De kommer som på beställning, så fort en italiensk proteströrelse börjar nå masskaraktär. Vid varje större mobilisering eller social protest inträffar något mindre attentat som riktar bort blickarna, som kastar en svart skugga över de sociala rörelserna och ger legitimitet åt en ökad repression mot alla sociala kamper. Oftast görs attentaten i de ”insurrektionella anarkisternas” namn, en diffus internationell terrorbild som alltid dras fram. Mina italienska vänner fnyser, ”polisprovokatörer”, säger de. ”De är genominfiltrerade, anarkoinsurrektionalisterna är säkerhetstjänstens nyttiga idioter”. Med ett land där ”spänningens strategi” historiskt varit väsentligt för att misskreditera den utomparlamentariska vänstern och genomdriva ökade polisiära befogenheter för att ingripa mot sociala protester kan man inte rycka på axlarna åt sådana påståenden. Den italienska proteströrelse som vuxit fram under hösten mot krisen, mot åtstramningspaketen och nedskärningarna inom skol- och universitetsväsendet är ofantlig till sin karaktär och hotar hela den politiska stabiliteten i landet. Makthavarna letar alla medel de kan för att bemöta den.

Brevbomberna i Rom mot de schweiziska och chilenska ambassaderna torsdagen den 23 december och mot grekiska ambassaden måndagen 27 december kom därför som manna från himlen för staten, fruktar studentrörelsen – som väntat på en statlig motreaktion efter massprotesten i Rom den 15 december då 100 000 tågade mot regeringen och försökte bryta sig in i den avspärrade röda zonen runt parlamentet. Men frågan är om vi inte är lite för snabba att ropa provokatörer, att vi borde ta en diskussion om vilken roll de insurrektionella anarkisterna spelar inom den utomparlamentariska vänstern och vilket utrymme de har.

Informella anarkistfederationen (FAI) – Revolutionära cellen Lambros Fountas tog i en kommuniké på sig brevbomberna. Lambros Fountas var medlem i den grekiska väpnade gruppen Revolutionär kamp, som sköts till döds av polisen 10 mars 2010. Men varför var bomberna just riktade mot Chiles och Schweiz ambassader? I Chile har sedan 2006 en bombkampanj pågått med cirka 100 attentat mot myndigheter. Grupperingen Frente Anarquista Revolucionario (Anarkistiska Revolutionära Fronten) tog på sig många av dåden och hävdade i sin kommuniké att deras influens var de anarkoinsurrektionalistiska teorierna. I maj 2009 dog aktivisten Mauricio Morales, sedan hans ryggsäck med sprängmedel exploderat av misstag. Samma år i december tog ”Vapensystrarna Grupp Mauricio Morales” på sig ansvaret för attentat mot Bocconi i Milano och Cie i Gradisca d’Isonzo. Den chilenska staten har svarat på bombdåden med repression, och grep den 14 augusti 2010 14 anarkister.

Den 15 april 2010 greps i Schweiz tre insurrektionella ekoanarkister, italienarna Costa och Silvia, samt Billy, schweizisk anarkist men boende i Italien. De sitter häktade misstänkta för att ha planerat attacker mot IBMs forskningslaboratorium för bioteknik i Zürich. (Se solidaritetskampanjen). I Schweiz sitter redan den italienska anarko-insurrektionalistiska teoretikern Marco Camenish fängslad.

I november tog den grekiska gruppen Eldkonspirationens celler på sig ansvaret för att ha skickat 14 brevbomber till flera ambassader, däribland Schweiz ambassad. En internationell solidaritets-aktionsvecka hölls den 6-12 december mot tvångsisoleringen av Costa, Billy och Silvia. Aktioner genomfördes i flera länder. I Rom kastades molotovs mot den schweiziska ambassaden och på dess fasad målades slagord om att ”Frige Costa, Silvia och Billy”.

Möte med Turins anarkister

Det anarkistiska flaggskeppet Brand fyllde hundra år 1998. Vi firade med en stor festival på Kafe44, med föredrag och fester. Anarkister från hela Sverige hade rest dit, men vi fick även internationellt besök. Jag passade under festivalen på att för Brands räkning intervjua några anarkister från Turin som kommit på besök. De berättade om repressionsvågen mot italienska anarkister, ”Marini-processen”, som pågick just då (och skulle fortsätta i ytterligare fem år), om hur deras squats vräktes och hur många av deras kamrater som satt häktade. En anonym uppgiftslämnare hade läckt dokument till den autonoma radiostationen Radio Blackout, som beskrev hur den repressiva kampanjen skulle läggas upp. Olika aktioner, grupper, bankrån och diverse kriminella aktiviteter skulle buntas ihop och behandlas som en helhet, som om det var en samlad organisation bakom alltihop: på så sätt skulle man kunna stämpla en hel anarkistisk miljö som en ”insurrektionell” terrororganisation eller subversiv förening. Givetvis hierarkiskt styrda av en anarkistisk gudfader. Efter att Radio Blackout offentliggjort dokumenten utsattes även de för en rad razzior och åtal. Även flera anarkistiska tidningsredaktioner fick razzior, för att kartlägga denna mystiska anarkistiska organisation. Polisen slog även ner hårt på de ekoanarkistiska sabotageaktioner som genomförts i Val di Susa utanför Turin, och grep tre anarkister – kort innan Turinanarkisternas besök i Stockholm. De hade nyligen fått reda på att en av deras kamrater hängt sig i fängelsecellen.

Jag var själv just då aktiv i en ekoanarkistisk grupp, Socialekologisk aktion. Min flickvän och kamrater hade den våren suttit häktade för sabotageaktioner mot ett motorvägsbygge runt Stockholm. Två av de tidningar jag arbetade med, Ekologisten och INFOrm, var under utredning av Säkerhetspolisen för uppvigling. Något år senare skulle även Brand sälla sig till denna skara, även den med ett uppviglingsåtal från Säpo. Vi undrade om det fanns ett internationellt mönster, med åtal mot just ekoaktivistiska tidningar. I England drevs en rättsprocess mot Green Anarchist och ALFs tidningar, finska ekoanarkisttidningen hade just åtalats, i Tyskland var repressionen hård mot tidningen radikal för deras beskrivningar av sabotageaktioner mot kärnavfallstransporter och i Holland drabbades tidningen Ravage efter att ha publicerat pressmeddelanden från ekosabotage. Jag var nyfiken på hur den autonoma rörelsen i Italien reagerade på repressionen. Anarkisterna från Turin fnös. ”De autonoma har sin gudfader i parlamentet, de bryr sig inte om oss”, svarade de. De sociala centren vägrade backa upp anarkisterna, splittringen mellan de autonoma och de insurrektionella anarkisterna var milsdjup.

Tio år senare deltog jag i de sociala centrens block i massdemonstrationen mot den nya Natobasen Dal Molina i Vicenza. Vi gick med hjälmar och påkar, ditbjudna av Vicenzas sociala rörelser för att hjälpa till att skydda demonstrationen mot polisen – och mot insurrektionella anarkister. Nu förstod jag varför den sprickan fanns.

Himlastormarna

Marini-åtalen mot de insurrektionella anarkisterna var som en karbonkopia på den rättsprocess, 7 aprilprocessen med åklagaren Calogero i spetsen, som 1979 riktades för att krossa den autonoma rörelsen. Calogero lanserade då en teori att bakom Röda brigaderna och Autonomia-rörelsen fanns en gemensam organisationsstruktur som hade sin strategiska ledning på Toni Negris statsvetenskapliga institution på Paduas universitet. Utifrån den teorin kunde han fälla de ledande autonoma teoretikerna och tidningsredaktionerna som en del av en subversiv förening med syfte att störta den italienska staten. (Läs mer här)

Vänstervågen i Europa på 60- och 70-talet gav ett uppsving åt anarkistiska idéer och organisationer. Men i Italien kom snarare en antistatlig och antihierarkisk marxism att bli dominerande i den utomparlamentariska vänstern, genom operaismen på 60-talet och dess arvtagare arbetarautonomin på 70-talet. Den insurrektionella Autonomia-rörelsen kom att ha stor influens även på de anarkistiska organisationerna, som sögs in i dess periferi.

Efter fascismens fall och andra världskrigets slut hade den Italienska anarkistfederationen, FAI, återbildats. Ur federationen bröt sig plattformistiska anarkister, som kritiserade syntesorganiseringen (att samla alla sorters anarkister i en spretig federation), men även de mer insurrektionella kom att lämna federationen i början av 70-talet. Dessa samlades kring sicilianska anarkisten Alfredo Maria Bonanno och sardiska anarkisten Costantino Cavalleri. Deras texter på förlagen Edizioni Anarchismo och Edizioni Kronstadt kom att lägga den ideologiska grunden för en ny form av anarkistisk insurrektionell teori. Bonannos texter från den tiden om arbetarautonomi och den anarkistiska minoritetens möjlighet till intervention i den låg i sina slutsatser nära den operaistiska rörelsen för arbetarautonomi, minus marxismen. Efter 77-rörelsens utbrott – och repressionen mot den – valde stora delar av autonomia-rörelsen att gå underjorden och bilda olika väpnade sammanslutningar. Även grupperingar inom den anarkistiska rörelsen valde den väpnade kampen, i den situationist och 2 junirörelsen-inspirerade organisationen Azione Rivoluzionaria (Revolutionär aktion), som existerade mellan 1976-1980. Debatten mellan Azione Rivoluzionaria och Alfredo Bonanno var delvis hätsk, AR kritiserade Bonanno för att i tidningarna Anarchismo och Insurrezione att försöka monopolisera den anarkistiska diskussionen kring väpnad kamp. Bonannos egna skrift i frågan, Gioia Armata (Väpnad glädje) kom senare att kriminaliseras i Italien och brännas på bål.

Både de väpnade vänstergrupperingarna och autonomiarörelsen krossades av repressionen, tusentals aktivister satt fängslade och många drivande gick i landsflykt. Inflytandet på fabrikerna minskade med massavskedningarna och stora omstruktureringar. Även feministrörelsen föll samman. De autonoma grupperingar som överlevde in på 80-talet förskansade sig på sina radiostationer och sociala center. Istället försökte de ha en fot i de nya sociala rörelser som blommade upp, miljörörelsen/antikärnkraftsrörelsen och fredsrörelsen – som sammanstrålade i kampanjen mot Natos militärbaser i Italien. Det var i sådana kamper som anarko-insurrektionalismen (anarco-insurrezionalismo) började vinna inflytande, efter att tidigare varit helt marginell. Störst betydelse fick insurrektionalisterna i kampen mot konstruerandet av en Natobas för kärnkryssningsmissiler i den lilla sicilianska orten Comiso 1982-1983. Här lyckades Bonannos krets driva igenom ett organisationsdokument om skapandet av ”självstyrande förbund” mot missilbasen, och kom på så sätt att påverka utformandet av hela masskampen i informella autonoma aktionsgrupper. Kampen i Comiso samlade fredsaktivister från hela Europa och spelade en stor roll i födseln av fredsrörelsen på 80-talet.

”Insurrektionalisterna var speciellt inblandade i antikärnkrafts- och fredsrörelsen och t.ex. motståndet till militärbasen i Comiso i Sicilien. Utifrån dessa kamper betonade man tre centrala principer för insurrektionell kamp: 1) permanent konfliktualitet; att kampen aldrig fick övergå till medling, förhandlingar och kompromisser, 2) autonomi och självaktivitet; kampen skulle bedrivas utan representanter och ”specialister”, och 3) organisering som attack; att själva organisationen skulle fungera som ett medel för attack mot stat och kapital, inte som ett mål i sig självt. Aktiviteten blir det primära och kampen utvecklas inte till organisationsfetischism.” (Dissident #2)

Problemet är att i den insurrektionella teorin har strategin (permanent konfliktualitet, självaktivitet, attacken som informell organisationsform) under en specifik aktionskampanj mot konstruktionen av en Natobas överförts som modell till att bli en generell strategi för att attackera hela kapitalismen, som social relation och ekonomiskt system.

En insurrektionell informell international

Freds- och miljörörelsen gav tillfälligt en plattform åt de insurrektionella anarkisterna, men i det stora var 80-talet ett mörkt årtionde för hela den italienska vänstern. Med murens och realsocialismens fall i Östeuropa öppnades ett nytt politiskt läge, där anarkismen fick en ny relevans. Studentprotestvågen 1990 innebar födelsen av en ny utomparlamentarisk vänster i Italien, framför allt kring de autonoma sociala centren. Men även anarkiströrelsen fick ett uppsving, med en squatter-scen som växte fram i flera städer, med Turin som sitt centrum. Tidigare hade den insurrektionella rörelsen mest haft koppling till landsbyggden och södra Italien. Den nya anarkistiska aktiviströrelsen var organiserad i enfrågerörelser, på teman som djurrätt, antifascism, repression och fångkamp (Anarchist black cross) och miljökamp. I denna aktiviströrelse – organiserad helt utanför både italienska anarkistfederationen FAI och plattformisterna Federazione dei Comunisti Anarchici (FdCA) – fick Bonanno och insurrektionalisternas teorier fotfäste. Avståndet till de organiserade delarna av anarkiströrelsen ökade avsevärt. Central för aktiviströrelsen var veckotidningen Canenero (Svartahund).

1993 publicerade Bonanno ett upprop i den sardiska anarkisttidningen Anarkiviu för startandet av en ”antiauktoritär anarkistisk international”. Uppropet riktade sig till hela europeiska medelhavsregionen, den nya italienska rörelsen hade börjat knyta kontakter med de betydligt större spanska och grekiska anarkistiska aktiviströrelser som växt fram vid samma tidpunkt. Bonannos upprop tog upp den insurrektionella anarkismens nya möjligheter med kalla kriget och realsocialismens slut, hur väl den passade den nya postfordistiska klassammansättningen. Han varnade klarsynt för hotet från den möjliga framväxten av muslimsk fundamentalism och nationalism.

“Den antiauktoritära insurrektionella internationalen har som mål att vara en informell organisation. Vad menar vi då med ’informell organisation’? En helhet sammansatt av individer, grupper, strukturer, rörelser och mer eller mindre stabila former av relationer mellan folk som försöker få kontakt för att kunna fördjupa sin ömsesidiga kunskap. En informell organisations första beståndsdel består därför inte av födelsen av en precis struktur med vissa särskilda utvalda människor eller färdiga uppgifter att utföra, där det finns en arbetsdelning och en särskild koordinering av arbetet osv. Den huvudsakliga beståndsdelen för en informell struktur baseras på ömsesidig kunskap”.

Den informella organisationsstrukturen skulle bygga på utbytet av information, kommunikéer och analys via tidningar som Anarkiviu. De olika deltagande cellerna eller affinitetsgrupperna hade full frihet att själva utforma sin verksamhet och praktik, bara de accepterade grundpremisserna eller miniprogrammet om att agera antiauktoritärt med en insurrektionell målsättning. Med en insurrektionell kamp menades direkta attacker på maktstrukturer, genom direkta aktioner eller en lågintensiv väpnad kamp. Bonanno gjorde dock en tydlig åtskillnad mellan underjordisk kamp och informell kamp.

Uppropet mötte mycket kritik, framför allt i Spanien där anarkosyndikalisterna i CNT och FIJL (spanska SUF) senare sågade förslaget som en individualistisk praktik som romantiserade illegaliteten som kampform och riskerade att fungera parasitärt på masskamper.

Revolutionär solidaritet

Insurrektionell kamp samt antiauktoritär och ickehierarkisk informell organisering var de två beståndsdelarna i det nya insurrektionella projektet. Till dessa fogades en tredje byggsten, den ”revolutionära solidariteten”. De grupperingar, affiniteter och vängrupper som anknöt sig till det insurrektionella projektet var skyldiga att stödja varandra mot statsrepressionen. Men kampen mot repressionen fick inte bara bli reaktiv, genom stödinsamlingar och motinformation, utan behövde bli aktiv, en handling av attack.

”Att skriva till fångar, hitta sätt att samla in pengar för att täcka de legala kostnaderna, publicera information och sånt är bra och nödvändiga saker att göra, men de blir bara en del av en revolutionär solidaritet när de görs till ett projekt som attack mot de institutioner som arresterar, dömer och fängslar oss. Revolutionär solidaritet handlar därför för oss inte om försvar, utan om attack”, skrev Daniela Carmignani.

I artikeln Solidarietà rivoluzionaria i tidningen Anarchismo 1993 utvecklade Pierleone Porcu begreppet:

”Vad tycker vi revolutionär solidaritet borde betyda? Den första aspekten är att se solidaritet som en utökning av den insurrektionella sociala praktik som man redan utför inom klasskampen, dvs som en direkt uppvisning av attacker mot maktens alla strukturer, stora som små, inom vårt territorium. Och detta på grund av att de måste ses som ansvariga för allt som sker i den sociala verkligheten, inklusive kriminaliseringen och gripandet av kamrater oavsett var detta sker. Det vore kortsiktigt att reducera frågan om repression mot kamrater till något som bara är kopplat till rättsväsendet och polisen. Kriminaliseringen och gripandet av kamrater måste ses utifrån en kontext av de sociala kamperna som helhet, just eftersom dessa alltid uppstår med hast innebär att staten använder repressionen för att avskräcka radikalisering överallt. Det spelar ingen roll hur stor eller obetydlig den kan vara, varje repressiv handling sker som svar på de pågående sociala kamperna mot maktväldets strukturer.”

Marini-rättsprocessen

Den revolutionära solidariteten kom strax därpå att sättas på prov. I september 1994 greps i samband med ett bankrån de fem insurrektionella anarkister, däribland Jean Weir, i Rovereto – en av de insurrektionella anarkisternas viktigaste fästen i Italien. Brottsutredningen blev starten på en tio år lång rättsprocess mot de italienska insurrektionella anarkisterna. Åklagaren Marini från Rom fick till uppgift att utforma rättsprocessen. Han använde sig av samma modell som Calogero gjort i rättsprocessen mot Autonomia 15 år tidigare, och började förbinda en rad disparata aktiviviteter och brottshandlingar med varandra och hävdade att de var utförda av en anarkistisk insurrektionell organisation, Revolutionära anarkistiska insurrektionalistiska organisationen (ORAI).

Namnet hämtades från en av Bonannos skrifter. I samband med uppropet för en informell insurrektionell international hade Bonanno hållit en rad föreläsningar i Aten och Thessaloniki i Grekland i januari 1993. Grekerna hade haft svårt att hitta ett bra ord att översätta ”informell” till, och en rubrik i hans föredrag om ”informell anarkistisk insurrektionalistisk organisering” översattes istället till ”revolutionär anarkistisk insurrektionalistisk organisering”. Marini plockade upp denna beteckning och menade att ORAI var namnet på en informell organisationsstruktur. Marini menade att organisationsstrukturen bestod av två nivåer, dels en öppen som bestod av tidningar, bokförlag, anarkistiska ockupationer och center, solidaritetsgrupper och hemsidor. Dessa aktiviteter var inte illegala i sig själva, men utgjorde grunden för den andra nivån, som var underjordisk: denna utgjordes av små celler av hårdkokta militanter som genomförde bankrånen som var nödvändiga för att finanisera organisationen och utförde bombdåden och de väpnade aktionerna. Som huvud för hela organisationen pekades Alfredo Bonanno ut. Alla dessa människor och praktiker fanns ju – men det fanns inte någon gemensam hierarkisk organisationsstruktur mellan dem. De närmaste åren följde en lång rad husrannsakningar, razzior och gripanden av anarkister som alla klumpades samman som medlemmar i ORAI. Den anarkistiska veckotidningen Canenero konfiskerades. Som kronvittne i rättsprocessen användes en ung kvinna, Mojdeh Namsetchi, som tidigare varit tillsammans med en anarkist. Tidigt på morgonen den 17 september 1996 stormade 300 poliser från insatsstyrkan ROS ett 60-tal anarkistiska hem i det största koordinerade polistillslaget. 29 anarkister greps och ytterligare 39 delgavs brottsmisstanke. Åtalspunkterna var tillhörande av ”beväpnad organisation” och ”subversiv förening” samt en hel rad mindre åtal om rån och skadegörelse. I samma veva läckte dokument från ROS ut till autonoma radiostationen Blackout i Turin hur polis och åklagarväsendet planerat att lägga upp sin kriminaliseringskampanj för att komma åt ”träsket av politisk anonymitet”.

Rättsprocessen utlöste en våg av aktioner i ”revolutionär solidaritet”. I december 1996 bröt sig några anarkister in på italienska konsulatet i Malaga, Spanien, där de stal dokument och slog sönder kontoret. Några veckor senare greps fyra anarkister – varav två från Italien – för efter ett misslyckat bankrån i Cordoba, där två poliser sköts till döds. Tre av dem åtalades även för inbrottet i konsulatet. Våren 1997 greps ytterligare tre italienska anarkister i Frankrike. Och i Milano tog gruppen Revolutionär anarkistisk aktion på sig ett bombdåd mot Palazzo Marino.

1998 började vågen av utrymningar av de anarkistiska ockupationerna i Turin, just de som anarkisterna på Brandfestivalen berättade om. Marini-processen blev en tacksam förevändning att utreda den våg av sabotageaktioner som hade gjorts mot bygget av en höghastighetsjärnväg, TAV, i Val di Susa. Tre anarkister greps misstänkta för att tillhöra sabotagegruppen Lupi grigi (grå vargarna, som inte hade något att göra med den turkiska fascistorganisationen med samma namn). I häktet tog Edoardo ”Baleno” Massari sitt liv och hängde sig. Hans begravning blev en samlad manifestation för de insurrektionella anarkisterna, med besök av en grupp grekiska aktivister.

Mariniprocessen bakade in Grå vargarna, Revolutionär anarkistisk organisation och gruppen Internationell solidaritet i ”organisationsstrukturen” för ”ORAI”. I en sista veva försökte Marini även åtala den autonoma Bolognagruppen CRAC (Centro di Ricerca per l’Azione Comunista, Researchcentret för kommunistisk aktion) som en påstådd del av samma struktur. Rättsprocessen slutade med ett fiasko för Marini, alla åtal för deltagande i väpnat gäng och subversiv förening lades ner. Av de 50 åtalade anarkisterna fälldes endast 13 stycken för enskilda brott. I högre instans fälldes 2003 fem personer för deltagande i väpnad grupp och subversiv förening. Bonanno dömdes till sex års fängelse för väpnat rån och andra brott. Han släpptes 2009, men greps kort därpå i Grekland för medhjälp till ett bankrån. På grund av sin höga ålder, 70 år gammal, frigavs han nu i november från fängelset.

Informella anarkistfederationen

Marini-processen fick inte stopp på de insurrektionella attentaten. I oktober 1999, efter att grekiska anarkisten Maziotis gripits, inleddes en våg av brevbomber i Spanien, Italien och Grekland mot olika myndigheter från gruppen Solidarietà Internazionale (Internationell solidaritet). 2001 skedde en ny brevbombsvåg i samband med G8-toppmötet i Genua, denna gång tog sig gruppen Cooperativa Artigiana Fuoco e Affini (Occasionalmente spettacolare) (Koperativet för handgjord eld och liknande (Ibland spektakulära). 2002 skedde en ny bombvåg från grupperna Brigata 2° Luglio (2 julibrigaden – Carlo Gulianis dödsdag i Genua) och Cellule Contro il Capitale, il Carcere, i suoi Carcerieri e le sue Celle (Celler mot kapitalet, fängelset, deras fångvaktare och deras celler).

Men stor uppmärksamhet fick de insurrektionella attentaten först med ”Operation Santa Klaus”, en serie brevbomber riktade mot EU-institutioner och Romano Prodi julhelgen 2003. I ett öppet brev till ”den anarkistiska och antiauktoritära rörelsen” tog sig nybildade Federazione Anarchica Informale på sig brevbomberna. Italienska anarkistfederationen, med snarlikt namn, gick direkt ut och fördömde attentaten. I det öppna brevet förklarade den ”informella anarkistfederationen” att den bildats som en federation av de insurrektionella grupperna Cellule Armate per la Solidarietà Internazionale, Cooperativa Artigiana Fuoco e Affini (Occasionalmente spettacolare), CCCCC och Brigata 2° Luglio. De närmaste åren anslöt sig även Cellule Metropolitane (stadscellen), Nucleo Rivoluzionario Horst Fantazzini (Revolutionära cellen Horst Fantazzini), Narodna Volja, Rivolta Anonima e Tremenda (Den anonyma och skakande revolten) och Rivolta Animale (Djurrevolten). Attackerna spred sig att riktas även mot pälsbutiker och bemanningsföretag. Fyra år efter det första uppropet hade FAI tagit på sig sju kampanjer och 30 attacker.

Krimnologen Marco Boschi beskriver i sin bok om Informella anarkistfederationen att den baseras på tre principer:

* Revolutionär solidaritet: varje grupp eller individ i Informella anarkistfederationen förbinder sig att genomföra revolutionär solidaritet för sina gripna kamrater eller kamrater på flykt. En sådan solidaritet består av och konkretiseras i väpnade aktioner mot de ansvariga för att kamraten gripits.
* Revolutionära kampanjer: varje grupp eller individ som påbörjar en kampkampanj med propaganda, aktioner och krav kommer följas av andra grupper/individer i Informella anarkistfederationen utifrån sina förutsättningar och med sin takt. Om kampanjen inte kommer att delas av de andra så tas kritiken igenom kommunikéer och aktioner. Propagandan är en central aspekt och en viktig beståndsdel av aktivismen.
* Kommunikation mellan grupperna: Grupperna och de enskilda individerna i Informella anarkistfederationen känner inte varandra, utan kommunikationen sker genom aktionerna och kommunikéerna. Ett sådant koncept låter organisationerna ta en praktiskt och teoretisk debatt om sina skiljelinjer och baseras på grupperna/individernas anonymitet.

I den italienska anarkiströrelsen har debatten rasat om FAI är en organisation som finns på ”riktigt”, eller bara ett påfund av säkerhetspolisen för att skapa en ny spänningens strategi och legitimera repression mot sociala protester. Det går dock att se att en liknande diskussion under 2000-talet kring väpnad kamp och attacker mot staten finns i Tyskland (den så kallade ”militansdebatten” som pågått i Interim mellan militante gruppe och andra aktionsgrupper, främst inriktade på brandbombsattentat), i Frankrike kring Den osynliga kommittén och manifestet Det stundande upproret och i Grekland kring den nya generationen stadsgerillor som uppstått i Grekland de senaste åren (Revolutionära sekten, Revolutionär Kamp, Eldkonspirationens celler osv). Till skillnad från sjuttiotalets stadsgerillor existerar våldsnivån i dessa grupperingar på ett betydligt lägre plan, det rör sig vanligtvis om brandbomber eller brevbomber. Medlemmarna i organisationerna lever vanliga liv, går inte under jorden, och aktionsgrupperna har en flyktig informell karaktär baserad på affinitet och vängrupper.

Statens jakt på att gripa ansvariga för attentaten har inriktats främst på olika öppna anarkistgrupperingar, till exempel greps 2005 sju kring Anarchist black cross i Bologna, 2007 greps fem från Fuoriluogo i Bologna, 2008 ytterligare nio från samma grupp och 2009 greps flera personer i Turin och Sardinien misstänkta för att utgöra Federazione Anarchica Informale/Rivolta Anonima e Tremenda, misstänkta för attentat i Turin.

Samarbetet mellan dessa anarkistgrupper är tät och drivande är gruppen i Rovereto, men med bland annat grupperingar i Brescia, Bologna och Turin. En sammanhållande informationskanal är sidan Informa-azione. Den tid jag spenderat i Italien har relationen mellan de insurrektionella anarkisterna i dessa grupper och de autonoma sociala centren varit oerhört spänd. De sociala centren ägnar sig åt masskamp och befinner sig alltid mitt i de sociala kamperna, i nära samarbete med lokala medborgarinitiativ och sociala rörelser. Militansnivån läggs alltid i samförstånd med alla som är inblandade i proteströrelserna, målet är att hitta konfrontationsnivåer där alla kan delta eller som har stöd från alla. Anarko-insurrektionalisterna har en annan inställning till masskamperna, en mer parasitär relation, där de dyker upp som ett svart block på manifestationer, bryter sig ut och attackerar företagslokaler eller poliser, för att sedan söka skydd i massdemonstrationerna igen och få polisrepressionen att drabba alla demonstranter. Vid de demonstrationer jag deltagit har sociala centren gemensamt vid flera tillfällen drivit bort de insurrektionella anarkistgrupperna ur manifestationerna – oftast på demonstrationsarrangörernas begäran. Sommaren 2008 ledde detta till en eskalation mellan det autonoma sociala centret Crash i Bologna och anarkisterna i Fuoriluogo, som bröt sig in i Crash maskerade med hjälmar och påkar och angrep folk. Under massdemonstrationen mot militärbasen Dal Molina i Vicenza under G8-mötet 2008 fick därför de sociala centren ha ett dubbelt skydd av demonstrationen – både mot polisen och insurrektionalisterna – för att den i folkrörelsekoalitionen överenskomna massolydnaden och inbrytningsförsöket inte skulle göras omöjlig. De insurrektionella är en rörelse helt utan allierade.

Läs även:
Copyriot: Bomber i Italien: informella anarkister och nödvändiga konspirationsteorier
Dissident #2: Uppror och anarki
Socialism.nu’s diskussion om insurrektionell anarkism.

Det går inte låta bli att le i mjugg över debatten om antiliberalism som pågår för stunden på DN Kultur. Svante Nycander startade diskussionen med en harrang konspirativa anklagelser om de liberala idéernas osynlighet på kultursidorna. Som en av skuggfigurerna bakom denna komplott pekade han ut marxisten Sven-Eric Liedman som huvudskyldig för att ha raderat ut liberalismen ur idéhistorian. Trots att kapitalismen är det dominerande ekonomiska systemet, trots att liberalismens värderingar (individuella medborgerliga friheter och rättigheter) verkar omhuldas av alla – hur kan vänstern fortfarande få en så stor plats inom akademin och kultursidorna? Varför framstår inte liberalismen som trovärdig? Liedman och flera andra skribenter påpekade i sina inlägg liberalismens kluvna väsen som motverkade sig självt: å ena sidan en politisk liberalism som värnade rättigheter och jämlikhet och å andra sidan den ekonomiska liberalism vars följder ofta gick i totalt motsatt riktning. Att de som kallar sig liberaler idag tillhör den ekonomiska liberalismen, medan de slutat förfäkta den politiska liberalismen. Och att historiskt sett har det ofta funnits en motsättning mot dessa två liberalismer. När högern inte ens själva längre tror på den politiska liberalismen, är det inte så konstigt att den formen av liberalism lyser med sin frånvaro som teoretiskt kraft i samhället och kulturdebatten. Neo-maffian trädde därpå ut till Nycanders försvar, men lyckades samtidigt bekräfta den förvirrade ideologiska position liberalismen har. Johan Norberg hänvisade till tankesmedjan Fores opinionsundersökning att 6 av 10 tillfrågade skulle kunna använda beteckningen liberaler på sig själva, men att hälften av dessa samtidigt på följdfrågan svarar att de heller inte kan förklara vad de menar med liberal. Vill inte alla kännetecknas som toleranta och frisinnade? Men ingen av dessa bekännelser verkar betyda någonting. Liberalismen framstår mest som en tom ideologi, något allmängiltigt som alla är och något som ingen är.

En av Alliansens stora framgångar har varit att föra en kulturkamp, att försöka hamra in det nyliberala ekonomiska projektet ideologiskt och bryta upp de socialdemokratiska värderingar som varit spridda i samhället. Genom pensionssparande, jobbcoachning, villkorade rättigheter, ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter, sänkta förmögenhetsskatter, privata val husläkare, elbolag och skolor åt våra barn eftersträvar man inte bara ekonomiska mål, utan även en ideologisk nyliberal kodning: att skapa ekonomiskt rationella nyttomaximerande individer, det nyliberala subjektet Homo Economicus. Samtidigt som detta projekt verkar framgångsrikt, varför blir den inte hegemonisk? Här finns den stora frustrationen hos borgarna, varför är inte deras värderingar självklara? Arbetslivsinstitutet och Djurskyddsmyndigheten lades snabbt ner. Humaniora kläms åt när studietider förkortas och studenter pressas att välja mer karriärsinriktade studier. Bidragen till kulturtidskrifter snävas in. Trots det fortsätter högerns missnöje med effektiviteten i de ideologiska statsapparaternas funktion.

Zombieliberalism

Tidningen Turbulence tar i sin huvudartikel ”Livet i limbo” (som nu finns översatt till svenska) upp nyliberalismens tappade ideologiska legitimitet och hegemoni som en följd av att kapitalet är oförmöget att hantera de kriser den står inför. En nyliberal ekonomisk politik har inga lösningar att erbjuda, utan kan bara förvärra motsättningarna och antagonismen i de problem den själv skapat. ”Alla de stora kriserna – i ekonomin, klimatet, livsmedel och energin – kommer fortsätta vara olösta”. Turbulence menar att det nyliberala maktblocket håller på att bryta samman, att dessa kriser avklätt nyliberalismen all legitimitet och håller på att upplösa nyliberalismens sammanhållande sociala plattform.

”Det finns inte längre någon social grupp som med trovärdighet kan hävda ett ’ledarskap’ över samhället, politiken, kulturen och ekonomin. … mittfältet är i spillror, och har efterlämnad sig … institutioner utan vägledning och riktlinjer samt politiska partier som stadigt tävlar om makten, men utan att ha något verkligt program”.

Det är i detta läge ”staten kommer dundrande tillbaka”, som Alex Callinicos hävdar (se Petter Nilsson på Dagens Konflikt). Men detta innebär inte en återgång till politikens autonomi, det finns inget ökat utrymme för en nykeynesianism eller alternativ fördelningspolitik. Snarare visar det på statens (och de övernationella institutionernas) integrerade roll att upprätthålla kapitalismen och säkerställa dess reproduktion i kristider. Trots den tappade legitimiteten så fortsätter samma nyliberala ekonomiska politik som innan den ekonomiska krisens utbrott. Turbulence liknar nyliberalismens liv efter döden som en stapplande ”zombieliberalismen”, utan mål eller teleologi:

”Nyliberalismen är död, men den verkar inte ha insett det. Även om projektet på det stora hela inte riktigt har någon ’mening’ längre, så vacklar den vidare som en zombie från 1970-talets splatterfilmer: ful, ihärdig och livsfarlig. … Sådan är zombiens odöda tillvaro; en kropp utan några mål, oförmögen att anpassa sig till framtiden, oförmögen att planera. En zombie kan bara agera utifrån gammal vana, fortsätta att handla fast den förruttnar. Är det inte här vi befinner oss idag, i zombieliberalismens grepp?”

Krisåtgärderna kommer inte lösa de kriser nyliberalismen skapat, utan agerar inom samma logik.

”Vad finns kvar av nyliberalismen efter det ideologiska skalet har fallit av? Det är inte längre ett (relativt) sammanhängande politiskt-ekonomiskt program, utan påminner kanske mest av allt om en plundrande armé på reträtt, som samtidigt håller på att försåtsminera hela det politiska systemet innan det måste släppa kontrollen över det. Men minfält är både farliga och dödliga, även utan ideologiskt kamouflage. I alla de länder som har haft finansiella kriser och/eller där det har getts stora hjälppaket finns det nu ett massivt underskott i statskassorna, och dessa finanser har hamnat hos de aktörer som fick mest ut av att spekulera bort resurserna. De menar att de ska få mer avkastning genom ännu mer sparsamhet och nedskärningar. Genom att lämna över den ekonomiska kontrollen till några som inte kan ställas till svars baklåser nyliberalismen hela situationen. Vilket är ett snyggt knep: den finansiella sektorn använder de skulder och underskott som uppstått vid att hjälpa dem ut ur deras självförvållade kris till att säkra sin fortsatta kontroll över politiken.”

Civilisationens död

Det är intressant att läsa ”Livet i Limbo” mot den sjunde cirkeln av Det stundande upproret. Den osynliga kommittén tar i det kapitlet sig an de ideologiska statsapparater som försöker hålla liv i begreppet civilisation, som konsensusbeteckning för en nationell eller västerländsk kultur – ofta ställd i kontrast mot Islam. ”Det finns ingen ’kamp mellan civilisationerna’. Det finns en kliniskt död civilisation som hålls vid liv med alla slags livsuppehållande maskiner…”, konstaterar Den osynliga kommittén.

Det är i ”civilisationens” och de västerländska ”värderingarnas” namn som världskrig utkämpats, och försökt hämta sin legitimitet. Men vad är civilisationens värde, vad är det som försvaras? Dessa värderingar går inte längre att använda som legitimitet, det framstår nu alltmer uppenbart att de bara är tomma begrepp, syftar på intet. ”Bara på ett århundrade har frihet, demokrati och civilisation reducerats till hypoteser”, skriver Den osynliga kommittén. Vad innebar kriget mot terrorn om inte ett upphävande av dessa friheter – just i namnet av att försvara dem? ”Sedan dess… är det självklart att manipulationen av massorna, militära operationer, begränsningar i medborgerliga rättigheter och en stor mängd polisstyrkors immunitet, är ett lämpligt sätt att försäkra sig om demokrati, frihet och civilisation” Den västerländska civilisationen är ett lik, en zombie som stapplar vidare.

”Väst är en civilisation som överlevt alla profetior om sin undergång med en enkel strategi. Precis som borgerligheten var tvungen att förneka sig själv som klass för att förborgerliga samhället som helhet, från arbetare till baron, precis som kapitalet var tvunget att offra sig som lönerelation för att kunna tvinga på sig själ som en social relation […] så har väst offrat sig själv som en partikulär civilisation för att kunna påtvinga sig som en global kultur”.

Detta lik som vi bär på våra ryggar finns kvar som enbart dominans, ”en döende entitet offrar sig själv som innehåll för att överleva som form”. Men Den osynliga kommittén varnar oss samtidigt för att bara se demokrati, frihet och civilisation som abstraktioner. Civilisationen är fortfarande en materiell biopolitisk kraft ”som härskar, kontrollerar och kolonialiserar även den mest vardagliga, personliga, existensen”. Trots den nationella perioden av historien är över, nationella kulturer spelat ut sin roll, finns en kvarsläpning. De ideologiska statsapparaterna försöker upprätthålla denna tomma form. Den osynliga kommittén riktar framför allt sin kritik mot de franska intellektuella, hur akademikerna och författarna håller liv i detta ideologiska ramverk. ”Polisen och filosofin är två formellt olika, men ändå sammanlänkade medel till detta mål.” Det stundande upproret tar upp exemplet med hur begreppet ”säkerhet” blivit central i ett projekt att försvara den västerländska ”civilisationen”, hur det ”öppna samhället” stängs ner med motiveringen att bevara det. ”Dagens användning av konceptet ’säkerhet’ till allt är en del i projektet att förankra platser, beteenden och även människor själva, i en specifik ordning som de inte längre frivilligt underkastar sig.”

Fler bloggar om sjunde cirkeln:
Skumrask: Det stundande upproret – Sjunde cirkeln
Copyriot: Sjunde cirkeln – Civilisationen

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Svenskt fiske – det pelagiska fisket idag, Hans Norebrink skriver Klaustrofobisk välfärdsskymning, loaderrorready skriver Nytt socialistiskt flygblad till Lunds hushåll, Bo Myre skriver Välkommen på VALVAKA 2010!, dagspendlaren skriver Studenterna tjockar upp bussarna just nu, domljuger skriver Studenters situation blir inte bättre

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Jag förälskade mig direkt i Istanbul, kanske för att jag rest dit utan förväntningar. Staden har runt 15 miljoner invånare officiellt, men inofficiellt räknar de med uppåt 20 miljoner invånare. Placeringen mellan två kontinenter, mitt i ett enormt flöde av människor och kultur. En av de märkbara sociala rörelserna i staden handlade just om rätten till staden, om den enorma stadsomvandlingen som sker och krocken mellan de befolkningsmängder som tar bostadssituationen i egna händer och nattetid slår upp sina egna hus. Temporära boenden som blir permanenta, ända tills ett nytt stadsprojekt vill ha marken och driver bort alla och jämnar bostäderna med marken. En av stadskampsgrupperna tog med oss ut i förorter långt borta från turiststråken och ordnade möten med de hemlösa som vräkts i ett av de oräkneliga områdena.

Mike Davis bok Slum ger en svindlande fingervisning om metropolernas och deras självkonstruerade slumkvarters utveckling i den närmaste framtiden. Åt vilket håll världen rör sig. Halva jordens befolkning bor nu i storstäder. 2006 fanns 372 metropoler med över en miljon invånare, plus 45 som har mer än fem miljoner. Till skillnad från urbaniseringen i slutet på 1800-talet och början av 1900-talet, så växer städerna idag mycket snabbare än produktionen i dem. Det är med Davis och Istanbul i bakhuvudet jag läser Fjärde cirkeln i Den osynliga kommitténs Det stundande upproret.

Den osynliga kommittén observerar att uppdelningen stad och landsbygd inte gäller längre. Med städernas expansion och införlivandet av regionerna runt sig i långa produktiva nät skapas istället metropolerna som ”en enda urban väv”. Alla territorium är nu underordnade metropolen, subsumerade i dess flöden.

Hur styrs då metropolerna? Den osynliga kommittén och Tiqqun lyfter i flera texter fram relationen Israel och Palestina som metropolernas experimentlaboratorium. Två länder på samma territorium, samma mark. Som Zizek med rätta påpekar är det redan en enstatslösning som råder: israeliska staten har makten över hela territoriet, den palestinska staten finns som en lös skuggstat med viss parallell dubbelmakt i enskilda territorier. Talet om två stater maskerar bara den apartheidrelation som råder, döljer hur maktapparaten fungerar. Den osynliga kommittén tar upp hur kontrollen av städerna kommit att bli mer central i militärteori, hur gränserna mellan militära interventioner och polisiära operationer luckrats upp. Ordningsskapande är bara en fortsättning på militära säkerhetsoperationer. ”Krig är inte längre en distinkt händelse i tiden utan delas snarare upp i en serie mikrooperationer utförda av både militär och polis, för att trygga säkerheten”. Militären såväl som polisen utbildas att agera som ”små, profesionella, mobila enheter” som agerar i ett fientligt territorium (jämför det mobila insatskonceptet i Särskild polistaktik i Sverige). ”Metropolen är en terräng av konstant lågintensiv konflikt, i vilket intagandet av Basra, Mogadishu eller Nablus markerar höjdpunkter”.

”De väpnade styrkorna anpassar sig inte bara till metropolen, de producerar den”, skriver Den osynliga kommittén och antyder till arkitekten Eyal Weizman’s beskrivningar av militärens stadsforskning:

”Dagens militära teoretiker är nu upptagen att skaffa sig nya föreställningar av staden som rum. Grundläggande begrepp, antaganden och principer för militär strategi och taktik ifrågasätts självkritiskt. Det stora intellektuella område som geografen Stephen Graham har kallat en internationell ”skuggvärld”, de militära stadsforskningsinstitut och utbildningscentrum som har inrättats för att se över de militära operationerna i städerna skulle kunna ses som något liknande en internationell väv av elitarkitektakademier. Enligt stadsteoretikern Simon Marvin skapar den militär-arkitektiska ”skuggvärlden för närvarande mer intensiva och välfinansierade stadsforskningsprogram än alla arkitektuniversiteten sammantagna, och är naturligtvis medveten om den avantgardistiska stadsforskning som bedrivs i arkitektinstitutioner, särskilt vad gäller tredje världen och afrikanska städer. Det finns en betydande överlappning mellan de teoretiska texter som anses väsentliga av de militära akademierna och arkitektskolorna. Litteraturlistorna på de militära institutionerna omfattar verk från omkring 1968 (med särskild tonvikt på skrifter av Gilles Deleuze, Félix Guattari och Guy Debord), samt mer samtida skrifter om urbanism, psykologi, cybernetik, postkoloniala och poststrukturalistisk teori. Om, som vissa författare hävdar, utrymmet för kritiska granskningar har tynat bort i slutet på 1900-talets kapitalistiska kultur, verkar det nu ha funnit en plats att blomstra i det militära.” (Weizman, Krigskonsten)

Decoder

”Vi lever i en tid av sammanslagningar, av hissmusik, teleskopbatonger och sockervadd. Lika delar polisövervakning som förtrollning!” (DSU)

Jag älskar kultrullen Decoder från 1984 med FM Einheit, Christiane F, William S Burroughs och Genesis P-Orridge, där FM Einhet för ett krig mot muzaken i Berlins hamburgerrestauranger och köpcentrum. I muzaken finns kodade budskap för att öka konsumtionen, dolda kontrollkoder som FM Einhet genom experimentell industrimusik lär sig störa ut. När hissmusiken avkodas bryts den statliga kontrollen av en våg av urbana kravaller, illustrerade av bilder från de klassiska autonoma förstamaj-kravallerna i Berlin.

Den osynliga kommittén skildrar metropolen som ett stort konglomerat av flöden och koder, ”där informationen slår mot oss som en slags fientlig kraft”. Metropolens kontrollmekanismer bygger på att övervaka dessa flöden, att kontrollera noderna i dess nät. (Jag har tidigare på bloggen diskuterat just tunnelbanans roll i denna övervakning i Tunnelbanans biopolitik). Flödena av varelser och ting är samtidigt en mobilisering, en konstant mobilitet som bryter våra världar och gemenskaper. En ”sådan mobilitet betyder bara uppbrott, isolation, exil”, där isoleringsprocessen inte håller på att försvinna utan ”bara blivit satt i rörelse”.

Men flödena är också metropolens svaghet, menar Den osynliga kommittén. ”Metropolen producerar också verktygen för sin egen undergång. […] Det är tack vare sin uppbyggnad och arkitektur kring flöden som metropolen är en av de mest sårbara mänskliga sammanslutningar som någonsin existerat.” Det finns möjligheter att blockera flödena. ”Varje nätverk har sina svaga punkter, noder som måste sättas ur spel för att förhindra cirkulation, för att väva upp nätet”.

Metropolstrejken

I fabriken fanns strejken – och strejkblockaden – som arbetarmaktens grund. Hotet om arbetsnedläggelsen var arbetarrörelsens vapen som tvingade arbetsköparen till eftergifter och erkännanden. Vilka motsvarande ”vapen” finns i metropolen, i den utspridda produktionen, i metropolen som konkurrenskraftig företagsregion? Den osynliga kommittén identifierar två former av möjliga maktbaser i metropolen: blockaden och upploppet.

”Blockera allt – detta kommer vara den första reflexen hos alla de som revolterar mot den nuvarande samhällsordningen. I den utlokaliserade ekonomin där företagen drivs enligt en ”just in time”-produktion, där värde kommer ur möjligheten att vara kopplad till nätverk, där motorvägarna är länkarna i kedjan för den dematerialiserade produktionen som flyttar från underleverantör till underleverantör och sedan vidare till en fabrik för att monteras samman, innebär att blockera cirkulationen också att blockera produktionen.” (Det stundande upproret)

Den mänskliga strejken (Tiqqun), den generaliserade strejken (Disobbedienti), biopolitiska strejken (Tari) eller metropolstrejken (Negri) är olika begrepp för att beskriva samma maktutövning, blockaden av metropolen som social fabrik.

”Blockadtaktiken blir essentiell för den biopolitiska strejkens effektivitet när denna verkligen blir stadsövergripande, det vill säga när den överskrider specificiteten och sträcker sig överallt som en förlamning av kontrollen, en blockering av cirkulationen, ett virus av motbeteenden, ett avbrott i produktionen och reproduktionen, en störning i kommunikationsfabriken. Med andra ord: när de hindrar den kapitalistiska värdeförmeringens normala förlopp. Det är igenom blockaderna som det är möjligt att se den biopolitiska strejkens generalisering. De arbetslösas blockader, piqueteros-rörelsen, i Buenos Aires och upproret mot CPE i Frankrike belyste dess kraft och organisationskapacitet. Blockader är ett materiellt tecken på en brytning med kapitalet och biomakten. Varje blockad i metropolen öppnar andra vägar, andra passager, andra liv: blockaderna i metropolen är nödvändiga för konstruerandet och försvaret av en exodus.” (M Tari, Tjugo teser om metropolens omstörtande, Tes 3)

Oavsett om det beror på utestängandet av en allt större del av arbetskraften från den direkta produktionen, förlusten av integrering med arbetslösheten, att urbaniseringen stiger snabbare än städernas produktion ökar, borttynandet av arbetarrörelsens förmedlande institutioner så har upploppet som handlingsrepetoar för sociala protester kommit att få en ökad betydelse, vilket fått sociologer som Alain Bertho att tala om att vi inträtt en ny politisk cykel, upploppens tid.

Den osynliga kommittén förbinder dessa upplopp, framför allt banlieusprotesterna, med en form av territoriell motmakt som fortfarande är möjlig att utöva i vissa områden i metropolerna. ”Eldstormen i november 2005 var inte resultatet av totalt utanförskap som det ofta porträtteras. Det var tvärtom den totala besittningen av ett territorium”. Banlieusprotesternas spridning och uthållighet visade på den lokala förankring, samtycke och kännedom om sitt territorium som de revolterande innehar, beroende på att de fortfarande har en form av gemenskap, utgör de sista exemplen på levande världar i metropolerna. ”… vitaliteten har slagit läger i de så kallade ’problemområdena'”. ”I många av dagens metropoler är kåkstäderna de sista levande och beboeliga områdena och självklart även de mest dödliga” (DSU).

Kanske är det inte så konstigt att de som anklagades för att författat Det stundande upproret greps misstänkta för sabotage av höghastighetståg, med tanke på den centrala betydelse sabotaget av metropolens flöden ges i denna cirkel.

Fler blogginlägg om Fjärde cirkeln:

Skumrask: Det stundande upproret – Fjärde cirkeln
Alamut: Fjärde cirkeln: I wish i was back home in Derry
Copyriot: Fjärde cirkeln – Metropolen
Copyriot: Fjärde cirkeln igen – Ickeplatser