationalismen fram i demokratirevoltens spår. Jugoslaviens sammanbrott ledde till ett blodigt inbördeskrig i Serbien, Kroatien (1991-1995), Bosnien och Hercegovina (1992-1995). Kulmen nåddes med den etniska rensningen i Bosnien, med en hätsk antimuslimsk retorik, massiva tvångsförflyttningar och massmord utifrån etnisk tillhörighet – med folkmordet i Srebrenica, där 5 000-7 000 personer miste livet. Islamofobin började vakna till liv igen i Europa. Det blev inte bättre av Irans fatwa mot Salman Rushdi 1989. Efter kalla kriget slut målades nya globala hotbilder upp. Samuel P Huntingtons utmålade i Clash of the Civilisations (1993), som svar på Fukuyama, att de geopolitiska konflikter mellan civilisationerna skulle öka, då speciellt mellan den ”västerländska civilisationen” och ”de islamska”. USAs fokus flyttades mot Mellanöstern. Mellan 1990-1991 pågick första Gulfkriget, där USA under George Bushs ledning gick till angrepp mot Irak, efter Saddam Husseins försök att annektera Kuwait – ett krig om kontrollen över oljeresurserna.

Även i det återförenade Tyskland hade nationalismen vaknat till liv igen. I Hoyerswerda inträffade i september 1991 den första rasistiska pogromen sedan andra världskriget. I den lilla staden med 50 000 invånare i forna DDR vände sig en grupp nynazistiska skinheads mot stadens migrantarbetare, som kommit under DDR-tiden, och som bodde i stadens miljonprogram. Migrantarbetarnas bostäder angreps och arbetarna fick fly i bussar från sina bostäder. Den rasistiska mobben hade då växt till 500 personer som drog vidare till den lokala flyktingförläggningen och angrep den med stenar och brandbomber, ivrigt påhejade av lokalbefolkningen och medan polisen passivt tittade på. Efter ett dygns angrepp mot förläggningen evakuerades de 240 asylsökande. Nynazisterna kunde fira att de skapat den ”första utlänningsfria staden” i Tyskland. Pogromen i Hoyerswerda blev starten på en våg attacker mot migranter och flyktingförläggningar i hela Tyskland. Snart brann även flyktingförläggningarna i Rostock, Solingen, Mölln och många andra orter.

Sverige 1990-1993

Under det tidiga 90-talet tog det europeiska projektet med en gemensam union fart på allvar. Europeiska gemenskapen blev Europeiska unionen. Som ett led att föra samman länderna i ett gemensamt politiskt och ekonomiskt projekt ställdes anpassningskrav på de presumtiva medlemsländerna, deras länder knöts till Eurons föregångare Ecu:n. Samtidigt drabbade en ekonomisk kris flera europeiska länder, en kris som fungerade som ursäkt för att föra in chockterapin i Europa och tvinga igenom att anpassningskraven genomlevdes. I Sverige avskaffades valutaregleringen 1989, som ett steg i avregleringen av kreditmarknaden och för att skapa en friare finansmarknad. Detta ledde till att kronan sjönk, en valutaspekulation och kapitalflykt. 1990 kom första krispaketet, under Ingvar Carlssons socialdemokratiska regering, med frysta löner. Finansbolag började gå omkull vilket utlöste finanskrisen med en rad konkurser inom bank- och finansvärlden. Sverige drabbades samtidigt av en bankkris, valutakris, kostnadskris och efterfrågekris – vilket ledde till att räntorna sköt i höjden, bostadsmarknaden havererade och arbetslösheten steg.
I valet 1991 vann högern och Carl Bildt bildade regering. Ett systemskifte påbörjades där den fulla sysselsättningen övergavs, privatiseringarna tog fart, reglerna mot vinst inom välfärden revs upp, bemanningsföretag blev lagliga. Kronan knöts till ecu:n (euron), för att stärka Sveriges ekonomi och låna dragkraft från Tyskland. Men allt fler länder tvingades devalvera (Finland 1991, Italien 1992), låta sin valuta flyta (Finland 1992) eller lämnade EUs valutasamarbete (Storbritannien 1992). 1992 havererade den fasta växelkursen på grund av valutaspekulation. Efter försök att chockhöja styrräntan till 500% för att hindra kapitalflykten tvingades även Sverige låta kronan falla och ge upp den fasta växelkursen. 1994 kom socialdemokraterna tillbaka till makten och fortsatte på den inslagna politiken med budgetsaneringar och nedskärningar. Två månader efter valet genomfördes folkomröstningen om medlemskap i EU.

Moderaterna vann inte valet ensamma 1991. Alla högerkrafter andades morgonluft. För första gången tog sig ett högerpopulistparti, Ny Demokrati, in i riksdagen och fick vågmästarroll. De kristna fundamentalisterna i Livets Ord genomförde Ja till livet-marscher runt om i landet för att angripa aborträtten. Den nationalistiska våg som svepte genom Europa nådde även Sverige. Sverigedemokraterna började organisera marscher på gatorna, det militanta nynazistiska nätverket Vitt Ariskt Motstånd framträdde och politiserade en generation nynazistiska skinheads. Runt om i landet sattes flyktingförvar i brand, dit flyktingar från kriget i Jugoslavien och Irak placerats. Och lasermannens skjutningar i Stockholm bidrog ytterligare att skapa en paranoid stämning.

1991 var en kalldusch, efter de stora förhoppningarna som året innan givit. Vi kände oss angripna på alla plan. Det var ingen slump att den militanta antifascismen återföddes dessa år. I Tyskland bildades Autonome Antifa (m) i Göttingen ur autonoma rörelsen 1990, två år senare samlade de ett trettiotal av de hundratals tyska autonoma antifa-grupperna och bildade Antifaschistische Aktion/Bundesweite Organisation (AA/BO). Autonome Antifa (m) blev en viktig inspiratör, både vad gällde form och koncept för den nya militanta antifascismen. I Sverige bildade vi Antifascistisk aktion i Stockholm 1991 och två år senare formades det landsomfattande nätverket. 30 november-demonstrationerna i Stockholm och Lund blev debuten för den nya militanta och konfrontativa aktiviströrelsen 1991 och 1992. Brittiska Anti-fascist action hade bildats redan 1985. Namnet och symbolen togs från 30-talets enhetsfrontorganisation i Tyskland.

Högerskribenter hävdade att vänster kapitulerade och drog sig tillbaka till enfrågerörelser. Och det stämde till viss del. Den militanta antifascismen var inte enda väg som den autonoma rörelsen tog. Med en havererad vänster försvagades även den antikapitalistiska analysen inom den utomparlamentariska vänstern. I dess ställe trädde identitetspolitiken in. Skillnaden var lätt att se på de två stora koordinerande anarkistmötena A-90 och A-92. På A-90 deltog alla i alla diskussioner, det fanns ingen utarbetad arbetsdelning och identiteten var främst kopplad till anarkismen. A-92 hade det skett en svängning: alla deltagare fick välja arbetsgrupper på teman att jobba utifrån. Sakfrågorna trädde i förgrunden, en autonom identitet inspirerad av Danmark och Tyskland blev allt viktigare. A-92s arbetsgrupper blev fröna till Antifascistisk aktion, anarkafeministiska nätverk och kvinnokaféer, miljöaktivistnätverket Socialekologisk aktion – och parallellt bildades Folkmakt (som man i efterhand kan beskriva närmast som en klass-identitetspolitisk organisation) och Syndikalistiska ungdomsförbundet. (För mer om denna 90-talsrörelse, se inledningen till I Stundens Hetta och Mitt liv som Brandman).

En teorilös generation

I början av 90-talet fanns bara en studiecirkel att gå i Stockholm, på Daniel Guerins bok Anarkismen. Den anarkistiska, autonoma och aktivistiska rörelsen var teorilös. Snarare än teori specialiserade man sig inom sina sakområden som nätverken jobbade med. Det sena åttiotalet och tidiga nittiotalet var överlag ett teoretiskt mörker. Det fanns få vänsterteoretiker som försökte beskriva och förklara den stora omvälvande period som vi genomgick. 80-talet kännetecknades mest av de postmodernistiska teoriernas genombrott inom den akademiska världen, med start i Lyotards ”La condition postmoderne” (1979) och dess uppgörelse med de stora metaberättelserna och historiska narrativen. Postmodernismen introducerade en hyperkritisk metod som hjälpte till att bryta ner en förstelnad vänsters överideologiserade nedtyngda dogmer. Den fokuserade istället på mikrorelationer, diskursanalyser, identitetskritik, kontextualiserande – och kom att berika feministiska och det som senare blev postkoloniala och queerteoretiska studier. Arkiv förlag gav i slutet av 80-talet ut flera Foucaultöversättningar och Symposium hade en ”Moderna franska tänkare”-serie med skrifter av Deleuze och Foucault från 1988.

Men de postmoderna teorierna hade inget att säga om de stora omvälvningarna i världen mellan 1989-1991 och gav oss inga redskap för att förstå eller analysera vad som skedde. Vi famlade rätt mycket i blindo. Eller valde att låsa in oss i mikroperspektiv, enbart fokusera på insocialiserade makthierarkier och förtrycksanalyser. Foucault blev viktigare än Marx. Eller Pierre Bourdieus klassanalyser, som byggde mer på ”socialt kapital” och social rörlighet, klass som ett ”socialt arv” snarare än en relation till en produktionsform.

Sommaren 1990 sammanställde tyska 2 junirörelsen-aktivisten Klaus Viehmann en diskussion mellan fängslade tyska stadsgerillaaktivister, som publicerades i Clash som ”Drei zu eins”, den så kallade triple oppression-teorin – en vidarutveckling av svarta feminister som Combahee River Collective och Angela Davies analyser från 70-talet. Triple oppressionteorin kom att få stort inflytande i den svenska autonoma rörelsen. Även den texten sade väldigt lite om de historiska skeendena runt oss. Viktig var även Susan Faludis Backlash, som kom 1991, och som satte in de neokonservativa angreppen på feminismen i ett sammanhang.

Högern däremot kom med två viktiga verk, Fukuyamas Historiens slut (1992) och Samuel Harringtons ”Clash of the civilisations” (1993), som kom att anammas av högerdebattörer och ledarskribenter för att beskriva omvärlden och den rådande historiska epoken.

De få undantagen vi hade tillgång till var Anarkistisk Tidskrift, som översatte och introducerade oss i italiensk och tysk operaism. Samt Alternativ Stad som gav ut Immanuel Wallersteins skrifter som häften.

Ser man internationellt så fanns det dock inte så mycket intressant teori att hämta. Skotska tidningen Common Sense startade 1987 och lanserade sin ”open marxism”, där flera autonoma marxister publiserades. Fredric Jameson släppte sin ”Postmodernism, or the cultural logic of late capitalism” 1991. Negri började utveckla sin imperie-teori tillsammans med Guattari redan 1985, i form av ”integrated world capitalism” – för att beskriva hur slutet på kalla kriget även innebar USAs slut som hegemon, och en ny form av global suveränitet började uppstå. Det kom dock att ta tio år innan han förfinade teorin och utvecklade den. Immanuel Wallerstein analyserade även han under samma tid revolutionen 1989 som ”liberalismens död” och försökte se hur världsmarknadssystemet skulle utvecklas utan liberalismens samförståndsideologi.

Det skulle dröja nästan tio år innan en ny intressant teoretisk vänstervåg bröt ut som tog sig an utmaningen att tänka kommunismens framtid efter murens fall och förstå vilken historisk förändring vi passerat och försöka föreställa sig vägar framåt.

Ett avslut som blev en öppning

Fyra år sedan Lehman Brothers fall. Ett år sedan Occupy Wall Street inleddes.

För ett år sedan gav jag ut antologin I stundens hetta. Tanken var att boken skulle vara ett avslut, ett bokslut över en kampcykel. Under tio års tid hade jag samlat texter, rest runt och mött proteströrelser, försökt följa deras diskussioner. I bokens centrum stod massprotesten, de händelser och situationer när en mängd olika människor sammanstrålade och blev massa på gatorna. Jag ville fånga de strategiska och taktiska diskussionerna som pågick mitt i pågående kamper, när rörelser just blommat upp och frenetiskt diskuterade vad som skett och vad som skulle ske därnäst. Vad skulle deras nästa steg vara? Hur såg de på sig själva som subjekt – vilka var det ”vi” som uppstått i kampen?

Under hösten 2011 reste jag runt och höll bokpresentationer. Jag tänkte mig dem som ett farväl. Att alla de erfarenheter som gjorts under dessa tio år inte skulle glömmas bort. Att de i alla fall skulle finnas kvar som historiska dokument.

Nu blev det inte så. Arabiska våren, Indignados torgockupationer och Occupy Wall Street bröt ut med full kraft 2011, tio år efter Göteborgskravallerna. Texterna från I Stundens Hetta – erfarenheterna från globaliseringsrörelsen och dess vidare öde – blev bara en förhistoria till en ny kampcykel. Och de två kampcyklerna förde en dialog med varandra. Den nya kampcykel lånade friskt metoder, taktiker och diskussioner. Men samtidigt utan att veta om det. Den nya krisproteströrelsen såg sig som ett helt nytt fenomen, ingens barn.

2001 möter 2011

För oss som deltog i globaliseringsrörelsen 1999-2007, från Seattle till Heiligendamm, var det inte svårt att se likheterna. Båda kampcyklerna hade föregåtts av åratal av kamp på ett lokalt plan. Där drogs en gräns mot nyliberalismen, ”Nu räcker det!”, ett Ya basta! som kom att inspirera globaliseringsrörelsen och ett Kefaya! som förebådade arabiska våren. Cykelns utbrott, mullvadens uppdykande ur jorden, var enskilda händelser och situationer – globala aktionsdagar som skapade en samtidighet. Där blev kamperna massa, fick en sammansättning som gick bortom sin partikularitet. Globaliseringsrörelsen kallade det en ”rörelse av rörelser”. Det slående i båda kampcyklernas utbrott var att protesterna inte hade något centrum eller ledning. Den direktdemokratiska aspekten, genom convergence centers och sociala forum för de förra och torgockupationer eller kvartersförsamlingar för de senare, var den bärande organisationsformen (Handviftandet! Handviftandet!). Och den sammanföll med ett förkastande av partipolitiken och en vilja till självrepresentation (”ingen representerar oss”). Både globaliseringsrörelsen och Occupy riktades mot aspekter av det kapitalistiska ekonomiska systemet, den första mot nyliberalismens frihandelsinstutioner och den senare mot finanskapitalismens spekulation och skuldsättningspolitik. Då genomfördes Världshandelsorganisationens strukturanpassningsprogram och tvångsnedskärningar i det globala syd, nu har de satts in mitt i nord. Argentina 2001 – Grekland 2011, likheterna var slående. Kraven från den reformistiska flygeln av protesterna på en Tobinskatt eller en Robin Hoodskatt var de samma. Inom båda kampcyklerna betonades vikten av en mångfald i protesterna, både i form av en mångfald av röst och inkludera en kreativ mångfald av metoder. Inom båda kampcyklerna samsade en utopiska/direktdemokratiska tendens (deltagande demokrati, självrepresenterande, skapandet av alternativa strukturer) med en insurrektionell (trappa upp attacken, blockera kapitalets flöden, ”kravens tid är förbi”) och en defensiv (rädda det som räddas kan, försvara jobb/bostäder/kvarter/välfärd, nå politisk makt) – tre parallella tendenser som ett politiskt missnöje artikulerades och fick sitt uttryck igenom.

Men det fanns också tydliga skillnader. Globaliseringsrörelsen byggde på ett sammanförande av befintliga rörelser, av både gamla och nya. På de sociala forumen möttes både nya aktivistnätverk, folkrörelser, miljörörelsen, trottegrupper, fackföreningar, solidaritets- och människorättsorganisationer. Krisprotesterna varierade mer, i vissa länder bestod de av en mångfald organisationer – i andra tog de sig ett uttryck helt utanför de gamla strukturerna. Speciellt Occupy- och Indignadosrörelsen markerade sig tydligt som ”något annat”, en ny rörelse som skilde sig från de gamla: de välkomnade deltagare som individer, men gjorde en tydlig avgränsning mot vad de såg som den ”gamla vänstern” eller etablerade organisationer. Om globaliseringsrörelsen sökte nya allianser med gamla folkrörelser, förkastade Occupy/Indignados snarare dessa och ville bygga en helt annan rörelse. Globaliseringsrörelsen var global och byggde snabbt upp nya kommunikationsformer och nya organisationskanaler – genom Indymedia, Sociala forum, nätverksträffar, gemensamma toppmötesmobiliseringar och internationella aktionsdagar kommunicera, möttes och reste rörelsens deltagare. Globaliseringsrörelsens styrka var dess mobilitet – Occupyrörelsens dess immobilitet, att den bet sig fast på torg och i kvarter. Rörelserna hade helt olika hastigheter. Occupys internationella kontakter bestod mer av att sprida memer, foton, videos och använda sig av gemensamma loggor – genom etablerade kanaler som Facebook, Youtube och Twitter.

Skillnaden blev väldigt tydlig under aktionsdagarna Bloccupy Frankfurt våren 2012. Under en helg försökte aktivister från hela Europa blockera Europeiska centralbanken, en av huvudaktörerna i påtvingandet av åtstramningspaket i de krisande länderna. Bloccupy organiserades efter ”klassiskt” maner från globaliseringsrörelsen, med en internationell mobilisering, breda samlingsdemonstrationer, massolydnadsaktioner, kraftsamling av aktivister från hela Europa. Men de som deltog och dök upp var samma strukturer som var inbegripna i globalieringsrörelsen för tio år sedan – medan de olika ländernas Occupygrupper och spanska Indignados lyste med sin frånvaro. I Occupyrörelsens officiella kanaler var det tyst om protesten.

Autonoma under 2000-talet

Den autonoma rörelsen i Skandinavien spelade en viktig roll i globaliseringsrörelsen, toppmötesprotester och sociala forum. Under slutet av 90-talet och början av 2000-talet fanns starka internationella nätverk, främst genom nordiska AFA-nätverket och zapatistinfluerade Peoples Global Action. Rörelsen deltog på NoBorderläger och ingick i Indymediautbytet. Timbrohögern beskriver Göteborgstoppmötet som döden för den svenska grenen av globaliseringsrörelsen, men det stämmer inte. En vänstervåg fortsatte hålla i sig i flera år, de sociala forumen och antikrigsmanifestationerna breddade rörelsen och aktiviteterna i Sverige – och i andra europeiska länder – fortsatte ligga på en hög nivå ända till 2004-2005. Däremot förändrades rörelsen. För den autonoma delen innebar det en omprövning av den stora betoningen på toppmöten, särskilda händelser och internationella mobiliseringar – för att istället försöka förankra sig i bostadsområden och arbetsplatser, den så kallade ”vändningen till vardagen”. I boken I Stundens Hetta försöker jag visa hur olika rörelseinitiativ och projekt snarare avlöser varandra mellan 2001-2011, att det finns en kontinuitet i protesterna, även om de transformeras på vägen. Men de breda internationella nätverk som hade byggts upp upphörde alla att fungera runt 2005. Aktivister fortsatte resa på demonstrationer i andra länder och deltog fortfarande på massaktioner, men utan några formella internationella nätverk. CPE-protesterna, förortsupploppen, studentprotester och universitetsockupationer, ockupationsvågen efter stormningen av Ungdomshuset hade alla en annan karaktär – det Negri och Hardt beskrivit som ”jacquerier” och utfördes av proletär ungdom (eller prekariat) i metropolerna. Dessa europeiska protester var en föraning om den ekonomiska krisen och kulminerade samtidigt som krisen bröt ut 2008-2010. De franska, italienska, tyska och engelska krisprotesterna hade redan utmattat sig när den ”den globala våren” satt igång. Endast i Grekland – där situationen också var som mest desperat – fortsatte vågen från universitetsockupationer, stadskravaller oavbrutet över till krisprotester och torgockupationer.

De aktivister som lade grunden för Indignadosrörelsen i Spanien kom från två håll. De ena från den autonoma delen av globaliseringsrörelsen och de sociala centren. Och det andra från de angränsande mobiliseringarna mot Irakkriget 2003, högerns mörkläggning av terrordådet i Madrid 13 maj 2004, V de Vivienda-aktionsdagen 14 maj 2006, studentprotesterna mot Bolognaprocessen, kampanjen mot Sindelagen (spanska motsvarigheten till SOPA/ACTA), nätcensur och stödet för Wikileaks. Ur dessa uppstod Democracia Real Ya och Juventud Sin Futuro som i sin tur tog initiativ till 15 majrörelsen 2011. Initiativet till Occupy Wall Street, som inleddes 17 september 2011 – för ett år sedan – kom från den situationistinfluerade reklam(kritiska)-tidningen Adbusters. Men det var koordineringen New York City General Assembly (NYCGA) som gav OWS kött och blod i Zuccotti Park, med aktivister som hade nära kontakt med och deltagit i de spanska, grekiska och egyptiska krisprotesterna. Det vill säga, Indignados och Occupy Wall Street kom inte spontant ur ingenting – det fanns en historia med år av förberedelse och organisering innan massprotesterna tog fart.

Occupy Sweden

Occupy-rörelsen spred sig snabbt över USA under hösten 2011. Den kom även till Storbritannien, Tyskland och Skandinavien. Men här startades de inte av några aktiviströrelser, utan initiativen kom från enskilda personer utan historia i sociala kamper eller radikal vänster. Det räckte att vara först med att starta ett Facebook-event och dra ihop en folksamling. Initiativtagarna kom ofta från den newage-iga bankkritiska teknokratisekten Zeitgeist eller Anonymous-aktivister, med bakgrund i FRA-motståndet och Wikileaksstödarbetet. Occupyrörelsen i de europeiska länderna kom att väldigt tydligt profilera sig som en helt ny rörelse utan föregångare, som var väsenskild från den ”etablerade” vänstern. Istället kom Occupy-tältlägrens stormöten att bli en tummelplats som mikrosekter såg som sin arena för att föra fram sin kritik av ”den nya världsordningen” och presentera sin generallösning (”resursbaserad ekonomi”, räntefria banker, ett nytt Breton Wood-system, ”paradism” osv). Men även bruna grupperingar försökte ta sig in i Occupyrörelsen för att föra fram sin antisemitiska version av bankkritik. Anonymous-supportar som var tydligt fientliga till den utomparlamentariska vänstern lyckades ta över de gemensamma kommunikationsstrukturerna (Occupy Sweden-forumet på Facebook, den gemensamma webbsidan) och såg att selektivt välja ut vilka initiativ i Sverige som skulle presenteras som ingående i Occupyrörelsen. Torgockupationerna, oavsett om det var i London, Stockholm eller Helsingfors, kom att föra en undanskymd tillvaro efter den första veckans mediala uppmärksamhet – med en begränsad skara deltagare. (Occupy Stockholm kom dock att utvecklas i en mer social riktning, med solidaritetsmanifestationer till strejkande arbetare och deltagande på gemensamma manifestationer – men i det läget var det en fast liten grupp snarare än en expansiv folkförsamling).

Den direktdemokratiska mötesformen, som både globaliseringsrörelsen och torgockupationerna baserats på, visade snabbt upp både sina förtjänster och svåra brister. Den positiva dimensionen är den inkluderande formen, där alla kan delta och alla möts som individer med sina personliga erfarenheter snarare än som organisationsrepresentanter. Den negativa aspekten är att precis det motsatta inträffar: öppna möten lockar till sig alla möjliga kufpersoner och sekter som är utestängda från alla andra kanaler och ser stormötena som en möjlig plattform att missionera sitt budskap och sälja sina mirakelkurer. Istället för att vara en plats som genererar aktivitet och skapar gemenskap mellan människor blir det kommentarfältherrarnas generalförsamling för åsiktsventilering.

Förbisprungna

Under diskussionerna kring I stundens hetta hösten 2011 vävdes dessa frågor samman. Varför spelade de autonoma en sådan obefintlig roll i Occupyrörelsen i Nordeuropa? Varför lyckades inte en ”occupyrörelse” här knyta an till den faktiska krispolitik som förs i våra länder (den havererade bostadspolitiken, städernas filtrerings och gentrifieringstendenser, de ökade sociala klyftorna, den ökade relativa fattigdomen, förstörelsen av de sociala skyddsnäten, privatiseringarna och privatiseringsskandalerna, försämringarna av studiebidragen) – utan blev en isolerad antibankrörelse som enbart kopierade ett amerikanskt koncept?

Den autonoma traditionen skulle kunna beskrivas som en kombination av två motstridiga element, två former av handlingskraft som vi kan kalla ”anarkism” och ”leninism”. Rörelsens anarkistiska sida har bestått i att kunna agera spontant och snabbt, ha en flexibel struktur och öppen för nya frågeställningar. Dess direktdemokratiska form och betoning på praktiskt och konkret handlande har varit involverande. Vilket gjort att autonoma aktivister ofta befunnit sig i framkant i sociala proteströrelser, varit de första ut på gatorna och upp på barrikaderna. Den leninistiska sidan har varit att trots sitt spontana sken, ha en flexibel organisationsstruktur som kunnat agera, gripa tillfället, tidigt läsa tendenserna, ge en linje och en tolkning och upprätta en viss hegemoni i sociala protester. Autonoma rörelsen har på så sätt varit smidigare och snabbare än etablerade vänstern, som fungerat mer trögrörligt och inte förstått läsa de sociala kampernas särdrag och autonomi. Nätverks- och rörelseformen har bättre kunnat samagera med sociala kamper än partivänsterns rigida organisationsstrukturer.

Problemet med de senaste årens sociala protester är att de blossat upp snabbare än autonoma hunnit reagera. Utvecklingen inom sociala media har givit vem som helst en kommunikationsstruktur att agera snabbt, att snabbt fånga upp en moralisk indignation eller folklig vrede och kanalisera till en manifestation. Spontana manifestationer har plötsligt kunnat få en masskaraktär, blommat upp på ett dygn och sedan dagen efter ebbat bort. Protestmanifestationerna vid Sverigedemokraternas inträdde i Riksdagen är ett bra exempel: enskilda personer startade event på Facebook, som på gatan samlade tiotusentals personer. Men arrangörerna hade ingen vana av att arrangera demonstrationer, ingen tanke om vad nästa steg skulle vara. Manifestationen var ändamål nog i sig. Informationskaskaderna skapar snabbt en kritisk massa, men det uppstår aldrig någon permanent struktur ur dem eller långvariga initiativ. Den autonoma rörelsen har blivit förbisprungen, är inte ”anarkistisk” eller spontan nog för att kunna initiera dessa explosioner. Och därigenom finns aldrig några erfarna organisatörer bakom händelserna som kan ge dem en fortsatt riktning, omvandla dem till en rörelse och hjälpa till att utveckla en hållbar struktur.

Zeitgeist och hacktivister kring Anonymous var snabbare att fånga upp intresset för Occupy och sätta datum för en rad manifestationer. De fick därigenom kontroll över hela kommunikationsstrukturen och satte sin prägel på dem, kanaliserade in dem i en annan bana som aldrig hade någon chans att vare sig få social förankring eller expandera, styrde bort dem från en antikapitalistisk kritik. Occupy var dödfödd.

Övervinna rörelsernas cykliska karaktär

En angränsande diskussion har handlat om hur man övervinner rörelsernas cykliska karaktär: att en protest blommar upp, ger upphov till en rörelse, som når ett klimax och sedan ebbar ut och dör. Hur lyckas man ackumulera kamperfarenheter, skapa permanenta strukturer och se till att vi inte står på ruta ett vid nästa kampcykel. Tidningar, lokaler, sociala center, organisationer kan alla buffra en rörelses energi och föra den vidare till nästa våg. Även om nya kampcykler oftast uppfinner sina egna symboler, kommunikationskanaler och organisationer kan vi hjälpa till att dessa inte behöver starta om från scratch, att se till att det finns mötesplatser, ljudanläggning, juridisk rådgivning, logistik, upparbetade kontaktytor, en grundläggande ekonomi osv. Det gäller att hitta fungerande former att överföra erfarenhet och strukturer utan att den nya rörelsen känner sig påtvingad en färdig formell och förstelnad organisationsstruktur från förr. Går det att skapa innovativa institutioner, strukturer som är processer och organisationsformer som är i rörelse?

Efter toppmötesprotesterna skedde en ”vändning till vardagen”, många autonoma grupper började arbeta mer med och betona vardagskampen, organiseringen på arbetsplatser och i bostadsområden. Mobilitet kom att ersättas av lokalitet. Occupy visar att vi måste kunna verka som rörelse i flera hastigheter, både i den långsamma vardagslunken och agera i snabbt uppkomna händelser, att både kunna förankra oss, slå rot och bebo områden utifrån våra vardagssituationer och samtidigt kunna kraftsamla i landet och internationellt. Det är inte en fråga om att välja det ena eller det andra – utan snarare hitta sätt som ”händelsen” och ”vardagen” kan stärka varandra. Där kraftsamlandet ger oss möjlighet att agera i särskilda händelser, nå en kraftposition genom massa och oväntat agerande, medan vardagsorganiserandet är där en rörelse långsiktigt kan konstruera en motmakt. Globaliseringsrörelsen var i sina svagaste stunder enbart en opinionsrörelse, manifestationer samlade enbart utifrån åsikt, som påtryckning. De viktigaste lektionerna vi kan lära från de spanska Indignados (och till viss grad Occupy-rörelsen) är hur de lyckats kombinera massdemonstrationer, massmöten och globala aktionsdagar med en lokal organisering i kvarteren och använda denna energi och uppförandet av frågor på dagordningen för att bedriva en permanent organisering i vardagslivet.

Occupy var bara ett kapitel i krisprotesterna. Även de negativa erfarenheterna kan vi lära oss av. Den globala ekonomiska krisen fortsätter och vi kommer känna av den än mer de kommande åren i Sverige. Vi måste lära oss läxan snabbt och vara redo.

Hotbild Euroanarkism

De stora terroristorganisationernas tid är sedan länge förbi. De vänsterorganisationer som öppet deklarerade i manifest och program att de genom väpnad kamp skulle störta det kapitalistiska samhället, organisationer med en en underjordisk struktur och avgränsad medlemsskara är försvinnande få. Men de europeiska säkerhetstjänsterna har ändå inte trappat ner på övervakningen av den radikala vänstern. Med de europeiskt koordinerade åtgärderna mot en ”våldsbejakande extremism” försöker EU utveckla gemensamma handlingsplaner för att ingripa mot en bredare radikaliseringsprocess inom vänstern (sammanklumpad med högerextremism och militant islamism), genom att inrikta åtgärder i ett tidigt skede mot de miljöer där socialt missnöje skulle kunna leda till en politisering. (Se tidigare artiklar på Guldfiske).

Åtgärderna mot radikalisering siktar brett, för att övervaka beteenden i befolkningen, medan terroristlagstiftningen är mer specifikt inriktad mot upprättade strukturer. Extremismsatsningarna är såll, terrorismåtgärderna skalpell.

Problemet för de europeiska säkerhetstjänsterna är att en stor del av den militanta vänsterkampen fångas inte in i denna kniptång. Den form av terrorism de jagade finns inte längre. Därför har de senaste året säkerhetstjänsterna försökt att skräddarsy nya terrorismkriterier, sänkt ribban och breddat definitionerna vad som räknas som terrorism, inriktade på en ”terrorism light”, för att komma åt organiserade aktiviststrukturer som faller utanför terrorismbegreppet.

De breda insatserna har handlat om att upprätta databaser över ”resande våldsverkare”, inreseförbud för kända aktivister vid större evenemang, utveckla nya polistaktiker för hantering av massprotester och kravaller. Dessa åtgärder har inriktats på att bemöta massbeteende. Men de senaste årens polisoperationer försöker gå ett steg längre och riktas preventivt mot de aktiviststrukturer som nätverkar internationellt, planerar toppmötesprotester och aktionsläger, genomför internationella mobiliseringar, förbereder massolydnadsaktioner och initierar kravaller? Genom att agera mot de öppna nätverksstrukturerna hoppas man kunna slå mot den doldare internationella aktivistmiljö som genomför militanta smågruppsaktioner mot samhällets infrastruktur, kapitalistiska företag och statliga institutioner.

Terroristlagstiftningen har därför enligt säkerhetstjänsterna inte varit effektiv, eftersom den inte kan användas mot dessa internationella diffusa nätverk utan medlemskap och en sådan ”låg” militansnivå. Till exempel har tyska statens försök att använda terroristparagrafen 129 mot antifascistiska- eller autonoma grupper och arrangörer av toppmötesprotester (G8-kampanjen 2007) varit ett fiasko och inte lett till några fällande domar och underkänts.

På EU-nivå genomförs därför nu försök att lansera åtgärder som kan fungera i gränszonen mellan extremismövervakning och terrorbekämpning, åtgärder inriktade mot gränsöverskridande nätverk som fungerar som ”täckmantel för dold organisering”.

Euroanarkism

Säkerhetstjänsterna har nu börjat använda samlingsbegreppet ”Euroanarkism” för att kunna koordinera insatser mot militanta aktivistmiljöer. Euroanarkism används som paraplybegrepp för de som säkerhetstjänsterna kallar ”autonome gruppen” i Tyskland, ”anarco-insurrezionalisti” i Italien, ”groupuscule de muovance anarcho-autonome” i Frankrike och ”anarchists” i Storbritannien. Med ”Euroanarkister” genomförs en begreppsnormering för att uppmåla bilden av en internationell informell terroristisk organisation.

Återigen har Italien fungerat som ett experimentlaboratorium för Europas säkerhetsarkitektur. Italien har två olika lagparagrafer mot väpnad kamp, dels terroristlagstiftningen, och dels medlemskap i ”subversiv förening”. I rättsprocesser mot autonoma rörelsen på 70-talet och den anarko-insurrektionella rörelsen på 80- och 90-talet användes dessa lagparagrafer för bunta samman spridda personsammanslutningar och affinitetsgrupper till en fiktig terroristförening. Olika aktionsgrupper, ideologer och aktivister menades de facto tillhöra samma (informella) organisation – och dömdes för medlemskap i denna (ofta ickeexisterande) struktur.

I samband med G8-protesterna i Genua 2001 gjordes försök att stämpla organisationsstrukturen ”Den internationella organisationen Svarta blocket” som en ”subversiv förening”, som aktivister som gripits under kravallerna skulle tillhöra och vars ”sambandscentral” skulle utgöras av schweiziska mediakommunikationsprojektet PublixTheatreCaravan. 25 personer, varav en svenska, utreddes för att inneha denna roll i ”organisationen Svarta blocket”. Istället för att se svarta blocket som en demonstrationsmetod och taktik, behandlades det som en (internationell) organisationsstruktur. (Genua var på intet sätt först, även i Göteborg dömdes alla som deltog i Göteborgskravallerna för att delta i en gemensam struktur beståendes av ”gatuaktivister”, ”anförare”, ”sambandscentral” och ”ledningsgrupp” (den så kallade ”skuggruppen”) – en spegelbild av poliskommenderingarnas hierarkiska struktur. Straffen fördelades utifrån vilken position åklagaren menade personer hade i denna organisationsstruktur.)

2003 bildades Federazione Anarchica Informale (F.A.Inf), vars celler inledde ev våg av brevbomber (eller snarare, mer korrekt uttryckt, brevbrandsatser – breven innehöll tändsatser som tog eld, de innehöll inga explosiva ämnen). (Se tidigare artikel på Guldfiske). Året efter hölls ett möte mellan de europeiska polischeferna för att diskutera fenomenet med en ”europeisk pro-insurrektionell anarkistisk rörelse”. Italien fick till uppgift att sköta EU-koordineringen och Europol ansvarade för informationsutbytet. Syftet var att försöka identifiera de olika nationella grupperna och kartlägga deras internationalisering. EU-samarbetet i säkerhetsfrågor byggdes upp runt säkerhetsarrangemangen kring G8, G20, Nato och Cop15-toppmötena.

Själva begreppet ”euroanarkism” visar på att det kommer ur en italiensk kontex, men har nu börjat användas på en europeisk nivå. Begreppet innebär en inskärpning och en ”politisering” av ”extrema” brott, att de nu börjar räknas som ”konspirationsåtal”, ses som aktioner utförda med subversivt syfte, riktat mot statens intressen och därigenom utförda i en gemensam organisationsstruktur. Det sker därigenom en glidning mot att räknas som medlem i subversiv eller terroristisk förening. Eller som tyska säkerhetspolisen, Bundesamst für Verfassungsschutz, uttryckte det 2009: ”medlemskap eller stöd till vänsterextrem personsammanslutning, som av säkerhetstjänst betecknas med arbetsbegreppet ‘euroanarkist'”.

På en Europol-träff i slutet av april i år ägnades en del av mötet åt att diskutera attentat mot infrastrukturer, då särskillt tågtransporter. I Tyskland har upphängandet ”hakar” på ledningarna, som sliter ner ledningarna när tåg kommer, blivit en vanlig kampmetod mot Castortransporterna av kärnavfall. Frankrike hade med sitt tillslag 2008 mot den ”anarko-autonoma” miljön i byn Tarnac försökt komma åt liknande sabotage mot höghastighetståg, rubricerade som ”pre-terrorism”. I italienska Val di Susa, har protesterna mot höghastighetsjärnvägen TAV blivit en massrörelse, men även en samlingsplats för anarko-insurrektionella sabotageaktioner. Även i Finland har attentat mot järnvägen genomförts som tillskrivits den anarkistiska miljön.

Förutom toppmötesmobiliseringarna, järnvägssabotagen och den anarko-insurrektionella ”informella” miljön har även migrationsaktivismen kring No Borderlägren det senaste året kommit att införas under ”euroanarkism”-stämpeln. I Europols rapport ”TE-SAT 2012, EU Terrorism Situation and Trend Report” uppges att totalt 37 ”terroristattacker” kan kopplas till anarkistiska och vänstergrupper under hela 2011, vilket är en minskning från 45 attacker året innan. Huvuddelen av attackerna var brandattentat riktade mot företag och statsinstitutioner.

Infiltratörer

För att få en bra bild vilka dessa ”euroanarkistiska” strukturer det är som säkerhetstjänsterna inriktat sig på att övervaka kan man studera de infiltrationsfall som avslöjats de senaste åren. Särskilt intressant är fallet med polisinfiltratörer Mark Kennedy i Storbrittannien, som under sju år deltog undercover i internationella aktivistmobiliseringar.

Mark Kennedy avslöjades som polisinfiltratör i oktober 2010. Han hade då varit aktiv i den brittiska anarkiströrelsen sedan 2003. Kennedy värvades från ordinära polisen till National Public Order Intelligence Unit (NPOIU). NPOIU bildades i slutet av 90-talet för att övervaka anarkister och brittiska globaliseringsrörelsen, och är en del av den övergripande National Extremism Tactical Coordination Unit (NETCU).

Mark Kennedy posterades i Nottingham, där han började besöka det sociala centret The Sumac Centre och gå på Earth Firsts sommarläger. På några år hade han etablerat sig som en välkänd person i brittiska anarkiströrelsen. Han skickades in i Dissent-nätverket, det internationella aktivistnätverk som genomförde en rad toppmötesprotester mellan 2005-2010. Under G8-toppmötet i Gleneagles 2005 ansvarade han för aktivistnätverkets transporter. Den uttalade målsättningen med Kennedys infiltration var att ge polisen ett informationsövertag, för att i ett tidigt stadium kunna planera polisinsatser och stoppa protestaktioner. Under Gleneagles försåg han polisen med detaljerade uppgifter om alla aktivisternas blockadplaner.

I och med Kennedys framgångsrika infiltration i globaliseringsprotesterna började han från 2005 att användas internationellt. Han deltog i Saving Iceland-kampanjen och deltog i olydnadsaktioner mot ett isländskt dammbygge.

I februari 2007 var Kennedy en av de engelska representanterna på ett planeringsmöte för Dissentnätverket, där mobiliseringen inför G8-toppmötet i Heiligendamm planerades. Dissent var ett av två internationella autonoma nätverk som mobiliserade till toppmötet och samlade de autonoma aktivister som ville ha en militantare linje än Block G8:s olydnadsblockader. De 200 deltagarna på mötet diskuterade möjligheten att genomföra en överaskningskravall i en annan stad än Rostock, istället för att inrikta aktionerna bara mot toppmötet. Mark Kennedy gick med i den planeringsgrupp som skulle förbereda denna ”plan b”. Under G8-toppmötet rapporterade Mark Kennedy direkt till specialpolisenheten Kavala, som skötte säkerheten under toppmötet. Kennedy vistades vid ett flertal tillfällen i Tyskland mellan 2006 och 2010. Under en manifestation i Berlin 2007 greps han av tysk polis då han tände eld på soptunnor – men släpptes utan åtal. Händelsen blev politiskt kontroversiell i Tyskland efter att Kennedy avslöjades 2010, eftersom polisagenter inte får genomföra brottsprovokationer (agent provocateur) i de rörelser de infiltrerar.

Tarnac9 och Den osynliga kommittén

Mark Kennedys infiltration i Dissent fick även konsekvenser i Frankrike, i det ”pre-terrorist-åtal” som riktades mot kretsen kring Den osynliga kommittén och Tarnac-aktivisterna. Fem personer från Tarnac hade deltagit på tyska stormötet i Warschau och det var de som hade föreslagit en ”plan b”. Kennedys uppgifter om fransmännen vidarfördes till den franska säkerhetstjänsten.

Kennedy träffade Tarnacfolket vid tre tillfällen. I januari 2008 mötte Kennedy Julien Coupat och dennes partner som var på semester i New York, i samband med ett möte om planerade toppmötesprotester mot G8-mötet i Japan. Coupat hade tagit sig in i USA illegalt, över kanadensiska gränsen. På vägen tillbaka från New York till Kanada stoppades fransmännen av kanadensisk gränspolis, som beslagtog Coupats tillhörigheter. Kort därpå inledde säkerhetstjänsten i Frankrike en utredning mot Tarnacfolket, misstänkta för att ha skapat en ”underjordisk anarko-autonom struktur, som har konspirativa relationer till ideologiskt närstående i utlandet”

I juni 2008 lämnade den franska säkerhetstjänsten en rapport till inrikesministern med titeln ”Du conflit anti-CPE à la constitution d’un réseau préterroriste international : regards sur l’ultragauche française et européenne” (Från protest mot CPE till bildandet av en pre-terroristisk internationellt nätverk. En betraktelse över den franska och europeiska ultravänstern). I rapporten citerades vad Tarnacfolket sagt på Warschauträffen. I november stormade antiterrorenheter byn Tarnac och 20 personer greps där och i övriga Frankrike, misstänkta för järnvägssabotage.

Never trust a cop

Efter G8-toppmötet i Heiligendamm fortsatte de olika europeiska säkerhetstjänsterna använda sig av Mark Kennedy för att skaffa sig ett informationsövertag om fortsatta toppmötesprotester. Han gick på planeringsmöten för Dissent inför Nato-protesterna i Strasbourg. Kennedy deltog mellan 2007-2009 på tre träffar i Köpenhamn inför klimattoppmötet Cop15 – både på öppna planeringsmöten inför uppstartandet av nätverket Climate Justice Action och i Dissent-fortsättningen ”Never trust a COP”. Researchgruppen Demos undersökte efter avslöjandet av Kennedy vilken roll han spelat i Danmark och drog slutsatserna att hans besök mest varit av social karaktär. Den danska forskaren Stine Krøijer mötte Mark Kennedy på flera danska möten, och berättade för tidningen Information att Kennedy på mötena förespråkat en militant linje med att konfrontera polisen och genomföra mobila militanta blockader med barrikadmaterial.

Bara sex dagar innan Kennedy avslöjades arbetade han fortfarande aktivt med att försöka få fram uppgifter om mobiliseringen inför franska G20-mötet och G8-mötet.

Den aktion som till slut fick brittiska aktivister att fatta misstankar mot Kennedy var när polisen avbröt aktionerna mot kolkraftverket Ratcliffe-on-Soar 2009. Sex av aktivisterna åtalades, men Mark Kennedy slapp ”oförklarligt” undan. Istället för att åtalas enbart för aktionsförberedelserna, försökte åklagaren göra ett konspirationsåtal mot klimataktivisterna – efter modell från europeisk ”euroanarkist”-bekämpning.

I oktober 2010 publicerade aktivister från Nottingham avslöjandet på brittiska Indymedia om att Mark Kennedy var polisinfiltratör. I kölvattnet av avslöjandet, efter att Indymedia publicerat vissa råd om hur man kan avslöja och hitta infiltratörer, upptäcktes ytterligare två infiltratörer i brittiska aktiviströrelsen, som jobbat undercover med Kennedy.

Även i Tyskland avslöjades en infiltratör, som bland annat deltagit på NoBorderlägret i Bryssel 2010. Och i Wien användes en polisinfiltratörs uppgifter i en rättsprocess samma år i ett åtal mot 13 djurrättsaktivister, som underlag för att kunna använda terroristparagrafen 278, ”skapandet av en kriminell organisation”. Polisinfiltratörerna har därigenom spelat en central roll i att kunna genomföra terroriststämplingen av löslig anarkistisk och autonom aktivism eller nätverksträffar.

Europeiseringen

Kennedyhistorien och de följande avslöjandena av polisinfiltratörer visar också på i vilken grad poliser som arbetar undercover har börjat användas på en europeisk nivå och ”lånas ut” mellan olika nationella polismyndigheter. Sedan 2007, då Tyskland hade ordförandeskapet i EU, har det regelverket förenklats för gränsöverskridande polisaktioner och ”internationella polisoperationer med infiltratörer”. Utländska infiltratörer, definierade som ”specially trained officers acting under covert or false identity”, har i det land de utlånats till fått status som informatörer – vilket i praktiken inneburit att de varit bundna till färre regulationer utomlands. (Infiltratörer är polisagenter undercover, medan informatörer är civila privatpersoner som lämnar uppgifter och ”golar” till polisen från insidan).

Inför G8-mötet 2005 i Gleneagles ska minst fem tyska polisinfiltratörer lånats in av brittiska NPOIU. Tyska delstaten Mecklenburg-Vorpommern begärde i sin tur ”tre till fyra” infiltratörer från Storbrittanien till G8 2007. Även ett dussin andra utländska infiltratörer ska ha deltagit, varav några från privatbyråer. Fyra tyska infiltratörer ska ha lånats ut till Frankrike inför Natotoppmötet.

Direktören för Bundeskriminalamts (BKA) Jörg Ziercke uppgav våren 2011 att EUs polismyndigheter förberedde infiltration inriktad på ”euroanarkister, militanta vänsterextremister och [vänster]terrorister”, på grund av ”europeiseringen av anarkistscenen” i Grekland, Spanien, Storbrittannien, Frankrike, Danmark, Tyskland. Framför allt bedöms den transnationell planering av attacker och postning av brevbomber kopplade till Informella Anarkistfederationen (FAInf) som ett stort hot.

Huvudsyftet med polisinfiltrationen har varit ”information gathering and threat prevention”. De har inte varit tillåtna att använda ”intima eller sexuella relationer för insamling” – vilket ändå skett vid upprepade tillfällen. De har heller inte tillåtelse att använda vapen eller avlyssningsutrustning i andra länder.

Zierke menade att denna form av utbyte av undercoverpoliser redan är vanligt förekommande i huligansammanhang, kring exempelvis fotbolls-EM och andra högriskmatcher. Av mönstret i Mark Kennedys aktiviteter framgår tydligt att huvudprioritet för polismyndigheterna har varit aktioner och mobiliseringar riktade mot toppmöten, energiföretag och vapenmanufakturer. Stor energi verkar ha lagts på att hålla ögonen på Dissentnätverket, under dess aktiva tid mellan 2005-2010.

Läs mer:

Statewatch, Matthias Monroy: Using false documents against “Euro-anarchists”: the exchange of Anglo-German undercover police highlights controversial police operations

ActivistSecurity: Infiltrators, Informers and Grasses – how, why and what to do if your group is targeted

Genomgång av Mark Kennedys aktiviteter.

Crimethinc’s rapport om användandet av polisprovokatörer i Occupyrörelsen: Bounty-Hunters & Child predators

http://www.youtube.com/watch?v=CMVlZd_nsrQ

Zombitariatet

I.

Vampyren är aristokraten som blivit odjur. Det är greven i sin borg som fått smak på blod. Vampyren är det intellektuella rovdjuret som gillar att leka med sitt offer, som katten med musen, innan det slukar det. Det är en erotisk jakt, med dominans och underordning, förförelse och lockelsen i att begära sin egen undergång. Penetrationen och kroppsvätskor.

Vampyren är blod och börd. Zombien är något helt annat. Zombien saknar intellekt, ägnar sig inte åt spel och intriger. Zombien är bara kropp. Eller snarare kroppar, i plural. Kroppar som bildar massor, som myllrar, som återvänder. Kroppar som bara är rent köttsligt begär, ren hunger.

II.

I boken ”Tre revolutioner” försöker journalisten Stefan Jonsson teckna en bild av massornas historia. Det blir en bok om skräck, om aristokratin och den upplysta borgarklassens rädsla för den stora mängden. Det de kommer att kalla de farliga klasserna, proletariatet, ”the riff-raff”, den ”svinaktiga multituden”, pöbeln, populasen, lynchmobben. Hur massorna med franska revolutionen gör sin entré på den politiska arenan och sedan vägrar lämna den. Hur de kräver plats, rättigheter, mat, kungahuvuden. Massornas skrän blir allt mer påtagligt och går inte att stänga ute. Det är inte genom deras vapen, allianser eller intellekt underklasserna är farliga. Utan genom sin mängd, sin kroppslighet och sina glupande begär.

Franska revolutionen blir födseln för massaktionen och massans politik. Och därigenom kommer även den politik som utövas över massorna att förändras. Jonsson beskriver fyra faser. Till en början hanteras massorna som ren befolkningsstatistik, som siffror, kvantitet och antal. Det är i massornas obegränsade antal som hotet finns. Massorna är som en hydra, hugger man av ett huvud växer två nya ut. Thomas Carlyle skriver 1837 i Den franska revolutionen:

”Med det arbetande folket är det alltså inte så väl beställt. Olyckliga! Ty det finns tjugo till tjugofem miljoner av dem. Vi slår dem emellertid samman till ett slags dimmig enhet, ett monstruöst men dimmigt väsen som ligger oss i fjärran, under namn av la canaille eller, för att begagna oss av ett mer mänskligt uttryck, ‘massorna’.”

Under tidiga 1800-talet börjar fokus flyttas från rena befolkningssiffror till att beskriva fattigdomen, utslagningen. Massan kopplas samman med misären. I Les Miserables (1862) stiger Victor Hugo ner i denna jämmerdal och försöker socialrealistiskt skildra massorna utanför samhället.

”De hemska skuggbilder som vankar av och an i denna håla, nästan vilddjur och nästan spöken, är inte sysselsatta med det allmänna framåtskridandet, de är likgiltiga för ordet och idén, och bekymrar sig inte om annat än att tillfredsställa de egna behoven. De är nästan omedvetna, och inom dem finns ett slags förfärande tomhet. De har två mödrar, båda styvmödrar: okunnigheten och eländet. De har en vägvisare: behovet; och aptit på all slags tillfredsställelse. Deras glupskhet är brutal; det vill säga vild, inte på tyrannens sätt, utan på tigerns.”

Honoré-Antoine Frégiers skrift Des classes dangereuses de la population des grandes villes (De farliga klasserna bland storstädernas befolkning, 1840) kommer att sammanfatta samhällsdiskussionen. Med urbaniseringen och industrialiseringen börjar ett storstadsproletariat växa fram. De egendomslösa lämnar landsbygden och söker sig till storstäderna, med sin arbetsförmåga som enda resurs. Dessa arbetande klasser står utanför samhället, de saknar rättigheter och rösträtt, och kan endast representeras genom borgligheten, det tredje ståndets, förvaltning. ”Den sociala frågan” tvingar sig upp på den politiska agendan, hur man ska kunna hantera dessa classes dangereuses, farliga klasser. Polisvetenskapen föds för att kunna hantera, regera och kontrollera folkmassorna. Hotet ses inte bara från massan som antal eller begär, utan även dess organisering – dess förmåga att ställa krav, genom arbetarrörelsen.

En fjärde fas i beskrivningen av massorna inträffar efter Pariskommunen 1871 och revolutionsförsöken. Socialdarwinismen och psykologin börjar användas för att förklara proletariatet, denna nya samhällsaktör som försökt storma himlen. Gustave Le Bons La psychologie des foules (Massornas psykologi, 1895) får enorm genomslagskraft med sitt lanserande av masspsykologin för att tolka all form av kollektivt agerande.

Massornas beteenden förklaras patologiskt: hur skenande former av massvansinne uppstår som släpper lös de undre klassernas primitiva drifter. Le Bon talar om massfenomenen som mentala epidemier och kollektiva hallucinationer som gör att individerna förlorar förmågan att tänka självständigt. Effekten av denna mentala smittverkan i massorna blir att:

”… hennes medvetna personlighet försvinner, hennes omedvetna personlighet tar kommandot, hennes känslor och idéer [vänds] genom suggestion och smittverkan i en och samma riktning, och hon blir benägen att genast omsätta de framsuggererade bilderna i handling […]. Individen är inte längre sig självt, utan har blivit en automat som upphört att vara kontrollerad av viljan”.

III.

Under 1900-talet kom arbetarrörelsen att successivt integreras i det borgerliga samhället. Arbetarrörelsens krav på rättigheter, rösträtt och delaktighet i samhället hörsammades. Under hotet från en revolutionsvåg fann överklassen i väst att det var säkrare att ge vissa eftergifter och låta arbetarrörelsen representeras vid maktens församlingar. Men hotet från massan försvann aldrig helt. Den etablerade arbetarrörelsen, baserad på yrkesskolade arbetare som identifierade sig med produktionsprocessen, var aldrig allenarådande. Som den tyska marxisten Karl-Heinz Roth visade i sin bok Den andra arbetarrörelsen (1976) fanns alltid de ”andra”, de arbetarna som inte gick att integrera i folkhemmet; skeppsarbetare, rallare, skogshuggare, stenbrytare. Mobila, rörliga och tillfälliga arbetare som inte passade in i det skötsamma arbetaridealet.

På 60-talet bröt de sociala konflikterna upp till ytan i samhället igen. I de amerikanska storstädernas förorter gick den svarta medborgarrörelsen ut på gatorna. I bilfabriker, gruvor och annan storindustri utbröt en våg vilda strejker. Den yrkesskolade integrerade och fackligt anslutne arbetaren, socialdemokratins hörnsten, hade fått konkurrens av massarbetarna. De den italienska marxisten Mario Tronti kallade en ny sorts arbetartyp, en ”rude razza pagana”, en brutal hednisk sort, som inte drevs av någon protestantisk arbetsmoral eller skötsamhetsideal. Där alienationen, arbetsvägran, undandragandet och olydnaden vändes till en radikal kraft, ett negerande av produktionen och värdeförmeringen. Nu var det den officiella arbetarrörelsens tur att varna för de farliga klassernas återkomst, denna ”andra” vilda arbetarrörelse.

Det är denna kokande häxkittel som är kontexten när George A Romero gör zombieklassikern Night of the living dead (1968), som utspelar sig natten till första maj 1967. Tidigare zombiefilmer, som Victor Halperins White Zombie (1932) och Jacques Tourneurs I Walked with a Zombie (1943), handlade om levande människor som blev besatta genom karibisk voodoo. Det nyskapande med Romeros film är att skräcken kommer från den hotande massan. Romeros zombier är odöda som väcks till liv, reser sig ur sina gravar och stapplar fram för att äta levande kött. En vild kannibalisk massa, spridandes på ett virus, ständigt ökande i skara. Ett zombitariat som marscherade hasandes i takt med samhället omkring det.

Kopplingen till den hotande massan och de farliga klasserna blir ännu tydligare i uppföljarna och efterföljarna. I John Carpenters Assault on Precinct 13 (1976) har zombiesarna ersatts med Los Angeles ungdomsgäng, som under en hel natt med närmast övernaturlig styrka attackerar en polisstation. Carpenter berättar att inspirationen kom från Night of the living dead och westernfilmer där vilda indiansvärmar attackerar nybyggarnas karavaner och fort. Likt de skånska poliser som nedstiger i Rosengård och vars bil överklättras av apejävlar, hotas civilisationens sista fäste av flodvågor av framvällande kroppar.

Klassperspektivet blir ännu tydligare i Romeros uppföljning Land of the dead (2005), där överklassen byggt sina gated communities som skyddar dem mot zombiefaran. Från sina befästa torn hyr de in arbetare att plundra och göra raider i zombieland. I en belysande slutscen möter de revolterande arbetarna de ”andra”, den andra arbetarrörelsen, zombieskaran på väg mot palatsen. Revolten inifrån sammanfaller med attacken utifrån. Ett ögonblicks sympati och igenkännande uppstår mellan revoltören Riley och zombieledaren Big Daddy – en karaktär som Romero säger sig ha baserat på den mexikanska revolutionären Emiliano Zapata. Riley konstaterar att zombierna på marsch mot överklassfästningen har börjat få ett medvetande. ”They are trying to be us. They used to be us. They are learning to be us again”.

IV.

Nu fylls torgen igen av kroppar, begärande massor. Den globala ekonomiska krisen har lett till en systemkris, folk misstror sina makthavare och går ut på gatorna världen över. Samtidigt som zombiegenren har brutit igenom och blivit mainstream. Kanske behöver vi göra samma identifikation och igenkännande som Riley. Se att den farliga massan är intet annat än en spegelbild av oss själva, de är vi. Skräcken för zombien är inget annat än skräcken för massan. Skräcken för massan är inget annat än skräcken för proletariatet. Det är inget annat än styrkan i vårt antal, våra begär och våra kroppar – när vi agerar kollektivt. Detta är de privilegierade i sina elfenbentorns värsta mardröm.

Publicerad på bloggen Nej tack zombies.

Kämpa som fack, organisera som klass

– Det kommer inte hända här, suckar Brooklyn-aktivisterna.
De grekiska anarkisterna har just avslutat sitt föredrag om revoltvågen i krisens Grekland. De har berättat om kravallerna, ockupationerna, massdemonstrationerna och avgiftsstrejkerna. Där är kampen på den högsta nivån i hela Europa. Men grekerna vet hur man ska peppa sina lyssnare.
– Kamp kan ske där man minst anar det. Vår inspiration till avgiftsstrejk i tunnelbanan kommer från ett sånt oväntat håll. Från Sverige, tänka sig, säger de grekiska anarkisterna.

Jag har lyckats leta mig fram till gruppen Cooperative Action Projects sociala center i Brooklyn. Det var inte lätt, det här är inte de trendigaste kvarteren, ett ruffigt område. Men som så ofta i New York ligger slum och gentrifiering vägg i vägg. Ingen jag frågar på gatan känner till var den halvt ockuperade lokalen ligger. I en undanskymd byggnad hittar jag ett hipsterkafe och ett konstgalleri. De har ingen aning var sociala centret ligger, men till slut får jag napp. En kafébesökare sitter och läser Det stundande upproret och ska på samma föredrag. Sociala centret visar sig ligga i samma hus.

Kamp kan ske där man minst anar det. Kan amerikanska aktivister, mitt i individualismens Mecka, lära oss i Sverige något om kollektiv aktion?

I boken ”I skuggan av en storhetstid” försöker Olle Sahlström, med bakgrund som ombudsman i LO, teckna en bild av framtiden för fackföreningsrörelsen. Han varnar för den dominerande modellen i Sverige, facket som en serviceorganisation: att facket bara ska vara en institution som enbart erbjuder medlemmen förmåner i form av bra försäkringsavtal eller förhandlare, utan någon form av medlemsdeltagande eller gemensam kamp. Istället genomför han en resa runt i USA och Europa för att se vilka försök som görs för att övervinna fackföreningens kris. Han lyfter fram två former – med rötter i fackföreningsrörelsens barndom – som kan vitalisera fackföreningsrörelsen igen. Sahlström kallar dem för ”facklig organisering” (union organizing) och ”facket som social rörelse” (social movement unionism). I Sverige kan vi se den fackliga reorganiseringen och sektionsbyggandet i SAC eller folkrörelselinjen som exempel på det förstnämnda. Men facket som social rörelse – vad innebär det?

Det är inte för att lyssna på kravallporr eller revolutionsromantik som Cooperative Action Project (CAP) bjudit in grekerna att prata på sitt center. Utan för att det finns tydliga likheter i det scenario USA nu står inför, med underskottet i statskassan, stora åtstramningspaket, en skenande arbetslöshet och krisprotester i sin linda. Och så kraschen på bostadsmarknaden, det som utlöste hela krisen, som är extremt märkbar i tätbefolkade New York. När spekulationsbubblan sprack gick mängder av privata hyresvärdar i konkurs, så många att New Yorks stad slutade gå in och köpa upp konkursbon – vilket har gjort att många boende inte ens vet längre vem som är deras hyresvärd. För att spä på kaoset ytterligare löpte hyresregleringsavtalen ut under sommaren, utan att förnyas. Bostadsfrågan är explosiv och det är den som CAP verkar inom. De har inriktat sig på att bedriva kampanjer mot slumvärdar. Tillsammans med vräkta hyresgäster söker de upp slumvärdarna i deras bostäder, outar dem för grannarna, har picketlines vid deras kontor. De är en del av en ny växande rörelse med rötter i både anarkistisk aktivism och syndikalistisk facklig kamp som växt fram de senaste åren: solidaritetsnätverken.

Under anarkistiska bokmässan någon vecka efter mötet i Brooklyn håller solidaritetsnätverken ett gemensamt möte för kunskapsutbyte. CAP drar med mig dit för att träffa de andra grupperna. Det är ingen slump att den organisation som startade allt är från Seattle. Det var där globaliseringsrörelsen gjorde sin stora debut när de stoppade Världshandelsorganisationens möte 1999. Där fanns en livaktig anarkistmiljö, som startade Indymedia, öppnade sociala center och vitaliserade det gamla syndikalistfacket Industrial Workers of the World (IWW). Och som likt aktiviströrelsen på vår sida Atlanten läste ”Ge upp aktivismen”, kritiserade aktivistrollen och började satsa på vardagskampen. Men man upptäckte också en begränsning i den fackliga organiseringen, särskilt med ett minoritetsfack som IWW, som hade så få medlemmar på varje arbetsplats. Hur skulle man kunna lägga grunden för en verkligt kollektiv kamp? Med erfarenheten från dessa politiska och fackliga projekt i ryggen startade 2007 några IWW-medlemmar Seattle Solidarity Network (SeaSol).

SeaSol beskriver sig som ett nätverk för ”inbördes hjälp”, där de olika deltagarna backar upp varandra i öppna konflikter. Det kan handla om personer som sparkats från jobbet, inte fått ut sin lön. Men även i bostadsfrågor, om kamp mot slumvärdar, vräkningar eller hyresgäster som inte fått tillbaka sin deposition. Solidaritetsnätverken arbetar genom öppna och kollektiva aktioner, främst affischeringar, flygbladsutdelningar, gemensamt överlämnande av kravbrev och ”pickets” utanför chefernas eller hyresvärdarnas kontor och bostäder.

– Vi försöker ta sådana kamper som vi har en realistisk chans att vinna. Aktiviteterna ska vara lätta att delta i och lätta att reproducera. Vi kallar den här organisationsformen för ”solidarity unionism”, säger Jack från SeaSol på bokmässan.
– Vi kallar det för ”mob justice”, fliker en från Cooperative Action Projekt in.

I SeaSols organisationsguide beskrivs hur de använder sig av IWWs klassiska organisationsmodell: ”Agitera, Utbilda, Organisera”. Agitera handlar inte om att hålla tal eller pracka på någon åsikter, utan snarare om att knyta kontakter, lyssna, ställa frågor och undersöka. SeaSol affischerar mycket om vilka problemområden de arbetar med, vilka kamper de tar och hur man kommer i kontakt med dem. Genom att lyssna på människors historier sköter dessa ”agiterandet” själva, genom att berätta om de orättvisor och problem de råkat ut för i sitt vardagsliv. Nästa steg, utbilda, innebär att beskriva hur man kan förbättra sin situation genom kollektivt agerande. Detta görs inte genom abstrakta teorier, utan genom att berätta om konkreta exempel och beskriva hur SeaSols kampanjer ser ut. Organisera är att tillsammans planera en kampanj för att komma tillrätta med problemet. Och då gäller det att verkligen konkretisera vad man vill uppnå, ha konkreta uppnåbara krav: betala ut den här lönen, laga den där droppande vattenledningen, gör något åt den arbetsmaskinen – snarare än vaga eller odefinierade krav (förbättra arbetsmiljön, gör ”något” åt möglet i fastigheten) som blir svåra att nå och se resultatet av. Frågan ska också bedömas som värd att kämpa för av de andra i nätverket, att de vill delta i kampanjen.

Det vaknar en liten Frances i mitt huvud och varnar när jag hör SeaSol berätta om sin organisationsmodell.
– Finns det inte en risk att organisationen blir ett substitut för sina arbetskamrater, ett sätt att ta hjälp av ”proffsaktivister” utifrån snarare än att skapa ett kämpande arbetarkollektiv eller börja samarbeta med sina grannar, frågar jag dem på mötet.
– Faran finns, men vi är noga med att poängtera att vi inte är några jurister eller social rådgivning, utan att all verksamhet bygger på frivillig organisering och att man ställer upp för varandra, svarar Jack.

När en person ber solidaritetsnätverken att hjälpa honom eller henne, så förbinder sig personen i sin tur att själv delta aktivt och öppet i kampanjen på sin arbetsplats eller bostadsområde. Och att dessutom delta i minst tre av de följande kampanjerna, för att hjälpa andra i liknande situationer.

– Bara då är vi som nätverk beredda att gå in i en kamp. Vi solidariserar oss – men det bygger på att de personerna vi solidariserar oss med måste också vara med på att solidarisera sig med andra, säger Jack.

Det är intressant att dra en parallell till våra diskussioner kring prekarisering i Europa, som ofta innehåller två parallella synsätt. Ett är att se prekariseringen som en fragmentisering, uppsplittring och individualisering av arbetskraften. Genom visstidsjobb, vikariat och osäkra anställningar skapas en flytande arbetskraft som aldrig lyckas uppnå samma kollektiva intresse som de gamla fabriksarbetarna eller fast anställda, en klass utan klasskänsla. Ett annat synsätt är att se hur arbetet spritts utanför fabriksväggarna, produktionen sammankopplats på ett högre samhälleligt plan och att varje form av klasskamp direkt blir social, att den delar gemensamma egenskaper och befinner sig i en gemensam antagonism som löper igenom hela samhället.

– Det som skiljer oss från IWW är att vi inte organiserar oss utifrån branscher eller yrken. Det är en organisering som inte utgår från separata identiteter, som hyresgäst, kafépersonal, arbetslös eller lagerarbetare, utan baseras på klassolidaritet, säger Jack från SeaSol.

Kampanjerna utformas gemensamt i nätverket, mellan de som berörs och de som solidariserar sig. Det första steget är att framföra det krav man formulerat. Det gör man alltid gemensamt, man går som kollektiv upp till arbetsgivaren eller hyresvärden och lämnar lugnt men bestämt över kraven, samt ger en deadline inom vilket det ska vara uppfyllt. Om de inte uppfyllts på utsatt datum genomför nätverket olika öppna och kollektiva aktioner för att öka pressen på motparten. Oftast rör det sig om enkla saker som affischeringar, presskonferenser, pickets, ger information till kunder och brukare, manifestationer utanför motpartens kontor eller bostad, eller riktar protesterna mot andra led i beslutskedjan, som till exempel mot huvudkontor.

– Inför varje kampanj frågar vi oss: Kommer det här skada vår motpart? Kommer det kosta dem pengar, skada deras rykte eller karriär? Eller kommer det skada oss? Finns det en risk att vi blir arresterade, åtalade eller utbrända? Har vi kapacitet att mobilisera, tycker våra medlemmar att frågan är relevant och har de möjlighet att delta? Alla dessa frågor är avgörande för om vi ska gå in i en konflikt, säger Jack.
Jag försöker med en invändning till.
– Men blir det inte bara en viss sorts kamper som ni kan ta? De öppna konflikter där man inte har något att förlora, då en person sparkats, inte fått sin lön eller vräkts? Kan man verkligen skapa en mer kontinuerlig organisering utifrån denna form, frågar jag.
Jack instämmer, SeaSol är medvetna om begränsningarna med formen.
– Solidaritetsnätverken har ju främst fungerat som en organisering ”utifrån”, som samlat folk på och utanför arbetsplatser, hyresgäster från olika bostadsområden. Nu har vi nått den styrka att vi kan börja prova på en organisering ”inifrån” på arbetsplatser, där vi kan jobba med lågintensiva konflikter, som ligger under radarn. Detta kräver en helt annan strategi, så detta gör vi tillsammans med IWW, förklarar Jack.

Och där glider strategin med facket som social rörelse över till den fackliga organiseringen. Klassorganiseringen vandrar framåt på sina två ben.

Seattle Solidarity Federation

Cooperative Action Project

Publicerad i Direkt Aktion.

Den andra fasen

The winter is coming. Det har varit ett spännande år, som har gett oss tillbaka hoppet om att en samhällsförändring är möjlig. Revoltvågen i Nordafrika och torgmötesprotesterna i Sydeuropa, studentprotesterna i Chile och Occupy-rörelsen i USA som spred sig från Occupy Wall Street både över hela USA och Europa. Den arabiska våren gick över till en europeisk sommar och en het amerikansk höst. Nu kommer vintern. Och det är nu det börjar bli riktigt intressant.

Protesterna har blivit massrörelser, skapat nya mötesforum på gator och torg, kastat diktaturer över ända och fått statsministrar att gå. Men reaktionen på demokratirevolterna underifrån har blivit en revolution ovanifrån. De nya regimerna har visat sig fortsätta på samma inslagna spår, makten har förflyttats till militärråd eller teknokratiska ”politiskt neutrala” byråkrater med bakgrund i bank- och finansväsendet ståendes ovanför det partipolitiska spelet. De permanenta lägren och torgstormötena, ”generalförsamlingarna”, som samlat krisprotesterna har antingen brytits upp och stormats – eller nått vägs ände på grund av sin egna inre dynamik. Rörelsens första fas är över, och befinner sig nu i ett sökande och experimenterande stadium för att inleda nästa fas.

I de sex nummer vi gett ut av tidningen Brand sedan vi rebootade den har vi följt krisprotesterna, försökt översätta och presentera de centrala diskussionerna i de olika länderna för en svensk publik. Rent generellt har vi kunnat se tre tendenser, som löpt både igenom den autonoma rörelsen och krismotståndet. Vi kan kalla de tre tendenserna: alternativ, försvar och attack.

Alternativ

Ett av de starkaste dragen i Indignados och Occupyrörelsen har varit dess förkastande av representation, partipolitik och representativ demokrati. De har hjälpt till att förvandla den ekonomiska krisen till en systemkris, ett misstroende mot och avlegitimiserande av hela det politiska etablisemanget. Ockupationerna av torgen var istället skapandet av en direktdemokratisk mötesplats och folkförsamlingar där alla kunde göra sin röst hörda, berätta om sina problem och lämna förslag på lösningar. Torgförsamlingarna fungerade därigenom som ett synliggörande av människors vardagliga livssitutationer, en plats där man kunde finna de gemensamma elementen och delade problemområdena med andra.

Torgockupationerna visade på de geografiska platsernas betydelse, vikten av fysiska samlingsplatser. De spanska indignerade ockuperade som mest 60 olika torg, höll 150 lokala folkförsamlingar. Rörelsen utvecklade snabbt en effektiv metod mot repression: den tvåhövdade hydran. Det enda som hindrar repression är om polisen tror att de kommer få möta dubbelt så många om de hugger av ett huvud, då aktar de sig att rensa torgen för att inte eskalera situationen och få rörelsen att spridas ytterligare.

Luis Moreno-Caballud och Marina Sitrin, som deltagit i både den spanska och amerikanska rörelsen, beskriver tre beståndsdelar som gjorde torgrörelsen till ett sådant kraftigt alternativ: Den extraordinära förmågan att inkludera alla olika sorters människor. Dess impuls att gå bortom traditionella protestformer och kunna skapa lösningar på de problem som identifierats. Samt att de tagit en horisontell och direkt deltagande form.

Ett första viktigt steg var att kunna ha en plats att mötas, att se varandra, synliggöras. Där fyllde stormötena och torgockupationerna en viktig funktion. Men efter någon månad av expanderande stormöten började de avta och tappa folk. Från spanska stormöten med upp tilll 15 000 deltagare krymte de till några hundra.

Michael Albert, som deltog i de spanska torgmötena, menar att problemet med stormötena och skälen till att de minskade kom inte utifrån, det berodde inte på repression eller att de indefinierades i det politiska systemet. Problemen kom snarare inifrån mötena. Från att ha varit synliggörande började mötena stelna i form. Koncenusprocessen att fatta beslut sög oerhört med kraft. Mötena övertogs av de gamla vanliga talarna från den utomparlamentariska vänsterns mikropartier. Snarare än att synliggöra personliga erfarenheter blev det traditionella möten där talarna försökte övertyga varandra om nästa taktiska steg för rörelsen att ta, om vilka aktioner som borde beslutas. Stormötena spelade ut sin roll. Men att folk försvann från mötena betydde inte att rörelsen försvann eller passiviserades, det dök fortfarande upp lika mycket människor på demonstrationerna.

Fas två

Det är med nästa steg som det börjar bli riktigt intressant, när rörelsen nu träder in i sin andra fas. Luis Moreno-Caballud och Marina Sitrin ser de arbetsgrupper som uppstått kring vissa problemområden som första steget bortom stormötenas begränsningar och embryot till rörelsens andra fas.

”I dessa arbetsgrupper fanns dynamiken för rörelsens andra fasen redan implicit. I Spanien började denna fas redan under sommaren, medan i USA börjar den nu. Denna fas kännetecknas av ett stegvis förflyttandet i fokus för protesterna […] till att börja upprätta den form av förändring som rörelsen vill ska ske i hela samhället. Förmågan att skapa lösningar växer när rörelsen expanderar i alla riktningar, först genom framträdandet av en rad ockupationer kopplade till sig själva och sedan genom skapandet av – eller genom att samarbeta med – grupper och nätverk som själva kan lösa problemen på en lokal nivå genom samverkan och dela på kunskaper och resurser.”

Michael Albert beskriver det som en övergång från ”ockupationer till självstyre”, från en passiv till en aktiv handling. Luis Moreno-Caballud och Marina Sitrin beskriver händelseutvecklingen i Spanien under hösten:

”[…] även om indignado-rörelsen inte längre har några tältläger, så känner man av dess närvaro överallt. Den är nu en kultur, sammansatt av tusentals mikroinstitutioner som kommer med lösningar genom gemensamma ansträngningar från folk som har drabbats av samma sorts problem. Det är arbetsgrupper som tar upp frågor som arbete, boende, energi, utbildning, finans eller livsmedel och många andra saker, samt ett helt nät av samverkan som binder ihop alla dessa arbetskooperativ. Katalonien och Madrid har redan ”Integral Cooperatives” vars funktion är att koordinera de olika tjänsterna som de olika arbetsgruppern/kooperativen erbjuder inom sitt lokala område, till den grad att det inom vissa områden inom Spanien nästan är möjligt att leva utan att vara beroende av de resurser som de en procenten lagt på hög. Rörelsen har gjort det möjligt för dessa institutioner, som brukade vara utspridda och begränsade, att växa och växa samman, och det har gett dem en synlighet som har skapat mycket mer intresse, respekt och stöd för deras funktioner”.

I Spanien har den andra fasen gett upphov till en våg av husockupationer, under parollen ”från indignation till aktion”. Efter en stor rörelsemanifestation i Barcelona med 200 000 deltagare den 20 november, delade demonstrationen upp sig i tre delar som sedan ockuperade ett sjukhus, ett universitet och en lagerlokal som upprättades till ett socialt center. I Madrid pågår just nu tre ockupationer, uppkomna ur Indignados-rörelsen. En liknande utveckling kan ses i Grekland där den stora församlingen på Syntagmatorget tappat i betydelse, medan ockupationerna, stormötena i kvarteren och stadsdelsorganiseringen fortsatt.

I USA förbereder sig Occupy-rörelsen nu inför den andra fasen. Ett första betydande steg var Occupy Oaklands generalstrejk den 2 november, den första genomförda generalstrejken på 66 år. Även om genomslaget inte var totalt, så är det ändå en märkbar bedrift att torgstormötet lyckades få tillstånd en generalstrejk – genom sitt initiativ utanför fackföreningsrörelse. Experimenten med utomfacklig organisering är extremt intressant i ett land där 90 procent av arbetsstyrkan inte är med i någon fackförening. Övergången till andra fasen påskyndades av stormningen av Occupy WallStreets tältläger, vilket bidrog till att sprida ut rörelsen över hela staden.

Den 6 december genomfördes aktionsdagen Occupy Our Homes, där occupydeltagarna öppnade upp och rustade upp tomma hus för bostadslösa familjer. Under en stor aktion ockuperades Vermont street 702 i östra Brooklyn av Occupy Brooklyn. Occupy Harlem har genomfört aktioner mot att uppvärmningen av hus inte ska stängas av för de som inte haft råd att betala. I både Spanien och USA har en rad kommittéer mot vräkningar bildats. ”Rätt till bostad” har blivit en samlande paroll.

Försvar och attack

I ett öppet brev till Occupy-rörelsen rekommenderar filmaren Michael Moore vad rörelsen kan göra som andra fas:

”Jag skulle vilja föreslå för mina ockupantsystrar och bröder att det finns många sätt att hålla Occupy Wall Street levande under vintermånaderna. Kanske är det bättre vi flyttar rörelsen inomhus för några månader – och ser hur den växer sig ännu större! […] Så, detta är mina idéer på fem platser vi kan göra för att ockupera vintern. Hjälp de som håller på att vräkas genom Occupy Our Homes. Ockupera ert college-campus, speciellt studielånskontoren och styrelsemötena. Occupy your job genom att få alla att gå med i facket, eller att vägra låta VD:n flytta era jobb utomlands. Ockupera er bank genom att avsluta ert konto och flytta pengarna till en [credit union]. Och Ockupera föresäkringsbolaget, läkemedelsindustrins huvudkontor eller privata sjukhusen tills Vita huset eller kongressen genomför den vårdreform de misslyckades få igenom under 2010”.

Medan den konstituerande sidan av krisprotesterna fokuserar på skapandet av alternativa institutioner och strukturer är den andra tendensen inriktade på att försvara välfärdstaten och de sociala skyddsnäten eller på olika sätt begränsa de negativa konsekvenserna av en avreglerad marknad – det Beverly Silver skulle kalla Polanyitypen av motstånd. Om den alternativa tendensen bygger skepp för att ta sig ifrån den finansiella tsunamin så bygger denna tendens snarare hamnar och skyddsvallar. Det rör sig om kampanjer för gemensam välfärd, mot vinstintressen i och marknadsutsättning av offentlig sektor, skydd av sociala rättigheter. Om den alternativa tendensen avlegitimiserar makten, så eftersträvar försvarstendensen makt. Man försöker bygga allianser, skaffa sig positioner, föra fram kravlistor och ”cahier de doleances” a la Trondheimsmodellen eller skapa folklig opinion. Problemet ses som rörelsens brist på represenation och vikten av att vinna små segrar betonas.

Den tredje tendensen inom krisprotesterna är attacken, de som ser den ekonomiska krisen som en möjlighet att trappa upp konflikten, gå på offensiven mot kapitalismen och försöka få massprotesterna att eskalera och nå en brytningspunkt inom kapitalismen.
Om den alternativa tendensen uppnått ett synliggörande och självorganiserande, försvarstendensen strävar efter representation så är attacken snarare omedelbar, oförmedlad och orepresenterbar.

I nya numret av Brand (nr 4, 2011) recenserar Stefan Jonsson Alain Berthos bok Upprorens tid. Bertho visar på den ökning av folkliga resningar, upplopp och kravaller som skett de senaste åren globalt. Upploppen har blivit en viktig och återkommande folklig protestform – men det är en protestform som nästan ingen offentligt försvarar eller förespråkar. Det är den form som samtidigt är mest exponerad och mest tystnad kring. Det som förbinder Banlieusprotesterna och Londonkravallerna är att det är kravlösa protester, omedelbara attacker på den livssituation man vantrivs i, en explosiv ilska över vanmakten eller ett direkt tillfredsställande av ett behov genom plundring. Men attackerna sker inte bara ”spontant”, utan även varit ett medvetet maktmedel som använts i krisprotesterna för att blockera kapitalets flöden, blockera infrastrukturen eller angripa maktinstitutioner.

Kombination eller krokben

Var och en av dessa tendenser har sina förtjänster och sina brister. Alternativen fungerar avlegitimerande och bidrar till systemkrisen, de är öppna och inkluderande, en viktig skola i självorganisering och direkt deltagande. Men de riskerar samtidigt att bara bli en ”alternativism” eller utopism, ett naivt drömmande om att kliva av eller dra sig undan samhället och därigenom aldrig ett hot mot makten. Alternativen, gemenskapen och allmänningarna är inte nödvändigtvis ett hot mot kapitalet, utan kan fungera som en frivilligstruktur som lappar över kapitalismens värsta brister, en form av filantropi eller skapandet av gratisresurser lika användbara för näringslivet som för sociala proteströrelser. Försvaret av de sociala skyddsnäten och våra rättigheter är nödvändiga. Men det ekonomiska utrymmet för reformer är inte det samma idag som under välfärdstatens gyllene år på 50- och 60-talet. Risken är att försvaret stelnar i en tandlös reformism, ett nostalgiskt tillbakablickande eller ett försök att återvända till en historisk socialdemokrati, utan någon analys av dagens förutsättningar. Försöken till representation och maktpositioner riskerar att kväva rörelsens självorganiserade och deltagande karaktär. Attackerna identifierar viktiga svaga punkter inom kapitalismen och försöker utveckla en revolutionär antikapitalism för vår tid. Problemet är bara att de ofta är för svaga att kunna försvara sig mot repression och öppnar upp för en reaktionär mobilisering eller ger legitimitet åt inskränkta rättigheter. Om våldet inte är förankrat och har legitimitet hos en bred proteströrelse riskerar den att splittra rörelsen. I en tid när kapitalismen verkar kollapsa av egen kraft ger angreppen på det ekonomiska systemet inga löften om fortsatt bröd på våra fat och tak över våra huvuden, de är mer inriktade på att krossa en motpart än att flytta fram våra positioner och tillfredsställa våra behov.

Styrkan finns i när de kombineras. Jag har tidigare på bloggen skrivit om den motmakt som tog form under Argentinas finanskris för tio år sedan. I den argentinska motmakten lyckades de olika komponenterna bilda en sammansättning som var starkare än de enskilda delarna och där kombinationen övervann de olika tendensernas brister.

”… motmakten är inte en addering av olika subjekt, utan den nya sammansättning, den nya maskin som uppstår när dessa kombineras på andra sätt. Det är en process av avsubjektivering i lika hög grad som det är en subjektiveringsprocess. Motmakten är inte en uppradning av fabriksockupanter, arbetslösa piqueteros, Hijos-aktivister, bytesringar, kvartersmöten – som alla ställer sina partikulära krav samtidigt – utan det som sker när dessa kamper kombineras och hybridiseras: när kvartersförsamlingarna koordinerar utbytet i bytesringar med varor från fabriksockupanter som distribueras till piqueteros, när alla gemensamt militant försvarar dessa strukturer, ockuperar sociala center för att upprätthålla dem, skapar egna utbildningsstrukturer för att cirkulera dem. Motmakten kan betraktas som en alternativ samhällelighet som tar form, bortom kapitalismens arbetsdelning och uppdelningar.”

Rörelsens beståndsdelar gick inte att bedömma enskilda, utan enbart utifrån den motmaktsapparat som de gemensamt sammansatte. Kritiken av alternativism/utopism, reformism eller våld föll när den ställdes inför den kombinerade motmakten.

Italienska anomalin

Det spanska och amerikanska exemplen har visat på hur en kombinerad motmakt börjat ta form. Men de olika tendenserna i krisprotesterna kan lika väl sätta krokben för varandra och kollidera. Vi kan se det tydligt i Grekland, där konflikterna mellan de anarkistiska attackerna och stalinisternas strävan efter en ansvarsbärande maktposition förlamat rörelsen. Eller i Sverige där det utopiska draget tog överhanden och kvävde Occupyrörelsen i sin linda genom att bli en tummelplats för mikrosekter som såg dem som ett lämpligt forum att lansera sina mirakellösningar, teknokratiska planer eller saluföra sina konspirationer. (Även om Occupy Stockholms stöd till strejkande tågarbetare eller husockupationer i Göteborg är ett bra tecken på det motsatta, på en sammansättande motmaktsprocess).

Även i Italien har det funnits stora förutsättningar för konstruerandet av en stark motmakt. Men kampen om hegemoni över de sociala protesterna lyckades få rörelsen att kortsluta sig själv och de tre tendenserna som beskrivits ovan att krocka med varandra. Samtidigt så har diskussionen varit på en hög nivå och de olika strategierna varit tydligt uttalade, vilket gjort det intressant att följa de olika positionerna. För att ge en snabb och provisorisk skiss:

Alla förutsättningar för en bred social proteströrelse har funnits: ett stort folkligt missnöje både mot Silvio Berlusconi och åtstramningspolitiken, en politisk förlamning inom högern och en svag partivänster. Men det blev påtryckningarna från EU och den Europeiska centralbanken som lyckades med det som proteströrelserna inte lyckats med, att få bort Berlusconi. Istället har en bred regeringskoalition med Goldman Sachs-rådgivaren och teknokraten Mario Monti i spetsen bildats för att få ordning på den italienska skenande statsskulden och budgetunderskottet. Italiens president Napolitano har länge försökt få till en tvärpolitisk uppgörelse och stöd för en krispolitik över blockgränserna. Lega Nord, som börjat tappa arbetarklassväljare, valde att ställa sig utanför den nya regeringskoalitionen. Italienska näringslivets branschorganisation Confindustria hade redan avlägsnat sig allt mer från den besvärande Berlusconi och närmade sig istället postfascisten Finis nya parti. Confindustria och en stor del av fackföreningsrörelsen, politiskt knutna till reformistiska Partito Democratico, slöt under sommaren nya avtal som skulle garantera arbetsmarknaden social fred. Men Fiats ledning lämnade Confindustria och istället gått på offensiven mot den italienska kollektivavtalsmodellen, och försöker utradera fackföreningsrörelsen från sina fabriker.

De italienska vänsterpartierna, som åkte ur parlamentet 2008 (läs här), har splittrats och försöker konstruera nya allianser som stöd för nya partiformationer. Nichi Vendolas nya vänsterparti Sinistra Ecologia Liberta (Vänster ekologi frihet) har fått relativt högt stöd i opinionsundersökningarna och vunnit kommunalvalet i centrala städer som Milano och Neapel.

Den mest framgångsrika kampanjen har kommit från rörelsen mot vattenprivatiseringar. I hela Italien har det bildats självorganiserade kommittéer som bedrivit opinionsarbete och verkat för en folkomröstning. Den centrala frågan som lyfts är behovet av allmänningar och en gemensam välfärd. Kommittéerna har tryckt på den demokratiska sidan av allmänningarna, och förespråkat en deltagande demokratimodell för hur sociala rörelser ska vara med och sköta allmänningarna – stärkta av Nobelpristagaren Elinor Ostroms teorier om att det sättet som ”allmänningens dilemma” skulle övervinnas var genom att förbindas med delaktiga lokalsamhällen i omvårdnaden och brukandet av dem som gemensam nyttighet. Genom den deltagande demokratiska aspekten lyftes frågan om välfärd och allmänningar därmed ur dikotomin privat/offentligt (eller kombinationen privat-offentligt partnerskap) och gavs en tredje pol: det allmänna som det gemensamma. Sammanbindandet av begrepp som ”commons”, ”beni comuni” och ”gemenskaper”, ”comune” har därigenom fått en stor spridning, långt utanför den autonoma vänsterns kretsar. Sociala centren har varit en viktig aktör i folkomröstningskampanjen. De italienska folkomröstningarna kan inte lämna lagförslag, utan bara återkalla lagar. I folkomröstningen som hölls i mitten av juni togs fyra frågor upp: två rörde vattenprivatiseringarna (mot privatiseringarna av vattenhanteringen och mot vinstintressen i vattnet som allmänning), en riktades mot atomkraft (med kärnkraftsolyckan i Fukushima färskt i minnet) och en sista fråga handlade om att dra tillbaka Berlusconi och andra höga ministrars åtalsimunitet. Folkomröstningen blev en total seger; 57% av befolkningen röstade (endast resultat med över 50 procents valdeltagande räknas), och de sociala rörelsernas ja-sida vann alla fyra frågor med ca 95% av rösterna. Den framgångsrika rörelsen för allmänningar och deltagande demokrati finns även i en bredare strömning av territoriell kamp. Det främst exemplet är den långvariga kampen mot höghastighetstågen TAV genom Alperna utanför Turin har nått en bred massmilitans och samlat både lokalbefolkningen och aktivister från hela Italien i de intensifierade konfrontationerna under sommaren (se artikel i senaste Brand av Josef Yusuf). Men även lokala kamper mot Natobasen Dal Molina i Vicenza och nya avfallsanläggningar i Neapel (läs mer här).

Den största massrörelsen på gatorna har studentrörelsen varit. Hösten 2008 bröt en ny våg av studentprotester och universitetsockupationer ut i Italien, ”den anomala vågen”, som skolade en ny generation aktivister. Den följdes 2009-2010 upp av kampanjen mot minister Gelminis utbildningsreform, där studenterna inte bara ockuperade sina institutitioner utan även gick ut och genomförde ”vilda manifestationer” (inspirerade av de franska ”manif savage”), där motorvägar och centralstationer blockerades samt kända turistmoment ockuperades. Genom sina Book Bloc:s (läs mer här) tog rörelsen konfrontationer med polisen. Nätverket Uniriot blev en samlingspunkt för alla autonoma grupperingar och drivande inom studentprotesterna. Likt de brittiska studentorganisationerna deltog de italienska studenterna i aktioner mot åtstramningspolitiken, bland annat genom aktioner mot bankerna och italienska centralbankschefen Mario Draghi. Nätverket kallade sig för de rebelliska drakarna, Draghi Ribelli.

Fiats ledning med Sergio Marchionne i spetsen har gått till frontalattack mot de italienska kollektivavtalen och försöker framför allt krossa metallfacket Fiom i de stora bilfabrikerna. Övriga PD-anknutna fackföreningsrörelsen har lagt sig, men Fiom har valt att ta strid. Ett av Fioms krav har varit att kollektivavtalen ska godkännas i medlemsomröstningar på stormöten, i en deltagande direktdemokratisk anda. Utan något partipolitiskt stöd har Fiom med sin generalsekreterare Maurizio Landini i spetsen istället sökt allianspartners bland de sociala rörelserna, studentrörelsen, allmänningsrörelsen och de sociala centren. En samlande manifestation mellan Fiom och studentrörelsen genomfördes den 14 oktober 2010, samtidigt som ett misstroendevotum mot Berlusconi skulle behandlas i parlamentet. Demonstrationen försökte ta sig fram till maktens palats och de sociala centren stötte samman med ordningsmakten i centrala Rom. Manifestationen blev startskottet för en gemensam koalition mellan Fiom, de lokala proteströrelserna för en gemensam välfärd, studentrörelsen och delar av de sociala centren: ”Uniti contro la crisi” (Enade mot krisen) (läs mer här).

2011 års globala revoltvåg satte givetvis sina spår även i Italien, men rörelsen var uppbunden in sin inhemska politiska situation, där protesterna mot åtstramningspaketen och Berlusconis regering sammanföll. Från att de sociala centren och rörelsens olika delar hållits samman inom de territoriella och studentprotesterna grupperades de nu i två stora poler. Den ena polen utgjordes av Uniti contro la crisi, med Fiom, SEL, lokalkommittéerna för gemensam välfärd och de sociala centren främst knytna till nordöst samt studentgrupperna kring Sapienzauniversitetet i Rom. Uniti contro la crisi ville försöka undvika den grekiska utvecklingen, åratal av kravaller utan att ha uppnått några förbättringar, och försöker se hur de ska kunna ta så mycket politisk makt det går för att kunna bromsa krispolitiken och utöka sociala rättigheter. Den andra polen, kring resterna av Rifondazione comunista, basfacken (Cobas mfl), NoTav-protesterna, doktorandnätverket Uninomade (med bla Toni Negri) och sociala center (framför allt kring Acrobax i Rom och centren knutna till nätet InfoAut) försöker se möjligheter att öka konflikten, att förespråka en ”diritto all’insolvanza” (rätten till insolvens, att få ställa in sina skulder).

En gemensam stor manifestation i Rom planerades till den 15 oktober, den globala aktionsdagen för de indignerades rörelse. Här totalkrockade de två polernas taktiker. Uniti contro la crisi arbetade brett med demonstrationsorganiserandet, mängder av öppna förberedelsemöten, seminarier och diskussioner hölls inom universiteten och på sociala center för att skapa en så brett deltagande och involverande som möjligt. Planen var att avsluta manifestationen med upprättandet av ett stort tältläger och torgockupation på piazza San Giovanni, där de olika initiativen inom krisprotesterna skulle kuna mötas. Den andra polens mål var däremot att höja konfliktnivån och ta sig fram till parlamentet. Väl på gatorna blev det denna linje som fick genomslag, specielt på grund av att polisen valde att attackera manifestationen på piazza San Giovanni, vilket omöjliggjorde demonstrationsavslutningen och fick de militanta sociala centren att slå tillbaka och försvara sig.

Debatten efter 15 oktober blev hätsk. I media piskades det upp en lynchstämning mot ”svarta blocket”, dit alla sociala center, fotbollshuliganer, RASH-skinheads och NoTav-motståndet räknades in och drogs över en kam. Men även mellan de sociala centren. De sociala centren kring Uniti contro la crisi kritiserade de som kravallat för att ha kuppat manifestationen och vänt den till andra syften än vad som demokratiskt beslutats på planeringsmötena. De förde en diskussion om det var dags att börja med den trista utvecklingen att ha demonstrationsvakter igen för att hindra en ”politisk-militär parasitism” på manifestationerna och sätta sin agenda över alla de andra organisationerna som deltog. Den andra polen svarade på kritiken, från Uninomade kritiserade Negri mfl Uniti contro la crisi för att ha använt manifestationen för att ”försöka representera de orepresenterbara”, att inte ta hänsyn eller försöka förstå den vrede som växt fram hos en ung prekär generation utan framtid och varför den exploderade på Roms gator. Uninomade betonade parallellen mellan Londonkravallerna, NoTav-motståndet och 15 oktoberkravallerna, och förklarade att man måste utgå från denna nya sociala sammansättning och se vreden som ett resultat och berättigat svar på nedskärningspolitiken och krisen. Uniti contro la crisi menade att det inte gick att beskriva som en ungdomsrevolt, utan såg manifestationen snarare som ett försök att upprätta ett gemensamt politiskt rum mellan en rad olika sociala kamper och rörelser kring arbetsplatskamp, studentkamp och allmänningskamper, och betonade mångfalden i demonstrationen. Båda sidorna deklarerade att det var slut på de stora enhetsmanifestationerna. Wu Ming 1 tog upp en återkommande kritik mot samlingsmanifestationerna:

”Det som hände var oundvikligt enligt oss, på grund av det sätt som Italien valde att vara en del av den globala aktionsdagen 15 oktober: genom en stor nationell marsch, istället för att finnas överallt (”Occupy Everything”), vilket andra rörelser praktiserat världen runt och som har gjorts idag. ‘962 städer i 85 länder’ innebär att det skett initiativ i 11 städer i snitt i varje land, medan här valde vi att mötas på en plats, den gamla vanliga, med alla dess implikationer. Det är en slutsats som vi dragit många gånger tidigare, och börjar trötta ut oss själva och andra på att upprepa. Innan #15Oct var det ”14 december”, innan det G8 och så vidare…”

Diskussionen fördes även på ett mer övergripande strategiskt plan. Veckorna innan 15 oktober publicerade Il Manifesto en artikel av Fausto Bertinotti, tidigare partiledare för Rifondazione Comunista och fd talman i riksdagen, där han påpekade att Italien behövde en revolt för att bryta upp ett politiskt döläge i landet, en revolt som kunde bryta en förstelnad situation, reaktivera suveränitetet och skapa en ny legitimet för politik igen i ett läge när politiken blivit handlingsförlamad och regeringen tagen gisslan av Europeiska centralbanken. Negri och kretsen kring Uninomade gick längre och betonade revoltens möjlighet att kräva att statskulderna skulle ställas in (”rätten till insolvens”), likt Argentina eller Island. Det finns ingen möjlighet att bedriva opposition mot finanskapitalets regering genom att likt Napolitano eller vänsterpartierna vädja om en återgång till en nationell demokrati, representation eller försvar av konstitutionen – enda vägen framåt var att ”med kraft bryta sig ur” varje logik av försvar av den konstituerade makten. Organiseringen av insolvansen, att vägra betala skulderna, är den centrala frågan, som en reappropriation av samhällsrikedomen, menar Uninomade.

”En kapillär spridning av ockupationer, skapandet av självorganiserade författning för prekära arbetare, prekära strejker som ett sökande efter kampformer, som i sin materiella effektivitetet utgör den funktionella motsvarigheten till den traditionella industriella strejken; det centrala är generaliserandet av en kontrollerad ”default” av skulderna, inte bara som en krav på att vägra betala det som är avsett ‘suveränen’, utan som en samhällelig praktik av reappropriationer av rikedomen genom en organiserad insolvens; praktiserandet av alla former av självreducering och ett affirmerande att livet är inte skuldsatt.”

Ledande Romaktivister från Uniti contro la crisi menade att det fanns en likhet mellan Bertinotti och Negris position, att de enbart såg protesten som ett avlegitimerande av makten, ett ”återkallande” och negation.

”Denna felaktiga tolkning skulle schematiskt kunna beskrivas så här: bara revolten, genom att bryta den kompabilitet som bakbinder regeringens funktioner, kan återställa suveräniteten och med den den politiska och sociala representationens legitimitet. Vi anser detta perspektiv diskutabelt och bristfälligt eftersom den inte tar hänsyn till de nya sociala rörelsernas natur. På samma sätt anser vi den insurrektionella retoriken som sprids på nätet dessa dagar vara bristfällig. Faktum är att denna sorts logik kommer från en förenklad tolkning av den nuvarande situationen, enligt vilken en ökningen i krisens intensitet sträcker sig till en sfär av samhällelig vrede, som i sin tur kommer till uttryck i en symmetrisk boxningsmatch med staten: hela spektrat av konfliktformer reduceras till en enda bild, inbördeskriget. Den generiska och odefinierade föreställningen av revolten som ett ‘utbrott’ blir märkligt nog i båda fallen en huvudövergång bakom det blinda avbrottet av den suveräna ordningen och på samma gång dess ‘återupprättande’. Ett sätt att resonera kring ”alternativet” som politiskt begrepp vore att göra det motsatta antagandet, att utgå från de sociala upploppens konstituerande natur. Denna konstituerande natur, som är instituterande och reglerande, syns tydligt i rörelsernas erfarenheter från Spanien och Island (det senare är ett fall där det demokratiska kravet att vägra omförhandla återbetalningarna av skulderna utvecklades till en konstituerande regel), till de kulturarbetare som skrivit om stadgarna för en ockuperad teater, och bland universitetsstudenterna som startat en process av självreformerande av universitetet, och slutligen de fantastiska erfareheterna från den italienska folkomröstningen i juni. Detta och andra erfarenheter visar på ett behov av förändring som syftar till att bromsa samma två faser av gammal politik som tillskriver konflikter mest en negativ eller defensiv funktion och överlåter mandatet att översätta dessa krav som kommer underifrån till representativ politik”.

GlobalProject deklarerades att 15 oktober var slutet på erfarenheten med ”Uniti contro la crisi”, som börjat 14 december året innan. Samarbetet omformades istället till ”Uniti per l’Alternativa” (Enhet för ett alternativ), för att bygga vidare ytterligare på den konstituerande och direktdemokratiska kraften att skapa en ny form av politiskt alternativ i Fiom, allmänningkommittéerna, självreformgrupperna på universiteten och sociala centrens kamper. Allmänningskommittéerna har i sin tur börjat sitt arbete för att skapa ett nätverk mellan sociala rörelser och kommuner som arbetar för att utöka välfärden och allmänningarna, La rete dei comuni per i bene comuni (Nätverket Kommuner för gemensam välfärd).

Med aktionsdagarna 11 november (11.11.11, dagen då EUs åtstramningskrav genomdrevs), 17 november och 25 november (Internationella dagen för att stoppa våldet mot kvinnor) återupptog Uniti per l’Alternativa de aktionsprojekt de inte kunnat genomföra den 15 oktober: i en rad italienska städer genomfördes Occupy-inspirerade torgockupationer, tältläger, bankockupationer och ockupationer av nya sociala center för att skapa nya direktdemokratiska alternativa samlingsplatser och diskussionsforum för rörelsen.

Läs mer om Andra fasen:

Jason Read: Phase Two: Occupy Wall Street on November 17
Peter Lamborn Wilson (Hakim Bey): ”Occupy Wall Street, Act Two”
Michael Moore: The Winter of Our Occupation
Sam Cossar-Gilbert: Reflections on 2011: From indignados to occupywhere, a year of protest in Europe
Luis Moreno-Caballud, Marina Sitrin: Occupy Wall Street, Beyond Encampments
Michael Albert: Occupy to Self Manage
Anonym: Some Critical Notes on the Occupy Movement’s Recent Attempt at a General Strike in Oakland, California

Läs mer om de italienska kamperna:

Bloggen Italy Calling
Bloggen Struggles in Italy
Libcoms texter om Italien
Wu Mings engelska texter
InfoAut engelska texter
Uninomade’s engelska texter
Tommaso Fattori: Fluid Democracy: The Italian Water Revolution
Giorgio Riolo: The Turning Point In Italian Politics: The Victory Of The Centre-Left In The Milan Elections
Judith Revel och Toni Negri: The common in revolt
Francesco Brancaccio, Alberto De Nicola, Francesco Raparelli: The Third Republic of Movements

Vara territoriet

Att flytta tillbaka till Stockholm var inte lätt, efter mina exilår i Malmö och Italien. Stockholm är en mardröm vad gäller boende. Bostadssituationen är kaotisk, köerna evighetslånga och hyresrätterna försvinner i en rasande takt. Och att finna sig tillrätta i den här staden blir allt svårare. Alla mina vänner bor utspridda i olika förorter, långt från varandra. Det spontana livet från Malmö, Bologna och Padua är borta, där alla ens vänner bodde nära. Då räckte det att ringa fem minuter innan och stämma träff. Vänner besökte varandra hemma. Nu måste man sitta med almenackan och boka in sina vänner, ”kanske kan vi klämma in och ses nästa vecka”. Enda sättet att umgås är att mötas på Söders kaféer, restauranger och barer, hela Stockholms vardagsrum.

Efter fyra flyttar på lika många år bor jag nu osäkert i andra hand, utan kontrakt, men i en förort jag gillar. Här har jag många vänner boendes i kvarteren eller inom gångavstånd. Det går inte att gå igenom centrum, vänta på kollektivtrafiken, gå förbi den lokala pubben eller handla utan att möta någon man känner. Vårat sociala kontaktnät i området bara växer. Äntligen känns det som en plats jag bor på, inte bara besöker tillfälligt.

Det är alltid lika fascinerande att vandra genom det lilla förortscentrumet och se de olika överlappande sociala sfärerna och kulturerna som rör sig där. Vi har de gamla utslitna och a-lagarna, som rör sig mellan fiket på morgonen, en tur via parkbänken eller kyrkan och sedan över till krogens uteservering på kvällen. Vid tobaksaffären hänger alltid ungdomsgänget, där Kartellen är gudar och Hells angels börjar fiska efter unga hangarounds. På grund av den risken har vi ovanligt mycket fritidsverksamhet, även för äldre ungdomar, i området. Och så står alltid en polispiket parkerad på torget och håller blicken spänd på dem. Många vänner som har familj och barn bor i området, de stora grönområdena runt knuten lockar. Familjerna delar med sig sina tips på den lokala bloggen om de bästa pulkabackarna i.trakten. Även ett gäng primitivister har lockats av naturområdena, och slagit upp sina tält på hemliga platser i skogen. Civilisationskritik – men då helst nära till storstan. Några av dem odlar upp lite tomma rabatter. Min förort har gott om konstnärsbohemer, i kvarterskällarna ligger trumaffärer och ateljeer. Många Sofo-hipsters visar sig egentligen bo i de här kvarteren – för vem har råd att ha en bostad på Södermalm? Förortens arbetarfamiljer handlar på det billigare ICA, medelklassen som har de extra slantarna konsumerar ekologiskt och rättvist på Konsum medan hemåtsläntrarna och nattsuddarna handlar på turklivset på väg hem från stan. Samma område befolkas av de olika kretsarna på olika tider, strömmarna avlöser varandra. Ibland möts de, oftast passerar de bara obemärkt förbi varandra.

Bebo ett område
En passage som fastnat i mitt huvud i Den osynliga kommitténs pamflett Det stundande upproret handlar om territoriet. I den vänstertradion jag befinner mig är alltid den centrala frågeställningen makten och ägandet, produktionen och exploateringen. Dessa områden problematiseras och diskuteras, kritiseras och belyses. Även när vi pratar om våra vardagsliv och våra bostadsområden, görs det oftast ur denna vinkel. Den osynliga kommittén gör en intressant (heideggeriansk?) vändning.

”För oss handlar det inte om att äga territoriet. Snarare är det en fråga om att öka Gemenskapernas täthet, cirkulation och solidaritet till den grad att området blir ogenomskinligt och omöjligt att tolka för all auktoritet. Vi vill inte ockupera territoriet, vi vill vara territoriet”.

Istället för att se ett område som bara en plats för olika identiteter att passera, ser Den osynliga kommittén den som en rad praktiker och möten, i de överskridande relationer som uppstår snarare än vad som förbinds. ”Varje praktik skapar territorier”.

”Regeln är enkel: ju fler territorium som finns ovanpå varandra i en viss zon desto större cirkulation är det mellan dem och desto svårare blir det för makten att få grepp om dem. Bistros, tryckerier, idrottsanläggningar, ödetomter, begagnade bokhandlar, hustak, improviserade gatumarknader, kebabställen och garage kan alla användas för andra ändamål än de officiella om tillräckligt många medbrottslingar möts i dem. Lokal självorganisering skapar sin egen geografi ovanpå statens kartografi, koder och suddar ut den: den producerar sin egen självständighet”. (Det stundande upproret)

I senaste numret av amerikanska tidningen Anarchy – A journal of Desire Armed (nr 70/71) tar skribenten Lupus Dragonowl i en essä upp denna syn på territoriet i Det stundande upproret.

”Territorium måste här förstås i förhållande till distinktionen inom geografin mellan platser (places), som är områden som har en betydelse för deltagarna, och rum (space). Kapitalismen baseras på rum som inte är platser, ”icke-platser”, som flygplatser, hotell eller stormarknader, som motsätter sig att förvandlas till lokala platser”.

Det finns en motsättning mellan platser och rum/ickeplatser, mellan de områden vi kan bebo och de vi bara kan befinna oss på. Dragonowl fortsätter:

”Återskapandet av den lokala platsen skapar det vi kan kalla en ‘hemort’ (homeplace), en sorts plats där folk känner sig säkra och kan slappna av. Påförandet av ickeplatser är också ett påförande av en generaliserad osäkerhet och oro”.

Temporära autonoma zoner
Hur kan vi orientera oss mellan platserna? Tiqqun, tidskriften som Den osynliga kommittén växte fram ur, råder oss att börja skapa kartor för att hitta mellan dessa, en slags Portolankartor – efter de gamla sjöfartskartorna som inte korrekt avbildade geografin, utan vars syfte var att visa på färdvägar och riktningar mellan säkra hamnar.

”Vi behöver kartor. Inte kartor över okänt territorium. Utan kartor för navigation. Sjöfartskartor. Orienteringsredskap. Som inte försöker beskriva eller representera vad som finns i deserterandets övärldar, utan som visar hur man kan ansluta sig till dem”. (Hur görs det, publicerad i I stundens hetta).

Portolankartorna skiljer sig från Imperiets kartografi, fast båda visar på de okontrollerbara områdena (Hic sunt Leones! Hic sunt Dragones!). Men om Tiqquns hamnar är permanenta autonoma zoner, liknar Den osynliga kommitténs varande eller beboende av territoriet mer Hakim Beys temporära autonoma zoner (TAZ). Även om Bey konstaterar att en TAZ kan övergå till att bli permanent, är det just den temporära aspekten som är intressant i hans teori. Den tillfälliga användningen innebär att bebo platser trots att man inte äger dem. I den temporära autonoma zonen använder vi vår rörlighet och snabbhet till vår fördel, tar platser och fyller dem med möten, relationer och innehåll, och upplöser dem innan den imperiella makten hunnit mobilisera för att konfrontera dem. En TAZ kan organiseras öppet eller i smyg, vara mindre eller större i skara, vara kortvarig eller långvarig. TAZen bygger på överraskning, snarare än försvar, den sätter hastighet mot statens tröghet. Det kan röra sig om en gatufest, slå upp ett tält på torget, ta med egen öl på krogen, förvandla det lokala kaféet till en mötesplats, ordna en kvartersfest, genomföra en picnic på ängen, spraymåla gångtunnlarna, ställa ut egna soffor utanför huset, göra en guerilla gardening, hänga varje dag utanför tobaksaffären, bygga snögubbar på parkeringsplatsen, fixa en drakfest på ängen, ordna ett öppet folkkök i sitt kollektiv, spela fotboll på gatan. Till skilllnad från en permanent zon, som måste försvaras, kan den temporära zonen vara gäckande, undflyende, flytande, rörlig. Den kan försvinna när ordningsmakten kommer, och återuppstå så fort de åkt därifrån. Varje TAZ är en form av beboende av platsen, att vara territoriet. Men TAZ:en är svår att fånga in på en karta. Hur gör vi Portolankartor för dessa flexibla och temporära zoner?

Territoriell motmakt
I tidningen Brand, sedan vi rebootade den, har vi försökt se närmare på territoriet ur flera olika vinklar: genom husockupationerna, sociala centren och frizonerna, genom stadsdelskampen i förorten, genom migranternas flykt och upphävande av gränserna, genom att ta över torgen och återföda demokratin på dem och genom att skapa skyddade frizoner eller befästa röda fästen där vi försvarar våra rättigheter. Vi har använt oss av Deleuze och Guattaris teorier om deterritorialisering och reterritorialiering, hur man skapar släta (öppna) rum och räfflade (avgränsade/stängda) rum. De två termerna ska inte ses normativt, utan olika sätt att koda ett territorium. Flyktingarna som tar sig över Fort Europas gränser deterritorialiserar dessa och försöker hitta vägar att övervinna det räfflade rummet, att som ”krigsmaskiner” bryta sig igenom och skapa öppningar, skapa ett slätt rum för deras förflyttning. Men samma vänsterteorier har även plockats upp av den israeliska armén för att föreställa sig hur de ska röra sig i ett fientligt (räfflat) territorium, genom att vägra gå på de öppna vägarna – där krypskyttar och försåtsminor väntat dem – och istället sprängt sig igenom väggar och skapat ett nytt slätt rum för sin förflyttelse.

Om israeliska armén försöker lära av vänstern, så försöker den finska aktivisten Kalle Seppä i sin tur visa vad vi kan lära oss från (extrem)högerns teorier om geopolitik och geografisk dominans. (se Popvänster för en bra sammanfattning). Seppä visar hur den autonoma traditionen i Italien utvecklade en teori om ”territoriell motmakt”, hur man skulle skapa starka röda fästen i proletära förorter som baser för fortsatta attacker och angrepp in mot maktens centrum. Angreppet mot centrum blev katastrofalt, men Seppä betonar att det finns mycket att lära sig från de italienska autonoma, de nordirländska NoGo-områdena i Belfast och Free Derry eller de Svarta pantrarnas arbete i svarta stadsdelar i USA – hur dessa lokala motmakter konstruerades.

Den territoriella motmakten byggde på att utöva en dominans och kontroll över territoriet, lika mycket som att bebo det. Det gällde att kunna reappropriera samhällsrikedom, försvara ockuperade hus, hindra vräkningar av bostäder, med kraft reducera priserna i stormarknader och i kollektivtrafiken, genomföra hyresstrejker, gratis matprogram, hälsovård och egen undervisning. För att kunna garantera dessa fästen krävdes en våldspotential, för att kunna försvara dem. Problemet är hur ett sådant försvar kan göras utan att krossas militärt av staten – vilket skedde med exemplen i USA, Nordirland och Italien. Hur kan en territoriell motmaktstrategi se ut som inte går in i en symmetrisk konfrontation med staten – en konfrontation som vi är dömda att förlora.

Tiqqun och Den osynliga kommittén har en annan infallsvinkel. Istället för att se NoGo-området eller det röda fästet som ett statiskt tillstånd, ser den en process som sker genom territoriets beboende och de gemenskaper som förbinds. Detta får den statliga insynen i ett område försvagas succesivt, Tiqqun beskriver det med beteckningen hur ”opaciteten”, ogenomskinligheten, förändras. Utspridandet av ”zoner av opacitet” blir därigenom en process, ett skeende som sker gradvis, som en dimma av relationer som långsamt tätnar och försvårar en insyn utifrån.

Det är intressant att dra en parallell till Rosengårdsutredningen (som jag skrivit om här). I åtgärderna mot extremism beskrivs hur ”utanförskapsområdena” ses som en frontzon, ur statens synvinkel, där slaget står i det civila samhället. ”Islamister” eller ”extremvänster” infiltrerar det civila samhällets organ, öppnar källarmoskéer eller sociala center, arbetar på fritidsgårdar och i skolor, finns i föreningslivet, i kulturföreningar och sociala projekt – vilket steg för steg försvårar statens insyn och möjlighet att angripa ”radikaliseringen” i dessa områden. För att öka insyn och motverka radikaliseringen måste staten mobilisera hela civilsamhället, mot en gemensam god fiende (”extremismen”, ”terrorismen”, ”brottsligheten”, ”knarket”). Extremismsatsningarna genomsyras av denna paranoida syn på förorten.

Nationella befriade zoner
Faran med vänsterextremism och radikal islamism ur statens synvinkel är alltså att de hotar att infiltrera civilsamhället och skapa zoner av opacitet där en radikalisering är möjlig. Även i högerextrema kretsar har Hakim Beys temporära autonoma zoner (TAZ) försökt förverkligas. Hos de tyska fria nationalisterna och så kallade ”autonoma nationalisterna” används beteckningen ”nationella befriade zoner” (NBZ). I konceptet NBZ finns däremot bara den geopolitiska kontroll- och dominansbiten: de förhåller sig enbart till territoriet som rum (space), inte som plats (place). Det handlar om att på olika sätt markera ett territorium för att skapa räddsla och osäkerhet hos andra. Detta sker genom att terrorisera invandrarbutiker, spraya slagord på husväggar, marschera eller patrullera gatorna, genomföra torgmöten och på det sättet få folk med invandrarbakgrund eller vänsteråsikter att flytta från orten. En form av etnisk rensning på lokal nivå. Just denna syn att enbart dominera territoriet står i skarp kontrast mot att vara territoriet, att bebo det. Tyvärr har antifascismen ofta stagnerat att svara genom samma tänkande, att frågan enbart handlar om en kamp om dominans genom militans över gatorna eller stadsdelarna. Som konstrast kan vi se hur de olika nazilokalerna som tillhört DNSB i Danmark bemötts genom att grannarna och de boende i området gått samman, ordnat sociala aktiviteter, ljusmanifestationer och körsång utanför nazihusen, gemensamt målat över nazistklotter, lokala handlare har vägrat sälja till nazister. Territoriet har svarat på nazisternas försök till dominans genom att stärka sin gemenskap. Det är så vi ska se Nyköpings nyckelskramlande mot de ditresta nynazisterna från Svenska motståndsrörelsen, när dessa försökte ta över torgen: nyckelknippan – Nyköpings stadssymbol – var ett enkelt men tydligt budskap från lokalbefolkningen mot nazisterna: ”ni försöker dominera denna plats, men det är vi som bebor den”.

Territoriets parti

L’Auras video snurrar dygnet runt på italienska MTV. Laura Abeles karriär har gått spikrakt uppåt sedan hon var med i schlagerfestivalen San Remo. I videon till låten Basta! vandrar hon bort från det sociala centret Factory i Rom. Bakom henne kommer fullt med vänner från det sociala centret utrusandes och försöker hålla kvar henne. De sliter vemodigt i hennes armar, drar av henne munkjackan, vädjar. Men hon går vidare, i sitt symboliska uppstigande från subkulturen till mainstream och kändisskap. De sociala centren är en allmän referenspunkt i Italien och så ser den vanliga bilden ut: Graffitimålade, semilegala konsertlokaler i övergivna industribyggnader. De flesta ungdomar har gått på en spelning, technofest eller hiphopjam på ett socialt center. De är ett väsentligt inslag i den italienska musikscenen, den mylla som all independentmusik växer fram ur. De finns spridda över hela Italien, mer än 200 center fördelade på nästan alla större städer.

Men det finns också en annan välspridd bild av de sociala centren: Som en politisk aktör på yttersta vänsterkanten. På samma scen där L’Aura tidigare spelat, stod den 28 januari i år metallfackets generalsekreterar Maurizio Landini i det sociala centret Rivolta. Han förklarade varför arbetarna på Fiat, hotade av fabriksflyttar och med allt osäkrare anställningsformer, har samma intressen som studenterna och aktivisterna från centren. Han räckte ut handen till dem bakom vinterns våg av universitetsockupationer i protest mot marknadsanpassningen av utbildningsväsendet. Landini turnerade runt på de sociala centren för att få dem att ge sitt stöd till den kommande generalstrejken, och stärka det gemensamma initiativet Uniti contra la crisi (Enade mot krisen). Och han är inte ensam om att knacka på de sociala centrens portar. Även partiledaren Nichi Vendola har besökt centren det senaste året för att söka stöd till sitt nya partiprojekt för att pånyttföda den havererade vänstern.

Hur hänger de här två sidorna ihop? Å ena sidan sociala center som subkulturella fristäder och å andra sidan som realpolitisk aktör. Länken mellan dem finns i kampen i territoriet, i deras förankring i lokalsamhället.

Leoncavallo
Vi kastar oss lekfullt mot plastsköldarna, knuffar, slår, testar. Våra vänner har dragit på sig de vita overallerna, satt på sig skumgummiskydd och hjälmar. Kommer den här strategin verkligen att fungera? Det är vår 2001. Vi är en grupp svenska aktivister som rest ner till Milano, till ett internationellt möte på det sociala centret Leoncavallo. Vårt mål är att mobilisera inför det stundande Göteborgstoppmötet, och hämta inspiration. Globaliseringsprotesterna mot Världsbankens toppmöte i Prag har skett bara några månader tidigare. Då hade de tyska autonoma i svarta blocket, engelska Reclaim the streets rosa karnevalsblock och de italienska sociala centrens kroppsvadderade vita overaller från var sitt håll effektivt blockerat toppmötet. En mångfald av taktiker, uppdelade i gaturummet. På Leoncavallo möts vi igen. Leoncavallo är först, störst och kändast av de sociala centren. Som ett mindre Christiania i en byggnad. Hundra gånger så stort som Kafé 44, typ. I restaurangen sitter de gamla arbetarna och småsnackar över pastatallrikarna. Bokhandeln blandar tung teori med lätta droger, marijuanaplantorna samsas med Negriböcker. I teaterlokalen övas en ny pjäs in. Senare på natten är det rave med flera tusen personer i konsertlokalen. På gårdens uteserveringar fortsätter vi våra mötesdiskussioner. Och provar vita overallernas kroppsskydd.

Det är mitt första besök på ett socialt center. Men det kommer att bli många fler de följande tio åren. Året efter är vi tillbaka i Italien, på det Europeiska sociala forumet. Vita overallerna har lagts på hyllan, och de sociala centrens kampanj blivit till Disobbedienti, de olydiga. Jag sitter med i en panel på deras stormöte, denna gång för att mobilisera till EU-toppmötet i Köpenhamn. Nu går det bättre, de olydigas rörelse bestämmer sig för att resa upp till toppmötet. Vi stämmer möte på den klassiska autonoma radiostationen Radio Sherwood i Padua med Luca Casarini, språkrör för de Olydigas rörelse och nordöstra Italiens sociala center. Luca förklarar mästrande för oss vilka krav vi måste ställa, hur vi måste organisera demonstrationen, vilka taktiker vi måste använda. Mina resekamrater blir så förbannade att de går. Jag försöker försiktigt påpeka att vi ju arbetat med denna mobilisering i ett år, alla våra planer är redan lagda, nätverken redan uppbyggda.

– Globaliseringsrörelsen, de sociala forumen, framgångarna för böcker som No Logo och Imperiet har öppnat ett politiskt rum. Nu måste vi som sociala center fylla det, med vår praktik. För oss är det ett tillfälle att generalisera konflikter, säger Luca.

På den punkten håller jag med honom. Jag är imponerad av hur de italienska autonoma lyckas samla sig till politiska, öppna och synliga kampanjer i hela Italien. Att de lyckas bli en politisk kraft i rikspolitiken. Hur de under olika tider använt sig av de vita overallerna ”tute bianche” som intervention i globaliseringsrörelsen, de olydiga ”disobbedienti” för att genomföra massolydnad i antikrigsrörelsen, Euromaydayparaderna för att synliggöra prekariseringen, de ansiktslösa ”senza volto” för att ge röst åt papperslösa, kontraktslösa och bostadslösa i kommunalvalet i Rom. Eller Enade mot krisen nu idag, i protesterna mot åtstramnings- och nedskärningspaketen.

– Varje politisk kampanj har ett bäst-före-datum. Den är en direkt intervention i en bredare samhällsfråga. Därför kan vi inte göra den till en fast identitet, utan bara ett tillfälligt projekt, förklarar Luca under vår träff. Därför lade de sina vita overaller åt sidan i Genua.

Dessa synliga interventioner koordineras ofta genom ett nationellt stormöte på det sociala centret Rivolta utanför Venedig varje år. Jag besöker dem varje år. Det är på de mötena som min skepsis börjar växa. Stormötena känns ofta mer som ritualer än kreativa laboratorier. Femton män sitter på scenen och lägger ut texten om åt vilket håll rörelsen måste gå. Samma fraser. Allt är nytt, men egentligen är inget nytt – bara symboler och ord som är utbytta. Teorierna stelnar i ideologi. Och det är förvånansvärt hur fel de politiska analyserna ofta hamnar. Som i tilltron till en ny EU-konstitution. Eller de misslyckade försöken att samarbeta med partier, som alltid slutar med att man blir blåst. Eller hur man försöker lansera paroller som ”frihet” och ”självbestämmande”, i försök att sno sympatisörer från separatistpartiet Lega Nord.

Trots det finns de alltid mitt i varje social kamp i samhället. När de är ute på fel kurs är det något som alltid kastar tillbaka dem på rätt väg igen. Som tvingar ”överbyggnaden” att tänka om, att anpassa sig efter den reella situationen. Släppa det högtravande filosofiska språket och korrigera sina stora ideologiska berättelser. Det tar tid för mig att upptäcka det. Men det är när jag börjar resa runt bland de sociala centren, och se deras vardagliga praktik, deras arbete med basfack, lokala mötesplatser för stadsdelen, organisering av migranter, som jag förstår vad som håller dem på rätt kurs. Här finns förmågan till självkritik. När teoretikerna pekar åt ett håll och kamperna går åt ett annat – då får teoretikerna svansa efter. Praktiken korrigerar alltid teorin, leder den på rätt väg igen. Det är botemedlet mot att bli ideologi. Det är här all politik har sin förankring, sin grund. Tentaklerna ut i lokalsamhället som gör att de sociala centren kan fungera som ett territoriets parti.

Första vågen
De sociala centren föddes ur 68-vänsterns kris. Och de har haft en märklig förmåga att överleva kriser, perioder då övriga vänstern kollapsat. 1968 var universitetskampernas år och följdes av ”den heta hösten” 1969, fabrikskampernas år. Massarbetarna vid det löpande bandet och studenterna var de två samhällsgrupperingar som var ryggraden i den utomparlamentariska vänstern. Ur de två kampåren föddes en rad vänsterfraktioner: Marxistleninister, maoister, operaister, antiimperialister av alla tendenser. Alla organisationer fungerade som små mikropartier med sin kaderdisciplin, katekestuggande och blicken fast riktad mot de vilda strejkerna i de stora fabrikerna. Fabriksinterventionerna och fabriksgerillan – ”fabrikens parti”, som fokusen på basaktiviteter från arbetarna själva kom att kallas – gavs prioritet före allt. Och det fungerade. Lönerna sköt i höjden, produktiviteten i fabrikerna rasade i botten, cheferna tappade kontrollen. Arbetsköparna behövde några år på sig att organisera sin motattack. Men den kom, med massavskedningar, effektiviseringar, omstruktureringar och fabriksnedläggningar.

Utvecklingen skedde först i Milano. Arbetslösheten ökade, antalet arbetare som jobbade i mindre fabriker ökade och svartarbetet ökade. 1975 var krisen för ”fabrikens parti” ett faktum, och de utomparlamentariska vänsterpartierna upplöstes ett efter ett. Istället kom de gamla militanterna att flyta in i en ny rörelse, Autonomia Operaia, baserad på den nya klassammansättningen. Nya kamper blommade upp i Milanos förorter, utanför fabrikerna. Utan en fast fabrikslön blev hyresstrejker, självreduktioner av priser på biografer och kollektivtrafik till rimliga nivåer, allt viktigare för att få inkomsten att räcka till. Varför inte betala bara halva biljetten? Eller halva elräkningen, så lågt betalar ju Fiatbossen för elen i sin fabrik. Varför betala alls – Vi betalar inte, vi betalar inte! Bostäder ockuperades och antivräkningskommittéer försvarade dem. Allt skedde självorganiserat utifrån stadsdelarna, i kvarterskommittéer. I förorten växte samtidigt en ny ungdomsgeneration upp, som varken kommit in på universiteten eller fått jobb på de stora fabrikerna. De möttes på proggfestivaler, inspirerades av beatkulturen och situationisterna. Men till skillnad från den amerikanska hippierörelsen med rötterna i universiteten var deras italienska kusiner arbetarbarn och i möte med vänstermilitanterna politiserades de. Medvetna om sin klassbakgrund bildade de under 70-talet proletära ungdomsklubbar, circoli del proletariato giovanile, i varje förort.

De övergivna fabrikslokalerna i arbetarområdena togs över i en våg av ockupationer 1975-1976, av kvarterskommittéerna och de proletära ungdomsklubbarna. Lokalerna kom att kallas sociala center, ett tjugotal bildades under de åren i Milanos förorter. Det var i denna våg som Leoncavallo startade, som det center med djupast förankring bland de traditionella fabriksarbetarna. Det mest ortodoxa. Arbetsköparna, kristdemokraterna och kommunistpartiet hade redan kulturhus och Folkets hus, inriktade på att fylla arbetarnas fritid. Men de sociala centren var något helt annat; de var självorganiserade och deltagarstyrda. Här kunde kvartersmöten, teatergrupper, dagiskooperativ, drogkliniker och alternativmarknader få plats, organiserade direkt av lokalbefolkningen själva. De öppna sociala centren nådde en mycket bredare krets än bara ungdomsklubbarna och kvarterskommittéerna.

Under sjuttiotalets andra hälft genomlevde Italien en extrem polarisering. De två stora dominerande partierna, kristdemokraterna och kommunistpartiet, gick samman i en regeringskoalition för stabilitet. Samförståndspolitiken gjorde att den enda oppositionen var Autonomia Operaia, som på kort tid blev hegemonisk i vänstern utanför parlamentet. Delar av rörelsen trappade upp konfrontationerna med staten. Med den massiva repressionen kom de snabbt att radikaliseras och gå från massprotester till underjordisk väpnad kamp. I början av 80-talet hade tusentals autonoma aktivister fängslats och flera av dess organisatörer flytt till Frankrike. Rörelsen var död. Det enda som överlevde var de sociala centren.

Bryta sig ur isoleringen
Jag möter Luca Casarini igen. Han sitter på Radio Sherwood och dricker sitt kaffe i glappet mellan två möten. Sex år har gått sedan vårt första möte. Nu har jag lärt känna honom bättre och kan ställa mer kritiska frågor. Vad är centrens verksamhet bortom kampanjerna? Vad har han själv för relation till dem?

– Autonomia Operaias styrka var dess förankring i territoriet. Men när min generation blev aktiva i mitten av 80-talet var den rörelsen slagen i spillror. Det gick inte att hålla några möten på universitetet eller på torgen utan att polisen direkt stormade och avbröt all aktivitet, berättar han.

Det rådde nolltolerans under 1980-talet, utrymmet för en radikal vänsterpolitik var minimalt. Trots det spred sig de ockuperade sociala centren över Italien, framför allt med punken. Men de var inte längre öppna center i stadsdelarna. Sociala centrets väggar hade blivit till murar, bastioner som fungerade som fristäder i ett fientligt nyliberalt samhälle. Alla som inte passade in i det hätska högerklimatet hade här en tillflyktsort.

– 1986 bröt en våg av skolprotester ut i högstadieskolorna, först i Frankrike och sedan i Italien. Vi var fem studenter ur de protesterna som beslöt oss för att ockupera en byggnad själva. Det blev födelsen för sociala centret Pedro, säger Luca.

Samtidigt ockuperades Forte Prenestino i Rom. När det dessutom utbröt en ny cykel av universitetskamp 1990, ”Panterrörelsen”, följdes den av en våg av ockupationer i hela Italien. Den så kallade ”andra generationens sociala center”. För första gången på tio år existerade en massrörelse på gatorna igen. Samtidigt kollapsade det italienska politiska samförståndssystemet. Korruptionsskandaler och maffiakopplingar fick de två stora partierna Kristdemokraterna och kommunistpartiet att rasa samman i början av 90-talet. I tummultet uppstod en massa nya politiska partier. Berlusconi klev fram som politisk kraft, postfascisterna i MSI blev rumsrena igen och separatistpartiet Lega Nord växte lavinartat. Men det möjliggjorde också för en autonom rörelse att åter komma ut ur de sociala centren och ut på gatorna.

– Det pågick en debatt inom de sociala centren kring hur vi skulle bryta oss ur vår isolering, att inte bli getton. När Panterrörelsen kom valde vi att gå till dem, istället för att de skulle komma till oss. Vi monterade ner Pedros kök och satte upp det inne på den ockuperade psykologiinstitutionen istället. Under de tre månaderna universiteten var ockuperade serverade vi mat där. När studentprotesten var över fylldes Pedro med nya aktivister, berättar Luca.

Dessutom kom nya influenser utifrån.

– Zapatistupprorets utbrott i Chiapas 1994 gav de sociala centren nya idéer och ett helt nytt språk för att börja arbeta utåtriktat och involverande i samhället, säger Luca.

Inspirerade av zapatisternas samarbete med civilsamhället började de sociala centren arbeta tätare knutna till sociala kamper i stadsdelarna och i lokala sociala rörelser. Med sin tillgång till möteslokaler, kommunikationskanaler (radiostationer, webbsidor, kontaktnätverk) och aktivister blev de värdefulla resurser för lokalsamhället. De sociala centren, oavsett strömning, blev återigen en plats där kvarterskommittéerna kunde mötas, nyanlända invandrare kunde gå språkkurser, lokala ekohandlare kunde hålla marknader, kvarterets ungdomar spela fotboll eller gå på gymmet och fredskommittén få sändningstid på närradion.

Stormning och nyorientering
Det mörka 80-talet var slut. De sociala centren började ta plats i samhället igen. De flesta av dagens ockuperade självstyrda sociala center, Centro sociale occupato e autogestito (CSOA), uppstod under perioden 1990-1993. Elddopet kom när Milanos borgmästare från Lega Nord förklarade krig mot de sociala centren. 1994 stormades Leoncavallo. Borgmästaren förklarade att hädanefter skulle ockupanterna bara vara spöken i hans stad. Vräkningen gav upphov till en av de största kravaller någonsin i Milanos historia. Aktivisterna tog honom på orden, och satte på sig spöklika vita overaller. Vågen av gatuaktivitet – inte olik den som skedde efter stormningen av Ungdomshuset i Köpenhamn – ledde till att Leoncavallo snart fick en större och bättre lokal för att återställa lugnet i staden.

Men frågan om hur man skulle få de sociala centren att överleva kom att splittra rörelsen. Hur klarar man perioder av svacka, när vräkningshotet hänger över centren? Ska man börja förhandla för att få sina center legaliserade eller hårdnackat fortsätta den riskfyllda tillvaron som ockupanter? De mer dialog- och förhandlingsinriktade centren höll 1998 ett möte på nya Leoncavallo, där de antog ett strategidokument. I ”Carta di Milano” beskrivs hur de skulle försöka bredda det politiska utrymmet för sina sociala center, bland annat genom att ha egna kandidater på partilistor. Inom kort hade de representanter i Milano, Rom och Venedigs kommunfullmäktige, som skulle agera ”parlamentariska sköldar” åt centren.

– Med Carta di Milano försökte vi bryta oss ur den destruktiva dynamiken med ”konflikt-repression-kamp mot repressionen” och få tillstånd en annan utveckling, där de sociala konflikterna istället blev projekt som kunde ge upphov till en spiral av ”konflikt-projekt-utökning av rättigheter”, säger Luca Casarini.

Ett nytt steg för de sociala centren knutna till Carta di Milano var att inte bara arbeta lokalt i territoriet, utan även bedriva nationella kampanjer och ge sig in i rikspolitiken. Ett resultat av Milanomötet var en gemensam kampanj kring osäkra anställningar – eftersom de flesta sociala centerbesökarna saknade fast arbete. Som en gemensam symbol använde man sig av de vita overallerna, som tidigare använts av Leoncavallos demonstrationsvakter. Carta di Milano-centren började experimentera med nya sätt att ta konflikter och hur man kunde skapa bredaste möjliga konsensus runt radikala praktiker. Detta resulterade i ett socialt experimenterande med konfrontativt ickevåld och civil olydnad. De vita overallerna rörde sig i gränslandet mellan direkt aktion och symboliska protester. Massaktionerna var ofta spektakulära: Man bröt sig in på nykonstruerade flyktingförvar och nedmonterade dem, eller försökte öppet pressa sig igenom polisens avspärrningar kring makthavarnas toppmöten.

Bakom och bortom kampanjerna
Många sociala center är skeptiska till de politiska kampanjerna och har valt att inte ansluta sig till dem. Antingen på grund av att de misstror den formen av kampanjpolitik eller för att de har en annan politisk linje. Skillnaden mellan de olika centren är stora, vissa är mer opolitiska och kulturella, andra små mikropartier med leninistisk eller anarkistisk ideologi. Varje kampcykel skaffar sig sina center, som ackumulerar kamperfarenheterna i lågvattenperioder och för över dem till nästa våg. På ett möte mellan olika generationer husockupanter på Kafé Hängmattan i Stockholm hösten 2009 berättar Rocco från Crash om deras långvariga kamp för att skaffa sig ett socialt center i Bologna. Crash tillhör inte de nyorienterade Carta di Milano-centren, utan kommer ur en mer oldschool-strömning med rötterna i Autonomia Operaia.

Den första kortvariga ockupationen för sitt center genomförde de i november 2003 och de följande fem åren har de årligen fått ockupera nya byggnader så fort de vräkts från sin gamla. Steg för steg har kollektivet kommit att erkännas som en politisk aktör av kommunen.

– Under varje ockupation har vi stärkt vår styrkeposition och byggt upp kollektivet inför nästa ockupation, så att vi konstant kunnat öka trycket på Bolognas borgmästare, berättar Rocco.

När Crash stormats har det kallats till nationella demonstrationer, dit alla sociala center kommit för att visa sitt stöd. Därigenom har problemet för kommunen att storma ett center hela tiden växt. Efter en stökig och militant demonstration med 6 000 deltagare 2008 – direkt efter att Crash fått sin byggnad stormat – har kommunen nu låtit dem vara ifred i sina nya lokaler. Modellen att stödja varandra har i Rom formaliserats i en ”pakt om inbördes hjälp” mellan stadens alla sociala center. Oavsett vilken tendens de tillhör har de öppet deklarerat för stadens postfascistiska borgmästare att en attack mot en är en attack mot dem alla och att alla sociala center lovar att gå ut på gatorna om ett hotas.

Men stödet kan inte bara komma utifrån. Crash bedriver verksamhet i kvarteren, deras gym och kampsportlokaler är öppna för alla. Detta har varit avgörande för att bygga upp stödet, och för att bedriva politik överhuvudtaget.

– Det sociala centret fungerar som ett ”territoriets parti”, det bedriver sin politik utifrån sin lokala förankring, säger Rocco.

Skillnaden blir tydlig om man ser på hur man arbetar med till exempel frågan om prekarisering och osäkra anställningar. För basfacken som Cobas är frågan främst en arbetsplatsfråga, en fråga om anställningsformer. För EuroMayday-paraderna i Milano handlar det mer om att skapa politisk press, få fackföreningar och partier att agera genom att föra upp frågan på dagordningen. För Crash är prekariseringen inte bara en arbetsplatsfråga, utan något som även rör bostäder, inkomster och utgifter, medborgarskap och hela ens sociala tillvaro. Och de ser det sociala centret som ett verktyg för att arbeta med frågan: På Crash hålls självorganiserade verkstäder eller infopoints (”sportello”), där alla i en prekariserad livssituation är välkomna att delta, få information och gemensamt organisera kollektiva aktiviteter för att förbättra sin situation. Utifrån dessa träffar på det sociala centret ockuperar man bostäder, genomför kollektiva självreduktionsaktioner mot matpriser eller priserna på biobiljetter, blockerar arbetsköpare, organiserar papperslösa och sätter press på borgmästaren och kräver en social inkomst för alla. Bristen på kollektivitet i en flytande tillvaro och omkringhoppande mellan kortvariga jobb kan därigenom kompletteras genom den fasta samlingspunkt som det sociala centret kan vara. En mötesplats och ett socialt laboratorium för prekära att agera utifrån. Det kan ses som ett utslag av historiens ironi, att de fabrikslokaler som massarbetarna fördes samman i och som deras kamp tog sin utgångspunkt ifrån (fabrikens parti) nu återigen fått en funktion i klassens politiska sammansättning. Idag är de nu övergivna fabrikslokalerna ockuperade sociala center (territoriets parti) och den plats där visstidsarbetarna och de osäkert anställda kan finna varandra och ha som utgångspunkt för kollektiv aktion.

Publicerad i Brand #2 2011

”Våld? Ja tack!” – Extremism och våldsbejakande

Det har varit bråda dagar för extremismexperterna efter massakern på Utöya. Snarare än att leverera förklaringsmodeller har de varit inriktade på att leverera åtgärdspaket, att visa på det ”demokratiska samhällets” muskler och handlingsberedskap. Alliansen kunde lägligt presentera sina färdiga åtgärdsförslag för att komma till rätta med den ”våldsbejakande extremismen”. Reinfeldts och Ohlssons utspel har fått utstå hård kritik och utlöst en intressant diskussion inom vänstern hur man ska förstå högerns användning av extremismbegreppet och hur ”extremismen” tappat sina epitet, nu varken betraktas som ”höger” eller ”vänster” längre. Hur kan man klumpa samman militant islamism, vitmakt-miljön med den autonoma rörelsen?

Flera vänsterskribenter har problematiserat den ”gränsdragning mellan innanför och utanför, mellan onda och goda, som [Alliansen] här konstruerar: ett bred demokratisk gemenskap som hotas av allehanda extremism” (se Petter Larssons ”Så formas ansvarsfriheten”). Mina bloggkamrater 907, Popvänster och Commoniser upp den liberala hegemoni som konstruerar sig som ett centrum, en hopning i mitten, där alla hot betraktas som ytterkantsfenomen. Och hur inkapabel denna liberala analys blir för att se hur kontrajihadvåldet och den islamofoba politiken inte är ett ytterkantsfenomen, utan kommer just ur politikens centrum, hur nära den hänger samman med högerpolitiken och högerpopulismen. Den blir blind för denna ”centrumextremism”, som Commoniser kallar den.

Även i Tyskland har en debatt kring extremismbegreppet pågått det senaste året, sedan Kristdemokraterna med stöd av det liberala partiet valt att ställa om alla forskningsprojekt om högerextremism till att istället inriktas mot ”extremism”. Antifa Infoblatt, den tyska motsvarigheten till Expo, varnar i sitt temanummer ”Extremism – högkonjuktur för ett ideologiskt begrepp” till att extremismdoktrinen hotar att undergräva all den kompetens som funnits i den tyska forskningen på högerextremism. Extremistbegreppets andra sida är att högerextrema och islamofoba högerpopulistiska parlamentariska partier förs in i ”den demokratiska mitten”, medan rasistiska, nationalistiska, homofoba, islamofoba motiv frikopplas från en ”normalitet” och den etablerade politikens institutionaliserade praktiker. Antifascistisches Linke Berlin och Avanti har publicerat häften från sina konferenser ägnade åt att skärskåda den totalitarismdoktrin som ligger bakom extremismbegreppet.

Det är en viktig diskussion att påvisa hur extremismdoktrinen ideologiskt konstruerats. Men risken är också att man missar vad som högerpolitikerna vill rent konkret göra med begreppet, vilka former av praktiker det är förbundet med. Vi måste se närmare på första ledet i begreppsparet ”våldsbejakande extremism”, för det är där deras emfas ligger – inte i extremismbegreppet i sig. Begreppet är snarare tätt förbundet med åtgärder mot ”radikalisering” (”violent radicalisation”). För det är först då vi kan se den – förvånansvärt nog – materiella och strukturella analys som ligger till grund för åtgärderna.

Nationell strategi mot våldsbejakande radikalisering

Krimnologerna Janne Flyghed och Magnus Hörnqvist beskriver i rapporten ”Varifrån kommer hotet? – perspektiv på terrorism och radikalisering” (Rapport 2011:2, Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet) hur EUs kommit att implicera radikaliseringsdoktrinen i hela unionen. EU-kommissionen kom med ett första radikaliseringsdokument från december 2005. Året efter inrättades EU:s expertgrupp, The European Network of Experts on Radicalisation (ENER), som spelat en viktig roll i att utvekla EUs antiterrorism-strategi. Viktig influens var FBIs rapport från samma år, ”The Radicalization Process: from Conversion to Jihad”. Det fanns ett nära band mellan expertgruppen och amerikanska militära tankesmedjan Rand corporation, flera av forskarna ingick samtidigt i det till tankesmedjan anknutna centret för terrorismstudier på St Andrew University i Skottland.

Hörnqvist och Flyghed skriver: ”Gruppen har i stor utsträckning påverkat agendan vad det gäller frågan om radikalisering. Bland annat har de rekommenderat EU-kommissionen att sammanställa rapporter med fokus på radikalisering. Uppdraget att skriva rapporterna har sedan hamnat hos olika medlemmar av expertgruppen; rapporter som i sin tur har utmynnat i rekommendationer om lämpliga åtgärder för att motverka terrorism i allmänhet och radikalisering i synnerhet.”

Utifrån EU:s strategidokument om radikalisering påbörjade den svenska regeringen 2008 utarbetandet av en nationella strategi mot ”våldsinriktad extremism, radikalisering och rekrytering till terrorism” (Regeringen 2008: 14).

De nära banden mellan terrorismforskare och regeringsföreträdare, både på EU-nivå och nationellt, har kommit att innebära att forskning och terrorismbekämpning allt mer börjat flyta samman, allt mer blivit politiska beställningsverk. För Sveriges del sitter till exempel Magnus Ranstorp som expert i European Network of Experts on Radicalisation. Ranstorp har doktorerat och undervisat som lektor på St Andrews universitet i Skottland. Som ett led i Alliansens utarbetande av en nationell strategi mot extremism gav Nyamko Sabuni uppgiften åt just Magnus Ranstorp, som ledare för Försvarshögskolans Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier, att utforma den första rapporten, Rosengårdsrapporten, ”Hot mot demokrati och värdegrund – En lägesbild från Malmö” (2009). Rosengårdsrapporten – som jag tidigare skrivit om här – sågades av en enhetlig forskarkår för sin ovetenskaplighet, undermåliga forskningsmaterial och att Ranstorp lät förstöra källmaterialet för att förhindra källgranskning från övriga forskare.

Rosengårdsrapporten var ett första trevande steg i att implementera radikaliseringsbegreppet. Som ett första led i utarbetandet av en nationell strategi följdes den upp med två rapporter om extremismen i Sverige. Säkerhetspolisen erhöll i anslutning till framarbetandet 100 extra miljoner. Den första av dessa rapporter producerades i ett samarbete mellan Säkerhetspolisen och Brottsförebyggande rådet, ”Våldsam politisk extremism” (2009). (Jag har tidigare skrivit om den här. Den följdes upp av Säkerhetspolisens rapport ”Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige” (2010). Dessa rapporter följdes upp av två till, som även de inriktades på att formulera konkreta åtgärder hur extremismen skulle bekämpas. I Sveriges Kommuner och Landstings rapport ”Lokala insatser mot våldsbejakande politisk extremism” (2010) gjordes en exempelsammanställning av kommunala insatser i lokalsamhället mot extremism. I Ungdomsstyrelsens rapport ”Avhopparverksamhet: Ungdomsstyrelsens analys och förslag på hur samhället kan stödja unga avhoppare” (2010) diskuterades olika åtgärder för att ”hjälper unga personer att lämna grupper som främjar hot och våld för att uppnå politiska mål” och Fryshusets Exitverksamhet utvärderades specifikt. Flera av rapporterna har utarbetats i samarbete med journalisten Anna-Lena Lodenius, som skrev delar av Exitrapporten, Säpo-Brå-rapporten och lokala initiativrapporten. I samband med publicerandet av rapporterna organiserade demokratiminister Birgitta Ohlsson konferenser. Birgitta Ohlsson har ägnat senaste året att resa runt i Europa för att studera de olika ländernas åtgärdsprogram mot extremism för att hämta lärdomar till den svenska nationella strategin.

Om de första rapporterna inriktas på hur civilsamhället och olika samhällsinstitutioner ska kunna mobiliseras mot extremismen och tidigt ingripa i olika steg av radikalisering, har strategiplanen sedan kommit att komplementeras med ett ökat behov av att just identifiera, registrera och övervaka de som antas befinna sig i en riskzon att radikaliseras, innan de ens fått åsikterna eller begått några våldsamheter. Registreringen sker koordinerat på EU-nivå genom det så kallade Stockholmsprogrammet.

”I ett EU-beslut från mars 2010 togs ytterligare ett steg i denna strategi. Då uppmanades medlemsländerna att sammanställa data och information om processer som misstänks leda till ‘våldsinriktad radikalisering’. Det är en förlängning av Stockholmsprogrammetsplaner på att skapa en EU-baserad databas över politiska aktivister under den luddiga rubriken ‘våldsamma bråkstakar’. Avsikten är att samla information baserad på 70 frågor indelade i 14 rubriker, om personer som kan befaras ligga i farozonen för att hamna i radikaliseringsprocessen. På så vis vill man bygga upp ett omfattande kunskapsbaserat register för att tidigt kunna ingripa mot tilltänkta våldsverkare. Frågorna täcker ett brett spektrum från relationer till ‘skolkamrater, grannar, vänner, släktingar, tidigare medfångar’ till uppgifter om personen muntligen har kommenterat ‘användandet av våld’, haft intentioner att delta i våldsaktioner, eller kommit med ‘andra yttranden, huvudsakligen av politisk natur, där argument baserade på radikala meddelanden använts’ (EU 2010: 7; 11).” (Flyghed och Hörnqvist).

Strukturell analys och orsaksförklaringar

Hur beskrivs då radikaliseringsprocessen i dessa rapporter? Säkerhetspolisen har valt att definiera radikaliseringsprocessen som ”den process som leder till att en person eller en grupp stödjer eller utövar ideologiskt motiverat våld för att främja en sak”. Det gäller för Säpo och myndigheterna att på ett tidigt stadium identifiera de drivkrafter och dragningskrafter som leder personer i en radikaliserande riktning, för att kunna vända utvecklingen åt ett avradikaliserande håll.

”Merparten av de personer som är aktiva i våldsbejakande extremistnätverk – anhängarna – verkar däremot bli våldsbejakande genom en mer passiv process. Den inbegriper sällan ett aktivt val att engagera sig, utan kan i stället grunda sig i personliga problem, identitetssökande, lojalitet mot vänner och släktingar, utanförskap och brist på alternativ, äventyr och ungdomsrevolt […]. Det som förenar vit maktrörelser, autonoma nätverk, våldsbejakande islamistiska grupper, kriminella ungdomsgäng, fotbollshuliganer och i viss mån religiösa sekter är att de alla kan erbjuda någon form av bekräftelse, skydd, tillhörighet och
adrenalinkickar.” (Säpo, Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige)

Flyghed och Hörnqvist beskriver hur begreppet togs fram efter attackerna mot World Trade Center i USA och överfördes till Europa efter bomberna i Madrid och London; ”Det uppstod ett behov – till lika delar akademiskt och politiskt – att väva in terrorismen i en större berättelse om samhället av idag. Uttolkningen av de sammanhangsgivande frågorna stod på spel: Varifrån kom terrorismen? Vilka blev terrorister? Hur gick det till? Och vad var man tvungen göra? Det är mot den bakgrunden som man ska se radikaliseringsbegreppets uppdykande.” Terrorismanalysen och åtgärderna kunde därigenom överföras på företeelser som inte kunde kallas terrorism, som sågs som ett förstadium: ”extremismen”.

Men begreppet och analysmodellen lyftes inte rakt av från USA, det skedde en förskjutning i orsaksförklaringar: där tonvikten i den amerikanska modellen lades på kulturella orsaksförklaringar, ett kulturalistiskt perspektiv, använde EUs terrorexperter mer en social orsaksförklaring: utanförskapsperspektivet.

Det kulturalistiska perspektivet ser radikaliseringen som något som främst sker genom en kombination av kulturkonflikt och en yttre rekrytering till extrema eller terroristiska nätverk. Målgruppen för rekryteringen är unga män, oftast med föräldrar med invandrarbakgrund, som hamnat i en identitetskrock mellan föräldrarnas kultur och den samhällskultur de växt upp i och därigenom riskerar att rekryteras till externa extrema organisationer. Kulturen ses som en homogen värdegemenskap. ”Den främmande kulturen kan komma utifrån i form av invandring eller underifrån i form av en underklass som utmärks av bidragsberoende, drogmissbruk och ansvarslöshet. […] Politiskt är det kulturalistiska perspektivet associerat med nykonservativism, hårdare tag mot kriminalitet, islamofobi och högerpopulistiska partier.” (Flyghed och Hörnqvist)

I utanförskapsperspektivet ses däremot snarare radikaliseringen som en spontan process utan nödvändigt yttre tryck. Istället ses en tät koppling mellan sociala orsaker och spridningen av radikala idéer. De ”välintegrerade” i samhällets mitt ses som skyddade mot extremistisk påverkan, medan marginaliserade i ett utanförskap är mer mottagliga. ”Diskriminering, segregation, bristande social sammanhållning och upplevelser av utanförskap kan sannolikt bidra till förhållanden där de som förespråkar våld och extrema åtgärder har lättare att få gehör” (Regeringen 2008: 14).

”[Utanförskapsperspektivet] utgår från att samhället i durkheimiansk mening är en homogen entitet vävd av sociala band som knyter individen till den större samhällsgemenskapen. Banden utgörs främst av arbete men även av gemensamma värderingar och andra kopplingar till majoritetssamhället. Konflikter och problem uppstår när individen friställs från samhället och dess grundläggande värderingar genom arbetslöshet eller boendesegregation. Då uppstår ett utanförskap som bildar jordmån till värderingar och beteenden som kraftigt skiljer sig från samhället i övrigt. Drogmissbruk, kriminalitet, politisk aktivism och terrorism har samma rötter. Politiskt är detta perspektiv förknippat med arbetslinjen, kampen om mittenväljarna, socialdemokrati och socialkonservatism.” (Flyghed och Hörnqvist)

Strukturell analys, individuella åtgärder

Problemet för högern med den strukturella orsaksanalysen av radikalisering är att den kräver strukturella lösningar. Vilket ju blir svårt när problemet är själva högerpolitiken som orsakar just de ökade klassklyftorna, trångboddhetet, bostadslöshetet, fattigdomen och social utsatthet som antas ligga till grund för radikaliseringen. ”Huvuddelen av det arbete som bedrivs idag är inriktat på de strukturella faktorer som skulle kunna skapa en grogrund för terrorism.” (Regeringen 2008: 16). Intentionen finns formellt där, men går inte att genomföra i praktiken. Flyghed och Hörnqvist påpekar hur alla åtgärder istället kommer att individinriktas:

”Då tonvikt i radikaliseringsresonemanget ligger på de åsikter som anses kunna leda till terrorhandlingar legitimerar det kontroll och övervakning på ett tidigt stadium, långt innan misstanke om brott uppkommer. Därmed blir antalet personer som kan misstänkas befinna sig i denna process – och framförallt vara i farozonen för att hamna i den – mycket stort. Gränsen mellan brottslig handling och att ha radikala åsikter riskerar att bli ytterst tunn”.

Hämtat från FBIs manualer används en fyrstegsmodell för att beskriva de olika politiseringsstadierna i radikaliseringsprocessen: förradikalisering, identifikation, indoktrinering och handling. Målet är att ingripa innan extremisten tar till våld eller terroristen begår ett terrordåd. De olika stadierna kräver olika insatser, och olika instanser som agerar med motåtgärder.

”Slutsatsen är att ett effektivt arbete mot politisk extremism förutsätter en förmåga att lyckas ta vara på olika aktörers styrkor och hitta utrymme för dem att göra de som de är bäst och de som ligger inom deras ansvarsområde. […] Polisen kan exempelvis vara mest lämpad att fokusera på politiska grupperingarnas kärna, där de mest aktiva extremisterna finns. Fältarbetare, skol- och fritidspersonal kan i sin tur fokusera på att förebygga att individer lockas till sådana grupper.” (Sveriges Kommuner och Landsting)

Här ska både sociala rörelser, det civila samhället och olika kommunala och statliga myndighter involveras för att kunna ingripa i de olika stegen: ”en central del är den förebyggande verksamhet som riktar sig till såväl närpolisen som skolor, trossamfund, ideella föreningar och bostadsbolag”. De preventiva insatserna – som diskuteras utförligt i de olika rapporterna – ska sedan kombineras med en avhopparverksamhet, för att istället få till stånd en process av avradikalisering.

”Precis som man i tidigare mobiliserat hela samhället mot narkotika (1980-talet) och brottsligheten (1990-talet) tänker man sig nu att ‘alla goda krafter’ ska enrolleras mot terrorism. ‘Det krävs ett engagemang från hela samhället’, som det uttrycks i regeringens strategidokument (Regeringen 2008: 14). […] Mobiliseringen baseras på en nära samverkan mellan polis, skola, socialtjänst, bostadsbolag och ideella föreningar. Därigenom bygger regeringen vidare på befintliga samverkansmodeller från det brottsförebyggande arbetet, och precis som i fråga om brottsförebyggande är tanken att det mesta av samverkan ska ske på lokal nivå. På den centrala nivån finns sedan några år tillbaka den permanenta arbetsgruppen Nationellt Centrum för Terrorismbedömning (NCT) med representanter från den militära underrättele- och säkerhetstjänsten, säkerhetspolisen och försvarets radioanstalt. EU- och demokratiministern Birgitta Ohlsson menar dock “att lokalt förankrade åtgärder är effektivast mot extremism” (Ohlsson 2010). Genom en väl utbyggd kontaktyta mot civilsamhället kan information om förradikalisering kanaliseras vidare till polisen. Sveriges kommuner och landsting har nyligen dokumenterat några ‘lokala insatser mot våldsbejakande politisk extremism’. De skriver att ‘problem kan börja gro på en skola eller på en fritidsgård eller upptäckas av en fältarbetare vid ett samtal utanför biblioteket’, och att polisen som en följd av detta ges ‘en unik möjlighet att få en överblick av de orosmoment som finns lokalt’ (SKL 2010: 38)”. (Flyghed och Hörnqvist)

Åtgärderna mot individer i riskzoner i utanförskapet riktas betydligt bredare än bara till en politisk radikalisering. Dessa ”preventiva insatser för att motverka att unga hamnar i destruktiva miljöer, både med och utan politiska förtecken” (Ungdomsstyrelsen, Avhopparverksamhet, 2010) riktas även in mot individer på väg in (eller ut ur) kriminella gäng och sekter. Det gemensamma i insatserna är att individen ska stå i fokus. ”Avgörande för en bestående avradikalisering är att personen upplever en större samhörighet med det omgivande samhället. För att åtgärder som syftar till att uppmuntra avradikalisering ska vara effektiva måste de bygga på frivillighet, dialog och personliga relationer. Fokus bör ligga på beteende — inte på ideologi.” (Säkerhetspolisen, )

Avhopparverksamheten är ett typexempel på individuellt inriktade program för att få ur personer ur ”destruktiva miljöer”, genom att erbjuda dem hjälp att lösa sina personliga problem, erbjuda boende, terapi och trygghet. Inom avhopparverksamheten görs försök att sammanbinda olika projekt med likartade erfarenheter: ”Förslaget innebär att ett nytt statligt stöd utgår till en plattform i syfte att stärka avhopparverksamhet från grupper inom vit makt-miljön som främjar våld och hot men också för att främja andra avhopparverksamheter som stödjer unga som vill lämna miljöer som de anser är destruktiva. Den nationella plattformen kan vara ett partnerskap mellan olika organisationer exempelvis Exit, Hjälpkällan, Passus och, KRIS (föreningen Kriminellas revansch i samhället).” (Ungdomsstyrelsen, Avhopparverksamhet, 2010)

Avhopparverksamheten bedöms däremot som inte effektiv mot autonoma rörelsen enligt Ungdomsstyrelsens utredning.

”På frågan om det behövs stöd till avhoppare från vänsterautonoma grupperingar är det generella svaret från intervjupersoner ‘nej’. Den främsta motiveringen handlar om att ett avhopp från en vänsterautonom gruppering inte medför samma hotbild som ett avhopp från en högerextremistisk rörelse. Att vara medlem i en vänsterautonom grupp upplevs inte heller vara lika stigmatiserande som att ingå i en högerextremistisk gruppering vilket i sig kan innebära att avhopparen möts av ett, relativt sett, ‘välkomnande’ mottagande från övriga samhället vid avhopp.” (Ungdomsstyrelsen, Avhopparverksamhet, 2010)

Förorten som radikaliseringsfabrik

I ett tidigare blogginlägg lyfte jag fram den bild som framträdde i Rosengårdsrapporten: ”Fram tonar bilden av myndigheter som arbetar i ”frontlinjen” (deras beskrivning) i ett fientligt och okontrollerat territorium – där den inre sociala situationen (trångboddheten, segregationen, arbetslösheten) och yttre samhällssituationen (globala konflikthärdarna och krigen) skapat förutsättningar för en radikaliseringsprocess av ungdomar, pådrivna av ”åsiktskontrollanter” som predikade svenskhat (”hotet mot svenska värdegrunden”) från källarmoskéer och fundamentalistorganisationer förtäckta till kulturföreningar. Myndigheterna måste paranoid övervaka insatserna i frontlinjen, så att inte kulturföreningar, kvarterssatsningar och kvartersvärdar infiltreras av krafter med osvensk värdegrund och därigenom riskerar att bli redskap för åsiktskontrollanterna.

Det är framför allt i förorterna, ”utanförskapsområden”, som radikaliseringen förväntas ske. Vid sidan av de individuella åtgärderna mot radikalisering ges därför lokala stadsdelsinitiativ och stadsdelsförnyelse en särskild uppmärksamhet inom den nationella strategin. I Sveriges Kommuner och Landstings rapport ges därför de kommunala satsningar på att stärka ”lokal dialog och sociala sammanhållning” stort utrymme, om olika metoder för att återskapa förtroende för lokala myndigheter, få befolkningen att känna sig delaktiga i myndighetsbeslut och känna tillhörighet till det etablerade samhället. En stor del av de projekt som listas är olika medborgardialogmöten, ungdomsting eller mötesplatser mellan muslimer och kristna. På så sätt ses ”Rosengårdsmiljonerna”, satsningarna på att rusta upp boende och fritidgårdar i Rosengård, Malmö stads Välfärd för alla eller Järvalyftet i Stockholm ses som satsningarna mot extremism och radikalisering.

Vilken effekt den nationella strategin mot ”våldsbejakande extremism” kommer att få återstår att se. Mycket talar för att åtgärderna kommer att bli ineffektiva: de reducerar politisk radikalitet och socialt missnöje till ett fenomen av ”unga, arga män”. Samtidigt som de identifierar sociala orsaker till ”utanförskap” så är åtgärderna främst individuellt inriktade, läggs på bidragsslukande luftslott som Fryshusets Exit eller pseudodemokratiska ”dialog”-möten för att försöka förankra en impopulär stadspolitik i förorterna.

Läs även:
Isolera bråkmakarna (mitt blogginlägg om Säporapporten om politisk extremism)
Vintern fritidsgårdarna höll öppet (mitt blogginlägg om Rosengårdsrapporten)
Mjukare polistaktik gav hårdare tag (min text om den nya nationella polistaktiken mot massprotester)

I stundens hetta

”Snart tar de till vapen”, varnade Aftonbladet med braskande rubriker om kampanjen det Osynliga partiet. Det är inte första gången de tidningarna låtit larmet gå larmat. Vargen kommer. Den utomparlamentariska vänstern är farlig. Samma nödrop gick ut när ”svartluvorna” och Commando Coca Cola störde den amerikanska presidenthustrun Nancy Reagans Stockholmsbesök 1986. Eller när bensinmackarna brann några år senare, mot Shells stöd till den sydafrikanska apartheidregimen. Samma sak när Borgen ockuperades i Malmö och Folkungagatan 164 i Stockholm. Återigen när Antifascistisk aktion blockerade de nynazistiska skinnskallarnas 30 november firande. När militanta veganer eldade mjölkbilar, eller radikala miljöaktivister saboterat vägmaskiner vid motorvägsbyggena under det sena 90-talet. Och framför allt, efter Göteborgskravallerna 2001.

Snart tar de till vapen. Så fel de hade, men ändå så rätt.

Den här boken handlar om ett sökande efter vapen, vapen för klasskampen. Om sökandet efter maktmedel och redskap som kan användas för sociala rörelser som strävar efter en samhällsförändring. Om olydnad som utmanar gränser. Som avbryter ordergivningen, sätter käppar i hjulet för maktutövningen, undandrar sig exploateringen.

Det gemensamma med alla texter i denna antologi är att de är skrivna mitt i en pågående kamp, mitt i stundens hetta, och handlar alla om att mitt i den brådskande situationen förstå vad som händer, vart man vill ta sig och vilka medel som är effektiva för att nå dit.

Sådana texter är av nödvändighet självkritiska och därför fulla av en ärlig uppriktighet. De är inte propagandistiska eller till för att övertyga någon om en viss uppsättning åsikter, utan har oftare formen av interna strategidokument eller utvärderingar. Det finns ingen poäng att lura sig själv, utan tvärtom kräver varje brinnande situation ett ögonblick av klarsyn, en realistisk uppskattning av ens förmåga.

Vad har vi för att sätta kraft bakom våra krav? Artiklarnas fokus är massmobiliseringar och massaktioner, aktionskampanjer och sociala kraftsamlingar. Men bakom diskussionerna om effektiva metoder finns en annan lika angelägen, och lika komplicerad, fråga som ringlar sig igenom texterna: vilka är detta ”vi”?

Ett ”vi” som anarkister? Som autonoma – autonoma från vad? Som aktivister – vad säger det? Antikapitalister – men är det en ståndpunkt eller en praktik? En rörelse – en rörelse av vad? Som rör sig vart? Är detta ”vi” baserat på en åsiktsgemenskap, en sammanhållen ideologi, ett medvetet val? Eller på en delad gemensam situation, en gemensam utsatthet, en gemensam antagonism? Ett ”vi” som arbetarklassen? Eller ett vi som en delad historia, en gemensam identitet?

Att utgå från ett ”vi”, inte istället för liberalismens isolerade individer, öar av skenbart självständiga ”jag”. Men inte heller den gamla vänsterns gemenskaper, där kollektivet antogs som förutsättning och självklarhet, klassen som ett homogent ”folk”. Utan ett försök att hitta något gemensamt i en mångfald, hitta det delade, gemensamma behov och begär, samma antagonism mot kapitalismen – att vara utsatta för samma exploatering.

Det vill säga. En materiell sida som utgångspunkt. Vår delade situation. Och en politisk sida, som projekt: att ur det uppsplittrade försöka konstruera en enhet, finna det gemensamma intresset. Genom kamp. Vi:et som fråga och problem, inte ett vi som identitet, ett fast avgränsat subjekt. Utan en kollektivitet stadd i förändring. Det är sällan samma vi som kommer ur en händelse, en samhällskonflikt, som trätt in i den. Vilket speglas i texterna, ”vi:et” i början av artiklarna är ofta inte samma ”vi” som i slutet på dem. Vi transformeras på vägen, gränserna luckras upp och vi:et breddas och kommer att involvera flera.

Den gamla arbetarrörelsens ”vi” var mycket enklare att se. De sammanfördes i fabrikerna och bostadsområdena, ställdes vid samma maskin, hade samma boss, följde samma order, stämplade in vid samma klockslag. Den massa de blev i produktionen kunde vändas till ett vapen, en disciplinerad kraft som krävde sin rätt genom att kollektivt hota med att lägga ner sitt arbete. Men vad är vår tids strejk? Och hur utvecklar vi en klassgemenskap och klassolidaritet, när vi inte är ett homogent klassubjekt från början: vi som arbetar korta perioder på olika ställen, bor i andrahandslägenheter, är mobila i rummet och flexibla i tiden. Fragmentiserade, uppdelade, omfördelade i tid och svårligen sammansatta.

Texterna i den här antologin brottas med det problemet, hur kan vi som ett uppsplittrat heterogent subjekt ändå finna en enhet, utan att förneka vår mångfald eller ta den enheten på förhand given. En mängd begrepp används för att försöka se hur en sådan process av politisk sammansättning kan gå till: det är samma grundproblem – frågan om att ena en mångfald utifrån ett gemensamt intresse och gemensam antagonism – som begreppen multitud, svärmar, emergenta system, nätverk, rörelse, det gemensamma, gemenskaper, prekariat, besmittande, generaliserade strejken, mänskliga strejken eller sammankopplande försöker lösa. Försöken att nå de stunder av överskridande där man finner nätverk bortom nätverken, en rörelse bortom rörelsen, aktivitet bortom aktivismen.

Generaliseringen av aktivismen

Diskussionen i boken måste ses mot bakgrund mot 90-talets aktivistkultur. Aktivismen kan inte ses som någon ahistorisk kategori, som alltid existerat. Aktivisten är inte samma som sjuttiotalsvänsterns militant från ett avantgardeparti eller gamla arbetarrörelsens kadermilitant. Aktivismen är ett ungt fenomen, en form av kamp som hänger tätt samman med den postfordistiska produktionens subjekt och en marknad som saluför individuella livsstilar snarare än massprodukter. Entreprenören och aktivisten är två sidor av samma mynt.

90-talsaktivismen uppstod efter realsocialismens sammanbrott, mitt under nyliberalismens kalla vindar. Den bredare vänstern hade börjat sin kräftgång, samtidigt som dess massbas i fabriksproduktionen försvagades. Kapitalismkritiken kom att få en allt mer undanskymd position, och övervintrade inom akademin eller marxistiska mikropartier. Kvar fanns sociala rörelser som främst organiserade sig som enfrågerörelser och kampanjer: feminism, miljökamp, antirasism, queer-hbt och djurrätt. De autonoma var i praktiken den militanta flygeln av dessa sociala rörelser. Kamperna kretsade kring identitet, kravet på representation och erkännande av minoriteters eller särbehandlades rättigheter, ett hävdande av sin partikularitet snarare än en universell politik. Även när försök till att lyfta klassfrågan gjordes, stöptes den ofta i identitetspolitikens förpackning. Klass diskuterades som social roll och kulturellt kapital snarare än produktion och exploatering.

Oförmågan under 90-talet att lyfta fram ett kraftfullt vänstersvar är slående, i en av de tider då de hårdaste angreppen – en klasskamp från ovan – fördes mot arbetarklassens vinningar: nedmonteringen av välfärdsstaten, tillbakapressandet av fackföreningarna, en partivänster och socialdemokrati i fritt fall. I Europa stod projektet med uppbyggandet av Europeiska unionen i centrum, denna nyliberala institution för att genomdriva en konkurrenskraftig inre marknad. Det var just kampen mot EU-projekten som många sociala rörelser förde på 90-talet: EU-motståndet, den militanta miljöaktivismen mot de 15 000 kilometer motorväg som den inre marknaden krävde för sina just-in-time-transporter, flyktingaktivisternas kamp mot konstruktionen av ”Fort Europa” och den allt restriktivare flyktingpolitiken, Europamarscherna mot den strukturella arbetslösheten. Det är i dessa kamper som antikapitalismen ”återupptäcks”, med protesterna mot ”marknadens diktatur”, privatiseringsvågen och nyliberalismens ”tredje världskrig” mot världens befolkningar. Zapatisternas uppror i Chiapas, Mexiko, tillförde dessa kamper ytterligare en beståndsdel, insisterandet på att vi ur denna mångfald av kamper och protester behövde hitta en ny global enhet och gemenskap, och generalisera de partikulära kamperna. Att bli ett gemensamt NEJ, beståendes av många mindre JA.

Till en början tog denna antikapitalism samma form som aktivismen, det vill säga, man försökte med aktivismen som redskap bedriva en antikapitalistisk kamp: genom att stänga ner företag eller finanscentra, samlas utanför huvudkontor och toppmöten. Men det är också inom dessa kamper som diskussionen om begränsningarna med 90-talsaktivismen börjar, som en aktivismkritik. Kritiken av identitetspolitiken inom de radikala rörelserna börjar intressant nog samtidigt som denna strömning börjar få brett ett bredare genomslag i samhället och spilla utanför aktivistmiljön. Det visade sig att identitetspolitikens målsättningar var väl integrerbara med den postfordistiska kapitalismen. Det är i denna interna aktivistkritik vår antologi tar sitt avstamp.

Med Seattle och globaliseringsrörelsen går denna aktiviströrelse-i-förvandling i totalkonfrontation mot nyliberalismens och frihandelns internationella institutioner. Rörelsen lyckas verkligen anta Europa, till och med världen, som sin konfliktterräng. Men steget från de stora händelserna och eventen, toppmötesmobiliseringarna, tillbaka till den vardagliga livssituationen är fortfarande komplicerat.

Styrkan i globaliseringsrörelsens mobiliseringar 1999-2001 är att den återvände till en universell politik igen, börjar se de generella krav och kamper som kan politiskt sammansätta den tekniskt uppsplittrade klassammansättningen (och som 90-talets partikulära kamper på ett sätt speglade). Rörelsens innovativa former, med globala aktionsdagar, taktikmångfald, aktivistmedia och mediaaktivism, öppen social olydnad, bröt 90-talsaktivismens isolering och kommunicerade globalt – och även lokalt. Svarta block, vita overaller och rosa parader – sammanlänkade i samma kamp.

Som en röd tråd genom hela denna bok löper diskussionen mellan en grupp brittiska Class War-aktivister från Leeds (via deras olika inkarnationer som Leeds May Day Group, the Free Association och tidskriften Turbulence) och den italienska (post)autonoma tidskriften DeriveApprodi löper som en röd tråd genom hela denna bok. Inför det första europeiska sociala forumet 2002 i Florens skickar DeriveApprodi ut ett öppet brev till den europeiska antikapitalistiska rörelsen, för att göra en gemensam undersökning om vilka kamper och subjekt denna nya rörelse samlar och uttrycker. Leedsfolket tar upp tråden, och diskussionerna mellan de båda tidskrifterna – väl förankrade i kamperna i sitt respektive land – om vad som är det ”gemensamma” som kan föra samman dagens sociala kamper mot kapitalismen fortsätter ända fram till dags datumidag.

En bärande diskussion genom texterna är hur kampmetoderna ska generaliseras och bli en del av bredare samhällsprotester, hur fler sociala rörelser ska hitta former baserade på självorganisering och deltagande i direkta aktioner.

Massprotesterna förenade ofta två olika tendenser: den disciplinerade och organiserade sociala olydnaden. Ooch den utspridda svärmande insurrektionella militansen utifrån affinitet. Under de tio år som gått från Seattle kan vi se hur båda dessa tendenser har generaliserats och fått sin spridning långt utanför aktivistkretsar.
Trots att de framstår som oförenliga, massolydnaden kräver en grad av kontroll och de lösa svärmangreppen förutsätter en okontrollerbarhet, har de två tendenserna många gånger lyckats hitta former att fungera tillsammans och komplettera varandras brister. Konceptet med ”taktikmångfald” eller globala aktionsdagar är sådana former som försökt skapa utrymme för de båda utan att de ska krocka eller hamna i motsättning mot varandra.

Massolydnaden har alltid en Plan B: om aktionen bemöts med repression och övervåld finns hotet att upphäva den ickevåldsliga aktionskonsensusen. I ickevåldet finns våldet som ett dolt hotvärde. ”Under de här omständigheterna kan vi inte längre garantera en fredlig manifestation”. Medan de militanta svärmattackerna ofta behöver de kontrollerade massaktionerna som skapar en plattform, öppnar upp en dialog, breddar toleransen och gör tillfälliga kraftsamlingar möjliga. De senaste årens antifascistiska massblockader och antikärnkraftsmotstånd i Tyskland, universitetsockupationer i Italien, Grekland, Spanien, England och Frankrike, den nordiska husockupationsvågen efter stormningen av Ungdomshuset i Köpenhamn, nedskärningsprotester i Europa, har alla burit med sig en kombination av dessa två tendenser.

Den globala ekonomiska krisen 2008 har i land efter land omvandlats från ekonomisk kris till politisk kris och en djupare systemkris, från de arabiska länderna till stora delar av Europa. De erfarenheter som gjordes kring massprotester inom globaliseringsrörelsen har nu en rykande aktualitet och en stor social relevans för breda samhällsskikt. Därför har vi sammanställt dessa texter och erfarenheter, som en stafettpinne att lämna vidare som en stafettpinne till den nya vågen av sociala kamper.

Givetvis kräver en sådan här sammanställning sina avgränsningar. Fokus för den här boken är massprotesterna och olydnaden i Europa och Nordamerika, på erfarenheterna och diskussionerna mellan aktivister som befunnit sig mitt i dem, som organiserat och kravallat, svettats och älskat, tagit risker och vandrat frågande i denna rörelseprocess. Det finns massor med erfarenheter som flyter samman med dessa historier, trådar som inte utvecklas här utan bara antyds: aktivismens vändning till vardagen och arbetsplatskampen, stadsdelsorganiseringen och stadskampen, ockupationsvågen, nedskärningsprotesterna, universitetockupationerna och studentprotesterna, Noborder-lägren och migrantrörelserna, klimaträttviserörelsen och klimatlägren, feminismens och queerrörelsens liv efter identitetspolitiken, det latinamerikanska laboratoriet, den arabiska våren och demokratirevolten i Nordafrika. Listan kan göras lång. Den autonoma rörelsens historia återstår att skrivas. Snarare än en historik, hoppas vi att denna bok kan fungera som en form av kunskapsöverföring, ett överlämnande av en samling erfarenheter och redskap.

Söker du fortfarande efter vapen? Den här boken är ett. Plocka upp den. Rikta den rätt. Använd den.

Förordet till antologin I Stundens Hetta. Boken finns att köpa här.

Prekariatet på nya äventyr

I. Olika former av arbetarmakt och arbetarkamp

Arbetsmarknaden har blivit allt mer skiktad mellan fasta anställningar och tillfälliga. De sociala skyddsnäten är baserade på att man är inne på arbetsmarknaden. Antalet unga arbetslösa som går på soc istället för a-kassa bara ökar. Fackföreningsgraden sjunker. Antalet som studerar bara för att ha en tillfällig inkomst, snarare än att sträva efter en utbildning ökar. Vi kan i Europa se CPE-lagstiftningar, tal om ”Generation 700”, 1 Eurojobb. De osäkra anställningarna är inte i majoritet, men det är ju en specifik situation som kommer att påverka hela arbetsmarknaden, undergräva situationen för alla arbetare.

En kamp på arbetsplatsen central för att bemöta detta. En radikal klassorganisering sker inom exempelvis Folkrörelselinjen och arbetarkonferenser, SACs fackliga reorganisering och satsning på syndikat/driftsektioner, Septemberalliansens/Jobbupprorets och mikrovänsterpartiernas försök att intervenera genom sitt nät av fackmilitanter, Lagena-arbetarnas informella kontaktnät. Fantastiska initiativ, som kompletterar varandra. De bildar som helhet en mycket intressant rörelse, snarare som enbart enskilda komponenter. Oftast är de alla inriktade på en arbetarkamp för att försvara arbetsrätten och påföra arbetsmarknaden regleringar för hela klassen. Vilket är en nödvändig kamp att föra.

Men den strategin behöver kompletteras med en organisering av dem som faller utanför arbetsplatserna, det lättrörliga och flexibla klassegment som faller utanför arbetarkollektiven, de som inte är fackligt organiserade. De som faktiskt utgör det skikt som piskan arbetslinje/utanförskap riktas mot för att öka lönespridningen neråt, som är slagträt. Hur organiserar man sig utifrån de förutsättningarna? Som osäkrade/prekära (det finns ju inte ens ett bra begrepp för att täcka helheten, eller förbinda alla sektioner av låglöneproletariatet – och definitivt inte någon gemensam identitet) går det inte att förlita sig på vare sig ”förhandlingskraft på arbetsmarknaden” eller ”förhandlingskraft på arbetsplatsen” – eftersom hela prekariseringen är ju ett vapen för att slå just mot de två arbetarmaktformerna. Så medan de med fast anställning måste kämpa för att bevara skyddade regleringar för arbetarna på marknaden måste vi samtidigt också satsa på det enda sätt kvar som en arbetarmakt kan byggas på för oss med osäkra anställningar: genom organisering och genom experimenterande med andra typer av vapen utifrån vår position och vår delade situation. Metoder som nödvändigtvis inte är nya – utan liknar gamla fackliga kampformer. Det är ju så arbetarrörelsen föddes och själv formerade sig prefordistiskt/preindustriellt ur en heterogen sammansättning utan vare sig makt på arbetsmarknaden (utbytliga, ickekvalificerade) eller i produktionen. Och det är så den ”andra” arbetarrörelsen organiserade sig, så till exempel IWW byggdes upp en gång av mobila lågkvalificerade korttidsarbetare med migrantbakgrund.

Så vilka former baseras en arbetarmakt på? Två bra böcker om den globala förändringen av arbetsmarknaden och de nya utmaningarna för arbetarkamp omvandlingen ställer är Beverly Silvers ”Forces of labour” och Olle Sahlströms ”I skuggan av en storhetstid”.

Silvers bok är intressant för att hon verkligen har jobbat med att empiriskt bygga upp en enorm databas över öppna synliga arbetarprotester (de dolda är svåra att mäta) från 1870 över hela världen.

Silver använder sig av amerikanska sociologen Erik Olin Wright’s indelning om grunder som arbetarmakt kan bygga på:
– Organisativ (associativ) makt (organisationsförmåga, organisationsgrad, möjligheten att bygga allianser)
– Strukturell makt:
a) förhandlingskraft på arbetsmarknaden (arbetskraftens efterfrågan på marknaden)
b) förhandlingskraft på arbetsplatsen (integrering i produktionsprocessen)

Hon gör även en uppdelning av två idealtyper av klassprotester, som hon väljer att kalla protester av ”Marxtyp” och ”Polanyityp” (vilket inte innebär att det är strikt deras teorier, utan mer hennes klassificeringsbegrepp).

En protest av Polanyityp handlar om konflikten kring den (fiktiva) varan arbetskraft, om hur kapitalet försöker utöka marknaden för arbete och avreglera den – och de motreaktioner som strävar efter att begränsa och reglera marknaden för arbetskraft och kommodifieringen av arbetet, det vill säga motrörelser för olika former av ”samhällsskydd” mot den oreglerade arbetsmarknadens konsekvenser – till exempel genom arbetsrätt, a-kassa, fackföreningar. Polanyitypen av protester är en backlash mot spridandet av global självreglerande marknad, av en arbetarklass på väg att luckras upp av de globala ekonomiska transformationerna, arbetare som får sina privilegier och rättigheter upphävda från ovan. Protesterna motiveras ofta av en känsla av orättvisa. Kravet på ”rättvisa” blir ett återkommande slagord. Polanyitypen av protester beskrivs som en pendelrörelse, som hela tiden svänger mellan avregleringar/regleringar.

Marxtypen av arbetarprotester sker istället snarare utifrån trappsteg, hela tiden på en ny terräng och där kampen förändras. Det sker ett dialektiskt spel mellan arbetsklassmotstånd och exploatering i produktionen: kapitalet försöker att övervinna motståndet genom att revolutionera produktionen och de sociala relationerna/samhällsförhållandet. Vid varje teknisk utveckling undermineras arbetarklassens förhandlingsmakt, men skapar nya maktformer i en större skala och på ett nytt plan. Till exempel med fabriksindustrins frammarsch försvagades marknadsförhandlingsmakten för arbetet, men ökar arbetsplatsförhandlingsmakten och föreningsmakten. Marxtypen av arbetarprotester handlar därigenom om kamper av nya framträdande segment av arbetarklassen som skapats som oavsiktligt resultat av kapitalismens utveckling, samtidigt som den gamla arbetarklassen börjar luckras upp.

Silver skriver om hur konflikterna i bilindustrin formeras – och förklarar att dessa är konflikter av Marxtyp med en stark positionell makt på arbetsplatsen (dock ej arbetsmarknaden). Löpande bandet är lätt att stoppa, ger stor makt åt avantgarden. Det vill säga detta var egenskaper hos formerandet av ett arbetaravantgarde under fordismen. Under pre-industrialism, innan vare sig den profesionella/yrkesskolade arbetaren (med stark positionell makt på både arbetsplatsen och arbetsmarknaden) och massarbetaren, utgick arbetarmakten i klassformerandet snarare från organisativ makt (EP Thompsson ger ju en bra bild av detta). Silver ägnar ju en stor del av boken åt att diskutera om det finns ngn ny central arbetartyp efter massarbetaren förlorat sin centralitet, för att gå igenom om det finns nya grupper med en stark positionell makt i produktionen – eller om i postfordism en organisativ makt blir viktigare igen (likt pre-industrialismens ”prekära” arbetsmarknad) på grund av att det inte finns något centralt subjekt motsvarande massarbetaren. Arbetarkonflikter av Polanyityp handlar ju om reglering/avreglering av arbetsmarknader, kamper om anställningsformen. Till exempel Euromayday-nätverkets kamp för att prekära ska omfattas av en välfärdslösning och inrymmas i sociala skyddsnät – där förs en kamp om osäkra anställningar utifrån Polanyityp. Det vill säga de två idealtyperna är inte ställda mot varandra, utan mer en metod att identifiera olika typer av arbetarprotester – utifrån om de handlar om att reglera varan arbetskraft på arbetsmarknaden eller om de handlar om att finna nya organisationsformer/nya styrkepositioner för ett nytt klasskikt som formerar sig.

Sahlström, som jobbat under många år på LO och har sin bakgrund i det italieninspirerade Förbundet Kommunist på 70-talet, diskuterar i sin bok fackföreningsrörelsens kris globalt och försöken att hitta nya (i många fall snarare gamla) kampformer för att återupprätta arbetarkampen. Sahlström diskuterar dels över fackföreningsrörelsens försvagade maktposition, på grund av arbetsmarknadens förändringar och slutet på samförstånd, och även fackets oförmåga att organisera ”nya” grupperingar på arbetsmarknaden.

”Det vi ser är en långgående fragmentisering; Europas fackföreningar finns i den gamla och starkt krympande industrin med större arbetsplatser och i offentlig sektor, men i försvinnande liten utsträckning i den växande privata service- och tjänstesektorn. Fackliga medlemmar finns främst bland heltidsarbetande och ”reguljär” arbetskraft. Medlemmarna är äldre, främst män, och i mindre utsträckning kvinnor, unga och invandrade. Fackföreningar i Europa är på väg att främst organisera en ”arbetararistokrati”.” (Sahlström)

Han är skeptisk till den linje fackföreningsrörelsen i Sverige har valt, att bli ett servicefack för att försöka behålla sin massbas (erbjuda förhandlingar, kollektivavtal, bra försäkringsdealar, rådgivning osv). Den modellen kommer inte fungera. Istället har han rest runt i Europa och USA för att studera andra embryon till framgångsrika modeller. Grundförutsättningarna är att den fackliga autonomin måste öka, och facket behövs förändra karaktär rejält. Han lyfter fram två intressanta tendenser:
– Återvändande till en facklig aktivism och organiserande på basplan (organizing unionism).
– Facket som social rörelse (social movement unionism): gå utanför arbetsplatsens väggar, bygga stöd i lokalsamhälle och allianser med andra utsatta grupper på arbetsmarknaden.

Utifrån dessa kategorier kan vi se närmare på vilka strategier vänstern och den radikala delen av arbetarrörelsen använt i frågan om osäkra anställningar och prekarisering. Så vilka strategier har testats de senaste tio åren?

II. Vänsterns strategier

Septemberalliansen/Jobbupproret är ett typexempel på en protest av Polanyityp: man vänder sig till radikala fackklubbar genom ett upprop, försöker rycka i LOs bas för att få de etablerade facken att inte backa i försvaret av de fasta anställningarna. Tanken är att få LO i rörelse genom att de känner att deras medlemsbas börjar gå åt vänster, att de upplever de måste möta krav som artikuleras underifrån. Strategin mot prekarisering, visstidsanställningar och bemanningsföretag är inriktad på arbetsplatserna, att få dem att stänga dörren för inhyrd arbetskraft – för att försvara de fasta anställningarna. Hela fackföreningsrörelsen gjorde bemanningsfrågan till en central fråga i avtalsrörelsen 2010, på grund av att annars kommer de som återanställs efter varslats under den ekonomiska krisen 2008-2009 komma tillbaka via bemanningsföretag och uppluckra säkerheten för alla anställda. En jätteviktig kamp att föra, helt klart.

Om Septemberalliansen försöker få denna rörelse att ske utifrån, eller genom sina militanter i facken och stöd från radikala fackklubar är Folkrörelselinjen (i facket) snarare inriktad på en mer långtgående och djupare rotad strategi med att skapa kämpande arbetarkollektiv på jobben. Som kampanj kring osäkra anställningar drev Folkrörelselinjen ”Visstidsupproret”, ett försök att få arbetarkollektiv och fackklubbar att ta fighten på sina arbetsplatser för att försvara de fasta anställningarna och utifrån arbetsplatsen i största möjliga mån blockera visstidsarbeten och bemanningsföretag.

Det gemensamma för dessa kampanjer är att de är inriktade på arbetsplatserna, på de fast anställda. Arbetsplatskollektiven/fackklubbarna är mottagaren och subjektet. Ingen specifik organisering eller mobilisering görs inriktat på dem som befinner sig i osäkra anställningar och jobbar/extraknäcker på bemanningsföretag.

Folkrörelselinjen och SACs fackliga reorganisering är exempel på den fackliga tendens som Sahlström kallar ”organizing unionism”, ett återvändande till en facklig aktivism och organiserande på basplan. SAC har den stora fördelen för osäkra anställda, att man kan vara kvar i organisationen oavsett var man befinner sig i en prekär tillvaro: de organiserar alla, oavsett om man är extraknäckande student, papperslös, timanställd, arbetslös osv. SACs fackliga reorganisering består av flera beståndsdelar, framför allt tre ben: bildandet av syndikat/driftsektioner, registret och de externa blockaderna, samt de fackliga verkstäderna. Satsningen på bildandet av syndikat och driftsektioner, SACs basfackliga verksamhet för att få tillstånd aktiva arbetsplatskollektiv, är en långsiktig och vardaglig praktik som inte väcker lika mycket uppmärksamhet som de visuella och konfrontativa blockaderna. Med registret och de fackliga verkstäderna börjar vi röra oss över från en Polanyityp till en Marxtyp av arbetarkonflikter, där SAC letar efter möjligheter för organisations- och kampformer för ett nytt klasskikt. De fackliga verkstäderna är öppna, självorganiserande och självlärande kunskapsöverföringar dit medlemmarna (och ofta även ickemedlemmar) är välkomna att själva dela med sig av sina erfarenheter och diskutera igenom varandras arbetsplatsproblem. Verkstäderna går utanför de enskilda arbetsplatserna och kan därigenom fungera kunskapsöverförande mellan olika sektorer och yrken: syftet är att ge medlemmarna de redskap de behöver för att själva kunna agera fackligt på sina arbetsplatser – utan ombudsmän eller förhandlare utifrån – och utbyta erfarenheter kring organisering av arbetarkollektiv. Med SACs organisering av papperslösa, Registret, så är vi än mer inne på en organisering av Marxtyp, i ett försök att basera en kamp på de papperslösas premisser och utifrån deras förutsättningar. Här har SACs praktik kommit att inriktas mer på blockader och att organisationen/registret gått in som externt stöd utanför arbetsplatsen – mycket på grund av att de papperslösa själva inte kunnat gå ut i öppen konflikt (i vissa fall har Registret till och med dolt vilka medlemmar de har på arbetsplatsen, utan krävt att deras krav ska gälla hela arbetskollektivet). Registrets blockader har oftast involverat medlemmar från Syndikalistiska ungdomsförbundet, Ingen människa är illegal eller oorganiserade. De har varit mer av karaktären vad Olle Sahlström skulle beskriva som ”social movement unionism”, facket som social rörelse.

Två exempel på utomfackliga initiativ, men som skulle kunna klassas som försök att hitta nya kampinstrument och organisationsformer av Marxtyp är Vår makt-konferenserna/Kämpa tillsammans betonande av informella arbetarkollektiv och Förbundet arbetarsolidaritets Arbetarsolidaritetsfond. Vår makt-konferenserna försöker lyfta de ”pre-fackliga” och utomfackliga kamperna som svetsar samman ett arbetarkollektiv på arbetsplatserna, oavsett formell facklig tillhörighet eller facklig organisationsgrad. FAS fond försöker i sin tur att ge ekonomiskt stöd till vilda arbetsplatskonflikter, som fackföreningarna inte får eller kan stötta, för att den vägen underlätta arbetarkampen att rundgå fredsplikten.

Försöken från autonomt håll att organisera sig som osäkert anställda eller prekära har inte alltid stannat vid arbetsplatsens gränser, utan snarare försökt fånga in hela den prekära tillvaron. Projekten har ofta varit kortvariga och flyktiga, men erfarenheterna är väl värda att lyfta fram och bygga vidare på.

Osäkra anställdas tillvaro är ofta flytande, man rör sig mellan arbetslöshet, studier och visstidsarbeten. Ens inkomster kommer från flera källor, som ett lapptäcke som överlappar varandra: soc, studiebidrag, extraknäck, bostadsbidrag, lån osv. Det har också gjort att avgiftsnivåer och kostnader för välfärdstjänster (tandläkare, sjukvård, kollektivtrafik) slår hårdare, som ett angrepp på de osäkrades sociala inkomst. Några punktplatser har man ofta riktat in sig mot, platser man vet att prekära passerat igenom (och som vi själva befunnit oss på). Syndikalistiska ungdomsförbundet genomförde sin kampanj Sommarjobb, för att informera unga om deras rättigheter på sommarjobb och extraknäck – sommararbeten är ju typexempel på arbeten där lönen inte motsvarar ens levnadskostnad och dessutom ofta första kontakten för unga med arbetsmarknaden. Kring Globaliserings underifrån och följande grupper gjordes försök med ”utomfackliga verkstäder”, informationsbord och träffar för folk med atypiska jobb, extraknäckande eller i andra osäkra anställningar. Just denna form med infobord/verkstäder (”sportello”) är en vanlig organisationsform på de sociala centren i Italien kring prekarisering. Kampanjer som Osäkrade studenter/Förenade studenter försökte på Stockholms universitet driva frågan om CSN som lägsta lönenivå och hur studenternas extraknäck användes lönedumpande, bland annat genom den explosionsartade framväxten av bemanningsföretag. Informationssidan Arbetsförnedringen sattes upp som ett sätt att informera arbetslösa hur de kunde komma runt workfare och tvångsåtgärder. En riktad kampanj mot workfare-åtgärden Arbets- och Utvecklingscenter (AUC) bedrevs i Malmö, med flygplatsutdelningar, affischeringar, demonstrationer, undersökningar, opinionsbildning och direkta aktioner mot centren. Kvinnopolitiskt forum genomförde kampanjer kring de lönedumpande pigjobben (Rut-avdragets låglönejobb) för kvinnor och genomförde undersökningar och debatt kring formerna för kvinnors obetalda hemarbete. Under kampanjen Osynliga partiet genomfördes 2006 en enkät med ca 300 autonoma aktivister för att undersöka våra egna livssituationer, våra positioner på arbetsmarknaden. Den visade att endast hälften var fackanslutna, hälften hade haft två eller fler jobb under året innan, alla var låginkomsttagare. Och trefjärde-delar hade arbeten när undersökningen gjordes.

III Generaliserade strejker och ”politiserade konflikter”

En stor del av arbetet kring prekarisering och osäkra anställningar i Europa har lagts på att synliggöra de prekäras situation. Kring EuroMayDay-nätverket och EuroMayDayparader genomfördes manifestationer på första maj i en rad europeiska städer (och även utanför, i USA och Japan) för att föra upp frågan om prekarisering på dagordningen. EuroMayDay lyckades under några år vara en synlig politisk aktör i offentligheten, som förde fram kraven på vikten av att välfärden måste anpassas för de osäkra anställda, så att de inte ställdes utanför de sociala skyddsnäten. I våra grannländer Finland och Danmark (Flexico) skapade autonoma projekt och sajter kring prekarisering som snabbt blev välkända aktörer, som kontaktades vid arbetsplatskonflikter, för debatter eller rådslag med fackföreningar.

Men den främsta synliga aktören i frågan har inte kommit från vänster, utan snarare utgjorts av högern. Svenskt näringsliv och högern arbetar inte bara aktivt med att försöka undergräva den svenska modellen på arbetsmarknaden, försvaga den officiella fackföreningsrörelsen och skapa ett låglöneproletariat med en ökad lönespridning neråt. För att sedan använda arbetslinjen och workfare som piska för att skapa detta låglöneproletariat. Ungdomsarbetslöshet och ”utanförskap” (läs: arbetslös) har blivit slagträ mot fackföreningsrörelsen och arbetsrätten på mer än ett sätt. Högern försöker även ge sken av att det är just de som tar tillvara de arbetslösas intressen bäst, att de är den enda kraften som kan ge dem arbete. Facket utmålas som protektionistiskt och att de stänger ungdomar ute. Högern försöker därigenom skapa bilden av att det är de som talar i ungdomars intresse för att slå mot arbetsrätten, införa ungdomslöner osv. Frågan om prekarisering har därigenom kommit att i hög grad politiseras – från högern.

Arbetsplatskonflikter kring bemanningsföretag (till exempel Lagena), papperslösa (till exempel Berns, Lilla Karachi) som skett utanför etablerade fackföreningsrörelsen och som tagit strid mot osäkra anställningar har även de snabbt hamnat på ett politiskt plan där högerpartierna, de borgerliga ledarskribenterna, Svenskt näringsliv eller andra branschorganisationer blandat sig i och ställt krav på att arbetsköparen inte får backa eller att lagstiftningen kring stridsåtgärder måste ändras. Arbetsmarknadskonflikterna har politiserats, och det tvingar oss också att kunna svara på det planet. Om deras strategi varit att politisera de fackliga konflikterna har vårt svar varit att generalisera de fackliga konflikterna.

Under en konflikt i tunnelbanan där Connex sparkade Seko klubb 119s fackordförande, beskrev Connex VD hur konflikten plötsligt förvandlats till en ”fotbollsmatch, där alla skulle välja sida. Och nu hade de på läktaren hoppat ner på planen och börjat ge sig in i matchen. Så blir det ju omöjligt att spela”. SEKO 119 kunde inte strejka, men däremot kunde SACs driftsektion DSTS lägga strejkvarsel. Och aktivister kring Planka.nu som arbetade med kollektivtrafikfrågor bildade Stockholms förenade pendlare, som genom att agera utomfackligt kunde bidra till vilda strejker genom att dra i nödbromsen (givetvis i ett dolt samförstånd med föraren), öppna spärrlinjer, självreducera priser och skänka pengarna till konfliktens kampfond. Genom att fler aktörer och röster blandade sig i konflikten blev situationen okontrollerbar för Connex. Metoden krävde givetvis en tät dialog och samförstånd mellan arbetarkollektiven i kollektivtrafiken och aktivisterna/brukarorganisationen utanför. Samma form av generaliserad konflikt, med ett tätt samförstånd och samarbete mellan arbetarkollektivet i konflikt, vänsterorganisationer, brukare och sociala rörelser utanför skedde även exempelvis vid Busslink-konflikten i Råsta, Lagenakonflikten, Bernskonflikten. Ofta har det varit Syndikalistiska ungdomsförbundet som agerat på ”utsidan”, ibland Ingen människa är illegal, autonoma grupper, trotskistiska vänsterpartier, vänsterjournalister och intellektuella eller brukarorganisationer. Denna metod är vad Sahlström kallar ”social movement unionism”, hur fackföreningarna och arbetarkollektiven söker stöd i lokalsamhället och sociala rörelser, som agerar externt för att sätta politisk press och generalisera konflikten.

Utkast till ett föredrag som hölls för Syndikalistiska ungdomsförbundet vår 2010.

Storma Fort Europa

Det kom att kallas ”Stormningen av Fort Europa”, som titeln på en Hollywoodfilm. Hundratals personer välde ut ur skogsbrynen och reste sina självbyggda stegar av skogsgrenar mot de tre meter höga stängslen. Natten den 29 september 2005 öppnade de spanska gränsvakterna från Guardia civil eld och fem personer stöp över taggtrådsstängslen. Följande dagar sköts ytterligare sex personer ihjäl. Sedan ytterligare sex. Utanför stängslen brände Marockos kungliga armé de tältläger där tusentalet afrikanska migranter samlats med förhoppningar om att kunna ta sig in i Europa. Tillfälliga tältläger, som med tiden hade blivit alltmer permanenta, och som de marockanska myndigheterna ditintills sett på mellan fingrarna. De migranter som armén lyckades fånga in sattes på bussar och kördes ut i öknen, i ingenmanslandet mellan Marocko och Algeriet.

De två förskansade spanska städerna Ceuta och Melilla är märkliga platser. De är enklaver som ligger på marockanskt territorium, som en kolonial kvarleva men också en experimentell zon, som Europas frontgräns mot Afrika. Här har EU bedrivit pilotprojekt med de första flyktingförvaren utanför den europeiska kontinenten. Städerna befinner sig mitt i ett människoflöde, där smuggling, den svarta marknaden och maffian spelat en betydande roll för enklavernas ekonomi.

Incidenten vid Ceuta blev en väckarklocka för den marockanska studentrörelsen. Föreningen Beni Znassen association for Culture, Development and Solidarity (ABCDS) skyndade sig ut med filtar och förnödenheter till lägren i skogen. Studenterna började med rådgivningsverksamhet för flyktingar. När 500 migranter året efter greps försökte studenterna genomföra koordinerade blockader av bussarna.

– Vi misslyckades eftersom staten avlyssnade oss, berättade Hicham Baraka på No Borderträffen i Istanbul sommaren 2010. De stora massutvisningarna skedde oftast i samband med ett EU-möte för att visa på handlingskraft och igengälld få ekonomiskt stöd.

Trots dessa stora, spektakulära utvisningar är det de dagliga småskaliga konflikterna som är värst, menar Hicham. I Marocko och Algeriet har migration kriminaliserats. Migranter nonchaleras för det mesta, men grips på måfå och släpps i ingenmanslandet mellan Algeriet och Marocko. Sedan skickas de pingpong mellan de två länderna, eftersom det inte finns något gemensamt ramverk och inget land vill ta emot ”den andres” flyktingar. De femtontal läger som växt fram i gränszonen fungerar enbart genom humanitär hjälp och välgörenhet från de boende i gränsstaden Oujida.

De olika flyktinglägren som ersatt de utanför Ceuta och Melilla är mobila. De flyttar ofta runt beroende på dagssituationen och letar efter lugna platser, så kallade ”tranquillo”. Just i Marocko är självorganiseringen stor hos de olika flyktinggrupperna. Inom en tranquillo samlas vanligen folk från samma nationalitet, men de olika flyktinggrupperna och olika tranquillos håller kontakt med varandra. Om ett läger i en tranquillo utsätts för en polisräd varnar de boende där de andra lägren som då hinner byta plats och leta upp nya tranquillos. När det blivit svårare att ta sig båtvägen rakt mot Spanien på grund av gränsbyrån Frontex patrullering, tar sig flyktingarna längre ut på internationellt vatten i små gummibåtar, för att komma runt gränsbåtarna.

– Det är först nu som smugglingen mot pengar växt fram, eftersom de enklare flyktvägarna in i Europa har täppts till, säger Hicham.

De hårda traffickinglagarna används dessutom mot all form av solidaritetsarbete. Hicham berättar att de studenter som arbetar med migranter har utsatts för kriminaliseringskampanjer och åtalats anklagade för att underlätta illegal invandring in i EU. Asylhjälp likställs med flyktingsmuggling och trafficking.

Vid Gibraltars sund skiljer bara någon mil mellan kontinenterna Europa och Afrika. Här har porten in till Europa funnits för många människor på flykt. En inträdesväg som förvandlats till en högsäkerhetsport för att de senaste tio åren stängas helt. I mitten av 2000-talet började Spanien utveckla sin Afrikaplan för att stänga gränserna. Målet var att få transitländerna, de länder som flyktingar behövde passera på väg in över de europeiska gränserna, att stoppa migrationen redan där och skicka tillbaka de flyende till sina ursprungsländer. På Spaniens initiativ slöt EU avtal med först Marocko 2004 och sedan de västafrikanska kustländerna Senegal och Mauretanien 2006 för att hindra flyktingströmmarna över Gibraltar och Kanarieöarna. Spanien bedriver tillsammans med dessa länder gemensam kustbevakning längs 1 300 kilometer av den västafrikanska kusten och har finansierat kustbevakningsbåtar, helikoptrar, polisiär träning samt byggandet av checkpoints och gränsstationer. Gränsaktionen kallas Operation Hera II och koordineras av EU:s gränsbyrå Frontex. De senaste åren har 100 000 människor flytt från Afrikas horn norrut. Flyktinglägren i Kenya är överfulla. När Algeriet och Marocko stängdes som transitländer sökte sig flyktingarna i stället upp mot Libyen.

Lampedusa

I augusti 2007 plockade de tunisiska fiskarna Mohammed El Heide och Morhada upp 44 skeppsbrutna från Sudan och Eritrea i Medelhavet. Den närmaste hamnen var den lilla italienska ön Lampedusa mellan Sicilien och Libyen. I stället för att hjälpa de nödsatta greps alla av gränspolisen och de tunisiska fiskarna misstänktes för människosmuggling. De afrikanska flyktingarna hade efter vägen via Gibraltar och Kanarieöarna i allt högre grad ställt om kursen mot Sicilien och Malta. När en väg täppts till har andra öppnats. Att skaffa sig kontroll över Medelhavet blev därigenom en av Frontex huvuduppgifter, havszonen mellan Malta, Italien och Libyen var 2007-2008 en av Europas ”hotspots” med en 80 procentig ökning av irreguljära flyktingar. Dödstalen utanför Siciliens kust steg från sammanlagt 556 år 2007 till 642 år 2008, medan de gick ner utanför Spanien. Flyktinglägren på Lampedusa och Sicilien var överfulla. Amnesty International, Rädda Barnen och Läkare utan gränser protesterade alla mot åsidosättandet av de mänskliga rättigheterna på Lampedusaförvaret.

I slutet av januari 2009 hölls en antirasistisk manifestation utanför Lampedusas flyktingförvar. Situationen hade då blivit ohållbar på insidan. Tvåtusen personer hade pressats ihop i det provisoriska flyktingförvaret som hade maxgränsen 850 personer. När migranterna hörde talas om demonstrationen flydde de ut från förvaret och tog sig förbi polisavspärrningarna för att kunna delta. Efter manifestationen återvände de tillbaka in i förvaret. Men nu togs låset bort. Några veckor senare bröt en revolt ut i förvaret. Trehundra tunisier gick i hungerstrejk när de fick reda på att de flesta av dem skulle utvisas. Under upploppet brändes byggnaden ner. Det krävdes en insats med tusen poliser och mängder med tårgas för att stoppa oroligheterna. Mediernas intresse var nu på topp. Till och med svenska dagstidningar skickade ner reportrar för att berätta om situationen på förvaren.

Italien löste dilemmat genom att i augusti 2008 sluta bilaterala avtal med överste Muammar Khaddafi. Därefter påbörjades massdeportationer av ickeidentifierade flyktingar till militariserade läger i Libyen. Året efter följde Berlusconi-regeringen upp med ett säkerhetspaket som kriminaliserade att vara papperslös invandrare i Italien. Det mediala strålkastarljuset slocknade, och frågan var ur världen.

Spaniens och Italiens avtal ser liknande ut. Staterna erbjuder ekonomiskt stöd till gränskontroller mot att deras egna företag får bygga kontrollerna och träna gränspoliserna. Bilaterala frihandelsavtal, öppna gränser för handel och varor, knyts samman med avtal om stängda gränser för människoflöden.

Grekland

De senaste två åren har i stället den stora oreglerade flyktingströmmen in i Europa flyttats och går nu via Turkiet till Grekland, mellan 75-85 procent av alla som tar sig ”illegalt” in i EU kommer den vägen. Frontex genomför nu sin största operation för att försöka täppa till den grekiska gränsen. Andelen som ges asyl är låg, bara 0,04 procent får asyl i första instans. I stället klassas de flesta som ”ekonomiska flyktingar” och hotas med utvisning. Förutom gränspatrulleringen är Frontex stora uppgift i Grekland att se till att alla ankomna migranter identifieras och registreras, så att de inte kan fortsätta in i Europa och söka asyl eller uppehållstillstånd i ett annat EU-land.

Situationen på de grekiska flyktingförvaren, som skulle vara en temporär lösning har kommit att få en alltmer varaktig karaktär, men utan några tydliga ramverk. Tidigare kunde en migrant hållas tre månader för registrering, men oftast är nu tiden sex månader – eller längre om personen inte samarbetar. Det som reglerar hur lång tid man kan sitta är snarare hur fullsatta förvaren är. Trots att migranter som anlänt via Grekland ska skickas tillbaka dit, vägrar många europeiska länder – däribland Sverige – att utvisa flyktingar till Grekland på grund av de hemska förhållanden som råder på förvaren. Kritiken är hård, förvaren är överfulla, har brist på sjukvård och dålig hygienisk standard, saknar legala ramverk och ”standardprotokoll” för hur migranter ska behandlas. Revolterna på förvaren har avlöst varandra de senaste åren. Ofta slutar de på samma sätt. Efter mycket kritik stängs förvaret ner och några av migranterna släpps så att trycket minskar, sedan efter några månader körs förvaret i gång igen.

Sommaren 2009 hölls ett No Borderläger på ön Lesbos, en av huvudankomstöarna i Egeiska havet. Aktivistlägret sammanföll med en hungerstrejk bland migranterna som satt på det ökända förvaret Pagani. Frontex använde ön som hamn för Operation Poseidon, som under 2008 stoppade 22 000 migranter från att ta sig till Grekland. För att störa Frontex kustbevakningsskepp tog aktivisterna till gummibåtar och blockerade hamnen. I hamnen satte de upp ett eget välkomstcenter, som på bara några dagar kom att drivas självorganiserat med flyktingar från Afganistan, Irak och Somalia. För de lokala myndigheterna i en annars så sömnig turistort kom aktivisterna till ön väldigt olägligt. Att samtidigt hantera 500 No Border-aktivister, 1 000 migranter i förvaret och dessutom klara av medieuppmärksamheten när videofilmer om missförhållandena smugglades ut och hamnade på Youtube blev för mycket. Myndigheterna höll efter No Borderlägret Paganiförvaret nedstängt i två månader för omorganisering. Migrantprotesterna fortsatte ändå när det öppnade igen. I oktober 2009 tände flyktingar eld på sina sängar i protest mot behandlingen. No Border-nätverket driver nu en permanent infopoint i Lesbos huvudort Mytilene.

Att lösa problemen för Grekland på samma sätt som för Spanien och Italien har visat sig svårare. EU försöker genom Frontex att integrera Turkiet i gränskontrollen, som de gjort med de afrikanska länderna. Men hindren har varit många: Turkiet har inte haft en koordinerad gränsstyrka, utan bevakningen har sköts parallellt av militären, polisen och tullen. Turkiet har också haft svårt att se varför de ska ta över ansvaret för gränspatrulleringen och migrationen till EU. De har varit skeptiska till att bli EU:s ”slaskhink”. Det har inte förbättrats av att Grekland genomfört illegala deportationer, där migranter samlats in på gatorna, fått sina ansökningar sönderrivna och skickats tillbaka utan överenskommelse med Turkiet.

Flyktingpolitiken har blivit en viktig påtryckningsfråga när Turkiet ansöker om medlemskap i Europeiska unionen. Ett avtal har nu börjat gälla mellan Grekland och Turkiet, om gemensamma gränspatrulleringar och vilka länder Turkiet som transitland är skyldiga att ta tillbaka flyktingar från. Turkiets nya utlänningslag ser nu precis ut som EU:s.

De turkiska flyktingförvaren kallas ”gästhus”, och ligger mitt i städerna. Få tänker ens på att de ligger där, om det inte vore för att antirasistiska demonstrationer blivit en allt vanligare syn utanför dem. Organisationen Migrant Solidarity Network har funnits i ett år.

– Migration har varit en ickefråga i Turkiet. Vi försöker nu bryta osynligheten kring migranternas situation, berättar Clemence Durand på No Borders möte i Istanbul sommaren 2010.

Hon menar att för många har tillståndet som ”transit” i Turkiet alltmer kommit att bli en permanent livssituation, många migranter fastnar där på väg till Europa. Till skillnad från Marocko finns ingen självorganisering bland migrantrörelser i Turkiet.

Externalisering

EU:s säkerhetsmyndighet för att hantera de yttre gränserna Frontex grundades 2004 som ett ”pilotprojekt” mot den märkliga sammanklumpningen ”terrorism, organiserad brottslighet och migration”. Migration påstås i den officiella retoriken ha samma rötter som terrorism och organiserad kriminalitet, att allt handlar om organiserade nätverk för smugglande och dealande. Men kvalitativt och kvantitativt är det nästan enbart migration Frontex arbetar med. Verksamheten består av underrättelseverksamhet, riskanalys och träning.

– De grekiska flyktingförvaren hårdprioriteras av Frontex, eftersom det är hit migranterna kommer först. Att identifiering och registrering fungerar här är därför viktigt för hela EU. Frontex gömmer sig bakom att bara vara teknisk support och ha en rådgivande funktion. Men de förändrar i praktiken hur gränserna sköts, säger Yorgos Maniatis från NoBorder-kampanjen FrontExplode i Grekland.

Steg för steg håller EU:s gränskontroller på att externaliseras, placeras utanför EU:s gränser. Ansvaret skjuts över på transitländer utanför EU:s territorium, exempelvis Marocko och Libyen, som många asylsökande har som sista anhalt innan de kommer in i EU. I EU:s femårsplan om migration diskuteras partnerskap med transitländerna. Genom upprättandet av bilaterala avtal lovar EU ekonomiskt stöd och handelsavtal, mot att de angränsande länderna skärper sina gränskontroller – med EU:s och Frontex stöd och utbildning. Det som utbyts i dessa partnerskap är åt ena hållet tvång på att ta tillbaka asylsökande som EU inte vill ha och hårdare gränsbevakning – mot att få vara en del av EU:s fria handelskartell. När man pratar om att Unionen hjälper dessa länder att bygga upp sin infrastruktur har det hittills rört sig om att införa radarsystem som ska göra det lättare för transitländerna att upptäcka flyktingar. Detta med pengar från EU:s biståndsbudget. Samtidigt som EU-länder sätter stopp för deportationer till Grekland på grund av det inhumana flyktingmottagandet, fortsätter EU:s samarbeten med transitländerna, där det enda som är gränslöst är våldet mot flyktingar.

– Man låter andra länder sköta det smutsiga jobbet åt EU, på så sätt stoppar man migranterna innan de ens når EU, säger Yorgos Maniatis från FrontExplode.

Länder som EU tidigare kritiserat för bristande demokrati och att inte respektera de mänskliga rättigheterna har nu blivit attraktiva samarbetspartners i gränshantering. Marocko är en ”exekutiv monarki”, som dessutom ockuperar Västsahara. Libyen har aldrig skrivit under Genèvekonventionen om flyktingars rättigheter. FN:s internationella flyktingkommissariat UNHCR kan inte arbeta fritt i Libyen. Landet är stängt för medier och en granskning av migranternas situation i lägren är omöjlig. Turkiets bergsgränser mot Irak och Iran, det vill säga Kurdistan, är en militariserad zon, i praktiken en lågintensiv krigszon.
De övergrepp mot mänskliga rättigheterna som Turkiet kritiserats för och som setts som en belastning när landet söker medlemskap i EU, ses samtidigt som praktiska och utnyttjas av EU när gränshanteringen förflyttas till Turkiet. De senaste tjugo åren bedöms det att 15 000 personer dött i EU:s ”krig mot migrationen”. Nu skjuter man över ansvaret på EU:s gränsländer och placerar flyktingförvaren och gränspatrulleringen i Libyen, Marocko, Turkiet, Ukraina, Mauretanien och länder ännu längre bort som Libanon och Senegal. Dessa externa samarbetspartners för EU:s gränspolitik skapar en stor legal gråzon som gör massavvisningar möjliga och förvandlar FN:s deklarationer om asyl, flyktingar och barnkonventionen till tomma rättigheter som bara finns på papper. Externaliseringen ”löser” de juridiska problemen kring mänskliga rättigheter.

Internalisering

En expansion av förvar har samtidigt skett även i Europa. Enligt Migreurop-nätverket så har EU i dag 250 läger med kapacitet att hålla över 32 000 personer. Gränserna går inte bara runt EU, utan skär även rakt igenom unionen. Det finns en förstärkt yttre territoriell gräns, men även en inre, mer diffus kontrollapparat. Den Europeiska unionen går att se som tre cirklar, med en inre cirkel av de bestående av de ”gamla” kärnländerna som är ekonomiskt starkast, en mellancirkel med de nya medlemsländerna från forna Östeuropa, samt en yttre buffert med yttre transitländer tillknutna genom bilaterala avtal. Cirklarna innebär en hierarkisk distribution av rättigheter och en serie av stegvisa gränser, även inom det europeiska medlemskapet. EU-medborgare från Tyskland och Frankrike är värda mer än medborgare från Bulgarien eller Rumänien. De olika medlemsländernas ekonomiska och politiska makt återspeglas även internt inom EU, i hur medborgarna ges rättigheter, exempelvis avseende rörelsefrihet. Rumänien och Bulgarien har nu som första EU-medlemsländer nekats att gå med i Schengen, EU:s passunion – eftersom ett medlemskap skulle innebära fri rörlighet för romer i Europa. Längst ner på denna rättighetsskala finns de miljoner papperslösa som bor i EU och nekas rättigheter, eftersom en legal invandring i praktiken blivit omöjliggjord.

Det land som gått i spetsen för att institutionalisera de praktiker som Spanien och Italien provat fram är Sverige. Under det svenska EU-ordförandeskapet hösten 2009 utvecklades Stockholmsprogrammet, EU:s femårsplan för ”yttre och inre säkerhet”. Den är en handlingsplan och agenda för förändringar som slår fast den politiska riktningen för EU:s flyktingpolitik. I Stockholmsprogrammet finns en dubbelhet inför behovet av migration. Å ena sidan är man tydlig med att man behöver arbetskraft till EU, å andra sidan läggs mycket resurser på att hålla asylsökande utanför, genom till exempel hårdare inre och yttre gränsbevakning. Med andra ord, EU ska själva kunna styra över migrationen och välja ut vilka människor (läs: arbetskraft) man vill ha. Nämligen de som blir lönsamma. Desto osäkrare tillvaro, desto mer lönsam. Det handlar inte bara om att hålla folk utanför, geografiskt, utan mer om att göra människor utvisningsbara. Det begrepp som ofta används är ”cirkulär migration”. Man vill ha folk som kommer hit och jobbar och sedan åker tillbaka, en form av ”frivillig” rättslöshet. Detta gör att EU alltid har tillgång till ny och frisk arbetskraft men aldrig behöver bli skyldigt att betala ut pensioner eller ta hand om personen om den blir sjuk.

Skriven tillsammans med Love från Ingen Människa är Illegal i Stockholm. Publicerad i Brand #1 2011. Medan tidningen var på tryck ritades hela den geopolitiska situationen om – och förde samtidigt upp flyktingströmmarna via Libyen till Lampedusa på dagordningen igen.

Från Konfliktportalen.se: Johan Frick skriver Betongsosse – i ordets bokstavliga bemärkelse, Kaj Raving skriver Glasögon till barn har blivit en klassfråga, Jöran Fagerlund skriver Göteborgs Stad skall börja med jämställdhetsdiplomering av stadens förskolor och skolor på initiativ av Vänsterpartiet, jesper skriver Följ oss på KongressExtra, tusenpekpinnar skriver Varför vi inte har råd att arbeta, Röda Lund skriver Välfärden byggdes genom klasskamp och hot om klasskamp

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Revolutionskaskader. Att ge motsättningar en tid och plats

Tidningen Brand har just kommit från tryck. I nya numret beskriver vi hur Europeiska Unionen kommit att allt mer externalisera sina gränser, man har skjutit över gränsövervakningen på nordafrikanska diktaturer, i utbyte mot handelsavtal och investeringar som köttben. Det demokratiska underskottet i dessa länder har visat sig vara en tillgång för EU, en praktisk gråzon där asylrätten och mänskliga rättigheter sätts ur spel, och kan därigenom bli en effektivare buffert mot invandring än vad EUs egna gränsbevakning skulle klara. Men medan tidningen varit på tryck håller hela den geopolitiska kartan på att målas om. En revoltvåg sveper igenom EUs och USAs auktoritära lydstater: massprotester för ökad demokrati sköljer över Tunisien, Egypten, Sudan, Jemen, Jordanien, Syrien, Baihran och Algeriet. Protesterna når till och med Libyen, Iran, Irak och Marocko. Bakgrunden är den ekonomiska krisen, i vars spår massarbetslöshet, nedskärningspaket, stigande matpriser följer och slår hårt mot befolkningen.

I höstnumret av Brand gav vi en beskrivning hur den ekonomiska krisen och en auktoritär krispolitik (åtstramningspaket, nedskärningar, lönesänkningar, prekarisering) kunde ge upphov till en förtroendekris som utvecklas till en systemkris. Höstens och vinterns protestvåg i Europa och nu i Nordafrika verifierar den tes vi kastade ut. Que se vayan todos ekar igen på gatorna, i Tunisiens Yezzi fokk! och Egyptens Kefaya! Nej:et blir till en gemensam vägran, ett förenande nej som förkastar hela det politiska etablissemanget.

Revolutionen som event

#ArabRevolution : #Tunisia #Jan14 #Egypt #Jan25 #Sudan #Jan30 #Yemen #Feb3 #Syria #Feb5 #Algeria #Feb12 #Bahrain #Feb14 #Iran #Feb14 #Libya #Feb17 #Saudi Arabia #Feb18 #Algeria #Feb19 #Morocco #Feb20 #Gabon #Feb21 #Cameroon #Feb23 #Iraq #Feb25 #Qatar #Feb27 #Kuwait #Mar8.

Sällan har en revoltvåg sammanfattats så snyggt, som i denna twitterrad hushtags. En rad koordinerade händelser, på en gång både organiserade och spontana, en våg som sprider sig från land till land.

En Twitterrevolution? Direkt vid protestvågens utbrott dök som väntat två tolkningsmönster upp, de som hyllade de sociala mediernas roll i protesterna och de som betonade de långsiktiga sociala krafterna bakom kamperna. Socialdemokraternas Marita Ulvskog utropade på Twitter att vi fått ”världens första Twitter-revolution”. Biståndsminister Gunilla Carlsson deklarerade att ”nätaktivister är de nya demokratikämparna” och förklarade i DN att hon styra om så Sidas biståndspengar går till sociala medier. ”Visst spelar sociala medier en roll, men det är sociala rörelser som skapar förändring”, skrev Åsa Linderborg i Aftonbladet. Det vi ser är bara Marx gamla mullvad som efter långt dolt grävande under ytan dyker upp igen i en synlig protest. Visserligen har ”sociala medier skapat ett tunnelsystem under Egyptens statsstyrda medier”, säger Andreas Malm. Men varnar sedan för att ”Västerländska kommentatorer tycker om tanken på en Twitter- eller Facebookrevolution: fantasin om att våra arméer ska införa demokrati hos de oförmögna araberna har ersatts med den om vår teknik.”

Den vitryske bloggaren och författaren till boken The Net Delusion (se DNs och Copyriots recension), Evgeny Morozov, och som var en av dem som myntade begreppet ”twitterrevolution” för att beskriva de innovativa protestformerna i Vitryssland och Moldavien, är idag pessimistisk och varnar även han för den ”intellektuella kolonialism” som teknikutopismen och övertron på sociala medier är ett utslag för. Evgeny Morozov beskriver vad som hände i en rad av dessa protester efter att medias intresse slocknade. Efter presidentsvalet i Vitryssland 2006 krossades snabbt de stora massprotesterna mot Lukasjenko av KGB. I ett försök att hitta nya former började mer ”kreativa” protestformer att organiseras, snabbt hopkallade humoristiska flashmobs, som planerades på LiveJournals forum. Till en början tog det myndigheterna med överraskning, och fick stor internationell uppmärksamhet, men ganska snart utvecklade KGB övervakningsmetoder för att följa mobil, sms och nättrafik och kunna föregripa även denna protestform. Samma sak skedde vid ”den gröna revolutionen”, protestvågen i Iran efter valet 2009, som också utmålades som en ”blogg- och twitterrevolution”. Förutom den våldsamma repressionen på gatan, bemöttes organiserandet via internet av en digital panoptikon, som snart kvävde protesterna. Chatforum, Twitter, Facebook, maillistor, sms-kedjor visade sig lätta att spåra, och var inte alls säkrare än den gamla ”analoga” aktivismen då folk tvingades mötas i hemlighet för att organisera protester. Istället gjorde de nya kommunikationsformerna det lättare för statsmakterna att skaffa sig information och kartlägga. ”Det som är bäst med sociala medier – anonymitet, ‘viralitet’, länkbarhet – är samtidigt dess främsta svaghet”, skriver Morozov.

Första försöken att bemöta organiseringen har varit plump och grov, som genom att stänga av internet – vilket Kina gjorde under tio månader 2009 under protesterna i Xinjiang och Egypten gjorde nu under protestvågen. CrimethInc konstaterade korrekt: ”Den läxa vi kan lära oss här är uppenbar: Internet som allmänt förutsätts vara decentraliserat är i själva verket väldigt centraliserat”. Mer sofistikerade former har snabbt växt fram, som Nokia-Siemens teknologi till Iran för att kartlägga trafiken under gröna revolutionen, kinesiska statens TRS Technologies, det israelisk-amerikanska internetövervakningsbolaget Narus stöd till de egyptiska myndigheterna och det svenska statliga Rymdbolagets exportsamarbete till Libyen. Ytterligare ett steg har varit att aktivt och offensivt bemöta nätorganisering av sociala protester och nätaktivism med svart propaganda, cointelpro-strategier och motattacker (se EFFs rekommendationer för skydd). Sociala medier har visat sig vara effektiva medel även för att bekämpa sociala protester. Israels Hasbara Fellowships och Kinas så kallade ”Fifty-Cent Party” är statligt startade kampanjer för att kartlägga, bemöta, blogga, trolla och smutskasta protester på nätet. Reaktionära rörelser till försvar för systemet har också kunnat använda dessa metoder, som till exempel på hur thailändska ultralojalistiska grupper använde nätet för att kartlägga de antirojalistiska massprotesterna, eller hur det iranska revolutionsgardet använde nätet för att spåra upp, outa och söka information om personer som deltog i den gröna revolutionen. Dessa reaktionära rörelser kan idag själva göra det arbete som enbart underrättelsetjänster bedrivit tidigare. De sociala medierna och internet har blivit bara ytterligare ett forum för ”politikens fortsättning men med andra medel”.

Kritisk massa

Trots alla dessa invändningar mot sociala mediernas roll och rättmätiga kritik mot ”cyberutopismen”, får man inte trilla ner i ett separerande av hur sociala kamper organiseras i samhället och vilka olika kommunikationsformer de använder – gamla som nya. Marx mullvad gräver i det dolda under jorden, men vad är det som vid särskilda tillfällen får den att komma till ytan? När når de vardagliga motsättningarna och dolda sociala kamper en bristningsgräns så de bryter ut i en stor synlig masskamp? Vad får de sociala motsättningarna att bli en händelse? Och vad får denna händelse att spridas? Det intressanta är att försöka se vilken roll samtidighet, delat fiendeskap, gemensamma symboler och slogans spelar.

En händelse är ett skede med ett tydligt före och ett tydligt efter. Det är ett ögonblick av överskridande, ofta omvälvande och omvandlande av de subjekt som deltar – som kommer ut förändrade ur den. Den destituerar och löser upp subjekt, samtidigt som den sammanfogar nya, förenade i en gemensam konflikt och en gemensam antagonism. Det finns inte längre någon väg tillbaka. Vi kan se de senaste åren att sådana händelser brutit ut ofta efter ett polisiärt eller statligt övergrepp, vilket väckt våldsamma reaktioner. Polismisshandeln av Rodney King i Los Angeles 1992, de tragiska dödsfallen med Zyed Benna and Bouna Traoré som brändes till döds i en kraftstation när de gömde sig undan polistrakasserier i franska banlieue-förorten Clichy-sous-Bois 1995, polisens mord på Carlo Giuliani i Genua 2001, Alexis Grigoropoulos i Aten 2008, Mohammed Bouazizis desperata självbränning efter polistrakasserierna i Tunisien eller polismordet på Khaled Said i Egypten är alla exempel på sådana händelser som utlöst våldsamma protester med ett massdeltagande. Den utlösande händelsen har blivit en symbol för en mycket djupare liggande känsla av strukturell oförrätt, ”det kunde varit vi”. I Skandinavien kan vi (i en mildare form) se reaktionerna på stormningen av Ungdomshuset eller källarmoskén i Rosengård, polisbrutaliteten mot första Reclaim the City 1999, stormningen av Ship to Gaza eller massdemonstrationerna mot Sverigedemokraternas inträde i riksdagen.

Det internet, nya kommunikationskanaler och sociala medier hjälpt till med är att ge en extra boost åt sådana sociala explosioner. Precis som det kan skapa moralpanik eller masspykos, kan sociala medier fylla funktionen att skapa ”informationskaskader”. Man går ut på gatan när man vet att andra gör det. Först då når manifestationerna en kritisk massa. Detta är givetvis inte något exklusivt för sociala medier, utan något som skett vid massmanifestationer i alla tider. När snacket har börjat gå, frågan är på allas läppar och det uppstår en känsla av att man inte är ensam i sin ilska. Det kräver ofta samtalande, dörrknackande, flygbladsutdelande, tidningsförsäljande, massivt affischerande. Det var så måndagsdemonstrationerna i Östtyskland tog fart 1989, som till slut välte muren. 30 novemberdemonstrationerna i Stockholm i början av 90-talet krävde veckor av massivt affischerande i varje förort, framför varje skola, för att bli så allmänt omtalade att de gav ett massdeltagande, ”alla ska ju dit”. Reclaim the City använde framgångsrikt graffitin och gatukonst som mobilisering. Och skriver massmedia om att jätteprotester är att förvänta, blir det oftast en självuppfyllande profetia.

Det är ett misstag att se kommunikationsteknologi som en separat sfär. ”New technology is second nature for the next generation”, konstaterar CrimethInc. Mobiler, Facebook, mail är en integrerad del av våra liv, i våra dagliga kommunikationer, precis som tv, radio och morgontidningen är det, och våra samtal med grannar, vänner och jobbarkompisar. Även i länder utanför ”västvärlden”. Och det innebär förändringar. Populärsociologen Ethan Zuckerman diskuterade i sin bok Smart Mobs hur det faktiskt har förändrat våra dagliga mönster, hur massor beter sig, relaterar till varandra, koordinerar sina dagliga aktiviteter i rummet.

Sociala medier skapar inte en kritisk massa, men däremot hjälper de till att speeda upp den processen, att ge den en ”turboboost”. 1993 höll nätverket Ur tid är leden, ett av de bredaste och största folkrörelsesamarbetena i Stockholm under hela efterkrigstiden sina manifestationer mot regeringens motorvägssatsning för Stockholm. Med mängder av lokalgrupper, masstidning, flygbladsutdelningar och affischeringar i en månad kunde man samla 3 500 personer i det som sågs som då sågs som en massiv protest. När Ship to Gaza stormades 2010 mobiliserades över 10 000 personer till Sergels torg på mindre än 18 timmar, främst genom Facebook. Massprotesterna efter Sverigedemokraternas inträde i Riksdagen skedde till och med mer eller mindre spontant, utifrån några gymnasieungdomars Facebook-upprop som på något dygn fick masskaraktär. ”Vi uppfann inte motsättningarna, vi gav dem bara en tid och en plats”, som Reclaim the City uttryckte det i sitt pressmeddelande efter första maj 2006. Vissa konflikter är permanenta och väntar på att brisera, medan andra är färskvara – agerar man inte inom 24 timmar har tillfället gått förbi, upprördheten lagt sig och uppmärksamheten fästs på annat.

The game has changed

”The game has changed” konstaterade en brittisk polischef inför vinterns studentprotester i England, som svar på polisens problem att bemöta de snabbt ihopdragna och rörliga studentmanifestationerna och vågen av universitetsockupationer. I en brittisk rapport diskuteras svårigheten att ingripa mot de nya bångstyriga manifestationerna, som är ”rörligare, snabbare och mer oförutsägbara”. Massiva polisinsatser och säckningar får svårt att hantera sådana protester, istället tvingas polisen anta mobilare och flexiblare insatskoncept – som Särskild polistaktik som omformade hela polisinsatsen och polisorganisationen vid större kommenderingar i Sverige. Crowd management-strategierna har tvingats ändras. Den brittiska polisen konstaterar i rapporten att de måste ägna mer resurser åt övervakning, dokumentation och kvalitativa gripanden i efterhand, en ”toe to toe-policing”, än att ”stoppa och genomsöka” demonstranter preventivt innan. Ett lika stort problem som de flexibla studentprotesterna för brittiska polisen är högerextrema English defence leagues effektiva kampanjer, som lyckas kombinera en spridd och djupt förankrad islamofobi med fotbollshulliganism. Manifestationerna läggs i anslutning till högriskmatcher i provokativa områden, framför moskéer eller i muslimska bostadsområden, mobiliseras i förväg via Facebook och dokumenteras för att att spridas efteråt via Youtube-filmklipp med ”actionscenerna”. Problemen med de snabba och oförutsägbara manifestationerna för polisen ligger i svårigheten att skaffa sig ett informationsövertag och kartlägga dem i förväg, så de vet inte vad de ställs inför. Dessutom är den största andelen av de gripna har inga tidigare brottsregister och är okända för polisen.

Det är intressant här att se parallellen till den arabiska revoltvågen, hur den tog de egyptiska, israeliska, amerikanska och iranska säkerhetstjänsterna helt på sängen trots sina massiva övervakningsapparater. När en gnista väl antändes tog branden fart med en sån oerhörd hastighet. Marken var redan beredd. Ekonomiska krisen har drabbat breda folklager, nedskärnings och åtstramningspaketen tvingar arbetarklassen att betala krisen, medan staten skjuter till nödpaket för att rädda bank och finansväsendet från kollaps. Cyberoptimisterna har förutom beteckningen ”twitterrevolution” velat benämna revoltvågen en ”Wikileaksrevolution”. Det är tveksamt om Wikileaks spelat någon direkt roll i utbrottet för revolten, men läckorna har definitivt spätt på den förtroendekris som den auktoritära krispolitiken från ovan redan skapat, att visa offentligt att ”kejsaren är naken” har bidragit till att undergräva staternas legitimitet. Det har varit viktiga droppar i förtroendekrisens bägare, under dess väg att utvecklas till en allmän systemkris. Precis som nätaktivisterna i Anonymous också spelat en roll i detta undergrävande.

Så Twitter, Facebook och sociala medier spelar en roll – men vi får inte heller överbetona den. Den går inte att reducera till bara en mekanisk metod att ”locka ut folk på gatan via internet”, en färdig formell att tillämpa på varje social fråga för att uppnå en massprotest. Det märks tydligt på de trotskistiska organisationerna i Sverige som ju gjort till sitt modus operandi att försöka tillämpa sin massmobiliseringsformel på varje protest, oftast utan framgång. Massmobiliseringen mot Sverigedemokraterna knäcktes på så sätt effektivt, genom att den skulle pressas in i en färdig politisk form och ett färdigt språk utan att respektera den autonomi och de behov den uttryckte. De gymnasieelever som fick en kalldusch över att SDs rasism nu satt i riksdagen och gick ut på gatorna ville inte låta sig manipuleras in i ett politiskt program mot högerpolitiken, kände sig bara alienerade av torra appeller och vänsteristiska tal. Det går inte att konstlat forcera en politiseringsprocess utifrån. Fenomenet med Facebookgrupper mot rasism fångar man inte in genom att skriva ”Medarrangör: Facebookgrupper mot rasism” på en affisch.

Samtidighet

Sociala proteströrelser har alltid använt alla de kommunikationskanaler som funnits dem till buds i sina kamper. Bondeupproren på 1500-talet utnyttjade sig av nymodigheten tryckpressen och restpapper vid boktryck för att utveckla masskommunikationsformen flygbladet. Arbetarrörelsen skapade de öppna permanenta massorganisationerna, tog över massmötena som form från kyrkan och frikyrkorörelserna och utvecklade massdemonstrationerna. Televisionens sändningar av USAs napalmbombningarna av Vietnamn betydde mycket för att ge upphov till Vietnamnrörelsen, men som kommunikationsform gav stencilapparaten, gatuutdelningar och torgmöten rörelsen möjlighet att billigt nå ut till stora delar av befolkningen i opinionsbildande syfte. Piratradiostationerna fyllde en viktig funktion för sjuttiotalets antagonistiska rörelser.

Revoltvågen nu är inte den första som kallas för ”internetrevolution”, denna etikett klistrades redan på globaliseringsrörelsen vid dess utbrott i slutet av 90-talet. I en passage i Imperiet beskrev Negri och Hardt 90-talets proteströrelser som protester som inte kommunicerade, att okommunicerbarheten var en bärande egenskap i den. Den biten fick de ta tillbaka. Men rent faktiskt var många av 90-talskamperna isolerade från varandra, både i Europa och globalt, utan något vidare utbyte mellan varandra. Enfrågerörelser och identitetspolitik hade svårt att utvecklas till en universell politik. Zapatistupproret stack ut, eftersom det så tydligt kommunicerade med sociala rörelser både lokalt och globalt, genom consulta-rådslag och ”intergalaktiska möten för mänskligheten mot nyliberalismen”. Den autonoma marxisten Harry Cleaver undersökte i artiklar 1994 den ”electronic fabric of struggle”, hur zapatistrevolten, subcomandante Marcos kommunikéer och stödmanifestationer spreds internationellt via elektroniska anslagstavlor och maillistor. Cleavers forskning plockades upp av den militära tankesmedjan Rand corporation för att förstå både de militära konflikternas nya natur och Seattleprotesterna, organiserade i ”nätverk” och ”svärmar”.

Ett viktigt redskap för utvecklandet av globaliseringsrörelsen var ”Global Days of Action (GDA)”. Internationella protestdagar hade hållits tidigare, men inom 90-talets miljörörelse och vägmotstånd (mot EUs enorma vägsatsning för att skapa en transportstruktur för den inre markanden) fick de globala trafikaktionsdagarna en konstituerande funktion. Alla kunde vara med på de globala aktionsdagarna, på det sätt som man själv kunde bidra med: dela ut flygblad, blockera en motorväg, genomföra en gatufest, elda upp en Shellmack, skriva en insändare – ingen handling var isolerad utan skedde som en del av en helhet och gavs en känsla av samtidighet. Samtidigheten gav en större tyngd åt varje handling, gav en känsla av att ens handling var en del av ett större övergripande projekt, en pusselbit bland många i en strävan i samma riktning. Genom de globala aktionsdagarna koncentrerades aktiviteterna till en samlad kraft. Med radikaliseringen av antivägrörelsen beslöt engelska Reclaim the streets/Earth First! att överföra metoden på en global aktionsdag mot kapitalismens finanscentra, J18 1999. Den följdes av globala aktionsdagen N30 i Seattle 1999. Aktionsdagarna blev verkligen globala, inte bara i ord utan även handling.

Den ickekommunikativa rörelsen blev en hyperkommunikativ rörelse, som försökte bryta ner gränsen mellan information och aktion, genom mediaaktivism och aktivistmedia. Indymedia spreds från Seattle till att på bara något år bli ett världstäckande aktivistmedianätverk. Indymedia förmedlade inte bara aktioner, kommunicerade dem utåt, förband dem och skapade samtidighet. De försökte även vara ett skydd mot repressionen, genom att ständigt närvarande mediaaktivister och medborgarobservatörer såg till att polisen inte kunde agera i mediaskugga, de dokumenterade övergrepp och kablade direkt ut dem – vilket begränsade ordningsmaktens agerande. ”The whole world is watching”, skanderade Seattledemonstranterna när polisen dränkte dem i tårgasmolnen.

Men den öppna och inkluderande formen bar även på sina problem och barnsjukdomar, med trollande, konspirationsteorier och sekteristiska gräl. När rörelsen tappade momentum fylldes den öppna publiceringen av sådana inlägg, vilket krävde en hårdare redigering och styrning som svar. Aktivismmedia fyllde en funktion så länge det fanns rörelse, praktiker att kommunicera och sprida. Men mediaaktivismen i sig kunde inte skapa aktivism när den rörelsen ebbade ut eller drabbades av bakslag. Även de globala aktionsdagarna tappade sin betydelse, det gick en inflation i organiserandet av aktionsdagar, på kampanjer och nyhetssidor. Ju mer etablerat internet blev desto svårare blev det för aktionsupprop att nå igenom bruset, de ritualiserades och tappade koppling till faktiska rörelser utanför. Istället blev de ett smörgåsbord där lokala aktionsgrupper kunde välja och plocka, vilken fråga man ville anknyta sin kamp till. Men när konfliktområden hettade till (CPE-motståndet i Frankrike, Ungdomshuset-kravallerna i Danmark) kom strukturerna att åter aktualiseras och fyllas med innehåll. Varje kampcykel skapar sina egna kommunikationskanaler.

Beskrivningen av globaliseringsrörelsens mediaaktivism innehöll sina generaliseringar och förenklingar, deltagande aktivistmedia ställdes mot fulmedia (företagsmedia), precis som idag interaktiva social medier påstås stå i en motsättning till gammelmedia. Vissa såg hela Webb2.0 och framväxten av sociala medier som en form av rekuperering av den interaktivitet och den kreativa rörelse som skedde inom mediaaktivismen och hackerkulturen, som försök att hitta kommersiella plattformar och former för interaktivitet. Med dessa kommersiella former kvävdes de ursprungliga initiativen, samtidigt som de gavs ytterligare en masskaraktär och räckvidd som den taktiska alternativmedian aldrig nått ut till. Men som med all rekuperering, den är aldrig enkelriktad, nya plattformar och tekniker kan alltid användas till andra saker än de var tänkta för. Facebook och Twitter har nu kommit att spela en betydande roll i den arabiska revoltvågen.

Kairokommunen

Under 18 dagar utövades en dubbelmakt på Tahrirtorget i Egypten. Vilka var aktörerna som utgjorde ”Partiet på Tahrir”? Den koordinerade ”Vredens dag” den 25 januari lyckades sammanföra ett brett spektrum. Vredens dag gav dem en tid och en plats.

Under flera år har protesterfarenheter ackumulerats som nu briserade. Från 2004 har årligen olika vågor av öppen opposition skett mot Mubarakregimen. 2004 föddes en första politisk rörelsen, Kefayrörelsen, som offentligt uttryckte sitt missnöje mot att Mubarak försökt utse sin son Gamal till sin efterträdare. I december 2006 bröts ytterligare en fördämning när arbetare i tre dagar ockuperade en fabrik i industristaden El-Mahalla El-Kubra och fick regeringen att gå med på deras krav att betala ut deras bonusar. Efter det avlöste vilda strejkvågor varandra de kommande åren och spred sig till statsanställda och privatföretag. 2008 års strejkvåg bemöttes med repression.

I arabländerna är två tredjedelar av befolkningen under 30 år, över en femtedel är mellan 15 och 25. I Egypten är 90% av de arbetslösa ungdomar. Ungdomar kom därför att bli ett bärande inslag i den proteströrelse som vuxit fram. Våren 2008 bildades 6 aprilrörelsen för att visa sitt stöd och generalisera arbetarstrejkerna i industristaden El-Mahalla El-Kubra. Aktivisterna använde sig av sociala medie-verktyg som Facebook, Twitter, Flickr och bloggar för att färsta uppmärksamheten och mobilisera ett synligt stöd för strejken. På bara ett år fick Facebookgruppen 70 000 medlemmar och blev ett vitalt forum för initiativ till protester. Nästa steg för ungdomsrörelsen togs efter polisens brutala tortyr och dödsmisshandel av 28 åriga Khaled Saeed i Alexandria i juni 2010. Det utlöste en våg av ungdomsprotester utanför myndighetsbyggnader, vilket bemöttes med hård repression. När den tunisiska revolutionen bröt ut, gav det ny inspiration och samtidighet åt ungdomsrörelsen. Det tunisiska upproret bröt ner en barriär av rädsla, att det var möjligt att protestera.

Uppropet för Tunisieninspirerade demonstrationer den 25 januari, ”Vredens dag”, var smart organiserat. Dagen var väl vald, den nationella helgdagen ”polisens dag”. Kallelsen skickades ut av Facebookgruppen We Are All Khaled Said. Oppositionspartierna, däribland Muslimska brödraskapet, tog avstånd från uppropet. Om protesten verkade spontan, är det enbart för att den betraktas utifrån. Den revolutionära ungdomsrörelsen, som samlade sex olika ungdomsrörelser, varav flera löst kopplade till oppositionspartier (Progressive National Unionist Party, New Wafd Party, Tomorrow Party, Egyptiska kommunistpartiet och New Left Party), fackliga rörelser och Muslimska brödraskapet, bedrev en aktiv mobilisering i samhället. Egyptiska myndigheterna fick panik, stängde av internet och mobiltrafiken, samt banlyste alla protester. Amerikanska Wall Street Journal har gett en detaljerad beskrivning hur organisationerna gick till väga för att organisera manifestationen. Ungdomsrörelsen delade ut 20 000 flygblad i arbetarkvarteren med budskapet ”Jag kommer protestera den 25 januari för att kräva mina rättigheter”. För att komma runt repressionen valde man att utlysa 20 olika samlingsplatser i Kairos arbetarkvarter, förlagda utanför moskéerna där fredagsbönen hade hållits. Genom att välja många samlingsplatser hoppades man att polisens säkerhetsstyrkor skulle vara tvungna att sprida ut sig och därigenom försvaga sig så mycket att det skulle öka sannolikheten att någon av marscherna skulle kunna bryta sig igenom till Tahrirtorget. Dessutom organiserade man en hemlig samlig i Bulaq al-Dakrour. Medan de andra tjugo marscherna blockerades av kravallpolisen lyckades Bulaq al-Dakrour-marschen ta sig fram till Tahrirtorget.

En annan aktör som spelade en viktig roll i proteströrelsen, troligen ännu viktigare än de politiska partierna, var fotbollsfirmorna Al Ahly och Al Zamalek. Även under diktaturen har fotbollsfirmor alltid funnits, det var en av de få arenor där man tillåtis ta ut sin frustration. Firmorna hade dessutom en erfarenhet att våldsamt konfronteras på gatorna med polisen. Dessa ultras utgjorde en betydande del av ungdomsaktivisterna och hjälpte till att organisera kvarterskommittéer och kvartersförsvarsgrupper. (I Libyen har alla fotbollsmatcher ställts in, för att scenariot inte ska återupprepas där). Kvarters- och försvarskommittéerna blev den form som självorganiseringen tog, för att försvara sina områden mot säkerhetsstyrkorna och polisens angrepp.

Arbetarnas strejkvåg från 2006 och framåt låg till grund för protesterna. Och arbetarklassen utgjorde en betydande del av protesterna, även om de kännetecknades av en klassöverskridande karaktär. Det öppna brottet mot undantagstillståndet och polismaktens undandragandet gjorde det möjligt att uppta organisering som tidigare försvårats av repressionen, och verkade pånyttfödande för fackföreningsrörelsen. Den 30 januari bildades en oberoende fackliga samorganisation CTUWS, frikopplad från den regimanknutna fackliga federationen EFTU. De har direkt försökt sätta upp arbetsplatskommittéer på alla arbetsplatser och ta initiativet till generalstrejker. Fackföreningsrörelsen har blivit en viktig beståndsdel i den fortsatta proteströrelsen, även efter Mubarak stigit åt sidan och militären tagit över styret.

Partiet på Tahrir

I Marx skrift Louis Bonapartes 18 Brumaire beskriver han hur Bonaparts politiska allians under en tumultartat period utmålar sig som Ordningens parti, det reaktionärt mobiliserande parti som skapar säkerhet, medan arbetarrörelsen stämplas som samhällshotande, som ”anarkins parti”. Hur reaktionen bemöter sociala protester, sociala kamper och krav på samhällsförändring med en mobilisering för en återgång till ordning, trygghet och säkerhet.

Det är intressant att observera hur dessa ”partier” kastas om under den egyptiska revolten. Mubaraks svar på revolten, när han misslyckas stoppa folkmassorna att gå ut på gatorna var att undandra hela polismakten och istället skicka in dem civilt med inhyrda huliganer för att plundra, attackera folksamlingar, sprida terror och skapa en känsla av generell otrygghet – för att få de breda folkmassorna att vända sig mot protesterna och kräva en återgång till lag, ordning och säkerhet. Det var regeringen som genom de tidiga utegångsförbuden, avspärrningarna, nedstängningen av alla kommunikationsmöjligheter, stängde ner alla företag, banker och butiker. ”Det var en kapitalistisk strejk, med syfte att terrorisera det egyptiska folket”. Statsmakten agerade förtäckt som ”anarkins parti”, vilket revoltrörelsens behov av självorganisering och tvingade den ytterligare i en konstituerande riktning, att bli ”ordningens parti” genom att med självorganisering återskapa tryggheten, bilda kvartersskydd, frivilligorganiserade sjukstugor, sköta renhållning och sophantering, använda moskéerna som resursfördelningscentraler och hålla matbutiker öppna. Revoltrörelsen behövde svara mot de basala behoven, att kunna ge mat, samhörighet, tak och gemenskap, annars hotade kontrarevolutionen med sin terror väcka krav på maktens återkomst för att säkerställa ordningen.

Bloggen 907 diskuterar om möjligheten att den egyptiska rörelsen utvecklas till en konstituerande kraft. Under 18 dagar praktiserade den en faktisk dubbelmakt, med Tahrirtorget som dess revolutionära centrum. De flesta observatörer har konstaterat protestens bredd, hur de olika subjekten som deltog upplöstes och sammansmälte till en gemensam enhet. Om frånvaron av religiösa slagord, oviljan att dela upp folk i religiösa tillhörigheter eller politiska skiktningar, utan ett verkligt gemensamblivande uppstod. Om rädslan som försvann, hur det mentala ”undantagstillståndet” raserade och protesterna gick från möjliga till självklara. Om den framträdande plats kvinnorna spelade i protesterna, i organiserandet i kvarteren och på barrikaderna. Kamrater som besökte Tahrirtorget har berättat om öppenheten mot utlänningar i protesterna.

Självorganiseringen i ungdomsrörelsen, kvarters- och försvarskommittéerna, i fabriksockupationer och en ny fackföreningsrörelserna visar uppbyggandet av en konstituerande motmakt, som kan överleva revoltdagarna även när militären gripit makten. Frågan är om dessa konstituerande former är tillräckligt starka? Möjligen börjar enigheten redan spricka, att arbetarklassen fortsätter protestera och strejka för sin ohållbara livssituation medan medelklassen inväntar det av militären lovade systemskiftet.

Viktiga texter att läsa:

Paul Mason: Twenty reasons why it’s kicking off everywhere
Wall Street Journal om organiseringen av 25 januari
Andreas Malm om västs räddningsplan för Egyptens diktatur
Philip Rizk: Egypt and the global economic order
Bloggen Kvinna på vift i Egypten.

Om twitterrevolution, cyberoptimism och nätpolitisk solidaritet
Copyriot: Hur solidaritet äger rum
Copyriot: Nätpolitisk aktivism är inte cyberutopism
Christopher Kullenberg: Bistånd, legitimitet och bitmynt
Commonizer: The revolution will be streamed – om att låta solidaritet äga rum gemensamt

Från Konfliktportalen.se: Jöran Fagerlund skriver Går fiskeriavtalet med Marocko på grund i Sverige?, Röda Lund skriver Upprätthåll trycket i Egypten!, Stefan Bergmark skriver Valfusk i lightdemokratin, L. O. K. Ejnermark skriver Censur och yttrandefrihet – och den blinde liberalen, Bo Myre skriver Ekonomisk solidaritet med Aten 11, Kaj Raving skriver Har arbetsförmedlingen lyckats eller misslyckats?

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Den stundande gemenskapen

Så är vi tillbaka där allt började. Porto Marghera och Fiat Mirafiori, en gång i tiden arbetarautonomins starkaste fästen. I petrokemifabrikerna i Porto Marghera, industrizonen utanför Venedig, bildades Potere Operaio på 60-talet och de autonoma arbetarförsamlingarna på 70-talet. Fiats fabrik Mirafiori utanför Turin var med den heta hösten 1969 centrum för den italienska arbetarklassens kamp, med kulmen i en beväpnad ockupation av fabriken 1973: arbetarautonomins födelse i form av ”Det osynliga partiet på Mirafiori”. Då krävde man revolution, men fick en reform. Det direkta resultatet av vågen av arbetarkamp 1969-1973 resulterade i upprättandet i en modell med nationella avtal, en italiensk form av kollektivavtal mellan fackföreningsrörelsen och arbetsköparen. Den modellen håller nu på att falla samman.

Sommaren 2010 hölls en omröstning på Fiatfabriken Pomigliano d’Arco utanför Neapel bland alla anställda, fabriksarbetare och kontorspersonal, om att undandra Fiat från de nationella avtalen och införa ett hårdare arbetsschema (fler skift, kortare pauser, femtimmarspass utan matpaus osv). Arbetarna fick välja mellan försämringen eller av att produktionen av pandor istället skulle ske i på Fiat i Polen. En ren utpressning. Då förklarade man att denna nya avtalsform i Pomigliano var ett undantag. Men den 13-14 januari 2011 hölls en omröstning om att införa samma avtal även på Mirafiori, Fiats största fabrik. Valet stod mellan fabriksnedläggning eller ett försämrat avtal med kraftigt inskränkta fackliga rättigheter. Nu befarar man att modellen snart kommer att tillämpas på alla 22 000 Fiatarbetare i Italien (fabrikerna Melfi och Cassino står på tur) och sprida sig till andra sektorer, vilket kommer att rasera hela den italienska nationella avtalsmodellen. Fiat har förklarat att de endast tänker acceptera de fackförbund som accepterar avtalet som legitima fack att bedriva fortsatta förhandlingar med och representativa för arbetarna. Metallfacket Fiom-Cgil är det enda som vägrat underteckna det nya avtalet och hävdar att omröstningarna är utpressning och illegitima. (Läs mer på Motkraft )

Mario Tronti beskriver i Il Manifesto hur Fiats generaldirektör Marchionne försöker krossa Fiom, genom att spela ut dem mot arbetarna och splittra arbetarna mot varandra:

”Det handlar om att ge dödsstöten åt konfliktfacken för att ersätta dem med samarbetsvilliga fack. Och de stora facken anpassade sig direkt efter sin ‘högste majestäts’ önskan. De som gör motstånd och sätter sig på tvären, skulle behöva underkasta sig arbetarnas ja-röster för avtalet mot de representativa fackens nej. Så kan arbetsköparen sedan hävda att det är Fiom, inte Fiat som hotar jobben i Pomigliano. Det är generalreceptet för att avlegitimera den facklig representationen. Det får bara finnas en representant för arbetarna, nämligen företagsledaren. Detta är den mest allvarliga aspekten i hela denna frågan. Tvångsdiktaten – med de flexibla arbetsskiften, mot sjukfrånvaron, förnekandet av rätten till hälsa, angreppen på strejkrätten, åtsidosättandet av obligatoriska konstitutionella rättigheter – sker av politiska skäl, inte på grund av produktionen kräver det. … Regeringen agerar på exakt samma sätt. Arbetsrätten (arbetarnas rättigheter) har degraderats till att bli arbetets rätt, eftersom det inte längre är personer som räknas, utan de funktioner de fyller. … Skälet är den dröm som förenar kapitalister över hela världen: avskaffandet av kollektivavtalen. Så syftet är att isolera Fiom i ett hörn. Men resultatet av folkomröstningen visar att de inte är isolerade. Och kanske är det bättre att stå isolerad i ett hörn, än i scenens mitt, med allt ansvar och samtidigt ha gett upp. Detta är en kamp som är politisk, det måste jag trycka på, men även kulturell. Den angår oss alla. Är det ett ofrånkomligt öde att vara passiva subjekt under konkurrenskraftens diktatur, att vi måste offra allt, mänsklig värdighet, individuell frihet, möjlighet att kämpa, att vilja förändra? En symbolisk attack behöver ett symboliskt svar. Tack Fiom för att ni har förstått det och fått oss att förstå det.”

”Arbetsmarknaden och avtalsformerna måste moderniseras”, säger näringslivet och högern. ”Arbetarna måste ta sitt samhällsansvar för krisen”, säger centervänstern. Trots alla gula fack uppmanat arbetarna att rösta ja, trots att det mittenreformistiska partiet Partito Democratico tillsammans med alla partier i riksdagen uppmanat arbetarna att rösta ja, trots att företagsledningen översköljt arbetarna med hot och propaganda så har närmare 40-50% gett Fiom sitt stöd. Stormötena på fabrikerna har visat att Fiom har stöd långt utanför de egna leden, långt utöver sin egna medlemsskara.

Om Fiom varit isolerade från alla de etablerade (gula) fackföreningarna och från alla politiska partier, har de fått sitt stöd från annat håll. Under hösten publicerades uppropet Enade mot krisen (Uniti contro la crisi), undertecknat av flera drivande aktivister från de sociala centren och studentprotesterna, som uppmanade alla att delta i den fackliga protesten i Bryssel och den europeiska generalstrejken 29 september och Fioms manifestation på piazza San Giovanni i Rom 16 oktober 2010. Dagen efter, den 17 oktober, hölls ett stormöte på Sapienza-universitetet i Rom där Fiom, studentrörelsen och de sociala centren började föra en gemensam dialog. Alliansen stärktes ytterligare den 14 december, då Rom fylldes med demonstranter samtidigt som parlamentets två kammare röstade om ett misstroendevotum mot Berlusconi och regeringen var en hårsmån från att falla.

Tillbaka till Marghera

Idag är många av industrierna i Porto Marghera nedlagda. I en av de gamla fabrikslokalerna finns nu det sociala centret Rivolta, nordöstra Italiens största center. Den 22-23 januari hölls en konferens för Uniti contro la crisi. 1500 personer från hela Italien hörsammade kallelsen och kom till mötet. Uniti contro la crisi är inte en ny organisation, ett nytt nät eller bara en ny ”logo”. Det är snarare ett försök att sammanföra olika kamper, singulariteter och sociala rörelser och försöka finna det gemensamma, att skapa ett gemensamt politiskt utrymme.

Det gemensamma är inte en tom fras eller slagord, utan ett sökande efter att hitta det som förenar kampen mot Marchionnes modell och Gelminis universitetsreform, mot vattenprivatiseringar och kärnkraft, försvaren för en gemensam välfärd och för nya sociala skyddsnät som motsvarar dagens klassammansättning.

På mötet, i paneldebatter och workshops sammanfördes flera olika tendenser, tre rörelser som bemöter krisen på olika sätt:

* Radikaliseringen av fabriksarbetarna mot fabriksnedläggningarna och nedskärningsåtgärderna. Fiom representerades av sin generalsekreterare Maurizio Landini, med målsättningen att knyta en allians med studentrörelsen och få stöd för generalstrejken den 28 januari. Studentrörelsen har deltagit i Fioms demonstrationer och hjälpt till att hålla picketlines och flygbladsutdelningar utanför Fiatfabrikernas grindar. Dagarna efter mötet besökte Landini universitetet Sapienza i Rom och sociala centret TPO i Bologna, för att förankra generalstrejken hos dem.

* Studentrörelsen, som fick ett uppsving 2008 (l’Onda, vågen) och tog fart på nytt hösten 2010 i kampen mot utbildningsminister Gelminis universitetsreform, som kommer innebära stora nedskärningar, höjda avgifter, knyta universitetet närmare näringslivet och göra slut på forskningens och utbildningens autonomi samt prekarisera doktorandtjänster och forskning ytterligare. Hela hösten har universitet ockuperats och studentrörelsen lamslagit de italienska storstädernas kommunikationsstrukturer. Även Fiom protesterar mot Gelminireformen, eftersom den kommer att utestänga arbetarklassens barn från högre studier och återigen göra universiteten till elitinstitutioner.

* De lokala rörelser där lokalsamhället slutit sig samman för att agera för allmännyttan, den gemensamma välfärden och miljön. Konfliktlinjerna har varit mellan en politik från ovan (stat/region) mot lokalsamhället. På mötet fanns representanter från sopprotesterna i Chiaiano utanför Neapel, motståndet mot höghastighetsjärnvägen Tav utanför Turin, mot Natobasen Dal Molina utanför Vicenca, kampanjen mot vattenprivatiseringar, kampanjen mot kärnkraft och de jordbävningsdrabbade i L’Aquila. I dessa lokala kampanjer har det funnits en bred radikalitet och massmilitans, en djupt förankrad territoriell kamp som varit beredd att bedriva en långtgående olydnad för att garantera sitt självbestämmande och hindra makthavarna. De sociala centren har spelat en viktig roll i dessa lokala kamper. Genom sin territoriella kamp har dessa kampanjer i praktiken också kommit att bliv en viktig utmanande faktor mot Lega Nord och dess territoriella anspråk.

Partivänstern återuppstår

Till detta kan man tillfoga en fjärde tendens, partipolitikens kris och partivänsterns försök att åter samla sig. Skandalerna kring Berlusconis utnyttjande av minderåriga och prostituerade har förlamat regeringen. Italienska näringslivet, Confindustria, klagar på att politiken istort sett står still sedan ett halvår, utan några nya politiska initiativ. Postfascisten Finis nya parti, det nationella mittenpartiet Futuro e liberta (Framtid och frihet), som är nära knuten näringslivet, har försökt ersätta Berlusconi genom att väcka ett misstroendevotum, som var bara några röster från att fälla regeringen. Samtidigt har Lega nords krav på en ökad federalism (att de rika regionerna i nord ska förfoga över sina skattepengar som inte ska utjämnas till fattigare syd) blockerats. Högeralliansen håller på att haverera, men det finns ingen vänster att utmana den. Det reformistiska centervänsterpartiet Partito Democratico har försökt plocka upp missnöjda högerväljare genom att röra sig ytterligare in mot mitten. Vänstern (Rifondazione comunista, de gröna, PdCI), som samlades i valalliansen Sinistra Arcobaleno i valet 2008 och som förlorade alla platser i parlamentets båda kammare, har de senaste åren fortsatt bryta samman i fler partisplittringar. Den enda vänsterkraft som växt fram ur dess haveri är Nichi Vendola, som styr regionen Puglia i Syditalien. Efter brytningen med Rifondazione comunista har han steg för steg byggt upp sitt egna nätverk, ”La Fabrica di Nichi” och grundat det nya vänsterpartiet Sinistra Ecologia Libertà (Vänster Ekologi Frihet). I alla opinionsundersökningar är han den största vänsterkandidaten, större än PDs kandidater. Italiensk media talar om en ”Obama-effekt”, medan Berlusconi bemött honom med hån över hans sexualitet: ”hellre en premiärminister som gillar unga tjejer, än en som är bög”. Vendola deltog i toppmötesprotesterna i Genua och skrev en diktsamling om Carlo Guiliani. Under arbetet med att samla vänsterkrafter för ett nytt parti har han hållit tät kontakt med flera sociala center, bland annat talade han på autonoma Sherwoodfestivalen sommaren 2010. Vendola deltog inte själv på mötet i Rivolta, men flera personer från hans nätverk. Även före detta partiledaren för Rifondazione comunista/Sinistra Arcobaleno Fausto Bertinotti, talade på Rivoltamötet.

Frågan om att närma sig ett nytt partiprojekt är givetvis omdiskuterat och kontroversiellt. Flera sociala center, speciellt de från Nordöst (Veneto mfl), menade att de måste hålla sig framme och vara beredda att ta plats i det nya utrymme som tar form, för att se vilka politiska möjligheter som öppnas med det. Medan kretsen kring Negri (tidningen Common, doktorandnätverket Uninomade 2.0) ställer sig kritiska till att närma sig ett nytt vänsterpartiprojekt, och deltog inte på Rivoltamötet.

Det gemensamma

Vad är då det gemensamma? Det finns en risk att ”enhet” bara blir ett artificiellt eller falskt adderande av en rad disparata subjekt. Vad har mekanikerna och massarbetarna från Fiat, studenterna, de prekära kunskapsarbetarna, rörelserna för ”gemensam välfärd” (lokala initiativ, attac osv) för rent konkreta gemensamma intressen. Detta ägnades de öppna workshops-diskussionerna åt, försöket att hitta generella politiska frågor och intressen, som sammanförde kamperna. De gemensamma beröringspunkterna löpte genom frågor om inkomst, allmänningar och demokrati.

* Prekariseringen, om behovet av en ny välfärdsmodell och garanterad inkomst. De osäkra anställningarna ska inte ses som en avgränsad grupp eller sektion av klassen, utan det framstår nu tydligt att det är ett villkor som drabbar alla, ett vapen som kapitalet använder för att krossa arbetsrätten, facklig organisering såväl som underordna utbildningen.
* Mot ”finansialiseringen”, privatiseringarna och marknadsanpassningarna. En vägran att låta försämrade arbetsvillkor vara en konkurrensfaktor, att låta bostäder vara föremål för spekulation, att låta gemensamma nyttigheter som vatten och miljö förvaruligas och privatiseras. En vägran att låta arbetare och studenter, genom nedskärningar, avgiftshöjningar och lönesänkningar, betala för den ekonomiska krisen.
* Demokratifrågan. Hur en omedelbar aktiv demokrati underifrån utan representation, i fabriksmötena, sociala centren, universitetsaulorna och i lokalsamhällena står mot den politiska vändningen till en auktoritär ”governance”, en aggressiv krispolitik från ovan utan kompromisser eller hegemoni, som tvingar fram en lydnad centralt ovanifrån. Kontrasten mellan arbetarmötena på Fiat organiserade av Fiom och Marchionnes fabriksomröstningar, en demokrati underifrån och ett skendemokratiskt val för att acceptera en strikt styrning ovanifrån är uppenbar. För alla sociala kamper framstår nu tydligt att rättvisa och legalitet/lag är inte samma sak, att de ofta står i motsättning. Och att politikens kris och institutionernas avlegitimering rymmer möjligheterna att stärka dessa demokratiska utrymmen underifrån. Demokratin, de deltagande och öppna mötena, som vänder sig utåt och involverar, är därför hjärtat i de sociala kamperna. Mot Marchionne (Fiat-VDn), Tremonti (finansministern ansvarig för åtstramningspaketen) och Gelminis (utbildningsministerns) modell av governance, auktoritära styrning utan samtycke.
* Försvaret och återtagandet av allmänningar och en gemensam välfärd (”bene comune”) går som en röd tråd igenom alla kamper, i behovet av inkomst, kampen om arbetskraftens reproduktionskostnad, försvaret av sociala skyddsnät mot prekarisering, behovet av gemensamma mötesplatser (ockupationer) och bostäder, försvaret av ekosystemet, behovet av en fri kunskap och fri forskning som ackumulerar ett kunskapsöverskott bortom patent och marknadslogik – med kunskap som inte gått att förvaruliga men som kan vara väsentlig för demokratin, klimatet och sociala kamper (social forskning, filosofi, miljövård osv), en öppen utbildning som garanterar arbetarklassens rätt till bildning. Ett återtagande av den samhälleliga gemensamt producerade rikedomen ställd mot kapitalets ständiga försök att inhägna nya områden, förvaruliga och marknadsutsätta.

Genom dessa områden kan ”den stundande gemenskapen” (GlobalProject, Il comune che viene) växa fram. Att ”skapa gemenskap utan att göra förbestämda antaganden eller villkor för medlemskap” (Agamben, La comunità che viene).

Slaktandet av heliga kor

Under diskussionerna fanns en stor vilja att göra upp med sin historia och att inse behovet att finna ett nytt gemensamt språk och nya gemensamma krav och målsättningar.

Fioms generalsekreterare Landini förklarade hur händelserna på Fiat fått honom att omvärdera synen på en garanterad inkomst. Hur Fiom tidigare sett arbetet som enda källan till inkomst (lön), men hur man nu med prekariseringen måste gå bortom detta perspektiv. Med den höga arbetslösheten, så stor del av arbetsstyrkan som passerar genom osäkra anställningar och visstidsjobb, med studenternas låga framtidsutsikter efter fullgjord utbildning, så måste någon form av ny social välfärdsmodell startas som garanterar en inkomst åt alla personer som befinner sig i detta tillstånd, som nu är permanent – inte temporärt. Fiom öppnade därigenom för det krav som drivits av sociala centren och studentrörelsen. En garanterad inkomst är ett sätt att upprätthålla en lägstalönenivå och vrida arbetslöshets- och produktionsflytt-vapnet ur arbetsköparens händer, menade Landini. Han menade att fackföreningsrörelsen nu måste se mer till de atypiska och prekära anställningsformerna, hur man garanterar en säkerhet och lönenivå där för att höja deras standard, än att bara slå vakt om de organiserade med fasta anställningar. De nationella kontrakten gäller främst fastanställda, medan för de atypiska arbetena växt fram en djungel (över 33 olika) anställningsformer och avtal.

För de sociala centren i nordöst, förklarade Luca Casarini, gällde det att göra upp med det gamla operaistiska framtidsoptimistiska schemat ”kris-motstånd-utveckling”, att bryta med tilltron till en stadig utvecklingslinje, förbättring och tillväxt. Kapitalets väg framåt har blivit att bara fortsätta samma modell som försatte den i krisen: massprekarisering, fortsatt ödeläggelse av klimat och ekosystem, förstörelse av sociala relationer, riva upp avtalsmodeller och rättigheter, attacken mot facken och den fackliga organisationsrätten. Det finns ingte ett nytt historiskt pådrivande hegemoniskt och antagonistiskt subjekt idag inom produktionen (massarbetaren, sociala arbetaren, prekariatet, den immateriella kunskapsarbetaren), ”centralitetet idag finns inte i ett subjekt, men i krisen”. Det var mot krisens verkningar, nedskärningspaket och attacker som en rad singulariteter och subjekt tvingades motsätta sig och fann varandra i. Därav ökar vikten för projektet att hitta en ”gemensam praktik”, en ”stundande gemenskap” mellan flera olika singulariteter och subjekt. En ickemekanisk, icke-teleologisk och ickelinjär process av sammansättande. Casarini gjorde upp med 90-talets postoperaistiska diskussion om det immateriella arbetets centralitet i den ”kognitiva kapitalismen”. Utopin om den ”kognitiva kapitalismen” (kunskaps och informationsbaserade kapitalismen) som frälsare, som till exempel tredje vägens socialdemokrati (New Labour) byggde hela sitt hopp på, har visat sig fallerad. Den kognitiva kapitalismen är lika ohållbar, lika exploaterande och visar samma kristendens som andra former av produktion och kapital. ”Det immateriella arbetet finns inte, en vara kan vara immateriell, men aldrig arbetet [som producerar den]. Arbetet är alltid slitsamt och exploaterat.” Det finns ingen anledning att göra någon separation mellan immateriellt kognitivt arbete och materiellt arbete.

Den generaliserade strejken

Studentrörelsen lämnade över sina erfarenheter till Fiom: om att se strejkvapnet inte bara som blockad av produktionen, utan även cirkulationen (i metropolen, transporterna, infrastrukturen, det ”förlängda löpande bandet”), som ett sätt att finna maktmedel och bygga en styrkeposition på. Generalstrejen måste kompletteras med den generaliserade strejken. ”Vi måste göra som i London. Om en bank vill in på universitetet, går vi till banken och håller våra lektioner i deras lokaler”. Maktmedlen är både ”destituerande”, som genom blockaderna, och ”konstituerande”, som studentrörelsens självbildning, ockupationer och egna kunskapsproduktion.

”Nej:et” på Pomiglino och Mirafiori har mött ”nej:et” från Sapienza, från Chiaiano, No Tav, No dal Molina, l’Aquila. Gemensamt mot Gelmini-Marchionne-modellen. Den 28 januari höll Fiom en generalstrejk, som generaliserades av sociala centren och studentrörelsen, på Fioms inbjudan. De sociala centren och studentrörelsen stod återigen utanför Fiatfabrikernas grindar, likt den heta hösten 1969. Nu återstår att se, om det nu liksom då, kommer ge upphov till en ny kampcykel.