Eventifieringen

Vid varje protestvåg de senaste åren har det startat en diskussion om sociala medias roll. Är de nya protesterna möjliga på grund av sociala media (facebookrevolutioner, infokaskader, twitterstormar och bloggbävningar), eller missar teknikfixeringen helt de bakomliggande orsaker och den vardagliga långsiktiga organisering som föregått de öppna protestutbrotten – de fysiska mötena ansikte till ansikte mellan människor? De teknikoptimistiska perspektiven, om de nya organisatoriska möjligheterna till mobilisering och kampanjer genom sociala media, ställs mot teknikpessimistiska om ökad övervakning, klickjakt, postpolitisk tomt åsiktsposerande och ökat näthat. Ur ett aktivistiskt perspektiv är det däremot inte svårt att se att sociala media förändrat förutsättningarna för sociala rörelser att verka och mobilisera: det påverkar rörelsernas subjektivitet, temporalitet och spatialitet – de måste förhålla sig till aktörskap, tid och rum på ett annat sätt. Det blir extra tydligt när man ser på de större manifestationer de senaste åren – vilka som organiserat dem, vilka som kommer dit, vilken spridning de fått: hur Facebook kommit att bli den överlägset viktigaste mobiliseringsplattformen. Det har skett en eventifiering av sociala protester.

Hastigheten
Innan sociala media krävde manifestationer en lång planering. Demonstrationshyper behövde tid för att byggas upp. Internationella aktionsdagar beslutades ofta ett halvår i förväg, som enda sättet att få internationell samtidighet i frågor som skulle lyftas på ett europeiskt eller globalt plan. Mobiliseringarna behövde spridas genom flygbladsutdelningar, affischer och klistermärken för att folk skulle komma. Reclaim the city-gatufesterna i början av 00-talet tog detta ett steg längre, med användandet av gatukonst och graffiti i mobiliserande syfte. Det gav ett synligt inslag i gaturummet, på elskåp, ansikte-mot-ansikte-möten – budskapen fanns ofta kvar även efter manifestationen. Blixtinkallade spontana manifestationer var ovanligare och genomfördes genom telefonkedjor. De riktigt stora manifestationerna krävde massmedial uppbackning, att tidningar och teve lyfte upp dem i förhand och gav dem en hype. Interaktionen med media tar en helt annan form idag, mobiliseringarna inom sociala media lever i en intim symbios med etablerade media. Många manifestationer sker i direkt svar på en upprörande nyhet, i en emotionell respons som liknar moralpanikens. Ett beslut om en manifestation kan bli viral på några timmar och snabbt spridas över hela landet (och utanför). En massdemonstration som svar på en händelse inom 24 timmar är inte längre ovanligt. En lyckad demonstration skapar dessutom lätt en epidemi över resten av landet.

Initiativet
Det är inte bara de sociala medieplattformarna, utan även hastigheten, som förändrar vilka sociala aktörer som kan kalla till en demonstration. Vem som helst kan starta ett facebookevent. Tidigare var det otänkbart att en enskild individ skulle kalla till en manifestation – med eventifieringen har det blivit vanligt. Det innebär också att individer ofta tar initiativet snabbare än nätverk, nätverk med självständiga lokala grupper snabbare än organisationer och partier. Det problematiska är att frågan ofta kommer att tillhöra den som är snabbast att ta initiativet, de får rama in problematiken och ge den ett narrativ. Vilket sker mer eller (ofta) mindre genomtänkt, pga hastigheten i utförandet. Vem som skaffar sig hegemoni i frågan förskjuts från vilka som arbetar kontinuerligt med frågan till vem som är snabbast på att exploatera den och ta initiativet vid särskilda händelser. De kommer att representera en hel social protest, vara dess ansikte och röst. Detta har förflyttat makten bort från traditionella organisationer över till nätverk och individer, speciellt de personer som har satt i system att direkt utlysa protester. Den person eller organisation som gör ”eventet” kan själv välja vilka andra organisationer eller aktörer som ska släppas in och få delta. Ofta ser vi därför flera olika kallelser; en första som får masspridning av en individ eller grupp, och fler efterföljande först någon vecka senare, kallade till av organisationer som behövt ta upp det internt i sin beslutsstruktur – och som ofta försöker efterhärma det första framgångsrika enskilda initiativet men få in den i deras problemformulering. Så kunde en privatperson kalla till den första spontana kaotiska manifestationen efter Sverigedemokraternas riksdagsinträde 2010 (”vem vare som fuckin’ rösta?”), medan uppföljningsdemonstrationerna togs över av trotskistiska Rättvisepartiet socialisterna och åter paketerades in i en traditionell mötesstruktur, med organisationstalare och långa appeller.

Kunskapen
Manifestationerna samlar betydligt fler och är frekventare än tidigare – utan att vanan att arrangera demonstrationer har ökat. Det är lätt att starta ett facebookevent, svårare att sätta ihop en scen, koppla ihop en ljudanläggning, sammanställa ihop ett peppande mötesprogram, ha en uttänkt demorutt, ha en kapacitet att genomföra en olydnadsaktion eller skydda manifestationen mot polisangrepp. Demonstrationsarrangörerna är mer utelämnade till polisens ”upprätthållande” mötesordningen, än att själva kunna styra demonstrationens syfte och mål.

Verifieringen
Tidigare så var inte bara demonstrationens budskap viktig, utan även vem som var avsändaren. Vilka som arrangerade en demonstration påverkade vilka som slöt upp. Med eventifieringen handlar det nu allt mer bara om budskapet, vem som arrangerar det har kommit att bli mindre viktigt för dess spridning. Arrangörerna kan vara okända privatpersoner, adhoc-aktionsgrupper som ingen hört talas om eller okända nätverk. Det har kommit att allt mer handla om vad demonstrationen agerar i för sammanhang, vilken nyhet eller händelse den är ett svar på. Eftersom eventsen visar hur många som ”attendar” så hänger mycket på hur viral manifestationen lyckas bli – om den lyckas uppnå en snöbollseffekt så ansluter sig ännu fler, och arrangör bakom blir mindre viktig. Det blir därigenom också oklarare vilken sorts demonstration man beger sig till, vilka som egentligen står bakom och vad det verkliga syftet är.

Uppföljningen
För många av facebookmanifestationerna är manifestationen i sig målet. Den som startat eventet vill ha ihop folk till demonstrationen och släpper sedan frågan, utan att fundera på var folk tar vägen sen. Istället för att se demonstrationen som en del av en kampanj, eller som en startpunkt på ett engagemang som måste följas upp med organisering och aktiviteter, är eventet slutpunkten. Organisationer och nätverk har ett intresse i att engagera deltagarna i fortsatt arbete, men massmöten sammankallade av privatpersoner är isolerade händelser i sig, utan att arrangören har en fortsatt tanke om hur man går vidare för att genomdriva de krav och frågor manifestationen väckt. Facebookeventen blir därigenom ofta snarare slutet än början på en organisering, de fångar upp en indignation, kanaliserar den till ett enskilt avgränsat tillfälle, en symbolisk åsiktsmarkering.

Tolkningen
Eftersom facebookeventen oftast inte väger in fortsättningen, vad som sker efter folk samlats, så tar de heller sällan i övervägande hur manifestationen kommer att presenteras och tolkas. Varje manifestation är ett iscensättande av en konflikt, men det är fortfarande öppet hur de skildras, vilket narrativ de sätts in i. Facebookeventsen kan därför lätt tas upp av etablerade politiska aktörer, opionsbildare eller ledarskribenter för att lägga fram deras egna teser. När manifestationen saknar ett eget medialt efterarbete öppnar det upp för att andra gör det, utifrån sina egna målsättningar.

Kapningar
Just oklarheten vem som står bakom manifestationerna och vem som har sammankallat eventsen öppnar lätt för kapningar. När ett event nått massdeltagande är lockelsen stor att använda plattformen för att föra ut andra frågor, även efter att initiativtagaren lämnat aktiviteten. Vi kan ta Utopikarnevalen 2010 som exempel, där arrangörerna lämnade den sammankallade kampanjen ”Ta tillbaka välfärden” vind för våg efter sin gatufest och facebookgruppen togs över av ökända vänstertroll, som använde den övertagna plattformen för att trolla sönder andra vänsterorganisationers arrangemang och events. Svenska Occupyrörelsens facebookforum och events blev snabbt en samlingsplats för konspirationsteoretiker och högerextrema att kunna lägga upp sina länkar. Eller Anonymous demonstration mot SL:s prishöjningar våren 2015, där det lämnade eventet gavs ny datum, namn och plats för det antisemitiska Partiet de fria.

Kontrollen
Beroendet av Facebook för att genomföra stora manifestationer har gjort demonstrationsarrangörer utelämnade till ett privat företags nycker och polisen har lätt kunnat be Facebook stänga ner evenemang, som till exempel antifascistiska motdemonstrationer, med hänvisning till att de kan utvecklas till ordningsstörningar. Facebookeventet gör det också lätt att kartlägga, uppskatta och planera det polisiära bemötandet av demonstrationer. Facebook har också, efter den arabiska våren och de senaste årens krisprotester, gjort mycket för att försvåra att eventsen ges masspridning, gjort det svårare att bjuda in stora mängder deltagare. Det enda sättet för eventen att växa i styrka har varit att det skett viralt och snabbt, medan mer långsiktiga mobiliseringar varit sårbarare för nedstängning. Evenemangen har också blivit ett sätt för Facebook att kunna göra pengar på sitt community, genom att allt mer ta betalt för spridning genom sponsrade marknadsföringskampanjer. Sociala protester har därigenom kommit att bli allt mer utelämnade åt ett kommersiellt företag för att kunna nå ut och genomföras.

1 Thought.

  1. Pingback: Alternativmedia – från vänster till höger – Guldfiske

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *