Tronti III: Anarkins organisation mot kapitalets planering

Tänk dig att du ska bygga en mur. Du anlitar fem murare att hjälpa dig. Varje person går och hämtar tegelstenar som de sedan bär bort och murar fast. De måste ofta stanna och gå igenom med de andra murarna var de tänker lägga sina stenar, diskutera igenom gemensamt. För att effektivisera arbetet sätter du en murare att enbart mura och fyra hantlangare att i en kedja skicka fram tegelstenarna. Du har nu organiserat om arbetssättet, muren växer fram mycket snabbare. Men du betalar ut samma lön till arbetarna som innan. Kanske kan du till och med dra in lite på lön, de arbetare som i kedja langar fram stenarna till muraren behöver ju faktiskt inte hans arbetskunskap. Det räcker med några utbytbara hantlangare, som du kan plocka in vid behov. En arbetsdelning har införts, arbetskraften har blivit samverkad. Som produktivkraft är den nu kombinationen av arbetarna – både okvalificerade och kvalificerade: vi kan kalla det den kollektiva arbetaren, en samlad totalarbetare. Arbetsprocessen har omvandlats för att höja effektiviteten och värdeförmeringen. Men nu kräver den att arbetet leds, någon måste ha en plan hur det ska utföras och ge order. Arbetarna har också fått olika intressen: muraren är svårare att byta ut än hantlangarna. De avlönas olika. Har olika mycket att säga till om. Hantlangarna lägger inte ner sin själ i jobbet. De försöker till och med dra ner på tempot. Arbetsstyrkan har skiktats. Den har fått en ny sammansättning. Men för arbetsgivaren är den samverkade arbetskraften, totalarbetaren, mer produktiv än enskilda arbetare som jobbar parallellt. Arbetaren säljer sin arbetskraft individuellt. Men arbetsköparen köper en kollektiv arbetskraft, men betalar fortfarande ut individuella löner.

Denna lilla scen innehåller de centrala beståndsdelarna för att förstå operaismen. Hur den individuella arbetaren blir den kollektiva arbetaren i produktionen, dess olydnad måste övervinnas genom kapitalistens plan och arbetsorganisering (kommando), genom att organisera den kollektiva arbetskraften i den effektivaste socialt sammansatta formen. Där fackföreningsrörelsen traditionellt sett riktat sig till den skolade muraren snarare än hantlangarna, gör operaisterna tvärtom. De satte fokus på de ickekvalificerade arbetarna i langningskedjan/löpande bandet.

Från denna scen i fabriken panorerade sedan operaisterna ut och såg hur motsvarande organisering skedde på en samhällelig nivå, när den kollektiva kapitalisten behövde organisera / planera hela samhället utifrån fabriksproduktionens nivå. Nu händer något. Den samhälleliga fabriken träder fram.

Fabriken och samhället (Quaderni Rossi nr 2, 1962) är tillsammans med texten Kapitalets plan/Det samhälleliga kapitalet (Quaderni Rossi nr 3, 1962) de två texter där Mario Tronti gör en närläsning av Marx och tillsammans med Raniero Panzieris två texter om kapitalets plan och kapitalets användning av maskineri de texter som utgör den viktigaste marxistiska grunden för operaismen. Det är därför värt att lägga lite tid på att närläsa dessa två texter, trots att de kräver en viss förförståelse och Marxläsning för att traggla sig igenom.

Fabriken och samhället baseras främst på 3-5:e avdelningen i Kapitalets första band. I dem går Marx in i ”produktionens dolda verkstad” för att analysera arbetet och värdeskapandet i produktionsprocessen. I den här texten blir det tydligare varför Tronti betonar skillnaden på arbetarperspektiv och borgerlig ideologi.

Produktionsprocessen
Precis som med varuformens dubbelnatur visar Marx att den kapitalistiska produktionsprocessen har två sidor. Den ena är arbetsprocessen, den andra den värdeskapande processen (på italienska: valorizzazione). I arbetsprocessen förs arbetarna samman (blir en socialt organiserad = kollektiv/sammansatt arbetare) i arbetsorganisering och kring maskineriet, under kapitalistens ledning (kommando). Kapitalet ser bara arbetsprocessen som en värdeskapande process, där arbetskraften och den samhälleliga arbetsprocessen ska integreras inom kapitalet (som variabelt kapital / levande arbete) – och underordnas kapitalets värdeskapande process.

I borgerlig ideologi mystifieras detta genom att se det som två nödvändiga och parallella processer, den kapitalistiska produktionsprocessen försöker ena de två. Arbetarperspektivet innebär att se de två ställda mot varandra och motsättningen emellan dem, hur den värdeskapande processen underordnar sig arbetsprocessen och omformar den helt. Denna relation i produktionen påförs sedan alla områden i samhället och alla samhällsrelationer.

Den samhälleliga organiseringen av arbetarna – deras samverkande i produktionsprocessen – framstår för dem som inte en sammansättning dem emellan, utan att arbetets samhälleliga produktivkrafter är något som ligger utanför dem, en kvalitet eller egenskap som tillhör kapitalet. Medan värdeskapandet för kapitalet framstår som någon egenskap kapitalet får från arbetarna efter att i ett ekvivalent köp ersatt arbetskraftens värde (dess reproduktionskostnad), en gratis naturkraft.

Arbetets värde
Den kapitalistiska produktionen består både av mervärdet och arbetskraftens värde och döljer den specifika relationen mellan dem: det levande arbetet som variabelt kapital – som producerar mer värde än arbetskraften är värd – och separerandet av arbetaren från produktionen. Det framstår (mystifiering) som att arbetaren och kapitalet delar på produktionen (en del ersätter arbetaren, en annan del går till kapitalet). Det är dock bara arbetskraften som ersätts (reproduktionskostnaden), genom lönen – ersättningen täcker inte arbetets värde. Arbetets (arbetskraftens) pris är inte arbetets (värdeskapandets) värde. Därigenom döljs exploateringen (kapitalets appropriering av merarbetet). I lönen framgår inte uppdelningen av arbetsdagen i nödvändigt arbete och merarbete, allt arbete framstår som avlönat – vilket är det som skiljer lönearbete från annat arbete. Fenomenformen gör alltså de reella förhållandena osynliga. Det arbetaren gör i produktionen är konkret arbete (x antal producerade specifika varor på y arbetstid), men det abstrakta arbetet (värdeskapandet) framgår inte.

Övergången absolut mervärde till relativt mervärde
Kapitalets byte av strategi från utvinnande av absolut mervärde (förlängning av arbetsdagen) till relativt mervärde (modifiera produktionsprocessen, genom effektivisering, specialisering och automatisering) diskuteras ur flera vinklar av Tronti. Han lyfter fram att i Kapitalets kapitel om denna övergång kommer klasskampen, politiken och kapitalets planering av samhället in i bilden (Tronti använder märkligt nog inte beteckningen formell/reell underordning, antagligen på grund av att han ännu inte hade läst det opublicerade sjätte kapitlet?)

Denna omställningsprocess sker inte automatiskt av sig själv, utan begränsningarna för den absoluta mervärdesstrategin påförs de enskilda kapitalen och tvingar dem ändras. Förutom att det rör sig om en övergång från en enklare form till en specifikt kapitalistisk, är Trontis ambition inte att diskutera en periodisering utan att utgå från den fullt utvecklade kapitalismen. Tronti vill – likt Marx – analysera kapitalismen utifrån att den inte är bara ett partikulärt produktionssystem vid sidan av andra, utan är hegemonisk och determinerar hela samhället. Marx teori utifrån kapitalistisk produktion som ett särskilt produktionssystem måste alltså verifieras i den modernt utvecklade kapitalismen, inte bara utifrån den tid då den var en framväxande tendens. Det är först nu vi kan verifiera Marx teorier, menar Tronti.

Inom kapitalismen utgör cykeln produktion-distribution-byte-konsumtion en organisk enhet, men kedjan kommer med kapitalismens utveckling allt mer att bestämmas av produktionen. Det är i produktionen som värdet uppstår och cykeln överskrider sig självt. Läggs däremot fokuset på mervärdets realisering (genom försäljning och sedan konsumtion) döljs de specifika villkoren för värdets produktion och realiseringen framstår som mervärdets skapande. Det framstår som motsättningen inte är mellan arbete-kapital, utan mellan a) olika konkurrerande kapital och b) köpare och säljare. Det framstår som att alla delar av kapitalet bidrar till värdeskapandet. Arbetets subjektiva produktivkrafter (arbetarna) framställs som kapitalets objektiva produktivkrafter, enbart som en vara bland andra. Värdet framstår därigenom som mer autonomt och produktionsförhållandenas relationer som anonyma i förhållande till varandra. Arbetarna kombineras i den storskaliga produktionen, men deras sociala förbindande framstår som något som tillhör kapitalet. Arbetaren möter helheten i produktionsprocessen bara genom kapitalets mediering.

Övergången som en politisk planering av samhället
Men denna utveckling av kapitalets produktionsprocess utvecklar även kapitalets exploatering och klasskampen. En tidig konfliktform beskriven av Marx i Kapitalet blir striderna om arbetsdagens längd; mellan köpare och säljare av arbetskraft, där kapitalet vill ha mer merarbete, arbetaren mindre. Den kollektiva kapitalisten ställs för första gången mot den kollektiva arbetaren. Arbetarna lyckades svara som klass, genom att driva igenom en lag som en ”samhällelig barriär” mot arbetsdagens förlängning och utvidgning.

Motståndet inom fabriken krävde en politisk mediering, upprättandet av ett frivilligt kontrakt med kapitalet. Trycket till denna politik kom inifrån produktionen, inte genom den externa borgerliga politiska sfären. Denna påförda barriär och politiska tryck tvingade kapitalet att modifiera formen för sin dominans, ändra sin interna sammansättning. De började förändra det materiella produktionssättet och ändra producenternas samhälleliga relation. Det krävdes en ökad social kontroll, gemensam reglering av arbetsdagen och ett enhetligt regelverk. Detta var den första medvetna kapitalistiska planeringen av samhället. Den kollektiva kapitalisten behövde infoga den enskilda kapitalist i ett gemensamt regelverk för utveckla manufakturerna till storindustri, utifrån den samhälleliga produktionens generella behov. Generaliseringen av den kapitalistiska produktionen blev därigenom möjlig. Klasskampen på politisk terräng och den politisk medieringen av klasskampen måste ses både som resultat av en utvecklingsgrad inom kapitalismen och förutsättningen för en kapitalistisk utveckling: den rekupererar in i sig den politiska medieringen och politiska terrängen.

Fabrikslegaliseringen generaliserade och påskyndande även förvandlingen av arbetsprocessen: från småskalig till storskalig och en ökad kapitalkoncentration: fabriksregimens dominans bredde nu ut sig och slog ut äldre former av enskild kapitalistisk produktion. Därigenom revolutionerades produktionsprocessen, arbetsprocessen blev allt mer underordnad den värdeskapande processen. Denna underordning spreds sedan från produktionssfären till andra sfärer. Kapitalets utveckling är på så sätt organiskt förbunden med produktionen av relativt mervärde.

Samhällets reella underordning
Tronti överför därigenom Marx observation från fabriken på hela samhället. När de bestämmande produktionsförhållandena börjar generaliseras över hela samhället och omforma alla samhällsrelationer händer det märkliga att produktionsförhållandena verkar försvinna ur sikte. Samhället framstår som totaliteten och produktionen bara en partikulär aspekt. Förhållandet mellan den kapitalistiska produktion och det borgerliga samhället blir samtidigt mer organiskt och mystifierat.

Kapitalet upplöser och återsammansätter arbetsprocessen enligt den värdeskapande processens ökade behov. Med den reella underordningen i fabriken sker en reell underordning av samhället, det vill säga hela kedjan produktion-distribution-byte-konsumtion omformas. I det högsta kapitalistiska utvecklingsstadiet blir samhällsförhållandena ett moment i produktionsförhållandet, hela samhället blir en artikulation för produktionen och fabrikens dominans utövas över hela samhället. Relationen fabrik/samhälle omformar även relationen samhälle/stat. Den politiska staten identifierar sig med den kollektiva kapitalisten och fyller en kapitalistisk funktion.

När fabriken verkar i hela samhället och hela samhällets produktion blir industriproduktion tappar produktionen sina kännetecken. Fabriken som sådan verkar försvinna. Den högsta utvecklingsnivån av kapitalet blir därigenom den djupaste mystifieringen. Den reella proletariseringsprocessen framstår som en formell process av ”tertiärisering” (handel, banker, tjänstesektorn och så vidare). Den kapitalistiska statsplaneringen framstår som en spontan objektiv kraft av samhället, som självorganiseras och utvecklas. Den tätare kopplingen mellan politik och ekonomi framstår som politikens autonomi från ekonomiska förhållanden.

Kapitalets reproduktion
Om Marx i Kapitalets första band beskriver kapitalets direkta produktionsprocess (arbetsprocess/värdeförökande process) går han i band II och III över till att beskriva kapitalets mer komplexa reproduktion på ett samhälleligt plan, bortom de enskilda kapitalen. På den samhälleliga totala nivån strävar kapitalet efter att både reproducera varuformen, reproducera klasserna och reproducera produktionsprocessens kapitalistiska karaktär. Framställningen ska inte ses som historisk, det handlar inte om en utveckling från enskilt kapital till samhälleligt kapital, utan det samhälleliga kapitalet är historiskt samtidigt både det individuella kapitalets förutsättning och resultat. Kapitalets samhälligblivande, socialisering, är en grundförutsättning för kapitalismens utveckling.

Den kollektiva kapitalisten
När den kapitalistiska produktionen blivit generaliserad i hela samhället och hela samhällsproduktionen blivit produktionen av kapital, då kan vi tala om ett kapitalistiskt samhälle. Det är en lång historisk process dit. Kapitalets socialisering når en punkt där totalkapitalet för att utvecklas måste skapa sig en samhällelig organisation. Kapitalets självmedvetande om sig själv är inget som finns från början, utan uppträder sent i dess utveckling. Den kollektiva kapitalisten/totalkapitalisten framträder som en funktionär av det sammansatta samhälleliga kapitalet. Det samhälleliga kapitalet är inte bara en addering och summa av de enskilda kapitalisterna, utan den totalitet som i en viss utvecklingsnivå av kapitalet finner sig som en samhällelig kraft (potenza sociale). Men även den enskilda kapitalisten är en personifiering av den samhälleliga relationen, inte bara en funktion och personifiering av sitt enskilda kapital. Den kollektiva kapitalisten är en 1) mediering av kapitalisternas enskilda intressen och samtidigt 2) kapitalets allmänna samhälleliga intresse. Det är den form som det samhälleliga kapitalets makt får, det kapitalistiska samhällets makt i sig, kapitalets styre över sig själv. Den ultimata formen av dess existens. Den kollektiva kapitalisten som intresse är däremot inte synonymt med staten. Den kollektiva kapitalisten står över de enskilda företagen och deras interna konkurrens, och bryter upp de enskilda kapitalens sammansättning för att sammansätta dem på ett högre plan för att kunna höja den totala exploateringen på en samhällelig nivå. Produktionens och marknadens anarki upphävs inte, men blir samhälleligt organiserad. Arbetets samhälleliga produktivitet manifesterar sig på två sätt (modi): 1) Ökning i absolut storhet i ackumulerat produktivt kapital – och 2) relativ minskning av det levande arbetet som behövs för att skapa denna massa bruksvärden.

Den samhälleliga planeringen
Utan kapitalistisk planering sker ingen kapitalistisk utveckling, det utvecklas ingen kapitalistisk plan utan det samhälleliga kapitalet. En nivå av kapitalistisk socialiseringsprocess tvingar nödvändigt fram en nationell organisationsnivå av samhället. Det kapitalistiska systemet är ett system med motsättningar, dess inre utveckling är en utveckling av dess motsättningar. Det kollektiva kapitalets styrning, dess samhälleliga plan, syftar till att bemöta, inordna och reglera arbetets underordning under kapitalet, inordna arbetarkampen som ett dynamiskt element inom kapitalets plan. Det behövs legala institutioner på en samhällelig nivå som kan erkänna arbetarorganisationerna, integrera dem. Upprättandet av en formaliserad samhällelig relation mellan klasserna, till exempel genom avtalsrörelsen, ger ordning åt systemet. Fackföreningarna kommer därigenom att fungera som ett demokratiskt moment i den kapitalistiska planeringen.

Arbetarperspektivet på fabrik-samhälle-stat
Arbetarperspektivet, menar Tronti, kan inte utgå från ett universellt ”reductio ad unum”, där alla delar av den kapitalistiska produktionscykeln ses som enhetliga även om de organiskt hänger samman. Perspektivet måste snarare utgå från att se distributionen, utbytet och konsumtionen utifrån produktionens synvinkel. Precis som det gått att se hur den kollektiva kapitalistens intresse framträder, gäller det att se hur arbetaren kombineras samhälleligt (den kollektiva arbetaren). För den kapitalistiska produktionen ses samhället som medel och produktionen som mål. Det kapitalistiska samhället är alltid baserat på produktionen för produktionens skull. Produktionens samhällelighet är ett medel för privat appropriering. Produktionsförhållandena och samhällsförhållandena är aldrig separerade. I och med fabrikens sociala relation är spridd i hela samhället får den ett allt mer direkt politiskt innehåll. Den underordnar varje politisk relation under samhällsförhållandena, varje samhällsförhållande under produktionsförhållandena, varje produktionsförhållande under fabriksförhållandena.

Kapitalisternas relativa mervärdesstrategi är en kamp för bryta upp och återsammansätta den antagonistiska kollektiva arbetaren, disintegrera den kollektiva arbetaren för att skapa integrerade isolerade arbetare, isolerade från produktionsredskapen, arbetsvillkoren och varandra. Efter som fabriksregimens dominans utövas över hela samhället, blir det inte bara möjligt utan även nödvändigt för arbetarklassen med en generell kamp mot dominansen – som ett steg i sammansättandet av den sociala kollektiva arbetaren. Möjligheten uppstår att försätta hela det borgerliga samhället i kris inifrån produktionen. Arbetarklassen måste göra det samma som kapitalismen gjort under sin utveckling: a) se staten ur samhällets synvinkel, b) samhället ur fabrikens synvinkel och c) fabriken ur arbetarens synvinkel, för att kunna nå målet att nysammansätta den kollektiva arbetaren mot kapitalet.

Den maximalistiska vänsterns fel är att de alltid sett denna motsättning utifrån, betrakta arbetarklassen som ståendes utanför kapitalet. Arbetarperspektivet är att utgå från att arbetarna har en privilegierad position inom kapitalet som en del av kapitalet.

Arbetarantagonism och nysammansättning
När kapitalet har erövrat alla externa territorier påbörjar den sin interna kolonisering. Detta är den kapitalistiska utvecklingens början. Den försöker genomföra en objektiv kapitalisering av arbetets subjektiva krafter, materiellt upplösa kollektiva arbetaren och integrerar arbetarklassen inom ”systemet”. Arbetarklassens vägran, som hindrat systemet att fungera, måste med nödvändighet integreras.

Det kollektiva arbetarens vardagliga olydnad och kamp står inte bara emot maskineriet som konstant kapital, utan även mot arbetskraften som variabelt kapital – det vill säga att vara motståndare mot totalkapitalet blir att vara motståndare även mot sig själv. Kapitalets omformning av arbetsprocessen innebär att objektifiera arbetets subjektiva kraft. Försöket att integrera arbetarklassen i systemet är det som tvingar det att bryta upp sig sin sammansättning. Detta driver upp klasskampen till en maximal nivå. Och det gör, som Marx påpekar, den revolutionära klassen till den största produktivkraften – eller omformulerat: kapitalets produktionsprocess är redan revolutionär genom sitt ständiga nya utvecklande av produktivkrafterna (inklusive arbetarklassen). Detta är den grundläggande motsättningen: att genom att tvingas utveckla produktivkrafterna utvecklar kapitalet arbetarklassen som revolutionär klass. Revolutionen är inte något som föregår eller kommer efter kapitalets utveckling, utan sker samtidigt, som en intern beståndsdel och motsättning i utvecklingen. Arbetskraften försätter kapitalistiska samhället i kris.

Utifrån arbetarperspektivet så mäts därigenom inte produktivkrafternas nivå utifrån teknologiska framsteg, utan utifrån klassens revolutionära medvetande, dess förmåga att bryta de samhälleliga förhållandena.

Det enskilda kapitalet försöker bryta upp denna socialitet, medan den kollektiva arbetaren nysammansätter sig (antagonistiskt) genom integrera en ekonomisk och politisk arbetarantagonism. Kapitalets politiska partier identifierar däremot ofta denna revolutionära process före arbetarrörelsens partier. Det finns även en motsättning inom arbetarrörelsen, mellan att vara en organisation som ”försvar av samhället” mot att vara en organisation som ”antagonistisk klass”, för självstyre och dubbelmakt. Tronti betonar att partiet måste finnas inom processen av nysammansättande, det vill säga baseras i fabriken – inte vara en extern organisation. ”Det handlar om att basera nedbrytandet av staten inom samhället, upplösandet av samhället inom produktionsprocessen, förstörandet av produktionsförhållandena inom fabrikens sociala förhållande”. Vägen som måste gås är fabrik -> samhälle -> stat.

Totalarbetaren
Kapitalismen vill upprätta samma förhållande mellan arbete-kapital som mellan totalkapital och individuellt kapital. På den samhälleliga nivån räcker det inte att reproducera de enskilda arbetarna, de måste även reproduceras samhälleligt som kollektiv arbetare. Det är på denna nivå arbetarklassbegreppet blir fullt utvecklat: arbetarna som kollektiva arbetaren/totalarbetaren. Arbetarklassen betraktar sig själv som samhällelig motsättning.

Med det samhälleliga kapitalet sker reella generaliseringar av arbetarvillkoren, vilket för samman industriarbetarklassen med andra lönearbetare (lavoratore) och offentliganställda. Detta skapar nya potentiellt allierade och bryter den socialistiska sekterismen. Arbetarmakten tar inte vägen via folksuveränitet: när arbetarklassen politiskt vägrar bli folk öppnas den rakaste vägen för sociala revolutionen. Arbetarklassens intresse är partikulärt och får inte blandas samman med allmänintresset – mot kapitalistiska samhällsintresset står arbetarklassens särintresse.

Exploaterad, aldrig undergiven
Det är hos Marx en skillnad mellan att vara exploaterad och att vara underordnad (unterwerfung). Arbetarna är alltid exploaterade, men aldrig undergivna (sottomessi). Arbetarklassen måste ”gilla läget” i kapitalismen, se hur den kan befinna sig i kapitalismens utveckling och materiellt förutse den, genom utvecklandet av antagonismen igenom organisering. Det samhälleliga kapitalet måste bemötas på en samhällelig nivå av arbetarklassen. Det handlar inte om att ställa ett mer sant samhälle mot kapitalismens falska, utan verka som en revolutionär antisocial kraft. Mot arbetarklassen står, utan mediering, hela det kapitalistiska samhället.

Göra ett vapen av alienationen
Det är bara när arbetet är helt objektifierat inom kapitalismen som arbetarklassen ställs mot hela det kapitalistiska systemet. För Tronti finns det därför något radikalt i alienationen, arbetets totala förfrämligande och objektifieringen inom produktionsprocessen. Inte bara arbetsprodukten/arbetsredskapen, utan hela arbetets villkor måste bli objektivt i kapitalets person och beröva arbetaren subjektiviteten som enskild arbetare, för att den ska kunna rekupereras som den kollektiva arbetarens fiende. Den enskilde arbetaren måste bli skild från och likgiltig inför sitt arbete, för att arbetarklassen måste komma fram till att hata arbetet. Inom klassen är det bara den ”alienerade” arbetaren som verkligen är revolutionär. Det är därigenom kapitalisten som försvarar och hyllar ”arbetaren” som kategori. (s 80f)

Attackpunkter
Kapitalets utveckling är inte en fredlig och friktionsfri process av övergångar, utan kräver hela tiden språng där alla motsättningar ställs på spel. Varje sånt språng är ett tillfälle och en möjlighet för arbetarklassen att attackera den cykliska processen produktion-reproduktion av kapitalförhållandet. Dessa möjliga tillfällen handlar inte om systemets kristillfällen, utan kan snarare hänga samman med utvecklingsfaser. Kapitalismens borgerliga revolutioner därigenom ”på ett visst sätt, mer fördelaktiga för proletariatet än borgerligheten” (Lenin). De borgerliga revolutionerna måste ses som en permanent revolution, i ständig utveckling utifrån produktivkrafternas expansion och tekniska utveckling, där systemet expanderar i hela samhället och där det pågår en politisk kamp mellan kapitalismens allmänna och partikulära intressen. Den borgerlig revolutionen måste hela tiden hejda sig, bli avbrutna och återhållna revolutioner, för att inte rasera för mycket traditionella relationer (Lenin). På ett visst plan sker de borgerliga revolutionerna alltid i samarbete med arbetarklassen. Arbetarklassens kamp öppnar i dessa den revolutionära processen, bortom systemet. Den använder kapitalismen som avstamp och en historisk språngbräda för revolutionen – men bara om arbetarklassen är mer politiskt organiserad än borgerligheten. Det går inte att vänta på att kapitalet gör slut på sig självt, utan måste fånga tillfället med språnget.

Anarki mot planering
”Planering inom fabriker och programmering av kapitalets utveckling… kan användas på ett antagonistiskt sätt mot systemet…” (s 83), som redskap för revolutionära mål. Det gäller att få tillstånd en revolutionär användning av kapitalets utveckling. Arbetarklassen måste veta hur man använder kapitalets plan materiellt mot den, mot den utvecklingens ekonomiska program ställa ett arbetarsvar på en politisk nivå.

Arbetarklassorganiseringen måste fungera som ett irrationellt element mot kapitalets rationalitet, utgöra en gräns. Vara den enda ”anarki” som kapitalets samhälleliga styre inte lyckas att organisera. Arbetarrörelsens uppgift blir enligt Tronti att vetenskapligt organisera och politiskt styra denna arbetaranarki inom produktionen, bli anarkins organisation, inte längre inom utan utom kapitalet, utanför dess utveckling. Ej skapa kaos, utan ”organisera produktionens systematiska avorganisering”, en ”neoanarkosyndikalism”. (s 83) Inte sätta en arbetarstyrning mot kapitalets styrning av produktionen, utan en autonom arbetarmakt: försätta systemets mekanism i kris, blockera dess funktion.

Inte möjligt formulera en total revolutionär strategi, den objektiva anarkin i klassen behöver uttrycka sin maximala medvetandegrad. Ej lämnas åt spontaniteten, behövs fortfarande en vetenskaplig syn på revolutionen och rigorös organisation. Att organisera för revolutionen är inte fråga om partiprogram, det handlar inte ta enskilda positioner idag för att utmana makten imorgon – att först kräva makten för att sedan knyta samman kampområden.

Trontis texter i ett sammanhang
Även de andra texterna i samma nummer av Quaderni Rossi diskuterar på ett teoretiskt plan (Panzieri och Tronti) och ett konkret plan (utifrån konkreta undersökningar) hur kapitalet fungerar samhälleligt, det vill säga att kapitalismen blivit den dominerande samhällsformationen som omfattar hela samhället och hur kapitalets planering i produktionen nu utövas över hela samhället. Teorin om hur kapitalet fungerar (och omformar) på en samhällelig nivå, som samhälleligt kapital, vidarutvecklades sedan vidare av Antonio Negri i hans sjuttiotalstexter.

Operaisterna går i de här numren av Quaderni Rossi i polemik mot eurokommunismens syn att kapitalet är irrationellt, utan planering, mot socialismens rationalitet och planering, genom att visa att planeringen och rationaliteten finns inbygd i kapitalismen. Teorin kommer därigenom att bryta med hela socialismen som projekt. Arbetarklassen möter kapitalismen på en samhällelig nivå som kapitalismens helt rationella plan och kommando.

Tronti diskuterar kapitalets kommando inte bara i den direkta produktionen, utan dess kollektiva kommando över hela samhället för att säkra sin reproduktion (reproduktion av kapitalrelationen, egendomsförhållandet, arbetskraft). Det innebär därigenom inte bara värdeskapandets underordnande av arbetsprocessen, utan kapitalets reella underordning av samhället – som kollektivt kapital / totalkapital ställt mot de enskilda kapitalens och företagens intresse. Det handlar därigenom om en styrning över hela samhället i det totala kapitalets intresse som går bortom den kapitalistiska interna konkurrensen, totalkapitalets plan mot marknadens anarki.

I texterna i Quaderni Rossi blir skillnaden mellan Panzieris och Trontis syn tydlig. Panzieri utgår från två fristående ”autonoma” klasser som står antagonistiskt mot varandra, medan Tronti snarare placerar arbetarklassen delvis inom kapitalet, i begreppet arbetskraft – som variabelt kapital (inom) och klass (emot). Arbetarklassens kamp blir därigenom en kamp mot sin egen existens och bestämning. Denna motsättning inom arbetarklassen blir tydlig på det samhälleliga kapitalets nivå. Reformismen, socialismen och keynsianismen placeras inom det samhälleliga kapitalet, som ett led i säkerställandet av arbetskraftens samhälleliga reproduktion som klass.

Lärdomar
Det är intressant hur Tronti beskriver den reella underordning utifrån kapitalets kommando och relativa mervärdesstrategi, vilket inifrån produktionsprocessen tvingar fram en politisk nivå, mediering och integrering av arbetarrörelsen. Det är också bland annat dessa texter som ligger till grund för tesen om ”den sociala fabriken” – och hur mycket vulgärversionen av den teorin (”vi jobbar överallt jämt, arbetsplatsen har därför tappat betydelse”) inte har sitt stöd i texterna. Snarare tvärtom varnar Tronti för hur arbetsprocessen verkar försvinna när fabriksregimen börjar utöva sitt kommando över hela samhället – och hur detta är en mystifiering av var produktionen sker och vad som determinerar hela kapitalistiska produktionscykeln i samhället. Arbetarkampen ska inte stanna vid fabriksgrindarna, men Tronti tvekar inte en sekund i att påpeka att den måste utgå från fabriken och baseras INOM fabrikens antagonism för att kunna försätta det borgerliga samhället i kris.

Det är intressant att anlägga samma arbetarperspektiv idag på stadens och stadsomstruktureringarna, där vi utgår från arbetsprocessen, spårar antagonismen och motsättningarna inom kapitalet, och sedan därefter analyserar de samhälleliga konflikterna på marknaden. Hur mycket vi än pratar om den sociala strejken, så kommer inte en sån strejk bli effektiv om den inte utgår från arbetsprocessen och arbetsnedläggelse – de samhälleliga blockaderna kan först då bli ett större moment som förlamar kapitalismen. Men blockaderna kan inte stå på egna ben och tro att de kan forcera fram en konflikt i arbetsprocessen om arbetarantagonismen där börjat artikuleras. Bara för att det finns många nivåer och arenor att verka på innebär det inte att alla är lika bestämmande på de andra.

Trontis syn att den revolutionära arbetarkampen alltid är ett partikulärt perspektiv, den uttrycker ett klassintresse – inte ett allmänintresse – är lika berikande för oss idag. Hur ofta tappar inte vänsterpartier detta fokus och strävar istället att vara ett folkparti och säga sig företräda allmänintresset, vilket gör att de olika arbetarkamperna ses som särintressen som måste kväsas i det allmännas intresse.

Lika radikalt är Trontis syn på alienationen som en revolutionär kraft: att det är när arbetarna helt förfrämligas från produktionen som de också spontant kämpar/flyr/försöker sabotera sin klassexistens, förkastar sin klasstillvaro som helhet. En organiserad revolutionär kamp måste därför baseras på alienationens effekter, den subjektivering den medför.

I nästa blogginlägg tar jag upp kritiken av Trontis perspektiv från de andra operaisterna.

(Nu har jag väl enda tappat min sista bloggläsare, eller hur Alex?)

2 Thoughts.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *