Förstå. För att bättre kunna slå

Det börjar alltid med en kravall. Just i det ögonblicket då vänstern skulle dödförklaras dök den upp igen, som fågel Fenix ur askan. I den italienska hamnstaden Genua samlades sommaren 1960 unga arbetare på torgen i ilska mot att fascistpartiet MSI skulle hålla partikongress i staden. Många hade randiga tröjor, den stora modétrenden bland ungdomar. ”De randiga tröjornas kravall”, som händelsen därför kom att kallas i media, spred sig till alla industristäder på bara några dagar. Vilka var dessa ungdomar i randiga tröjor? Den unga generationen arbetare hade stämplats som opolitisk, individualistisk och likgiltig – till skillnad från deras föräldrageneration som kämpat mot fascismen och organiserat sig i arbetarrörelsens organisationer och partier.

Ilskan stannade inte vid antifascistiska kravaller. Den smittade av sig, in i fabrikerna, där den stora majoriteten unga jobbade skift vid de löpande banden. En våg vilda strejker bröt ut de kommande åren. En ung protest som inte tog hänsyn till partibok eller fackföreningsmedlemskap, okontrollerbar och orepresenterad. Kravallerna som utbröt i fabriksstaden Turin under avtalsrörelsen då de strejkande arbetarna tågade ut ur fabriken nådde en intensitet som Italien inte skådat sen partisanstriderna mot fascismen.

Det var en märklig situation. En nyvaknad arbetarkamp växte fram samtidigt som vänstern och fackföreningsrörelsen befann sig i en djup kris. Fabriksstaden Turin hade historiskt varit vänsterns starkaste fäste. Den röda fabriksstaden. Det var här det italienska fabriksrådsupproret bröt ut 1919-1920, ”de två röda åren” innan fascismens ankomst. Och det var i den här staden som arbetarna inledde sin generalstrejk 1943. Då stoppade 100 000 arbetare produktionen, vilket blev början på fascismens fall. Men under hela 50-talet blödde fackföreningarna, de tappade stora delar av sina medlemmar. Sovjetunionens brutala krossande av rådsupproren i Ungern och Polen 1956, i kombination med att omfattningen av stalinismens fruktansvärda förbrytelser blev kända, hade lett till en flykt från kommunistpartierna i Europa – som allt mer började distansiera sig från Sovjet. Många vänsterintellektuella sökte nya vägar. Flera samlades kring det italienska socialistpartiet.

Det fanns en tillfällig öppning inom vänstern. Man behövde förstå den nya situationen, få kontakt med de unga arbetarna och hitta en väg ut ur vänsterns kris. Vissa började läsa Marx på nytt. Fast utan marxism-leninismens dogmatiska filter och förenklade scheman. Andra funderade på om sociologin kunde ge redskap för att förstå varför fackföreningarna tappade medlemmar. Tidskriften Quaderni Rossi (Röda häften) föddes ur mötet mellan dessa båda strömningar i sextiotalets början. Målsättningen var att kombinera industrisociologins metoder och plocka ner den marxistiska teorin från sitt elfenbenstorn för att gå ut i fabrikerna och göra enkäter om de ”nya krafterna” inom arbetarklassen. Marx egna franska arbetarenkäter, ”enquëte ovrière”, dammades av och togs som modell. Socialistpartiet ställde sina arbetsplatskontakter till tidningens förfogande.

Socialistisk sociologi

Den amerikanska industrisociologin utvecklades nära knuten till näringslivets och arbetsköparnas behov. De sociologiska undersökningarna gjordes för att identifiera problem i arbetsprocessen för att öka produktiviteten och effektivisera produktionen – en kunskap som arbetarna i fabrikerna fick vänd mot sig som ökad rationalisering, högre arbetstempo och hårdare arbetstakt. Kunde man istället använda sociologins redskap för arbetarrörelsens syften? Den frågeställningen delade snabbt redaktionen kring Quaderni Rossi. Gällde det bara att utveckla en ”kritisk sociologi”, som identifierade problemen och försökte förstå arbetarklassens situation, för att fackföreningsrörelsen och partierna återigen skulle kunna fånga upp deras intresse och knyta dem till sig? Eller kunde undersökningarna på fabriken vara till stöd för arbetarklassens självorganisering, intervenera i dem och hjälpa dem att hitta nya effektiva organisationsformer som de själva kontrollerade?

Frågan ställdes på sin spets med de unga fabriksarbetarnas vilda strejker och kravaller under avtalsrörelsen. Hur skulle man ställa sig till dessa kampformer? Quaderni Rossis undersökningar fick ett snabbt och snöpligt slut. Socialistpartiet drog in sitt stöd och anklagade tidningen till att ha uppviglat arbetarungdomarna snarare än att knyta dem till partiet. Partipiskan ven och Quaderni Rossi rättade sig i ledet. Istället bildade den interventionistiska falangen tidskriften Classe Operaia (Arbetarklassen) av Mario Tronti, Romano Alquati, Antonio Negri och Sergio Bologna. Syftet var att fortsätta arbetarplatsundersökningarna och ställa dem till den autonoma arbetarkampens förfogande. Strömningen kom att kallas ”operaismo” (arbetarism).

Klassammansättning

Det banbrytande med tidningen Quaderni Rossi var deras analys av hur arbetarkamp och kapitalets organisering av produktionen dialektiskt påverkade varandra. För att effektivisera produktionen behövde kapitalisterna bryta upp arbetarklassens organisering och styrka. Vapnet var att planera produktionen, genom en ökad rationalisering, ökad arbetsdelning (socialisering) och automatisering, för att höja produktiviteten. Arbetarklassen mötte därför kapitalistens angrepp i form av kapitalets plan – en omfattande förändring av produktionen som inte gick att backa tillbaka från. Varje tidigare klassformation har behövt förstöras för att frigöra ”råmaterial”, de proletärer som kan bli nya arbetare med nya arbetsuppgifter. Omorganiseringen av produktionen försökte neutralisera antagonismen och splittra klassen. Quaderni Rossi menade att organiseringen av produktionen, rationaliseringarna och automatiseringen aldrig var en ”neutral” process. Utan ett moment i klasskampen.

Men omorganisering i produktionen kunde inte radera arbetarkampen. Den förändrade bara kampens form. Omorganiseringen ändrade hur arbetarna relaterade till varandra, vilken kunskap de satt på, vilka uppgifter de utförde och vilka positioner de hade. Kort sagt förändrade den arbetarna som subjekt och hur proletariatet sammansattes som klass. Detta skedde inte vid en given tidpunkt i historien, utan var en pågående process.

Quaderni Rossi menade att det var här vi skulle förstå arbetarrörelsens sammanbrott på 50-talet. Omorganiseringar genom införandet av löpande bandet skapade en ny arbetartyp: unga oskolade och ickekvalificerade arbetare, ofta med migrantbakgrund från Syditalien. Deras kampformer och sätt att organisera sig skiljde sig från den gamla klassammansättningen av yrkesskolade och specialiserade fabriksarbetare, som i högre grad var fackligt organiserade. Tidningen plockade här upp Marx analys om sambandet mellan materiella villkor och subjektivitet, varande och medvetande, och Lenins diskussion om hur objektiva krafter skulle förvandlas till subjektiva krafter. Operaisternas undersökningar gick ut på att förstå dessa ”nya krafter” inom produktionen – den unga arbetarklass vars behov och beteenden skiljde sig från de äldres. Unga arbetare som oftast utmålades som oorganiserade, spontana, odisciplinerade, ”lösa hundar” eller ”terrone” (”bonnläppar”, rasistisk betäckning på syditalienare). Ungdomarna i de randiga tröjorna.

Militanta undersökningar

Syftet med undersökningarna var att studera vilka nya kamper och klassubjekt som uppkommit i produktionen. Men Quaderni Rossi och Classe Operaia tog dem ett steg längre. Målet var att bryta ner uppdelningen mellan undersökning och de som undersöktes. Att göra undersökningen till en deltagande undersökning (”conricerca”), en självundersökning. Dessa undersökningar kallades ”militanta undersökningar”, militanta i bemärkelsen aktivistiska eller aktiverande. Det är genom kampernas utveckling som undersökningarna får sin praktiska verifiering, som hypoteserna visar sin giltighet. Undersökningen blir ett delmoment av aktionen, som görs gemensamt mellan militanter utifrån och arbetarmilitanter inifrån.

Förgrundsgestalten i att utveckla metodologin med de militanta undersökningarna var Romano Alquati (1935-2010), en av de drivande operaisterna. För Quaderni Rossi och Classe Operaia genomförde han deltagande undersökningar på två av Italiens största företag, FIAT och Olivetti, båda belägna i Turin. De båda fabrikerna hade gått från att vara vänsterns starkaste fästen till att bli förlorat land. Medan operaister som Mario Tronti och Antonio Negri formulerade teorierna, ramade in arbetarkamperna i en stor berättelse, studerade Romano Alquati snarare direkt på arbetsplatsgolvet kampernas alla möjligheter och komplikationer. Vad deras styrkor och svagheter var, utan att vare sig förenkla eller romantisera. Alquatis militanta undersökningar byggde på flera steg, och rörde sig från enkäter och diskussioner över till interventioner och politisk organisering.

Det första steget i Alquatis undersökningar var att ställa företagens myter mot arbetarnas egna erfarenheter. FIAT hade på 60-talet ett rykte om sig att vara ett socialt medvetet företag, där arbetarna hade högre löner, bättre skyddsnät och större karriärsmöjligheter. Alquatis intervjuer klädde av dessa myter om de priviligierade FIAT-arbetarna och visade på de låga lönerna, det hårda arbetet, missnöjet mot bristen på karriärstillfällen. Olika arbetstitlar användes för att skapa hierarkier och löneskillnader i arbetsstyrkan, trots att samma arbetsuppgifter utfördes. Mot företagsideologin ställdes arbetarperspektivet. Varje omorganisering, rationalisering eller hierarkisk indelning betraktades med arbetarnas synvinkel som utgångspunkt.

Mikrokonflikter

Istället för att stirra sig blind på de stora synliga strejkerna och manifestationerna utgick Alquatis undersökning från de vardagliga ”osynliga” mikrokonflikterna på arbetsplatsen. I dessa spontana kamper såg Alquati en embryoform till politisk organisering. Det var de osynliga nätverken i vardagskonflikterna som sedan låg till grund för de öppna och synliga protesterna. Mot den bakgrunden blev den vilda strejkvågen förstålig. Det var mikrokonfliktualiteten som var den kampterräng där klassmedvetenheten började ta form och de första stegen togs för att ”förvandla de objektiva krafterna till subjektiva krafter”.

Mikrokonflikterna tog sig ofta formen av en vägran. En form av ickesamarbete eller ovilja att genomdriva den plan kapitalisten hade för produktionen. Denna olydnad var inte rent negativ, utan byggde på en informell kunskap hos arbetarna att vända arbetsorganisationens medel mot dess planerade mål, till sin egen fördel.

De vardagliga individuella problemen behövde synliggöras som kollektiva problem, som bara gick att lösas kollektivt. Redan i det personliga missnöjet med sin situation på arbetet fanns en kärna som kunde vändas till ett samverkat ickesamarbete. En frustration som kunde få kollektivt utlopp. Varje form av personliga behov som krockar med företagets myter och löften, mikrokonflikter och olydnad som ställer sig mot kapitalistens plan är små pusselbitar som om de läggs samman – med den militanta undersökningens och militanta interventioners hjälp – bildar en ”motplan” (contropiano), med Alquatis terminologi.

Motplanen var den strategiska sammanställningen av den viktiga kunskap arbetarna individuellt satt på över produktionen som kunde kortsluta kapitalets plan. Ingen produktion är möjlig utan arbetarnas egna initiativ för att lösa alla de luckor och buggar som finns i den kapitalistiska planen. Som att fixa ihop de saker som inte klaffar i chefens order. Den kunskapen över produktionen kunde också bli en subversiv kunskap. Planen kunde förses med element som kapitalismen inte kunde svälja.

Från undersökning till motstånd

Den proletära osynliga organisationen var alltså inte bara en spegling av den kapitalistiska arbetsdelningen, utan snarare en reaktion på dess irrationalism och splittring. De militanta undersökningarna hjälpte till att gemensamt pussla ihop och cirkulera dessa erfarenheter, till exempel genom flygblad, fabrikstidningar, stormöten utanför fabriken eller samtal vid fabriksgrindarna. Här fyllde de externa militanterna, operaisternas aktivister, rollen som kampens budbärare. Målet var att utveckla kommunikationens former så att dessa motståndspraktiker kunde sprida sig igenom de enorma fabrikernas alla olika avdelningar och mellan de olika fabrikerna i samhället. På så sätt skulle kamperna generaliseras i samhället. Det var en central uppgift i byggandet av en revolutionär organisation utifrån arbetsplatserna. Eftersom företagens arbetsorganisering bygger på att hålla arbetarna uppsplittrade behövdes strukturerna byggas upp – med ena benet i de redan existerande osynliga nätverken, men också genom skapandet av yttre strukturer baserade på dessa. Militanta undersökningen fyllde en funktion att förbinda dessa nivåer.

Denna ”antagonistiska samverkan” kom inte ur ett vakuum, utan bar med sig politiska spår av arbetarklassens tidigare subjektiva struktur och utgjorde en förutsättning för de följande kamperna. Varje tidigare kampcykel hade lämnat en utkristaliserad politisk rest som bakades in i de nya kamperna.

Alquati betonade att om inte kamperna förbands eller generaliserades riskerades de att infångas inom systemet, ebba ut eller bara medieras av företags- eller fackföreningsbyråkratin. Att bara ha personliga erfarenheter av förtryck leder inte nödvändigtvis till en heltäckande analys eller kollektiv praktik. De osynliga kamperna i sig blev inte nödvändigtvis radikala eller per automatik antagonistiska mot kapitalet. Det gällde att organiskt vidarutveckla dem till politisk organisering. De som befanns sig i mikrokonflikterna kunde inte nödvändigtvis själva se helheten. De kunde inte greppa omfattningen av kapitalets plan – utan bara se sin del i arbetsprocessen, utan att förstå den värdeskapande process arbetet ingick i.

De individuella kampformerna av störningar, vägran och sabotage var inte tillräckliga. De behövde få en medveten och organiserad form – vilket de institutionaliserade fackföreningarna inte kunde ge. Det behövdes revolutionära organisationer, förankrade i fabrikerna, men som löpte utanför. Teorin och undersökningarna skapade i sig inte själva detta perspektiv, utan kunde bara understödja det och hjälpa till att artikulera det, som kampredskap som förvandlade teorin till en politisk organisation förmögen att socialisera sig själv. Utan att undersökningarna återkopplades i politiskt arbete riskerade de att bara bli reformistiska. Syftet var att ”förstå, för att bättre kunna slå” (”Capire. Per meglio colpire”), som Classe Operaia sammanfattade det.

Det var denna process som var klassens politiska sammansättning, ett gemensamt artikulerande av alla former av antagonistiskt ickesamarbete och arbetsvägran inom produktionen i en gemensam politisk process.

Från fabriken till samhället

Alquatis militanta undersökningar stannade inte vid fabriksgrindarna. I rapporterna i Classe Operaia betraktade han också var arbetarklassen möttes utanför fabrikerna, vilka former av arbetarkultur som existerade som kunskapsöverföring, hur de stora protestmanifestationerna på torgen uppstod och förbands i det tidiga 60-talets upploppsvågor. Kapitalets plan löpte ut ur fabriken över hela samhället, och så gjorde även motståndet. Relationen staden-fabriken blev en central del i analysen, för att se hur även kamperna sammansattes och generaliserades utanför fabriken. Även om Alquati i första hand undersökte en invandrad, ung och manlig arbetarklass så lämnades här en öppning i de militanta undersökningarna, som kom att explodera i mängder av projekt under 60- och 70-talet. Undersökningarna av lönearbetet överfördes på kvarteren, bröt sig in i kärnfamiljen och undersökte det oavlönade hemarbetet och arbetskraftens reproduktion (med andra vågens feminism), undersökte arbetslösheten, universiteten och prekariseringen (redan på 70-talet!). Undersökningarna som verktyg överfördes på hela samhällsterrängen. Som ett värdefullt redskap för politisk organisering underifrån. Arbetsplatsbladen och tidningarna fick sällskap med piratradiostationer och sociala center öppnades upp i arbetarkvarteren för att öka mötesplatserna. Kvinnohus, studiegrupper, tidningsprojekt multiplicerades och breddade rörelsen till samhällets alla områden.

Alquatis modell för militanta undersökningar är lika användbar för oss idag. Även en undersökning idag behöver gå igenom dessa steg. Vi behöver även idag skingra alla de myter och ideologiska propaganda som läggs som en våt filt över våra erfarenheter. Det kan vi göra genom att vi lyfter berättelser, sätter ord på våra erfarenheter och synliggör en materiell verklighet. Att vi utgår från mikrokonflikterna och de osynliga nätverk och gemenskaper där våra erfarenheter redan idag möter andras och blir gemensamma intressen och delade situationer. Att vi utifrån dessa mikrokamper ser hur vi kan forma organisationer, öppna kamper, cirkulera och generalisera dessa erfarenheter till ett helhetsperspektiv – en motplan med krav och målsättningar – och en kollektiv politisk process – ett politiskt sammansättande. Så går vägen från undersöka och synliggöra våra egna erfarenheter till att bli ett gemensamt politiskt projekt. Så blir det personliga politiskt.

/ Mathias Wåg

Läs mera:
Steve Wright: Stormining Heaven
Wildcat: The Renaissance of workerism
riff-raff nr 3-4: Tema militanta undersökningar
Evan Calder Williams: Invisible organization – Reading Romano Alquati

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.