Den globaliserade klassen

I Marx politiska texter sågs arbetarklassens styrka komma ur hur den sattes att samverka inom produktionen. I fabrikerna blev arbetarna en kollektiv homogen massa som gavs en kollektiv antagonistisk organisationsform. Fabriken skapade sin fabriksarmé. Fabriksorganisationen gav proletariatet den organisering och det vapen – strejken – som gjorde att de kunde formera sig som ett subjekt: som arbetarklass.

Klassen massifierades, homogeniserades, organiserades. Så såg det ut då, ända fram till sjuttiotalet. Så ser det inte ut nu. Kapitalets offensiv mot den organiserade arbetarklassen från sjuttiotalet och framåt har brutit upp arbetarklassens massammansättning och spritt ut den, både över hela samhällsfältet och transnationellt. Klassen är nu fragmenterad, heterogen, skiktad och global. Globalt har proletariatet aldrig någonsin i historien varit så stor som idag. Men dess spridning är inte jämt fördelad över jorden. Kapitalet bryter upp och nysammansätter, avproletariserar och återproletariserar befolkningarna globalt.

Massproletarisering och massmigration
Så hur ser arbetarklassens sammansättning ut idag? Uppbrytandet av industriproduktion i de tidigare centrumländerna har kombinerat med en kraftig återproletarisering av den globala periferin. En ny industriell arbetarklass växer kraftigt. Proletarisering innebär att driva bort befolkning från andra försörjningsmöjligheter, såsom jordbruk och tillgång till allmänningar. Det har främst skett genom att slå ut allmänningar, monokulturell export och landgrabbing. Industrijordbruket har tagit över de bördigaste jordarna. Mellan 1980 och 2010 minskade andelen av befolkningen som arbetade inom jordbruk från 56% till 35%, och andelen fortsätter sjunka. Jordbruket bedrivs vid sidan av säsongs eller extraarbete. Proletariseringen leder till att hundratals miljoner arbetare migrerar (enbart i Kina antas det röra sig om 150-200 miljoner), flyr massfattigdom på landsbygden och söker sig till metropolregioner. 2010 bodde för första gången hälften av jordens befolkning i städer. Det är här den globala överbefolkningen koncentreras. Många livnär sig i en skuggekonomi, den informella sektor som växer kring storstäderna, med extrema exploateringsformer. Summan av de pengar migranterna skickar hem till sina familjer är tre gånger större än det globala biståndet.

Skiktningar
Globala proletariatet domineras inte längre av heltidslönearbetaren, utan har många varianter. De andra formerna av arbete går inte att reducera till enbart reservarmé. Av de tre miljarder som utgör det globala proletariatet får hälften sin huvudförsörjning genom sidosysslor och självhushållning (”subsistence activities”). Det rör sig om den delen av proletariatet som rör sig mellan massarbetslöshet, säsongsarbetande småbönder i självhushållsjordbruk, självanställda egenföretagare (rättare sagt, ”självexploaterande former av proletarisering”: entreprenörer, frilans, gatuförsäljare, små butiksägare, plattformsekonomin) och ofria arbetarrelationer (slaveri, skuldsatta, fångar, militärt arbete, åtgärdsplacerade, workfare).

Nyindustriella arbetarklassen
Industriproletariatet är fortfarande en bärande del av proletariatet, men det har skett en arbetsdelning och förflyttning från centrum till periferi. Det nyindustriella proletariatet har varit rätt stabilt i antal i decennier, trots att jordens befolkning fördubblats och produktionen tredubblat sin varuproduktion (1970-2011). Produktionsprocessen fördelas alltså hierarkiskt globalt. Medan kapitalismens högre företagsfunktioner koncentreras till dess centrum i väst, där lönenivåerna fortfarande ligger på en globalt relativt hög nivå och lyckats försvara en viss nivå av arbetsrätt, har logistiken och kommersiell distribution flyttats ut till semiperiferi med prekära ung arbetskraft. Manufaktur, montering och avfallshanteringen förlagts till periferin, där lönearbetet flyter samman med den informella ekonomin.

Men även i väst märks skiktningen tydligt, med arbetets multiplicering och expansion av av serviceyrken i cirkulationen, finans och reproduktionen. Reallönerna sjunker, en fjärdedel räknas som ”working poor” (arbetar, men ändå i relativ fattigdom) – även om kreditboomen 2001-2006 sköt upp och lyckades tillfälligt dölja fattigdomen genom att göra det lättare att skuldsätta sig. Prekära anställningar ökar och gör alla anställningar osäkrare. Samtidigt ökar managementjobben, enligt en ILO-rapport utgör de 15% av arbetskraften. Det rör sig om arbetsledare, koordinatörer och konsulter, ett nytt mellanskikt som pressar lönerna neråt. De stora industricentren har brutits upp och spritts ut, men nya masskoncentrationer av arbetskraft sker i megasjukhus, matfabriker, call centers, distributionslager, megauniversitetet och megafängelser.

Avproletarisering
Den kapitalistiska produktionen både proletariserar (slår ut andra försörjningsformer) och avproletariserar (effektiviserar bort arbeten). Historiskt har denna motsättning lösts genom kapitalets och produktionens expansion, friställda arbetare har gått till nya expanderande sektorer.

Det enskilda kapitalet strävar alltid att minska sitt beroende av arbetet för att pressa sina kostnader och maximera sin vinst. Det har skett genom att slå sönder arbetarklassens organisatoriska styrka, automatisera, omorganisera eller relokalisera produktionen. Automatiseringen är ingen enkel process, den flyttar bara på var arbetet utförs. De nya maskinerna tillverkas någonstans, och kräver arbete för att tas fram. Maskinparken måste underhållas, utvecklas, uppdateras och bytas ut, i allt snabbare hastighet. Kostnaderna tenderar att skena iväg.

Den ökade proletariseringen – en växande arbetskraftsreserv och potentiell arbetarklass – har historiskt ätits upp av en växande produktion, som sysselsatt allt fler. Men så ser det inte ut längre. Efter den exceptionella boomen i produktion och kapitalackumulation i efterkrigstiden, har ackumulationen dalat sedan sjuttiotalet. Produktionens expansion matchar inte proletariatets expansion. Istället har vi ett växande överskottsproletariat, som rör sig mellan arbetslöshet, sidojordbruk, informella sektorn och tillfälliga arbetsuppgifter.

Processad produktion
Dessa två dynamiker pågår parallellt inom kapitalismen. Dels (a) den ökade samverkan inom produktionen, den kollektiva produktivkraft som skapas när arbetarna kombineras att arbeta ihop. Historiskt skedde det först i manufakturer, därefter fabriker och nu har löpande bandet spridits ut i samhället. Produktionen har blivit en lång produktionskedja och global försörjningslinje av varor som processas vidare. Vi processar delprodukter snarare än producerar färdiga produkter på våra arbetsplatser, som länkar i längre produktionskedjor. Samverkan i produktionen sker nu på ett samhälleligt plan och konflikterna inom produktionen sprids ut i hela samhället. Och dels (b) hur den ökade produktiviteten gör arbetskraft överflödig, skapar större ojämlikhet, skiktningar och fattigdom. Tendenser och mottendenser. Det ökar proletariatet, ökar den arbetslösa reservarmén och ökar massan oanställbara överskottsproletärer.

Logistiken underordnas produktionen
Denna utspridda produktion är möjlig genom 80- och 90-talets logistikrevolution. Kapitalismens största omorganisering av produktionen har skett genom att underordna cirkulationen under sig. Postfordism, toyotism, just in time-leveranser, lean-produktion, inventeringshantering bygger på denna omorganisering av cirkulationen. Streckkoder, skeppscontainrar, motorvägar, fiberkablar och satelliter är den logistiska förutsättningen för att globalisera produktionen. Kapitalet strukturerade på så sätt om produktionens tid och rum, som den alltid gjort under sin utveckling. Omorganiserandet av cirkulationen ger kapitalet snabbare omslag, värdet i produktionen realiseras snabbare och kan fortare återinvesteras i ny produktion. Genom styrningen av försörjningskedjor integreras råvaruleveranser, fabrikerna och konsumtionen i varandra. Problemet för kapitalet är att det utspridda löpande bandet är sårbart, påverkas en länk påverkas hela produktionskedjan. Det ger därmed arbetare inom cirkulationen en privilegierad position, med möjlighet att orsaka stora störningar. Logistikrevolution kräver därför en cybernetisk styrning över flödena och processerna för att undvika flaskhalsar. Omorganiseringen i cirkulationen handlar så sätt om att garantera kapitalets reproduktion, hur snabbt värdet i produktionen kan realiseras och återinvesteras.

Den sociala reproduktionen och allmänningarna
Alla former av produktion och social reproduktion är nära relaterade, en förändring i den ena påverkar den andra. Historiskt i kapitalismen har kvinnor skött det reproduktiva arbetet i hemmet. Det har historiskt varit främst arbetarkvinnorna som tagit kampen om arbetskraftens reproduktionskostnad, som sett hur vinster i fabrikerna genom högre lön togs igen genom högre priser utanför och åts upp av ökade levnadskostnader. Kampen mot dyrare levnadskostnader har därigenom i praktiken varit en kamp för att lönen ska räcka till mer – och lika viktig som arbetarkamperna för höjda löner. Det är kvinnor som världen över stått längst fram att försvara allmänningarna, den mark och resurser som kunnat garantera överlevnaden, som inte täckts av lönen. För att kunna proletarisera befolkningsskikt behövde kapitalet inhägna allmänningarna och undanröja dem som alternativ försörjningskälla.

Den sociala reproduktionen har alltid rört sig i skiftet mellan offentligt och privat, och varit ett område för styrning, befolkningspolitik, social ingenjörskonst, offentliga utgifter, manipulation och moraliska regleringar. Under den fordistiska välfärdsstaten kunde delar av det obetalda reproduktiva hemarbetet – efter kamp – föras över till välfärden och betalas gemensamt genom skatt snarare än ofta indirekt via mannens lön. Den andra sidan av detta var att det under gav det staten en större kontroll över arbetskraftens reproduktion. Allmänningarna blev sociala allmänningar, införlivades i den offentliga sektorn.

Offentlig sektor vs allmänningar
En del av nyliberalismens offensiv blev att öppna upp det offentliga för marknaden, att sätta avgifter på allmänningar (vatten, sjukvård, utbildning). Kvinnors oavlönade reproduktiva arbete har använts som en chockabsorberare under nyliberalismen, som den ekonomiska krisen kunnat rullas tillbaka på när välfärdsstaten plundrats och krympts. Statens roll minskade för den sociala reproduktionen. Nyliberalismen befria kapitalet från ansvaret att reproducera arbetskraften. Istället ökade under nyliberalismen serviceindustrin och de hushållsnära tjänsterna, som tog över många av välfärdsstatens funktioner för den sociala reproduktionen, men nu som varor och tjänster att köpa. Inom hemarbetet skedde inget teknologiskt språng, som inom produktionen och cirkulationen, utan arbetet sker i hög grad fortfarande igenom lågkvalificerade tjänster och en expanderande låglönesektor för hushållsnära tjänster, ofta utförda av migrantkvinnor.

Reproduktivt arbete
Kamperna inom reproduktiva sektorn rör sig därför mellan oavlönat och avlönat arbete, kring prisnivåer, avgifter och tillgången till allmänningar, kring marknadsutsättning i en formell och informell sektor. Kapitalets omstruktureringar genom avproletarisering och återproletarisering drabbar kvinnor först. Det är kvinnorna som drivs in eller ut ur serviceindustrin och offentliga sektorn, som drivs bort från självhushållsjordbruk och in i hushållsnära tjänster. Hemmet har aldrig varit enda platsen för den sociala reproduktionen – och hemmet har ofta även varit en plats för produktion. Globalt sett ökar de ofria arbetsformerna för kvinnor, det informella arbetet ökar och arbetsdelningen mellan kvinnor ökar. Den ökade kvinnoproletariseringen och inträdet på arbetsmarknaden går parallellt med en ”feminisering av arbetet”, med osäkra anställningar, ökade löneklyftor.

Återprivatiseringen av den sociala reproduktionen åtföljs dessutom av en allt aggressivare hållning mot kvinnor, en kamp över kontrollen över sexualiteten och den biologiska reproduktionen. I flera länder börjar aborträtten inskränkas och har återigen fört upp kampen om rätten till sin kropp som central fråga för feminismen igen.

Den globala sociala strejken
Tanken är att i en serie blogginlägg följa den diskussion som förts inom den radikala kommunistiska och autonoma rörelsen de senaste åren om arbetarklassens globala sammansättning och relationen mellan dess kamper inom produktionen, cirkulationen och reproduktionen för att politiskt nysammansätta sig. I texterna kommer jag försöka summera de texter vi läst i Centrum för marxistiska samhällsstudiers studiecirkel om sociala strejken – och som bland annat låg till grund för tidningen Brands temanummer (2/2016). Den ovanstående texten skrevs till det Brandnumret, men lyftes ut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *