Alternativmedia – från vänster till höger

Tror du memer är ett nytt fenomen? Något som uppkom med internet? Sorry. De tillhör historiens vanligaste propagandaform, den första formen av massmedia.

Backa femhundra år. Det europeiska feodalsamhället låg i ruiner, reformationen slet sönder den katolska kyrkan, nationalstaterna började formeras och stora bonderevolter svepte över kontinenten. Johannes Gutenberg hade seklet innan – omedveten om att kineserna redan hade använt en liknande teknik under lång tid – utvecklat en metod för mekanisk boktryckning med utbytbara lösa typer. Massfabriceringen av böcker hade påbörjats, men enbart för ett högre läskunnigt samhällsskikt. Under 1500-talets bonderevolter och reformationsrörelse började man propagandistiskt använda tryckpressen för mobilisering. Restpappret vid boktryck gick ju att använda till att trycka enkla nidbilder på och dela ut till ej läskunniga småbönder. Nu uppstår flugblätter – flygblad, som masspropaganda. Bilder av påven som dekadent djävul. Under första halvan av 1600-talet trycktes 10 000 sådana enkla pamfletter. Det blev ett avgörande propagandavapen.

Alternativmedias historia ser ut just så. Ny teknik för masskommunikation möter rörelser för social förändring. Propagandakanaler utvecklade av stater i krigföring löper parallellt med subversiva rörelsers nydanande användning av både ny och gammal teknik på sätt som det inte riktigt var tänkt. Å ena sidan det avantgarde som varit ”early adopters”, de som tidigt har varit med och utvecklat en ny kommunikationsteknologi eller hittat sätt att använda dem på, innan de blivit reglerade, kontrollerade och kommersialiserade. Å andra sidan de som börjat använda en redan etablerad struktur, som nu blivit så billig och lättillgänglig att rörelser med knappa resurser kunnat börja använda dem. Kanske till och med plocka upp redan förbisprungna, begagnade och övergivna kommunikationskanaler, för att använda på ett nytt sätt. Ta gamla radiosändare till heders för att sända piratradio, använda pappersrester till flygblad, skapa Facebookevents för snabba massmobiliseringar. Bryta ny mark och plundra soptippen.

Tekniska innovationer skapar i sig själva ingen rörelse, men rörelse underlättas alltid av tillgång till enkla och billiga masskommunikationskanaler.

De senaste hundra åren har korsbefruktningen mellan konstnärsavantgarde, aktiviströrelser, tekniknördar och politiska journalister ofta fungerat banbrytande. Det går att se flera vågor som öppnat upp för utvecklandet av nya masskanaler och medieformer som bygger på deltagande underifrån. Den elektriska tryckpressens införande i mitten av 1800-talet möjliggjorde stora billiga upplagor, ”penny press”, för media som riktade sig till massan, inte bara eliten. Den borgerliga offentligheten började därmed utmanas av olika former av motoffentlighet underifrån. Arbetarrörelsen kunde starta egna tidningar i massupplaga, vilket inte bara gjorde politisk organisering och propaganda enklare. Det underlättade även utvecklingen av en egen arbetarkultur.

Vid förra sekelskiftet växte den så kallade gula journalismen fram i USA, främst kring New York Times – en sensations- och tabloidjournalism med braskande rubriker, där mediedrev och makthavargranskningar mer och mer utgjorde viktiga beståndsdelar. På 1960-talet förenklades tryckprocessen genom offsettryck och fotokopiatorer, billiga tekniker som inte krävde någon förkunskap att använda. Undergroundkulturen, do it yourself-tidskrifter, nyhetsbulletiner och fanzines växte därför fram. Nu blev inte bara masspridning möjlig, utan även massanvändning. Det var nu ”alternativmedia” som beteckning började användas för denna nya oberoende rörelsemedia underifrån. Alternativmedia gav upphov till en ny form av journalistik, som skilde sig från den gula journalistiken. Istället för att använda myndigheter som bärande källor, lät oberoende media andra röster höras. Källor utanför institutionerna lyftes fram. Alternativmedia var oftast vänster och ideologisk. Den kritiserade mainstreammediernas påstådda neutralitet och objektivitet genom motinformation och egna motundersökningar.

I mitten av 1990-talet formulerade radikala aktiviströrelser en annan medial interventionsform, ofta i polemik mot alternativmedia. Geert Lovink och David Garcia kallade metoden taktisk media. ”Taktisk media är en media för kris, kritik och opposition. Detta är både dess källa till makt (”Ilska är en energi”, John Lydon) och samtidigt deras begränsning. Deras hjältar (och hjältinnor!) är aktivisten, nomadiska mediekrigare, prankstern, hackern, gaturapparen, kamikazevideofilmaren, de är glada negationer, alltid i jakt på en fiende”, skrev Garcia och Lovink. Alternativmedia hade byggt på att skapa egna gräsrotsmediestrukturer utanför mainstreammedia. Men taktisk media såg snarare hur man kunde ockupera det offentliga rummet, ta sig in i den borgerliga offentligheten för att nå masspridning och skapa mediala interventioner. Taktisk media använde sig av metoder som detournering (att använda populärkultur för andra syften, till exempel byta ut texterna i serietidningar eller undertexterna i filmer till egna budskap), culture jamming och adbusting (manipulera budskapet i media och reklam), kommunikationsgerilla (fejkade nyheter, skapa spektakel, moralpanik, blåsningar genom interventioner), hacking och läckor. Fax, e-post, internet och mobiltelefoner skapade nya möjligheter att agera kommunikativt. Grupperingar som autonome a.f.r.i.k.a. gruppe, Ubermorgen, Critical Art Ensemble, ®™ark och The Yes Men skapade inga egna medieplattformar, utan tog sig in i andra etablerade kanaler för att där skapa kortslutningar.

Det gemensamma för alternativ och taktisk media var betoningen på att bryta ner gränsen mellan konsumenter och producenter. Alla kunde delta i att skapa media. Diskussionen försköts från att handla om medias innehåll till att se innehållet som mediet. Att inte bara vara emot mainstreammedia, utan att skapa egna kanaler och medieaktioner. Jello Biafra, Dead Kennedys gamla sångare, formulerade det under globaliseringsrörelsens uppsving i slutet av 90-talet som ”Don’t criticize media, become media”. Denna slogan kom att bli ledstjärna för en ny generation medieaktivister.

Medieaktivismen som växte fram under 00-talet byggde mer på interaktion och deltagande. Alla kunde bidra med sina pusselbitar till beskrivningen av en händelse, genom att själva vara med och rapportera, fotografera och filma. Independent Media Centers (IMC, även kallat Indymedia) som växte fram som ett globalt nätverk byggde på dessa principer. I medieaktivisternas retorik stod nya media mot gammelmedia, alternativmedia mot mainstreammedia, motoffentlighet mot (borgerlig) offentlighet. Med en mobiltelefon i handen hade du alla redskap du behövde.

Även den svenska alternativmediescenen följde samma utveckling. Men vid 2000-talets mitt började alternativmedia här tappa mark. Eller rättare sagt, det skedde ett skifte från vänster till höger. I dag har ”alternativmedia” snarast kommit att bli ett högerbegrepp, för att användas om brunhögern och de konspirationsteoretiska foliehattarnas mediekanaler. Vad hände egentligen?

Det enklaste svaret är att de autonoma medieprojekten (till exempel Dagens konflikt, Yelah, Motkraft, Indymedia Sverige och Socialism.nu) tappade mark och försvann när den utomparlamentariska aktiviströrelsen försvagades. Men det går även att spåra minskningen till förändringarna i kommunikationsplattformar under mitten av 00-talet. Vänsterns alternativmedier, som allt mer berodde av internet, klarade inte av att nätet samtidigt blev socialt inhägnat och massbrukarbaserat. Stora nätplattformar av centraliserade inhägnade forum, som Facebook, Google, Twitter, Youtube, Snapchat och Instagram, hade successivt tagit utrymmet från alla andra nätforum. De monopoliserade nätkommunikationsformerna till sina plattformar och flöden.

Istället för att sälja tjänster och varor till konsumenter på nätet, byggde sociala medier på att sälja användare till företag. De slutna forumens möjlighet till social interaktion och masspridning blev det de kunde locka brukare med. Detta ledde till att de sociala nätverken privatiserades. Nätaktivisten Rasmus Fleischer gick så långt att han beskrev sociala medier som en kontrarevolution och backlash mot den amatörutveckling av egna alternativstrukturer som skedde på nätet från mitten av 1990-talet fram till mitten av 00-talet. De senaste årens massprotester har varit beroende av att använda dessa centraliserade plattformar för att nå ut, kanaler som stått helt utanför deras egen kontroll och lätt kunnat användas emot dem (censureras, stängas ner, övervakas).

Men även massanvändningen av dessa nätplattformar skapade problem för vänstern. Sociala media visade sig vara en tacksam arena för oerhört snabb masspridning, utan att passera genom några verifierande medieprojekt. Nu kunde vem som helst göra ett event, kalla till en demonstration eller motaktion, utan att ha en organisation i ryggen, någon demonstrationsvana eller ambition till uppföljning. Snabbheten kunde snabbt skapa virala fenomen, moralpanik och drev – utan någon redaktion som kunde stoppa eller verifiera informationen. Politisk initiativförmåga fördes över till individnivå.

Metoden med användande av taktisk media gjorde inte saken bättre. Taktisk media skapade inga egna permanenta alternativa strukturer utan var beroende av att verka inom andra forum, som tolkade och rapporterade kring aktionerna och därmed spred budskapet. De gerillametoder som användes för att skapa förvirring i och misstro mot mainstreammedia kan i backspegeln ses som en föregångare till den sorts desinformationsstrategi som nu satts i systematisk användning i stormakters informationskrig och hybridkrigföring kring geopolitiska konflikter. Metoden med desinformation som taktiskt vapen känns inte så lockande i en tid av extremhögerns massiva användning av klicklockande omvinklade nyheter från mainstreammedia eller fejkade nyheter.

Journalisten Evgeny Morozov påpekar att dessa två fenomen, den snabba desinformationsspridningen och de privatiserade sociala medieplattformarna, hör ihop: ”Problemet med fejknyheter är hastigheten och hur lätta de är att sprida, och de existerar främst på grund av att dagens digitala kapitalism gör det extremt lönsamt – se på Google och Facebook – att producera och cirkulera falska men klickvärda narrativ”, skriver Morozov i The Guardian.

Dessa två processer, inhägnandet av internet genom så kallade sociala medier som åt upp alternativforumen, samt möjligheten till snabb masspridning genom dessa gigantiska plattformar, slog sönder både alternativ och taktisk media som metod. Men det fick en annan effekt för extremhögern. Deras medieprojekt växte. Varför? Extremhögern blockerades tidigt från kommentarsfält och sociala medier, vilket tvingade dem att bygga en alternativ kommunikationsstruktur. De kunde sedan utifrån denna motoffentlighet ta sig in och påverka den etablerade offentligheten och tränga ända in både i sociala medier och etablerad media. Därigenom gavs de enkla kanaler för sitt metapolitiska desinformationskrigande och sina hetsdrev.

Det är alltså ytterhögern som gynnats av den digitala kapitalismens utveckling. Men detta är inte givet. Vänsterns alternativmedia, som rörelsemedia, är fortfarande stark i andra delar av världen. Det finns inget som säger att vi inte kan starta nya projekt, och hämta lärdom från varje tidigare våg av medieaktivism underifrån – både dess förtjänster och dess misslyckanden.

Framför allt handlar det om att en större tyngd behövs läggas på att kurera snarare än att producera. Det vill säga, vi måste arbeta mer med att samla in all den radikala information som finns utspridd i de inhägnade plattformarna, spåra källor och verifiera information. Det räcker inte att bara betona att det ska kunna vara lätt att delta och rapportera, utan informationen måste också vara pålitlig och korrekt. Annars tas öppna plattformar lätt över av troll, moralpanik och drev.

Nya medieprojekt måste kunna verka på flera plan och kunna förhålla sig till de mediestrukturer och kommunikationsplattformar som används i dag. Nya satsningar måste bygga på egna självkontrollerade strukturer. Samtidigt måste de kunna användas för att göra inbrytningar i de inhägnade sociala medieforumen och få masspridning i deras flöden. De måste kunna verka i det vardagliga, men också förhålla sig till hur man bedriver medieaktivism utifrån stordata (nätverksanalyser, visualisering av stora datamängder, riktad mikromarknadsföring, att hämta och korsköra information från massor av håll och att analysera informationsmängder).

Vi måste kunna använda båda gamla och nya medieformer – från flygblad och dörrknackningar till den senaste mobilappen, helst på sätt som monopolbolagen inte redan tänkt på. Vi måste vara först och sist på ny teknik; kunna varva memer, klickjakt och tunga analyser. Så kan vi få en rörelsemedia som för samman information och aktion – till informaktion. För nog finns det en rad påvar som skulle behöva störtas även i dag. Och kan en mem göra jobbet, så varför inte?

Vidare läsning:
autonome a.f.r.i.k.a. Gruppe, Handbuch der Kommunikationsguerilla, 1996
David Garcia & Geert Lovink, The ABC of Tactical Media, 1997
Coyer, Kate; Dowmunt, Tony & Fountain, Alan, The Alternative Media Handbook, 2007
Bailey, Olga Guedes; Cammaerts, Bart & Carpentier, Nico, Understanding Alternative Media, 2008

(Publicerad i Brand nr 1, 2017)

1 Thought.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *